Melodikrysset nr 36 2007

Eldeman hade tydligen fått in mängder av kommentarer om förra Melodikrysset: lösarna tyckte det var svårt. Den här gången utlovade han ett lättare kryss, och det var det.

Jag löste samtliga frågor utan att googla, och i bara ett fall behövde jag använda ledbokstäverna för att komma på svaret: Förnedringsprogrammet Idol ser jag inte på, och följaktligen har jag aldrig, vad jag kan påminna mig, hört Markus Fagervall i ”She Will Be Loved” – i det här fallet kommer mina kunskaper sig av att jag har kontrollgooglat efteråt.

Mina känslor för Idol och musiken där kunde illustreras med Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Men det var svaret på en annan fråga.

Den frågan hörde till dagens många lätta. A-Teens hör kanske inte till det jag själv brukar lyssna på, men nog känner vi som är någorlunda hemma i populärmusiken till att de är unga entusiaster, som gör ABBA-låtar, i det här fallet dock en cover på Nick Kamens ”I Promised Myself”.

Den kända musikalartisten, som 2004 tävlade i Melodifestivalen med ”Tango! Tango!”, var Petra Nielsen. Här talade Eldeman om att hon har påbrå, med vilket väl menas att hennes mamma heter Monica Nielsen. Henne har jag träffat några gånger förr i världen. Hon sjöng in Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” på en skiva från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och jag skrev mapptext. Jag skrev också mapptext för LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc, 1976).
Och så var Monica och jag på valturné med Olof Palme; jag minns till exempel en turnékväll då vi mellanlandade på Harpsund.

Också Annica Risberg – här i ”Bortom tid och rum” – har jag hört live. Om jag inte minns alldeles galet bland annat vid ett gravöl på jazzklubben Fascing med en avgående socialdemokratisk regering.

Och apropå familjen Nielsen: en annan känd musikalisk familj heter Wahlgren. Det senaste skottet på det trädet heter Benjamin, med det dubbla efternamnet Wahlgren-Ingrosso. Han sjöng ”Jag är en astronaut” – som väl också brorsan Linus har sjungit? (Systersonen ska det vara, påpekar Annika i en kommentar.)

Med Benjamin är vi snudd på nere i barnviseåldern. Veckans barnvisa var ”Prästens lilla kråka”, som ju hamnade i ett dike.

Illa gick det också för ”Den kaxiga myran”, som på slutet fastnade i en Toy. Stefan Demert skrev den roliga texten och även melodin.

En annan rolig och hörvärd trubadur av samma generation är Ewert Ljusberg, också känd som president i republiken Jämtland. Här hörde vi honom i ”Folksångarens dilemma”.

Birgitta och jag hade ju gemensam 70-årsmottagning för en vecka sen, och jag instämmer gärna med Jan Malmsjö i fianalsången ur ”La Cage Aux Folles”: ”Vår bästa tid är nu”.

Fast vår romans har varat åtskilligt längre än romansen i F-dur av Ludwig van Beethoven (som Eldeman dessutom hade kortat ner).

När vi återvände hit till Öregrund från mottagningen inne i Uppsala, fann vi, att det hade varit ”Stormy Weather” – Harold Arlen och Ted Koehler heter upphovsmännen – vilket med Eldemans sällsamma logik skulle ge vindstilla.

Här i Öregrund har vädret hur som helst kantrat mot höst, så det passade bra att Eldeman i dag spelade ”Hösten” ur Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Styrkt av ”Snabbköpskassörskan”, framförd på gotländska av Di sma under jordi, ska jag nu gå till Konsum och handla. Undrar om det i dag är Marina, Annika, Jessica eller Siv som sitter i kassan? Men det kan ju vara Mats också.

PS efter besöket på Konsum: Det var Mats som satt i kassan.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Sommarlovsföljetongerna i radio

Till Birgittas och mina morgonvanor under sommaren hör att lyssna på sommarlovsföljetongerna i radions P1. Det gjorde vi naturligtvis redan när det fanns barn i huset som ville lyssna. Men vi har aldrig upphört med denna vana, heller när barnen var utflugna ur boet.

Jag har sålunda genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks “Tordyveln flyger i skymningen“. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

Om boken och radiodramatiseringen finns mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Följande finns också där, men eftersom Maria Gripes ”Agnes Cecilia” den här sommaren har gått som radioföljetong, återpublicerar jag den del av texten, som rör den här boken.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes “Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med “Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I “Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

***

I raden av årets sommarlovsföljetonger såg jag, med det här som utgångspunkt, särskilt fram mot att få höra en dramatisering av ”Agnes Cecilia”.

Men jag blev besviken. Jag tyckte inte dramatiseringen var lyckad. Det var för många otydligheter och för mycket (ofta svåruppfattad) monolog från huvudpersonens sida. Trots att jag alltså har läst boken tidigare och till och med har skrivit om den, hade jag i den här radioversionen ibland svårt att uppfatta handlingen.

***

Desto mer har jag uppskattat den senast avslutade följetongen, Edith Nesbits ”Dickie Harding”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 (10 januari) skrev jag i en sammelrecension av flera böcker: ”Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.”

