En lång, lång långfredag

30 mars 2018 23:54 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag gick upp ganska tidigt, och de första jag då mötte var barnbarnen, Ella och Sofia, som lekte med varann. Men snart var också alla vuxna uppe och åt frukost.

Matti, Karin och barnen var ute i solskenet, tittade på Öregrund och besökte en lekpark.

Till lunch lagade Birgitta röding med alternativ för barnbarnen – rödingarna hade hon köpt i Coops utmärkta, manuellt betjänade fisk- och delikatessdisk.

Lite senare var det dags för Matti och hans familj att åka hem till Stockholm. De vill också hinna umgås med Karins mamma/barnens mormor. Men eftersom i vart fall Ella minns det stora fina påskägg med godis vi brukar ha, hade Matti tagit med sig mängder av lösgodis att fylla det med, så barnen har mumsat på godis både i går och i dag.

Det är alltså inte Jesu lidande som har stått i fokus i just den här familjens långfredagsfirande.

På grund av min fallolycka vid ankomsten till Öregrund har den övriga familjen skött praktiskt taget allt praktiskt, sådant som att handla, laga mat och diska, medan jag har kunnat vila på sängen och läsa tidningarna, i dag kvällstidningarna som Birgitta köpte på Coop.

Men eftersom jag inte direkt är pigg, har det gång på gång hänt att jag då och då har somnat på sängen, vid några tillfällen har sovit ganska länge. I kväll har jag i alla fall varit uppe och sett Richard Wolff i TV.

En sak till avslutningsvis. Innan Matti åkte, gav jag honom två saker. Dels en firmatröja jag i en musikaffär fick för vidarebefordran till Matti, när jag före jul försökte få tag på saker han hade på sin önskelista – han bygger nämligen själv gitarrer. Dels en dubblett jag har fått av en bok om min hemby i Estlands, Juminda – i den finns nämligen fullt med bilder därifrån, bland annat av min far, alltså Mattis farfar, i unga dar, samt av två av mina mostrar och kusin Kreete i samband med deras konfirmation. Och en del annat som kan intresserad Matti, som har besökt Juminda.

Matti berättade att han redan har bokat rum på det hotell i Kvissle jag har valt för vårt boende, när han i början av juni tar mig till min gamla hemby Juniskär, till kyrkogården där mina föräldrar och min bror ligger och till min skolstad, Sundsvall.

Skärtorsdag

29 mars 2018 21:42 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Revbensolyckan i tisdags har satt mig ur spel, men både Birgitta och Matti och hans familj har sett till att jag får vila – de vuxna har skött allt handlande och all disk, och Birgitta har stått för matlagningen. Själv har jag läst tidningar (och ofta somnat mitt under det, eftersom jag då gör det liggande på sängen). Värktabletter är jag försiktig med, men när jag på ett besvärligt sätt känner av fallolyckan, följer jag läkarens råd.

I dag har Birgitta fått hjälp med att lyfta undan det långa köksbordet och ersätta den gamla råttsönderbitna kökstrasmattan med den nya fina matta hon har köpt, som gjord för att hamna i ett lantligt kök med lackerat trägolv. Och så har barnen, Ella och Sofia, hjälpt farmor med att sätta påskprydnader i de körsbärskvistar hon har satt i den stora porslinsurnan vi har i köket. Barnen har, trots all snön, varit ute ganska mycket, och Matti har sågat ner ett par krikonträd som har knäckts i någon storm. Matti har också fraktat bort alla kassar med gamla tidningar som gradvis har lagrats i bastun och dess duschrum.

Det sista gjorde det möjligt för Birgitta att skura golvet i duschrummet i bastubyggnaden, och nu blev det möjligt för Matti att tillsammans med småflickorna gå ner dit för en kvällsduschning. Småtjejerna kom upp i huset igen lagom för läggning.

Men före duschningen och läggningen bjöd farmor på den egenlagade kalops barnen så uppenbart gillade sist de fick den hemma hos oss i Uppsala. Kalopsen gick ner den här gången också. Så även den glass hon bjöd på som efterrätt. Fast vi som är vuxna åt mest druvor.

