Melodikrysset nummer 42 2016

Jag är fortfarande i ett eländigt fysiskt skick: hostar, fryser av och till, orkar ingenting, har några gånger blött näsblod och de senaste dagarna har jag haft svullna fötter, kan hända som en effekt av jag för att klara andningen har lockats sova sittande i en fåtölj. Jag var i början av veckan på Vårdcentralen på koll hos min diabetessköterska, och eftersom värdena där var bättre än sist, trodde hon inte att de problem jag berättade om var diabetesrelaterade. Hon hjälpte mig att få tid hos min husläkare, men husläkaren hade ingen glugg i sitt schema förrän 14 november. Nu kallas jag ju med några veckors mellanrum till provtagning för reglering av mitt Waran-intag, och där hände det något. Sköterskan på Ackis som analyserar mina prover när de anländer till sjukhuset har den här veckan ringt mig tre gånger, och jag har fått gå till Vårdcentralen för nya prover, tre den här veckan och härnäst på måndag. Det här har bland annat lett till att jag har fått avstå från Waran några dagar.

Jag berättar det här för läsekretsen, på lördagarna många melodikrysslösare, för att förklara, varför det tar tid för mig att i det här skicket åstadkomma mitt sedvanliga melodikrysskåseri med svaren inbäddade i texten

Särskilt svårt var det nämligen inte i dag. Det enda för mig lite knepiga var dubbelfrågan med anknytning till ”Så mycket bättre”, detta för att jag för egen del inte brukar se det programmet. Men med hjälp av lite detektivarbete har jag kommit fram till att det var Miriam Bryant som sjöng ”The Only One”, en låt som vi förknippar med Andreas Kleerup.

Lite knepig var också frågan om låten som Umberto Marcato sjöng. Honom minns jag i och för sig väl – han var förr mycket populär också i Sverige. Men den låt vi i dag hörde honom sjunga var engelsk och hette då ”Words”, vilket i rak översättning till svensk bör bli ”Ord”.

1965 vanns den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest av Ingvar Wixell med ”Annorstädes vals”, originell inte bara genom valet av sångare utan också på grund av kompositör (Dag Wirén) och textförfattare (Alf Henrikson). För när Wixell sen bröt tidens kutym och i finalen framförde sången på engelska (”Absent Friends”) utbröt det tittarstorm, faktiskt inte på grund av låtens dåliga placering utan på grund av att man inte höll sig till den svenska originaltexten.

Särskilt lysande gick det heller inte för Inger Berggren, som 1962 sjöng den låt som vann den svenska finalen, ”Sol och vår”.

Själv har jag alltid haft svårt för den musikaliska utslätning och språkliga anpassning som under senare år helt har präglat den här tävlingen. Då känns det kul att, som 2013, få höra en avvikare som ”En riktig jävla schlager” med Ravaillacs, det vill säga Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander.

”Den gamla moraklockan”, den som i dag skulle ge oss ordet moraklocka, finns det nog värre problem med än att dagens yngre publik inte längre känner till begreppet. När jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget och under åren därefter, spelades den här låten ganska ofta i radio, till exempel i Sven-Olof Sandbergs inspelning från 1937. Men har dagens yngre radiolyssnare över huvud taget hört den här låten eller för den delen något insjunget av legendaren SOS?

Numera är det nytt, nytt, nytt som gäller. Inte ens barnrepertoaren tycks klara tidens anstormning. Själv tyckte jag att James Hollingworths ”Älgarna demonstrerar” är en helt underbar låt, och det är nog inte bara hans älgar som har fått nog, när en sån här klassiker trängs undan.

En annan sån här barnklassiker är ”Det gåtfulla folket” med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Fast ännu mer okänd i dag är nog den mycket roliga barnvariant, ”Bär ner mig till sjön”, Tage Danielsson gjorde av Andrews Sisters’ fantastiska ”Bei mir bist du schein”, i dag dock i en annan version.

Lättast är det förstås att klara frågor, knutna till artister och grupper man har allt av.

