Samhället blir bättre för oss alla om vi solidariskt betalar vad det kostar att ge utsatta människor ett gott liv

Dagens Sommar-program, i många avseenden hörvärt, gjordes av Pär Johansson från Hudiksvall. Han har startat och leder Glada Hudik-teatern, där utvecklingsstörda och – för att använda hans tänkvärda terminologi – normalstörda arbetar tillsammans. De har bland annat gjort en bejublad Elvis-föreställning, som har setts av 125.000 människor och bland annat visats i New York. Jag kände tidigare till den här föreställningen bland annat genom svensk TV.

Hans program hade både ett underliggande och ett framfört budskap som ett år som detta borde ha politisk sprängkraft: Vi måste acceptera att det bland oss med vanliga konkurrensmått mätt finns människor som inte förmår prestera och producera lika mycket som somliga av oss andra. Och då får vi som klarar att arbeta i den vanliga konkurrenskvarnen lov att betala de andra mer utsatta av vårt överskott, så att även de får ett materiellt gott liv. Gör vi så, blir samhället mycket bättre att leva i, även för oss som tycker att vi reder oss på egen hand.

Summan av detta blir ett varmare och mer solidariskt samhälle, ett samhälle med mer glädje. Och då tänker jag inte i första rummet på de fantastiskt roliga historier Pär Johansson förmedlade från de utvecklingsstördas stockholmsresa, om besöken i videobutiken och på kungliga slottet och om rulltrappsfärden på Stockholm C. Nej, jag tänker på den givandets glädje alla vi normalstörda borde känna över att med hjälp av skatten hjälpa dem som inte är så duktiga som vi i slitet i grottekvarnen.

Ställer vi upp för ett sådant samhälle, blir vi rikligt belönade.

Vid midsommartid för mer än 40 år sedan fick jag en fantastisk upplevelse av hur världen ter sig, om man inkluderar i stället för exkluderar de medmänniskor som vi benämner som utvecklingsstörda. Det här har min dåtida, nu avlidna vän och partivän Helga Henschen skildrat i sin självbiografiska bok ”Vägen till Rebella” (1981) – du hittar textstycket i fråga ovan, här under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Läs själv – om du inte tar det där prosastycket från Bommersvik till ditt hjärta, är du ingen riktig människa.

Tom Waits väljer låtar med imponerande bredd

Musiktidskriften Mojo har för vana att som bilaga till varje nummer ha en specialkomponerad CD. Med nummer 200 2010 följer CDn ”Step Right Up!” där Tom Waits har samlat 15 låtar med andra artister. Det här urvalet stärker ytterligare bilden av Waits som en intressant aktör i musikvärlden.

CDn öppnar med en klassiker från 1955, Tennessee Ernie Fords insjungning av ”Sixteen Tons”, som skrevs av Merle Travis redan 1946 men som fick sitt riktigt stora genobrott med Fords insjungning, välkänd också här i Sverige, där Cacka Israelssons svenska cover ”Sexton ton” blev en stor hit 1956. Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, kommer du att kunna konstatera, att ”Sixteen Tons” i hög grad hör hemma i genren politisk musik. Själv är jag sonen, Matti, evigt tacksam för att ha fått den här Tom Waits-valda CDn, redan för att jag därmed äntligen har kunnat foga Tennessee Ernie Fords klassiska insjungning till min stora samling av musik med radikalt politiskt innehåll.

Också annat på den här CDn tyder på att Tom Waits’ perspektiv på tillvaron inte hör hemma på den politiska högerkanten. Bland de artister han har valt finns till exempel den amerikanske vänsterikonen Paul Robeson med en låt som också tar ställning, ”No More Auction Block”. Den har vi också hört med bland andra Pete Seeger, Odetta och Bob Dylan:

No More Auction Block

Text och musik: Traditionell sång bland slavarna i USA

No more auction block for me,
No more, no more.
No more auction block for me,
Many thousand gone.

No more driver’s lash for me …

No more pint of salt for me …

No more peck of corn for me …

No more hundred lash for me …

Bob Dylan finns förresten representerad på den här CDn, med en jättebra tidig insjungning av ”I Was Young When I Left Home”.

Och inget ont om Harry Belafonte; jag gillar honom, och han hör hemma i den radikala amerikanska sångtraditionen. Men när jag hör honom sjunga ”Sylvie”, vet jag ju, att Pete Seeger har gjort den ännu bättre.

