Melodikrysset nummer 43 2016

Jag har med hjälp av vårdcentralen fått en hostmedicin, som åtminstone har dämpat min långvariga hosta. Men min kondition är lika med noll, och när jag i går eftermiddag tog bussen in till centrum och där i tur och ordning besökte min vanliga bank (en av de där som inte gillar kontanthantering), köpte de serietidningar som har kommit ut under min långdragna sjukdom, var på Apoteket (bara för att finna att det recept jag hade bett att få förnyat för åtta dar sen ännu inte hade skrivits ut), var på Forex för att manuellt betala ett par småräkningar och lördagshandlade på Coop på stationsområdet, hann klockan förstås bli oväntat mycket innan jag lyckades ta mig hem; jag går ju långsamt som en skadskjuten kråka och måste ideligen stanna och vila mig. Hemma väntade en hustru, närmast i upplösningstillstånd: Var har du varit så länge? Fast sen blev det middag plus kväll framför TVn.

I morse kom jag upp i god tid före Melodikrysset, inte så våldsamt svårt för en 79-åring. Krysset innehöll egentligen bara två frågor med någorlunda ny musik.

Det började med Niklas Stömstedt och ”Varför är du i Göteborg?”.

Och en bit in i programmet fick vi höra Laleh i ”Behåll ditt huvud”. Men henne hör man ofta, och jag uppskattar själv henne.

Men resten illustrerades med äldre låtar, och i den kategorin hörde ”En dag”, 1989 med Tommy Nilsson, till de mer moderna. Fast i dag fick vi höra den med Spotnicks.

ABBAs ”Ring, ring” är väl i och för sig välbekant för de flesta – själv har jag bland annat hört den i en scenföreställning på Broadway – men det här att koppla ihop den i en dubbelfråga med Franz Schuberts ”Ave Maria” från 1825 är helt obegripligt för min och jag antar de flesta andras logik.

Dagens andra klassikerfråga var också den en dubbelfråga, men dess båda delar hängde åtminstone ihop. Vi hörde ouvertyren till ”Barberaren i Sevilla”, och den skrevs år 1816 av Gioacchino Rossini.

Ett slags klassikerstatus får man väl säga att även Lasse Brandebys Kurt Olsson fick. Med på ett hörn i programmen, i dag i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”, var också Anki Rahlskog, känd som Gudrun: hon spelade triangel.

En annan känd svensk revydam, också sångerska, var Laila Westersund. Henne hörde vi i dag i ”Körsbär måste vara söta”.

Fast själv föredrar jag Caisa Stina Åkerström, även om det inte var henne utan Lars Roos vi i dag hörde i ”Av längtan till dig”.

Det skulle vara kul att få veta hur många av dagens yngre radiolyssnare som över huvud taget känner till Sveriges forne hawaiimusikartist Yngve Stoor. Själv förstod jag omedelbart att det var han, så snrt jag hörde de första tonerna i ”Rytmen från Hawaii”.

Franska ”Comme d’habitude”, som i Paul Ankas engelska version, ”My Way”, fick helt ny text, skriven av Paul Anka, och sjöngs in av Frank Sinatra, har ju Eldeman däremot använt i krysset otaliga gånger. Och då kan man knappast förvilla krysslösarna genom att spela den instrumentalt.

Som mina läsare vet, har jag aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor. Men en person som i hela sitt liv har läst mängder av dagstidningar och oftast haft radion på kan ju knappast ha undgått att dels stöta på Åke Strömmer, dels lista ut att den han 1965 intervjuade måste ha varit Mohammed Ali.

Från boxning är steget inte så långt som man skulle kunna tro till ”Love Me Tender”, insjungen 1956 av Elvis Presley. Den finns nämligen i en dialektal svensk version, signerad Ewert Ljusberg och då döpt till ”Lån mä tänder”. Fast i dag försökte Eldeman få oss på villovägar genom att spela Maxie Priests version ”Once Again In Summertime”.

Vi går i mål i dag med den allra sista låten, ”Visa från Utanmyra”, som finns i en alldeles utmärkt ny inspelning med Malena Ernman. Men vi som är lite till åren minns den framför allt med Jan Johansson – jag har den själv på hans ”Jazz på svenska” från 1963.