Jag har allt med Evert Taube, vet således att Rönnerdahl förekommer till exempel i ”Sjösalavår” från 1950. Den som vill läsa hela texten kan hitta den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och jag har också allt med The Beatles, till exempel ”All You Need Is Love”. Det har jag, men just nu skulle jag alltså behöva läkarhjälp också.

Slutligen: jag har Ainbusk Singers på skiva också, vet också att de kom från När på Gotland. Jag har aldrig träffat Josefin Nilsson men instämmer gärna i dagens låttitel, ”Jag saknar dig ibland”.

Melodikrysset nummer 41 2016

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Melodikrysset nummer 40 2016

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

”Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.

Melodikrysset nummer 39 2016

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

Melodikrysset nummer 38 2016

Också jag har fått en rejäl släng av hustruns svåra förkylning, och följaktligen var jag lite rädd för att i mitt tillstånd behöva lösa ett rejält svårt Melodikryss, men så där våldsamt svårt var det ju inte.

Jag vet av erfarenhet, att en del andra krysslösare ibland finner frågor, som illustreras med klassisk musik, svåra, men Ludwig Van Beethovens ”Für Elise” har väl nästan alla hört någon gång.

Och även den som inte så väl känner till Jacques Offenbach och hans ”Orfeus i underjorden” kunde ju, med hjälp av de många ledbokstäver man så småningom fick, lista ut kompositörens namn.

Krysset började med en urlätt fråga. Vilka melodikrysslösare har inte någon gång hört Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”?

Och det slutade med ”Diana”, som har namnsdag den 29/1, där månaden förkortas till Jan.

Och de melodifestivalanknutna frågorna hörde också till dagens lättaste:

Vem minns inte Lotta Engberg och ”Fyra bugg och en Coca Cola” från Melodifestivalen 1987, även om Anders Eldeman försökte konstra till det genom att spela en gotländsk version med Tommy Wahlgren?

Linda Bengtzing hör för all del inte till mina egna favoriter, men hon medverkade ju i den senaste Melodifestivalen med ”Killer Girl”.

Det som ska leva kvar i musikminnet i decennier ska nog ha något mer. Ett exempel spelades i dag, ”Aj, aj, aj – vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens, lanserad på film av Tutta Rolf och inspelad av blanda andra Ulla Billquist och, i senare tid, BAO. Och i texten hittar man följande:
”Om vaggan stått i Lund eller Granada – jada –
d’ä’ det som gör skillna’n så rasande stor,
på en falsk eller äkta spanjor.”

Många svenska visklassiker skrevs av Ruben Nilsson. I dag hörde vi ett exemepl, ”Fimpen och tändstickan”, med John Ulf Andersson och så den mycket saknade vissångerskan Margareta Kjellberg. Ofta undrar jag över varför det finns så liten återutgivning och nyproduktion av visor på skiva.

Därmed inte sagt att jag håller mig till bara svenska artister och låtar.

I dag fick vi till exempel höra Nina Hagen i ”Viva Las Vegas”.

Och Bob Marley i ”Could You Be Loved”.

Graham Greenes ”Den tredje mannen” och filmatiseringen av den med Orson Welles i den bärande rollen har jag tidigarfe skrivit om, så nog kände jag igen ”The Harry Lime Theme”, även om Eldeman i dag spelade en version långt underlägsen originalet med Anton Karas.

Återstår då som sista fråga den om vilka som skrev den svenska texten till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Jo Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

Jag har använt den här sångens titel som titel på en hel bok, kallad just ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och den inleds med hela sångtexten. Och eftersom den är ännu mer aktuell nu än då, gör jag det här om igen:

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i “besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren “tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

“Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Melodikrysset nummer 37 2016

Det fullkomligt regnade dubbelfrågor i dagens Melodikryss, vilket gjorde att jag ibland i mitt eget kryssprotokoll antecknade fel och ibland inte heller hann göra nödvändiga kollar, medan jag fortfarande hade de spelade melodierna kvar i huvudet.

