Sommar i P1 med Gloria Ray Karlmark

För mig, som också organisatoriskt (och mycket framgångsrikt) vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal började arbeta för den socialdemokrati jag hade identifierat mig med allt sedan tidiga tonår, hörde antirasismen till det som då engagerade mig mest. Meningsfränder, några av dem i kretsen av mina nära vänner, kom tillbaka från stipendievistelser i USA och vittnade om kampen för jämlikhet mellan svarta och vita. Och en annan stor fråga, som engagerade oss mycket, var kampen mot apartheidpolitiken i Södra Afrika – bland dem vi aktivister i Laboremus umgicks med fanns människor med ursprung där. Vi fanns på socialdemokratins vänsterkant, men på den här punkten var vi och vårt parti och också dess väljare överens.

Jag påminner om det här inte bara för att dagens sommarpratare, Gloria Ray Karlmark, berättar om den amerikanska medborgarrättskampen utan också för att hon själv, som var en av spjutspetsarna i den här kampen, inte utan sorg konstaterar, att en annan inställning numera tycks ha brett ut sig i vårt land och därför undrar, vad som har hänt med alltför många människor här. (Hon bor själv här – ödet ville att hon skulle gifta sig med en svensk.)

Fast ingen kamp är ju vunnen för evigt. Man kan ju också påminna om att Republikanernas presidentkandidat i dag är Donald Trump och om att många av hans anhängare ser Barack Obama som ett historiskt misstag i USAs historia.

Så kanske var det inte bara en historielektion Gloria Ray Karlmark gav oss i dagens Sommar.

Fast även historielektioner kan vara nyttiga. Gloria Rays farfar var svart slav. Hennes farmor kom från en av de stammar av urbefolkning som okunniga europeiska kolonisatörer döpte till indianer och som fördrevs från områden där de hade bott sen urminnes tider. Stolt konstaterade hon, att hon faktiskt är amerikan av börd.

Slaveriet upphävdes så småningom, men i de amerikanska sydstaterna fortsatte rasåtskillnaden och diskrimineringen. Hade man mörk hudfärg, fick man inte lov att dricka vatten ur samma kranar som vita, inte gå på deras toaletter och självfallet inte äta på de vitas restauranger. Vi talar nu om Gloria Rays uppväxttid på 1950-talet.

Förvisso gjordes det försök att öka rasjämlikheten under den här tiden. Och med normala mått drabbades Little Rock inte av någon våldsam revolution, när nio (9) afroamerikanska elever, bland dem den då 14-åriga Gloria Ray, höstterminen 1957 gavs tillstånd att gå i en tidigare helvit high school i Little Rock i Arkansas.

Märk att det här var fråga om begåvade och studiemotiverade elever – Gloria tog själv så småningom en examen i Chicago.

Bakgrunden till den här ”revolutionen” var ett beslut 1957 av den amerikanska högsta domstolen, att segregering i offentliga skolor inte var tillåten.

Men de vita rasisterna, och de var många, i Little Rock ville till snart sagt varje pris förhindra det här. Mobben bildade en gapande skyddsmur runt skolan och hindrade till och med de 14-15-åriga afroamerikanska ungdomarna att ta sig ut ur skolan – Gloria minns hur hon smögs ut, liggande på golvet till en polisbil. Det Gloria Ray Karlmark berättade om det hon och de övriga utsattes för borde vara obligatorisk lyssning också för Sveriges många rasister – hon gör det ju på svenska, så även de med sina förkrympta hjärnor borde kunna klara av det.

Till slut måste Nationalgardet sättas in för att värna de här ungdomarnas rätt att gå i skola.

Också musikaliskt var det här ett fint sommarprogram genom att det knöt an till det afroamerikanska kulturarvet i USA, både det religiösa och det politiska. Gloria Ray Karlmark spelade således Mahalia Jackson, Mavis Staples, Louis Armstrong och inte minst Billie Holidays fantastiska ”Strange Fruit”. Och sitt jazzintresse illustrerade hon med Dizzy Gillespie.

Fast hon spelade annan musik också, även svensk, men här väljer jag att citera en symbolladdad fransk Edith Piaf-titel: ”Non, je ne regrette rien”.