Fantastika

I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga P Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel “Skattsökarna“, saknar inte socialt budskap! I “Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i “Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen “Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

Nesbits ”Dickie Harding” hade jag tidigare inte läst, när jag nu hörde den som sommarlovsföljetong. Jag förstod dock mycket snart, att den har ett samband med hennes ”Huset Ardens gåta”. Dickie Harding är släkt med barnen i ”Huset Ardens gåta”; i själva verket är hans namn en förvanskning av Richard Arden. Och mycket av det övriga spännande, skattsökeriet, tidsförflyttningarna till 1600-talet, Mullsorken och annat sådant, finns också i den här historien.

Och så är historien, också i sin radioversion, rasande bra berättad: spännande, begriplig för lyssnaren.

Den här sommarlovsföljetongen ber jag att få tacka för.

Slutligen: varför i all sin dar ger inte Rabén & Sjögren ut den här boken och övriga böcker av Edith Nesbit – samtliga mästerligt översatta av Jadwiga P Westrup – i sin ungdomsklassikerserie?

Ingmar Bergman – The End, Fin, Fine, Slut

Den journalistiskt snyggaste rubriken med anledning av Ingmar Bergmans (1918-2007) död har dagens Upsala Nya Tidning: The end, fin, fine, slut.

Ingmar Bergman hade flera strängar på sin lyra – han var också författare och teaterregissör – men i mina ögon är han just som filmmakare en av världens stora. Att döma av reaktionerna i ledande utländska media är världen uppenbarligen ense med mig om detta.

Jag, i dag 70 år, fångades redan i unga år av Ingmar Bergmans filmer, förstod att det han skapade var filmkonst. Filmer som ”Det sjunde inseglet” (1957) gjorde ett outplånligt intryck; jag minns att jag under gymnasietiden skrev om den i en av mina svenskuppsatser.

Men egentligen hade mitt bergmanintresse vaknat redan tidigare. Jag var genom Folket i Bild väl förtrogen med Per Anders Fogelström, och hans ”Sommaren med Monika” såg jag givetvis också på bio, när Ingmar Bergman år 1953 gjorde en filmversion av den.

Det fanns hos den unge filmaren Bergman ett rebelliskt drag, som talade direkt till oss som befann oss i de upproriska och hormonstormpräglade tonåren. Ett annat exempel på detta är en film, som han inte har regisserat själv, Alf Sjöbergs ”Hets”, men där han skrev manus samt biträdde Sjöberg som regiassistent och scripta. När jag i änden på gymnasieåren tillsammans med Anders Thunberg tog initiativ till att bilda Mellannorrlands elevorganisation, en kretsorganisation inom Seco, fixade Anders visning av ”Hets”, på Saga-biografen i Sundsvall om jag inte minns fel. Trots att ”Hets” gjordes redan 1944, var det inte svårt för oss som var gymnasister på 1950-talet att i våra egna läroverk hitta paralleller till filmens tyranniske latinlärare Caligula (Stig Järrel).

När jag tittar på listan över de filmer Ingmar Bergman har gjort, framför allt de filmer han gjorde under 1950- och 1960-talen, ser jag, att jag har sett dem allesammans, flertalet redan när de hade biopremiär, många av dem dessutom senare i repris i TV. Jag har också många bergmanfilmer på video.

Jag var extremt filmintresserad under de här åren. Läste de ledande filmrecensenterna i stockholmstidningarna och försökte gå på alla filmer som föreföll sevärda. Under studenttiden i Uppsala var jag med i Studentfilmstudion, där förresten under en period min vän Jonas Sima (senare filmrecensent och filmare) var ordförande.

Trots vad jag ovan har skrivit om den unge rebelliske Ingmar Bergman och även i beaktande av hans många filmuppgörelser med den borgerliga familjen (inte minst hans egen), kunde man ju kanske vänta sig, att en ung, kulturradikal med mina värderingar kanske skulle ha vänt sig ifrån honom och hans filmer; somliga gjorde det ju också under de röda årtiondena. Men icke – jag har obrutet haft en så stor respekt för Bergmans konstnärliga begåvning, att jag aldrig har varit ens i närheten att se honom som ointressant heller då han har behandlat ämnen som i grunden är mig främmande. Den här prästsonens eviga brottning inte bara med fadern utan också med Fadern har ju liksom inte varit min bag, men det sätt på vilket han har brottats med existentiella problem har varit så konstnärligt intressant, att jag inte har skjutit ifrån mig hans filmer såsom varande likgiltiga för en människa med min övertygelse.

Det har av naturliga skäl blivit mycket Bergman det senaste dygnet. Jag har läst mängder av artiklar och delar av de bilagor som har ägnats åt minnet av honom. I går kväll såg Birgitta och jag nyhetssändningarna i TV och så första delen av Marie Nyeröds verkligen intressanta och välgjorda intervju med inklippta filmklipp. Därefter såg vi ”Smultronstället”, som också visades i TV 1.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen, sedan den premiärvisades år 1957. Jag har alltid hållit den för att vara en av Ingmar Bergmans bästa filmer. Till det bidrar Gunnar Fischers foto men framför allt den åldrade Victor Sjöströms gestaltning av huvudpersonen, Isak Borg: med små medel, ofta bara knappt märkbara förändringar i ansiktsuttrycket, ger han nycklar till sin både yttre och inre resa.

