Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

Kondenserad och illustrerad klassiker

Leo – min ryskkunnige svärson skulle skriva Lev – Tolstojs (1828-1929) roman ”Anna Karenina” publicerades i tidskrifter 1873-1877; den svenska tvåbandsutgåva som finns i vår bokhylla är, trots relativt fin stil, på cirka 900 sidor. När den nu på Uppsala stadsteater av Armin Kerber (dramatisering) och Linus Tunström (regi och bearbetning) har förvandlats till en teaterföreställning, är det sålunda tämligen givet att handlingen är starkt kondenserad.

Inte heller är det ett historiskt kostymdrama vi får se på Uppsala stadsteaters stora scen. Maja Ravns kostymer och i flera fall korta kjolar känns tidlösa men hör utan tvivel hemma i en modern tid, och hennes scenografi och rekvisita (sådant som en pooltrampolin, som ser ut att vara av plast, och en mobiltelefon) placerar också ”Anna Karenina” i en modern tid snarare än i Tolstojs 1800-tal.

Personerna och relationerna mellan dem i scenversionen är dock hämtade från Tolstojs roman, och för att underlätta publikens orientering bland de många agerande och deras inbördes, ofta erotiska, relationer, hittar man på sidan 5 i programhäftet ett grafiskt relationsschema. Men jag ska villigt erkänna att det bitvis ändå var svårt att greppa alla agerande och deras inbördes relationer.

Den här uppsättningens styrka är varken karaktärerna – dock med ett undantag, Anna Karenina spelad av Bahar Pars – eller dramaturgin. Det som i stället tilltalade mig och, skulle jag tro, stora delar av den övriga publiken var den erotiska stämningen, i Maja Ravns scenografi ytterligare understruken av detaljer som björkskog och ormbunksnår. Men det gör också att den här föreställningen, mer än på helheten, lever på enskildheter som den älskog (med viss betoning på skog) Kitty (Elisabeth Wernesjö) bedriver med Levin (Jacob Hultcrantz Hansson) och där bådas nakna kroppar bara är lätt dolda av växtdelar.

Men jag måste också erkänna att jag nog hade väntat mig mer av den här scenuppsättningen av ”Anna Karenina”.

Melodikrysset nummer 40 2010

Dagens melodikryss var på det hela taget inte särskilt svårt, men eftersom jag sällan ser TV-serier, hade jag visst besvär med att komma på titeln till den brittiska TV-serie som utgjorde svaret på den allra sista frågan. Nå, till slut kom jag på det: den här serien, som utspelar sig under andra världskriget, gick 1983 i svensk TV och hette då ”Vi möts igen”. Det brittiska originalet från 1982 hette ”We’ll Meet Again”.

Jonas Gardell har jag läst och sett i TV men aldrig sett på scen, men nog var det han som i dag hördes sjunga en kärleksvisa. Honom vill jag gärna passa på att tacka för insatser åt rätt håll i valrörelsen – men det hjälpte ju inte.

En annan gammal radikal, som jag för egen del uppskattar ännu mer, är Hans Alfredson, som vi i dag fick höra i ”Hundbiten”, ur Svea Hund om jag inte minns fel. Den har jag både sett på scen och har som video.

Hans Alfredson återkom för övrigt i krysset, i en lite annan genre. Vi fick höra ”Barcarole” av Jacques Offenbach. Den förekommer, tror jag, i Alfredsons ”Falsk som vatten” från 1985.

En annan gammal radikal var Ture Nerman, socialdemokrat i yngre dar, sedan kommunist, till slut socialdemokrat igen. 1979 var jag med om att på arbetarrörelsens skivbolag a disc ge ut LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” – jag skrev mapptexten om Nerman. På den här skivan fanns bland annat ”Skeppar Sjöstrands farväl” med text av Ture Nerman och musik av Lille Bror Söderlundh, den som vi i dag hörde i en tidigare och för övrigt mycket fin insjungning av Harry Brandelius.

Men mitt musikintresse är brett – i förrgår kväll var jag på ytterligare en konsert med Uppsala kammarorkester. Just där förekom inget av just WA Mozart, men Mozart är utan konkurrens den klassiske kompositör vi har flest skivor av i våra skivhyllor.

