Melodikrysset nummer 7 2017

18 februari 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Scenshow – ja. Men schlager? Nej

12 februari 2017 15:23 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Roger Pontare har ju tidigare lyckats väl i Melodifestivalen, men den här gången åkte han ut. I sanningens namn var väl heller inte hans låt den här gången lika bra, och hans klädsel à la jultomten verkar heller inte ha imponerat på TV-tittarna.

Deltävling nummer två imponerade över huvud taget inte på mig, detta eftersom inget jag hörde där kommer att fastna i mitt musikminne à la gammaldags schlager.

Mariette, den ena av de två tävlande som gick vidare till finalen, gjorde i och för sig ”A Million Years” klanderfritt. Låten var hygglig, men den har inte schlagerns grundegenskap att genast kroka fast i musikminnet – vilket man här kompenserar med hjälp av ljus och akrobatiska dansnummer.

Och den här gången omgavs alla sångframträdanden av effekter som eld, rök och dansare. De som skriver om den här tävlingen i tidningarna verkar alla ha accepterat, att Melodifestivalen numera är en scenshowtävling.

Säkert hjälper det att vara kändis i den del av publiken som är yngre än jag. Men Benjamin Ingrosso är känd också i äldre generationer, såna som är mer jämnåriga med hans morföräldrar, Christina Schollin och Hans Wahlgren. Om Ingrossos ”Good Lovin’” också kommer att bidra till familjeryktbarheten är väl mer tveksamt.

Lisa Ajax, hon med ”I Don’t Give a”, hade lockat publiken i förväg genom att berätta, att hon skulle kittla den genom att sjunga ”fuck” tio gånger i rad. När jag kollar hennes ålder – 19 – tycker jag att det här är mer infantilt än jag väntar mig av en person som faktiskt är myndig. Men hon ser ganska barnslig ut.

Hearts Align” med gruppen Dismissed hade jag väntat mig mer av än det jag såg i TV – mina förväntningar hade att göra med att Ola Salo finns bland låtmakarna. Är de sexuellt obestämbara verkligen så många, att de kan avgöra den här tävlingen?

Melodikrysset nummer 6 2017

11 februari 2017 12:16 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag skulle egentligen ha varit tvungen att skjuta på mitt melodikrysslösande i dag, eftersom sonen skulle ha födelsedagskalas hemma hos sig i Stockholm, men på grund av svår förkylning kunde jag inte åka, och eftersom hans barn också är förkylda, inställde då sonen dagens kalas. Vi skjuter på det tills alla berörda är vid god hälsa.

Med tanke på mitt tillstånd är jag glad för att dagens kryss, som jag alltså steg upp för för att lösa, inte var särskilt svårt.

Men vilka det var som gjorde det potpurri som spelades var svårt tills jag hade identifierat och sökt på till exempel ”Volare”. Jo, det var Gipsy Kings.

Jag ser mycket film – har också sett många Robin Hood-filmer – men jag har inte sett just ”Robin Hood – Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört temat ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams, som ju kommer från Kanada. Fast hade inte Anders Eldeman sagt att landet skulle skrivas på svenskt sätt, hade jag nog skrivit Canada.

Film, fast gjord för TV under sent 1970-tal, är också ”Pang i bygget”, i engelskt original ”Fawlty Towers”. Jag såg åtminstone några delar av den, när den gick i svensk TV, vilket väl förklarar att jag kunde identifiera signaturmelodin.

Dagens dansbandskvot fylldes av ”Till mitt eget Blue Hawaii”, ursprungligen med Vikingarna men i dag i finsk version, ”Sininen Hawaii”, med Erkki Junkkarinen.

Och när vi ändå är ute i världen och far, kan vi väl också ta ”När vi gräver guld i USA”, 1995 på skiva med GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt.

Och då måste ju rimligen även Benny Andersson få vara med. ”Sunny Girl” skrev han en gång i världen för Hep Stars, fast i dag hörde vi den med Anders Glenmark.

Dagens repris var väl främst ”My Way”, Paul Ankas mycket egensinniga engelska version av franska ”Comme d’habitude”.