Waits har själv en fot i bluestraditionen och annan svart amerikansk folklig musik, så jag blir föga förvånad över att i hans låturval hitta till exempel ”John the Revelator”, här à capella med Son House, ”Honey In the Rock” med Blind Mamie Forehand, ”Ball N’ Chain” med Big Mama Thornton och ”Dorothy Mae” med Howlin’ Wolf.

Men också country kan låta bra, som ”Ramblin’ Man” när den exekveras av Hank Williams.

Sen är det kul att Waits också har tagit med lite udda nummer som den gamla Marlene Dietrich-hiten ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt”, här dock i en märklig version med William Burroughs. Så vitt jag vet var Burroughs främst författare, mer framgångsrik som sådan.

Waits har även hittat en kul avslutning till sitt CD-urval, ”When You Wish Upon a Star” med Cliff Edwards. Den känner vi från Disney-kavalkaden på julafton. Ursprungligen ingick den i ”Pinocchio”.

Om flyktingskap

Dagens ”Sommar”, med filmaren och regissören Babak Najafi, väckte mitt intresse, dock främst varken för musikvalet eller för programmets disposition. Najafi och hans föräldrar kom som flyktingar från ett Iran i krig med Irak, och det här att söka sig en fristad undan krig och diktatur känner jag igen från mitt eget förflutna som estniskt flyktingbarn.

In emot 30.000 ester sökte sig hit, huvudsakligen i andra världskrigets slutskede. Naturligtvis fanns det bland dem också människor som hade lierat sig med tyskarna, rent av hade bruna idéer – några av dem hade också mer på sitt samvete. Men i huvudsak måste man se den här landsflykten som den mänskliga tragedi den var: för att rädda livet eller den personliga friheten, inte så sällan bådadera, föredrog många, bland dem mina föräldrar, att välja ett ovisst öde i ett för dem helt främmande men ändå fritt och demokratiskt land.

Trots den, jämfört med det stora avståndet mellan Iran och Sverige, korta sträckan mellan Estland och Sverige, fanns det olikheter mellan de båda länderna. Framför allt fanns det stora olikheter mellan språken: estniskan är ett finskt-ugriskt, inte ens ett indoeuropeiskt språk, så man ställs inför avsevärda svårigheter när man som est ska lära sig svenska (och naturligtvis vice versa).

Annat gör det lättare att integreras: kulturellt och religiöst är Estland och Sverige ganska likartade.

Och så finns där förstås ytterligare en fördel om man kommer från Estland och ska smälta in i det svenska samhället. Jag minns från min realskoletid i Sundsvall, hur min historie- och kristendomslärare en gång inför klassen konstaterade, att jag med mitt blonda hår och mina blå ögon såg mest svensk ut av allihop.

Iranierna och många andra flyktinggrupper med dem har inte haft det lika väl förspänt, när det gäller att smälta in i det svenska samhället. Deras utseende är mer avvikande, och inte bara deras språk utan också deras religioner och kulturer avviker påtagligt från det svenskarna uppfattar som svenskt.

Den estniska flyktinggrupp jag tillhörde hade redan från början en attityd, som jag tror gillades av den svenska majoritetsbefolkningen. De estniska flyktingarna upprätthöll, mycket längre än svenskarna kanske förstod, ståndpunkten att de en dag skulle återvända till sitt eget hemland. För att upprätthålla estnisk kultur och estniskt språk upprättade de egna redskap för detta: estniskspråkiga skolor för barnen, scouting på estniska sommarläger, egna tidningar, tidskrifter och bokförlag med en mycket omfattande inte minst skönlitterär utgivning.

Men det här skedde inom den organiserade estniskhetens ramar, diskret och utan stora åthävor gent emot det omgivande svenska samhället.

I det senare integrerades de mycket snabbt: tog de jobb som stod till buds (högutbildade akademiker med inadekvat examen kunde återfinnas både som arkivarbetare och i manuella yrken), lärde sig svenska, satsade stenhårt på att ge barnen god utbildning.

Det betydde inte att det inte fanns kulturella och andra skillnader mellan de estniska flyktingarna och det omgivande svenska samhället. Men attityden bland esterna var alltid att inte försöka göra om svenskarna till något annat än det de var. Hur många gånger hörde jag inte under min uppväxttid här i Sverige min nu för länge sedan döda mamma förmana mig: ”Glöm inte bort att det här är svenskarnas land”.

