Sommar i P1 med Johan von Schreeb

19 juli 2017 0:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Johan von Schreeb är läkare, kirurg, men mer känd som en av dem som startade den svenska sektionen av Läkare utan gränser, alltså en medmänniska som modigt gör insatser för människor i nöd också i andra, ofta farliga delar av världen.

Sitt ”Sommar” i dagens P1 startar han dock med att redovisa alla sina rädslor och tillkortakommanden. Som mycket ung var han varken våghals eller stridis. Han var rädd för allt från möss till mörker, vågade heller inte hoppa från högsta trampolinen i badet – han fick klättra ner igen, medan hans syster klättrade upp och gjorde det han inte hade vågat.

Han var i motsats till sin syster inte någon rebell: gjorde läxorna och skolkade aldrig, drack te och ville bli som pappa, valde läkarlinjen.

Sista året på läkarlinjen mötte han Susanne, som skulle komma att bli hans fru, och hon var mer djärv och äventyrlig – hennes attityd var ”Rädsla är kemi”.

Hon fick honom att också hänga med till en kurs hos Médecins Sans Frontières, franska Läkare utan gränser, där han mötte attityder och en djärvhet han tidigare inte hade kommit i kontakt med på samma sätt. Det här ändade i ett halvårs tjänstgöring i det krigshärjade Afghanistan, och steg för steg lärde hans sig att hjälpa andra i större nöd än den hans egna rädslor förorsakade.

Han återkommer senare i programmet till andra uppdrag, till exempel i ett orkandrabbat Filippinerna; han berättar där bland annat om kampen att under primitiva förhållanden försöka rädda livet på ett nyfött tvillingpar.

Men fokus i det här dramatiska och mycket hörvärda programmet ligger på kampen mot ebolaepidemin i Sierra Leone 2014-2015.

Ebola är en mycket smittsam och lättspridd blödarsjukdom, som det inte finns någon medicinsk bot för. De flesta som drabbas dör, men de måste identifieras och avskiljas från andra människor, innan smittan sprids vidare, vilket kan vara lättare sagt än gjort i ett fattigt u-land.

Vårdpersonal måste bära skyddskläder med handskar och munskydd men bör ändå inte ta i de smittade.

När Johan von Schreeb fick en förfrågan om att göra en insats i det inte bara fattiga utan också läkarfattiga Sierra Leone, ville heller inte hans hustru och dotter, som insåg hur farligt det här uppdraget var, att han skulle åka, men han beslöt sig ändå för att ställa upp. Och bidrog på så sätt mycket aktivt till att den här dödliga och mycket smittsamma epidemin hejdades.

Han berättar om sin egen rädsla, ja skräck, men han kom sen hem efter att ha gjort en fantastisk insats.

Men han heroiserar inte sig själv. Utöver att beskriva sin egen ångest markerar han också att även hans vilja att ta risker för att hjälpa andra har sina gränser: Till inbördeskrigets Syrien ville han inte åka, eftersom en insats där ofta innebär helt oparerbara risker.

Ändå blir hans slutsats av hans egna livserfarenheter, att även fega krakar kan göra skillnad.

Själv skulle jag vilja tillägga, att människor som vågar visa sina rädslor men ändå handlar är de som har verkligt mod.

Musikaliskt började programmet med en text på samma melodi (av Bill Cook), som vi känner igen från Anita LindblomsSånt är livet” och avslutades av Freddie Wadling och Fläskkvartetten i ”Walk”. Däremellan fanns ett pärlband av välvalda låtar: ”All Apologies” med Sinéad O’Connor, ”Kaffe och en cigarett” med Olle Ljungström, Leonard CohensSuzanne” med Nina Simone, ”Ebola” med Steady Bongo, ”Avestaforsens brus” med Carl Jularbo (till vännen och inspiratören Hans Rosling), ”Old Beauty”/”Du kan nu dö” med Anna von Hausswolff och ”Med ögon känsliga för grönt” med Barbro Hörberg.

Dessutom annat vars artister och/eller titlar inte säger er något, men jag dristar mig ändå till att nämna ”Keep Change Kairitu” i dansrytm med sång och musik av Gatanga Boys Band från Kenya.

Sommar i P1 med Linnéa Claeson

18 juli 2017 1:51 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har varit borta över dagen, på dubbel födelsedagsfest på annan ort, så det har dröjt innan jag hade någon chans att lyssna på måndagens ”Sommar”. Strunt detsamma, tänkte jag i falsk förvissning om att möta ytterligare en av dessa inkvoterade idrottstjejer – jag läser som bekant inte sportsidor, och min erfarenhet av idrottsstjärnor i ”Sommar” är att de ofta aktar sig för att ta upp något mer kontroversiellt än de egna upplevelserna från idrottsarenor.

Men tji vad jag bedrog mig: Dagens sommarvärd, handbollsspelaren Linnéa Claeson, nämnde naturligtvis sina VM-guld, men hon berättade också att hon var helt ointresserad av idrott ända tills hon fann handbollen.

