Olle Cronsjö och Nötknäpparen

Som väl mina läsare har noterat, gillar jag korsord; jag är en notorisk nötknäppare.

Nötknäpparen hette en tidning, som startades 1954 av Folket i Bilds förlag. Dess redaktör var Olle Cronsjö, knuten till förlaget och också till veckotidningen Folket i Bild, där han bland annat under en relativt tidig period publicerade en egen humorserie, ”Jungman Jansson”.

Han var själv en hängiven filatelist, och till hans mest framgångrika skapelser hörde FiBs frimärksklubb, med egen stående och urklippbar sida i tidningen. Frimärksklubben var en veritabel folkrörelse bland ungdomar på 1940- och 1950-talen. Cronsjö gav också ut en bokserie om jordens frimärksländer. Bland hans många böcker finns även
en med patienser.

I Folket i Bild hade han också hand om knep och knåp och tävlingssidor, ofta i samarbete med en annan ständig medarbetare, Gösta Knutsson. Knutssons främsta bidrag till Folket i Bild var barnsidor samt den serieversion han tillsammans med tecknaren Einar Norelius gjorde av sin Pelle Svanslös.

När Cronsjö 1954 startade korsords- och tävlingstidningen Nötknäpparen, ”tankeskärpande, nervlugnande, lärorik” enligt sin målsättning, gjorde han det i nära samarbete med Gösta Knutsson. Jag minns mycket väl den och dess jultidningsvariant Julnötter – jultidningen sålde jag i Juniskär med omnejd, men Nötknäpparen brukade jag och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, köpa i kiosk och tillsammans lösa.

1958 tog jag studenten och gjorde lumpen; 1959 flyttade jag till Uppsala för studier, och någonstans där tog min kontakt med Nötknäpparen slut. 1962 såldes modertidningen Folket i Bild till Åhlén & Åkerlund (Bonniers), men av det lilla jag har lyckats få fram om Nötknäpparen framgår inte dess fortsatta öde mer i detalj. Dock anges Folket i Bild – möjligen här liktydigt med förlaget, som fanns kvar som en del av Tidens förlag – som utgivare fram till nedläggningen 1979. En indikation på att det kan vara så är att Cronsjös skötebarn Frimärksbladet, alltså Folket i Bilds avdelning för FiBs frimärksklubb, flyttade över till Nötknäpparen under perioden 1963-1972. Märk alltså att Folket i Bild 1962 såldes till Åhlén & Åkerlund och 1963 blev FiB Aktuellt.

Varför FiBs frimärksklubb upphörde just 1972 är lätt att räkna ut. Dess skapare och drivande kraft, Olle Cronsjö (född 1899) dog nämligen 1972.

Mer om Aftonbladet Kryss & Quiz

Jag har ju tidigare skällt på att Aftonbladet Kryss & Quiz ibland satsar på uppenbart alldeles fel konstruktörer, och jag tänker inte här upprepa denna kritk. Men som mina läsare rimligen förstår, innehåller den här krysstidningen också en del godbitar för oss nötknäppare – annars skulle vi ju inte fortsätta att köpa tidningen. I mitt förra inlägg i den här frågan nämnde jag ett exempel: Sarah Kinmans krypto Tvetydigt.

Men det finns fler skäl att fortsätta köpa den här kryssbilagan.

P O Carlzéns Kluriga korsordet bereder mig nöje varje vecka, dels för att det är ett gammaldags korsord med nycklarna utskrivna separat vid sidan om korsordet, dels för att det verkligen innehåller en del klurigheter.

Mats Olséns Bikupan har jag skällt på när det ibland har innehållit alltför många alltför fantasifulla ord. Men när han lyckas tygla sin faiblesse för sådana och i stället gör öppningen svår genom olika möjliga val både vid första och andra valet av ord, blir det kul. I veckans fall lurade han mig först in på fel spår och jag svor – och började om med lyckat slutresultat.

Samme konstruktörs Hitta orden är lättare men ändå nöjsamt att lösa.

