Sommar i P1 med Ingvar Kjellson

Ingvar Kjellson är född 1923 men har, trots anmärkningsvärt hög ålder och för övrigt i likhet med sin hustru, Meta Velander, aldrig riktigt dragit sig tillbaka. Jag har sett en rad filmer med honom och också sett honom upprepade gånger på scen; jag minns honom till exempel som Peachum i ”Tolvskillingsoperan” 1969. Han har också arbetat länge för TV-teatern – en minnesvärd insats där var rollen som Mon Cousin i filmastiseringen 1978 av Sven Delblancs ”Hedebyborna”

Den nämnde han i sitt Sommar-program i dag, och det blev över huvud taget mycket från teaterns och även operans värld. Givetvis berörde han sitt samarbete med Ingmar Bergman. En anekdotisk episod handlade om hur han av Bergman fick en roll som same, som dessutom skulle joika: När han för Bergman klagade över att han ju inte behärskade detta och frågade hur man gjorde, fick han till svar: ”Inte fan vet jag.”

Mycket i det här programmet utgick från erfarenheter ur hans långa yrkesliv inom både teater och opera – av särskilt värde för dem som är intresserade av de här genrerna – men då och då lättade han på allvaret genom att berätta något mer lättsamt. En sådan historia var den skröneartade berättelsen om en på två år uppdelad båtfärd bland annat på Rhen tillsammans med en kollega, där kompisen lyckades blidka de tyska tullmännen genom att generöst bjuda på de starka drycker de letade efter.

Kjellsons sommarprogram blev ännu mer hörvärt genom att han föredömligt lät musiken som spelades understryka eller illustrera det han hade berättat.

Min hustru blev rent upprymd av att få höra så pass mycket klassisk musik, nen i början och i slutet av programmet spelade han också Cole Porter så väl som visor av Evert Taube och Olle Adolphson. Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin nämndes för sina insatser för scenen.

Sommar i P1 med Anna Blomberg

Jag måste bekänna mina begränsningar: Jag har aldrig sett ”Kvarteret Skatan”, inte heller lyssnat på de radioprogram Anna Blomberg har medverkat i. Kanske har jag ändå sett något av henne i TV, dock utan att fästa mig vid namnet.

Inför ett Sommar-program – Anna Blomberg var sommarpratare i dag – kan det här vara både på gott och ont. Å ena sidan har man inga förutfattade meningar. Å andra sidan, som när hon i dag gjorde några av de imitationer hon ägnar sig åt, rycks man inte heller med i ett igenkännande leende – och jag tyckte inte ens att hennes Lill-Babs-imitation i dag var våldsamt pricksäker.

Över huvud taget greps jag egentligen inte av någon del av det här programmet, som spände över så vitt skilda saker som Barbie-vurm i yngre år och samhällspolitiskt uppvaknande – eller handlade det snarare, åtminstone till att börja ned, om moderns uppvaknande någonstans ute på vänsterkanten?

Och så fick vi förstås höra en del om hennes egen väg in i rampljuset, erfarenheter från mediavärlden så väl som från en stockholmsförort.

Bland det hon spelade fanns så väl ”Befrielsen är nära” ur ”Jösses flickor” som ”Mrs Robinson” med Simon & Garfunkel, medan annat antingen var okänt för mig (utan att locka) eller hörde till genrer jag inte brukar lyssna på (Black Sabbath).

Men jag är en fördragsam man – andra lyssnare kan ha haft mer utbyte än jag av det här sommarprogrammet.

Melodikrysset nummer 26 2013

”Underbart är kort”, alldeles för kort – jag håller med Povel Ramel.

Skulle jag, numera, försöka klättra upp på Orrberget, skulle jag väl slå mig fördärvad. Men hörseln är det inget fel på, så när jag hör Evert Taubes ”Sjösala vals”, förstår jag genast att den efterlysta fågeln (djurarten, för att citera Anders Eldeman) är en orre.

Höra kan jag fortfarande. Detta apropå den vemodig sång Zarah Leander en gång i världen sjöng, ”Sång om syrsor”.

Nej, det är synen som är ett tilltagande problem för mig. Så åtminstone när jag kommer en bit ifrån kan jag inte längre med någon trovärdighet instämma med Bruno Mars, när han sjunger ”When I See Your Face”.

Men låt oss släppa detta dystra ämne.