Trots min stigande ålder har jag inte tappat min gamla förmåga att bli kompis även med små personer.

Ella och Sofia funkar bra tillsammans, men naturligtvis blir det ibland också små konflikter. I dag var lilla Sofia inne i storasysters sovrum och försökte då ta den nalle som låg på sängen, men Ella tog tillbaka nallen och Sofia kom gråtande ut i korridoren. Då tog jag henne i handen och fick henne att gå med farfar in i det som nu är vårt datorrum men som förr var Mattis lite äldre syster Kerstins rum. På sängen där ligger nämligen Kerstins gamla nalle. Gissa om Sofia blev glad!

Vid lunchen tidigare i dag snöt Ella åt sig det enda utpräglade dryckeskärl för barn vi har här i sommarstugan, och det ville förstås också Sofia ha. Också det lyckades jag lösa. Åt Sofia tog jag då fram Stig Lindberg-muggen ”Fallande löv”, och när Ella hade sett den, ville även hon ha en likadan. Och se – i det här fallet fanns det en till i köksskåpet.

Så vid middagsdukningen fick båda småflickorna ”Fallande löv” att dricka ur.

Melodikrysset nummer 12 2018

24 mars 2018 12:36 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det är mycket nu. Vi packar för sommarflytt till Öregrund i påskveckan. I går kväll var vi på konsert med Kungliga hovkapellet. Strax ska jag hem till vår dotterdotter Klara, som blir tonåring.

Och datorn konstrade när jag försökte komma i gång med att skriva om Melodikrysset.

Så för att det ska gå fort, skriver jag för ovanlighetens skull ner svaren i frågeordning.

Tomas Ledin sjöng ”De dagar vi drömt om”.

Aldrigen söndag” var en mycket sevärd film med Melina Merkouri. Herb Alperts instrumentala version har inte samma klass.

Sen hörde vi en dansk version av den låt där Siw Malmkvist sjunger ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” spelades instrumentalt. Och bagarn använde sig väl av deg och ugnar.

Det legendariska bandet Ramones och deras ”Sheena Is Punk Rocker” mindes jag inte – men just punkmusik har inte hört till mina egna favoriter.

Erik Axel Karlfeldts och Bo Sundblads ”I Lissabon där dansa de” är däremot en gammal favorit.

Charlotte Nilsson, senare Perrelli, sjöng 1999 ”Tusen och en natt”, på engelska ”Take Me to Your Heaven”.

”Det gåtfulla folket” med musik av Olle Adolphson (OA) är också en gammal favorit.

Paul Simon och Art Garfunkel har jag samtliga gemensamma skivor med. Fast i ”Crossing Line” agerade de stöd åt Maja Sharp.

”När regnet öser ner” får man väl se upp för pussarna.

”Familjen Flinta tittade vi på när barnen var små. Flintas husdjur hette Dino.

Och så slutar vi med en gammal favorit till, Bo Setterlinds ”Drömmens skepp”, fast i dag sjungen av Eva Jarnedal. Henne intervjuade vi, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Melodikrysset nummer 11 2018

17 mars 2018 14:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

Bra, Ardalan Shekarabi – men egentligen borde du och partiet gå ännu längre

14 mars 2018 18:06 | Media, Politik | 1 kommentar

Jag har träffat Ardalan Shekarabi under förhållandevis lång tid med början när han var ordförande i SSU-distriktet här i Uppsala län. Numera är han tillbaka i regionen, bor i Knivsta och är ordförande i vårt partidistrikt.

Vi är inte överens i alla politiska frågor – han är till exempel EU-supporter, medan jag själv mycket aktivt arbetade mot svenskt EU-medlemskap och fortfarande är EU-skeptiker.

Men vi har också gemensamma nämnare, till exempel i det att vi båda kom hit som flyktingar, jag från andra världskrigets Estland, han från ayatollornas Iran.