Som brukligt är i sommarprogrammen nämnde hon också de övriga medlemmarna i sin familj – men hennes ”Sommar” handlade i stort sett helt om mycket mörkare erfarenheter av verkligheten, av hur allt för många män beter sig mot kvinnor. Så hon talade om sexuella trakasserier och sexuellt våld, killars och mäns utbredda tendens att reducera henne och andra av hennes kön till sexobjekt.

Hon hade rikliga erfarenheter av det här från skoltiden, från hemfärder sena kvällar och inte minst från Internet.

Hon berättade om en gång då hon blev förföljd av ett killgäng på väg hem från tunnelbanan, då en vaksam killkompis förmodligen räddade henne.

Men oftast har det handlat om skabrösa förslag från okända killar/män via nätet. Dem har hon valt att besvara med raljanta, ofta ganska roliga svarsmejl, och i vissa grövre fall har hon också skickat sin korrespondens till frun eller flickvännen.

Där tycker jag hon har gjort alldeles rätt. Manliga fän bör få vad de förtjänar! Fler tjejer/kvinnor borde göra som hon, och om vi män får reda på vad våra kvinnliga bekanta, sannolikt oftare än vad många av oss har haft reda på, råkar ut för, ska vi självfallet inte dra oss för att ställa oss på de utsattas sida.

Risken för att vi själva då råkar ut för näthat bör vi ta med ro.

För mig – jag är en gammal jämställdhetsförkämpe – är det här ett självklart ställningstagande; jag var en av de unga socialdemokrater som på sextiotalet vidgade mitt partis jämlikhetsvision till att omfatta också jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt min mening skulle ett inträde även i partipolitiken från Linnéa Claesons sida betyda mer glöd och engagemang i jämställdhetsarbetet, och min enda besvikelse i hennes fall är att hon berättade att hon trots erbjudanden från fyra olika partier har valt att stå utanför. Människor med henens engagemang kan aldrig tvingas att dämpa sin strids- och reformvilja som en följd av att de ger sig in även i partipolitiken.

Jag är nyss fyllda 80, hon 25 år, men jag är mycket övertygad om att dagerns jämställhetspolitik skulle vitaliseras (i viktiga stycken återföras till sin ursprungliga radikalism) om fler i hennes ålder och med hennes åsikter tog det här steget.

Den här tjejen äger mod och handlingskraft också i andra stycken – hon berättar, utan att heroisera sig själv, om hur hon räddade ett fyllo som föll ner på spåren i T-banan.

Och i slutdelen av sitt sommarprogram räcker hon ut en hand också till männen, till de jämställda och solidariska männen. Säger: ”Jag vill fan bara leva, med samma rättigheter som män har. Föregångarna, banbrytarna i tidigare generationer, får löftet: ”Vi ska ta över facklan”. Därefter slutar programmet med konstaterandet ”Vi har bara ett liv, men vi kan göra skillnad”.

Och sen spelar hon ”Mitt enda liv” med Gertrud Stenung.

Gertrud Stenung har jag sett och hört på Reginateaterns scen i Uppsala, och Linnéa Claesons ”Sommar” innehåller också i övrigt ovanligt många artister som jag har i mina egna skivhyllor, ofta med ett stort antal skivor: Dixie Chicks (”Not Ready To Make Nice”), Totta Näslund och Jenny Öhlund i Dan HylandersDet vet bara jag”, Plura Jonsson i Bruce SpringsteensSkuggan av Tom Joad” (tre favoriter i en smäll: Plura, Springsteen och John Steinbeck), Ebba Forsberg i Mikael Wiehes översättning av Leonard Cohen, ”Ta min vals”, och så Frida Andersson i Ulf LundellsJag saknar dig”.

Uno SvenningssonsUnder ytan” blir bättre i Sofia Anderssons version, och jag får en ny syn på Kiss genom att hon här spelar deras ”Heaven’s On Fire”. Jag gör också ett par nyupptäckter: Glee Cast med ”Survivor” / ”I Will Survive” och Lily Allen i ”F**k You”.

Tack, Linnéa Claeson, för ett mycket hörvärt ”Sommar”.

Sommar i P1 med Anders Arborelius

16 juli 2017 17:54 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Arborelius blev 1998 utnämnd till biskop för Stockholms katolska stift, men riktigt känd blev han 2017, när han av påve Frnciscus utnämndes till kardinal – han mottog sin nya värdighet tillsammans med andra, från Mali, Laos och El Salvador. När jag ser bilderna på kardinalerna i sina röda dräkter, kommer jag att tänka på huvudfilmen på julafton – jag talar inte om något kyrkoanknutet utan om ett avsnitt i Disney-kavalkaden.

Med det sista har jag markerat att jag inte har mitt eget hjärta hos katolska kyrkan, inte heller i någon annan kyrka eller i någon annan religion. Därmed inte sagt att jag tror på tomten heller.

