Birgitta Dahls memoarer hyllas i Dagens Arena

Birgitta Dahl hyllas som politiker och för sin bok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss) i en ledarartikel i Dagens Arena den 20 maj – läs själva ledaren, som finns tillgänglig på nätet.

Den som har skrivit om Birgitta och hennes bok är Liv Beckström, tillförordnad chefredaktör. Hon har också mejlat Birgitta och bett henne att för Dagens Arena skriva en krönika om hoten mot demokratin.

Birgittas bok kom ju ut hösten 2016, men det är intressant att notera, att den fortfarande finner nya läsare. Hon var till exempel nyligen i Växjö och talade om den och mötte då en publik, som till stora delar redan hade läst hennes memoarer – dessutom fick hon sälja ytterligare exemplar.

Och när jag för några dar sen var in på Akademibokhandeln Lundeq i Uppsala för att handla böcker åt henne till Mors dag, såg jag hennes egen bok där, väl exponerad.

Men det finns alltså fortfarande exemplar kvar att köpa.

Melodikrysset nummer 21 2017

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ’n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Melodikrysset nummer 20 2017

Det var varmt och soligt ett slag i går, men även om värmen fanns kvar, blev det snart molnigt igen ovan där för att citera en gammal bönhussång, i dagens kryss spelad av en blåsorkester från Pingstkyrkan i Tibro.

Den kan jag allt sedan mina unga år, men annars spelades det i Melodikrysset i dag rätt mycket, som jag inte spontant kunde.

Det här började redan med första frågan. Kevin Borg känner jag i och för sig till, men jag kunde inte identifiera honom med hjälp av den låt som spelades, ”Needing You”, som han sjöng som Maltas bidrag till Eurovision Song Contest.

TV-serien ”Nord och Syd” har jag väl kanske sett någon bit av, men inte har den fäst sig i mitt minne.

Och Justin Bieber, i dag med ”I’m the One”, är kanske heller inte mitt bord.

Det vi fick höra ur Franz Lehárs ”Glada änkan” kände jag åtminstone igen, men vad kallas det här stycket? Jo, tydligen ”Änkevalsen”.

Robert Wells stökade till Duke Ellingtons ”Caravan”, men efter lite tvekan kände jag igen låten. Och i karavaner brukar ju kameler ingå.

Att det var Sara Varga som i Melodifestivlen (tillsammans med Juha Mulari) sjöng ”Du får inte ändra på mig” var inte så svårt, men hennes efternamn, som jag tyckte mig minnas att Eldeman hade frågat efter, gick ju inte in på anvisad plats. Men sen hittade jag en svårtydd anteckning om att namnet dolde en djursort, och då blev ju svaret förstås varg.

Resten av krysset beredde mig inga besvär.

Eldeman försökte i och för sig villa bort oss genom att låta en dansk sångare sjunga ”Se Silkeborg og siden dø”, men som gammalt Olrog-fan kan jag förstås den svenska texten: ”Se Sundbyberg och sedan dö, möt våren i Södertälje”.

Thorstein Bergman har jag fordom både träffat, hört och haft ett visst samarbete med, så visst känner jag igen hans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”.

Och att känna igen Evert Taubes ”Min älskling, du är som en ros” även om den görs instrumentalt är ingen match – jag har allt av Taube på skiva, och det här är ju dessutom en mycket spelad låt.

Birger Sjöberg är mig likaledes välbekant, så även hans ”På dansbanan”, som i dag sjöngs av Östen Warnerbring och Lill-Babs.

Karl Gerhard minns jag från forna tiders radio men också som bidragsgivare till gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, och från någon FiB-turné. ”Nu ska vi vara snälla” skrev han för en revy på Folkan 1936, och melodin komponerades av en annan melodikryssbekant, Jules Sylvain.

Ja, det var det hele, gott folk.

Mer av sångbar text och musik, bort med rökeffekter och dans!

Jag såg inte den andra delfinalen i Eurovision Song Contest – jag var på konsert den kvällen – men eftersom jag såg finalen i går, har jag ju nu hört också åtminstone de bidrag som gick vidare dit.