Sommar i P1 med Tom Malmquist

Eftersom jag inte läser om sport, kan det ha bidragit till att jag inte kände till Tom Malmquist, förr tydligen en lovande ishockeyspelare, senare dessutom bokdebutant med ”Sudden Death”, en mycket ovanlig diktsamling därför att den har sport som ämne. Det här intresset för sport har uppenbarligen också en familjebakgrund: Den nu döde fadern var sportchef på Expressen.

Men Malmquist slog 2015 litterärt igenom med den självbiografiska romanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. I dess fokus och i fokus för dagens Sommar fanns det som hände 2012: Hans höggravida sambo Karin Lagerlöf visade sig ha akut leukemi. Hon förlöstes med kejsarsnitt men avled själv snart.

Fast innan hon dog, hann hon i alla fall föreslå det namn barnet sedan fick, Livia. Tom Malmquist tolkar det här som en besvärjelse: Liv, ja!

En mycket stor del av det här sommarprogrammet kretsade sedan kring det känslomässiga kaos och de utmaningar hustruns hastiga död medförde för hans egen del: Samtidigt som han måste hantera sina egna känslor av sorg och förtvivlan, tvingade han sig att ta hand om den nyfödda dottern. Stunderna då hon sov använde han till att lyssna på musik och till att skriva.

Den här livsomstörtande erfarenheten fick honom också att mer än tidigare ifrågasätta allt för tvärsäkra svar på det vi ställs inför i livet, också att välja bort tidigare vänner med i förväg givna reaktionsmönster.

Tom Malmquist utformade sitt sommarprogram som ett budskap till dottern, Livia. Men hon är alltså bara fyra år – programmet börjar med att hon ber pappan om ursäkt för att hon har nattkissat i hans säng, men han får henne att skratta, när han svarar ”Det kanske var jag” – och hennes insikter om vad det är att vara död illustrerar Tom Malmquist med att berätta om hur hon, iförd blå klänning, dansar på golvet och sjunger ”Mamma Karin är död, mamma Karin är död”.

Så i slutet av programmet förklarar Tom Malmquist att det naturligtvis kommer att dröja länge, mycket länge, innan Livia tar del av det här programmet, kanske först när hon hittar det på band efter hans egen död.

Tom Malmquists musik i programmet vittnade om en fallenhet för ofta ganska rytmisk musik. Bland det som var bekant för mig fanns, utöver till exempel Stevie Wonder och Billy Joel, också en del låtar och artister som jag för egen del gärna lyssnar på: Odetta, Melanie och ”Mardi Gras In New Orleans” med Professor Longhair.

”Frid vår älskade tokskalle!”

Jag är i den åldern då det faller sig naturligt att varje dag kolla dödsannonserna. Bland de bortgångna kan det ju finnas människor som har varit ens vänner eller bekanta, rent av sådana vars begravning man vill gå på.

Ibland ögnar jag också minnesrunorna. Med tiden har de, förr ganska formella och ofta pliktskyldiga, blivit mer personligt formulerade.

Ett exempel på det senare finns i Dagens Nyheter i dag. Ett antal av den för mig tidigare helt okände Mikael Roséns vänner skriver till hans minne en runa, som på ett helt fantastiskt sätt sammanfattar hans blott 53 år långa liv.

Här återger jag bara avslutningen:

”Frid vår älskade tokskalle!”

Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Melodikrysset nummer 26 2016

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.

Sommar i P1 med Ahmad Khan Mahmoodzada

På nätet hittar man lite olika uppgifter om Ahmad Khan Mahmoodzadas ålder – hans födelseår anges alternativt som 1994 eller 1995 och att han lämnade Afghanistan när han var 15 och kom till Sverige år 2011. Han är född i Kabul och är, men det är en gissning, pashtun, och familjen bodde senare i Bagram, där fadern drev någon form av servering.

Hans Sommar-program i dag innehöll också inledningsvis en kort skildring av några viktiga förändringar i Afghanistans nutidshistoria: Den sovjetiska ockupationen avlöstes av talibanvälde, vilket senare bland annat innebar, att hans pappa måste anlägga skägg och hans mamma bära burka. Slutet på det här markeras av att pappan liksom flertalet andra rakar av sig skägget.

