Melodikrysset nummer 3 2018

20 januari 2018 13:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag inledde Anders Eldeman med att spela ”Badinerie” av Johann Sebastian Bach, kanske för att vi som också vill höra klassisk musik i krysset skulle bli nöjda. Det blev en mycket fartfylld version, exekverad av BAO. Och det lät bra!

Senare i krysset återvände han till BAO: Vi fick, fast spelad i en annan version, deras och Helen Sjöholms ”Du är min man”. Fast den ingick i en dubbelfråga, vars andra del var ”Allt som jag känner”, också den i instrumentalversion men annars känd med sång av Tone Norum och Eldemans speciella favorit Tommy Nilsson.

Senare spelade Eldeman, kanske som en förstärkning, även ”This Charming Man” med The Smiths.

Vi fick vidare höra en instrumentalversion av ”Drömmen om Elin”, en gång i världen komponerad av Calle Jularbo. Fast den har senare också spelats in av BAO.

Med Elin är vi ju också inne på tjejspåret, och det fanns också i krysset.

Vi fick till exempel höra Charles Aznavour i ”She” (”Tous les visages de l’amour”).

En lite mindre tjej figurerar i ”Vart ska du , min lilla flicka?”. Den fick sin musik av Alice Tegnér, men jag kan aldrig få Povel Ramels variant ur huvudet, den där han sjunger ”Får jag följa med, får jag följa med? Ja, om du betalar”.

Sten & Stanley var ju länge stjärnor på den svenska dansbandshimlen. Deras ”Klättra upp för stegen” hade dock amerikansk förlaga, insjungen av bland andra Dolly Parton: ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Trea”. Originalet handlade alltså bland annat om en ek.

Sven-Ingvars har gjort en känd dansbandsversion av Gustaf Frödings ”E fin vise”, men i dag hade Eldeman rotat fram en värre variant spelad av The Spacemen.

Monica Zetterlund misslyckades nästan aldrig, så inte heller när hon sjöng in en svensk version, ”Höst” med text av Lars Nordlander, av Hoagy Carmichaels succé från 1927, ”Stardust”. (Det här är ingen tvåordstitel – så varför finns det i krysset ett – mellan star och dust?) På tal om Carmichael – min hustru gillar honom sen unga år och har, med hjälp av en bekant med kontakter i skivbranschen, lyckats få tag på en åt henne specialpressad platta med ”The Old Piano Roll Blues”, spelad av Carmichael.

Ira och George Gershwin skrev ”Nice Work If You Can Get It”, och den fanns med i en av Fred Astaires tidiga filmer, ”A Damsel In Distress”, på svenska ”En flicka i knipa”. Långt senare sjöng också Sting (Gordon Mathew Thomas Sumner för att vara mer exakt) in den. Jag gillar alla nämnda.

Och jag gillar Idde Schulz och ”Fiskarna i haven” också, fast den är gjord så sent som 1995.

All tysk musik är förvisso inte bra, men eftersom vi började med Bach, avslutar jag med Modern Talking och ”Brother Louie”, som faktiskt är hörvärd den med. Fast för mig får tyskar också gärna sjunga på tyska.

Agent X9 1/2018: Ingenting går upp mot Modesty Blaise

18 januari 2018 18:32 | Deckare, Media, Serier | Inga kommentarer

Nummer 1 2018 innehåller 100 sidor med klassiska serier, alla återgivna i klassiskt svart-vitt tryck.

Mel GraffsAgent Kelly” är ett exempel. V i får i det här numret läsa ”Flyktingen”, som ursprungligen publicerades 1951.

Från samma år är Frank Robbins‘ ”Johnny Hazard”, som jag minns bättre. Jag minns inte om jag har läst just det nu återpublicerade avsnittet ”Systematiska Sadie”, men jag kommer i håg Robbins’ maner att teckna Johnny Hazards hår. Det jag nu slås av är Robbins’ sätt att teckna vissa av sina figurer i ett slags karikatyrmässig stil – Systematiska Sadie och den kuschade medhjälparen Karats är ett par exempel i det här aktuella avsnittet. Men det här greppet var inte unikt på den tiden. Ett mycket känt exempel är Chester GouldsDick Tracy” och de skurkar Tracy mötte.

