Ferlin som mediakritiker

I Folket i Bild nummer 2 1939, som jag just har köpt på Tradera, hittar jag följande dikt:

Panoptikon

Av Nils Ferlin

Kom och se och betitta:
mörderskan Pila Britta!
Utanför tvist och klander
ävenså mördaren Ander!

Krökt som ett barn som gnäller
visar vi Rockefeller.
(Likaså gul i tapeten
var han i verkligheten!)

Kom och se och beskåda:
krigsinvalider i låda.
Helst när månen är klarblek.
Allt i naturlig storlek!

Allt är rejält och äkta.
Helst när ljusen är släckta.
(Taxeringskalendern må skilja
Franco och mördaren Lilja.)

Lilleputtar och resar.
Hitler sträcker åt Caesar
en bägare vin – bak ryggen
har han en kniv, den styggen!

Allt är rejält och fakta.
Kom och se och beakta.
Intet rosas och risas.
Allt bara förevisas.

Kom i tid och betitta
Morgan och Pila Britta.
Snart – som i alla veten,
kommer den stora kometen!

Viftar han till med svansen
då tar det slut på dansen.
Dallergräset och eken
åker tillhops ur leken.

Alla går bort och undan
– gapskratt och stilla begrundan.
Kom i tid och betitta
människan Pila Britta.

Panoptikon är vaxkabinett, och mycket riktigt hettte den här dikten Vaxkabinett, när den 1938 publicerdes i Nils Ferlins diktsamling ”Goggles”.

Det sensationsmakeri Ferlin gisslar i sin dikt leder tankarna till vad som fyller dagens kvällstidningar och deras löp. Och mycket riktigt: Den dikt som i ”Goggles” föregår ”Vaxkabinett” (”Panoptikon”) är den här:

Löpsedel

Se här är det en som förskingrat,
och här är det en som dränkt sej.
Och här är det en som slingrat
sig undan lagen och hängt sej.

Och här är det senaste mordet:
mördarens kniv är funnen!
Den var lite rostig i bladet
och hittades nere i brunnen.

Och kniven är fotograferad
och mördaren och fiskalen.
Fiskalen är djupt chockerad
och mördaren troligtvis galen.

Och mördarens mor hon gråter.
– Det kunde man nästan tänka:
en mördare är hennes ende son.
Och hon är änka.

Detta publicerades alltså för snart 70 år sen, då kvällstidningarna och deras löpsedlar var en mild västanfläkt av vad dagens Aftonbladet och Expressen kan prestera.

Danielsson & Danielsson

Till mina vanor hör att dagligen läsa kvällstidningarna. Nå, läsa och läsa. Oftast blir det bara kultursidorna och serierna. Någon enstaka gång överraskar ledarsidorna med att innehålla något intressant.

Vad som finns däremellan och på ettan blir allt mer vämjeligt och är dessutom förpackat i en vulgär layout.

Det jag de senaste dagarna har tagit del av i fråga om Kikki Danielsson har gjort mig direkt illamående. Först hängs hon ut, i Aftonbladet mer tydligt än i Expressen, som en hopplös, ständigt återfallande alkoholist. Sen får hon gråta ut om värk, nerver och tabletter.

Varför behöver vi få ingående skildringar av denna tragedi – ser kvällstidningsredaktörerna oss som hyenor? Vad den här människan behöver är att bli hjälpt, inte stjälpt.

Kikki Danielssons musik är inte min. Men som medmänniska känner jag för henne. Finns det inga medmänniskor på Aftonbladet eller Expressen?

Inte heller en annan Danielsson, Lars, hör till mina personliga favoriter. Vi har träffats. Men politiskt stretar vi – i till exempel europafrågorna – åt olika håll.

Det hindrar inte, att jag vid det här laget mest tycker synd om karln: Jag förstår hans förtvivlan, när Aftonbladet med krigsrubriker stämplar honom som lögnare.

Hetsen mot Danielsson är numera bara grotesk. Finns det verkligen någon förnuftig och balanserad människa, som tror att allting runt tsunamin hade blivit helt annorlunda, om det i stället hade suttit någon borgerlig Danielsson i statsrådsberedningen den där juldagen, ens om Lars Danielsson (s) hade fått bättre kunskap om katastrofens vidd lite tidigare?

Lars Danielsson är redan stämplad, straffad och utstött.

Börja för helvete inte reprisera hela den här farsen, eller kanske snarare tragedin, ett varv till!