”Smultronstället” är en både mörk och sommarlätt berättelse. Dess tidsaxel spänner formellt från tidig morgon till sen kväll, men genom uppehållen i ungdomens sommarviste, Smultronstället, och hos den urgamla mamman (spelad av den sprött fågellika Naima Wifstrand) samt inte minst genom drömmarna – Isak Borgs drömmar – ser vi ett helt liv speglas i sina väsentliga delar. Det här är urskickligt gjort av Bergman!

Filmens grundtema initieras redan i den dröm Isak Borg vaknar ur i gryningen: Han vandrar ensam genom ett öde stadslandskap, där den klocka han tittar på saknar visare. Han möter en hästskjuts utan kusk men med en likkista som, när vagnen slår i mot en gatlykta, trillar i gatan. När Isak Borg går fram till kistan, vars lock har gått upp i fallet, ser han sig själv ligga i kistan, och hans döda hand griper efter honom för att dra honom ner i kistan.

Det handlar alltså, som så ofta hos Bergman, om döden och om hur dödens obönhörliga närmande får oss att reflektera över vårt liv och meningen med det.

Filmens handling går ut på att för Isak Borg visa hans eget livs tillkortakommanden: egoismen, slutenheten, misslyckandena i relationerna till dem som borde ha stått honom närmare.

Den yttre handlingen är en bilresa från Stockholm till Lund, där Isak Borg samma kväll ska promoveras till jubeldoktor.

Utöver av modern, som Isak Borg gör ett kort uppehåll hos på väg mot Lund, använder Bergman sig av två par och en triangel som katalysatorer, i så väl filmens verklighet som i Isak Borgs drömmar, för att få honom att se sig själv som den han verkligen är.

Som medresenär får han till att börja med sonhustrun Marianne (utmärkt spelad av Ingrid Thulin), som har separerat – om tillfälligt eller permanent vet man än så länge inte – från sin man Evald (Gunnar Björnstrand), alltså Isaks son. Orsaken till deras dittillsvarande barnlöshet – Isaks egen skuld till detta så väl som personlighetsdrag sonen delar med honom – blottläggs under bilfärden.

I samband med uppehållet vid Isaks forna sommarviste, filmens Smultronställe, dyker det upp tre unga liftare på väg till Italien: Sara (Bibi Andersson), Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam). Bibi Andersson spelar samtidigt i Isak Borgs drömbilder rollen som hans ungdomskärlek, som hans mer praktiskt kurtiserande bror lyckas erövra och senare gifter sig med. Pojkarnas roll i filmens nu är dels att konkurrera om Sara, dels att, på ett närmast komiskt övertydligt sätt, illustrera två livshållningar: ateistens och den religiöses: de råkar bokstavligen i slagsmål, av både den ena och den andra anledningen får man förmoda.

En djupare religiös ingång finns hos Isak Borg själv, när han i samband med en måltid och rast på Brahehus vid Vättern ur minnet läser de två första verserna i Johan-Olof Wallins psalm ”Var är den vän, som överallt jag söker”, men i den här bergmanfilmen spelar Freud en betydligt mer framträdande roll än Gud som inspiratör och förklaringskälla.

Det här blir särskilt tydligt i de delar av filmen, där det både bilhavererade och personligt havererade paret Altman, ingenjören och katoliken Sten (Gunnar Sjöberg) och hans fru Berit (Gunnel Broström) finns med i handlingen. Parets gräl i bilen väcker minnen från Isak Borgs eget äktenskap, och drömsekvenserna (han somnar i bilen medan Marianne kör) återkallar både egna tillkortakommanden (tentamensscenen) och hustruns (nu död) otrohet.

Men nu närmar sig Isak Borg mer och mer sanningens minut: Mycket av det han har råkat ut för och sedan känslomässigt hållit ifrån sig beror kanske på honom själv?

Isak Borg har kommit till självinsikt, när bilen väl kommer till Lund och promotionen.

Och så slutar filmen närmast lyckligt.

När de blivande jubeldoktorerna i procession går in i Lunds domkyrka, vinkar och ropar Sara till ”farbror Isak”, och när han senare på kvällen är på väg att lägga sig, står de tre liftande ungdomarna utanför och sjunger serenad för honom: ”Blommande sköna dalar” med text av Zacharias Topelius.

In i sovrummet kommer också i tur och ordning sonen Evald och sonhustrun Marianne; hon är hemma för att byta skor inför dansen, och de ska alltså fortsätta festen (och sannolikt livet) tillsammans. Försonande och vänliga ord växlas också mellan dem och gamle Isak.

Och jubeldoktor Isak blir inför natten som vanligt omskött av hembiträdet fröken Agda (Jullan Kindahl, som gör en stor liten roll). Hon upprätthåller, trots ett litet försök till motsatsen från hans sida, den klassmässiga distansen dem emellan. Vilket inte hindrar att de i filmens slutscener framstår som ett rart gammalt par.