Att läsa de här båda serierna från tidigt femtiotal ger mig en nostalgisk kick, men ingen av dem kommer ändå upp i den klass numrets ”Modesty Blaise”-avsnitt har. Det här återpublicerade avsnittet, ”The Mind of Mrs Drake”, som först publicerades 1984-1985, har manus av Peter O’Donnell och är tecknat av Jim Haldaway och är både spännande och välgjort. Obehagliga saker kan hända med personer som konsulterar ”psykometrikern” (jag tror att det här begreppet har en annan betydelse i dag än det har i serien) Rebecca Drake, och när Sir Gerald Tarrant sätter en av sina yngre underlydande på att forska i fallet Drake, försvinner agenten också. Det föranleder Tarrant att kontakta Modesty Blaise för att få hjälp, och hon låter sig alltså kidnappas men med Willie Garvin som vakande öga och assistent på fri fot. Jag ska inte avslöja hela den välkomponerade och spännande handlingen, men jag kan ju nämna, att den kvinnliga agentens pappa hämnas sin dotters död – han utnyttjar det försteg han såsom varande blind har i mörker.

Och bara avsnittet om Modesty Blaise tar 62 sidor i anspråk i det aktuella numret.

En middag på bröllopsdagen

17 januari 2018 23:40 | Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Birgitta och jag hade bott ihop ganska länge, och våra gemensamma barn var redan ganska stora, när vi till slut beslöt oss för att också formellt gifta oss. Vi berättade det bara för våra barn och bokade in borgerlig vigsel hemma i Uppsala efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 i Stockholm- Birgitta var ledamot och jag själv VUs sekreterare.

När vi sen kom hem, hade främst Kerstin – men även Matti var med – ordnat bröllopsmiddag åt pappa och mamma. Vi bjöds på av henne själv hembakt pizza. Själv hade jag köpt blommor åt Birgitta, och vi har väl nästan aldrig ätit en så trevlig familjemiddag, varken förr eller senare.

I dag är det vår bröllopsdag, och det har genom åren blivit ganska många middagar den här dagen och då oftast på någon bättre restaurang.

Nu när vi båda år 80 år är det inte längre så lockande att gå på någon restaurang långt hemifrån, och dessutom har ju vintern och med den snön gjort det svårare att ta sig till någon restaurang långt borta.

Så jag föreslog hustrun att vi skulle promenera den korta biten upp till Torbjörns torg och där äta middag på relativt nya Tuna Kök & Bar, som vad jag förstår har samma ägare som Pizzeria & Restaurang Remo på Tunagatan en bit från torget. Remo är inget märkvärdigt ställe, men man kan få hygglig mat till anständigt pris där.

På Tuna Kök & Bar var vi nästan ensamma som gäster, men det kom också in en del människor som köpte med sig pizza hem. Fast jag gissar att det kommer många fler när värmen kommer och man kan sitta ute på uteserveringen mot Torbjörns torg.

Den mat vi beställde var hygglig, men det alkoholfria vin som fanns på menyn och som vi hade tänkt beställa en flaska av var tillfälligt slut, så det blev var sin Pripps blå till den här bröllopsmiddagen. Och så avslutade vi med var sin kopp svart kaffe – dubbel espresso, som vi hade velat ha, fanns inte heller.

Dyrt blev det verkligen inte – jag hade räknat med att betala mera.

Sen, när notan var betald, gick det gamla paret hem. Där såg vi ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”, som vi båda tidigare har sett, men vi sköljde ner filmen med en flaska rött alkoholfritt vin.

Melodikrysset nummer 2 2018

13 januari 2018 14:03 | Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 8 kommentarer

Jag tyckte det var bökigt att lösa dagens kryss. Ett antal dubbel- och trippelfrågor gjorde det svårt att hinna anteckna delfrågorna och ledtrådarna. Och så fanns där åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något som helst samband med varann.

Om vi tar den sista först, var svaret på den första delen Toto med ”Rosanna” från 1982. Den var hopparad med en låt från 2017, ”I Can Fall In Love Without You” med Zara Larsson.

Över huvud taget ansträngde sig Anders Eldeman i dag för att sätta olika åldersgruppers kunskap om musik som inte förknippas med deras egen generation på prov.

I ena ögonblicket spelade han ”Someone Who Can Dance” med Icona-Pop.

För att lite senare spela en dansbandsversion av ”De sista ljuva åren”, som Lasse Stefanz gjorde succé med 1989. Den handlar enligt Eldeman om ett antal sådana, det vill säga år.