Melodikrysset nr 5 2007

Dagens melodikryss hade jag stort besvär med innan jag – tror jag – fick ut det.

Vi kan starta med det som jag klarade med hjälp av egen kunskap.

I Bellman-potpurriet ingick öl och vin.

Vi hörde signaturen till den legendariske Leif ”Smokerings” Anderssons jazzprogram ”Smokekrings”, som skulle ge restprodukten aska.

Rätt namn ur ”Mio min Mio” skulle förstås bli Mio.

Det var likaledes lätt att identifiera Sune Mangs´ röst i ”Lite gladare om jag får be”.

Bruce Springsteens ”Born in the USA” skulle ge USA plus dess folktätaste stad, New York, förkortad NY.

Med lite ledbokstäver var det inte heller svårt att lista ut, att ”Härlig är jorden”, spelad à la Mozart, skulle leda tankarna till trixande med noter.

Resten hade jag större problem med.

Ledbokstäverna tydde på att den som sjöng ”Afton på Solvik” var Ewa Roos – vilket också visade sig vara helt korrekt, när jag googlade.

Inte heller hade jag tidigare hört Helen Sjöholm sjunga ”Tobakshandlarvisa”, men eftersom det var hon som sjöng, måste orkesterledaren heta Benny Andersson.

Visst har jag hört Nana Mouskouri i ”Only Love”, men aldrig har jag sett TV-serien ”Mistrals dotter”, där den är signatur.

Markus Fagervall, han med ”Everything Changes”, har jag över huvud taget aldrig hört talas om. Idol har jag hört talas om men aldrig sett.

Factory måste jag också googla på, varvid jag fann ”Efter plugget”, som här skulle översättas till skolan.

Elin Lanto har jag åtminstone läst om, närmare bestämt inför årets upplaga av Melodifestivalen. Jag tror mig till och med ha läst – i Upsala Nya Tidning, gissar jag – att hon kommer från enköpingstrakten. Men det var ledbokstäverna som ledde mig till förnamnet; ”I Can Do It” kan jag inte påminna mig, att jag har hört.

Ja, det var väl alltihop. Kanske är det rent av rätt, trots de luckor jag ovan har redovisat i mitt musikvetande.

***

Har Google lockat dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, föreslår jag att du i stället klickar på Blog ovan, alternativt går direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Folket i Bild julen 1951

Jag har åter igen på Tradera köpt ett julnummer av gamla Folket i Bild, det från 1951. Då kostade det kronor 1:15. Numera får man betala lite mera.

På omslaget finns en vacker vintervy från Trosa, signerad Reinhold Ljunggren: trähus i rött, gult och grönt, blänkande vatten, snö, kala lövträd mot en mattblå himmel.

Det enda fyrfärginslaget i övrigt är konstinlagan med målningar av Hilding Linnqvist. De fyra färgsidorna i mitten av tidningar föregås av en presentation av målaren, signerad Folke Holmér. Presentationsartikeln innehåller fler reproduktioner av Hilding Linnqvist-målningar, dock i svart-vitt.

Också julnumrets illustrationer (till noveller, följetonger och artiklar) är av mycket hög konstnärlig klass. Bland illustratörerna finns Ingrid Årfeldt, Stig (Slas) Claesson, Eric Prytz, Stig Södersten, Eric Palmquist, Roland Svensson och Ulla Sundin (senare Sundin-Wickman).

Den norske författaren Sigurd Hoel presenterar i ord och bild sin landsman, den internationellt kände satiriske tecknaren Ragnvald Blix. Den samtida satiren representeras i julnumret också av den mycket kvicke och skicklige tecknaren mem, Mats-Erik Molander. Mem-folkvald i riksdagens talarstol med anledning av lag om tre veckors semester: – Har regeringen alls låtit undersöka huru vårt lands produktion av hängmattor skall kunna ökas i nuvarande läge?

De skönlitterära bidragen står inte illustrationerna efter i kvalitet. Bland novellisterna finns Stina Aronson, Agnes von Krusenstjerna, Halldór Laxness, Gösta Pettersson, Jan Fridegård och Per E Rundqvist.

Följetongerna är skrivna av Irja Browallius (”En fågel i handen”) och Albert Olsson (”Nya fröken”).

Säkert undarar många av dagens yngre läsare, vilka Gösta Pettersson och Irja Browallius, kanske till och med Stina Aronsson och Per E Rundqvist är. De är klart läsvärda. Prova!