Över huvud taget finns – särskilt i avsnitten från sommarstället / Smultronstället – även i den här filmen skildringar av det slags borgerliga familjeliv, som har blivit ett av Ingmar Bergmans signa. Jag har knappast alls refererat dem här, men det står ett skimmer av både det förfelade men också förlorade och saknade kring dem.

”Smultronstället” är en rik film i det att den förenar smärta och leenden, i inte så få fall faktiskt rent av muntra skratt.

Medan jag skriver det här, hör jag också på reprisen av Ingmar Bergmans sommarprogram, det som i så hög grad förenade minnen med musik.

Också i ”Smultronstället” förekommer mer musik än den jag redan har nämnt, till exempel en fuga av Bach. Musiken har alltid en mycket speciell, ofta utstuderad roll i Bergmans filmer.

I själva verket har en av dem som stod för musiken i några av hans filmer, Käbi Laretei, landsmaninna till mig och skicklig konserpianist samt gift med Ingmar Bergman 1959-1969, gett mig viktiga nycklar till Bergmans sätt att leva och skapa. Något av detta speglas i de recensioner jag har återpublicerat ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Gisela May sjunger Brecht / Weill

Birgitta och jag har gemensam 70-årsmottagning först den 31 augusti. Men riktigt gamla vänner vet ju när jag har min riktiga födelsedag (19 juni), och flera av dem har därför hörts av med födelsedagshälsningar. Hans O Sjöström, som ni ofta har kunnat läsa här på bloggen, och hans hustru Lill skickade också en present, en mycket välvald sådan för en man med min inriktning.

Jag fick en LP med Gisela May, ”Brecht / Weill” (Eterna 8 25 427, 1966).

Eterna är ett östtyskt skivbolag, som för övrigt har gett ut många mycket bra skivor; jag har ett antal.

Gisela May (född 1924) är en tysk skådespelerska, som bland annat från 1962 (och trettio år framåt) arbetade för Berliner Ensemble, som leddes av Bertolt Brecht. Hon har också spelat in mängder av skivor och även filmer. Den här LPn spelades alltså in relativt kort tid efter det att Gisela Mays samarbete med Brecht hade inletts inom ramen för Berliner Ensemble.

En sak som jag genast slås av, när jag lyssnar på skivan, är att Gisela May, en sjungande skådespelerska, gör mycket större rättvisa åt Brechts och Weills material, än till exempel en operasångerska (åtminstone i normalfallet) skulle ha kunnat göra.

Några ord också om Brecht och Weill.

Bertolt Brecht (1898-1956) var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material. Jag kan här bland annat hänvisa till det jag har skrivit om ”Tolvskillingsoperan” – se Kulturspegeln, Teater. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter).

1933 lämnade Brecht av politiska skäl Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och, alltså, Gisela May.

Kurt Weill (född 1900 i Tyskland, död 3 april 1950 i USA; han var från 1943 amerikansk medborgare) var tonsättare. I den egenskapen samarbetade han under en relativt kort tid, 1927-1930, med Bertolt Brecht. Weills hustru, skådespelerskan Lotte Lenya, hör för övrigt också till dem som har gjort oförglömliga tolkningar av Brechts (och makens) verk.

Eftersom Gisela Mays ovan nämnda Brecht-LP genomgående har musik av Kurt Weill, är det lätt att räkna ut, att de sånger hon framför är skrivna under några korta år med 1930 som slutpunkt. Men vilka verk!

Jag har hört ”Surabaya-Johnny” och ”Bilbao-Song” ett oändligt antal gånger – och jag älskar dem, men varifrån kommer de? Jo, från ”Happy End” (1929). Den är en komedi i tre akter, som genom ämnesval och miljö (gangsters i Chicago) väl kan sägas ha vissa likheter med den vida mer beömda ”Tolvskillingsoperan”. Brecht har skrivit den tillsammans med Elisabeth Hauptmann (som här kallade sig Dorothy Lane), och musiken är alltså av Kurt Weill.

Ytterligare ett samarbete mellan Brecht och Weill var ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” (”Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny”, 1930), en opera där Weill stod för musiken och tillsammans med Brecht skrev librettot. Även här rör vi oss i en krets av skurkar: Tre förrymda sådana, Trinity Moses, Leona Begbick och Fatty the Bookkeeper, hamnar i öknen och beslutar sig för att där bygga en stad, Mahagonny, som erbjuder den som kan betala allt tänkbart i fråga om sprit, spel och sex.

Tre sånger ur ”Mahagonny”, framför allt den berömda ”Alabama-Song”, finns med på LPn med Gisela May.

Hon avslutar med fyra sånger ur det mest berömda Brecht-Weill-verket av alla, ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”) från 1928. Här har Brecht arbetat utifrån en förlaga, John Gays ”Tiggarens opera”. I fallet ”Tolvskillingsoperan” ber jag att få hänvisa till en utförligare artikel under Kulturspegeln, Teater.

