Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Någon schlager kommer vinnarlåten aldrig att bli

12 mars 2017 15:10 | Media, Musik | 3 kommentarer

Melodifestivalen och även Eurovision Song Contest är numera något helt annat än det den här tävlingen var från början. Förr tävlade de deltagande länderna med bidrag, som, oavsett till exempel slag av använd musik, hade utsikter att bli schlager, det vill säga slå hos en bred publik och, lika viktigt, genast fastna i musikminnet, också kunna sjungas – åtminstone refrängen – av lyssnarna.

Allt det här är ett minne blott. Be alla dem som lyssnade/tittade på årets svenska final och sen röstade att själva sjunga det de röstade på, och jag är inte säker på att många skulle klara ens den segrande låten, ”I Can’t Go On” med Robin Bengtsson. Det fanns i och för sig enstaka låtar med krokar som fastnade i musikminnet, men till exempel ”Her Kiss” med Boris René hamnade först på åttonde plats.

I dag tycks lyssnarna/tittarna lika mycket bedöma utanverket som musiken, så kanske förde ramen Robin Bengtsson till segern.

Varför han och ”I Can’t Go On” skulle kunna vinna Eurovision Song Contest är närmast obegripligt, men jag kan för all del övervärdera publikens i de övriga deltagande länderna musiksmak och förmåga till bedömning.

Här kunde jag i och för sig sluta, men också annat behöver, tycker jag, sägas.

Owe Thörnqvist med ”Boogieman Blues” hamnade allra sist. Christer Björkman har, enligt media, i sina instruktioner till de internationella juryerna bett dem beakta bidragens internationella gångbarhet, vilket enligt samma media kan ha uppfattats som en uppmaning att inte lyfta fram låtar som känns lite udda. Jag hävdar inte att ”Boogieman Blues” är någon av Owes allra bästa låtar, men jämfört med allt det enahanda som serverades i den här tävlingen kändes det här tävlingsbidraget som fräscht och avvikande. Så för min del ser jag gärna, att den internationella juryn helt avskaffas.

Och vidare – vad hände med de svenska röstarna, som i den deltävling där han framträdde röstade honom direkt till finalen? Själva röstningssystemet är helt obegripligt – varför ska man över huvud taget få rösta flera gånger (så långt nu detta över huvud taget i dag går att kontrollera)? Och eftersom det uppenbart förekommer röstningskampanjer – borde man inte i stället sampla fram en mycket stor telefonjury, som är representativ för svenska folket och dess musiksmak? Som det nu är exkluderas ju i praktiken mycket stora delar av den äldre publiken, som, även om de till äventyrs skulle behärska den teknik som används, på grund av sin ålderslångsamhet ändå inte hinner rösta.

Melodifestivalen är i dag en tävling, där både flertalet av de tävlande och av dem som röstar är ganska unga – det jag här skriver om de röstande är en gissning, men jag tror att den är ganska rätt.

Slutligen, kan man inte under en ganska lång period före och under Melodifestivalen samt dess europeiska final låsa in Christer Björkman i en cell utan möjligheter till kommunikation med yttervärlden?

Sen kan vi börja om på helt ny kula.

Melodikrysset nummer 10 2017

11 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),

Andra chansen

5 mars 2017 15:10 | Media, Musik | Inga kommentarer

För min del tyckte jag, att av de åtta låtarna som hade gått vidare till Andra chansen bara en, och då framför allt i refrängen, hade element, som talade för att den borde få gå vidare i tävlingen: ”Her Kiss” med Boris René.

Övriga låtar har jag, av lite olika skäl, gjort ner redan när de var med i sina respektive deltävlingar, och eftersom jag inte känner behov av att göra ner dem ytterligare, tar jag inte upp dem här.

Med ett undantag: ”Statements” med Loreen.

Jag har inget otalt med henne. Hennes segerlåt 2012, ”Euphoria”, hade obestridliga förtjänster.

Men hennes musikaliska omdöme klickade totalt när hon i år valde att återkomma med ”Statements”, en låt helt utan schlageregenskaper och -kvalitéer.

För mig är det mycket begripligt, att den först inte gick direkt till final och nu åkte ur tävlingen.

Säkert är hon ledsen, och jag vill verkligen inte strö salt i såren.

Skälet till att jag återkommer till den här låten och dess öde är att flera av de av sina tidningar uppbackade melodifestivalkommentatorerna har skrivit upp den och i förväg korat Loreen till vinnare åtminstone i den här andra omgången.

Förstår sig de här kommentatorerna över huvud taget på schlager? För mig får de gärna fortsätta skriva om musik de behärskar och gillar, men Melodifestivalen borde de förbjudas att skriva om.