Men jag gör mitt bästa för att i olika sammanhang lyssna också på människor som inte delar min verklighetssyn och mina uppfattningar i religiösa frågor.

Och på det hela taget tycker jag att Anders Arborelius gjorde ett hörvärt ”Sommar”, detta alltså sagt mot bakgrund av att programmet naturligtvis innehöll sådant som jag inte håller med om.

Han berättade om sin familjebakgrund med en ensamstående mamma, men jag fick aldrig riktigt klart för mig, varför han 1969, då han var 20 år och student i Lund, konverterade till katolicismen. Och inte nog med det: han beslöt sig också för att bli katolsk präst. De glimtar han ger av resor och studier är intressanta, men de ger inte svar på frågan varför. I andra stycken, som lovprisandet av tystnaden, kan jag dela hans syn – men det här är ju inte avhängigt av något sådant som religiös tro.

Arborelius har en glasklar hållning till illgärningar utförda av ofta ledande företrädare för den katolska kyrkan: prästers sexuella övergrepp på unga pojkar, folkmordet i Rwanda och annat liknande – uppenbart är här tron inte någon garanti för ett mer humant beteende.

I det först nämnda fallet kan ju vi som inte är Arborelii trosfränder ana att det i grunden onaturliga celibat, som katolska kyrkan kräver av sina aktiva företrädare, är en viktig del av förklaringen.

Men åter igen: Det är lätt att hålla med om annat som Arborelius säger till exempel om ungdomar, både de empatiska och omtänksamma och de som är motsatsen. Bland de senare finns det de som lever ensamma, dör ensamma och begravs ensamma.

Fast egentligen tyckte jag att det bästa med Anders Arborelius’ ”Sommar” var en del av musikvalet.

Självfallet innehöll skivlistan verk med anknytning i vid mening till hans tro och verksamhetsfält, till exempel gregoriansk sång, syster Marie Keyrouz med ”Ya Sûrûri” och karmeolitnunnorna i Glumslöv; annat som ”The Rivers of Babylon” i reggaetappning och Adolphe AdamsO helga natt” med Jussi Björling hör förstås åtminstone innehållsligt också till den här gruppen. Näraliggande är även ”Hey! Zhankoye!”, klezmermusik sjungen av Lucie Skeaping.

Sådant som ”Kära mor” med Göingeflickorna, här spelad till hans ensamstående mors ära, får man väl acceptera, men ”La Paloma” på flamencogitarr och ”In the Ghetto” med Elvis Presley var riktiga höjdare.

Och ”Chiquitita” med ABBA försvarade väl sin plats genom historien om hur han försökte få Björn Ulvaeus, ateist men mycket vänlig, att få det vid vid det laget skingrade ABBA att åka till Australien och sjunga på en stor katolsk konferens.

PS Det ska bli intressant att få se hur många + Aftonbladets Sommar-recensent i morgon ger just den här sommarprataren under den dagligen återkommande bedömningen av programmets Åh Fan-faktor.

Sommar i P1 med Tove Lo

15 juli 2017 21:34 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Tove Lo, egentligen med efternamnet Nilsson, är född 1987, således 50 år yngre än jag själv är. Trots den här stora åldersskillnaden har jag gillat det jag har hört med henne i radio, och det lilla där hon själv är inblandad och som hon spealar i dagens ”Sommar” ändrar inte den bedömningen.

Hennes låtval i Sommar lyfter fram artister och grupper som Rihanna, Coldplay, Robyn, Icona Pop och Seinabo Sey, och varken de eller andra som jag alls inte har hört tidigare stöter bort mig trots min höga ålder.

När det gäller programmets talade innehåll, är jag däremot besviken.

Och det borde inte vara så, till exempel eftersom jag gillar hennes attityd till feminism – jag är själv en tidig jämställdhetsförkämpe och välkomnar alltså att hon på den här punkten är en stridis.

Inte heller är jag av den sorten att jag håller för öronen när hon öppenhjärtigt pratar om sex.

Men på andra punkter – droger, flykt och bulimi – är vi inte av samma sort. Här anar jag en verklighetsflykt, som inte är min. Även om hon vid tidig ålder använder devisen ”Jag kan själv”, är det nog just det hon inte kan i alla stycken. Men jag vågar tro att det självutlämnande avsnittet om ätstörningarna faktiskt kan bidra till läkningsprocessen.

Fast helt säker kan man inte vara på den punkten. Hon har en tendens att hoppa från tuva till tuva, från ämne till ämne, och till slut ställer hon själv en fråga, som känns allt mer berättigad: ”Varför sitter jag här och babblar osammanhängande om mitt liv?”