Pappan, som själv inte har fått någon skolutbildning men förstår vikten av sådan, förstår vikten inte bara av att sonen får lära sig läsa och skriva utan också får gå i en skola, där man får lära sig engelska.

Det senare är säkert bakgrunden till att talangscouter inför en filminspelning kom till hans skola och sökte någon som kunde tänkas spela en barn/pojkroll i filmen ”The Kite Runner” (2007), på svenska ”Flyga drake”. Den här filmen bygger på ett manus av en afghansk författare men är en hollywoodfilm, om än en sådan med konstnärliga kvaliteter. Ahmad Khan Mahmoodzada fick senare pris för sin insats, men pappan gick under inspelningen inte med på att han skulle filmas utan byxor under ett våldtäktsförsök. Det här löste de amerikanska filmmakarna med hjälp av en stand in, vilket senare hemma i Afghanistan fick ödesdigra konsekvenser för den unge skådespelaren och hans familj. Visserligen hade varken talibaner eller likasinnade själva sett filmen, men ryktet gick, och familjen Mahmoodzada fick det allt mer hett om öronen. De hotades till livet och tvingades lämna sitt hem.

Pappan satsade då pengar på att Ahmad, som hoten i första hand riktade sig mot, skulle hjälpas komma i landsflykt; hans bröder bedömdes vara för unga för att klara av en riskabel flykt.

De människosmugglare pappan hade betalat tog honom först till Tadjikistan, sen till Ryssland (med uppehåll i Moskva) och därefter vidare till Vitryssland. Nästa tänkta anhalt var Litauen, men för att komma dit måste han och några andra iranska flyktingar ta sig simmande över en bred och kall flod. Via Polen och Tyskland (bland annat Berlin) tog han sig till slut till Göteborg i Sverige. Därifrån fortsatte han med hjälp av en landsman – hans egna pengar var helt slut – till Stockholm, där han trots sin myndighetsskräck sökte svensk asyl.

Beslutet dröjd i tre månader men ändade i ett nej – han skulle skickas tillbaka till Litauen. Men den vän han under den här perioden bodde hos hade hört, att EU-lagen på den här punkten skulle ändras, och efter ytterligare fyra månader blev det klart, att ensamkommande i åldrarna under 18 år skulle få stanna i det land dit de hade kommit.

Så Ahmad Khan Mahmoodzada fick bli laglig flykting och stanna – i hans fall blev det gymnasiestudier i Falun. Den här ambitiöse killen fick också snart en roll i ICAs reklamfilmer.

Och se – en dag fick han telefon från en yngre bror, som nu hade lyckats ta sig till Stockholm. Därefter, hann han också berätta, har också pappa, mamma och de yngsta syskonen lyckats ta sig till Sverige.

Afghanistan hör i dag inte till de mest prioriterade länderna, när det gäller flyktingmottagning. Men nog är Ahmad Khan Mahmoodzada och hans familj exempel på att det också i Afghanistan finns människor, som har behov av att få asyl.

Om det här sista, alltså den svenska åtstramningen, sa dagens sommarpratare faktiskt ingenting. Tvärt om hade han bara gott att säga om Sverige.

Sommar i P1 med Danica Kragić Jensfelt

Dagens sommarpratare, Danica Kragić Jensfelt, har som man förstår av hennes flicknamn ett förflutet i forna Jugoslavien, närmare bestämt i Kroatien. Men om tiden där berättade hon förvånansvärt lite, bara en historia om hur hon som barn fick en docka som kunde bajsa men som hon, när systemet för det här började kärva, styckad dränkte.

Vi fick också veta att hon pluggade hårt och målmedvetet och var mycket duktig i skolan,

Sen bytte hon land, kom till Sverige inte som flykting utan som sällskap åt en pojkvän – en dåvarande pojkvän; som man förstår av hennes andra efternamn är hon numera gift med en forskarkollega från KTH (men det berättade hon inte heller).

Men innan hon kunde slå sig in på forskarbanan här i Sverige fick hon försörja sig som först barnflicka, sen städerska.