Andra föredrar Amy Diamond, men hon finns över huvud taget inte i mina skivhyllor, kommer knappast att finnas där heller. Men i Melodikrysset får jag ju höra henne då och då, och jag mindes faktiskt hennes ”It’s My Life” från Melodifestivalen 2009.

Inte heller finns Pink, som här skulle översättas till Rosa, i mina skivhyllor. Jag tror inte att jag har hört ”Don’t Leave Me” förut, men i det här fallet hjälpte ledtrådarna och Google.

Den spanska räven, som i det här fallet skulle placeras i en lya, mötte jag tidigt: jag såg ”My Fair Lady” med Ulla Sallert och Jarl Kulle i samband med att jag deltog i SECOs elevriksdag 1959.

I dagens kryss hade den, utan någon begriplig logik, kopplats samman med Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”.

En klassiker, fast i en helt annan genre, är ”Idas sommarvisa”, skriven av två socialdemokrater, Astrid Lindgren och Georg Riedel – jag har tidigare skrivit utförligt om bådas förhållande till vårt gemensamma parti, så använd gärna bloggens sökfunktion. Fast här skulle vi ju hitta ett ord i textraden ”gör så att blommorna blommar”.

För blommorna, åtminstone i vår trädgård i Öregrund, är det annars just nu lite av sista dansen. Så egentligen passade det väl bättre att lyssna på ”Vår sista dans”, vanligen med Helen Sjöholm och Bao, i dag dock med Monica Bring.

Monica Bring har jag hört live (både som gatumusikant i Stockholm och på Första maj-möte i Uppsala). Däremot har jag aldrig hört den likaledes hörvärda Anna Ternheim, i dag i ”Make It On My Own”, från scen.

Den låt som nu återstår att redovisa, ”Tijuana Taxi”, har jag däremot hört tidigare i Melodikrysset, med samme Herb Alpbert.

Anders Eldeman har en viss kärlek för repriser.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i dagens melodikryss? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Oktoberdagbok

Så har vi då flyttat in till stan, till Uppsala. I söndags kom den förbeställda stora skåpbilen från Öregrunds taxi, och vi – mest Birgitta och chauffören – packade den full med resväskor och kartonger och krukväxter. Vi gör så här två gånger per år, vår och höst, tar alltihop i ett svep. Det kostar en bra slant, men det är ändå pyttelite jämfört med om vi hade haft en egen bil som ju kostar pengar året om.

Sen gick resten av söndagen åt till att packa upp alltsammans igen. Birgitta duschade också alla krukväxterna innan de ställdes tillbaka i sina stadsfönster, men jag har inte ställt tillbaka mina förrän i dag. Först ville jag putsa mitt fönster, och det har jag gjort nu – det är rätt bökigt, eftersom fönstret finns bakom det stora tunga skrivbord, på vilket datorn står. Men jag plockade bort allt som stod på skrivbordet och diskade en del av sakerna för att få riktigt rent. Och så har jag sopat och skurat, även bakom skrivbordet.

Genast har telefonen börjat ringa, mycket mer än när vi bor ute på landet.

Laboremus, min gamla förening, vill att jag på fredag kväll åker ut till en kursgård och berättar om mitt och Laboremus’ röda sextiotal. Det gör jag gärna. Jag bad visserligen om anstånd med besked till i kväll, eftersom jag inte mindes vilken kväll vi skulle gå på teaterpremiär, men jag har kollat nu: premiären på ”Anna Karenina” på Uppsala stadsteater äger rum först på lördag.

En kille från Handelshögskolan ringde också: Han vill intervjua mig för en uppsats om ARE-bolagen, det reklambolag som Kalle Kilbom byggde upp men som Socialdemokraterna sålde efter kraschen med A-pressen. Jag tipsade honom också om var han kan hitta mer material och vilka han i övrigt borde intervjua – fast Sören Thunell fanns redan på hans lista.

I morse ringde Bengt Göransson. Han ville att jag skulle medverka i ett ABF-program den 22 november klockan 18.00, i ABF-huset i Stockholm, var annars? Temat för kvällen blir Birger Norman, och eftersom jag både har läst och mött Birger, ställer jag förstås upp. Hans författarskap är verkligen värt att göras aktuellt för nya generationer.

Dess förinnan ska jag och Birgitta medverka i publika program på biblioteken i Östhammar (24 oktober) respektive Öregrund (4 november). Upplandsmuseets utställning om de estniska båtflyktingarna, den som vi båda invigde, ska visas där, i de trakter där många av de estniska flyktingarna kom i land.