Inte bara melodin utan också texten, skriven av Olof von Dalin, är helt underbar, så jag tror att jag vidarebefordrar den till min egen läsekrets:

O tysta ensamhet (Visa från Utanmyra)

O tysta ensamhet,
var ska jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet
ska mina dar förrinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg,
som jorden månde bära.
Att man ska mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår.
Att man ska älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var ska jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur ska jag dämpa den
vet jag alls ingen rå’,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.

Ur bedrövelsens mörker

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” uruppfördes 1982 men är redan en svensk dramaklassiker.

Det kan vara på sin plats att inleda med att erinra om att Norén har lånat sin pjästitel ur en dikt, skriven någon gång efter 1818 av Erik Johan Stagnelius, ”Vän i förödelsens stund”:

Vän i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem som räddar dig då? Vem är den räddande ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.

Fast för egen del har jag mycket svårt att i Lars Noréns pjäs se ens en glimt av det hopp som man kan läsa in i den från Stagnelius inlånade titeln. I det här scendramat kan man inte se någon räddning ur bedrövelsens mörker. Gud är inte ens närvarande som någon möjlighet. ”Natten är dagens mor” är en nästan outhärdlig socialrealistisk tidsskildring från 1960-talet. I uppsalauppsättningen, i utmärkt regi av Hugo Hansén, understryks tiden med hjälp av Sven Haraldssons kostym och scenografi – scenbytena klarar man genom att fokus flyttas med hjälp av ljussättningen och genom att man ganska ofta döljer delar av scenen med rök.

Jag har läst att det här dramat har en självbiografisk bakgrund: De fyra agerande är Lars Norén själv, här med namnet David (i föreställningen spelad av Ole Øvre), hans bror Georg (Francisco Sobrado) och så deras föräldrar, som mycket riktigt drev ett ekonomiskt mycket skakigt hotellprojekt i Genarp i Skåne. Men viktigare för dagens teaterpublik är att skildringen av denna hotellfamilj i sönderfall, mot slutet i fritt fall, känns så äkta. Publiken, där väl flertalet kan antas vara tämligen normala i sitt eget alkoholbruk, kan förstås tänkas ha undrat, hur det kunde vara möjligt för hotellägaren/familjefadern Martin att så länge föra resten av familjen bakom ljuset, men Gustav Levin, som på ett fullkomligt lysande sätt spelar den här rollen, visar hur det kan gå till: Man kan gömma flaskor på de mest oväntade ställen och förvara slattar i sådant som ser ut att innehålla något helt annat. Man dricker när ingen annan ser, sköljer sen ur glas och sen även den egna munnen med något som doftar något helt annat.

Men det är klart att det här till slut måste brista. Hustrun Elin, utmärkt spelad av Lolo Elwin, sätter hårt mot hårt – hotar lämna honom om han inte slutar dricka – men är också lättast att manipulera med löften som inte är värda något. I det här fallet kröns motoffensiven av ett samlag varefter Martin smyger upp ur sängen och lokaliserar sprit som de andra inte har hittat.

Sönerna har han dock inte besegrat, och i den allt våldsammare andra akten förekommer både våldsamt och utdraget våld och blodvite.

Gå till Stadsteatern i Uppsala och se hela föreställningen själva!

Melodikrysset nummer 39 2016

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

Melodikrysset nummer 37 2016

Det fullkomligt regnade dubbelfrågor i dagens Melodikryss, vilket gjorde att jag ibland i mitt eget kryssprotokoll antecknade fel och ibland inte heller hann göra nödvändiga kollar, medan jag fortfarande hade de spelade melodierna kvar i huvudet.

Ett exempel på det senare är dubbelfrågan, där svaret, de båda kompositörerna, skulle bli George Gershwin och Duke Ellington. Så långt var det ganska enkelt, men sen, när jag skulle skriva mitt lördagskåseri om krysset, mindes jag inte längre, vad som hade spelats och hade heller inga anteckningar att gå efter. Märk att jag har båda herrarna på skiva i stor mängd, så jag har verkligen lyssnat mycket på deras musik, men jag är inte av den sorten att jag chansar.

Annat i dagens kryss var knepigt redan när det gällde fråga och svar. Jag känner förstås till Mia Skäringer, men inte primärt som sångerska, och hennes ”Som eld” tror jag aldrig jag har hört förut.

