Melodikrysset nummer 7 2012

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.

Melodikrysset nummer 4 2012

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Sherlock Holmes och morden i Bäverns gränd

Redan 1997 gjorde John Fiske tillsammans med sin gamle följeslagare Paul Kessel en uppsättning av sin ”Morden i Bäverns gränd”.

Den såg jag aldrig, men jag och Birgitta såg i går den publikdragande pjäsen på Uppsala stadsteaters lilla scen. Det vill säga, huvuddelen av föreställningen genomfördes på Lilla scenen, men det började med att publiken samlades för middag – fläskfilé och potatissallad – i lokalen bakom baren på andra sidan av foajén, och där fick vi också några smakprov på vad den aktuella ensemblen kan, inklusive att gissa på vem av dem som spelade en nyckelroll i pjäsen.

Sen förflyttade vi oss alltså till Lilla scenen.

Den som väntade sig att vi där genast skulle kastas in i ett mysterium à la Conan Doyle fick tji. Hela första akten genomfördes, scen för scen, som metateater, där ensemblen stod i centrum. Utgångspunkten var att regissören och manusförfattaren John Fiske inte hade levererat något manus och inte heller, trots väntan dag efter dag, dök upp – detta för att han hade haffats av tullen för försök till knarksmuggling.

Det här blir alltså ett slags metateater, bitvis rolig men kanske ändå proportionellt lite för utdraget, eftersom det tar den ena av de två akterna. Men kvickheterna och allusionerna på aktualiteter – några av dem uppebart inlagda efter den fösta versionen av den här pjäsen – haglar. Den ukrainske regissören Andrej Zholdak, vars våldsamheter vi nyligen fick uppleva på Stadsteatern, figurerar, och även en polismästare med namnet Lindberg förekommer, helt naturligt eftersom handlingen har fokus på brott i skuggan av sex. I den delen av handlingen figurerar även en sexgalen kung, Oscar II eftersom det handlar om Sherlock Holmes tid, men det är klart att pjäsen sedan den uruppfördes på den här punkten har fått förnyad aktualitet.

Andra akten startar visserligen på Baker street i London men snart nog befinner sig Sherlock Holmes i skepnad av Gustav Levin tillsammans med sin trogne vapendragare Dr Watson i Uppsala, i för uppsalapubliken åtminstone identifierbara miljöer. Detta, plus det faktum att andra aktens Sherlock Holmes-historia både har drag av pastisch och distanserad komedi, gör att den lokala publiken är road – jag har noterat att inte alla stockholmsrecensenter är lika förtjusta.

Jag kan förstå invändningarna, men teater måste väl inte bara oroa – den kan också få lov att roa, särskilt om det lätta tonfallet bärs upp av en ensemble, utöver Gustav Levin även Crister Olsson, Mathias Olsson, Helena Thornqvist och Andreas Björkholm, som är med på noterna.

Tankar på bröllopsdagen

Birgitta och jag har varit ett par sen 1964. I 22 år bodde vi först tillsammans utan att vara gifta och hann under den tiden få våra två gemensamma barn.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt gifta mig, men Birgitta övertygade mig om att det kanske var ett mer praktiskt alternativ av trygghetsskäl, inte minst ekonomiska sådana.

Så vi kom överens om att gifta oss utan några särskilda krusiduller; vi växlade inte ens ringar. Vigselceremonin ägde rum i rådhusrätten i Uppsala den 17 januari 1986. Jag minns fortfarande hur förvånade de inkallade vittnena ur personalen såg ut, när de upptäckte att det var Birgitta vars vigsel de skulle bevittna.

Vigselakten ägde rum en fredagseftermiddag, efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 vi båda hade deltagit i, Birgitta som ledamot och jag som partitjänsteman. Jag minns att vi sen från Stockholm tog ett tåg, som gick till Sala, så vi hade sällskap i vagnen av Lena Hjelm-Wallén, som hade varit på samma sammanträde och anmärkte att vi var ovanligt prydligt klädda. Men inte heller för henne avslöjade vi, vad vi skulle göra. Efteråt – när vårt giftermål blev känt – placerade min vän Bo Krogvig följande nyhet på Aftonbladets Folk i farten: Birgitta Dahl och Enn Kokk har gift sig och har nu åkt på bröllopsresa, Birgitta till Afrika och Enn till Finland. Resorna och resmålen stämmer, även om syftena med dem var helt andra.

På hemvägen efter vigseln köpte jag blommor till Birgitta, men det är i och för sig inte så ovanligt. Jag har i årtionden gjort det nästan varje veckohelg. Däremellan brukar hon köpa hem blommor till helgen.