Just nu gläder jag mig åt att jag tillsammans med Birgitta i morgon påbörjar en veckolång östersjökryssning, som för oss till Helsinki, S:t Petersburg, Tallinn och Riga.; jag ska packa senare i dag.

Det här är mina gamla jaktmarker, från min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Lite senare i sommar ska vi också åka till Ísland.

Några av låtarna i dagens kryss påminner mig faktiskt om tidigare resor tillsammans med Birgitta. .

”Dansing Queen” av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, fastän vi i dag hörde den på spanska, ingick i den ABBA-musikal vi för några år sen hörde på Broadway. Här skulle låten ge oss ordet dansa.

Och i Italien har vi också semestrat, om än inte i just San Remo, där Evert Taubes glade bagare bakade sitt bröd.

Den första svenska uppsättningen av ”My Fair Lady”, på Oscars 1959, såg jag en kväll under den första Elevriksdagfen i Sverige, där jag var ombud. Så visst känner jag igen ”With a Little Bit of Luck”, i Stig Rybrants kvicka översättning ”Med en gnutta flax”.

Och förvisso har jag sett ”Så som i himmelen” och då hört Helen Sjöholm sjunga ”Gabriellas sång”.

Och förvisso har jag också sett ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. ”Idas sommarvisa”, som ingår i filmen, har jag hört mångdubbelt flera gånger.

Och för att avsluta raddan av personliga anknytningar: Vi hörde signaturen till ”Eldorado”. En gång i världen citerade Kjell Alinge, som gjorde det programmet, mina skivrecensioner i direktsändning.

Men en titel som Lena Ph:s ”Du följer väl med” för mig tillbaka till resetemat.

Min förestående båtresa för mig bland annat till Ryssland, hemland för Sergei Prokofiev, som skrev ”Kärleken till de tre apelsinerna”, som här skulle ge oss singularen apelsin.

Och vad passar väl bättre att avsluta med i min nuvarande sinnesstämning än ”Ödessymfonin” av Ludwig van Beethoven?

Sommar i P1 med Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer, född 1981 och med brittisk far – jag känner till honom som skribent – och amerikansk mor, tillhör en uppenbart musikalisk familj; jag har sett hennes bror Rennie Mirro på en av Stockholms privatteatrar. Hon har gjort sig bemärkt (på två olika sätt) i den svenska Melodifestivalen, men för egen del har jag inte lyssnat särskilt mycket på det hon har spelat in på skiva. Nästa år får jag chansen att se henne i rollen som Sally Bowles i Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Cabaret”.

I sitt Sommar-program i dag ansträngde sig Sarah Dawn Finer att ge en mer fullständig bild av sig själv: tidiga – alltför tidiga – försök att få bekräftelse med hjälp av killar, svårigheter att greppa när det gällde röstomfånget, tendenser till upphetsning som också håller en vaken – och så enskildheter som kampen mot kroppens protestsignaler i samband med en föreställning och, inte minst, historien om Art Garfunkels katastrofala försök till ett framträdande i Sverige.

Lite spretigt, men ändå ganska intressant.

Hennes musikval var som väntat blandat – Sylvain, Gershwin, Bob Dylan, Eva Dahlgren – men innehöll också egen sång, alltså inte på platta.

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

Melodikrysset nummer 24 2013

I Melodikrysset förekommer ibland sångtexter och musik som jag är mycket förtrogen med. Så också i dag.

Som regelbundna läsare av min blogg vet, ägnade jag en mycket stor del av förra sommaren åt att lyssna på en Evert Taube-box och då också skriva om några av hans inspelningar av egna (och ibland lånade) sånger. När jag nu kollar bloggavdelningen Kulturspegeln, Sångtexter, ser jag att jag där inte har med Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som utgjorde den första ljudillustrationen i dagens kryss.

Två andra av de låtar som spelades i dag hittar man dock i den nämnda bloggavdelningen.

Dels ”Jag hade en gång en båt”, där Cornelis Vreeswijks svenska text skulle ge oss segel och köl.

Dels ”Sjörövar-Jennys visa” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan”, i dag sjungen av Naima Wifstrand.

Jag är för all del inte religiös, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att på samma ställe också publicera texten till den gamla frikyrkodängan ”Han har öppnat pärleporten”.

Jag har över huvud taget ett öppet sinne för all slags populärmusik, bara den är bra.