Melodifestivalen är i gång igen. Fast jag har ännu inte hört något som i något avseende skulle kunna slå de tre bidrag som spelades i dag, inte ens ”En gång för alla” som sjöngs av Nina och Kim 2004.

Och det ska bli intressant att se, om något som kommer framöver kan tävla med Frans och ”If I Were Sorry” från 2016.

Att det skulle komma något i år som skulle kunna tävla med 2009 års vinnare, ”La voix”, och med Malena Ernmans sångförmåga förefaller helt osannolikt.

I dag går vi i mål med Lars Ekborgs utmärkta Tom Lehrer-tolkning ”Förgiftning”. Lehrer har jag allt av på skiva och i sångböcker. Ekborgs Lehrer-LP också.

Melodifestivalen, första omgången

5 februari 2017 15:23 | Media, Musik | 2 kommentarer

Jag har en bred musiksmak och gillar också mycket av det som med ett tyskt lånord förr benämndes schlager, alltså låtar som slog. Till det som utmärkte den här ganska vida genren hörde att folk som lyssnade nästan omedelbart lärde sig känna igen melodin och åtminstone någon del av texten, främst då refrängen. Texterna till de mest populära sångerna spreds med hjälp av texthäften eller genom återgivning i den tidens ungdomstidningar. Allt det här hade naturligtvis som förutsättning att melodierna var sångbara även för otränade amatörer och att texterna kändes nära för en bred allmänhet.

När melodifestivalerna och Eurovision Song Contest introducerades, var det den här typen av låtar som tävlade. Låtarna sjöngs av i sina respektive länder kända och älskade sångartister, och det enda lockemedlet därutöver var arr och instrumentval i kompet.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest har sedan fått en annan inriktning, på främst scenshow: ljus- och rökeffekter, dansare, kläder, alltsammans sådant som man inte kan ta del av om man lyssnar på låtarna i fråga i radio eller på skiva. En annan sida av det här är att låtarna har tappat en av schlagerns tidigare grundfunktioner, att melodi och åtminstone refräng lätt ska fastna i lyssnarnas minne, gärna kunna sjungas – ofta skraltigt, men ändå – av högst vanliga lyssnare.

Jag tror att ganska många av dem som följer min blogg och där har läst till exempel konsert- och skivrecensioner samt mina veckovis återkommande kåserier (med svar) om Melodikrysset har förstått, att jag är ganska bevandrad i olika slags musik och att jag verkligen inte föraktar det som förr alltså benämndes som schlager.

För mig får folk gilla det de behagar – alltså även det som dominerar dagens melodifestivaler – men själv skulle jag nog sluta se Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, om det inte vore för att åtminstone vinnarna då och då dyker upp i Melodikrysset.

Alltså såg jag första deltävlingen i går kväll.

Inte heller ”Her Kiss” med Boris René är någon klassisk schlager, men det var nog den låt som hade flest element, rent av refräng, som fastnade i musikminnet. Den gick åtminstone vidare till Andra chansen.

Av vinnarlåtarna var det ”Hold On” med Nano som hade ansatser till såna element.

Den andra finallåten, ”Wild Child” med Ace Wilder, var bättre rytmiskt än om man bedömer den efter melodin. Alice Gernandts höga placering hade nog också att göra med att stora delar av tittarna kände till henne sen tidigare.

Den andra Andra chansen-låten, ”Road Trip” med Det vet du, måste ha fått sin i övrigt obegripligt höga placering med hjälp av sina 120.000 följare på Youtube. Det vet du imiterar för övrigt Bröderna Marx i det att en av medlemmarna i likhet med Harpo låtsas vara stum.

Den enda låt som avvek i ett par avseenden var ”Mitt liv” med Charlotte Perrelli: Hon sjöng på svenska och använde en gitarr utan att ha alla de där andra kringattiraljerna omkring sig. Men hon åkte ut på en gång, dess värre ganska rättvist.

Melodikrysset nummer 5 2017

4 februari 2017 12:28 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det var alldeles förbannat mycket musik, hämtad ur filmer, i dagen kryss.