Det visar sig att vi också har en likartad syn på religionens roll i samhället: tro ska inte prägla samhällelig verksamhet, till exempel skola, utan vara en privatsak.

I min barndom tillhörde jag en kristet präglad miljö, lutheransk och, även om vår familj alltså kom från Estland, snarlik den svenska. Som alla andra barn på 1940-talet, när jag började i svensk skola, läste jag kristendomskunskap i skolan, lärde mig psalmer utantill och sjöng dem tillsammans med de andra i klassrummet. Också jag har i skolfrukostmatsalen mässat ”Godegudvälsignamatenamen”. Jag har till och med konfirmerats, men eftersom jag med växande ålder också allt mer började fundera över det rimliga i det ena och andra, kom jag redan i tidiga tonår fram till att den enda hållning jag för min del kunde stå för var ateism.

Jag är inte av den sorten som av taktiska eller andra skäl döljer mina egna åsikter, så min kristendomslärare under läroverstiden, han som gav mig det A jag har i ämnet i mitt studentbetyg, var väl medveten om att jag inte var troende. 1956, när jag gick i andra ring, var jag inledare i en debatt om de obligatoriska morgonbönernas vara eller inte vara (jag stod alltså på den sist nämnda sidan), och publiciteten i lokalpressen om den här bataljen gjorde mina åsikter kända bland alla, inte minst i Läroverket.

Ardalan Shekarabis erfarenheter av könssegregering redan under förskoletiden är naturligtvis ännu mer groteska: I ayatollornas Iran fick han själv uppleva hur pojkar och flickor bokstavligen kom att åtskiljas med hjälp av en mur, som byggdes rätt igenom förskolan!

När han senare kom till Sverige och fick gå i svensk skola, upplevde han det som en lisa, inte bara att slippa sådant utan också att i skolan möta andra elever från ibland ganska olika hem, vare sig vi talar om klassbakgrund eller om bildning.

Den här enhetsskolan – för att använda ett ord som egentligen hör samman med skolreformen på 1950-talet – är i dag åter hotad: Rubriken på Ardalan Shekarabis mycket uppmärksammade debattartikel i Aftonbladet här om dan (du kan hitta den på nätet) är ”Jag ser religiöst förtryck igen – i svenska skolan”. Religiös segregering och könssegregering bör enligt Shekarabis och socialdemokratiska partiets mening stävjas i sin linda.

Det plus en i dagens skola vida större fara, klassmässig segregering, något som Shekarabi inte tar upp, borde ges framträdande plats i debatten inför höstens val.

Och det är väl risken för att få en debatt också om den klassmässiga segregeringen som får till exempel Dagens Nyheter och Jan Björklund att ta ställning mot Ardalan Shekarabis egentligen ganska beskedliga och rimliga krav.

Om Elsa Grave i Lyrikvännen

13 mars 2018 20:50 | Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Elsa Graves (1918-2003) poesi: mitt möte i mitten av 1950-talet med hennes tidiga lyrik och om hennes samlade diktning i Ingvar Holms urvalsvolym från 2004, ”Dikter”. Texten finns tillgänglig ovan under Kulturspegeln och dessutom på Google – googla på hennes namn.

Med anledning av att Norstedts nu till 100-årsdagen av Elsa Graves födelse nyutger hennes prosaverk, dramatik och dikter, i det sist nämnda fallet ett drygt 400-sidigt urval ur sammanlagt 19 diktsamlingar, ägnas en mycket stor del av Lyrikvännen nummer 1 2018 åt Graves poesi.

Annelie Brändström Öhman inleder med en essä, betitlad ”Androgyna Dämona Gravida-Grave” och präglad av att artikelförfattaren är professor inte bara i litteraturvetenskap utan också i genusvetenskap.

En av dagens mest prisade poeter, Agnes Lidbeck (jag har tidigare skrivit om henne), bidrar med ett fiktivt samtal med den döda Grave, ”Elsa och Agnes – ett kammarspel”.