Kryss kan ju vara olika konstruerade, inte bara i fråga om svårighetsgrad.

När det gäller kryss med allmänt innehåll, gäller det för konstruktören att hitta den rätta balansen mellan bred allmänbildning och en svårighetsgrad som inte fordrar uppslagsböcker, Google eller detaljerade landkartor för att kunna lösas. För att ta det sist nämnda som exempel: Jag tror mig vara hyggligt allmänbildad i geografi, detta eftersom jag som ung frimärkssamlare en gång i världen pluggade in alla världens huvudstäder och under hela min skoltid fick mycket högt betyg i geografi. Men om en konstruktör i sitt kryss efterfrågar städer eller floder som ingen, som inte av någon anledning råkar ha varit där, rimligen känner till, förvandlas ju krysslösandet till att genom hjälpmedel, till exempel nätsökning, hitta namn man aldrig har hört talas om (och sen glömmer fortare än man hittade dem). Men det finns ju konstruktörer som lyckas upprätthålla en bra svårighetsgrad utan att tillgripa de här tvivelaktiga metoderna. Anna Hagberg, som jag tidigare flera gånger har berömt, är ett exempel. I Aftonbladet Kryss & Quiz finns också Eva Ohlin Särman, som på motsvarande sätt uppenbart behärskar konsten att göra kryss på olika nivåer: hennes svårare är något att bita i, och hennes enklare blir aldrig för enkla.

Det kan naturlgitvis också vara roligt med mer ämnesspecialiserade kryss – här kan ju läsaren/lösaren själv avgöra om ämnet är något för just honom eller henne.

Ett kryss av det slaget jag alltid löser med nöje är Bertil Johanssons Årtalskrysset. Där startar jag med tidsmarkörerna och försöker därefter fastställa det exakta årtalet.

Ett annat ämnesspecialiserat kryss, Sportkrysset, löser jag däremot aldrig. Jag har visserligen prövat en gång, och lyckats med hjälp av Google (ingen sport!), men sport är liksom inte min bag – jag har aldrig någonsin i mitt liv läst sportsidor, för att ta ett modest exempel. Det lustiga är att jag själv – har en av mina bloggläsare påpekat för mig – förekommer i Bengt Löfstrands sportkryss i senaste numret: Nyckel: Känd Kokk. Svar, tre bokstäver: ENN.

I dag har jag varit genomgående snäll, men ett litet ris kan jag ändå inte avhålla mig från att utdela:

I Lena Nilssons Fritidskrysset, med lägre svårighetsgerad än den trea det har åsatts, förekommer nyckeln INOM. Svar: INOM.

Kan vi härnäst förvänta oss kryss med alla svaren så att säga inbyggda i nycklarna?

Allt är idioternas fel – men vilka är idioterna?

Jag gillar att utmana hjärnan med korsord. Varje vecka köper jag Aftonbladet Kryss & Quiz och löser samtliga korsord utom Sportkrysset, det senare eftersom sport ligger helt utanför de områden jag är intresserad av. Jag brukar starta med de korsord jag erfarenhetsmässigt vet är mest intressanta att lösa, och så jobbar jag mig neråt.

Den här korsordstidningen har Anna Hagberg, en eminent konstruktörsbegåvning, bland sina medarbetare. Hon har numera bara ett kryss, det inte särskilt svåra Stjärnkrysset, kvar i den här tidningen. Däremot har hon blivit av med två andra uppdrag, där hennes begåvning nyttjades fullt ut.

Kryptot Kryptiskt har hon fått överlämna till Gudrun Pettersson, som nu presterar ett så enkelt krypto att man klarar det på minimal tid. I ramsan som utgår från bilden finns oftast ett ”i” som utökar de tre ledbokstäverna till fyra. Frekvensen av de vanligaste vokalerna och konsonanterna är så normal att man snabbt kan identifiera dem. Till hennes försvar vill jag ändå tillägga att de tidigare så vanligt förekommande felen i kryptot nu har försvunnit.