Portugals seger i årets schlager-EM, där Europa också innefattade Australien och Israel, var ju förkrossande, och Salvador Sobrals ”Amar pelos dois” hade ju, som jag skrev redan efter delfinal 1, åtminstone fördelen, att den sjöngs på sitt lands eget språk, portugisiska. Men det här bidraget kan inte ha gått så långt bara för att tittarna ville visa sin sympati för den hjärtsjuke Sobral, så något fanns det väl hos låten, som appellerade till många i många länder.

Tvåan, Bulgariens bidrag ”Beautiful Mess” med 17-årige, välfriserade och snygge Kristian Kostov, hade jag inte hört förut. Pojkbandsmusik är inte precis mitt bord, men jag kan åtminstone intellektuellt förstå att Moldavien hamnade högt upp.

Trean, ”Hey Mamma” med SunStroke Project från Moldavien, avvek från mainstream fast då inte i någon positiv mening, skrev jag efter första delfinalen, och jag har inte ändrat mening och förstår inte varför den här låten hamnade så högt.

Fjärdeplaceringen för Belgien med ”City Lights”, sjungen av Blanche, förstår jag åtminstone lite bättre än när jag hörde den i första delfinalen. Efter att ha hört den här låten också i finalen vill jag revidera mitt omdöme till hygglig men inte tillräckligt bra.

Sverige och Robin Bengtsson kom femma med sin ”I Can’t Go On”. Jag sörjer inte över att Bengtsson inte hamnade högre upp, men hans bidrag hade i alla fall refräng.

På sjätte plats kom Italien, ett av de länder som har garanterad finalplats, med ”Occidentali’s Karma”, sjungen av Francesco Gabbani. Det här var åtminstone popmusik om än inte i klass med forna tiders italienska schlager, mycket populära också här i Sverige.

Är joddling verkligen vanligt i Rumänien? Detta undrar jag med anledning av Ilinca och Alex Floreas märkliga ”Yodel It”. Och talar de rumänska joddlarna i så fall engelska? Varför den här låten hamnade på sjunde plats förstår jag inte.

Zigenarmusik hör till det jag har lyssnat på, men i mina öron lät Ungerns bidrag, ”Origo” med Joci Pápai, inte tillräckligt genuint romsk, detta trots att den delvis sjöngs på romani. Men den kom på åttonde plats, och kanske var det ett uttryck för att europeisk publik värnar om nationella minoriteter.

Nia kom Australien med ”Don’t Come Easy”, sjungen av Isaiah Firebrace. Här står jag fast vid mitt ”nja” från första delfinalen. I slutomgången slogs jag av att den manlige sångaren gav ett så feminint intryck.

Lite av en överraskning för mig var däremot JOWST med Aleksander Walmann från Norge. De kom tia med ”Grab the Moment”, en låt med märklig rytm.

På elfte plats hamnade Nederländernas ”Lights And Shadows” med O’G3NE – de senare är en stämsjungande damtrio. Men jag tyckte att Harmony Sisters på sin tid var bättre.

Frankrikes ”Requiem”, framförd på franska oh engelska av Alma, gjorde inget större intryck på mig men tydligen på andra, eftersom den hamnade på tolfte plats.

På trettonde plats kom Kroatien och Jacques Houdek med ”My Friend”, som han sjöng på engelska och italienska. Låten har drag av opera eller åtminstone musikal, så även om jag inte ger mycket för sångarens utstrålning, avvek låten på ett positivt sätt från mängden.

Om nummer fjorton, Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj skrev jag efter första uttagningsomgången, ”märklig, alltså inte i någon positiv betydelse”. Den här gången såg jag det här bidraget mest som en bildshow.

Storbritannien och Lucie Jones hamnade på femtonde plats med ”Never Give Up On You”. Bättre än så här borde det förr så framgångsrika poplandet kunna prestera.

Inget vidare var heller Österrikes bidrag ”Running On Air”, av någon anledning sjunget på engelska av Nathan Trent. Det här kom på sextonde plats.

”Amatörmässigt men glatt” antecknade jag om låten som blev nummer sjutton, Vitrysslands ”Story of My Life” med NAVI.

Om Armeniens bidrag, ”Fly With Me” med Artsvik, antecknade jag under sändningen att den var ett sång- och dansnummer men inte var någon schlager. Den hamnade på artonde plats.

På nittonde plats kom Grekland och ”This Is Love” med Demy. Discoartad den här också.