Själv har jag ändå haft mest utbyte av att läsa Agnes Gerners närläsning av Graves poesi, ”I navelsträngens trassel”.

Jag har i samband med den här tidskriftsläsningen läst om stora delar av urvalsvolymen från 2004 och har då framför allt slagits av i vilken påfallande stor utsträckning Elsa Graves dikter har havsmotiv, och vi talar då inte om poetiska vyer över vatten utan om möten med de groteska varelser som lever under vattenytan.

Men under omläsningens gång slår det mig också att jag, när jag tidigare har skrivit om Graves poesi, aldrig har återgett hennes kanske mest citerade dikt, ursprungligen publicerad i samlingen ”Bortförklaring” (1948):

Svinborstnatt

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian.
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
djupast ner i drömmar glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.

Svinborstnatt,
och suggans långa öron
röjer med en viftning luftens
stilla kamp med den skära stanken
och den mjuka lösa lukten.
Utanför står naten blå
som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.
Svinborstnatt
och denna ljusrött feta värme
fylld av flämtningar ur runda näsor,
rörliga är dessa näsor,
sökande och trevande,
ofta finner de en möglig skula
mitt i strida blåmjölkströmmen,
djupt på botten ligger alltid
drunknad någon rutten godbit.

Svinborstnatt, o,
på blåmjölksdrömmen flyter
kanske något gulvitt svinborst,
slukas kanske utav samma svin
som tappat borstet,
sätter sig i svinets hals –

Svinborstnatt
och kvalmig lukt i stian,
suggan sover i sin vrå,
drömmer tunna blåmjölksdrömmar,
varma som buljong –
kanske ligger djupt på botten
någon drunknad gammal godbit?

En gammal murvel blir hedersmedlem i sitt fackförbund

12 mars 2018 22:54 | Media, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har skrivit under nästan hela mitt liv. Det började redan under folkskoletiden, då jag gjorde tidningar i ett exemplar, som jag lät mina kompisar läsa. Under samma period skrev jag en tre skrivböcker lång deckare, som min lärare läste utdrag ur för klassen. Och under realskoletiden skrev jag mina första insändare och fick dem publicerade.

Skribent på allvar blev jag vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, när jag hade börjat plugga i Uppsala och ganska snart övertalades att bli ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Jag skrev debattartiklar och fick dem publicerade i Arbetarbladet, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet – snart skrev jag också recensioner och annat på samma tidningars kultursidor. Lite senare kom jag att bli vikarierande ledarskribent i Örebro-Kuriren och, då och då, i Folkbladet Östgöten. Men jag har också publicerat ströartiklar i till exempel min gamla hemstad Sundsvalls s-tidning Dagbladet, syndikalistiska Arbetaren, DN Kultur och en rad fackförbundstidningar inom LO-familjen.

I nio år var jag chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till ett mellanting mellan politisk tidskrift och gamla Folket i Bild, alltså med noveller av kända författare, illustrerade av skickliga tecknare, vidare bokrecensioner, serier och allmänreportage. Den här djuptryckta tidskriften, som utkom var fjortonde dag, hade runt 140.000 betalande prenumeranter, av vilka en växande skara inte värvades med hjälp av de socialdemokratiska partiorganisationerna. Mina ofta elaka men mycket uddiga politiska kommentarer, publicerade under vinjetten Korta meningar, citerades på ledarsidor oberoende av dessas egen partifärg.

Jag upphörde ju inte att skriva heller därefter, när jag av Bo Toresson hade värvats att biträda partisekreteraren (s) i dennes kansli. Men mitt tyngsta och mest uppmärksammade skrivuppdrag fick jag i själva slutet av min politiska karriär: att skriva en rapport om kartläggningen, delvis utförd av enskilt värvade socialdemokrater, av politiska extremister, framför allt kommunister. Jag fick helt fria händer, och partiets VU fick del av mina slutsatser först när boken, ”VItBok” (2002) var klar. Dess förinnan hade jag haft ett par föredragningar för den statliga Säkerhetstjänstkommissionen, som för övrigt också fick låna intervjuljudband av mig.

