Med Bergman som förlaga

Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” kom 1973. Dess könskampsperspektiv finns också i Franciska Löfgrens bearbetning, som jag och Birgitta såg på Reginateatern i fredags, men här har perspektivet förskjutits, näst intill till ombytta roller.

Det här märks redan i upptakten, då hustrun i det par som står i centrum för det här dramat, Marianne (Anna Lyons), är den pratsamma och dominerande parten. Hennes man, Johan (Mattias Redbo), är den mer anpassade parten.

Scenerna ur deras äktenskap framställer emellertid inte Marianne som ett efterföljansvärt exempel – hennes sexuella utlevelse har sina mörka sidor inte bara i det att hon överger och sårar sin man. Det som gör mest ont är hur lite hennes egna barn (med Johan) betyder för henne. Men det här förstärks också av hennes gyckel med feministerna och deras livshållning.

Fast allt det här får hon sen dyrt betala för, när hon – förgäves – försöker väcka nytt liv i sin relation till Johan.

* * *

Före föreställningen var jag och Birgitta på Güntherska konditoriet och åt var sin räkmacka med te.

Melodikrysset nummer 9 2016

I dag startade Anders Eldeman med att konstatera, att förra veckans Melodikryss tydligen hade känts svårt – antalet insända svar hade drastiskt sjunkit.

Så fasligt svårt tyckte inte jag att det var. Jag hade för egen del större besvär med att knäcka dagens kryss, Men det kan ju för all del ha att göra med att jag har varit svårt förkyld den här veckan och inte riktigt har kommit i form än.

Jag gillar inte den här årstiden och det den för med sig, till exempel isen, för att genast klara av den näst sista kryssfrågan. Hur jag kom fram till det svaret minns jag inte, men det kan ju vara så enkelt som att bara allra första bokstaven av fyra fattades. Hur som helst har jag, helt mot mina vanliga vanor, inte gjort någon som helst anteckning om vad det var för melodi som spelades.

Det tog också jävligt lång tid innan jag fick något som helst minne av TV-serien ”Syndare i Prag”, som – tror jag – sändes någon gång på 1960- eller 1970-talet. Något djupare intryck gjorde den hur som helst inte.

Själva musiken ur filmen ”The Stripper” kände jag i och för sig genast igen, när jag hörde David Rose & co spela den. Men jag har trots att jag är filmentusiast aldrig sett den, så också det här blev en svår nöt att knäcka.

Och fast jag gillar Marilyn Monroe både som skådespelerska och som sångerska och Irving Berlin hör till mina favoriter bland de klassiska hitmakarna, tog det en bra stund att extrahera ”Heat Wave” ur filmen ”There’s No Business Like Show Business” och sen komma på att det sökta ordet måste vara värmebölja.

Och för att fortsätta på filmlinjen: Vi fick höra Medevi brunnsorkester spela Sten Axelsons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?”. Ni har väl sett Ulf Starks film med samma namn?

Anders Ekborg känner jag förstås till, men inte mindes jag spontant hans bidrag i 2010 års Melodifestival, ”Il Salvatore”.

Lotta Engberg är inte ens någon av mina favoriter, så jag mindes heller inte vilken av hennes låtar Radio Väst använde i sitt revynummer om vårallergier. Jo, det var ”Ringen på mitt finger”, som skulle ge oss kryssordet ring.

Och sen hörde vi, som avslutning i dag, en melodifestivallåt, som var av det riktiga schalgerslaget, det vill säga den fastnar omedelbart i musikminnet: ”Se på mig” med Jan Johansen 1995.

Till det hyggligt lättigenkännbara i dag hörde också ”The Final Countdown” med Europe.

Robert Broberg är en artist jag har lyssna mycket på genom åren. Jag har väl i stort sett allt han har gett ut på skiva och jag har också sett honom live på scen. I dag fick vi höra hans ”Jag måste hejda mig”.

Också Peps Persson har jag massor av skivor med. Så det är klart att jag känner igen ”Hög standard”, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Och Cornelis Vreeswijks – svaret ska här bli Vreeswijk – svenska utgivning har jag komplett, verkligen inte främst för att han har valturnerat med min hustru. Så visst känner jag igen ”Lasse Liten Blues”, även när den, som i dag, sjungs av Per Myrberg.