Melodikrysset nummer 28 2017

15 juli 2017 12:50 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som så ofta på lördagsmorgnarna var jag uppe före alla andra, i dag förutom hustrun också dottern Kerstin och hennes båda barn, Viggo och Klara. Jag rakade mig, duschade och åt sen frukost: juice och fil, ett par mackor (varav en på estniskt surbröd) och så ett par koppar nykokt kaffe. Under frukosten hann jag också läsa våra tre morgontidningar.

Dagens melodikryss klarade jag utan att behöva googla. Google har jag sen använt för att komplettera med korrekta årtalsangivelser och annat sådant.

Jag är själv ganska road av barnkultur, och eftersom vi har barn och barnbarn i ganska olika åldrar – just nu är dottern Kerstin med barnen Viggo och Klara sedan en vecka här i Öregrund, och i kväll ska vi hälsa på sonen Matti med hustru Karin och de betydligt mindre barnen Ella och Sofia i det hus de har hyrt på Gräsö – har jag fortsatt koll på nytillskott i den här genren.

Men böckerna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, i dagens ljudillustration spelade av Lars Ekborg och Yvonne Lombard, har jag också i min egen bokhylla. För övrigt har jag personligen träffat författaren bakom de här figurerna, Lennart Hellsing, vid en middag som gavs i Riksdagen av min hustru, på den tiden talman.

Vi hade Krakel Spektakel på skiva också. Samma sak gäller Gullan Bornemark. Varför Anders Eldeman inledningsvis kallade hennes ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” för svensk visa vet jag inte, men kanske kan man kalla den för barnvisa. För att vi inte skulle få höra svaret, fick vi i dag höra den i instrumentalversion med Nya Bröderna Färm.

I barngenren hör också den nya filmen ”Alice i Spegellandet”, baserad på en historia av Lewis Carroll, hemma; i original från 2016 heter filmen ”Alice Through the Looking Glass”. I den hör vi Pink (Alecia Beth Moore) sjunga ”Just Like Fire”.

Och för att beta av filmerna i dagens kryss: ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack förekom i Colin Nutleys ”Black Jack” från 1990. Ja, jag har sett den.

Melodifestivalen brukar jag också se i TV.

Anna Book med ”Samba Sambero” från Melodifestivalen 2007 kommer jag i alla fall spontant fortfarande i håg.

Även Robin Bengtsson och ”I Can’t Go On” från 2017 finns kvar i melodiminnet, men frågan är hur länge – att jag minns den nu beror förstås på att den är så färsk.

Men det finns alltså melodier som för evigt fastnar i det man har mellan öronen. Ett bra exempel är väl Jacques Offenbachs ”Can-Can”, som också förekom i dagens kryss.

På samma sätt minns jag i olika versioner den låt, som på franska heter ”Commes d’habitude”, på engelska ”My Way”. Paul Anka, som skrev den engelska texten, sjöng den i dag tillsammans med Jon Bon Jovi.

”Mockin’ Bird Hill” från 1949 fick vi i dag höra i en instrumentalversion med Tutti Frutti Boys. Men här i Sverige är den väl mest känd i Alice Babs’ insjungning från 1951, ”Adress Rosenhill”.

Redan 1944 gjorde Harry Brandelius sin mycket spelade version av ”Gamla Nordsjön”.

Från samma epok, 1955, är också Olle Bergmans ”Sjung och le”. Också i det fallet minns jag delar av texten, till exempel uppmaningen ”sorgerna göm”.

Men det går att även i modern tid skriva schlager som på samma sätt krokar fast sig i melodiminnet. Ett exempel är Björns och Bennys ”Du är min man”, i dag spelad instrumentalt men normalt sjungen av Helen Sjöholm till komp av BAO.

Ja, det var väl hela Melodikrysset.

Om en stund väntar dagens ”Sommar”, ett program som jag skriver om varje dag.

Men i kväll blir det knappt om tid. Vi ska över till Gräsö för middag med Matti och hans familj.

Sommar i P1 med Birgitte Bonnesen

13 juli 2017 18:24 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sommar” i P1 brukar varje år ha några program med programvärdar från de nordiska grannländerna. I princip gillar jag det här greppet – jag anser att grannländerna hör till samma kultursfär som Sverige, och det finns också mycket i historia och samhällsutveckling som bidrar till att vi ibland kan förstå oss själva bättre, om vi också studerar grannarna. Själv har jag mycket i bagaget som gör att jag både förstår grannländernas språk och kan ganska mycket om deras kultur och politik: Jag hamnade redan mot slutet av andra världskriget, tillsammans med familjen på flykt från Estland, i Finland och lärde mig under de åtta månaderna där ganska mycket finska (som är släkt med mitt ursprungsspråk), jag fick under min gymnasietid här i Sverige en stipendieresa till Norge, jag läste som första ämne vid Uppsala universitet nordiska språk, i vilket ingick bland annat norsk och dansk skönlitteratur samt fornisländska och eddadiktning och jag var under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare i det socialdemokratiska partiet i Sverige – gjorde då ständiga arbetsresor i grannländerna och skrev rapporter om den aktuella politiken i de här länderna åt mitt partis VU; när jag inte själv var på besök där, följde jag framför allt politiken i de berörda länderna genom att prenumerera på och läsa tidningar därifrån. Jag följer fortfarande politiken i grannländerna därför att den intresserar mig och ofta sprids också till övriga länder, bland dem Sverige, och jag skriver här på bloggen om vad som sker i Norden och Baltikum.