På KTH har hon arbetat med att utveckla robotar som kan utföra en del nödvändiga men enligt henne tråkiga sysslor i hemmet. Och det är klart att när man kommer upp i ålder och får min nuvarande (brist på) kondition, låter det, åtminstone i princip, som en välsignelse, om till exempel städning och gräsklippning skulle kunna skötas av en robot som man hade hemma. Nu är ju det här inte så enkelt att en robot kunde ta över jobbet helt. Bortsett från att vår tomt har ganska kraftiga höjdskillnader samt svåråtkomliga vinklar och vrår, måste man ju också hägna in alla rabatter och land för att inte få också dem klippta – och jag tvivlar på att en robot har den selekteringsförmåga man måste ha för att klara rensningsarbetet. Vidare, vårt hem, både det i Uppsala och det här i Öregrund, skulle, med alla sina bokhyllor och småpryttlar, i Öregrund också nivåskillnader, vara ganska svårstädat för en aldrig så intelligent robot.

Kanske skulle, som hon var inne på, hennes gravt handikappade son kunna få viss hjälp av en intelligent robot – avlastning är alltid bra – men det finns ju också en oersättlig mänsklig komponent i det, för nog behöver den här nioåringen som själv inte kan prata också den omvårdnad och mänskliga kontakt moderns föräldrar tydligen i dag ger honom.

Jag betvivlar inte Kragić Jensfelts vetenskapliga kompetens men är inte lika säker om hennes mänskliga.

Alltså fylls jag gradvis av olust, när jag hör det här Sommar-programmet, och då hjälper det inte, att hon spelar låtar med till exempel Tracy Chapman, Depeche Mode, Edith Piaf, Sting och Nina Simone.

Fast jag vill ge henne en eloge för att hon också spelade ett par låtar med, antar jag, kroatiskt ursprung.

Estland: Allmänhetens kunskap om vilka som innehar posterna i regeringen

Ühiskonnauuringute Instituut har gjort en undersökning av hur väl esterna känner till vilka som innehar posterna i den sittande regeringen.

Föga förvånande känner hela 90 procent av de tillfrågade till namnet på landets statsminister, Taavi Rõivas från Reformierakond (Reformpartiet). Tvåa kommer den partilösa men närstående utrikesministern Marina Kaljurand, som 61 procent känner till, kanske för att hon aktualiter kandiderar till posten som president, kanske för att hon också är känd bland landets ryssar. (Hon är själv, trots sitt estniska giftasefternamn, född ryska.)

Jag tänker inte gå igenom hela ministerlistan, eftersom namnen med all säkerhet är okända för svensk publik.

Men jag ska referera hur kända de fyra socialdemokraterna i regeringen är för allmänheten.

På fjärde plats i den här rankinglistan kommer, med 35 procent, kulturminister Indrek Saar. Hans relativt höga placering kan ha att göra med att han tidigare har varit Socialdemokraternas partisekreterare och därför har synts mycket både i media och på möten runt om i landet.

På femte plats, med 28 procent, kommer försvarsministern, Hannes Hanso. Han har synts relativt mycket i media, eftersom hotet från den store grannen i Öster har ökat.

Att partiledaren, Jevgeni Ossinovski, med 24 procent hamnar först på sjunde plats, måste vara en besvikelse för honom. Ossinovski är utbildnings- och forskningsminister.

Att Liisa Oviir, som kom in i regeringen som näringsminister först 2011, med 17 procent hamnar på tionde plats är kanske inte så förvånande.

Sammantaget har det problemtyngda Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), det tredje benet i regeringsalliansen, betydligt större anledning att vara bekymrat också över den här mätningen. Två av deras ministrar ligger allra sist.

Sommar i P1 med Matias Varela

Jag känner till Jens Lapidus, men jag har aldrig läst någonting av honom, således inte heller ”Snabba cash”. Jag nämner det här därför att jag aldrig heller har sett Daniel Espinosas filmatisering av den – i den här filmen hade nämligen Matias Varela en roll, och om det här berättade han i sitt Sommar-program i dag. Bland annat berättade Varela, som behärskar både svenska och föräldrarnas språk, spanska, att rollen fick honom att lära sig att tala också chilensk spanska.

Hans erfarenhet av att leva i skilda språkvärldar var intressant. Mamman fick honom att lära sig flera språk parallellt genom att växla hans godnattbok till versioner på olika språk, spanska, galiciska och engelska.