Sammantaget vill jag varmt rekommendera Gisela Mays tolkningar av de här nämnda (och även onämnda) styckena. Hennes framföranden präglas av både kraft och elegans, och hon har den skickliga skådespelerskans förmåga att framhäva textens och musikens dramatik utan att för ett ögonblick spela över. Hennes diktion är också utmärkt, vilket kan glädja lyssnare som i likhet med mig har tillräckligt mycket av skoltyskan i behåll.

Melodikrysset nr 26 2007

I dag fick jag kämpa med Melodikrysset.

Det utlöstes av att jag var sent ute med kaffekokningen. Just när jag hade börjat med Melodikrysset, kokade kaffet övet, och inte måttligt heller. Hela spisen var täckt av hett kaffe och kaffesump. Svärande sprang jag mellan Melodikrysset vid radion och spisen, där jag gradvis torkade upp och gjorde rent. Av detta följde att det droppade vatten på papperet där jag antecknade kryssfrågorna.

Och så kom det, mitt under det att jag höll på med detta, en fråga som jag borde ha kunnat lätt som en plätt men för mitt liv inte kom på svaret till. Det var 1950-talsschlagern om damen som är i kyrkan där hennes älskade gifter sig. Jag minns mycket väl melodin, men jag kommer inte på titel och refräng. På slutet lyckades jag dock med hjälp av ledbokstäverna, i båda fallen första och sista bokstaven av tre, komma fram till att de eftersökta orden måste vara jag kom.

Av melodifestivalfrågorna var ”The Worrying Kind” med The Ark lätt. Inte lika lätt (för mig) var det att identifiera Sebastian med ”When the Night Comes Falling” och ”Alexandra” från 1987 med Sound of Music, som bestod av Peter Grönvall, Angelique Widengren och Nanne Nordqvist (senare Grönvall) – jag har googlat.

Prince hör verkligen inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst har jag hört ”Purple Rain”.

Filmmusik brukar jag ha svårt att identifiera, men efter en stund kom jag i alla fall på, att den här spelade musiken kom från ”Stålmannen”.

Resten var däremot inte så svårt för mig.

Sångarna med barnviseklassikern ”Kungens lilla piga” – här tryfferad med Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – var Lasse Åberg och Göran Ringbom. Åberg känner jag personligen, och Ringbom med sitt karaktäristiska gotländska idiom har jag hört live i Visby.

Det damerna rör sig på i ”Flickorna i Småland” är villande mo.

Jag gillar mycket både Jacques Brel och Evabritt Strandberg. Här hörde vi henne sjunga hans ”Marike”.

Veckans Taube var ”Nudistpolka”, som man förstås ska dansa näck.

Klarinettisten Acker Bilk har ett mycket karaktäristiskt spelsätt, och dessutom har naturligtvis en gammal radiot som jag även tidigare hört honom spela ”Stranger on the Shore”.

Den tyska tangon vi hörde har också den fordom spelats mycket i radio. På svenska heter den ”Jag kysser eder hand, madame”.

Och skulle inte en gammal stofil som jag känna igen revyartisten, kuplettsångaren, skådespelaren med mera Sigurd Wallén? Här sjöng han ”Som klippt och skuren för mig”.

Ur ”Spelman på taket” spelades ”Om jag hade pengar”. Det problemet kunde ju till exempel avhjälpas med lön. Men som Anne Ringmann påpekar, kunde ju Tevjes problem också lösas med lån. Vi får väl se, vad den enväldige domaren Eldeman säger.

Slutligen hörde vi Björk sjunga ”Hope”. Hon kommer från Island och har därför, men naturligtvis främst för att hon är en så bra sångerska, belönats med pris av Nordiska rådet. När priset utdelades i Rådhuset i København, satt jag längst fram nedanför scenen, och jag har där följaktligen hört henne sjunga live, till och med på mycket nära håll.

***

På jakt efter svar till någon fråga i allra senaste Melodikrysset? Prova då att antingen gå direkt in på min blogg, http:enn.kokk.se. eller att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Och så är jag inne i sammanträdeskvarnen igen

Birgitta åker till Wien. Det gör hon i sin egenskap av ordförande i Svenska Unicef.

Själv åker jag till Uppsala för en räcka möten och sammanträden, de första efter det att lunginflammationen slog mig i däck.

Jag var ute och träningsgick i går kväll; kondisen är dålig efter en dryg månads vistelse i sängar och stolar. Återvände hem lite småsvettig.

I dag tog jag buss 811 in till Uppsala.

Första mötet var trevligt och föga maktpåliggande, en avtackningsmottagning för den avgående chefen för Upsala Stadsteater, Stefan Böhm. Jag tackade honom privat för en räcka förbannat bra teaterföreställningar, i egenskap av uppsaliensisk kulturpolitier för att han har fått det att gnistra och spraka i stans kulturliv. Och så fick han retroaktivt en guldstjärna av mig för sina tidigare insatser i Fria Proteatern; vi har talat om det här tidigare och har då konstaterat att vi har ett gemensamt intresse för den politiska musiken. Jag hälsade givetvis också från Birgitta och förklarade, varför hon inte kunde vara med.