Så rimligen har ni vid det här laget förstått, att jag inte hade några problem med att lyssna på och förstå den lätt danskinfluerade svenska dagens sommarvärd, Birgitte Bonnesen, talade.

Inte heller har jag, trots att jag hör till de socialdemokrater som har pläderat för banksocialisering, något horn i sidan till Bonnesen på grund av hennes långa värv i och som VD och koncernchef för Swedbank.

Hon berättar ganska utförligt om sitt arbete där, först med ansvar för olika delområden i bankens verksamhet, sen som chef för bankens verksamhet i Estland, Lettland och Litauen, därefter som chef för den svenska delen av bankens verksamhet och från 2016 VD och koncernchef.

Men jag tycker att redogörelsen för allt det här (och lite till) med förlov sagt är ganska tråkig, på vitala punkter som argumentationen för bankernas vinster och redogörelsen för ett par bankkriser ganska förutsägbar.

De aningen mer personanknutna delarna av hennes sommarprat får mot den här bakgrunden en viss lyster:

Med det jobb hon har och som frånskild tvingas hon bland annat att be sina i Danmark bosatta föräldrar ibland komma över och passa sonen. Bra också med en näringslivshöjdare som även själv tar ansvar för sitt barn!

Och ganska kul är hennes historia om hur hon, när hon flyttade till Sverige, ville låna penar av Swedbank för att köpa ett hus. Skälet där var varken det faktum att hon kom från Danmark eller att hon var ensamstående utan att hon inte hade tillräckligt stort sparkapital. Men det här hände alltså långt innan hon hade avancerat till koncernchef. För övrigt lyckades hon i alla fall hyra ett radhus.

Med några enstaka undantag – Sergej Rachmaninov spelad av Svjatoslav Richter och ”Born To Run” med Bruce Springsteen – var den musik Bonnesen spelade till stor del dansant pop; jag har ingenting mot den, men jag skulle ha föredragit större variation.

Till det mina öron gillade hörde ”Walking On Sunshine”, ”Barndommens Gade” med Anne Linnet, QueensDon’t Stop Me Now”, Justin Timberlake i Max MartinsCan’t Stop the Feeling”, ”Boogie Wonderland” med Earth, Wind & Fire och så ”Euphoria” med Loreen.

Sommar i P1 med William Spetz

11 juli 2017 18:26 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag började lyssna på dagens ”Sommar”, visste jag praktiskt taget ingenting om William Spetz. Men eftersom jag gärna vill veta åtminstone lite om de sommarvärdar jag lyssnar på och sen skriver om och hans program heller inte gav mer information, har jag efter programmets slut sökt mer information men på viktiga punkter inte hittat någon.

Redan i Sveriges Radios presentation av Spetz och hans sommarprogram ser jag av bilden på honom att han inte har ett utseende, som skulle kunna förknippas med hans uppväxt i Västerbotten och den, för övrigt träffsäkra, imitationen i programmet av den älskade mormoderns idiom. Ingen av föräldrarna verkar heller ha utländsk bakgrund, men via Google hittar jag en text ur Västerbottens-Kuriren som ger svar: William Spetz är ett adoptivbarn med ursprung i Bangladesh. Men om just det här berättade han ingenting.

På en annan punkt, sin homosexualitet, berättar han lite mera men mest om hur han så småningom – märk att han bara är 21 år, därmed årets yngste sommarvärd – efter att vid 17 års ålder fortfarande ha funderat över om han ville kyssa en tjej eller kille – kom fram till att han drogs till personer av hans eget kön. Sådana val är väl ganska allmänt accepterade i dag, och även om han i sitt program berättar om sina kontakter med en kille ur idolvärlden, vill han inte avslöja namnet – men det var Erik Rapp.

Mot den givna invändningen mot uppläggningen av det här programmet, att det inte berättar hans livs historia, gör han själv redan i programmet följande utsaga: ”Vad ska jag säga om mitt liv? Jag är 21 år.”

Programmets inledning fladdrar alltså lite hit och dit, men när han väl kommer in på sitt huvudspår, kärleken till mormor Ulla, blir programmet mycket hörvärt Den långa och ömsinta relationen mellan dem skildras ömsint och illustreras med ganska roliga episoder. Men sen mörknar historien: Hennes myckna hostande visar sig vara orsakat av kol, en sjukdom som också jag har sett människor jag kände dö av. Det här leder till ambulanstransport till sjukhuset, och trots hennes heroism och motståndskraft dör förstås även mormodern. Hans egen pappas avsked innan dess av svärmodern och sen alla gråtande anförvanter och även ungdomar på begravningen är ingen känsloporr av en sommarpratare – allt det här och även hans egen sorg känns äkta.