Vi gjorde alltså inte själva något stort nummer av vårt giftermål. Först efteråt ringde vi våra mammor och berättade. Min mamma, som sa ”Det var då på tiden!” när hon fick höra nyheten, berättade själv sen att hon hade gått till jordkällaren i Juniskär och hämtat upp en flaska hemgjort rödvinbärsvin och firat lite.

Hemma hos oss väntade oss det allra finaste den här dagen. Även om vi själva inte tyckte att det var någon stor sak att vi gifte oss, var uppenbarligen våra barn, de enda som i föväg hade fått veta vad som skulle ske, lite mer upphetsade.

Så de hemmavarande, Kerstin och Matti, hade faktiskt ordnat en liten bröllopsfest åt sina föräldrar. Kerstin, med av iver och välvilja blossande kinder, hade anrättat något av det bästa hon visste, pizza, som bröllopsmiddag åt sina föräldrar.

Det är en av de finaste måltider jag har fått i mitt liv!

Det här är längesen nu, och Birgitta och jag har alltså levt samman ännu långre, i 48 år.

Det är en lång tid, och jag är glad över att jag förhoppningsvis har kvar ännu ett antal år tillsammans med Birgitta.

Det betyder inte att jag pekar finger åt alla dem som inte klarar av att leva i livslånga äktenskap – Birgitta har ju för övrigt, innan det blev jag, varit gift med en annan man under sina unga år. Och som tröst åt andra kan jag väl bekänna att heller inte vårt liv alltid bara har varit en dans på rosor. Livet ger en sina törnar – men i bästa fall lär man sig något av sina erfarenheter. En av nycklarna till ett långvarigt äktenskap är väl dessutom också att man lyckas inse att den man lever ihop med inte är en kopia av en själv utan har egna intressen och egenheter, ibland rent av sidor som man måste överse med, vilket senare inte ska tolkas som att man själv måste anse sig vara en perfekt människa.

I kväll, alltså på bröllopsdagen, ska vi gå på Uppsala stadsteater och se John Fiskes ”Morden på Bäverns gränd”. Under senare år har jag brukat bjuda ut hustrun på restaurang på bröllopsdagen, men i det här fallet inleds föreställningen med att publiken äter middag.

Vi utnyttjar en julklapp från sonen, Matti, och hans sambo Karin, ett presentkort till Uppsala stadsteater.

Karin – Matti och hon är förlovade sen en semesterresa tidigare i år till New York – gav oss hembakt hårdbröd i julklapp, ett jättegott frukostbröd som jag har börjat äta nu när Mattis kumminbröd och Kerstins estniska surbröd är slut.

I söndags var vi hembjudna till Karins föräldrar, liksom Karin och Matti boende på Stockholms Söder – Karin har faktiskt bott nästan hela sitt liv på Söder.

Vi har träffats förut, men nu fanns det ytterligare en anledning: Karin och Matti väntar barn i vår; Karins mage visar numera mycket tydligt vad som är på gång, så jag spräcker inte någon nyhet. Det är inte vårt första barnbarn, men det är Karins och Mattis första barn och Lennarts och Lenas allra första barnbarn.

Lenas afrikanska gryta var mycket god, och samtalet runt matbordet var mycket hjärtligt, vare sig vi pratade om nära ting eller om politik. Och utsikten från deras högt belägna lägeenhet var fantastisk.

Det känns alltid förhoppningsfullt när det visar sig, att den familj ens barn har gift in sig i också består av likasinnade människor, som man faktiskt gärna vill träffa.

Men framför allt är det bra för den där lilla som ännu inte har kommit till världen att hamna i en stor familj med förgreningar på både mammans och pappans sida, människor som kommer att älska och stötta henne under hennes livs äventyr.

En teaterfamiljs liv och frestelser

Klanen Ekman är enastående i svensk film- och teaterhistoria. Gösta Ekman den yngre (född 1939) är fortfarande, bland annat genom sitt samarbete med Hasse & Tage, mycket känd för dagens publik, men hans farfar, Gösta Ekman den äldre (1890-1938), var på sin tid en gigant både på bio och på scen. Somliga skulle kanske inte sätta mellanledet mellan dem, Hasse Ekman (1915-2004), lika högt, men det är svårt att tänka sig svensk filmhistoria utan honom. Periodvis – krigsslutget är bara ett exempel – formligen sprutade det filmer ur honom, flera under loppet av samma år. Allt blev väl inte guld, men till exempel ”Kungliga patrasket” från 1945 fick lysande kritik.