Annat var desto lättare. Jag har sett och hört både Povel Ramel och Mikael Ramel på scen, så när jag hörde dem i ”En ren familjeprodukt”, förstod jag genast, att efternamnet Ramel skulle in på två ställen i krysset.

Jag har genom åren sett rader av James Bond-filmer, men det är faktiskt inte alltid lätt att minnas, vilken musik som spelades i den ena eller den andra av de nu ganska många Bond-filmerna. Dagens exempel måste ha varit hämtat ur ”Älskade spion” med Roger Moore i rollen som agent 007. I original (1977) hette den ”The Spy Who Loved Me”.

På polarprisgalorna har jag inte gått, men visst känner jag till den amerikanska sångerskan med mera Patti Smith med ”April Fool”, sångerskan som fick priset 2011.

Den som har skrapat ihop pengarna till och skapat det här priset är ju Stikkan Andersson. Även han förekom i dagens kryss, med ett av sin tidiga alster, ”Det blir inget bröllop på lördag”.

Själv tillbringade jag tillsammans med hustrun samt hennes syster och systerns man gårdagskvällen hos vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans hustru Lill, så det ligger nära till hands att stämma in i det vi i dag hörde med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, ”Timmarna går så fort när man har roligt”.

Och när vi så småningom återses också hos oss, kan jag väl ta en annan av dagens ljudillustrationer, ””It’s My Party”, i dag dock med Amy Winehouse.

I dag är vi tillbaka i Öregrund, och eftersom jag har hustrun med mig, får det bli ”En stilla flirt”, för att citera en låt i en film med Tutta Rolf från 1934. Och fram mot kvällen, när gatlyktorna tänds nere på gatan, får jag väl ta ”Nu tändas alla ljusen i min lilla stad”, även om texten där handlar om Östersund, den stad textförfattaren, Per-Martin Hamberg, kom ifrån.

Men just nu är det mer passande att sjunga ”Himlen är oskyldigt blå”, med text av Teds bror Kenneth Gärdestad. Jessica Anderssons version, som spelades, är väl OK, men jag gillar originalet bättre. Vet ni förresten att det finns en film med samma titel också?

”Irma la Douce” är en fransk musikal från 1956, med musik av Marguerite Mannot och sångtexter och libretto av Alexandre Breffort. Den har getts också här i Sverige, men jag har själv aldrig sett den på scen. Däremot spelades förstås de bästa sångerna i radio, så dagens ljudillustration hade jag inga svårigheter med att placera.

I dag går vi i mål med en barnklassiker, skriven av den mycket skickliga Britt G Hallqvist: ”Var bor du lilla råtta?”

Själv har jag försökt få den frågan besvarad med ”Inte här i alla fall!”, så jag måste bekänna att jag genom åren har tagit död på en och annan genom att på lämpliga ställen (alltså inte utomhus, tillgängligt för fåglar) lägga ut råttgift.

PS En annan varelse ur djurriket i vid mening hade jag tydligen glömt att redovisa. Vi hörde också ”Gökvalsen”, och svaret skulle där bli gök.

Sommar i P1 med Siw Carlsson

När ”Sommar” startades 1959, var det ett program gjort ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”. Det var tänkt att roa mer än oroa och gjordes länge av intelligenta människor med ordet i sin makt.

Dagens Sommar är kvoterat på längden och på tvären. Ibland har sommarpratarna ett ärende, ibland drar de sina memoarer på en och en halv timme, detta oavsett om de har något att berätta som är intressant också för oss lyssnare. Nå, det förekommer fortfarande sommarprat som är intressanta också för oss som hör på.

Fast i dag fick vi lyssna till ett Sommar av den klassiska modellen. Det var lättlyssnat, proffsigt välgjort och faktiskt roligt med bra och välfunnen musik som hängde ihop med det talade innehållet. Sommarpratare i dag var Siw Carlsson.

Siw Carlsson kommer från Alstermo i Kronobergs län, vilket hörs på idiomet, men bor numera Grönlid i näraliggande Kalmar län. Hennes make bor däremot i Nybro, vilket inte beror på någon skilsmässa. Möjligen har det här att göra med något annat hon berättade om i sitt sommarprogram: Båda snarkar mycket högljutt. Också sin och hans historia berättar hon på sitt oefterhärmliga sätt: ”1968 lärde vi känna varann så väl att jag blev med barn.” Numera har de sammanlagt åtta barnbarn.