Melodikrysset nummer 9 2017

4 mars 2017 12:33 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag tyckte att dagens melodikryss var ganska svårt, och det beror förstås på att Anders Eldeman spelade musik jag inte känner till särskilt väl, i flera fall aldrig hade hört tidigare.

Ett exempel på det senare är låten på dalmål om ishockey, där också själva ämnet ligger utanför min kunskapssfär. Men jag vet fortfarande inte vem som framförde det här.

Twin Peaks” har jag aldrig sett, men när jag hade fått tre bokstäver av fyra i första ordet i titeln, mindes jag, att det fanns en serie med det här namnet.

Titanic”har jag faktiskt aldrig heller sett, men här hjälpte det, att ”My Heart Will Go On” med Céline Dion ju har spelats i radio ganska mycket.

Operetten ”Lilla helgonet” har jag heller aldrig sett på scen, men den har ju filmats. Här skulle vi klara, att den har en ung dam som har tänkt bli nunna i huvudrollen.

Vi håller oss kvar i genren i vid mening: Stephen Sondheim skrev ”A Little Night Music” 1973, och ur den spelade Dana Dragomir ”Send In the Clowns”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet clowner.

Och apropå helgon: vi hörde Peg Parnevik i ”Ain’t No Saint”.

En annan förnekare är Zara Larsson med ”Ain’t My Fault”.

”And Your Bird Can Sing” av John Lennon och Paul McCartney har jag förstås i min Beatles-samling. Men jag hadfe faktiskt inte en aning om att Per Gessle har gjort en svensk version, inspelad av Gyllene Tider.

Amy Diamond har jag inget med i min skivsamling. Men jag har förstås hört henne i Melodifestivalen, till exempel den 2009 – nio – där hon sjöng ”It’s My Life”.

Den kom jag inte ens i håg. Däremot mindes jag Lars Ekborgs arga revymaning, ”Köp en tulpan, annars får’u en snyting”.

Och då passar det väl bra att gå vidare till nästa blomma. Vi hörde nämligen Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros”.

Jag avslutar i dag med den evergreen vars engelska originaltitel Eldeman efterlyste: ”As Time Goes By”, känd främst genom filmen ”Casablanca” (1942) med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, men faktiskt skriven redan 1931:

Men tiden går
Engelsk originaltext och musik: Herbert Haufrecht (”As Time Goes By”. 1931)
Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson för ”Glaset i örat” på Berns, 1973

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Den sjöngs av Monica Zetterlund, som också sjöng in den på en egen skiva.

Janssons frestelse

1 mars 2017 12:31 | Mat & dryck, Media, Serier | 2 kommentarer

Jag kollar dagligen Helsingin Sanomat på nätet. Primärt för att hitta politiska nyheter från vårt östra grannland.

Men i den här nätupplagan förekommer också Pertti Jarlas serie ”Fingerpori”, som också någon stockholmstidning borde publicera.

I dagens nätutgåva av Helsingin Sanomat finns en fullkomligt obetalbar strip:

Man ser en Tove Jansson-lik kvinna med en spis med ugn i bakgrunden och en aluminiumform med ett livlöst Mumintrollet liggande däri. I nästa serieruta har kvinnan förslutit formen och på locket skrivit ”Janssonin kiusaus”, på svenska ”Janssons frestelse”.

Melodikrysset nummer 8 2017

25 februari 2017 23:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag löste alltså Melodikrysset i morse men hann inte då skriva om det, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för ett årsmöte med Helga Henschens vänner. Jag hade ombetts att vara mötesordförande och Birgitta att berätta egna minnen av Helga.

Vi hann hem lagom till Melodifestivalen och såg både kvällens avsnitt från Skellefteå och slutet av ”Morden i Midsomer” innan jag kunde börja skriva.

Men här är nu det jag redan i morse kom fram till.

Nu var dagens kryss inte något av de svårare, men ett par saker var lite knepiga för mig.

TV-serien ”House of Cards” har jag aldrig sett, aldrig heller läst den roman av Michael Dobbs den tydligen bygger på.

Det krävdes också tankemöda för att klara dagens fråga om en låt, framförd på finska. Jo, i original hette den ”I’m So Exited” när den sjöngs av Pointer Sisters.

”Miss Saigon” har jag på skiva, men jag har aldrig sett den på scen, alltså inte heller här i Sverige, men den här frågan nystade jag upp genom att Anders Eldeman som ledtråd gav att den manliga rösten i inspelningen av ”Last Night of the World” tillhörde Niklas Andersson. Nätsökning visade då att den kvinnliga rösten tillhörde Malena Laszlo.

Den näraliggande operafrågans svar var Giacomo Puccini – vi hörde nämligen ett stycke ur ”La Bohème”.