Musiken i programmet, alltså vald av en 21-åring, är inte riktigt min, men han spelar också, fast med viss ironisk knorr, Lotta EngbergsFyra bugg och en Coca cola” och Siw MalmkvistsFlickor bak i bilen”.

Fast även Dolly PartonsI Will Always Love You” och Whitney HoustonsI Go To the Rock” och ”Greatest Love of All” känner jag till, så också Jackson 5.

Andra, som Darin, Backstreet Boys och Justin Bieber, är mest bekanta till namnet, men William Spetz spelar också skivor med artister som jag vad jag kan minnas aldrig har hört. Se inte det sista som ett fördömande, snarare som ett exempel på att radiolyssnare/skivköpare i dag är mycket mer insnöade på sin egen generations musik än vad som var fallet under mina egna unga år, då det inte gick att selektera sitt radiolyssnande på det sätt som man kan i dag.

Sommar i P1 med Dagny Carlsson

10 juli 2017 17:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater | Inga kommentarer

Själv bloggar jag vid 80 års ålder, men jag är ju gammal journalist och lärde mig hyggligt tidigt att skriva även på dator. Fast vad är det mot 105-åriga Dagny Carlsson, möjligen världens äldsta bloggare – hon fick överta en dator efter systersonen som kom hem från USA och sen bytte dator, lärde sig använda den och började blogga vid 100 år ålder.

För att lära sig hantera en sådan här apparat gick hon en datakurs och lärde sig med hjälp av en instruktionsbok och övning. Undra på att omgivningen blev imponerad. Biblioteket i Solna bad henne hålla i en datakurs för äldre, hennes lärare skrev om henne i lokaltidningen, TV gjorde en dokumentär om henne och media i länder långt borta gjorde program om henne. Allt det här har lett till att hennes blogg har enormt många läsare. Och hon själv har på ålderns höst blivit kändis.

Själv tar hon allt det här med ro och viss distans. ”Man ska inte gamla till sig”, sa hon i sitt ”Sommar” i dag.

Hennes liv har långt ifrån varit en framgångssaga.

Hon hade det ganska motigt i unga år: Hon hade velat studera, men det fanns inga pengar. Pappan dog när hon var 17, och på den tiden fanns det ännu inte något välfärdssamhälle som kunde stötta unga i hennes belägenhet. Hon kände sig också mindervärdig när hon jämförde sig med sin duktiga syster.

Samhället gick heller inte, varken då eller tidigare, in för att stötta kvinnor. Hon berättar bland annat om mormor som fick bli piga och då blev med barn, av allt att döma med husbonden som barnafader. Men han betalade en dräng för att ta på sig faderskapet och gifta sig med hennes mormor.

Om 1930-talet berättar hon som så många andra om arbetslösheten, den som i hennes eget fall ledde till att hon trots handelsskola inte fick något adekvat jobb. Det enda jobb hon lyckades hitta var på en syfabrik, och där blev hon kvar till 1937.

Sen fick hon nys om en syfabrik i Örebro, dessutom med veckolön, även om man där liksom överallt annars på den tiden måste jobba också på lördagar.

Under tiden där blev hon bekant med en man, som uppvaktade henne och friade, och trots att han rökte och drack sa hon till slut ja, när han lovade skärpa sig. Men det gjorde han inte, och till det kom att han dessutom var sjukligt svartsjuk – en gång låste han in henne när hon hade tänkt gå på en julfest på arbetsplatsen.

Så hon bröt upp och återvände till Norrköping, där hon tidigare hade jobbat – gick en fortbildningskurs som visade sig vara svår att klara på grund av algebran.

Men hon gav sig inte, gick en Hermods-kurs, och nu lyckades hon bra. Det här ledde till att hon fick jobb som arbetsledare på Försäkringskassan i Sundbyberg.

När hon nu bodde i storstockholmsområdet, vidgade hon sina vyer ytterligare, började till exempel regelbundet gå på Operan.

Och så träffade hon, vid dansbanan på Gröna Lund, en ny man, fåordig men spännande. Den här gången blev det inget kyrkbröllop; de gifte sig på pastorsexpeditionen i Solna.

I honom fann hon en partner, som på olika områden vidgade hennes liv. Med honom reste hon till fjärran mål som Spanien, Samarkand, Marocko och USA.

Hur de hade råd? Han var snickare men också från Småland, så han startade tillsammans med en kompis egen firma.

Allting kunde ha slutat hur lyckligt som helst. Men när han inte längre orkade gå ut och dansa och blev fysiskt allt mer tagen, visade det sig vara det hon befarade, och cancern tog hans liv.

Slutet blev mycket jobbigt. Hon fick till exempel hela tiden hjälpa honom ut på toaletten.