Ett exempel på det senare är dubbelfrågan, där svaret, de båda kompositörerna, skulle bli George Gershwin och Duke Ellington. Så långt var det ganska enkelt, men sen, när jag skulle skriva mitt lördagskåseri om krysset, mindes jag inte längre, vad som hade spelats och hade heller inga anteckningar att gå efter. Märk att jag har båda herrarna på skiva i stor mängd, så jag har verkligen lyssnat mycket på deras musik, men jag är inte av den sorten att jag chansar.

Annat i dagens kryss var knepigt redan när det gällde fråga och svar. Jag känner förstås till Mia Skäringer, men inte primärt som sångerska, och hennes ”Som eld” tror jag aldrig jag har hört förut.

Annat var desto lättare. Jag har sett och hört både Povel Ramel och Mikael Ramel på scen, så när jag hörde dem i ”En ren familjeprodukt”, förstod jag genast, att efternamnet Ramel skulle in på två ställen i krysset.

Jag har genom åren sett rader av James Bond-filmer, men det är faktiskt inte alltid lätt att minnas, vilken musik som spelades i den ena eller den andra av de nu ganska många Bond-filmerna. Dagens exempel måste ha varit hämtat ur ”Älskade spion” med Roger Moore i rollen som agent 007. I original (1977) hette den ”The Spy Who Loved Me”.

På polarprisgalorna har jag inte gått, men visst känner jag till den amerikanska sångerskan med mera Patti Smith med ”April Fool”, sångerskan som fick priset 2011.

Den som har skrapat ihop pengarna till och skapat det här priset är ju Stikkan Andersson. Även han förekom i dagens kryss, med ett av sin tidiga alster, ”Det blir inget bröllop på lördag”.

Själv tillbringade jag tillsammans med hustrun samt hennes syster och systerns man gårdagskvällen hos vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans hustru Lill, så det ligger nära till hands att stämma in i det vi i dag hörde med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, ”Timmarna går så fort när man har roligt”.

Och när vi så småningom återses också hos oss, kan jag väl ta en annan av dagens ljudillustrationer, ””It’s My Party”, i dag dock med Amy Winehouse.

I dag är vi tillbaka i Öregrund, och eftersom jag har hustrun med mig, får det bli ”En stilla flirt”, för att citera en låt i en film med Tutta Rolf från 1934. Och fram mot kvällen, när gatlyktorna tänds nere på gatan, får jag väl ta ”Nu tändas alla ljusen i min lilla stad”, även om texten där handlar om Östersund, den stad textförfattaren, Per-Martin Hamberg, kom ifrån.

Men just nu är det mer passande att sjunga ”Himlen är oskyldigt blå”, med text av Teds bror Kenneth Gärdestad. Jessica Anderssons version, som spelades, är väl OK, men jag gillar originalet bättre. Vet ni förresten att det finns en film med samma titel också?

”Irma la Douce” är en fransk musikal från 1956, med musik av Marguerite Mannot och sångtexter och libretto av Alexandre Breffort. Den har getts också här i Sverige, men jag har själv aldrig sett den på scen. Däremot spelades förstås de bästa sångerna i radio, så dagens ljudillustration hade jag inga svårigheter med att placera.

I dag går vi i mål med en barnklassiker, skriven av den mycket skickliga Britt G Hallqvist: ”Var bor du lilla råtta?”

Själv har jag försökt få den frågan besvarad med ”Inte här i alla fall!”, så jag måste bekänna att jag genom åren har tagit död på en och annan genom att på lämpliga ställen (alltså inte utomhus, tillgängligt för fåglar) lägga ut råttgift.

PS En annan varelse ur djurriket i vid mening hade jag tydligen glömt att redovisa. Vi hörde också ”Gökvalsen”, och svaret skulle där bli gök.

Melodikrysset nummer 36 2016

Jag sov lite för lite i natt men kom ändå upp i god tid före Melodikrysset.

I dag innehöll det en del saker, som ligger utanför min horisont, men till slut lyckades jag ändå begripa, att John Lundviks ”It’s All About the Games” tydligen hade med OS, som jag aldrig följer, att göra: Den är tydligen den svenska OS-sången.

