Sommar i P1 med Eva Rydberg

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) publicerade tidskriften personporträtt inte bara av socialdemokratiska politiker utan också av kända personer med partiet närstående värderingar. En av dem var Nils Poppe, som Eva Rydberg samarbetade med och tog över Fredriksdalsteatern efter.

Vi på redaktionen hade fått indikationer om att också Rydberg stod oss nära och gav därför en mycket rutinerad journalist, Sussie Bjuvstedt, i uppdrag att intervjua Rydberg. Hon gjorde jobbet men meddelade, när hon levererade manus, att Rydberg inte ville framträda som sosse. Det visade sig sen att KDS-ledaren Alf Svensson hade lyckats övertala Rydberg att stödja hans parti, bland annat kampanja för partiet i en valrörelse.

Hur hon senare har röstat har jag ingen aning om, och jag vet egentligen inte heller varför den här briljanta artisten med rötter i arbetarklass i Malmö i stället valde KDS. I sitt ”Sommar” i dag redde hon aldrig ut det här, knappast för att det var någon obehaglig sak utan för att hon i den mycket detaljrika redogörelsen för sitt liv helt enkelt inte hann så långt fram i tiden.

Som mångsidigt begåvade men formellt mycket lite utbildade människor med rötter i arbetarklassen testade hon olika mål hon skulle kunna tänkas nå till exempel inom kultursektorn. Hon testade dans, teater, revy och annat och lät sig inte nedslås av motgångar utan började om på ny kula. Bland de samlingspunkter som naturligt hörde hemma i den arbetarmiljö som var hennes fanns helt självklart Folkets park och Folkets hus, och tidningen Arbetet skrev om henne. Men hon prövade också sina vingar till exempel i København och i Knäpp upp-tältet, där hon, på scen, upplevde sitt livs första fylla.

Den redovisning hon ger av sitt liv (så långt hon nu hinner) är detaljrik men hela tiden intressant, fast mina läsare kan ju själva lyssna på hennes Sommar på nätet.

Musikvalet i programmet har till stor del skånskt tema, och det mesta hon spelar är välvalt och passar i hennes ”Sommar”.

Att Nils Poppe finns med även i musikdelen är närmast självklart, men jag slås också av att så många av de artister hon spelar är kända vänstersympatisörer i vid mening: Nisse Hellberg, Mikael Wiehe, Hans Alfredson och faktiskt Charlie Chaplin.

Själv lyssnar jag, om vi håller oss till hennes musikval, gärna även på Povel Ramel, Gunwer Bergkvist, Siw Malmkvist, Östen Warnerbring (förstås hans hyllning till Skåne och Piraten i ”Kivikspolkan”) och så Fred Astaire.

Och det var kul att hon avslutade med sin egen ”Himmelen”.