När Anna Hagberg gjorde Svåra krysset, prövades både ens allmänbildning och associationsförmåga. Efterträdaren Mats Larssons Svåra krysset gör i och för sig skäl för sitt namn, men svårighetsgraden ligger långt utanför det vi normalt kallar allmänbildning, och det handlar nästan bara om kunskapsfrågor, nästan aldrig om associationsfrågor.

Jag har, under mycket suckande, löst även veckans svåra kryss, och jag ska vidimera det genom att återge mina lösningar av det som utgår från bilden i krysset: Bilden föreställer HIERONYMUS, och så ska man komma fram till en utsaga som tillskrivs honom: GÖR EN DYGD AV NÖDVÄNDIGHETEN. Lösenordet som bildas av de blå rutorna är ABAKUS, det vill säga kulram eller, mer modernt, miniräknare.

Det tröttsamma med den här typen av svåra kryss är att svaren finns att hämta i för de flesta av oss meningslös, ofta smal, fackkunskap. Man ska kunna att hjärtklappning kan kallas TACHYKARDI och att brasilianska São Paulo rymmer staden OSASCO. Och så ska man kunna afrikanska språk man aldrig har hört talas om och veta hur en spansk variant av brandy benämns.

Allt det här går naturligtvis att lösa – jag gör det genom att använda Google – men det är outhärdligt tråkigt att reducera korsordslösandet till förmåga att ställa rätt frågor till en apparat i stället för till sin egen hjärna.

Ett kryss som är nästan lika svårt som Svåra krysset men fortfarande jätteroligt att lösa är Sarah Kinmans Tvetydigt. Det bygger på ordfantasi och utmanar krysslösarens associationsförmåga. Jag ska ge er några modesta exempel: Plagg som passar bra för arbetsplats i stallet = MOCKAJACKA. Är tydligen många av topparna i näringslivet = FALLSKÄRMSJÄGARE. Fett som är så bra det kan bli = IDEALISTER.

Med risk att jag härmed äventyrar även Sarah Kinmans plats bland konstruktörerna, känner jag mig ändå frestad att fråga, vems fel det är att innehållet i Aftonbladet Kryss & Quiz på de övriga av mig nämnda punkterna har försämrats. ”Allt är idioternas fel”, sjunger Dan Berglund på sin nya CD – men vilka är idioterna?

Finns de på Bulls som producerar den här tidningen åt Aftonbladet?

Finns de på Aftonbladet som inte tar sitt ansvar som beställare?

Eller finns de bland köpare/krysslösare som inte klarar och heller inte tål begåvade kryss?

”Den kvinnliga sexualiteten är som Karlstad”

Bland nutida svenska kåsörer är Hanna Hellquist en favorit. Hon skriver i Dagens Nyheter, på Namn och Nytt. Varannan fredag har hon ett större uppslaget kåseri i DN.

Hon är trettio år, och därav kunde man kanske dra slutsatsen att vi inte har så värst mycket gemensamt. Jag är för all del inte alltid ense med henne, men so what: en människa med så skarp blick för verkligheten är alltid värd att läsa. I dagens DN (27 maj 2011) finns ett exempel, ”Den kvinnliga sexualiteten är som Karlstad”.

Från sin tid som journalist i Karlstad – på Karlstads-Tidningen tror jag det var – berättar hon om ett party med kvinnliga kolleger. Med gurksmörgåsar och chips och billigt bubbel. Och, som en del av partyt, en försäljare av dildos och andra liknande hjälpmedel. Hennes beskrivning av de konstgjorda jättepenisar som såldes – mittåt: ingen av tjejerna handlade något – är hejdlöst rolig. Hennes slutsats är att det här mer var en ploj. Men i det som sen följer börjar det brännas lite mera:

”Den kvinnliga sexualiteten är ingen mörk och mystisk kontinent, den är som Karlstad. Osjälvständig och snäll. Den kommer med gurksmörgåsar och Asti Cinzano, i goda väninnors lag. Den är socialt accepterad eftersom den är så himla gullig.”