Men han berättade förstås också om olika yttringar av sitt spanska arv. Om hur hans fiskande morfar använde en ganska brutal metod för att lära honom simma genom att från båten kasta honom i havet. Och om hur mormor visade honom, hur man slaktar en tupp – men sen sprang tuppen ett slag omkring utan huvud.

Varela använde inte sitt sommarprogram för att propagera för något specifikt politiskt parti, men han nämnde med värme och uppskattning Olof Palme och dennes strävanden att göra samhället mer jämlikt. Bland det han själv också pläderade för var en hållbar miljö.

Och så fanns där också en kärleksförklaring till hans norrlandsfödda hustru och deras barn, förlöst genom kejsarsnitt.

Varelas sommarprogram var sympatiskt men för den skull inte utan en del problem. Han vittnade själv om sin dyslexi, och så länge han höll sig till sådant, där han hade skrivit manus, flöt det, men annat bar, vilket ämnesbyten och relativt korta pratavsnitt, följda av musik, vittnade om, prägel av hans handikapp.

Den musik han spelade var till stora delar sådant som jag känner till – med Cyndi Lauper, George Michael & Wham, Céline Dion, Aerosmith, Bryan Adams, Whitney Houston och Berlin (”Take My Breath Away” ur ”Top Gun”). Fast det största intrycket av de låtar han spelade gjorde den allra första, ”Vem tänder stjärnorna” med Eva Dahlgren.

Sommar i P1 med Gunhild Stordalen

Jag har ett tidigare år hört ett Sommar-program med den stenrike norske hotellkungen Petter Stordalen och blev då imponerad av hans politiska radikalism och miljöengagemang – den som är intresserad kan hitta det här med hjälp av bloggens sökfunktion.

Lika frågande om var han stod var, åtminstone till att börja med, hon som skulle blir Gunhild Stordalen. Gunhild pluggade för att liksom sin mor bli läkare och blev tidigt starkt miljöengagerad. Mat, hälsa och miljö har sedan stått i fokus för hennes aktiviteter, och tillsammans med maken (och med hans pengar) har hon grundat stiftelser för att få oss och världen att gå i rätt riktning. Dessutom har paret Stordalen gjort konkreta saker för miljö, hälsa och nyttigare mat genom förändringar i den hotellkedja – Skandinaviens största – som Petter har byggt upp.

I Norge har Petter Stordalen gjort sig känd också genom att uppenbart vara arbeiderpartisympatisör – han har till och med talat på Första maj. Det hindrade inte Gunhild Stordalen från att i sitt Sommar-program i dag ge en känga åt Sveriges landsbygdsminister Sven-Erik Bucht för hans ganska reservationslösa försvar av fortsatt köttproduktion.

Under en mycket stor del av sitt sommarprogram var Gunhild Stordalen den outtröttliga miljökämpe hon är känd för att vara.

Men redan den som har sett bilder av den här före detta modellen med avrakat hår förstår, att det också finns en annan sida av hennes liv, något som faktiskt hotar hennes liv.

Hon är offer för en dödlig sjukdom som man hittills inte har lyckats hitta bot för, systemisk sklerodermi, och Gunhild Stordalen berättade både om att en lång och plågsam behandling först såg ut att ge resultat och om att sjukdomen sen kom tillbaka med full kraft, kanske till och med mer än så. Men hon har inte gett upp, och möjligen finns det mer effektiva behandlingsmetoder.

Jag lyssnade också på det här programmet tillsammans med hustrun, som inte minst för att hon är före detta miljöminister delar många av Gunhild Stordalens strävanden och mål.

Men i ett avseende gillade hon inte det här Sommar-programmet, Gunhild Stordalens musikval.

Inte så att heller jag älskar allt hon spelade, men jag är mer bekant med till exempel Beyoncé, Avicii, Michael Jackson, Justin Timberlake, Timbuktu och Katrina & The Waves (”Walking On Sunshine”). Och kanske finns det en speciell och begriplig förklaring till musikvalet. Genom att genomgående spela snabb, rytmisk och dansant musik ville kanske Gunhild Stordalen ge uttryck för sin livsvilja.