Evert Taube skriver om Nils Ferlin och Moa Martinson om udda kamrater i Klara.

Erik Asklund skriver om äventyr på haven och Sven Vikberg om Nordenskiölds jul i polarisen. Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje skildrar den snapphanebygd vi sentida svenskar nyligen har sett i TV.

Arne Hirdman tar ut kåsörernas landslag: vänsterytter Nordens Karlsson (Karl Fredriksson), vänsterinner Eld (Erik Lundegård), högerytter Kar de Mumma (Erik Zetterström), högerinner Cello (Olle Carle), center Käringen mot strömmen (Barbro Alving) och reserv på samtliga platser Red Top (Lennart Nyblom). Själv skulle jag nog placera den Red Top jag läste på DNs Namn och Nytt och, en smula, lärde känna ute på vänsterflanken.

Det finns material för barn av Inger och Lasse Sandberg, och så publiceras Lennart Hellsings ”Bara på skoj” med illustrationer av Poul Ströyer. Till det kommer, som vanligt, Gösta Knutssons och Einar Norelius´ serie ”Pelle Svanslös”.

Och allra sist måste jag förstås nämna julavsnittet av Ritolas (Jan-Erik Garlands) originalserie för FiB, ”Biffen och Bananen”.

Jag upprepar: Varför görs det inte längre någon familjetidning med den här kvaliteten, när det gäller skönlitterära bidrag och illustrationer? Är en större del av befolkningen av i dag illiterat och imbecill?

Självständighet ger trovärdighet och respekt

Den oftast mycket läsvärde Johan Sjölander – länk finns här – har en intressant betraktelse om bloggosfären på sin blogg. Hans utgångspunkt är Jonas Morians blogg, PromeMorian, som nyligen välförtjänt vann omröstningen om bästa politiska blogg:

”Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra-analyserande av verkligheten.”

Jag håller med Johan Sjölander om både det förra och det senare.

I fråga om det förra har jag också en del egna, färska erfarenheter. Av två skilda slag.

Det jag skrev om socialdemokratins partiledarval fick – främst genom den diskussion om Mona Sahlin som kom att föras på min blogg; märk att mitt anslag ursprungligen var bredare – ett mycket stort genomslag inte bara i bloggosfären utan också i övriga media. Antalet läsare av bloggen växte också kraftigt.

Om vi håller oss till de socialdemokratiska läsarna av min blogg, har jag en stark känsla av att många uppskattade just det Johan Sjölander lyfter fram: här fördes en diskussion, som var öppen och personlig; här fanns en debattarena, där man inte sopade problemen under mattan. Det är det här min gamle kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson i sin kommentar uppskattar.

Men det fanns också socialdemokrater som, à la de borgerliga bloggar Johan Sjölanders inlägg har udden riktad mot, blev ursinniga över att debatten fördes i så öppen ton. I sin mildaste (och inlindade) form löd budskapet: Plädera gärna för din egen kandidat, men kritisera inte öppet dem du inte vill se som partiledare.

Ahto Uisk – estländare och syndikalist

Jag har en del gemensamt med Ahto Uisk. Vi är födda i Estland och ungefär jämngamla. Vi kom båda i krigsslutet till Sverige som flyktingar. Vi har, delvis samtidigt, pluggat i Uppsala, har också bott här i hela vårt vuxna liv. Vi blev båda chefredaktörer med ansvar för var sin ledarsida, men vi har också skrivit mycket om kultur. Trots att den estniska exilgruppen i Sverige har dominerats av borgerliga, drogs vi båda tidigt till vänstern.

Fast till var sin riktning: jag till socialdemokratin, han till syndikalismen.

Vi har träffats – i sin memoarbok ”Med Arbetaren” (Federativ, 2006) nämner Ahto Uisk ett möte i Syndikalistiska studentföreningen, dit jag hade inbjudits som gästinledare – men aldrig umgåtts; jag kan alltså inte säga, att jag egentligen känner Uisk. Just därför har det varit kul att genom memoarboken få veta mer om honom och hans värderingar.

Samtidigt är det så att jag under min gymnasietid och studenttid var en flitig läsare av, under perioder prenumerant på SACs tidning Arbetaren, den som Uisk senare blev redaktör för. Två saker drog: Dels hade tidningen en spännande och läsvärd kulturavdelning. (Många tänker då förstås på Stig Dagerman och hans ”dagsedlar”, som också jag förknippar med tidningen Arbetaren, men man ska komma i håg att Dagerman tog sitt liv redan 1954. Själv tog jag studenten först 1958.) Dels tror jag det var naturligt för vänstersinnade med estnisk bakgrund (som jag och Ahto Uisk) att pröva socialistiska riktningar med frihetlig inriktning; vår nationalitet och våra familjeerfarenheter drog oss ju inte precis till kommunismen.