Hon försöker föreställa sig en liknande tillställning för manliga journalister, under ledning av redaktionschefen, naturligtvis en man: ”vinet ligger på kylning och killen med lösfittorna kommer prick klockan nio. Kan ni se det framför er?”

Också det är fruktansvärt roligt formulerat, men ett långt liv – jag är mer än dubbelt så gammal som Hanna – har lärt mig att skillnaden mellan män och kvinnor i det här avseendet är överdriven.

Hanna själv är nog sanningen på spåren, när hon omedelbart på meningen ovan, den som slutar med ”eftersom den är så himla gullig”, fortsätter med följande:

”Det är tråkigt. Att det tog så lång tid för mig innan jag började knulla på riktigt, innan jag tog mitt eget sex på allvar.”

Fast hade hon skrivit en essä om detta, hade det ju inte blivit något roligt kåseri.

Svårtolkat resultat i Eurovision Song Contest

Jag såg finalen i Eurovision Song Contest och fann inte skäl att i några avgörande avseenden ändra mina egna betyg från de båda semifinalerna. Hustrun, som satt med framför TV-apparaten för sällskaps skull, är alls inte intresserad av den här sortens musik, men bidrog ändå till underhållningen genom att då och då fälla dräpande omdömen om artisternas kläder och frisyrer.

Jag tycker att årets resultat är ovanligt svårtolkat – jag hittar liksom ingen linje i tittarnas och juryernas val.

Som det musikfreak jag är, gladde jag mig åt att kompis/grannlandsröstningen åtminstone tycks ha minskat i betydelse, men min grundattityd på den här punkten får mig också att inte känna någon särskild glädje över Azerbajdzjans till stor del svenskbyggda seger eller Sveriges egen tredjeplats. Bättre låtar fanns det faktiskt. Och sämre också.

Som några av er kanske minns, sågade jag redan i mitt semifinalkåseri, mitt forna hemland Estlands bidrag, så jag blev verkligen inte förvånad över näst sist-placeringen.

Men det fanns mycket annat i resultatet som förvånade mig.

Varför hamnade till exempel Litauen snäppet högre än två andra grannländer som hamnade i bottenligan, Island och Finland – framför allt det finska bidraget hade varit värt en betydligt bättre placering.

Det senare gäller i ännu högre grad Irlands bidrag, som nu ändå kom åtta.

Fem av finalisterna hade inte hamnat i finalen via semifinalerna utan gått dit direkt, och åtminstone två av de här bidragen hade faktiskt sina kvalitéer. Av dem klarade sig också Italiens mycket bra – ”Madness of Love” med Raphael Gualazzi hamnade till slut på andra plats. Själv tror jag att det snarare var den musikaliska inramningen – pianoklink och trumpet med sordin – än sången som vann den europeiska publikens hjärtan. Mycket bra var också tyska Lenas återkomst med ”Taken by a Stranger”, som avgjort borde ha hamnat på en högre plats än nu tionde.

Men varför publiken röstar som den röstar vet vi ju i grunden inte. Fast man kan ju ana att också utommusikaliska faktorer – klädsel, scenshow med mera – spelar en stor roll för hur en jättepublik med mycket olika förmåga att bedöma musik röstar. Märk till exempel att Moldavien med sitt dumstrutnummer, ett stycke fartig musikteater, tog sig ända upp på tolfte plats.

Melodikrysset nummer 19 2011

Det har regnat ymnigt här i Öregrund, vilket är bra för trädgården. Natten mellan torsdag och fredag, då vi bodde över i lägenheten i Uppsala, var det också ett mycket kraftigt åskväder i Öregrund – blixten slog ner på flera ställen och antände bland annat ett hus.

Men över till Melodikrysset, i dag sänt från Västerås.