För att backa en smula: Vår dotter Kerstin läste under min AiP-tid alltid mina ledarsideskåserier under vinjetten Det händer…, från början kanske för att mina kåserier där ofta handlade om vår privata familjesfär, och hon gillade inte alls att jag lämnade chefredaktörskapet och kom att syssla med andra saker.

Så när jag 2002 gick i pension fick hon en idé:

– Pappa, du måste börja blogga!

Dator hade jag ju, och jag hade redan för länge sen lärt mig använda en i mitt gamla jobb. Så hon gav mig bloggutrymme på hennes egen domän, och jag fick lära mig grunderna i det här för mig nya mediet av henne och hennes dåvarande man.

Och på den vägen är det.

Den här redogörelsen föranleds av att jag här om dan från Journalistförbundet fick ett brev, enligt vilket jag under resten av mitt liv inte behöver betala medlemsavgift till förbundet men får ha kvar mitt medlemskap och dessutom fackorganet Journalisten. Jag har nämligen varit medlem i 50 år, med start 1968, det år då jag anställdes som pressekreterare hos Socialdemokraterna.

Jag har aldrig ens övervägt att lämna mitt gamla fackförbund – en skrivarsjäl kommer jag att vara livet ut. Pensionärsavgiften till förbundet är också låg.

Men jag tackar för den vänliga gesten!

Rätt låt vann, men inte blir den någon schlager

11 mars 2018 23:36 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jo, jag fullföljde mitt melodifestivaltittande och såg också finalen. Och inte blev jag gladare för det.

Jag sa, redan när jag tillsammans med hustrun satte mig framför TVn, att Benjamin Ingrosso med all säkerhet kommer att vinna och att jag tyckte att hans ”Dance You Off” var bättre än övriga bidrag. Dessutom omgärdades framträdandet av en proffsigt gjord scenshow.

Övriga låtars – de flesta av dem usla – inbördes placering lämnar jag därhän, och dessutom förstår jag inte varför de har fått den placering de har fått. Att Felix Sandman med ”Every Single Day” kom tvåa är till exempel helt obegripligt för mig. Men det var väl andra faktorer än melodin och texten, i de här fallen ofta resultat av bort emot ett halvt dussin kreatörers mödor, som avgjorde. För att komma ihåg de enskilda tävlande låtarna krävdes då också sådant som kläder i lite olika färger, dansare plus rök- och ljuseffekter.

I motsats till forna tiders schlager med text och refräng som omedelbart fastnade mellan öronen, kan det som framfördes i den här finalen bara leva vidare på DVD eller genom att göras åtkomligt via TV.

Nå, det här är ett fritt land, och för mig får människor ha vilken smak de än har.

Men kan inte TV också anordna en tävling, där man konkurrerar med melodi och text och sångarens/sångerskans förmåga att sjunga, alltså sådant som har utsikter att fastna i just lyssnarnas musikminne?

Melodikrysset nummer 10 2018

10 mars 2018 12:56 | Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

I går eftermiddag var det en man från en datorfirma här för att försöka fixa min strejkande dator. Han har varit här tidigare och vi känner honom som en duktig datatekniker, men den här gången gick han bet – fick lov att ta med datorn till deras verkstad. Kanske får jag tillbaka den i lagat skick på tisdag. Annars hoppas jag åtminstone få texterna jag förvarar i den, så att jag kan föra över dem till en ny burk.

Under tiden får jag låna hustruns dator – det är i hennes arbetsrum jag också har lyssnat och löst dagens melodikryss.

Krysset var inte särskilt svårt i dag. Eftersom det är mellofinal i kväll, blev det också i dag många mellobidrag, och eftersom de flesta av dem var från mellon då tävlingen fortfarande handlade om att vaska fram låtar, som kunde tänkas bli schlager, mindes jag också vad låten hette, vem som sjöng och annat sådant.

Dagens kryss började med ett bidrag ur årets melodifestival, ”Det finns en väg” med Jonas Gardell. Den här låten skulle knappast ha vunnit European Song Contest, men nog var den bättre än flertalet tävlande låtar i kvällens final.