Siw Carlsson är född 1949 och har gjort häpnadsväckande mycket på scen och även i TV. Hon saknar längre formell utbildning men hennes skicklighet på scen har gett henne en stor och hängiven publik. Jag lockas för egen del sällan att se buskis, har således inte sett henne tillsammans med komikerduon Stefan & Krister på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, ej heller tillsammans med Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern, och eftersom jag inte har haft barnbarn i lämplig ålder hemma, missade jag också hennes medverkan i ”Tjuvarnas jul”, TVs julkalender 2011. Men visst har jag också sett henne, till exempel i ”Söderkåkar”.

I dag, när jag hörde hennes ”Sommar”, ångrar jag faktiskt att det inte har blivit mera. Hon är så pricksäkert slagfärdig vad hon än talar om. Och hon är inte rädd för att ta ställning. I dag diskuterade hon till exempel kvinnors skamligt låga pensioner och avslutade med att kan man ha Pride-demonstrationer, borde pensionärerna också demonstrera – kvinnor kommer inte, om de som hon själv har jobbat som kokerska på vårdhem, upp i någon inkomst som ger en anständig pension. Per Nuder fick sina fiskar varma för sitt uttalande om köttberg, dock med den för Siw Carlsson typiska knorren, att den här beteckningen kom att stämma åtminstone på henne.

Det här fick sin fortsättning i en allvarligare del av hennes sommarprogram, den där hon berättade om hur hon en dag var tvungen att stanna och vila flera gånger under den ganska korta promenaden till teatern där hon skulle repetera. Hon lyckades ändå ta sig dit, men väl på scenen kunde hon knappt göra sig hörd, och det hela slutade med att hon föll ihop. Det blev ambulanstransport och på sjukhuset konstaterades det, att hon hade fått hjärtinfarkt. Så den första månaden fick hon ersättas på scen av Annika Andersson. Men Siw Carlsson lyckades faktiskt komma tillbaka och lyckades även genom fysisk träning gå ner ett stort antal kilo.

Jag lyssnade gärna även på det här, men allra mest gillade jag ändå hennes bitska humor, som den här devisen: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.”

Också Siw Carlssons musikval var till stor del en rad fullträffar, ofta placerade på precis rätt ställe i den muntliga delen av programmet.

Scenkumpanerna Stefan & Krister fick bidra med ”Blända av till halvljus”, i original ”Living Next Door To Alice”, en stor hit 1972. Och efter ett avsnitt om sin egen ogudaktighet spelade hon ”Han är min sång och min glädje” med Pelle Karlsson.

Bland det övriga vi fick höra fanns låtar med Rod Stewart, Gyllene Tider, Amy Winehouse, ABBA, Povel Ramel, The Manhattan Transfer (”Operator”) och Laleh (”Tusen bitar”). Och så avslutade hon, à la Grammofontimmen förr i världen, med ”Krononbergs regementes marsch”.

Sommar i P1 med Lennart Bylock

Med den politiska hållning jag har, har jag normalt inte mina sympatier hos ledande personer i näringslivet, men dagens sommarpratare, Lennart Bylock, gjorde faktiskt på många sätt ett sympatiskt intryck på mig. Bylock framstod i många avseenden som en sympatisk person. Som framgångsrik kapitalist var han self-made, hade inte ärvt en förmögenhet eller position utan började med två tomma händer, även om pappan på 1950-talet tjänade skapligt med pengar.

Han var begåvad och tog också studenten, men mycket annat lockade. Redan som 15-åring arbetade han på en lastbåt med destination Holland och Belgien. Senare kom han sjövägen också till Amerika. Vid 18 års ålder tog han flygcertifikat och tog sig i flygplan till en beundrad ung dams hem, vilket kunde ha gått riktigt illa. Flickan och hennes pappa tog betäckning i ett uthus, men Bylock insåg i tid, att han inte borde försöka landa där. Lite senare bestämde han sig i stället för att bli polis. 48 år senare, berättade han, kunde han prisbelöna en annan före detta polis, Bertil Falk, med Natur och Kulturs kulturpris.