I dessa melodifestivaltider tyckte väl Anders Eldeman att det skulle passa bra med några melodifestivallåtar. Ingen av dem var särskilt svår att känna igen.

Krysset började med ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng i Melodifestivalen år 2000.

Från 2004 års upplaga fick vi höra ”Tango, tango” – eller ”Tängo, tängo” som Petra Nielsen sjöng den.

Ganska färsk, från 2010, var ”Unstoppable” med Ola Svensson.

Äldst bland melodifestivallåtarna, från 1986, var ”ABC” med Anna Book.

Martin Stenmarck har ju också deltagit i Melodifestivalen, men av honom fick vi i dag höra en knappt ännu utgiven låt, ”Tonight Is the Night”.

Men det förekom äldre låtar också.

En sådan var ”Min kärlekssång till dig” av och med Lasse Berghagen, där han sjunger om att han har köpt en akustisk gitarr och försett den med nya strängar.

Betydligt svårare hade jag då att minnas ”Min gamla gula flygmaskin” med Trio me’ Bumba. Men jag snappade en betydligt längre fras ur texten och lyckades sen genom att gradvis banta ner den hitta titeln på Google.

Av dagens svenskspråkiga låtar var dock ”Med en enkel tulipan” den äldsta. Den där tulpanen ska ju överlämnas på födelsedan, och då vankas det nog också presenter.

Toffelhjältarna förekom i TV när mina barn var små, och jag har till och med recenserat skivor med dem i Aktuellt i politiken (s). Så så snart som Anders Eldeman hade sagt titeln på en lite senare uppföljare, ”Toffelhjältarna går igen”, visste jag att det efterlysta namnet var Per Dunsö.

Filmtittande med egna barn plus godnattsage- och recensionsläsning är också ett av skälen att jag kan min Astrid Lindgren så bra. ”Sommarsången” med Pippi, Tommy och Annika har jag förstås hört många gånger. Melodin är skriven av Georg Riedel, som jag har mött i olika socialdemokratiska sammanhang, senast på min forne arbetskamrat Rolf Theorins begravning.

Sen är det väl bara en amerikanare och en halvamerikanare kvar.

Amerikanaren är ”I Lost Left My Heart In San Francisco”, som här skulle ge landet den här stan ligger i, USA.

”My Way” är ursprungligen en fransk låt; i original (1967) heter den ”Comme d’habitude”. Men betydligt mer känd är den amerikanska versionen med text av Paul Anka och i Frank Sinatras insjungning.

Och i kväll lär det väl bli mera schlager.

Vad jag tycker om de låtar som har tagits ut i de båda semifinalerna har jag nyligen skrivit om – bläddra ner och kolla!

Första semifinalen i Eurovision Song Contest

Det är inte guld allt det som glimmar i den svenska Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest. Men jag är road även av schlager och annan populärmusik. Dessutom: ska man klara Melodikrysset, måste man se/lyssna på de här tävlingarna.

Två av de tre nordiska bidragen i första semifinalen, som sändes i går – Finlands popballad ”Da Da Dam” med Paradise Oskar (jo, namnet är taget ur ”Rasmus på luffen”!) som var sympatisk i sin avskalade form och Íslands lite dansbandsartade ”Coming Home” med Sjonni’s Friends – gick vidare till finalen. Mer överraskande var det att den allra bästa låten i den här semifinalen, ”Haba Haba” med Stella Mwangi, som representerade Norge, röstades ut ur den fortsatta tävlingen. Den här låten, karibisk musik i östafrikansk swahilitappning, hade varit värd ett bättre öde.

Sverige tävlar i nästa semifinal men var ändå hyggligt representerad via Asche-Basche, som min son sa när han var yngre och hans far lagade någon azerbaidjansk rätt ur vår kaukasiska kokbok. Nä, den här låten, ”Running Scared” med Ell och Niki, håller jag nog inte på ens av patriotiska skäl. Grannlandet Georgiens Eldrine hade ful klänning, tyckte hustrun – hur hennes låt, ”One More Day”, lät minns nog ingen av oss längre.