Och sen är det ju inte säkert att dansbandsälskarna har hört ”You Raise Me Up” från 2003 och med Josh Groban.

Jag klagar inte för egen del, eftersom jag är musikalisk allätare och lyssnar på musik från mycket skilda tidsepoker.

Jag gillar film också – men visst var det många filmer att hålla reda på i dag?

Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” fick vi i dag höra med Deje dragspelsklubb, men ganska många av melodikrysslösarna har säkert sett eller i TV hört talas om den nya filmen om låtens skapare.

Och ”En officer och en gentleman” har säkert många av lyssnarna/lösarna kanske också sett – vad jag minns har den också tidigare förekommit i krysset. Ur den hörde vi ”Up Where We Belong”, som i filmen sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes.

1995 – sista ordet är alltså fem – kom filmen ”Pensionat Oskar” i regi av Susanne Bier. I den sjöng Claes Jansson ”Vad jag sökte, vad jag fann” med text av Jonas Gardell.

För att göra det svårare för oss spelade Eldeman i dag ”Moon River” med norskan Sigrid Haanshus. Mer känd är den med Audrey Hepburn i filmen ”Frukost på Tiffanys” från 1961.

Också sista frågan i dagens kryss var en filmfråga. Burt Bacharachs ”Raindrops Are Falling On My Head” förekom i filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid” från 1969, och här i Sverige blev den känd i Siw Malmkvists insjungning från 1970, ”Regnet det bara öser ner”. Fast hade den senare spelats som ljudillustration, hade det varit ganska lätt att räkna ut, att det ord som söktes till krysset var regn, så därför spelades den med fransmannen Sasha Diestel. Låten förekom förresten också i ”Forrest Gump”.

”I Won’t Forget You” blev en stor framgång med Jim Reeves, men vad jag vet har den inte varit ledmotiv i någon film.

Sen är det bara två svenska låtar kvar att redovisa.

Den första av dem, Povel Ramels ”Sommartrivialiteter (à la Birger Sjöberg)” lyssnade jag mycket på runt 1960, både för att den är en lysande sjöbergpastisch och för att Povels text är smått genial – TVns ”lennarthylande” och annat sådant.

Fantastisk är också Ture Nermans 1916 skrivna ”Den vackraste visan om kärleken”, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939, sålunda på randen till nästa stora europeiska krig.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916 (publicerad i diktsamlingen ”Fruntimmer”, 1918)
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världskriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

Bra med fler serier i Aftonbladet, men det går att göra mycket mera

8 januari 2018 23:02 | Media, Serier | 8 kommentarer

Karl-Erik Lindkvist vidarebef0rdrade, när jag skrev om serierna i Aftonbladet, ett hoppingivande meddelande från Mikael TegebjerBulls: Aftonbladet skulle fortsätta att i Kryssbladet införa ett helt uppslag med serier och skämtteckningar, och det skedde mycket riktigt på trettondagen.

Får detta en fortsättning blir Aftonbladet när det gäller serier mycket bättre, inget tvivel om den saken. Men jag ser problem även med den här modellen, även om flera av serierna plus ”Bizarro” är värda kontinuerlig publicering.

Att få ihop två sidor serier med gemensamt tema – jul, nyår och vinter (trettonhelg) – går ju, men bortsett från påsk och några helgdagar till går det inte att hitta givna temata för två helsidor serier.

Och i övrigt finns det ju inget givet skäl för att publicera just de valda serierna, så då ställs man inför det vanliga urvalsproblemet, att försöka hitta serier som passar olika åldrar och smaker och täcker olika seriegenrer, i det senare fallet alltså inte bara humorserier utan också till exempel äventyrsserier i olika genrer och publicerade som fortsättningsserier.

I det här fallet måste tidningen ha en egen serieälskande ansvarig, någon som kan och själv gillar olika seriegenrer och mixar serier från olika syndikat, kanske rent av vågar beställa egna, helt unika serier.

Melodikrysset nummer 1 2018

6 januari 2018 13:57 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi kom hem sent i går kväll, var först på trettonaftonskonsert i Musikens hus i Uppsala och var sen hembjudna till Käthe Elmgren, en gammal god vän till Birgitta (och även mig) från arkatiden – på Nykterhetsvännernas studenthem, populärt kallat Arken, bodde under det tidiga sextiotalet, då jag lärde känna dem, också Birgittas första man, Bengt, och hans nuvarande fru, Inger, och Birgittas och Bengts dotter Anna är född under tiden där. Alla de nämnda plus Annas musicerande dotter Amanda var med både under konserten och måltiden hemma hos Käthe efteråt, och nu verkar det som om vårt lilla privata konsertsällskap under resten av året också kommer att få Käthe som medlem.