I förmiddags såg jag i TV riksdagens omröstningar om val av talmän. Cirkus SD har börjat.

Och i morgon deltar jag tillsammans med den före detta talmannen, min hustru, i riksdagens högtidliga öppnande samt även i det musikaliska kvällsprogrammet för riksdagen med gäster i Konserthuset.

Pensionärslivet är ganska omväxlande.

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

33 fina variationer på ett tema som tyvärr inte blir riktigt skarpt

Uppsala stadsteater blev först i Sverige med att spela en pjäs, som blev succé på Broadway, Moisés Kaufmans ”33 variationer” (översättning Mats Kjelbye). Föreställningen i Uppsala i Ulla Gottliebs regi – jag och Birgitta var på premiären i lördags – var på många sätt intressant och njutbar. Gunnar Ekmans scenografi med sina stora panelgardiner som skiftar ljus och mönster bidrar effektivt till att göra scenerna från då respektive nu, från New York respektive Bonn, till en enhet utan tvära scenbyten och där de olika elementen i handlingen elegant glider in i varann. Spelet, med Gustav Levin som Ludwig van Beethoven, med Aksel Morisse som musikförläggaren, samtidigt den betydligt mindre begåvade kompositören Anton Diabelli och med Viveca Dahlén som den döddsjuka musikforskaren Katherine Brandt, är högst kompetent. Och genom hela föreställningen klingar Beethovens variationer på Diabellis skäligen enkla grundkomposition, på scenen framförda på flygel av Maria Rostotsky.

Det här är en föreställning som talar till sinnena, men intellektuellt lämnar den mig lika fullt en smula otillfredsställd. Vad vill den här pjäsen, eller rättare sagt Kaufman, säga oss? En självklar men just därför inte särskilt intressant tolkning är att den geniale tonskaparen, Beethoven, av Diabellis ganska enkla original kan skapa inte bara en eller några få utan hela 33 variationer som hör till det intressantaste som har skapats för piano. Men vad gör i så fall alla de andra figurerna (utöver Beethoven och hans sentida uttolkare) där – är de bara staffagefigurer? Nej, jag tror att Kaufman menar att de alla ska ses som exempel på att ingen människa, inte heller den geniale musikskaparen Beethoven, lever i ett vacuum. Människor påverkar oundvikligt varann – Beethovens geniala variationer utgår från Diabellis skäligen enkla originalkomposition, men också Beethoven hämtar i sin tur inspiration från de mest skilda håll. På så sätt utvecklas ett helt pärlband av nya uttryck, vart och ett av dem av mycket högt musikaliskt värde men ändå inte riktigt likt något av de andra.

* * *

Den svenska premiären på Kaufmans pjäs ägde alltså rum i lördags, under inledningen till Kulturnatten.

Vädret var den här gången nådigt, och i den ljumma kvällen hann vi se och lyssna på ytterligare några musik- och dansbegivenheter i området runt Uppsalas nya centralstation.

Vårt val av program styrdes av ren slump – vi hade nämligen beslutat oss för att äta middag på restaurang innan vi åkte tillbaka till Öregrund, och Katalin på andra sidan järnvägen föreföll mot den bakgrunden vara ett bra ställe att välja. Och vi blev heller inte besvikna: min halstrade gravade lax och Birgittas scampi smakade gott, med ett lagom kylt vitt vin till.

Badortsdagar i Öregrund 13-15 augusti

Ett av sommarens trevligaste evenemang i Öregrund är de så kallade badortsdagarna, i år kommande veckoslut, 13-15 augusti.

Programmet startar

Fredagen den 13 augusti

Klockan 16.00-20.00 är det öppet hus på Hembygdsgården på Västergatan.

Klockan 18.00 ges Cabaret Olrog i Societetshuset, Sjötullsgatan 3 – i programmet ingår allsång. Biljetter à 200 kronor säljs dels i Turistbyrån i hamnkontoret, dels genom Björntjänst i Uppsala, telefon 018-55 67 41.

Klockan 19.00 är det guidad vandring runt badortskvarteren. Badortsvandringen startar utanför Societetshuset.