Också Hasse Alfredson och Tage Danielsson ställde upp för Socialdemokraterna i val, i annons respektive specialskriven bok (”En soffliggares dagbok”). Under kärnkraftsstridens dagar fjärmade de sig (medan min hustru, som bland annat har varit energiminister, så småningom blev en svuren kärnkraftsmotståndare). Hustrun och jag har sett flera av deras revyer på olika scener i Stockholm och tycker att de ofta var rent lysande. Det var de också ofta i det lilla formatet, till exempel i sången ”Ett glas öl”. Vi såg den i 88-öresrevyn på Skeppet 1970.

Tartuffe som nutida fars

Jag är ingen vän av alltför modernistiska nytolkningar av klassiska teaterpjäser, men Uppsala stadsteaters ”Att göra en Tartuffe” av Dennis Magnusson och i regi av Dennis Sandin handlar om en nutida uppsättning av Molières (Jean-Baptiste Poquelins) komedi ”Tartuffe” från 1664. Skådespelarna på scenen spelar och är klädda som figurerna i originalpjäsen, men det här är metateater, så de uppträder också som skådespelarna bakom rollfigurerna, och i ”Att göra en Tartuffe” möter vi även människorna bakom den här föreställningen: teaterchefen Adam (Aksel Morisse) och regissören Gunilla (Gunnel Fred).

När en av de agerande kollapsar dagen före den tänkta premiären, råkar hela uppsättningen på glid. Roller ifrågasätts av skådespelarna, som gärna vill ha mer strålkastarljus på sig själva. Men hela meningen med den här komedin ifrågasätts, bland annat när den ordinarie regissören får en (också i politisk mening) mer modern konkurrent i Åsa (Lovisa Onnemark).

Att referera hela handlingen i den här farsen, där också andra agerande dör (fast teaterdör), där folk stup i kvarten försvinner ut genom dörrar och en luckan i golvet för att strax därefter dyka upp i en annan öppning, där en av de agerande har en erotisk affär med en annan (bakom scenen) och där det ursprungliga liket åker upp i respektive ned från taket som en himmelsk jojo, är nästan omöjligt, ännu mer för dem som likt mig också har svårt att uppfatta allt som sägs på scenen.

Men ensemblen spelade väl, och ska jag nämna ytterligare ett par utmärkta rollprestationer, får det bli Åsa Forsblad Morisse som Marianne / Dorinne och Gustav Levin, karl för sin hatt i rollerna som Jan-Erik / Orgon.

Melodikrysset nummer 5 2016

Jo, jag ska följa Melodifestivalen också i år, även om jag tycker att bidragen har blivit allt mindre schlageraktiga.

Anders Eldeman värmde upp genom att spela ett par äldre bidrag.

Dels ”Maria” från Melodifestivalen 2003 med Östen med Resten.

Dels ”Symfonin” från 1990 med Loa Falkman, en mycket bättre låt än den placering den fick.

Amy Diamond skulle ju ha deltagit i årets upplaga men hennes bidrag diskades, eftersom det tidigare har varit med i tävlingen fast i ett annat land. (Flera läsare påpekar, alldeles korrekt, att det var Anna Book som diskades.) Den låt Eldeman spelade för oss, ”Your Love”, lät annars inte så tokigt.

Vi fortsätter på den svenska linjen.

Till det svåraste i dag hörde att identifiera ”Ormen” med musik av Georg Riedel och text av Eva Dahlgren – det var också hon som sjöng.

Då var det betydligt lättare att känna igen Edvard Persson-låten ”En liten vit kanin”. Fast Edvard sjöng förstås (liksom senare Peps Persson) liden vid.

Två låtar gjordes av svenska artister men var inlån.

Vi hörde First Aid Kit göra en utmärkt version av Paul Simons ”America”. Både First Aid Kit och Paul Simon finns i min egen skivsamling.

Och vi hörde Lasse Lönndahl och Towa Carson sjunga ”I natt” ur ”West Side Story”.