Jag har givetvis läst Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” från 1844, men filmatiseringen från 1993 har jag inte sett. Dock har jag hört ganska mycket med de tre herrar som i den sjöng ”All For Love”, Sting, Rod Stewart och Bryan Adams.

Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga har jag däremot sett, så det var ganska lätt för mig att känna igen ”Fattig bonddräng”, fastän den i dag spelades som ett klassiskt stycke. Musiken är komponerad av Georg Riedel och texten är knuten till drängen Alfred.

Därifrån är inte steget långt över till den suveräna barn-TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Annat som har gått i TV är mig mycket mer främmande, så serien som på svenska hette ”Omaka par”. Men hjälpbokstäver hjälper.

Sedan unga år är jag en inbiten radiot. Alltså lyssnade jag troget på ”Karusellen” i radio, missade heller inte Gösta Snoddas Nordgrens succédebut i programmet med ”Flottarkärlek”. Och den har jag sen hört så många gånger, att jag genast förstår, att refrängen – ”haderian, hadera” – saknades vid det här första framträdandet.

Jag har själv sjungit både den senare adaptionen ”August och Lotta” och originalet ”Fia Jansson”, hämtad ur Emil Nordlanders revy från år 1900 jämnt, ”Den förgyllda lergöken”.

Och jag har förstås, eftersom jag relativt troget har följt melodifestivalerna, ganska bra kläm på åtminstone de låtar som har höjt sig över mängder, till exempel ”När vindarna viskar mitt namn”, detta även när den framförs i karaokeversion och inte i original med Roger Pontare.

Inte heller förvillas jag av att få höra Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” på gitarr med The Steelmen.

Eller av att Lennart Palm spelar en instrumentalversion av Gösta Ekmans (text) och Johnny Bodes (musik) ”En herre i frack” från 1935.

Så jag har faktiskt en viss förståelse för att Markoolio och Linda Bengtzing har hyllat ”Värsta schlagern”.

Och jag har till och med, så irreligiös jag är, en viss kärlek till Pelle Karlssons religiösa adaption av Elvis Presley-hiten ”There Goes My Everything”, ”Han är min sång och min glädje”.

Till min egen glädje bidrar det faktum att vi fortfarande bor kvar i sommarhuset. I morgon ska jag och Birgitta visserligen göra en utflykt till Uppsala för att fira dotterns, Kerstins, och dottersonens, Viggos, födelsedagar, men jag återvänder till Öregrund till kvällen.

Martina Haag i ”Vem tror du att du är?”: Var farfar brittisk agent?

Trots att jag har sett nästan alla program i TV-serien ”Vem tror du att du är?” har jag inte, mer än i något undantagsfall, skrivit om de här programmen. Men jag har ofta funnit dem intressanta.

Däremot har jag under senare år skrivit om samtliga Sommar-program, sålunda också de program som har gjorts av systrarna och författarna Bea Uusma och Martina Haag. Jag nämner detta därför att Martina Haag i går i det nämnda TV-programmet gjorde en, jag tror inte bara för mig, intressant djupdykning i sin släkts förflutna.

Trots att släktforskningen på moderns svenska sida inte gav så mycket – gåtan om en anfaders identitet blev dessutom olöst – var det hela tiden roligt att följa Martina Haag, detta för att hon var så uppenbart nyfiken och receptiv. Men mina läsare, som känner min egen estniska bakgrund, förstår säkert, att jag redan av det nämnda skälet fann hennes grävande i sin farfars, Kaarel Uusmas, person- och släkthistoria särskilt intressant.

Hennes släktforskning på den estniska sidan kartlade en släkt som arbetade sig upp till ägande och välstånd, vilket förstås ledde till att familjen, när Estland under andra världskriget tvångsvis införlivades i Sovjetunionen, berövades allt den ägde. Delar av familjen hamnade också i Sibirien, likviderades eller dog, medan han som skulle bli hennes farfar tog sig över till Sverige i den stora estniska flyktingvågen. (Den här farfadern var för övrigt i sin ungdom med om att vid den estniska frigörelsen från Ryssland 1918 hissa den estniska blå-svart-vita trikoloren på Toompea, Domberget, i Tallinn.)