Först var hon inställd på att själv också dö. Men sen kom insikten ”Man måste leva, i nuet”.

Fast det där nuet skiftar genom åren. Själv minns hon både första världskrigets gulaschbaroner och andra världskrigets kafferansonering och surrogatkaffe men då fisk fortfarande såldes utan ransoneringskort.

Och när den här 105-åriga damen var klar, sa hon tack och hej till oss lyssnare och önskade oss en trevlig sommar.

Hennes musikval i programmet var delvis förvisso mer traditionellt och äldre än det som utmärker flertalet av dagens sommarprogram – hon spelade till exempel ”Beatrice-Aurore” och ”Med dig i mina armar” med Sven-Olof Sandberg, ”Ungmön på Kärringön” med Harry Brandelius och ”Min soldat”, krigsårens stora svenska schlager med Ulla Billquist. Kanske ska man där också nämna ”Så skimrande var aldrig havet” med Evert Taube, men Taube är ju inte utplånad ur yngre människors musikminne.

Något var knutet till reseavsnittet i hennes program: ”Chicago” med Frank Sinatra.

Ett par av låtarna kunde sägas illustrera de ekonomiska problem som löpte som en röd tråd genom delar av programmet: ”The Winner Takes It All” med Abba och ”Somliga går med trasiga skor” med Cornelis Vreeswijk.

Ytterligare annat var väl valt det också: ”Båklandets vackra Maja” med Fred Åkerström, ”Unforgettable” med Nat King Cole, ”Matilda” med Harry Belafonte, ”Man får aldrig en karl med gevär” med Sonja Stjernquist och Carl Michael BellmansLiksom en herdinna” med Mikael Samuelsson och Mats Bergström.

Och sina kunskaper om klassisk musik redovisade hon genom att spela Pjotr TjajkovskijsNötknäppren” och ett stycke ur Giacomo PuccinisLa Bohème”.

Sommar i P1 med Janne Josefsson

9 juli 2017 17:43 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Janne Josefsson berättade i sitt ”Sommar” om en kontakt med Antonia Axelson Johnson, som ändade i en lunch men startade med att hon undvek att ta kontakt med honom – men han gav sig inte, och det hela slutade alltså med att han bjöds på lunch. Jag tror att det här, obehaget att bli kontaktad av honom, är ganska utbrett, även bland oss som inte har gjort något förgripligt.

Jag fick själv en gång i världen ett mejl från honom om att han ville bli uppringd och började förstås då genast fundera på vad han tänkte anklaga mig för. Men innan jag hade kommit på något tänkbart svar, ringde han igen, och det visade sig att han inför ett kommande program ville konsultera mig i min egenskap av gammal kommunistjägare. Han hade läst vad jag hade skrivit i ämnet och undrade nu om jag senare hade grävt fram ytterligare något. Men det hade jag inte.

I dagens ”Sommar” berättade han om sina program både om ytterhögern och yttervänstern, och jag finner åtminstone ambitionen att kartlägga extremgrupper helt begriplig. Varför han i sina egna unga år var just liberal begriper jag egentligen inte, men å andra sidan begriper jag inte heller hans senare, vad jag förstår principiella hållning, att en granskande journalist inte bör vara medlem i något politiskt parti. Aldrig har jag, ens som chefredaktör för Socialdemokraternas partiorgan, tvingats att skriva något jag inte trodde på.

Janne Josefssons TV-program har varit avslöjande, ofta utan pardon – de har knappast innehållit försök att se det som skildras också ur de anklagades – ofta är väl det adekvata uttrycket ”de avrättades” – synvinkel. Jag menar inte att själva skuldfrågan därmed skulle få ett annat svar, men man kan ju ändå försöka se nyanserna i det man skildrar. Det är förstås också fel att han har blivit hotad, till och med mordhotad, men hans arbetsmetod leder lätt till låsta positioner, ibland alltså till våldsamma motreaktioner. Allt det här har lett till att han inte bara har blivit känd utan också fruktad. Hans historia i programmet om biskopen, som har somnat utanför biskopsmötet han besöker och som far upp med hjärtat i halsgropen, är inte bara rolig – den säger något om de reaktioner han väcker bara han visar sig. Så kanske är försöken att sätta käppar i hjulet för honom mer uttryck för normal självbevarelsedrift än bevis för att den agerande verkligen är skyldig.

Josefsson växter upp i Biskopsgården i Göteborg under sextio- och sjuttiotalen, och han upplevde inte området, senare utpekat som farligt, på det sättet. Men han kan vittna om att området med tiden blev allt mer segregerat – de välbeställda flyttade ut till reservat, drivna bland annat av lusten att undgå skatt.

Bland det han i övrigt berättar finns historien om hur han och Lasse Brandeby, som gjorde radioprogram tillsammans, per telefon nästan lyckades ta sig fram till den chilenske diktatorn Augusto Pinochet och sedan avslutade med att spela Victor Jara.