”Kungliga patrasket” kittlar en smula den del av publiken, som är intresserad av kändisskvaller. Den har som ett av sina temata en teaterfamilj, Anker, i tre generationer: I centrum står teaterchefen på Kungsteatern, regissören och skådespelaren Stefan Anker (Edvin Adolphson), gift med Elisabet ”Betty” Anker (Ester Roeck-Hansen), skådespelerska även hon. Inom teatern hör också Stefans far Karl-Hugo Anker (Olof Winnerstrand) och mor Charlotte Anker (Hilda Borgström) hemma. Det senare gäller till att börja med även Stefans och Bettys barn Tommy Anker (Hasse Ekman) och Monika Anker (Eva Henning), men de här båda dras i filmens handling i väg åt annat håll, Tommy till journalistiken och Monika till giftermål med en skeppsredare, Göran Wallsenius (Erik Strandmark).

Jag känner ingen i skådespelarklanen Ekman personligen (även om Gösta Ekman var med i min skapelse Motståndsrörelsen mot borgerlig regering), men jag har läst mig till så mycket att jag förstår att ”Kungliga patrasket” inte är någon nyckelhålshistoria. Däremot ger filmen rimligen i flera avseenden en mycket initierad och trovärdig bild av teatervärlden, livet på och bakom scenen, den nervösa väntan på recensionerna, konstnärliga ambitioner vägda mot kommersiell framgång, den frestelse det kan innebära att få en ny och i något avseende attraktiv motspelare av motsatt kön, dramatiker in spe och skådespelerskor som söker en roll.

Vår teaterdirektörs arbetsdag förlängs bland annat av ett par sådana fall, den hopplöse litteratören Stridström (Stig Järrel) och sångerskan Sonja Svensson (Gudrun Brost) som vill ha jobb. Hennes talang eller möjligen bara kvinnliga appeal faller vår teaterdirektör för, och snart spelar Sonje Swedje, som hon nu har döpts om till, huvudrollen i ”Sköna Helena” på Ankers teater. Anker själv spelar, fastän han egentligen inte längre är i hjälterollsåldern, Paris.

Märkligt nog blir föreställningen en succé.

Stefan Anker uppvaktar allt mer sin unga primadonna, vilket underlättas av att hustrun och föräldrarna åker ut på turné i landsorten.

Så långt är filmen, om än välspelad, en ganska enkel melodram, men handlingen får i flera olika avseenden mer av svärta och blir därmed också mer intressant. Betty klarar situationen att bli ratad utan att bryta samman. Tommy inser att han ändå hör mer hemma inom teatern än i tidningsvärden. Monica förlorar det barn hon väntar och inser, efter alltför många besvikelser, att skeppsredaren är en svikare som hon inte kan leva sitt liv med; även hon återvänder sedan till teatern. Teaterchefen Stefan Anker åstadkommer fiasko på fiasko och blir som kronan på verket snuvad också på Sonja, som har fått ett anbud från Hollywood. Stefan Anker, nu ett spöke av sig själv på toppen av sitt teaterlivs ruiner, räddas till slut av att hustrun kommer tillbaka. Och så gör hela den återsamlade teaterfamiljen Anker ny succé genom att sätta upp Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” på sin teater, med Stefan Anker i huvudrollen.

Slutet möjligen åter allt för gott. Men en sevärd film blev det i alla fall, inte minst på grund av genomgående goda skådespelarprestationer och en trovärdigt skildrad miljö.

Här duckar man för pizzorna

Birgitta och jag var på Reginateatern i Uppsala och såg ”La cuicina dell’Arte” med Cirkus Ronaldo. Cirkus Ronaldo består av ett brödrapar, där David Ronaldo spelar chefen på en pizzeria, medan Danny Ronaldo är pizzabagare. För att få pizzerian mer befolkad kallas personer ur publiken upp på scenen för olika uppgifter – två av dem, en man och en kvinna, får sitta vid ett bord där under hela föreställningen. Särskilt kvinnan, som satt mest utsatt till, måste periodvis ha haft hjärtat i halsgropen för att drabbas av några av de märkligheter som ägde rum på scenen, men hon undkom oskadd.

Äventyrligheterna började redan i föreställningens begynnelse med att Danny med hjälp av diverse hjälpmedel som uppstaplat porslin från ett bord tar sig upp i takkronan för att där, ett i taget, tända de levande ljus som finns där. Under föreställningens gång krossas en hel del porslin. Danny balanserar på en pizzaspade som balanserar på en kavel och utför där fantastiska balans- och kasttrick. Helt fantastisk är också Dannys förmåga att rotera och jonglera med pizzor, då fortfarande på degstadiet – några av dem fastnar i takkronan eller flyger ut i salongen; en av dem hamnar som haklapp trädd över huvudet på den manlige gästens bröst. Den lilla pizzerian blir allt mer av en cirkus, där till slut mängder av tallrikar snurrar runt på stänger, fästa i hål i de olika borden.