För egen del kom jag att redan i unga år identifiera mig med drag i det svenska samhällsutvecklingen, som jag fann vara förnuftiga inte bara från ett svenskt utan från ett allmänmänskligt och principiellt perspektiv. Jag gillade det framväxande Välfärdssveriges sociala trygghetsnät och den jämlikhetsprincip, som spelade en så stark roll för samhällets utveckling. Kort sagt, jag blev i mycket unga år socialdemokrat, med påföljden att ganska snart också mina föräldrar alltid röstade på Socialdemokraterna.

Min uppslutning bakom den klassiska svenska socialdemokratiska modellen är i dag fortfarande mycket stark, så stark att jag inte begriper mina egna partivänners (nå ja, det finns fortfarande många socialdemokrater av den gamla skolan) vacklan och reträtter även i principiellt mycket viktig frågor.

När det är som det är, ska man kanske inte förvånas över att allt färre svenskar (och nu talar jag om medborgare, inte om etnisk bakgrund) sluter upp bakom det som en gång var just ett socialdemokratiskt Sverige. Och för att avslutningsvis också väga in de etniska aspekterna: varför ska alla dagens stora invandrar- och flyktinggrupper, som har hamnat i ett Babels torn, präglat inte bara av språkförbistring utan också av arbetslöshet och socialt utanförskap, tro på den jämlika välfärdsstaten, när inte ens de svenska socialdemokraterna själva riktigt verkar tro på den?

Sommar i P1 – då är det sommar

Jag har mer eller mindre regelbundet hört på ”Sommar” i radio ända sen programmet startades 1959. Programmen har naturligtvis skiftat starkt i kvalitet: somliga program har varit minnesvärda, medan andra kanske aldrig borde ha sänts.

Till det som gör ett sådant här program värt att lyssna på hör en personlig ton, och då tänker jag både på om sommarprataren i fråga har något att berätta – men i det fallet också på om han eller hon lyckas förmedla detta på ett sätt som griper tag i en som lyssnare – och så på om valet av musik är personligt. Jag har inga fördomar mot någon musikgenre, men man märker ju som lyssnare omedelbart om sommarprataren har ett personligt förhållande till den musik han eller hon spelar.

Ibland tror jag att kändisfaktorn spelar Sommar-redaktionen dubbla spratt: En människa, som på grund av berömvärda prestationer på något område väcker mångas beundran och intresse, kan ju visa sig vara tämligen oförmögen att verbalt till andra förmedla det där han eller hon har varit med om. Och det faktum att man har förvärvat ett aldrig så välförtjänst kändisskap på något område är ju ingen garanti för att man har någon känsla för musik, som ju ändå har en mycket stor betydelse för varje Sommar-program.

Ett paradexempel på det jag just har skrivit ovan är årets inledande Sommar-program, det med Annika Sörenstam.

När det gäller musikvalet är det kanske orättvist att jämföra henne med musikvalet i dagens Sommar, det med Eva Dahlgren. Dahlgren är ett proffs på just det området, och det var ju lätt att ganska snart höra att hennes musikval var mycket mer varierat och intressant än Sörenstams.

Men sen är det ju också det här med det talade innehållet i programmet.

Nu kanske någon tror att mitt ganska negativa intryck av Sörenstams program har att göra med att jag inte är intresserad av golf eller heller av någon annan idrott. Men jag är intresserad av människor och deras motiv: vad som driver dem, vad som väcker känslor hos dem, så även Annika Sörenstams historia hade säkert kunnat gripa tag i mig, om den hade haft glöd och temperament, fått mig att lyssna på vad det är som har styrt hennes livsval.

Den där nerven fanns däremot hos Eva Dahlgren, till exempel i ett långt spår genom nästan hela hennes program, hennes brottande med frågan om Guds existens. Jag har för egen del allt sedan tidiga tonår varit ateist och därefter inte funnit den frågan vare sig intressant eller relevant – men icke desto mindre fann jag Dahlgrens gudsbrottning vara en historia värd att ta del av.

Det är när sommarpratarna, som här Eva Dahlgren, vågar vara öppna även med för dem svåra frågor, som Sommar får den komplikation och nyansrikedom, som gör programmet värt att lyssna på.