Krysset började med en fråga om efternamnet på sångaren vi hörde, och det var helt uppenbart Håkan Hellström. ”Lämna mig inte i det här skicket” heter låten han sjöng.

Men jag är ju, som ni vet, ganska förtrogen också med äldre sångare, så jag hade faktiskt inga svårigheter med att identifiera den som sjöng Evert Taubes ”Flickan i Peru”. Jo Sven-Olof Sandberg, populärt kallad SOS.

Sen var det en hel räcka låtar med artister som jag har i min skivsamling och/eller har ett personligt förhållande till.

Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream” och dess svenska översättning ”I natt jag drömde något som…”, signerad Cornelis Vreeswijk, finns båda i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av som finns på svenska skivor, således också ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, så mig förvillar inte Anders Eldeman genom att spela den med Göteborgs Sinfonietta.

Också Paul Simon tror jag att jag har allt med. Så visst känner jag igen ”You Can Call Me Al”.

Lasse Åberg har jag träffat ett antal gånger – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, och dessa med respektive bjuds årligen på middag hos landshövdingen i Uppsala. Dessutom vet ju mina läsare, att jag varje år följer uttagningarna i Melodifestivalen – alltså har jag hört och sett Electric Banana Band göra ”Kameleont” i 2006 års upplaga.

Därmed närmar vi oss, så här på slutet, det barnsliga, och övergången blir inte så stor till sista frågan, även om vi i dag fick höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels Pippi Långsrrump-relaterade ”Sommarsången” i en mycket jazzig version. Nå, hur som helst: i texten talas det om bruna ben.

Ack, vore det den tiden på året!

Jag hann lösa Melodikrysset, men kåseriet med svaren kommer först sent i kväll

25 februari 2017 11:05 | Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag hann lyssna på och även lösa Melodikrysset, men eftersom jag strax ska åka till Stockholm, kan jag skriva mitt sedvanliga lördagskåseri med svaren först sent i kväll.

Orsaken till det här är att jag ska på årsmöte i Stockholm med Helga Henschens vänner, där jag har ombetts sitta ordförande. Också det ska jag i sinom tid rapportera om här på bloggen.

Boogieman Blues

20 februari 2017 22:25 | Media, Musik | 3 kommentarer

Owe Thörnqvist bor ju inte längre här i Uppsala, men Birgitta och jag brukar träffa honom och hans fru, Berit Gullberg, vid middagarna för hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott, och vi har där blivit så pass bekanta, att vi har fått biljetter till en av konserterna i hans av allt att döma never ending tour – han är 87 nu och ställer som den äldste någonsin upp i Melodifestivalen.

I lördagens melloförhands dissade DNs Hanna Fahl honom och hans ”Boogieman Blues” och trodde att de skulle komma allra sist. Men Owe har alltid haft många fans och fick säkert också många nya med sitt eleganta framförande av tävlingslåten, vilket nog också det i sammanhanget udda kompbandet och doatjejerna bidrog till. Så Owe skrällde, även om ”Boogieman Blues” inte riktigt når höjden på den förlaga den lite grann anknöt till, ”Varm korv boogie”. Och det ändade i finalplats plus ett slags reträtt från Hanna Fahls sida.

Den här sjungande gubbjäveln kan sina saker.

Till segrare hade Hanna Fahl för sin del korat ”I Can’t Go” med Robin Bengtsson, och den här åttiotalspräglade poplåten var faktiskt den andra låten som gick direkt till final. Som så många andra bidrag i den här tävlingen fick Bengtssons uppbackning av dansare, men till låtens försvar kan man anföra, att den faktiskt hade refräng. Det intressanta i det här fallet är att Hanna Fahl, för att åter knyta an till henne, ville belöna det här bidraget på grund av något annat, nämligen för att ”högkonceptuella scenshower” alltid bör premieras. Själv lever jag i villfarelsen, att Melodifestivalen primärt handlar om låt och sångligt framförande.

Själv tyckte jag att ”Kiss You Goodbye” med Anton Hagman var en usel låt, men 18-åriga good looking boys har väl sin skara av beundrande tjejer. Så den här låten gick vidare till andra chansen.

Ännu fler unga killar – tre: Felix, Oscar & Omar – stod för det andra bidraget som gick till andra chansen, ”Gotta Thing About You”. Och om FO&O är faktiskt Hanna Fahl och jag tämligen eniga. Av henne fick de här killarna en tvåa, och med viss tvekan inför ett så högt betyg ansluter jag mig.

Det sista för att den här deltävlingen hur som helst inte innehöll något mer, värt att nämna.

Melodikrysset nummer 7 2017

18 februari 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^