Huvuddelen av aktiviteterna äger rum

Lördagen den 14 augusti

Runt omkring i staden är det då musikunderhållning med Småländska paviljongorkestern, Brukssextetten och ungdomsorkestern Blås ut.

Klockan 09.30-17.00 genomförs Hembygdens dag i Hembygdsgården. Där bjuds på underhållning och sker kaffeservering.

Klockan 10.00 startar en kappsegling vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-17.00 är det gammaldags marknad längs Rådhusgatan.

Klockan 10.00-13.00 är det tipsrodd runt hamnen, med start vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-13.00 kan man, också med start från Hasselbackspiren, prova på dunk-dunk, det vill säga att åka tändkulebåt.

Klockan 10.00-15.00 sker samtidigt veteranbåtsuppvisning vid Hasselbackspiren.

Klockan 11.00 sker den officiella invigningen av badortsdagarna med tal av Jacke Sjödin från Stora scenen.

Klockan 11.00 är det också dags för badortsdoppet, där deltagarna har tidsenliga, gammaldags baddräkter. Anmälan sker till turistbyrån, telefon 0173-305 55. Har man själv inte gammaldags baddräkt finns ett begränsat antal lämpliga badkläder att låna på turistbyrån.

Klockan 11.00-16.00 rör sig gycklare från Gävle cirkusskola på Öregrunds gator och torg.

Klockan 12.00-16.00 är det konstutställning i Rådhussalen vid Rådhusgatan med naturbilder av Andreas Hedberg på temat ”Vingslag och vågskvalp”.

Klockan 12.00 blir det Jacke Sjödin show med visor och skrönor.

Klockan 12.00-15.00 är det öppet hus i vävstugan i gamla polishuset (in på gården från Rådhusgatan, bredvid biblioteket).

Klockan 12.00-16.00 återuppstår Öregrunds hafsbadsanstalt på Strandhotellet, Styrmansgatan 9. Massage, fotbad och musik står på programmet.

Klockan 12.00-17.00 är det öppet hus på Societetshuset. Där kan man få kaffe och bröd och lyssna på Öregrunds spelgäng.

Klockan 12.00 startar en stadsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 12.30-15.00 har Öregrunds bibliotek vid Rådhusgatan ett omfattande program: Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt bodde förr i Öregrund, och fokus ligger på Marikas författarskap.
Carina Jansson ställer ut ovanliga öregrundsvykort och gratulationskort från badortstiden.
Bertil Lundström visar foton från Öregrund och skärgården.
Lina Yao, Gimo, visar kinesiskt måleri.
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD.
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD.
Hitta dina anor från badortstiden – släktforskardatorn är i gång.

Klockan 13.00 är det start i hamnen för skötbåtstävling.

Klockan 13.00 – presentation av bilarna klockan 13.15 – blir det kortege med veteranbilar genom Öregrund.

Klockan 13.30 berättar Bengt Nilsson från stora scenen om sin höghjuling/gammaldags velociped.

Klockan 14.00 startar ytterligare en badortsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 14.00 blir det familjeföreställning från scenen vid Fyrskeppet: Loranga, Masarin och Dartanjang efter Barbro Lindgren. Barn upp till åtta år gratis i betalande sällskap. Åtta-femtonåringar 50 kronor. Vuxna 80 kronor.

Klockan 15.00 sker prisutdelning i tipsrodden och skötbåtstävlingen från stora scenen.

Klockan 15.15 startar båtparad med veteranbåtar från piren. Möjlighet att åka med.

Klockan 15.30 startar dräkt- och hattparaden från turistbyrån. Kom i farmors dräkt eller morfars hatt eller sy själv! Ingen föranmälan. Alla som deltar får ett inramat diplom.

Klockan 16.30 blir det squaredanceuppvisning av Roden Square Dancers plus dragning i Badortslotteriet.

Klockan 18.00 blir det konsert i Öregrunds kyrka med Småländska paviljongorkestern.

Övriga aktiviteter under lördagen:
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Försäljning av lotter
Scoutbåten Kerstin på plats
Speciellt för barn:
Klockan 09.30 på Hembygdsgården: Bygg egna styltor.
Klockan 10.00-12.00: Tema clown på Hembygdsgården. Klä ut dig till clown och kom och träffa clowner.
Klockan 12.15 vid Hembygdsgården: Lådbilsrally – ta med din egen lådbil.
Klockan 14.00 vid Fyrskeppet: Loranga. Masarin och Dartanjang – se ovan!