Att få någon pizza klar för de båda väntande gästerna tar alltså sin rundliga tid, så innehavarna lugnar dessa med att med jämna mellanrum ropa ”Lugn, lugn!” åt dem – föreställningen är i huvudsak en pantomim, men de båda Ronaldo kryddar då och då den här stumfilmen med italienska ord, som publiken lätt förstår. När den beställda pizzan till slut är klar, är den förstås bränd – men David Ronaldo lånar en mobil av en dam i publiken, och efter ytterligare ett antal ”Calma, Calma” kör ett mopebud – på riktig moped; man känner lukten – in i salongen och levererar en hämtpizza.

Jag slogs flera gånger under föreställningen av att våra barnbarn i den yngre skolåldern, Viggo och Klara, skulle ha haft stort utbyte av den här föreställningen, faktiskt jublat åt galenskaperna på scenen.

Fast det gjorde morfar och mormor och den övriga publiken också. Tempo, akrobatik i teknisk mening, suverän fars – alltsammans gjorde den här föreställningen sevärd också för två 74-åringar.

Trevlig var också David van Kleers musik, som strömmade ut ur den märkliga vagn med många funktioner – orkester, barskåp, pizzaugn med flera – som stod parkerad i fonden.

* * *

Efteråt hade vi planerat att äta en sen middag, men det blev inte pizza.

Vi gick i stället till Amazing Thai i deras nya lokaler och åt kryddstark anka.

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Shakespeare som musik

Som vanligt när vi går på våra abonnemangskonserter, inledde vi med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Saffran Polo, där vi flera gånger har varit tidigare.

Saffran Polo ligger, liksom Konserthuset, längs Vaksalagatan men öster om Vaksala torg, på Vaksalagatan 35 närmare bestämt. Den här restaurangen ligger alltså några kvarter från Konserthuset, och Konserthsuets många gäster tycks inte hitta dit lika lätt som till restaurangerna tvärs eller snett över Vaksalagatan.

Det är synd, för Saffran Polo är en restaurang med både trevlig miljö och god mat, iransk i båda fallen.

Vi inledde med tzatziki, gurka, morot, svara oliver och saltgurka i kefir och fick till det ett fat med gott persiskt bröd. Därefter åt vi chenjeh: grillspett av marinerad oxfilé, marinerad rödlök, grön paprika och champinjoner, alltsammans grillat, och så ris. (Några små kokta potatisar serverades också, men dem åt vi inte.) Huvudrätten var för övrigt inte bara god utan också så riklig, att ingen av oss orkade äta upp till exempel allt riset.

Därifrån gick vi vidare till Konserthuset, där kvällens tema var Shakespeare.

Shakespeare har ju själv inte skrivit någon musik, men hans dramatik har inspirerat en mängd kända kompositörer att skriva musik som utgår från hans teaterstycken. Läsarna av den här bloggen känner till min skepsis mot olika typer av programmusik, men naturligtvis har jag så pass många gånger hört Felix Mendelsohns (1809-1847) musik till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” – Mendelsohn skrev ouvertyren redan 1826 och fullbordade verket 1843 – att också jag associerar den här musiken till Shakespeares pjäs. Nå, oavsett dessa associationer var Uppsala kammarorkesters, under ledning av Paul Mägi, tolkning av verket rent musikaliskt mycket hörvärd.

Jag har en ganska stor kollektion Jean Sibelius (1865-1957) på skiva också, men jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört hans musik till Shakespeares ”Stormen”.

Här rörde det sig om en helt annan typ av musik, märk väl till en helt annan typ av pjäs, och även den här temperamentsväxlingen klarade orkestern och Paul Mägi med glans.

En smula störande var här faktiskt presentatörens, Ulrika Knutssons, berättande avbrott mitt i verket. Över huvud har jag aldrig tidigare varit med om att en presentatör har fått ha en så dominerande roll. Det hon sa var kunnigt och intressant – men i grunden var ju inte den musik som spelades så svår att den måste förklaras i skenet av den shakespearedramatik den knöt an till.

Efter pausen fick vi sålunda höra den symfonsika dikt Franz Liszt (1811-1886) förvandlade ”Hamlet” till, och jag är beredd att skriva under på att Liszt åtminstone har fångat den grundstämning, som finns i pjäsen. Om denna sen behöver en musikalisk uttolkning och musiken i sin tur en verbal uttolkning är en annan fråga.

På samma sätt är jag beredd att medge att Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) i sin ouvertyrfantasi lyckas fånga den mycket mer romantiska stämningen i ”Romeo och Julia”.

Men viktigare är egentligen att musiken, som den framfördes av kammarorkesern, lät bra.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!