Han var också uppfinningsrik och kom på att man kunde tillverka bättre oljecisterner av glasfiber, och så startade han tillsammans med en bekant och med mycket lite startkapital en firma i branschen. Snart visade han framfötterna genom att ro hem en företagsorder om 1.000 + 1.000 cisterner. Affärskollegan höll på att tuppa av.

Men han hade många järn i elden. Bland annat var han i mitten av sextitalet generalsekreterare i Boxningsförbundet, och han praktiserade själv också andra kampbetonade verksamheter, blev bland annat världsmästare i offshore racing, vilket för hans del ändade på sjukhus.

Folk i näringslivet, de riktiga kapitalisterna, fick korn på honom och hans talang, och han anställdes i Wallenberg-sfären, där han avancerade; han kom så småningom att arbeta i Nitro Nobel. Sen jobbade han också i egen regi, bland annat med oljeplattformar och rederiverksamhet. Från sin tid i näringslivet berättade han en kostlig historia om ett uppköpsförsök, som han avvisade, fastän affären kunde ha gjort honom och hans kompanjon rika.

Över huvud taget finns det en distans hos honom till det han har hållit på med. Han berättade öppet hur en potentat i näringslivet påpekade för honom att hans framgångar verkade leda till en viss närighet, vilket han tog till sig. Och lite senare berättade han om egna adoptioner av utsatta barn och insatser i länder i Latinamerika och i Asien för barnhemsbarn, många av dem fysiskt handikappade, andra psykiskt handikappade.

Missförstå mig nu inte: Jag tror inte det här är generalmetoden för att hjälpa världens utsatta barn, men om man i vårt globala produktions- och utslagningssystem satsar pengar på att hjälpa några andra är det i alla fall bättre än att spendera alla pengarna på vräkiga middagar och champagne.

Fast fina middagar förekommer naturligtvis också i den värld där han lever. Vid en av dem stod Van Morrison för sångunderhållningen, vid en annan, i Muscat-Oman, sjöng Placido Domingo. Och då ska man veta, att hans musik i unga år var ”Te dans me’ Karlstatösera” med Sven-Ingvars – han kände tydligen själv, från hemstaden Karlstad, Sven-Erik Magnusson.

Över huvud taget verkade musikvalet naturligt avpassat till det han talade om, och bland de artister han spelade fanns Liza Minnelli (”Cabaret”), Bill Haley, Rodriguez (”Sugar Man”), Sven-Bertil Taube (”Den vackraste visan om kärleken”) och Monica Borrfors (”Att angöra en brygga”).

Han inledde med att till hustrun spela ”Lady In Red” och avslutade programmet mycket stilenligt med Edith Piaf och ”Non je ne regrette rien”.

Trots att han numera är blind, håller han stilen.

Melodikrysset nummer 30 2016

Kanske var det värmen som gjorde att jag hade svårt att somna i går kväll – först långt in på natten föll jag i sömn men vaknade ändå, förmodligen för att det är melodikryssmorgon, klockan sju och gick upp då: gjorde morgontoalett, duschade och åt frukost.

Trots ganska kort nattvila hade jag inga större svårigheter med dagens Melodikryss. Men så småningom kom det faktiskt ett par frågor, som vållade mig en smula huvudbry.

Vem var det som sjöng ”Miss the Mississippi And You”? Fastän jag mycket väl känner till Jerry Lee Lewis, visste jag inte, att han hade sjungit in den här sången. Och inte kom jag heller i håg, att han hade fått smeknamnet The Killer – men till slut hade jag alla bokstäver i det sökta ordet utom den allra första.

Madonna hör däremot inte till de artister jag brukar lyssna på, så det krävdes också lite betänketid och några ledbokstäver för att komma på, att det var hon som sjöng ”Living For Love”.

Som en jämförelse: Céline Dion hade jag inga svårigheter att identifiera som den som sjöng ”I Drove All Night”.

Krysset började ganska lätt med Ray Charles och ”I Can’t Stop Loving You”. (Men den som inte känner igen hans röst kunde ju också ha gissat på Jim Reeves.)

Ännu lättare för mig, som har allt med The Beatles, var det att känna igen ”Yesterday”, skriven av Paul McCartney.

Jag hör hemma i en generation, som i dansskolan fick lära sig dansa till Glenn Miller-musik, och självklart har jag både hans ”Moonlight Serenade” och annat med hans band.

Och lyssnar man på populärmusik i radio, kan man, om man är i min ålder, helt enkelt inte ha missat Per Gessles ”Sommartider”.