Från Stadsteatern promenerade jag vidare till Missionskyrkan, där styrelsen i lokalavdelningen av Ordfront skulle ha sammanträde. Vi hade bokat lokal, men Missionskyrkan verkade mörk och öde; vi kom inte in. Därför promenerade vi ner till korsningen Svartbäcksgatan/Linnégatan och satte oss på Café Linné, utomhus på gården ner mot åsidan; det här stället ligger mitt emot Linnéträdgården.

Vi pratade först om våra intryck av Ordfronts årsstämma här i Uppsala: var överens om att också Ordfront lider lite av den anemi, som utmärker alltför många folkrörelser. Det behövs fler lokalföreningar och fler basaktiviteter! Vi lovade varann att försöka dra in fler av medlemmarna i vår egen lokalavdelning i mer aktivt arbete.

Men vi behöver då från styrelsens sida också erbjuda medlemmarna en intressant och attraktiv verksamhet, något som vi faktiskt lyckades ganska bra med under föregående verksamhetsår. Ola Wong är på gång med ett möte om Kina, bara vi lyckas hitta ett lämpligt datum, när han är hemma och tillgänglig. Vi planerar ett nytt möte i vår serie om klass och skrivande. Där har vi flera intressanta och publikdragande namn på förslag – idel kvinnliga författare – men eftersom inget ännu är klart, nämner jag inga namn. Det gör jag heller inte i fråga om vårt planerade möte med deckarförfattare om deckare och dessas funktion inte bara på bokmarknaden utan också i samhällsdebatten. Lyckas vi i enlighet med våra intentioner i det här fallet, kommer vi att behöva en jättelokal. Vår ordförande, Kjell Eriksson, själv framgångsrik och samhällstillvänd deckarförfattare, jobbar med det här projektet. Slutligen tänker vi också synas och höras under Kulturnatten.

Sammanträdet med styrelsen för Ordfront drog ut på tiden, och jag hann aldrig gå till det som skulle ha varit min nästa anhalt, vernissagen i Munin (huset där kulturkontoret är inhyst och kulturnämnden har sina sammanträden). Där var det vernissage på en konstutställning med de stipendiater som får kulturnämndens kulturstipendier inom genrerna konst och konsthantverk: Eva Högberg, Erika Bengtsdotter, Katriina Flensburg, Annika Berg Frykholm och Marie-Louise Sundqvist. Erika Bengtsdotter har jag för övrigt träffat i andra sammanhang, också hört henne spela dragspel (vilket hon alltså inte fick pris för i det här fallet); jag gratulerade henne senare i foajén till Reginatatern, där prisutdelningen skedde senare på kvällen.

Innan jag kommer till den ska jag kanske nämna, att de här fortbildningsstipendierna (som gick till fler än de nämnda) är på 15.000 kronor.

Två arbetsstipendier delades också ut, om vartdera 100.000 kronor.

Det första av dessa gick till litteraturvetaren och författaren Carina Burman, just nu aktuell med sin prisade bok om Klara Johansson. Hon är en sån där person som jag med jämna mellanrum träffar i Uppsalas kulturliv, så det är självklart att jag också personligen gratulerade henne efteråt. Det är då bäst att tillägga, att stipendiaterna föreslås av en särskild stipendiekommitté inom kulturnämnden (jag är inte med i den) och att kommittén har experthjälp till sitt förfogande.

Det andra arbetsstipendiet på 100.000 kronor gick till kompositören Åke Eriksson, som tackade genom att bland annat låta oss få del av ett stycke ur ett körverk, som han har skrivit till text av Elisabet Hermodsson.

Men allra först i prisutdelningsprogrammet delades fem stipendier à 4.000 kronor ut till lika många unga skrivare, David Sundqvist, Sophie Karlsson, Frida Haapaniemi, Annie Burman och Anna Skörd.

Och jo, Annie Burman är en dotter till Carina Burman.

Annies stipendium är helt och hållet hennes egen förtjänst!

Melodikrysset nr 21 2007

Vid lunchtid var febern nere i 38,2 grader, och en smula dumdristigt satte jag mig att lösa Melodikrysset på webben. Det kändes lite trögt i huvudet, men det gick. Mitt i krysset fick jag telefon från Hjärtkliniken på Akademiska: den sköterska jag fick prata med trodde inte, att de symtom jag delgav henne hade något med pacemakeroperationen eller hjärtat att göra. Det jag under tiden hade missat i Melodikrysset, tog jag igen på snabbgenomgången.

Som tur var, tyckte jag inte veckans melodikryss var så där fasligt svårt.

Där förekom inte mindre än tre muikaler: ”Edelweiss” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”, Richard Gere sjöng ur ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins, Bob Fosse, Fred Ebb och John Kander. Och så förekom också musik ur Cole Porters ”Kiss Me Kate”.

Däremot fick jag googla för att få fram att den kvinnliga svenska artisten med ”Vägen hem” var Sara Löfgren. Prince som upphovsman till ”Nothing Compares With You” tog jag på ledbokstäverna. Samma slags hjälp fick jag med att identifiera Enya i ”The River Sings”.