Aftonbladet Kryss klantar till det igen

Till mina nöjen varje vecka hör att lösa alla kryssen i Aftonbladets kryssbilaga – det vill säga, Sportkrysset löser jag, på grund av djupt ointresse för sport, aldrig.

Jag har mina favoritkonstruktörer. Anna Hagberg, med Svåra krysset, är det till exempel alltid roligt att ta ett nappatag med. Jag tyckte också att det var tråkigt när hon fick släppa kryptot, Kryptiskt, till Gudrun Pettersson, som är mycket mer förutsägbar.

Kryptot har därefter dessutom gång på gång drabbats av fel – om de beror på konstruktören eller redigeringen är inte alltid lätt att veta. I förra veckans krypto fanns det en enstaka felnumrering, som gav de märkliga orden uavin och teueoperatör, men det var ju inte så svårt att där lista ut att uet i båda fallen skulle ersättas med samma l.

Den här veckan var det betydligt värre. När jag hade fyllt i de tre ledbokstäverna på sina med siffror angivna platser, insåg jag, bland annat genom förekomsten av märkliga dubbelvokaler, att krysset måste vara felkonstruerat. Men sen kom jag på att om jag flyttade de tre ledbokstäverna ett steg ner, gick kryptot plötsligt att lösa. Texten som utgår från bilden ska bli SOMMARENS SMAKER, och de blå rutorna bildar ordet FYNDA.

Men vad i helvete är AST, det allra första vågräta ordet, för något? En av de förkortningar Gudrun Pettersson envisas med att tryffera sina krypton med?

Tyvärr innehåller också veckans Namnsdagskrysset, signerat Anita Lingestad, ett faktafel. Svaret på ”Tecknade Pippi” ska bli ILON, och för så vitt att frågan handlar om Pippi Långstrump och inte om någon oidentifierad pippifågel, är svaret fel. Pippis tecknare hette Ingrid Vang Nyman. Ilon Wikland illustrerade många andra böcker av Astrid Lindgren, men inte ”Pippi Långstrump”.

Varför finns inte Fingerpori i någon stockholmstidning?

Det fanns en tid då dagstidningarna konkurrerade med bra serier. DN har fortfarande en mycket bra seriesida, men övriga stockholmstidningar verkar inte längre tro på seriernas lockelse. Svenska Dagbladet publicerar fyra serier per dag, i och för sig inte oävna, men det handlar alltså om ett mycket litet antal per dag. Fast det är naturligtvis bättre än Expressens inga serier alls.

Kvällskonkurrenten Aftonbladet har kvar sin (rätt hyggliga) seriesida, men har på söndagarna följt Expressens exempel: inga serier publiceras då. Det har också gått rykten om att Aftonbladet känner stor villrådighet i frågan om man ska ha serier och vilka i så fall.

Förr var serier ett viktigt konkurrensmedel i kampen om läsarna. Serierna omhuldades redaktionellt också av mycket framstående medarbetare. Sålunda var Aftonbladets legendariske kulturredaktör Karl Vennberg en stor serievän, som även la sig i tidningens val av serier. Och på Expressen fanns Olle Petrini, som personligen översatte ”Snobben”.

I dag har man en känsla av att tidningarna i allt mindre utsträckning befolkas av människor som älskar serier och som är kapabla att slåss för att den egna tidningen ska lägga rabarber på de bästa nytillskotten i genren.

Jag ska ta ett lysande och vid det här laget inte ens alldeles nytt exempel.

Helsingin Sanomat har sen början av 2007 publicerat en ny finsk serie, Pertti Jarlas ”Fingerpori”. Det är en serie full av både drastisk och associativ humor, kort sagt ett stjärnskott på seriehimlen.

Den publiceras på svenska i serietidningen ”Nya Serieparaden” – men ingen stockholmstidning har, trots detta och trots att den går i Finlands största tidning, hittills upptäckt den.

Huruvida detta beror på att det på stockholmstidningarnas redaktioner inte längre finns några som läser serietidningar (eller serier över huvud taget) eller på att dessa redaktioner består av folk med noll koll i vidare mening undandrar sig min bedömning.

Men något fel är det på dem.

Sing Out! 60

Amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out! fyller 60 och har nu klarat de ekonomsika problem, som har fördröjt publiceringen av jubileumsnumret, nummer 53 2010. Läsare och sponsorer har bidragit med mer än 100.000 dollar för att säkra tidskriftens fortsatta utgivning. Nå, en av tidskriftens grundare, Pete Seeger, berättar i en jubileumsenkät att Sing Out! redan i starten gick i konkurs och fick återstartas.