Dåtida Arbetaren-skribenter som Armas Sastamoinen, Helmut Rüdiger, Edvard Ramström, Herbert Anckar, Evert Arvidsson och Britta Gröndahl, som Uisk nämner i sin bok, är jag alltså väl förtrogen med; jag har till och med publicerat någon enstaka artikel i Arbetaren.

Ahto Uisk skriver i sin bok, att kommunismens blinda fläck inte är socialiseringarna – i vilken utsträckning och i vilka former kan man alltid diskutera – utan att den för att nå sina mål var beredd att gå till attack mot individernas fria val, mot själva demokratin. I detta håller jag fullständigt med honom.

Å andra sidan har också syndikalismen sin blinda fläck. Dess tro på arbetarnas egen drift av företag är sympatisk, men erfarenheten säger oss, att företeelser av den typen alltid kommer att förbli fenomen på marginalen, på marginalen av en kapitalistisk ekonomi.

Uisks bok är också den sympatisk om än en smula disparat i kompositionen.

Den innehåller traditionella memoaravsnitt om hans barndom i estnisk flyktingmiljö, de många flyttningarna, kampen för att få utbildning, lumpen och tiden i Uppsala.

Avsnitten om Arbetaren varierar kraftigt i fråga om både djup och kvalitet.

Porträtten av de stora föregångarna på tidningen – de flesta nämns ovan – är intressanta. Ett (i boken sent) avsnitt om Stig Dagerman förvånar dock för att det till den grad skjuter in sig på Dagermans privata liv och tillkortakommanden.

Avsnitten om senare Arbetaren-medarbetare är ibland intressanta (som i fallet Karl Beijbom), ibland lite snåla i omdömena (som i fallet Anna-Klara Bratts feministiska experiment med tidningen) och ibland tyvärr bara name-dropping.

Riktigt intressant är avsnittet om Arbetaren under den stora kärnkraftsstriden, då Arbetaren till sig lyckades knyta fantastiska skribenter och polemiker som Hans Alfredson och Tage Danielsson och också avsevärt höjde sin upplaga.

Ahto Uisks mödor med att värja en organisationsägd tidnings publicistiska självständighet mot ägaren (samtidigt som man ändå företräder ägarorganisationens idéer) läser jag med intresse om. Av detta har också jag erfarenheter, delsvis skiljaktiga.

Men det är en annan historia.

Jonas Morian 2006 års bästa politiska bloggare

Jonas Morian med bloggen ProMemorian vann omröstningen om 2006 års bästa politiska bloggare. Grattis, Jonas! Jonas blogg är mycket riktigt (i motsats till min, vilket jag påpekade, när jag nominerades, av Erik Laakso, visade det sig – tack!) just en politisk blogg. Oftast också intressant, tycker jag, även om jag inte alltid delar Jonas uppfattningar.

Själv har jag i dag inte lyckats nå Bloggen Bent, som ordnade omröstningen – det är något tekniskt tjall. Men genom Erik Laaksos blogg vet jag en del om resultatet.

Det mest anmärkningsvärda med omröstningen är egentligen, vilket Erik påpekar, det extremt låga antalet deltagare, 230 röstande. Det är ju verkligen inte mycket. Som en jämförelse kan jag nämna, att jag just nu dagligen har dubbelt så många besökare per dygn på min blogg, och jag har då och då haft långt flera, vid toppar över 700 per dygn.

Ändå har jag inte använt mig av några speciella knep för att ständigt öka min läsarskara. Jag har till exempel aldrig pingat på Intressant.se. Jag använder mig aldrig av foton och andra bilder. Jag skriver gärna texter, vars längd ligger långt över bloggenomsnittet.

Jag har i stället tryggt litat på att allt fler läsare, i takt med att de hittar eller tipsas om bloggen, ska stanna kvar som återkommande läsare, och så tycks det ha fungerat.

På den linjen tänker jag fortsätta.

Folket i Bild julen 1948

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?

Solidaritet med Solidaritet

Jag skrev nyligen ett tillbakablickande blogginlägg, ”När Polens sak var vår”, och gjorde i anslutning till den en genomgång av oppositionella skivor från Polen och övriga Östeuropa.