Betydligt lättare för mig var det då att identifiera Py Bäckman med ”Långt härifrån”, inte för att jag minns henne från Melodifestivalen 1992 men för att jag har recenserat henne på den tiden jag skrev om skivor i Aktuellt i politiken (s). (Jag minns förresten fortfarande, att hon och Dan Hylander skickade en stor och fin krans till Olof Palmes begravning.)

Jag missade titeln på låten, men den norska sångerskan måste ha varit Ane Bruun.

Musik som man hörde i radion i yngre år är det ganska lätt att komma ihåg. Det gäller till exempel ”Fia Jansson”. Och det gäller också ”La Cucaracha”, som i singularis obestämd form på svenska blir kackerlacka.

Lika välbekant för mig är ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider”, på svenska le.

Självfallet minns jag också ”Hotel California” med Eagles. Har inte den här låten förresten förekommit i Melodikrysset för inte särskilt längesen?

En fråga jag, på grund av samtalet från Akademiska, helt missade var den om låten som skulle ge en delstat. Det lilla jag hörde av den i snabbgenomgången var dock tillräckligt för att jag skulle känna igen ”The Yellow Rose of Texas”. Sorry – tydligen var det i stället ”San Antonios Ros, Texas rödaste ros”, som jag säkert hade känt igen, om jag inte telefonsamtalet hade hindrat mig från att lyssna. Men jag har ju inte vilselett någon i alla fall: Texas blev det hur som helst.

När jag var klar med alltihop, gick jag ut till Birgitta i trädgården – där var kallt och regnigt – och berättade, att Akademiska uteslöt hjärtat. Det räckte för att jag åter skulle få våldsam hosta och nya frossbrytningar. Strax låg jag däckad på sängen – orkade absolut inte skriva in lösningen på Melodikrysset. Vid middagstid var febern uppe i 39,2.

Jag tog två febernedsättande tabletter och har sovit bort en stor del av kvällen.

I morgon ska jag försöka ta mig till Östhammars sjukhus.

***

Söker du efter något svar i senaste Melodikrysset, gå då direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till det senaste krysset.

Nytt liv – Linné Gala Event

I kväll var jag på Vaksala torg och såg ett av linnéjubileets stora publika evenemang, ”Nytt liv – Linné Gala Event”. Regnet hängde i luften. Det kom dropp. Men makterna var på vår sida.

Min vän Peter Gistavsson, vice ordförande (s) i kulturnämnden, höll ett kort introduktionstal – betonade där också att många människor genom sitt arbete bidrog till Carl von Linnés verk: kvinnoirna kring honom, lärjungarna, de som utförde alla de praktiska sysslor, som också behövdes för att Linnés arbete skulle bära frukt.

Den föreställning vi fick se liknade på grund av sin mångsidighet inte mycket annat jag har sett på scen. För ledning, koreografi och idé stod SU-EN, svenskan Susanna Åkerblom som har studerat japansk dans i Tokyo 1986-1994, och den professionella dansgruppen i föreställningen utgjordes av hennes Su-En Butoh Company. Där utöver dansade både en grupp seniorer och en grupp juniorer, de senare från Vaksalaskolan. Juniorernas dans i breda byxor är värt ett särskilt omnämnande. För kostymdesignen stod Viola Germain.

Dräkterna tillsammans med den jättelika blomsterinstallation, som utfördes under föreställningen, var mycket vackra. Blomsterinstallationen, av Junichi Kakizaki med assistenter och utförd av floristelever från Ekebybruks gymnasium, var inte bara vacker utan också i en ovanlig färgskala: gult, orange, rosa och lila.

En stråkensemble ur Uppsala kammarorkester och sångerskan Annika Eliasson Frick, här mest som recitatör, samt Gunnar Jimmei Linder på shakuhachi (en sorts flöjt) stod för den musikaliska uppbackningen. Utöver japansk musik innehöll föreställningen stycken av Peter Tjajkovskij, Gunnar Hahn, Edvard Grieg, Georg Riedel, Evert Taube och Carl Michael Bellman.

Allt detta högkulturella kombinerades med en parad av djur med förare. Där sågs hundar, ponnyhästar samt några betydligt större hästar, en get, lamm, en iller och sannolikt ännu fler kreatur än jag hann registrera.

”Nytt liv” är en hyllning till Carl von Linné – texter av honom framförs i föreställningen – och dess skapare SU-EN ser den som en hyllning också till livet i alla dess former. Så här skriver hon i programbladet:

”Nytt liv-föreställningen är en ritual som hyllar livet. Den är en lovsång till vårens krafter. Den grundar sig på en insikt om att livet alltid fortsätter. Trots att vi vissnar och dör, växer det fram nytt liv. Ritualen vill uppmana till att vi måste värna om vår jord och allt liv.

Människan är natur. Naturen är kanske det mest mänskliga som finns. När vinden viner är det luftens andning som omsveper oss.”

Föreställningen ”Nytt liv. Linné Gala Event” är ett beställningsverk av kulturnämnden i Uppsala kommun och arrangerades av kommunen. Evenemangsansvarig har varit Elise Rhodin på kulturkontoret.