TV-bilderna från det Sverige mycket näraliggande Tallinn och också från släktens sommarställe berörde mig förstås – jag är själv efter många besök väl förtrogen med Vana linn (Gamla stan) och det över den liggande Domberget.

Fast också släktforskningen på den estniska sidan slutade med ett frågetecken. Uusma den äldre skaffade sig nämligen så småningom en affärskompanjon, som var britt, och den här britten stämplades redan på den aktuella tiden som brittisk agent.

Var Karel Uusma sålunda också brittisk agent? Det kan Martina Haag tyvärr inte få reda på, på några år till i alla fall. Dokumenten om Uusma den äldre i SÄPOs arkiv är än så länge sekretessbelagda.

Melodikrysset nummer 35 2016

Åter en lördagsmorgon med morgontidningar, god frukost och sen Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll väl egentligen ingenting, som jag absolut inte känner till.

Därmed inte sagt att jag brukar lyssna på allt som Anders Eldeman i dag spelade. ”Lycklig” med Sven Ingvars tror jag inte ens att jag har hört förut, men nog var det Sven-Erik Magnusson som sjöng.

Jag gillar och minns för all del inte allt som förekommer i Melodifestivalerna heller, men att känna igen Magnus och Henrik Rongedal i ”Just a Minute” klarade jag i alla fall, och för övrigt lät de riktigt bra.

Det som gjorde dagens kryss lite kul var att Eldeman spelade en del inte alldeles färsk popmusik.

Det var ganska länge sen jag hörde något med Ola And the Janglers, så deras ”Alex Is the Man” hörde till det där jag tyckte det var roligt att höra igen.

Och det var också länge sen jag sist hörde ”Annie’s Song” med John Denver.

Tyska Modern Talking, i dag med ”You Are My Heart. You Are My Soul” från 1984, var det också ganska länge sen jag lyssnade på.

Amerikanska Guns ’N Roses har jag egentligen hört mer med, även om jag inte mindes just ”Paradise City”.

”Dödligt vapen” har jag aldrig någonsin sett, men jag har desto fler skivor med Eric Clapton och Sting, som framförde ”It’s Probably Me”.

Och på tal om film: Hollywoodstjärnan Mae West, hon med ”Come Up And See Me Sometime”, minns jag förstås också. Jag har alltid gillat hennes fräcka, sexkryddade jargong, och jag gillar också hennes gravskrift: ”Man lever bara en gång. Men om man gör det rätt, räcker det med en gång.”

Jag gillar också Hagge Geigerts av Eva Rydberg insjungna ”Den närsynta bofinken Knut”, en ny text till Helfrid Lamberts tonsättning av Gustaf Frödings ”Det var dans bort i vägen”.

Den vals (ur en balett) som spelades av Kungliga hovkapellet kom från Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten”, vilket skulle ge oss kryssordet nöt.

Evert Taube har jag, som jag tidigare har berättat, en fullständig skivsamling av, bland dem ”Fragrancia”, i dag visserligen i instrumental version med Dana Dragomir. Men den efterlysta första raden lyder: ”I Cubas natt en röst från din estancia.”

Och så avslutar vi med Alice Tegnérs tonsättning av den hjärtvärmande och vackra ”Ute blåser sommarvind”.

Måtte den där ljumma sommarvinden fortsätta att blåsa ännu ett tag!

Arhoolie, nu i Smithsonian Folkways’ regi

Smithsonian Folkways i Washington, sätet för de fantastiska Smithsonian-museerna, gör en mycket berömvärd insats för att hålla den klassiska amerikanska sång- och musikskatten (delvis även den i andra delar av världen) levande och ständigt tillgänglig på skiva, numera också för nerladdning.

Museet hade redan en egen samling med viss skivutgivning i gång, när det genom en donation från den döde grundaren Moses Ash’s familj fick ta över hans livsverk, Folkways Records, med över 2.000 skivor med folkmusik (inte bara amerikansk), blues, bluegrass, gospel, barnvisor, cajun, drama, poesi, jazz, världsmusik, klassisk musik, dokumentära bandningar och så vidare. Till det intressanta med Ash’s utgivning hörde också, att den speglade amerikansk vänster – bland de utgivna artisterna fanns politiska radikaler som Pete Seeger och Woody Guthrie, och självklart speglade Folkways’ utgivning också de svarta amerikanarnas kamp för medborgerliga rättigheter och jämlikhet. I deras skivkollektion finns allt från Leadbelly till medborgarrättsrörelsen.