Men jag har från unga år varit en flitig radiolyssnare, så jag minns förstås även Stig Olins ”Jag tror på sommaren” (1967), i dag i insjungning av Ann-Louise Hanson.

Från samma era, närmare bestämt från 1965, är filmversionen av ”Sound of Music”, där Julie Andrews spelade rollen som Maria, som var nunna. Musikalen som den bygger på gjordes dock redan 1959.

Krysset avslutades med en annan filmmelodi, ”Jag har bott vid en landsväg”, ur filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen.

Den av Dan Andersson själv tonsatta ”Jungman Jansson” var fortfarande omåttligt populär under mina pojkår i Juniskär söder om Sundsvall, och jag minns fortfarande, att vi sjöng den tillsammans med besökande jämnåriga – vi satt på en öppen veranda och hade allsång. Så att Yokohama förekommer i texten är lätt som en plätt för mig.

I dag går vi i mål med en av de senaste dagarnas sommarpratare, Bert Karlsson. Den här mannen, som har gjort allt tänkbart (och även sådant som borde vara otänkbart), stod själv för sången i ”Hoppa hulle”.

Nu ska jag bädda sängarna. Min hustru får inte göra sånt, och hon lyder, åtminstone någorlunda, det hennes läkare har ordinerat henne, så att hon så småningom ska bli helt återställd igen.

PS. När jag kom ut från datorrummet och kom fram till sovrummet, visade det sig, att sängarna just var bäddade, av hustrun. Hon hade bytt lakan också.

Sommar i P1 med Mikael Karlsson

Jag känner till John Cage, som Mikael Karlsson nämnde i början av sitt Sommar i dag, men för första gången på mycket länge hade jag aldrig någonsin hört något av den musik han spelade i sitt program, således heller inte hans egna kompositioner. Jag tror inte att det här beror på att Karlsson sedan 16 år tillbaka bor i New York, inte heller på att jag inte skulle gå på konserter eller till exempel på Operan, för vilken han har skrivit balettmusik.

Det jag hör av hans egen musik i dagens sommarprogram tilltalar mig, så också, bara för att ta ett exempel, ”Adios” med Benjamin Clementine. Och av det jag läser om hans samarbete med svenska artister i lite andra genrer känns sympatiskt, liksom det faktum att han också skriver filmmusik och musik till dataspel.

Mitt eget musikintresse spänner över mycket vidare fält än de vanligaste – men det betyder inte att jag för den skull föraktar genrer som till stor del lever genom upprepning och långsam förändring, allt från klassisk opera till schlager och annan populärmusik. Jag tycker således att Karlsson är musikaliskt spännande men lite för highbrow.

Hans sommarprogram var inte alldeles lätt att följa för den som inte kan något om hans liv och musikaliska karriär. Men det innehöll, trots hans ganska pessimistiska livshållning, en del roliga och intressanta passager, sådana som historien om hans taxifärd till Harlem, där han skulle bo. Där skulle han, ansåg taxichaffisen, bara komma att vara vid liv ungefär en vecka.

Men Karlsson har överlevt, också fått allt fler musikaliska beställningar.

Och hans motto har alltså varit att aldrig stagnera, sluta utvecklas musikaliskt.

Nej, ständiga uppbrott är det som gäller. Nostalgi är människans största svaghet. Helst borde man vakna som i princip ny människa varje dag.

Med den här strategin som livsmål blir det naturligtvis också svårt att hålla personliga relationer vid liv. Men vid ett par tillfällen berättade Mikael Karlsson i alla fall, mycket kort, att han ändå tycks ha en boyfriend.

Melodikrysset nummer 13 2015

Jag är inne i Uppsala i helgen av två skäl, egentligen tre. Klara, dotter till Kerstin och Bo, som tillsammans med sin mamma länge bodde hos oss, fyller elva år, och i morgon ska vi åka till Stockholm och fira Mattis och Karins båda barn, Ella, som fyller fyra, och Sofia, som fyller ett.

Som Anders Eldeman antydde, innehöll dagens kryss en del svåra frågor, men vilka man tycker är svåra kan ju variera från person till person.

Jag vet att många krysslösare tycker, att klassisk musik är det svåra, men för egen del är jag hyggligt bevandrad i den.