Därefter ramlade senaste numret (4 2006) av Arbetarhistoria Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ner i brevlådan. På omslaget fanns en affisch från början av 1982 för en artistgala i Stockholms Folkets hus med budskapet ”Polens sak är vår”.

Det är nu 25 år sedan svensk arbetarrörelse var involverad i ett mycket omfattande stöd för Polens första fria fackföreningsrörelse, Solidarność.

Det började med strejker runt om i Polen sommaren 1980, vilka ledde till bildandet av en fri och oberoende fackföreningsrörelse, med centrum främst i Gdansk. Svensk arbetarrörelse skapade snabbt ett kontaktnät. Charles Kassman, redaktör för aic-bulletinen – AIC, Arbetarrörelsens internationella centrum, var en föregångare till Olof Palmes internationella centrum – besökte Warszawa och Gdansk och träffade bland andra Lech Wałęsa och Jacek Kuroń. Budskapet till svensk arbetarrörelse var att den nya rörelsen främst behövde grafisk utrustning och annan kontorsutrustning. Någon månad senare åkte representanter för Grafiska fackförbundet och Metall till Polen. Hjälpen gavs, men i största hemlighet.

Inledningsartikeln till ett helt block i ”Arbetarhistoria” om den svenska arbetarrörelsehjälpen till Solidarność är skriven av Göran Jacobsson, den ene av två hemliga svenska kurirer, som i en skåpbil med lönnfack med tryckeriutrustning 1983 åkte fast i den polska tullen och satt häktade i sex veckor. Grabbarna fick åka hem, när de ”erkände”: hävdade att de skulle lämna bilen men inte kände till innehållet i lönnfacket – bilen var annars en hjälptransport med kläder och skor – och sedan stödkommittéer hemma hade samlat ihop 10.000 kronor i borgen. (Men olika kurirer hade sysslat med den här verksamheten långt dess förinnan. Och stödinsamlingen gav mycket mer pengar än de 10.000 som behövdes i borgen – resten användes till att köpa ännu mer utrustning.)

Den centrala artikeln i det här blocket är skriven av Klaus Misgeld. Utöver att hålla insmugglingen av utrustning hemlig gällde det också att hålla hårt på att det samarbete svenska fackföreningar hade med Solidarnosc var av strikt facklig, alltså inte politisk karaktär. Samarbetet var känsligt, också med tanke på relationerna till Sovjetunionen, och Misgeld visar, att A Novikov vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm redan i november 1981 mycket riktigt överlämnade en skrivelse i ärendet till Olof Palme. Sovjetrepresentanten hävdade där till exempel, att Solidaritet hade utvecklats ”till en oppositionell politisk kraft” och varnade för att det svenska fackliga men också politiska stödet – Novikov noterade, att stödet utgick från det ”av partiet ledda arbetarrörelsens internationella center” – kunde leda till destabilisering i Europa och ”undergräva den på kontinenten existerande militära jämvikten”. (Man ska veta, att AICs poleninsamling redan i juni samma år var uppe i 1,4 miljoner kronor, i dagens penningvärde tre gånger så mycket.)

Det här är ett bra exempel på varför partiet officiellt visserligen inte var tyst men ändå låg lågt – något annat hade varit kontraproduktivt; det viktigaste i det här läget var att hjälpen kom fram. Samtidigt var partiets idétidskrift Tiden frispråkig i den här frågan. Redaktör var Sten Johansson, som jag har refererat till i mitt förra inlägg.

Till blocket hör ytterligare ett par artiklar.

Ulf Eliasson skriver om svenska demokrati- och säkerhetsintressen under den polska krisen 1980-1981. Av artikeln framgår bland annat att UD, också det i det tysta, hade en förmedlande roll i kontakterna mellan AIC och Solidarność.

Och Robert Egerot gör under rubriken ”Polens sak är vår!” en genomgång av vad svensk facklig press 1980-1983 skrev om Solidarność.

Allt det här är spännande och intressant läsning, dessutom en dokumentation av att svensk demokratisk arbetarrörelses solidaritetsarbete också omfattade oppositionella krafter i det kommunistiska Östeuropa.

Det finns för övrigt även annat läsvärt i nummer 4 2006 av ”Arbetarhistoria”, till exempel Rune Nordins långa artikel om Brunnsviks tidigare historia, ”Bonderomantik för arbetarungdom”.