Lite överraskande tog sig Evelina Sasenko från Litauen vidare med ”C’est ma vie” – vi minns ju hur det gick när en svensk, likaså operaskolad sångerska deltog i tävlingen, och hon var ändå bättre. Till de mer lågmälda låtarna hörde också ”In Love For a While” med Anna Rossinelli från Schweiz, men jag tyckte nog att hennes klänning var snyggare än låten.

Annars tyckte jag att tävlingen var en osalig blandning av både musikstilar och klädstilar. Rysslands Alexej Vorobjov såg ut som en rocksångare från 1950-talet, men hans ”Get You” – nä! Serbiens bidrag, ”Caroban” med Nina, hade drag av passerad soulmusik, och i Greklands ”Watch My Dance” med Loucas Yiokas blandades rap med mer ordinär schlagerrefrängsång. Ungern bjöd på popdisco i ”What About My Dreams?” med Kati Wolf, men så bra som somliga bedömare har tyckt att den här låten är är den absolut inte.

Sen finns det en låt till som jag vill nämna, Portugals ”Luta é alegria” med Homens de luta. Den var på förhand dömd att röstas ut eftersom den är så apart, vilket också den professionella juryn i Portugal insåg. Men portugiserna ville någonting annat: de röstade fram den här scenshowen om sin nejlikerevolution. Heder åt dem! Schlagerfinalerna skulle faktiskt bli mycket roligare, om de deltagande länderna satsade mer på nationella särdrag och på det avvikande.

Aftonbladet Kryss & Quiz: det svårartade krysset

I går kom veckans nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz, och jag löste genast Svåra krysset, numera med Mats Larsson som konstruktör..

Dess värre består intrycket och därmed omdömet: Visst är det svårt, men på ett nästan helt igenom trist sätt. Ja, det är inte svårt det som utgår från bilden: Den föreställer RENE DESCARTES, och så ska man känna till en av hans ofta citerade utsagor: JAG TÄNKER, ALLTSÅ FINNS JAG. Mycket annat är också skäligen enkelt.

Men det finns alltså svårare frågor, alla av den där meningslösa sorten, där man inte behöver pröva sin egen associationsförmåga och list utan, i de fall man inte redan kan svaren, kan hitta dem med hjälp av Google.

Kan ni kungarna i Juda rike, det vill säga andra än Salomo & höjdarna? En kallades Ahas, men här skulle han stavas ACHAS. Kan ni några rappare från Texas? Det finns många, men en av dem kallar sig i alla fall DEEP. Känner ni till någon italiensk singer-songwriter? Filippo Novinni? Men det räcker inte – ni måste också veta att han kallar sig NEK. Och hur är det med den norska operasångerskan GINA Oselio? Ni har väl en åker och en bar fläck i den? En sån kallas mista, i pluralis MISTOR. På bio går ni väl ändå? Och har sett PEACOCK med Michael Lander. Men för helvete, i GAP, huvudorten i Hautes-Alpes, har ni väl ändå varit, människa?!

Så där håller det på. Jag har fler exempel.

Snälla, är det här ens allmänbildning?

Anna Hagberg, var är du?

Tvärdrag om välfärdens omfattning och finansiering

SSUs idétidskrift Tvärdrag ägnar större delen av sitt senaste nummer (2 2011) åt välfärden, dess omfattning och finansiering. Den trotsiga sammanfattningsrubriken på omslaget lyder: ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”

Udden i den här rubriken och i numrets temaartiklar är riktad mot den så kallade Borg-utredningen, ett gemensamt projekt för Timbro och Arena Idé (!) och ledd av den tidigare statssekreteraren Per Borg (S). I utredningsgruppen har ingått bland andra förre SSU-ordföranden Niklas Nordström, senast beryktad för sina lobbyinsatser mot sitt eget gamla parti.