Danmark hade valt en mycket tråkig låt, ”Where I Am” med Anja Nissen. Tjugonde plats var i högsta laget.

Cyperns bidrag, ”Gravity” med Hovig, är ett exempel på oskicket att hämta låtskrivare från helt andra länder än det land som låten i fråga tävlar för. I det här fallet hade man anlitat Tomas G:son från Sverige. Det här ledde till tjugoförsta plats. Till låtens försvar vill jag anföra, att den åtminstone hade ansatser till refräng.

På tjugoandra plats hamnade Kasia Mos från Polen med den rätt intetsägande ”Flashlight”. Jag har läst att hon är en ganska lyckad jazzsångerska, så jag undrar förstås varför hon inte sjöng något som hon tydligen behärskar bättre. Jag vill påminna om att tävlingsbidragen i forna tiders melodifestivaler och eurovisionsfinaler musikaliskt var mycket mer diversifierade.

På plats nummer tjugotre hamnade Israels bidrag, ”I Feel Alive” (en devis för landets palestinier?) med Imri Ziv. Han sjöng charmlöst och falskt.

På tjugofjärde plats placerade sig värdlandet Ukraina och O.Torvald. Musikaliskt spänner ”Time” över vida vidder men resan leder inte någonstans.

För Tyskland tävlade Levina med ”Perfect Life” (således en låt på engelska). Det är fullständigt hopplös låt, så nästsistaplatsen, nummer tjugofem, förvånar mig inte.

Sist, på plats tjugosex, kom Manuel Navarro, Spanien, med ”Do It For Your Lover”, framförd på engelska och spanska. Låten är ett slags hawaiipop i baktakt.

Det fanns för övrigt nästan ingenting som i den här tävlingen över huvud taget berörde mig eller gjorde mig positivt överraskad.

För mig får den här tävlingen i och för sig fortleva i den här formen, om det nu finns publik som vill se den och dessutom rösta.

Men skulle man i så fall inte kunna arrangera och TV-sända också en gammaldags schlagertävling med diversifierad musik där sångerna framförs på respektive lands eget språk? Viktigt är då också att det oavsett genre blir fråga om melodier som fastnar i lyssnarnas/tittarnas musikminne och är av det slaget att dessa själva kan sjunga bidragen.

Eurovision Song Contest, en närmast oslagbart usel semifinal 1

Nästan inga av 18 olika länders bidrag i gårdagskvällens semifinal 1 i Eurovision Song Contest hade någon melodi, som lyssnarna/tittarna i dag själva skulle kunna sjunga eller nynna åtminstone någon del av melodin på, förr kriteriet på att låten i fråga var just en schlager. I dag är ESC väsentligen en scenshow, där utanverket betyder mer än musiken.

Robin Bengtsson, som representerade Sverige och fick framträda allra först, hör inte till mina favoriter, men hans bidrag, som gick vidare, ”I Can’t Go On”, hade i alla fall refräng, och kanske bidrog det till framgången.

Därefter skrev jag ”Nja” som sammanfattande omdöme för flera låtar, bland dem Australiens bidrag ”Don’t Come Easy” med Isaiah Firebrace.

Belgiens i förväg uppskrivna bidrag, ”City Lights” med Blanche, gjorde mig besviken.

Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj fann jag märklig, alltså inte i någon positiv betydelse.

Salvador Sobrals ”Amar pelos dois” var inte bra den heller men hade åtminstone den fördelen, att den sjöngs på portugisiska. Alla andra länders tävlande sjöng på engelska!

Demy från Grekland med ”This Is Love” fick inte bara ett ”nja” utan ett ”Nä!” i mitt privata protokoll.

Kasia Mos från Polen tävlade med den ganska intetsägande ”Flashlight”, men eftersom hon egentligen är jazzsångerska – varför tävlade hon inte i stället med en jazzlåt?

Moldaviens bidrag, ”SunStroke Project”, avvek från mainstream i den här tävlingen, tyvärr inte i positiv mening.

Cyperns ”Gravity” med Hovig var ett exempel på oskicket att nationella tävlingsbidrag ibland är skrivna av någon från ett helt annat land, i det här fallet Tomas G:son från Sverige.