Den här tidskriften, som utkommer med fyra tjocka och även innehållsligt fullmatade nummer per år, är väl värd att ha. Där finns längre intervjuer med intressanta människor i musikvärlden, i det här numret till exempel med Loudon Wainwright III. Där finns en jättelik recensionsavdelning, som för övrigt inte bara bedömer amerikanska skivor. Och så finns där i varje nummer ett antal sånger: text, musik och bakgrund, inklusive hänvisning till en aktuell skivinspelning.

Vill man – och det vill jag – med tidskriften som bilaga få en CD med de sånger som ingår i numret (16 i det aktuella fallet), kan man välja en något dyrare årsprenumeration – jag vet inte hur många hörvärda inte bara sånger utan också artister jag har fått korn på på det här sättet genom åren. Mer om prenumeration och innehåll finns att läsa på tidskriftens hemsida. Basic membership-prenumerationen, den som inkluderar fyra CD, kostar här i Sverige $ 78 för ett år. På hemsidan berättar för övrigt Pete Seeger i ord och ton om starten av Sing Out!.

Sing Out! är alltså i grunden ett folkmusikmagasin, men tidskriften har allt sedan starten haft sitt hjärta till vänster, vilket märks bland annat av att den gärna skriver om musik med samhällsengagerade och politiska texter. Det senare markeras i jubileumsnumret med att de inledande sångerna på den medföljande CDn har sådana temata: ”House of Cards” med James Keelaghan är ett kollektivt verk om finanskrisen. Vad ”Arrogance, Ignorance and Greed” med Show of Hands handlar om framgår väl av titeln. Även ”The Grand Correction” med Chris Wood är politisk, och i ”A Man’s a Man for a’ That” med Ed Miller hör vi genom århundradena Robert Burns predika om jämlikhet och ett klasslöst samhälle. ”Riley the Furniture Man” med The Haints Old Time Stringband är en hårtslående sång om ekonomiska klyftor sedda ur den lille mannens perspektiv.

Ytterligare några sånger värda att särskilt nämna: ”High Wide & Handsome” med Loudon Wainwright III, ”Cornbread and Butterbeans”, en bekännelse till ett lättfärdigt leverne med Carolina Chocolate Drops, ”Crow Jane”, en härligt fräck blues med Ernie Hawkins, och ”Song for David” med Ray Hearne.

Värd att nämna är också ”Flood Water” med Eric Bibb, men i det fallet har jag redan hört och även recenserat – se närmare ovan under Kulturspegeln, Musik – hans senaste CD ”Booker’s Guitar”, från vilken låten är hämtad.

Kulturstipendieutdelning – till Uppsala i syrenernas tid

I går var jag tvungen att avbryta mitt trädgårdsarbete och ta bussen in till Uppsala. Jag var inne på det nya statliga Apoteket i S:t Per och tog ut diabetesmedicinen Metformin och hann sen också in på Åhléns, där jag köpte två jättekassar med tidskriftssamlare.

Men mitt egentliga mål med stadsresan var Reginateatern på Trädgårdsgatan, förr gemenligen kallad Biogatan efter de tre biografer som då låg där tätt intill varann – inte någon av dem finns kvar i dag, men Reginateatern är inrymd i en av dem.

Där anordnade kulturnämnden, som jag tillhör, sin årliga utdelning av stipendier till kulturskapare i det fria kulturlivet. Jag anlände mycket tidigt men fick ett glas vitt vin och satte mig uppe på övervåningen och väntade.

Så småningom började det strömma till människor, stipendiater, ledamöter och tjänstemän i kulturnämnden och andra. Många kom fram och hälsade; jag känner ju vid det här laget många av dem som finns i den lokala kultursfären. Bland dem som hälsade fanns Margareta och Per Löfblad, som driver den mycket fina dockteatern Teater Spektaklet. Margareta har av kulturnämnden tilldelats ett av de båda stora stipendierna om 100.000 kronor. Bland dem som kom fram och hälsade och pratade fanns också trädgårdskonstnären och konsthantverkaren Paula von Freymann och så Gunilla Lindberg, som i sina kåserier i Upsala Nya Tidning levandegör Uppsalas stadsmiljö och historia.