Käthe brukar läsa min blogg, bland annat mina lördagskåserier om Melodikrysset, och det är faktiskt inte ovanligt att folk jag träffar här i Uppsala, kända så väl som okända, när de ser mig pratar melodikryss med mig. Och nu när jag kom tillbaka från nyårsvistelsen i vårt sommarhus i Öregrund, hittade jag i högen med post ett mycket vänligt vykort från en kvinna på en helt annan ort i Sverige, som ville tacka mig för det jag skriver om melodikryssen, och hon skrev faktiskt, att hon för egen del inte vet hur man på min blogg skriver kommentarer till det jag skriver där. Det finns en väldig övertro på människors förmåga att hantera nutida tekniker, allt från datorer till bankomater. Min paroll är: exkludera inte de många som inte är så bra på modern teknik från viktiga samhällsfunktioner! Det är av solidaritet med de här (många!) människorna jag själv till exempel vägrar att ha bankkort och envisas med att betala allt kontant.

Den enda brygga jag hittar mellan trettondagsaftonskonserten och dagens melodikryss är Trio X. Trio X medverkade i går kväll, men deras anknytning till dagens kryss är mera vagt: Jag har hört Trio X också vid ODs konserter fast inte just i det OD-nummer vi hörde i dag, ”What Shall We Do With a Drunken Sailor”, för övrigt en sång som vi fick sjunga på engelskalektionerna i realskolan i Sundsvall under det tidiga femtitalet.

Allsång sjöng jag och jämnåriga kompisar också på den på den tiden öppna verandan till det hus vi bodde i i Juniskär, och då kunde det hända, att vi för full hals sjöng ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”). Den skrevs av Waldemar Dahlquist och Fred Winter, men det visste vi förstås inte då. Och filmen ”På kryss med Albertina” (1938), där den var med, hade vi heller inte sett.

De två övriga filmer som förekom, i en dubbelfråga i dagens kryss, fanns inte på den tiden. ”Mary Poppins”, med musik av bland andra bröderna Sherman, kom 1964. Och ”Unchained Melody” härstammar från ”Ghost” från 1990.

Dagens sista ljudillustration härstammar också från en film, ”Det våras för Hitler” (”Springtime For Hitler”, 1968) med Mel Brooks.

Från scenernas värld var musiken ur Giuseppe Verdis ”Aida” hämtad. Den skrevs 1870, men Helmut Lotti, som vi hörde i dag, är ju en man från betydligt senare tid.

Klassisk musik förekom ytterligare en gång i dagens kryss: Vi fick höra ”Månskenssonaten”, skriven 1801 av Ludwig van Beethoven. Och månsken upplever man ju under nätter för att följa Eldemans korsordslogik.

Således After Dark för att upprätta ytterligare en brygga. Den här gruppen fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Ända till Eurovision Song Contest tog sig bröderna Olsen från Danmark 2000 med ”Smuk som et stjerneskud”. Men när de sen deltog i Eurovision Song Contest hette de plötsligt Olsen Brothers och vann med ”Fly On the Wings of Love”.

Vår egen Carola är också känd från melodifestivalsammanhang. Dessutom hoppas hon att efter döden få vingar och komma ända upp till himmelen. Hennes ”You Bring Out the Best in Me” förefaller dock inte vara riktad till just Gud. Den här låten kom 1983, tre alltså.

Nä, det är inte allt i populärmusikgenren som tilltalar just mig. Jag gillar för all del kryddor men inte Spice Girls, inte heller deras ”Wannabe” från 1996.

Lotta Engberg har heller aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes version av ”Tennessee Waltz” var riktigt hygglig. Den här låten har fått ett långt liv – den skrevs redan 1946. Men den bästa versionen gjordes 1964, av Alma Cogan.

Och så avslutar vi med en annan favorit genom åren, Evert Taube. Han skrev sin ”En söndagsmorgon bittida” redan 1923.

Det är inte tillkomståret som avgör om en låt blir dålig eller bra.

Kring ett årsskifte

2 januari 2018 16:31 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.