Melodifestivalen innehåller för all del mycket skräp men ibland också sådant som är värt att lyssna på.

Ett exempel på det senare ur årets upplaga är ”Only the Dead Fish Follow the Stream” – jag gillar särskilt dess budskap. men Louise Hoffsten gjorde ett gott jobb med den också.

Däremot är jag – det vet ni som regelbundet följer den här bloggen – ingen anhängare av Anton Ewald och ”Begging”.

I någorlunda nutid är ABBA i en klass för sig i populärmusikbranschen. Så jag har på plats sett broadwayföreställningen med deras låtar, däremot inte – väl mest en slump – filmen med Meryl Streep och Pierce Brosnan, ur vilken vi i dag hörde ”SOS”.

Inte heller har jag – för att fortsätta på filmtemat – sett Twin Peaks i TV.

Det plus ”Cornflake Girl” med Tori Amos var svårast för mig i dag.

Alla har vi våra luckor.

Men Kent förekommer så pass ofta i Melodikrysset, att även de som, i motsats till mig, inte har några skivor med dem nog kommer på att det måste vara de som sjunger ”Ismail”.

På Jamaica har jag faktiskt varit en vecka, på semester mitt i vintern. Och Bob Marley, i dag med ”There She Goes”, har jag också lyssnat på en del.

I ett helt annat tempo går barnvisan ”Lilla snigel, akta dig”, som jag har sjungit tillsammans med mina barn – några av dem, fast då större, var förresten med på Jamaica.

Och så slutar vi kryssredovisningen med ”Who’s Sorry Now?”, i dag i Roland Cedermarks version.

På den frågan är jag för närvarande benägen att svara ”Me”. Det är ingen rolig upplevelse att gå in i sommaren och dess fägring med av gråstarr beslöjad blick.

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.

OD med vårsånger och en hyllning till den bortgångne Eric Ericson

I lördags var jag och Birgitta på ODs vårkonsert. Plötsligt kändes också begreppet vårkonsert berättigat, inte bara för att den innehöll ett knippe sånger som Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kahlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”) och Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

En fantastisk balettföreställning på GöteborgsOperan

En del av torsdagskvällen smet vi i väg från S-kongressen och gjorde en utflykt till GöteborgsOperan. Birgitta hade kollat opera- och teaterutbudet i Göteborg och förbeställt biljetter till ”Våroffer” / ”Body Remix” med GöteborgsOperans danskompani.

Vi är inte så välorienterade i Göteborg, så vi tog taxi till operan, som ligger som ett modernistiskt skepp vid randen av solglittrande vatten. Vi gick först en liten rond längs kajen för att få något till livs – det var middagstid – men uteserveringarna föreföll oss trots solskenet för djärva. Dock visade det sig att barserveringen en trappa upp i operahuset var öppen, och där fanns mycket fräscha – och goda, visade det sig – räklandgångar att köpa. Med ett glas vitt vin till blev det här en riktigt delikat festmiddag.

Vi har aldrig varit på GöteborgsOperan förut, men så snart föreställningen hade kommit i gång med ”Body Remix”, med koreografi och scenografi och regi av Marie Chouinard, med verksamhetsbas i Kanada, satt vi helt fascinerade. Redan musiken, signerad Louis Dufort, har ett fräckt sug: i den ingår delar av Johann Sebastian Bachs ”Goldbergvariationer”; dessutom hörs pianisten Glenn Goulds röst. Scenbilden är en av de mest geniala jag har sett, och dansarna exponeras (kostym: Liz Vandal) så att de ter sig nakna. Jag kan inte tillräckligt om GöteborgsOperans dansensemble – de är rekryterade från länder över hela världen – men jag är mycket imponerad också över dansarnas prestationer.

Den inlednde ”Body Remix” är så skickligt gjord, att den vida mer kända och berömda ”Våroffer” av Igor Stravinskij nästan riskerar att hamna i skymundan.

Det här verkets rituella innehåll, vårens ankomst och ett offer av en jungfru till gudarna, är förvisso utmanande för oss rationalister, men man måste naturligtvis se det här som en mytologisk saga, och Stravinskijs musik, här briljant exekverad av GöteborgsOperans orkester under ledning av Henrik Schaefer, är helt oemotståndlig.

Vill ni se en dansföresällning, som i nästan alla avseenden är perfekt, åk till Göteborg!