Jag träffade också en för mig helt ny bekantskap, Anneli Östlund, en mycket ung dam med koreanskt utseende. Hon däremot visste uppenbarligen vem jag var, till och med var jag bor i Uppsala – det visade sig att hon känner Martin Landahl som liksom jag bor i Svartbäcken, dock i en lite annan del.

Anneli är författare och har fått ett stipendium på 20.000 kronor – av hennes både spirituella och svarta tacktal på scenen lite senare på kvällen framgick det att livet som fri litteratör långt ifrån är någon dans på rosor.

Jag tänker inte räkna upp alla pristagarna – du kan själv här kolla hela listan och motiveringarna.

Men jag vill avslutningsvis ändå nämna den som hade fått det andra stora arbetsstipendiet om 100.000 kronor, musikern (pianisten) och kompositören Anders Widmark. Han arbetar mycket, men inte uteslutande, med jazzmusik och har bland annat hunnit med att samarbeta med sådana som Clark Terry, Louise Hoffsten, Helen Sjöholm och Rebecka Törnqvist.

Som avslutning på stipendieutdelningen gör han, solo på piano, tre stycken som vibrerar av känsla och är uttryck för perfekt behärskad teknik, och det slår mig då att jag inte har någon enda av hans skivor. Det måste jag snarast göra någonting åt.

Men vid det laget är det sen kväll, och jag ilar i väg mot öregrundsbussen.

I den varma kvällen, på min väg längs Trädgårdsgatan och sen ner över Västgötaspången, känner jag doften av blommande syrener.

En tävling i musik?

Jag såg Eurovision Song Contest i går, såg dess förinnan också de båda utslagningsheaten, däribland det som Sveriges bidrag åkte ut i. Jag hör inte till dem som tyckte att det senare var orättvist – dock borde också åtskilliga andra bidrag, som nu hängde med ända till slutet, ha sållats bort redan före finalen. Jag följde finalen med Dagens Nyheters låtlista framför mig, och med en penna sänkte jag i flertalet fall de redan ganska snåla betyg DN hade gett låtarna.

Tyskland vann, och Lena Meyer-Landruts ”Satellite” var väl relativt OK, men enligt min mening hade flera andra av låtarna också kvaliteter. Inte så att någon av dem var så där outstanding, men till exempel Safuras och Azerbajdjzans ”Drip Drop”, som nu kom på femte plats, var inte så tokig den heller.

Några av kommentatorerna har haft roligt åt några sångerskors och sångares usla engelska, och jag vill inte polemisera mot detta – men varför har inte den här tävlingen det ganska rimliga kravet, att respektive lands bidrag obligatoriskt ska framföras på landets nationalspråk? Har landet flera språk, får man väl ta det som är artistens eget: om Rysslands sångare till exempel kommer från Mordvinien, får han eller hon följaktligen då sjunga på mordvinska.

Det vore ett bidrag till att göra låtarna mindre lika. För egen del skulle jag gärna också se att låtarna mer speglade de musikaliska särarter som finns även i olika länders populärmusikkulturer. Det grekiska bidraget, annars populärmusik som kan uppskattas lite var stans (låten kom åtta), innehöll element av det slag jag efterlyser, att en någorlunda brett orienterad musiklyssnare själv ska kunna placera bidraget i rätt nation.

Det tredje jag skulle vilja ändra är att det nu faktist i allt mindre grad rör sig om just nationella bidrag: Svenskar hade, för att ta ett oss näraliggande exempel, en hand med i flera andra länders bidrag, och det borde enligt min mening vara förbjudet: Varje enskilt lands bidrag bör framföras av en artist därifrån (medborgare, inte nödvändigtvis infödd), vara skrivet av medborgare i landet i fråga och inte heller ha inlånade musiker, till exempel Robert Wells, vars närvaro på scenen dess bättre inte lyckades lyfta Vitrysslands ganska mediokra bidrag.

Men min kanske främsta invändning mot denna tävling, som ju ska vara en tävling i just musik, är att eurovisionsschlagerfinalen på två viktiga sätt har fjärmat sig från det som av namnet av döma är dess mål, att sålla fram de bästa schlagerna.

Problemet med den här tävlingen i musik är nu att ganska få redan dagarna efter finalen kommer att kunna nynna mer än ytterst få melodier och att få av de tävlande låtarna i framtiden verkligen kommer att härbärgeras i schlagerns Hall of Fame.