Men det finns naturligtvis sådant i den klassiska repertoaren, som inte heller jag genast känner igen. Jag har till exempel aldrig hört hela ”Thaïs” av Jules Massenet, så ”Méditation” kunde jag inte omedelbart placera. Men jag hade faktiskt med hjälp av ledbokstäveran själv listat ut vad det var, innan vi av Eldeman fick ytterligare vägledning.

Då var Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, det som skulle ge oss det sökta ordet regnvatten, lättare.

Lite svårare igen var det att komma på vad det var för wienervals (det hördes) Herbert von Karajan spelade. Jo den heter ”Geschichten aus dem Wiener Wald”.

Också klassisk, filmad musikal förekom i dagens kryss: ”Edelweiss” ur ”The Sound of Music” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein. Den har jag förstås sett på bio.

Scenföreställning och barnbok var också norrmannen Thorbjørn Egners – svaret är alltså Egner – ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, en härlig historia.

Lady Gaga är ju ständigt med i Melodikrysset, i dag med ”Applause”.

Det tycker säkert många av de yngre lyssnarna är urlätt, men själv är jag egentligen mer hemma i den äldre schlagervärlden.

Så jag har inge svårigheter att känna igen Olle Bergmans ”Sjung och le” från 1955. Jag minns också, att Alice Babs sjöng den.

Och ”Gungeligung” minns jag med Åke Grönberg, som inte bara sjöng den utan också var en av upphovsmännen till.

”Två mörka ögon”, som skulle ge oss kryssordet iris – minns jag med Sven-Ingvars.

Krysset inleddes i dag för övrigt med en annan dansbandslåt, där svaret efter en rad konstiga eldemanassociationer, som jag inte riktigt begrep, måste bli Sten och Stanley samt att en av upphovsmännen till ”Jag vill ha en egen måne”, låten som spelades, var Ted Gärdestad, som ju ursprungligen sjöng den.

Jo, en del var tillkrånglat i dag. ”Edelweiss” spelades till exempel på gitarr och dricksglas. Och nog var det en märklig version av ”Gungeligung” Lennart Palm spelade.

Skönt att höra ”Euphoria” i sedvanlig tappning av Loreen.

Men vi kan avsluta med ”Engelbrekstmarschen”, den som i original handlar om Engelbrekt Engelbrektsson. Melodin användes fordom även inom arbetarrörelsen: i gamla upplagor av ”Tidens sångbok” hittar man den med annan text och titeln ”Ungdomsmarsch”.

Men nu ska jag alltså själv ägna mig åt att fira en av ungdomarna i den nära släkten.

Rymden, på Uppsala stadsteaters scen

”Kosmos+” i regi av Kirsten Dehlholm på Uppsala stadsteaters stora scen, är ett svårgripbart sceniskt verk redan i det att det har så många manusförfattre: utöver regissören även Laura Mortensen, Morten Søndergaard, Anne Mette Fisker Langkjer, Mindaugas Nasteravicius och Tomas Lagermand Lundme. Till det kommer ytterligare några som har bidragit till konceptet.

I den här föresällningen, delvis inriktad på barn, vilket märktes i publiken, medverkade mycket riktigt barn (som växlar mellan de olika föreställningarna). Men också de vuxna skådespelarna, sådana som Göran Engman och Åsa Forsblad Morisse, lånar mer ut sina röster än spelar roller i traditionell mening.

Ämnet för föreställningen är rymden, och följaktligen domineras scenen av bilder, ljus- och ljudeffekter. För oss vuxna i publiken, särskilt för oss som har en viss utbildningsnivå, innehåller den här sceniska rymdföreställningen inte så mycket som vi inte visste förut. Och på sätt och vis var det skönt att slippa metafysiska spekulationer, bara stirra ut i rymdens oändlighet och dess förinnan på delarna i det solsystem vi, tack vare dess relativa närhet, någorlunda har lyckats kartlägga.

Som intresseskapare för den yngre publiken fungerade sjuårige Tom. Hur mycket av det vi fick se och höra på scenen som var begripligt och sammanhängande för den yngre delen av publiken vet jag inte, men jag såg faktiskt åtminstone något av de inte allra yngsta barnen, som satt i ytterdelen av en rad, periodvis i stället uppehålla sig i gången utanför och då inte ens med blicken riktad mot scenen.