Så fort jag hörde Adele kände jag igen henne, men naturligtvis var låten hon sjöng, ”Let the Sky Fall”, hämtad ur en Bond-film, ”Skyfall” från 2012. Anders Eldeman är svårt begiven på agent 007.

”Love Story” har jag däremot inte sett, men här fick jag kompositörens namn (bara en bokstav fattades), Frances Lai, att nysta från. ”Where Do I Begin?” hette låten.

Fast sen kom det två frågor, knutna till Disney-filmer.

Den ena var ”Askungen”, där ju Askungen så gärna ville gå på bal.

Och så fick vi möta Kung Louie i ”Djungelboken”, och han ville ju så gärna lära sig konsten att åstadkomma eld (”Jag vill va’ som du”).

Båda finns i våra filmhyllor.

Två andra filmer var knutna till TV:

Poirot, Agatha Christies skapelse Hercule Poirot, har jag förstås sett där men har också som en samling DVD-filmer. Filmatiseringarna är välgjorda men varierar liksom sina litterära förlagor i kvalitet när det gäller innehållet.

Dramaserier i TV ser jag nästan aldrig, har heller aldrig följt ”Mot alla vindar”. Men av någon anledning kom jag genast ihåg signaturmelodin till den här serien i australisk miljö.

Inte heller har jag, mer än undantagsvis, sett långköraren i TV ”Så mycket bättre”. Fast Miss Li, som jag har sett på scen under en socialdemokratisk partikongress, gillar jag (som artist, alltså inte primärt för det där framträdandet), och även Olle Ljungström hörde till dem jag brukade lyssna på. I dag sjöngs hans ”Nåt för den som väntar” av Miss Li.

Jag har haft kontakt med en av de förutvarande medlemmarna i The Real Group men kände framför allt hans föräldrar, detta apropå att den här gruppen har helt annan sammansättning numera. Men ändå är ljudbilden snarlik, till exempel i det vi hörde i dag, i orignal av Sanne Salomonsen ”Den jeg elsker, elsker jeg” men i det här fallet på engelska från en turné i Japan, ”Love’s Forever, For You, For Me, for Now”.

Lisa Ekdahl har faktiskt medverkat i en socialdemokratisk valfilm, och Eva Dahlgren har förekommit i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Tillsammans hörde vi dem i dag i Lisa Ekdahls ”Främmande fågel”.

Thomas ”Orup” Eriksson – han som lånade sitt artistnamn från TV-profilen Lars Orup – sjöng ”Innan du och jag”.

Och så något ur en äldre generation svenska artister: ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Kvar är då att redovisa två musikaliskt mycket olika men ändå båda mycket hörvärda saker:

Dels Schuberts ”Ave Maria”.

Dels ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival.

Båda finns i våra skivhyllor.

Melodikrysset nummer 4 2017

28 januari 2017 13:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.

Birgitta Dahl i samtal med Erik Pelling i Studentbokhandeln i Uppsala

25 januari 2017 15:06 | Media, Politik | Inga kommentarer

Studentbokhandeln, i Uppsala på Sysslomansgatan 7, anordnar i kväll, onsdagen den 25 januari klockan 18.00, en författarträff med Birgitta Dahl. Hon samtalar med kommunalrådet Erik Pelling om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

* * *

Folk på alla utställda stolar även den här gången. Bra samtal med Erik Pelling. Sedan en frågestund med många frågor från publiken. Som avslutning försäljning och boksignering.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Melodikrysset nummer 2 2017

14 januari 2017 12:26 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Innan det var dags för dagens kryss hjälpte jag hustrun med att på nätet hitta gårdagens ”Go´kväll”, där hon ju var gäst – se närmast föregående bloggtext. Reprisen i TV i morse hade nämligen bytts ut mot en sportsändning.

Krysset var, med något undantag, inte särskilt svårt i dag, för mig i alla fall. Undantaget var ”Leave It” med den brittiska popgruppen Yes, men när jag hade första och sista bokstäverna av tre, var det ju inte så svårt att komma på namnet på den efterlysta gruppen.