Ett gäng vänsterskribenter granskar kritiskt utredningens förslag, som bland annat utgår från att skatterna inte kan höjas och att välfärdsbehoven därför bara kan mötas med åtgärder som slimning och privatfinansiering. Tvärdrags granskare – Daniel Suhonen, Felix Antman Debels, Marika Lindgren Åsbrink, Ali Esbati, Marta Szebehely, Jenny Andersson och Roland Spånt – utsätter, från lite olika utgångspunkter, Borg-utredningens slutsatser för kritisk granskning. Några av artiklarna finns utlagda på nätet, här, men jag rekommenderar en prenumeration. Dels för att Tvärdrag i dag är arbetarrörelsens viktigaste och mest intressanta debatt- och idétidskrift. Dels för att det är nästan osannolikt billigt: för 100 kronor får du en årsprenumeration om sex nummer – sätt in pengarna på bankgiro 5676-4822.

Här några av mina egna slutsatser för den välfärdsekvation både utredningen och Tvärdrags-skribenterna diskuterar:

Visst kan man – men bara på marginalen, om man vill undvika sociala ojämlikhetseffekter – laborera med avgiftsfinansierade tilläggstjänstrer inom välfärdssektorn.

Men i allt väsentligt bör de här tjänsterna finansieras med ökad skatt. Acceptansen för ökat skattetryck beror både av om man får det man efterfrågar för skattepengarna och – vilket också annars förnuftiga vänsterdebattörer ibland missar – av att det man får kvar efter skatteavdraget (i ett skiftande intervall, vars övre gräns kan komma att ligga en bra bit över dagens) inte heller det har ett statiskt värde, när det gäller annan, privat konsumtion.

Kostnaderna för den skattefinansierade välfärdssektorn kan sannolikt också pressas, om man väljer att genomgående producera dem helt i offentlig regi. Detta fortfarande med bibehållande av en rimlig valfrihet för brukarna.

Aftonbladet Kryss misshushållar med sin bästa konstruktör

Största nöjet med Aftonbladet Kryss & Quiz har länge varit Svåra krysset, konstruerat av Anna Hagberg. I veckans nummer finns hon visserligen kvar med det betydlig lättare Stjärnkrysset, men varje veckas roligaste utmaning, Svåra krysset, görs nu plötsligt i stället av Mats Larsson. Hagberg har tidigare fått lämna uppgiften att konstruera Kryptiskt till Gudrun Pettersson, som gör att nöjet med kryptot, att det inte som nu ska vara enkelt och förutsägbart, är borta.

Svåra krysset har, i Mats Larssons nya regi, inte blivit lättare att lösa, men det är nu svårt på fel sätt.

Anna Hagbergs styrka låg inte i svårlösta kunskapsfrågor utan i att krysslösaren tvingades associera och pröva alternativa sätt att tänka. I Mats Larssons Svåra krysset finns det något enstaka exempel på den tekniken – svaret på GGGG ska bli MASSAGE – men desto mer av knappologiska kunskapsfrågor. Jag skulle tro att flertalet av krysslösarna behöver använda sig av ordböcker och uppslagsböcker och Google för att kunna lösa det här krysset, som man numera inte kan klara på hygglig allmänbildning. Hört talas om slaget vid LODE – det ligger i Estland – mellan svenskar och ryssar 1573? Ni har väl varit på ORRÖ? (Det ligger väster om Bullerön, om ni nu vet var den ligger.) Ni har väl hört talas om den italienska staden TERAMO? Ni känner väl till betydelsen av ordet ADDUKTION? Ni vet väl att NOA var son till Lemek?

Jag skulle kunna ge ytterligare en bunt såna här exempel.

För egen del har jag löst Mats Larssons svåra kryss, så det är inte det.

Men det var inte kul att göra det.

Jag längtar efter Anna Hagberg.

PS för säkerhets skull: Jag har aldrig någonsin träffat Anna Hagberg, vet ingenting om henne; det här rör sig alltså inte om en uppbackning från en kompis sida. Jag bara gillar hennes sätt att konstruera kryss. dENNsamme