Schlagerfinalen har i dag blivit mycket mer av scenshow än av en räcka sångframträdanden. Det handlar om att väcka uppmärksamhet med hjälp av dansare, körer vars funktion lika mycket är koreografisk som musikalisk, scenkläder, ljus och glitter. Tänk om tävlingen åter kunde bli en tävling just i sång!

Då skulle man rimligen tvingas att plocka fram tävlingsbidrag, som verkligen är schlager, har en krok som omedelbart fastnar i musikminnet. Ett exempel ur årets tävling är Danmarks bidrag, ”In a Moment Like This”, som har just det där extra, en schlagerrefräng. Det var den som gjorde att Danmark och inte något av de övriga nordiska länderna i år hamnade på en hygglig fjärdeplats.

Jan Lööfs ”Bellman” eller hur man försökte tygla en mycket begåvad serieskapare

Jag håller Jan Lööf (född 1940) för att vara en av Sveriges mest begåvade serieskapare. Jag har själv publicerat hans ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör 1974-1983, och jag ska snart skriva utförligt om den här serieklassikern.

Serier är en konstform som inte alltid ens högt begåvade personer begriper sig på. Ett exempel är Olof Palmes negativa reaktion på Jan Lööfs originalserie för Vi 1975-1976 – Palme verkade inte förstå att han tecknades som seriehjälte i ”Ville”, och det bidrog väl till att ”Ville” gick en för tidig död till mötes. Historien om ”Ville” finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Till det komiska med det här hör att Palmes antagonister på vänsterkanten, i det här fallet kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront, också fick Lööf att lägga av. Tanken bakom den aktuella serien, ”Bellman”, var förstås vällovlig: redaktionen försökte hitta en motsvarighet till Rit-Olas klassiska FiB-seire ”Biffen och Bananen”, och så föddes Bellman som en lite udda samhällskommentator. Biffen förekommer förresten i den sista rutan i det allra första avsnittet av ”Bellman”.

Om det här berättar Jan Lööf själv i ”Jan Lööfs serier, Volym två” (Kartago, 2009): Jan Lööf, för egen del ”en gammal gråsosse”, engagerades av en polare, Lasse Mossberg, som var med i den revolutionära svängen.

”Det som var obegripligt för mig var enfalden. Folk som verkade klipska för övrigt gick omkring och sa dumheter. En av idéerna var att alla privata initivativ var av ondo. Eftersom Bellman lästes av många så borde inte en ensam person ligga bakom det hela utan en kommitté måste tillsättas. Handlingen i varje avsnitt skulle alltså diskuteras och godkännas av en kommitté. Jag minns att någon även hade synpunkter på sättet jag tecknade. ’Allting blir så idylliskt och trivsamt när du ritar stockholmsmiljöer. Tänk på att Stockholm är en hård och omänsklig stad!'”

Så Jan Lööf la av efter sju helsidesavsnitt, innan det hann tillsättas någon bellmankommitté. Sen fortsatte andra att göra ”Bellman”, men det är en annan historia.

Jan Lööfs alltså sammanlagt sju bellmanavsnitt finns nu tillgängliga i ”Jan Lööfs serier, Volym två”, dessutom nu färglagda av Lööf.

Man kan ju, så här post festum, konstatera att Jan Lööfs ”Bellman” innehöll en del som kunde uppfattas som kontroversiellt av åtminstone somliga i den krets som gav ut FiB/Kulturfront. I det allra första avsnittet förekommer en redaktionell diskussion om meningen med serien, och Jan Myrdal får ett par gånger framföra åsikten att porr slår bäst. I nästa nummer förekommer mycket riktigt nakna brudar på en porrklubb.

I tredje avsnittet häcklas stadsarkitekten, och de sista Jan Lööf-tecknade avsnitten av ”Bellman” skildrar en hyresstrejk, vilket är lite mer i tidens anda.

Till Jan Lööfs förtjänster i den här serien hör att han blandar in identifierbara personer (förutom Myrdal till exempel Bo Teddy Ladberg) och dessutom också figurer ur andras serier (Mandrake, Lothar, Gyllenbom, Storklas, Tjalle Tvärvigg, Dagobert) i handlingen.

Kanske kunde det ha blivit en minnesvärd serie av det här, om Jan Lööf hade fått hållas.

Men det får vi alltså aldrig veta.