Å andra sidan är resultaten i ESC svåra att förutse. ”Det gör ont”, i dag på engelska som ”It Hurts”, med Lena Ph, blev sexa i ESC 2004, detta trots att den mycket lättare än Gardells fastnar i melodiminnet.

Lars Berghagen vann Mellon 1975 med ”Jenny, Jenny”, men trots – somliga säger på grund av – att han sjöng låten på engelska i ESC, gick det inte så bra.

Berghagen är ju en hygglig sångare och låtskrivare i sin genre, men Eva Dahlgren, som i Mellon 1980 sjöng sin ”Jag ger mig inte”, kom bara på sjunde plats – det är inte säkert att just musikalisk förmåga fäller utslaget i den här tävlingen.

Och Amy Diamond, som ju har deltagit flera gånger, floppade 2008 med ”Thank You”, kom på åttonde plats.

Och för att fortsätta på melodifestivaltråden: I mellon 2004 tävlade den från USA till Sundsvall på grund av kärlek avflyttade LaGaylia Frazier med ”It’s In the Stars”, som inte var alldeles lätt att känna igen i Lennart Palms tappning.

Till Anders Eldemans återkommande grepp hör att spela kända låtar men med sång på finska. Alltså spelade han i dag åter Marjatta Leppänen i ”Sellainen mies”, den som, när Lill Lindfors sjöng den 1967, hette ”En sån karl”. Fast här skulle vi minnas början av texten, ”Han går som en karl”-

ABBA-anknutet material förekommer ju ofta i Eldemans kryss. I dag fick vi höra ”The Winner Takes It All” fast instrumentalt (James Last). Så klart är Benny Andersson en av upphovsmännen.

Blues och närbesläktad musik förekommer alltför sällan i Melodikrysset, så i dag vill jag tacka Anders Eldeman för ”Going Down the River” med Doug Seegers.

Och det var väl allt för i dag-

Andra chansen – varför då egentligen?

5 mars 2018 15:30 | Media, Musik | Inga kommentarer

Nej, jag har inte fått min dator fixad. Vår datakunnige son, som var på besök i går, försökte men gav upp. I dag har vi ringt den datorfirma vi brukar anlita, när någon av datorerna trasslar. Men hustruns dator funkar, tack och lov.

Sonens, hans hustrus och deras små döttrars besök i söndags gjorde, att jag då inte fick tid att skriva om Andra chansen i den pågående omgången av Melodifestivalen.

Men uppriktigt, varför de här bidragen skulle få en andra chans kändes som en gåta när jag nu tvingades lyssna till dem en gång till – bättre hade de ju inte blivit sen sist. Låtarna fick tävla i par, men varför just den som vann duellen vann begrep jag egentligen inte – TV-tittarnas val följde inte något begripligt mönster. Varför till exempel den vulgära ”In my cabana” med Margaret vann över ”Cuba libre” med Moncho är något för mig helt obegripligt. Att Renaida och ”All the Feels” vann över Olivia Eliasson och ”Never Learn” är i alla fall mer begripligt. Att Felix Sandman och ”Every Single Day” vann över Mimi Werner och ”Songburning” är möjligen en effekt av att han har haussats av så kallade schlagerexperter i tidningarna. I sista omgången vann Méndez med den lite sega ”Everyday” över Sigrid Bernson med ”Patrick Swayze”, och mig kvittar det – båda låter lika illa.

Och eftersom ingen av de tävlande melodierna har någon melodi med utsikt att fastna i melodiminnet, försökte man kompensera detta genom att artister (?) och dansare särskildes med hjälp av olika färg på kläderna, så kanske var det här egentligen en kläd-, ljus- och rökfestival.

Om ni i det här stycket tycker som jag är ju risken uppenbar att ni kommer att möta någon som säger att xxx med yyy var väl ändå bra?!

Då tycker jag att ni ska säga följande: ”Sjung den!”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^