Jag har genom åren, under senare år med hjälp av deras hemsida www.folkways.si.edu/folkways-recordings praktiskt taget dagligen, följt deras nyutgivning under namnet Smithsonian Folkways (både helt nya skivor och återutgivna sådana), och på den här hemsidan hittar man också utgivningen hos samtliga de skivbolag Smithsonian genom åren har lagt till sin både nationella och internationella sångskatt på skivor utgivna av
•A.R.C.E.
•Blue Ridge Institute
•Collector Records
•Cook Records
•Dyer-Bennet Records
•Fast Folk Records
•Folkways Records
•I.L.A.M.
•Mickey Hart Collection
•Monitor Records
•M.O.R.E.
•Paredon Records
•Smithsonian Folkways Recordings
•UNESCO Collection of Traditional Music
Man kan där också söka både på enskild artist eller på specificerat ämne och får då upp samtliga relevanta skivor från de olika ingående bolagens samlade utgivning.

Alla de här skivorna går att beställa, en del av dem i original, en del i form av nyutgivningar i ett enkelt konvolut med specialtryckt omslag med innehållsförteckning. Jag har själv varit på Smithsonian Folkways och hämtat en hel stor resväska förbeställda CD-skivor – det kostade en bra slant, men jag fick på det sättet massor av åtråvärda skivor till min enorma skivsamling.

Till de Smithsonian Folkways-ägda skivbolagen har nu också lagts det av Chris Strachwitz grundade och fram till nyligen (han är nu 84 år) drivna Arhoolie Records. I ett pressmeddelande läser jag, att bolaget sen starten 1960 har gett ut mer än 350 album (men det beror, antar jag, på hur man räknar: en del av de tidigare utgivningarna har överförts till CD, men när jag på nätet kollar bolagets utgivning, rymmer den också mängder inte bara av LP utan också av EP och singlar, vad jag förstår inte konsekvent överförda till modernare format).

I många avseenden passar Arhoolies utgivning, med blues, folkmusik och liknande som stomme, som hand i handske med den från gamla Folkways, och i vissa avseenden – tex-mex-musik är ett tydligt exempel – vidgar den Smithsonian Folkways’ utgivning på området.

I några avseenden – Big Mama Thornton är ett exempel – kompletterar den Smithsonian Folkways samlade sångskatt, och i andra – Lightnin’ Hopkins är ett exempel – breddar den märkbart samma bolags utgivning. Många av de andra artisterna finns också i Folkways’ och även Paredons skivutbud som breddas genom ytterligare skivor med till exempel The Carter Family, Elisabeth Cotten, Barbara Dane, Snooks Eaglin, Mance Lipscomb, Mississippi Fred McDowell och Bukka White. Långt fler kunde nämnas.

Jag har under nu ganska lång tid undrat, varför inte också Arhoolie har fogats till hemsidans lista över Smithsonian Folkways-drivna skivbolag, den jag återger ovan. Förmodligen beror det på att Smithsonian inte tycker sig kunna hantera försäljning av skivor i mindre format än CD och LP. Skivor från Arhoolie i dessa större format finns nu infogade i Smithsonian Folkways’ söksystem på hemsidan, men singlar och EP verkar inte finnas där. Dock består – vilket är unikt för ett av Smithsonian Folkways övertaget skivbolag – Arhoolies egen försäljning av sina skivor via nätet, och deras lager finns kvar i bolagets eget gamla lager i Celcenito i Kalifornien.

De många singlarna och EPna med till exempel Lightnin’ Hopkins skulle ju Smithsonian Folkways också kunna göra nya CD av (eventuellt i kombination med material som kan finnas i Folkways’ arkiv) med Smithsonian Folkways som utgivare.