Ur hans eget privatliv får vi höra historien om hur han och hustrun på hennes initiativ hamnar på en fin hotellanläggning, där hon för att fira deras bröllop har hyrt baddelen och, när det visar sig att han trots hennes instruktion inte har tagit med sig badbyxor, får låna ett par minimala trosor av henne att ha i badet. Och så kommer det ändå ett helt sällskap dit, och till slut måste han ju gå upp ur bassängen. Behöver jag nämna att det bland de nyanlända finns de som känner igen den kände journalisten?

Också en annan privatsak, berättad i programmet, hör till det mest intressanta i det, även om den gåta den handlar om inte får något fullständigt svar. Hans mor lever ihop med en man som inte är hans biologiske far, och naturligtvis undrar han över vem den senare är, men mamman vill inte svara, gör det inte ens inför sin död. Men en dag ringer det en man, som säger sig vara hans bror – fast inte heller den här brodern känner till vem som är den okände pappan, vad jag förstår bådas pappa. Nog borde väl en av Sveriges bästa undersökande journalister kunna gå i land med att ta reda på det?

Och på slutet gör han bokslut över sina egna insatser som journalist: Han har aldrig varit helt fel ute, men har kanske heller aldrig haft helt rätt.

Janne Josefssons skivlista är späckad med kända artister och låtar, men jag måste tillstå att det är sommarpratet mer än musiken som i det här fallet gör mest intryck på mig.

Vi får höra Jimi Hendrix (”All Along the Watchover”), Iggy Pop, Lill-Babs (”Leva livet”), Amy Winehouse, Jeff Buckley (i Leonard CohensHallelujah”), Petra Marklund (i Jocke BergsHänderna mot himlen”), Lars Demian (”Minns du den sommar”, vars fina svenska text skrevs av Pär Rådström), Marianne Faithful, Freddie Wadling, Peter Lemarc, Nina Simone, Disturbed (i Paul SimonsThe Sound of Silence”), The Beatles och Charles Trenet (”La mer”).

Sommar i P1 med Linda Boström Knausgård

8 juli 2017 22:21 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Namnet Knausgård fick Linda Boström 2007, när hon gifte sig med den norske författaren Karl Ove Knausgård. 1998 kom hennes egen debutbok, men eftersom även hon har fått berömmande kritikeromdömen för sina böcker, också fått pris för sitt författarskap, har hon efter skilsmässan valt att behålla det giftasefternamn under vilket hon har blivit känd. Och eftersom skilsmässan tycks ha ägt rum i lugna former, måste det här ju inte vara ett problem. De har ju också fyra barn tillsammans.

Nu handlade hennes ”Sommar” i dag inte om det här utan om hennes eget liv. Sin konstnärliga ådra verkar hon ha ärvt efter sin mor, som är skådespelerska. Men det hon ägnade mest tid åt i sitt sommarprogram var den sjukdom hon har ärvt efter sin far, som hamnade på Beckomberga – liksom fadern är hon bipolär, har också hon varit intagen på sjukhus. Det här är en sjukdom hon kan leva med, säger hennes läkare, men hennes val av yrke, som författare, innebär särskilda risker – är man bipolär – förr kallades det manodepressiv – är det bättre att ha ett arbete med fasta rutiner. Helst bör hon inte dricka alkohol, och det är bra med fysisk aktivitet, att motionera. ”Men du kommer att få återfall”, säger han.

Och det får hon. Hon blir då och då åter intagen på den här avdelningen. Det finns perioder då ingenting funkar för henne. Det här leder till att hon ibland över huvud taget inte vill leva, men det här skiftar – ibland vill hon leva. Vad jag förstår utlöser den höjdrädsla hon berättar om redan inledningsvis ett sug efter att få dö – hon berättar om lockelsen att hoppa från ett torn i Peterskyrkan i Rom; en dam som ser hennes avsikter drar dock in henne och lyckas lugna henne.

Linda Boström Knausgårds ”Sommar” är inte bara känslomässigt berörande utan också, på grund av den både personliga och detaljrika formen, oerhört svår att referera – lyssna alltså själva på programmet. Det är en berättelse om ett själsligt tillstånd, även om hon i ”Sommar” berättar sin egen och släktens historia.

Den musik hon spelar ger inga avbrott, förstärker bara de stämningar och livserfarenheter hon försöker förmedla. Iland använde hon tekniken att låta samma eller samma slags musik återkomma. Max Richter återkommer på det här sättet. Ett annat stycke är taget ur ett album som heter ”Perpetuum Mobile”, ett annat, med The Doors, ”The End”.

Vi får också höra musik av Frédéric Chopin, Depeche Mode (”Personal Jesus”) och med min landsmaninna pianisten Käbi Laretei, under en period gift med Ingmar Bergman.

Men jag måste också säga att det här var ett program, mycket långt från den ursprungliga målsättningen med ”Sommar”: ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^