3 kommentarer

1. Ett tidsdokument från en författare, K. G. Ossian-Nilsson, känd för Sveriges flagga. Romanen som texten är hämtad, är dock en avskydd nyckelroman från arbetarrörelsens kamptid. Hall skall vara Zeta Höglund. K.G- Ossian-Nilsson var ordförande i föregångaren till SSU. Ungdemokraterna.

   http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1863&blogg=69596

   Ur Barbarskogen (Roman)
   Bonniers, 1908
   text: K. G. Ossian-Nilsson
   Arbetets söner brusade genom den väldiga salen. Arbetets söner var en psalm och sjöngs som en psalm. Den påminte Hall om läraretiden och de regelbundna morgonbönerna i Münterska skolan. Sången hade samma naiva betoningar, som när barn sjunga, samma utdragna rytm, samma ojämnhet och kantighet i deklamationen. Och ändå blev sången gripande, såsom all sång blir, när tron sjunger.
   Hall sjöng inte med, fast han gärna skulle velat. Han kände sig likt en fritänkande son på julbesök i ett fromt hem. Han kunde inte sjunga, ty han hade inte tron.
   Psalmen var inte hans, den var kroppsarbetarnas. Den var inte född i studerkammaren, utan på strejkmötet eller fabriken. Den talade inte som Marseljäsen till ”fosterlandets”, endast till ”arbetets” söner. Och med arbete menade kroppsarbetarna slitet i fabrik eller gruva, på kaj eller byggnadsställning. Sången var skriven för dem av en kroppsarbetets bard, en skald utan egna personliga önskningar och sorger, en skald, som glömt sig själv för bruset i skogen, den stora arbetarskogen, där han vuxit upp, eller där han tagits fången.
   Det var kroppsarbetarnas sång som ingen annan, inte ens Internationalen undantagen. Ty medan Upp, trälar blott passade för den ovissa kampens år, för trälaåren, kunde Arbetets söner sjungas, så länge det fanns en arbetarrörelse – även en segrande och mäktig. Internationalen var en vild, stormande kampsång, ett harmens och hämndens skri, en revolutionsappell, proletärernas motstycke till borgarnas Marseljäs. Man hörde hatet tumla sig i dess rytmer, en sydländsk lidelse rasade i dess anklagelser, en profetisk vrede ekade redan av revolutionens åskor.
   Arbetets söner hotade inte, den lovade, den stormade inte, den manade. Dess tonfall voro vekare och tryggare. Internationalen ljungade om, att ”många rovdjur på vårt blod sig mätta”. Arbetets söner kämpade endast ”mot den förödande guldkalvens stod.” Internationalen eggade slaven att ”slå sig fri.” Arbetets söner kallade honom ”under vår enighets fana.” Internationalen ville revolution, Arbetets söner solidaritet.
   Arbetets söner var solidaritetens stora sång. All dess makt och mening var samlad i första raden. Ej bomben var längre vapnet, nej, solidariteten. Ej barrikaden var längre värnet, nej, solidariteten. Ej de revolutionära kommittéerna eller broschyrerna, nej, solidariteten. Ej de de få intelligenserna, ej de stora männen, nej, solidariteten. Ej hjältarna, men massan.
   Arbetets söner var massans sång, framför alla andra. Marseljäsen var borgarnas egendom, Internationalen revolutionärernas, Arbetets söner helt enkelt massans. De båda andra hade högre värde som poesi, Arbetets söner som program. Den var massans uppsång, massans nationalhymn. I dess tunga rytm brusade massans tramp, massans tusen gånger tusen tunga fötter. Dess melodi, entonig och klumpig, klädde sig som beställt i massans oskolade röster. Massans röster, som ömsom skrällde hesa eller skrovliga, ömsom gnällde tunna och pipiga. Massans röster, som ledo av eviga katarrer, orsakade av bostadsdrag och fuktiga strumpor. Massans röster, som formades i kyffenas skämda luft eller i fabrikens kvalm och damm. Massans röster, som nu rungade genom den vida, vita salen, sjöngo ingen sång likt den sång, fabrikens sångare diktat.
   Liksom alla sångers ord betydde orden här mera, än de uttalade. Betydde allt, vad massan drömde, längtade, trodde. Men först och främst betydde de marxismens stora paroll, dess lösen intill senaste tider: Proletärer i alla land, förenen eder! Hållen samman, hävden er solidaritet, låten ingen och intet söndra er! Varen ense i tanke, eniga i handling, varen ej individer, ej nationer, varen massan! Det var kristendomens gamla idé med kristenheten, fast på jordisk och ekonomisk, inte längre på himmelsk och andlig bas. Det var revolutionens gamla lösen: Krig åt palatsen, fred åt hyddorna! Det var massan själv i sång och på väg mot trons förlovade land. Arbetets söner det var det solidariska proletariatet, den eviga internationalen, massan.
    

   Comment by Tommy Rådberg — 2017 04 07 20:57 #

2. Till Tommy Rådberg: Och ändå är de svenska texterna skrivna av samma person. Och båda sångerna har sjungits av den socialdemokratiska rörelsen ända sedan de svenska texterna kom till.

   Själv sjunger jag gärna båda.

   Comment by Enn Kokk — 2017 04 07 23:27 #

3. Tack för rättelsen kring Internationalen. Den sångens historia tål att påpekas oftare. Men Viktor Barth-Krons guilt by association-argumentering stämmer bra med DN:s ledarskribenter som exempelvis gärna hojtar om ”vänsterns” våldsdyrkare -eller annat de inte gillar- men som tycks sätta gränsen för var vänstern börjar precis någonstans mellan mitten i Aftonbladets kulturredaktion och en obestämd punkt alldeles till höger om socialdemokratin.

   Comment by Jan Winter — 2017 04 08 15:57 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.