Också Miriam Makeba finns i mängder i vår skivsamling; Birgitta och jag hörde henne faktiskt live i Konserthuset här i Uppsala strax innan hon dog. Hennes ”Pata Pata” har vi i flera olika inspelningar.

Johann Strauss den yngre skrev 1868 sin ”Unter Donner und Blitz”, som således handlar om åska. På engelska finns en rad rockigare varianter om samma väderfenomen, då kallade ”Thunder and Lightning”.

Vi fortsätter med ett annat naturfenomen, hav. Charles Trenet var det väl som en gång i världen sjöng ”La Mer”, men Charles Aznavours version är nog mer spelad.

Charles Aznavour var det hur som helst som sjöng ”She”, den som vi i dag fick höra i en finsk version, ”Sofie”, med Janne Leino.

Dagens kryss avslutades med Rolling Stones och ”One More Shot”.

Fast i går kväll bjöd jag hustrun på te för två. Tyvärr kom jag inte på att ackompanjera denna kvällsmåltid – se mer om den nedan – med ”Tea For Two” ur ”No No, Nanette”. Men gott var det, med danska smørrebrød till.

Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Grattis, Maria Björk!

Jag träffade Maria Björk tillsammans med maken, Paul Kessel, på landshövdingens mottagning på Uppsala slott här om dagen. I dag avslöjar Upsala Nya Tidning, att det blir Maria som efterträder Paul som chef för Reginateatern här i Uppsala.

Nej, det är inte fråga om nepotism – det är kulturförvaltningen, ytterst kulturnämnden som har valt ut henne bland en rad sökande. Och hon är mycket kvalificerad för det här chefsjobbet – hon har redan tidigare gjort program på Regina. Till hennes meriter hör också det hon har gjort på Stadsbiblioteket: arbetat med programverksamheten, bland annat arrangerat författaraftnar. Hon har också arbetat som producent på Uppsala stadsteater. Dessutom har hon goda internationella kontakter.

Och faktiskt är det ett särskilt plus, att hon rimligen för vidare verksamheten på Reginateatern i ungefär samma riktning som den har fått under Paul Kessels tid som chef. Fast säkert också med en personlig prägel, om jag känner henne rätt.

Uppsala i världen

Innan vi skulle gå på den teaterbegivenhet vi hade fått en vänlig inbjudan till, gick Birgitta och jag på den lämpligt näraliggande fiskrestaurangen Hambergs för att äta middag, abborre.

Den förste vi fick syn på på Hambergs var den som hade skickat inbjudan till oss, teaterchefen Paul Kessel. Paul är en gammal vän, så vi hälsade hjärtligt och försäkrade, att vi var på väg till kvällens föreställning.

* * *

Kulturförvaltningen i Uppsala anordnade tillsammans med Reginateatern i dessa flyktingrestriktiva tider en kväll för öppenhet och sammanhållning, ”Uppsala i världen”.

Vi hälsades välkomna av Kulturnämndens ordförande, Peter Gustavsson (s), och i inledningen av andra delen av programmet talade liberalen Eva Edwardsson, andra vice ordföranden i Kulturnämnden. Dessutom fick vi ta del av ytterligare ett engagerat anförande av Peter Wallensteen från universitetet – själv känner jag honom ända från hans aktiva tid i Laboremus.

De agerande var alla vänster, även borgerlig vänster, och det är nog ingen tillfällighet. De som har sitt hjärta åt vänster kan inte stillatigande åse hur Sverigedemokraterna, till synes utan att ha något hjärta, ändå hycklar om att deras hjärta slår för Sverige.

Nu är ju det här inget nytt. Som Stefan Böhm, med stöd av läsning ur Ola Larsmos dokumentation av Bollhusmötet, visade, var det inte läge för att ta emot en handfull judiska flyktingar 1939 heller.

Raden av artister och ungdomliga amatörer som alla ville visa sin solidaritet med utsatta människor var imponerande, och de introducerades allt efter som av presentatörsparet Åsa Forsblad Morisse och Sam Kessel.

Jag kan inte räkna upp dem alla, men några måste få ett omnämnande: Coste Apetrea, Ronny Eriksson och Stina Wollter. Inte minst Stina Wollter var häpnadsväckande bra, som sångerska.