Och ”Fly With Me” med Artsvik från Armenien var modern popmusik, men i vilket avseende var den en schlager?

Det här var de tio låtar som gick vidare i tävlingen.

Av de nordiska länderna tävlade förutom Sverige även Finland (där klaviaturinslaget var bättre än låten och sången) och Island (med en låt som mer var modern pop än schlager), men inget av dem gick vidare i tävlingen.

Deltävlingens nog mest usla bidrag stod Lettland för: ”Line” med den förfärligt utstyrda Triana Park.

Mer positivt avvikande var då Slavko Kalezic från Montenegro med ”Space”, popig, snabb och faktiskt danslockande.

Fast själv fäste jag mig mest vid Tjeckiens bidrag, ”My Turn” med Martina Bárta, inte bara för att hennes deltagande mest var ett sångframträdande. Men någon schlager var ju inte heller den här låten.

Grattis, Bertil Blues Johansson!

I dag klarade en tävlande i TVs ”Smartare än en femteklassare” den allra högsta nivån i den här tävlingen och vann 250.000 kronor. Den som lyckades med det här mycket ovanliga var Bertil Blues Johansson – han heter faktiskt också Blues.

Bertil är korsordskonstruktör, vilket bör ha varit till hjälp i den här breda och oförutsägbara frågetävlingen. Hans kryss publiceras regelbundet i Aftonbladet och i tidningens separat sålda bilaga ”Aftonbladet Kryss & Quiz”. I den senare gör han ”Svåra krysset”, som bereder mig, gamle krysslösare både ansträngning och nöje, vilket verkligen inte alla kryss i den här bilagan gör – alltså brukar jag regelmässigt börja med att lösa hans ”Svåra krysset”. Och jag kan, på heder och samvete, intyga, att jag har löst hela hans svåra kryss i veckans utgåva av den nämnda korsordstidningen, nummer 18 2017. ”Är styv i lederna” blir till exempel LOTS, och ”Den kan vara ett brevinnehåll” = NÅLEN.

Eftersom jag flera gånger här på bloggen har skrivit om Aftonbladets kryss och kryssmakare, har några av dem, bland dem Bertil Blues Johansson, hört av sig med kommentarer, vilket jag som lösare (som dock aldrig skickar in svar) tycker är mycket trevligt.

Men vi har aldrig träffats i verkliga livet, så det var kul att få se hur Bertil faktiskt ser ut.

Och ett stort grattis från en gammal krysslösare, inte bara av Melodikrysset!

Melodikrysset nummer 17 2017

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Melodikysset nummer 16 2017

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

”Så mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 15 2017

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

”Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

”Internationalen” har sjungits inom socialdemokratin långt innan kommunistpartiernas tillkomst, Viktor Barth-Kron

Dagens Nyheter blir allt mer borgerlig och inte bara på ledarsidan – även i valet av kolumnister finns en tydlig trend åt det hållet.

Men också bland tidningens fast anställda kolumnister kan man se denna högerböjelse. Det tydligaste exemplet på detta är Viktor Barth-Kron, som skriver om högt och lågt i svensk politik. Läs själva dagens kolumn, ”Sveriges böjligaste parti laddar om” (gissa vilket) i DN dagen före den socialdemokratiska partikongressen.

Jag ska inte ge mig in i en polemik mot olika saker som finns i den här texten, men jag vill åtminstone polemisera mot en ren felaktighet. Barth-Kron kallar ”Internationalen” för ”den kommunistiska kamp- och fredssången”, men texten skrevs av Eugen Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871, alltså långt före kommunistpartiernas bildande. Dess förinnan var ”Internationalen” en samlande kampsång i hela arbetarrörelsen. Henrik Menander, som 1902 gjorde den svenska översättningen, var köpenhamnskorrespondent för socialdemokratins flaggskepp i Skåne, Arbetet, och valdes även till LOs andre vice ordförande. Menander har också skrivit texten till de svenska socialdemokraternas andra stora kampsång, ”Arbetets söner”.

Att kommunistpartierna sedan, när de bildades, också delvis använde de sånger som sjöngs i den tidiga arbetarrörelsen, ändrar inte det faktum, att de här sångerna sedan gammalt var självklara kamp- och samlingssånger för de större och tidigare bildade socialdemokratiska partierna.