Det här arbetet har hon all heder av!

I Linnés tecken

Tillsammans med cirka 350 andra var jag i går kväll på frackmiddag på Uppsala slott; middagen hölls för att hedra minnet av Carl von Linné, född i Småland för 300 år sedan men sedan mest verksam i Uppsala. Värd var landshövding Anders Björck, också han smålänning men numera landshövding i Uppsala.

Både Björck och den svenske kungen får ursäkta, men det klart mest intressanta talet under middagen hölls av den japanske kejsaren Akihito, som helt uppenbart inte bara hade läst på ytligt om Linné inför sverigeresan utan verkligen var insatt i Linnés vetenskapliga betydelse. Mina egna intryck stämde väl överens med dem som min hustru förmedlade av honom efter sin talmansresa till Japan: kejsaren är en bildad och vetenskapligt skolad man.

Vår egen kung åberopade i sitt tal Uppsala universitet som hans egen Alma mater. Efteråt föreslog jag en vid middagen närvarande professor vid sagda universitet – inga namn – att han i ett tentamensförhör skulle testa vad kungen egentligen lärde sig, när han var inskriven vid universitetet. ”Det gjordes då”, replikerade professorn, ”men det måste snabbt avbrytas. Hade man fortsatt, hade han väl inte blivit kung.”

Den japanske kejsaren avslutade sitt tal med att utbringa en skål för Carl von Linné.

En annan bravad stod ytterligare en japan för – möjligen är han gift med Japans ambassadör i Sverige. Den här mannen, om det nu var han, anförde med tonsäkerhet och på träffsäker svenska hela församlingen i ”Helan går”. Kejsaren lär ha tyckt att det var vansinnigt roligt, berättade någon som satt nära honom.

Middagen gick i helsvensk stil. Förrätten, gravad röding med dill och senapscrèmefraiche, skulle dock i nödfall kunna ha uppfattats som sushi. Till det fick man en skiva upplandskubb med västerbottenost plus starköl och Linnésnaps OP.

Till huvudrätt serverades örtstekt renfilé med kanel och honungssås, gräddkokt gotlandssparris och potatisbakelse plus Fairview Pinotage 2006.

När det gällde efterrätten, mörk chokladtårta med smultronkompott och vaniljsås, smakade jag – åldersdiabetiker som jag är – bara på smultronen. Madeiran (Henriques & Henriques), alltför söt för mig, avstod jag helt ifrån.

Orphei Drängar – verkligen inte bara en liten grupp ur kören – bjöd under middagen på fin sånglig underhållning, även ett japanskt inslag. Senare återkom en mindre grupp ur OD med en serenad från en balkong.

Bland gästerna fanns den vanliga blandningen av kommun- och landstingspolitiker, universitetsfolk och, förstås, inbjudna gäster från övriga Sveriges offentliga liv.

Under middagen gjorde mig en av gästerna – man för under kvällens lopp många slags samtal – uppmärksam på att jag och min ”Vitbok” om IB figurerar också I Anders Isakssons nya bok ”Ebbe. Mannen som blev en affär”. Så i dag var jag på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte den.

När taffeln hade brutits och vi skulle sätta oss vid mindre bord för kaffe och cognac, satte jag och Birgitta oss bland partivänner; pratade bland annat med Lena Hartwig och Peter Gustavsson.

Linnéfirandet i Uppsala fortsätter veckan ut.

Efter lunch i dag invigdes Rosénparken mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Där var jättemycket folk i solskenet; bland dem fanns även jag. Under samlingen sjöng och spelade jazzgruppen Labbet (sång, klaviatur, gitarr och bas) – alldeles utmärkt, men man kan ju fråga sig, vad ”Night and Day” och ”Route 66” har med Nils Rosén att göra. Kommunfullmäktiges ordförande Lars Bäcklund berättade sen om Nils Rosén von Rosenstein, om hans epokgörande insatser som barnläkare, om hans vänskap och samarbete med Linné med mera.

Sen fick en av sponsorerna, Stefan Persson från Vattenfall, ordet för ett långt och propagandistiskt anförande om Vattenfalls stora insatser för klimatet och miljön; mycket vindkraft blev det! Försiktigtvis upphöll han sig inte närmare vid de tyska kolgruvorna – nämnde dock den planerade miljövänliga försöksanläggningen. Kärnkraften nämndes över huvud taget inte.

Erik Petersson vid Fiskeriverket berättade, kort och koncentrerat, om Upplands landskapsfisk aspen, av vilken ett stort exemplar fanns att beskåda i ett akvarium.

Efter fotografen Lennart Nilssons rappa invigning av parken släppte Petersson ut aspen i sitt naturliga element, Fyrisån. Den simmade glatt nerströms i den nya asptrappa som togs i bruk samtidigt som den nya parken.

Och i kväll, när Birgitta har sina gamla studentkamrater här hemma på middag, ska jag gå till galaföreställningen på Vaksala torg med Su-en, en kvintett ur Uppsala kammarorkester, barn med flera. Det blir en performanceföreställning med dans, musik och diverse överraskningar, också den ett led i linnéfirandet.