Nå, jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på Eurythmics heller, i dag med ”There Must Be An Angel”.

Så fort jag hörde melodin, mindes jag den svenska texten: ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör”. Men som jag är skapt, ville jag ju också redovisa vem som sjöng den på danska, ”Sejle op at åen”. Här missuppfattade jag först Anders Eldemans uttal, men hon heter tydligen Daimi.

Och när vi nu är inne på Danmark, passar det väl bra att redovisa, att de som vann Eurovision Song Contest år 2000 var Bröderna Olsen. På danska heter låten ”Smuk som et stjerneskud”, på engelska ”Fly On the Wings of Love”.

Från samma sammanhang har Eldeman hämtat Jan Johansens bidrag 1995, ”Another Night”, i svenskt original ”Se på mig”.

Claes Malmberg förekommer i väldigt många sammanhang. I dag hörde vi honom tillsammans med Beatrice Järås i ”Herre i sitt hus”, hämtad ur ”Les Miserables”.

Instrumentalt fick vi höra ”En bicycle gjord för två”, som skulle ge oss kryssordet tandem.

Därmed är vi inne på det inte helt purfärska materialet, och det har jag ofta hyggligt lätt för: I dag spelades ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, och eftersom den här låten också kallas ”Lien”, får den väl sägs handla om liar.

Gösta Linderholm har valturnerat med min hustru, men det är inte därför jag har en ganska stor samling skivor med honom. Självklart har jag också ”Brittas restaurang” på skiva.

I min privata skivsamling finns allt av The Beatles, alltså även ”Abbey Road” och ”Come Together”.

Och givetvis har jag i skivhyllorna även ”Porgy and Bess”, skriven 1935 av George och Ira Gershwin. Ur den fick vi i dag höra Bing Crosby sjunga ”I Got Plenty o’ Nottin”.

Och sen är det bara Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen” kvar att redovisa. Fast den där ekorren skulle flerfaldigas till ekorrar.

Ja, det var väl allt för i dag.

Birgitta Dahl i TVs Go’kväll

13 januari 2017 12:27 | Mat & dryck, Media, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Birgitta steg upp svintidigt på fredagsmorgonen för att ta tåget till Umeå. Därifrån sändes, med Pekka Heino som programledare, i TV 1 i fredags mellan 18.45 och 19.30 (med repris samma natt och repris på söndag morgon) TV-programmet ”Go’kväll”, där hon fick bjuda fyra gäster på middag.

Med sig hade hon också några personliga saker, bland dem ett foto från vårt sommarhus i Öregrund, en middag för min gamla tjejliga från partiexpeditionen på Sveavägen 68 i Stockholm (Lotta Gröning, Mona Hillman, Gisela Lindstrand och Eva Marcusdotter), men det var inte de som var den här kvällens gäster. Fotot använde redaktionen för att imitera det dukade köksbordet i vårt hus i Öregrund. Däremot fick Birgitta visa upp prov på sitt hantverkskunnande, en bok från unga dar och en del annat. Det blev ett både lättsamt och sakkunnigt program, det senare inte minst när det gällde de fyra gäster hon hade valt som tänkta middagsgäster: konstnären, författaren och vännen från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, en resa till Vietnam med mera Helga Henschen, författaren och (liksom Birgitta) miljökämpen (”Plundring, svält, förgiftning”) Hans Palmstierna, Birgittas efterträdare som miljöminister, Anna Lindh (som Birgitta stöttade från Annas unga år), och det befriade och äntligen demokratiska Sydafrikas ledare Nelson Mandela. I Mandelas fall kunde Birgitta visa upp en sydafrikansk docka hon hade fått i gåva av honom – till honom hade hon själv gett en docka i samedräkt; valet av likartade gåvor var en ren slump.

Programmet gav samtidigt en mångsidig bild av Birgitta Dahl själv, under årtionden i centrum av svensk politik som riksdagsledamot, energi- och miljöminister och slutligen Riksdagens talman. Bland det hon främst framhöll var vikten av respekt också för politiska motståndare.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^