Men den som, med all rätt, fick de allra längsta applåderna, var Alina Kiric. Det hon läste ur sin debutroman, ”En svensk kändis” (2015) var i och för sig också bra, men det som tog andan ur oss i publiken var framför allt en poetry slam-skildring av det hon som flykting från etnisk rensning i Bosnien har upplevt, en upplevelse som i dagens värld dess värre varken är unik för henne eller för Bosnien.

Melodikrysset nummer 48 2015

Jag missunnar inte de sportintresserade – jag hör för egen del inte till den gruppen – att få lyssna till sitt älsklingsämne i radio, men jag begriper inte, varför deras intresse ska sättas före det vi melodikrysslösare – och vi är också många – har. Jag begriper att Sveriges Radio inte kan styra tiden för tävlingar av olika slag, men då får väl radion fixa en särskild sportkanal.

Något sportanknutet fanns inte i dagens Melodikryss. ”Stjärnornas krig” – den svenska titeln på Georg Lucas’ ”Star Wars” – handlar ju om något annat än det man får se på en idrottsarena, även om stjärnor ses även där.

Dagens andra filmfråga, den om fransk-australiska ”Pianot” (1993), beredde mig heller inte något större besvär. Hustrun blev mycket förtjust i den när hon först såg den på bio, så sen skaffade vi den också på DVD.

Samma hustru var med vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Birgitta hade under talmanstiden en formell roll i inskolningen av kronprinsessan i hennes ämbete, och ett slags brygga uppstod mellan de här båda damerna i mycket olika ålder. Jag var också bjuden men avböjde. Också jag har träffat Victoria och jag har verkligen inget personligt mot henne, men jag såg i förväg framför mig hela det offentliga spektakel bröllopet skulle bli, och det ville jag inte delta i. Allt detta apropå att dagens kryss inleddes med en sång hämtad därifrån, ”When You Tell the World You’re Mine” med Björn Skifs och Agnes (Carlsson).

Och för att fortsätta i den personliga stilen: gitarristen Les Paul har jag faktiskt hört live på en klubb i New York. I dag hörde vi honom och makan Mary Ford i klassikern ”Some of These Days”.

Klassiker i annan mening är Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilseförda”) från 1813. Den har jag förstås sett och hört.

Jag har sett mycket mer opera än operett, men Emmerich Kálmáns ”Grevinnan Mariza” från 1924 är ändå bekant för mig.

Dagens ”Evert” hade inget att göra med den ständigt återkommande Evert Taube utan skrevs 1995 av Eddie Meduza. Fast den version Matz Stefanz med Lailaz gjorde och låg 22 veckor på svensktoppen med 1997 är den definitiva versionen. Här får Lennart Palm ursäkta.

Både den här låten och ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” har varit med förr i krysset. Den sistnämnda var med i Melodifestivalen 1975 och sjöngs då av den nog annars helt bortglömda artisten Ann-Christine Bärnsten.

I en annan Melodifestival, den 2014, hörde vi ”C’est la vie” med tre äldre stjärnor, Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson.

Jag gillar det här att Anders Eldeman blandar högt och lågt, nära och fjärran, nytt och gammalt.

Det hör liksom till att han gör sådant som att låta Mattias Enn sjunga Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” och sedan frågar vem som skrev melodin. Jo, Jules Sylvain.

Och sen spelar han något som han klassar som hårdrock: ”Paradise City” med Guns N’ Roses.

Nästa vecka får vi kanske möta någon Gun från Dragarbrunn.

Men se på fan: Som en alert läsare påpekar, har jag i dag glömt att redovisa, vem som sjöng ”Applause”: Lady Gaga.

En scenisk bur för galningar

Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären på ”La cage aux folles” på Uppsala Stadsteater säga några ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelåg något liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehåll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.

Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.

Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.

Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrån teaterns egna skådespelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmålet inlånade skådespelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller både det här verkets paradnummer ”Vår bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sångtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.

Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, något som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero på att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, något som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju också ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är så stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas på det vanligaste sättet), vilket alltså inte ska skyllas på Göran Engman, som spelar rollen.

Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.

* * *

Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.

Melodikrysset nummer 46 2015

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.