Jag kan inte annat än rekommendera en prenumeration: för 210 kronor får man fyra tjocka nummer per år. Betala avgiften till Arbetarhistoria, plusgiro 55 75 94-9.

Melodikrysset nr 46

Sievert Lundin frågar, varför jag inte använder webbradion, när jag nu inte kunde ägna mig åt melodikrysset på lördag förmiddag. Ja, säg det – jag är väl en inbiten radiot. Jag brukar aldrig datorn som radio, fast att jag naturligtvis vet att det går att använda den så.

Men eftersom det nu tydligen står bloggläsare och stampar otåligt i avvaktan på att jag ska publicera vad jag har kommit fram till, gör jag ett undantag. Jag har lyssnat på melodikrysset på webben, och så här tror jag att svaren ska vara:

Jag kan inte påstå, att jag ofta lyssnar på Roxette, men medleyt med bland annat ”Joyride” kom från deras nya CD.

Evert Taube är jag betydligt mer förtrogen med. Jag hittade genast första textraden i minnet, ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”, och därifrån var det inte långt till titeln, ”Möte i monsunen”.

Så också Povel Ramel. Hans ”Grisälven” är en parodi på landsplågan ”Nidälven”.

Till de moderna klassikerna får man väl räkna Orups (Thomas Erikssons) ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Relativt enkelt var det också att komma på, att det Christer Sjögren sjöng på tyska var ”Två mörka ögon”. Och ögon, mörka eller inte, använder man till att se med.

Robbie Williams insjungning av Charles Trênets ”La mer” skulle leda tanken till havet och en hjälte som finns både hos Jules Verne och hos Walt Disney. Om Kapten Nemo har jag förstås själv läst, men här handlade det om en annan Nemo, den som lille Viggo gärna ser på som video.

Vi kan hålla oss kvar i barnvärlden.

”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma” börjar Felix Körlings ”Om ja fick 5 öre”. Svaret här skulle vara i pluralis, ören.

Sen blev det till att räkna ord: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är.”

Och första strofen i ”Bä, bä, vita lamm” av Alice Tegnér (efter engelsk förlaga) lyder:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
”Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full:
helgdagsrock åt far,
söndagskjol åt mor
och två par strumpor
åt lille, lille bror.”

Jag har tidigare skrivit, att jag ofta har problem med TV- och radiosignaturer; det är som om jag inte lade märke till dem. Det gäller även ”Saltön”, som jag dessutom bara har sett ett par avsnitt av. Men boktiteln ”Hummerfesten” gav mig vägledning: den är skriven av Viveca Lärn, som ju också ligger bakom ”Saltön”. (Lite överkurs: Viveca Lärn har nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i Bonnier-sfären för KF-ägda Norstedts. Hon har tidigare, redan på den tiden då hon hette Sundvall, gett ut sina barnböcker på likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.)

För ovanlighetens skull hade jag i dag lite svårt med svaret på den fråga, som handlade om klassisk musik. Hur som helst, ”Serenad” (även kallad ”Tallarnas barr”) är skriven av Ivar Widéen. Här tog jag hjälp av Google.

Egendomligt nog kom jag i stället omedelbart på namnet på en nutida engelsk artist, som jag, vad jag kan komma i håg, aldrig har lyssnat på. Jag hade D och O, och från någonstans i bakhuvudet kom bums namnet Dido. Men jag kontrollgooglade på hennes namn och fann att svaret var rätt – fast egentligen heter hon Florian Cloud de Bounevialle Armstrong; Dido är hennes artistnamn.

Sievert Lundin, som lockade mig till att använda webbradion, skrev att han hade problem med den avslutande dubbelfrågan, två musikalfrågor vars svar skulle bli siffror. Också jag hade vissa svårigheter med den här dubbelfrågan, men jag är ganska säker på att jag har löst den rätt.

När det gäller vågrätt 8, två bokstäver, fanns redan X (i Roxette) som avslutande bokstav, och eftersom det skulle bli en romersk siffra, kunde svaret bara bli IX (jag är latinare), alltså nio. På engelska blir det nine, och när jag googlade på det ordet plus Musical, fick jag reda på att det faktiskt finns en musikal som heter just ”Nine”.

Också för att klara lodrätt 4 fick jag ta hjälp av Google. ”The Chorus Line”, som jag förstås känner till men aldrig har sett, innehåller ett nummer som heter ”One”.

Därmed är veckans blandning av vetande, googlande och slutledningar redovisad.