Grattis, Bertil Blues Johansson!

6 maj 2017 22:14 | Media, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag klarade en tävlande i TVs ”Smartare än en femteklassare” den allra högsta nivån i den här tävlingen och vann 250.000 kronor. Den som lyckades med det här mycket ovanliga var Bertil Blues Johansson – han heter faktiskt också Blues.

Bertil är korsordskonstruktör, vilket bör ha varit till hjälp i den här breda och oförutsägbara frågetävlingen. Hans kryss publiceras regelbundet i Aftonbladet och i tidningens separat sålda bilaga ”Aftonbladet Kryss & Quiz”. I den senare gör han ”Svåra krysset”, som bereder mig, gamle krysslösare både ansträngning och nöje, vilket verkligen inte alla kryss i den här bilagan gör – alltså brukar jag regelmässigt börja med att lösa hans ”Svåra krysset”. Och jag kan, på heder och samvete, intyga, att jag har löst hela hans svåra kryss i veckans utgåva av den nämnda korsordstidningen, nummer 18 2017. ”Är styv i lederna” blir till exempel LOTS, och ”Den kan vara ett brevinnehåll” = NÅLEN.

Eftersom jag flera gånger här på bloggen har skrivit om Aftonbladets kryss och kryssmakare, har några av dem, bland dem Bertil Blues Johansson, hört av sig med kommentarer, vilket jag som lösare (som dock aldrig skickar in svar) tycker är mycket trevligt.

Men vi har aldrig träffats i verkliga livet, så det var kul att få se hur Bertil faktiskt ser ut.

Och ett stort grattis från en gammal krysslösare, inte bara av Melodikrysset!

Melodikrysset nummer 17 2017

29 april 2017 13:15 | Deckare, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Melodikysset nummer 16 2017

22 april 2017 13:12 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 15 2017

15 april 2017 12:15 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

”Internationalen” har sjungits inom socialdemokratin långt innan kommunistpartiernas tillkomst, Viktor Barth-Kron

7 april 2017 17:30 | Media, Musik, Politik | 3 kommentarer

Dagens Nyheter blir allt mer borgerlig och inte bara på ledarsidan – även i valet av kolumnister finns en tydlig trend åt det hållet.

Men också bland tidningens fast anställda kolumnister kan man se denna högerböjelse. Det tydligaste exemplet på detta är Viktor Barth-Kron, som skriver om högt och lågt i svensk politik. Läs själva dagens kolumn, ”Sveriges böjligaste parti laddar om” (gissa vilket) i DN dagen före den socialdemokratiska partikongressen.

Jag ska inte ge mig in i en polemik mot olika saker som finns i den här texten, men jag vill åtminstone polemisera mot en ren felaktighet. Barth-Kron kallar ”Internationalen” för ”den kommunistiska kamp- och fredssången”, men texten skrevs av Eugen Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871, alltså långt före kommunistpartiernas bildande. Dess förinnan var ”Internationalen” en samlande kampsång i hela arbetarrörelsen. Henrik Menander, som 1902 gjorde den svenska översättningen, var köpenhamnskorrespondent för socialdemokratins flaggskepp i Skåne, Arbetet, och valdes även till LOs andre vice ordförande. Menander har också skrivit texten till de svenska socialdemokraternas andra stora kampsång, ”Arbetets söner”.

Att kommunistpartierna sedan, när de bildades, också delvis använde de sånger som sjöngs i den tidiga arbetarrörelsen, ändrar inte det faktum, att de här sångerna sedan gammalt var självklara kamp- och samlingssånger för de större och tidigare bildade socialdemokratiska partierna.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

Melodikrysset nummer 12 2017

25 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Någon schlager kommer vinnarlåten aldrig att bli

12 mars 2017 15:10 | Media, Musik | 3 kommentarer

Melodifestivalen och även Eurovision Song Contest är numera något helt annat än det den här tävlingen var från början. Förr tävlade de deltagande länderna med bidrag, som, oavsett till exempel slag av använd musik, hade utsikter att bli schlager, det vill säga slå hos en bred publik och, lika viktigt, genast fastna i musikminnet, också kunna sjungas – åtminstone refrängen – av lyssnarna.

Allt det här är ett minne blott. Be alla dem som lyssnade/tittade på årets svenska final och sen röstade att själva sjunga det de röstade på, och jag är inte säker på att många skulle klara ens den segrande låten, ”I Can’t Go On” med Robin Bengtsson. Det fanns i och för sig enstaka låtar med krokar som fastnade i musikminnet, men till exempel ”Her Kiss” med Boris René hamnade först på åttonde plats.

I dag tycks lyssnarna/tittarna lika mycket bedöma utanverket som musiken, så kanske förde ramen Robin Bengtsson till segern.

Varför han och ”I Can’t Go On” skulle kunna vinna Eurovision Song Contest är närmast obegripligt, men jag kan för all del övervärdera publikens i de övriga deltagande länderna musiksmak och förmåga till bedömning.

Här kunde jag i och för sig sluta, men också annat behöver, tycker jag, sägas.

Owe Thörnqvist med ”Boogieman Blues” hamnade allra sist. Christer Björkman har, enligt media, i sina instruktioner till de internationella juryerna bett dem beakta bidragens internationella gångbarhet, vilket enligt samma media kan ha uppfattats som en uppmaning att inte lyfta fram låtar som känns lite udda. Jag hävdar inte att ”Boogieman Blues” är någon av Owes allra bästa låtar, men jämfört med allt det enahanda som serverades i den här tävlingen kändes det här tävlingsbidraget som fräscht och avvikande. Så för min del ser jag gärna, att den internationella juryn helt avskaffas.

Och vidare – vad hände med de svenska röstarna, som i den deltävling där han framträdde röstade honom direkt till finalen? Själva röstningssystemet är helt obegripligt – varför ska man över huvud taget få rösta flera gånger (så långt nu detta över huvud taget i dag går att kontrollera)? Och eftersom det uppenbart förekommer röstningskampanjer – borde man inte i stället sampla fram en mycket stor telefonjury, som är representativ för svenska folket och dess musiksmak? Som det nu är exkluderas ju i praktiken mycket stora delar av den äldre publiken, som, även om de till äventyrs skulle behärska den teknik som används, på grund av sin ålderslångsamhet ändå inte hinner rösta.

Melodifestivalen är i dag en tävling, där både flertalet av de tävlande och av dem som röstar är ganska unga – det jag här skriver om de röstande är en gissning, men jag tror att den är ganska rätt.

Slutligen, kan man inte under en ganska lång period före och under Melodifestivalen samt dess europeiska final låsa in Christer Björkman i en cell utan möjligheter till kommunikation med yttervärlden?

Sen kan vi börja om på helt ny kula.

Melodikrysset nummer 10 2017

11 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^