Söndagen den 15 augusti

klockan 11 är det friluftsgudstjänst i Hembygdsgården.

* * *

Det finns fullt upp med restauranger för besökare. Jag rekommenderar för egen del köket grill : café på Strandgatan 12 nere i hamnen. Vill du fika eller ha något lättare i dig, är trädgårdscaféet i Hotell Floras trädgård, Västergatan 20, värt ett besök.

I Sommar finns den där blandningen som är dagens Sverige

Bland ”Sommar”-värdarna hittar man numera människor med ganska varierande etnisk bakgrund, det som utmärker dagens Sverige.

De två senaste dagarna ger exempel på detta, fast med hjälp av människor som har sin bakgrund i flyktinggrupper som kom relativt tidigt till Sverige, under andra världskriget. Ja, jag tvivlar på att många av lyssnarna, innan de lyssnade på de här båda programmen, ens hade en aning om att det inte rörde sig om pursvenskar sedan många generationer.

Lena Olving har nyligen utnämnts till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet – hon är vice VD i SAABs försvarsgren och har dess förinnan arbetat inom Volvo. Hon har en far som har varit rektor på Chalmers – men han kom hit från Estland.

Hur har då Lena Olving lyckats ta sig så långt inom en samhällssektor, så totalt dominerad av män? Ja – framgick det av hennes sommarprogram – inte hade hon tagit öppen kamp med alla slipsförsedda kolleger i styrelserummen. I stället hade hon tyst för sig själv sjungit ”Lilla snigel, akta dig”. Mitt intryck av henne var att hon långsiktigt hade vunnit sina slag med hjälp av list och överlägsen smartness.

Den här taktiken hade förvisso hjälpt henne själv, men som hon själv konstaterade: med den takt som råder i dag kommer det att ta ytterligare 70 år innan kvinnor är lika ofta representerade som män i maktpositionerna inom näringslivet. Hennes råd till kvinnorna – jobba ännu hårdare – var i det här avseendet i lamaste laget. Nog skulle lite kvotering snabba på processen så att det gick mycket fortare.

Men hennes attityd var alltså mer gladlynt än präglad av stridslystenhet, vilket underströks av låtvalet.

Vanna Rosenbergs farföräldrar kom hit från Polen, var judiska flyktingar undan förintelsen. Hon berättade om detta i ett starkt avsnitt mot slutet av sitt sommarprogram, där också farmodern, Hala, fick medverka med en bandad sång. Över huvud taget fanns det flera känslostarka partier i programmet, till exempel det hon berättade om sin systers död i cancer och där Carola Häggkvist visade sig ha haft en berömvärd inlevelseförmåga i den situation ett barn som är tillräckligt stort för att förstå vad som hotar henne genom henne fick stöd och hjälp.

Carola hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på på skiva – då föredrar jag vida, för att knyta an till Vanna Rosenbergs musikval, till exempel Svante Thuresson, Rebecca Törnqvist och Django Reinhardt – men efter det Vanna berättade om Carolas uppställning för systern, som hon alltså från början inte ens var bekant med, är jag beredd att förlåta henne mycket.

Vanna Rosenberg har spelat ganska mycket på Uppsala stadsteater, till exempel i dramatiseringen av Elsie Johanssons ”Nancy Victoria”. Jag håller henne för att vara en god skådespelerska, men medan jag sedan länge känner Elsie känner jag inte alls Vanna.

Däremot känner jag hennes far, debattören och författaren Göran Rosenberg. Inte nära men vi har ändå haft viss kontakt genom åren. Han är en av dem som under de där politiskt kaotiska åren i början på sjuttiotalet hade en maoistisk period, men jag minns också när han under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) en gång, helt utan att söka egen vinning, i ett brev till mig uttryckte sin uppskattning över det slags tidning – politik, kultur, reportage – jag gjorde. Politiskt skulle jag tro att vi i dag står varann ganska nära. Det grundar jag på ganska många av de debattartiklar av honom jag har läst i Dagens Nyheter – jag har för övrigt från bloggen lagt länkar till flera av dem. Och då tänker jag verkligen inte bara på vad han har gjort för att verka för sans och balans i israelfrågan utan ännu mer på vad han har skrivit om svensk inrikespolitik.