Varför satsar inte Aftonbladet på serier?

31 december 2017 15:09 | Media, Serier | 8 kommentarer

Jag var i rätt ålder under 1940- och 1950-talens serieboom – läste alla serier i alla dags- och veckotidningar jag kom åt och köpte också praktiskt taget alla av de då oerhört många serietidningar som kom ut. Jag finansierade det här genom insamling av tomflaskor och skrot, försäljning av jultidningar och, under realskoletiden, genom att använda lunchpengarna till serietidningar i stället för lunch.

När jag sen fick barn, köpte jag en mycket stor mängd serietidningar och seriealbum åt dem, och näst yngsta barnbarnet fick i år i julklapp sin andra helårsprenumeration på ”Bamse”.

Men jag är ju inte blind. Serietidningsutbudet hos Pressbyrån och på Coop har krympt till en slatt av vad det en gång var. De minskade upplagorna på de serietidningar som finns kvar har sen lett till att de tidningar som finns kvar numera relativt sett kostar mer än de gjorde förr i världen, vilket väl bidrar till den nedåtgående trenden.

Flera saker har bidragit till det här, men helt säkert är datorer och dataspel en viktig del av förklaringen.

Men helt säkert bidrar också tryckta media – dagstidningar, veckotidningar och magasin – till den här utvecklingen. Ibland tror jag att de som i dag sitter i beslutsfunktioner där aldrig själva har läst serier.

Expressen saknar helt seriesida (vilket starkt bidrar till att jag nästan aldrig köper den). Dess större konkurrent Aftonbladet publicerar på det som en gång i världen var en utmärkt seriesida två (2) serier. Dagens Nyheter innehåller på vardagarna två serier, en placerad på Namn och Nytt och en på sidan 2 i kulturdelen – dock har man på söndagarna en hel sida serier.

Den av stockholmstidningarna som fortfarande har åtminstone en halv daglig seriesida är Svenska Dagbladet. Den är betydligt bättre än tidningens ledarsida, och bland SvDs serier finns det övriga nämnda tidningar saknar, en klassisk fortsättnings- och äventyrsserie, Fantomen.

En gång i världen hade alla tidningar inte bara seriesidor, utan dessa rymde också typ vildavästernserier, deckarserier, djungelserier och rymdserier. Varje dag måste man läsa seriesidan för att få fortsättningen.

Aftonbladet har nu två storhelger (jul och nyår) i rad överraskat läsarna med ett helt uppslag serier, Julserier respektive Nyårsserier – de här etiketterna syftar inte bara på publiceringsdag utan också på de valda seriernas tema/röda tråd.

Nu tycker jag i och för sig inte att urvalet av serier och cartoons allt igenom är bra. Bland publicerade cartoons (skämtteckningar) håller egentligen bara Dan PirerosBizarro” måttet.

Också bland övriga serier hittar man floppar men också skapelser som håller för daglig publicering. Norskan Lise MyhresNemi” brukar jag läsa i serietidningen med samma namn. Jonas DanellsHerman Hedning” går också an, möjligen också Tony CronstamsElvis” och Torbjørn LiensKollektivet”.

Men två av de tre bästa serierna är redan upptagna – att de tillfälligt får publiceras i Aftonbladet torde ha som bakgrund att de normalt publiceras i en tidning i samma koncern, Svenska Dagbladet. Jag talar om Rick Kirkmans och Jerry ScottsBaby Blues” och Niklas ErikssonsCarpe diem”.

Hälge”, skapad av den nu döde Lars Mortimer, i dag tecknad av Alan Kamleniarczyk, förekommer redan i Aftonbladet, men här har man valt att publicera en trestripsvariant.

Jag skulle bli hellycklig, om Aftonbladet återgick till att dagligen publicera en helsida med serier, och ännu lyckligare skulle jag bli, om det blev två dagliga seriesidor, till exempel en med humorserier och en med äventyrs/fortsättningsserier.

Aftonbladet får gärna också börja återpublicera Marten ToondersTom Puss”, från början till slut och sen om och om igen i evighet. Gärna också Jan LööfsFelix”, som numera finns i färg.

Det vore ett dubbelt slag på käften på Dagens Nyheter, som förr mycket länge pulicerade de här serierna.

Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Melodikrysset nummer 51 2017

23 december 2017 13:40 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag hör till den gamla stammen, den som av princip inte använder kontokort och aldrig handlar på nätet. Och trots mina åtti år har jag i omgångar lyckats köpa alla julklappar till Birgitta, barn och barnbarn. Till helgens familjekalas har jag kokat årets estniska julsylta. Men i går, när jag inför den beställda julstädningen hade använt praktiskt taget hela natten – jag gick och la mig halv sex på morgonen – till att slå in alla julpaket, tog orken slut. Jag klarade att tillsammans med hustrun gå upp till Torbjörns torg och köpa julgran, men när vi hade ställt den på balkongen, klarade jag inte mer. Jo, jag klarade att laga lunch också, men sen erbjöd sig Birgitta, som skulle åka till Coop och handla, att köpa även det jag ville laga till middag, och jag tog tacksamt emot erbjudandet.

Änglar, finns dom? Jo, jag känner en, och hon heter Birgitta.

När hon gav sig i väg till Coop, la jag mig på sängen och somnade, sov djupt mitt på eftermiddagen.

Det blev inte vansinnigt sent i går kväll, så jag har sovit tillräckligt inför Melodikrysset, i dag, dan före julafton, med 100 procent julmusik.

I dag spelade Anders Eldeman bara julanknuten musik i krysset.

Och inte nog med det: Några av oss som regelbundet löser Melodikrysset och skriver om det på våra bloggar fick lyssna på musik som nästan kändes som personliga hälsningar.

Vonkis, som alltid vill ha med Py Bäckman i Melodikrysset, fick sin önskan uppfylld: ”Julen är på väg” spelades.

Och Kyrkoherden bör väl också vara nöjd: Eldeman spelade ”Det är en ros utsprungen”, en också enligt mig, en gammal ateist, mycket vacker julpsalm med rötter redan i det sena 1500-talets Tyskland.

Enn Kokk känner sig hedrad av att årets julkryss inleddes med ett verk av två kockar, Werner & Werner, det vill säga Åke Cato och Sven Melander, ”Vår julskinka har rymt” från 1998, i dag dock i en version med Black Jack. Åke Cato hade jag kontakt med tills han dog – vi hade länk till varandras bloggar, och Åke rådfrågade mig ibland i musikfrågor.

Och för att fortsätta med personliga länkar: Sofia Karlsson har jag inte bara på skivor (i flera fall signerade av henne själv) – jag har också träffat henne inte bara i samband med konserter och i hennes föräldrahem – jag var en gång i världen arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen med hennes far, Leif Karlsson. I dag hörde vi hennes i ”Julvisa i finnmarken” med text av Dan Andersson. En Dan Andersson-sångbok utgavs förresten av pocketförlaget Prisma i samma serie som mina båda sångböcker ”Upp till kamp!” och ”Joe Hills sånger”.

Det finns annars mängder av julsånger och julpsalmer som hör hemma i den klassiska julrepertoaren.

Ett exempel är ”Jul, jul, strålande jul”. Den sjöngs i dag av Loa Falkman. Text och musik skrevs 1921 av Gustaf Nordqvist och Edvard Evers.

Johann Sebastian Bach skrev ”Juloratoriet”, ur vilket jag tror att den musik som avslutade dagens kryss var hämtad.

Wham! förknippar vi inte på samma sätt med just julmusik, men 1984 spelade de in ”Last Christmas I Gave You My Heart” som ju faktiskt har julanknytning.

Och så spelade Eldeman ”Have Yourself a Merry Little Christmas” med Melanie Marshall och med John Anderson på oboe.

UNICEF-ambassadören Robbie Williams hördes i ”Walk This Sleigh”.

Och så hörde vi Bob Geldof i ”Do They Know It’s Christmas”.

Själv tycker jag inte att någon av de senast nämnda låtarna förtjänar en plats i den klassiska julrepertoaren.

”Driving Home For Christmas” med Chris Rea 1986 håller bättre.

”Ser du stjärnan i det blå” vill jag evigt höra i julaftonens disneykavalkad – den förekom ursprungligen i filmen ”Pinocchio” (1940). Den version vi hörde i dag är OK men saknar den där magin.

Och så slutar vi med ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, på svenska ”Rudolf med röda mulen”. Den sjöngs in av Alice Babs 1951, och även om det finns många andra och senare inspelningar, håller jag fortfarande hennes för att vara den bästa.

Må granens toppstjärna lysa över er, och må ni inte bli röda om mulen! En hjärtans god jul på er, allihop!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^