Melodikrysset nr 17 2008

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. En enda fråga var jag tvungen att googla på: Eftersom jag sällan ser TV-serier, slog jag på Cops och TV-serie och fick genast upp att ledmotivet ”Bad Boys” spelades av reggaebandet Inner Circle. Så lätt är det oftast att lösa Melodikrysset, om man själv inte kan svaret. Detta sagt som ytterligare en kommentar till den då och då uppflammande debatten om det berättigade eller förkastliga i att jag publicerar mina förslag till svar här på bloggen.

I övrigt klarade jag i dag samtliga frågor utan hjälp. Sen har jag förstås kontrollgooglat och på Google också hittat en del publiceringsvärda sidouppgifter.

Jag brukar ju ibland klaga över att melodifestivallåtar ofta tycks gå in i mitt ena öra och sen, utan att fastna i det som finns där emellan, lika raskt gå ut genom det andra, men den här gången hade Eldeman valt bidrag med schlagertycke, med vilket det just menas, att de snabbt fastnar i musikminnet.

Publikfavoriten Sanna Nielsen, här med sitt bidrag ”Empty Room” till årets melodifestival, har väl knappast någon krysslösare missat, antar jag. Inte jag heller.

Från 2008 års melodifestival hämtades också ”Just a Minute” med Henrik och Magnus Rongedal, som ju är tvillingar.

Py Bäckmans ”Stad i ljus” sjöng Tommy Körberg i Melodifestivalen 1988. Visste ni förresten, att Tommy Körberg också har sjungit in arbetarrörelsemusik på skiva och att Py skickade en av de finaste kransarna till Olof Palmes begravning?

Ur den något äldre svenska schlagerrepertoaren hämtades ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”. Det var väl Schytts som hade stora framgångar med den.

Till kategorin schlagerparodier får man väl räkna Byfånarna (Björn Skifs med flera) med låten om Åsa Bodén. Originalet, Y.M.C.A., gjordes av The Village People 1978 och blev en jättehit året därpå. Den efterlysta förkortningen står för Young Men’s Christian Association.

Rod Stewart har gjort stor succé med sina djupdykningar i den klassiska populärmusikrepertoaren. Bland annat har han sjungit in Cole Porters fina ”Night and Day”, som vi hörde här.

Till populärmusikklassikerna får vi väl också räkna Evert Taubes ”Den glade bagaren”, han som bodde i San Remo.

Sen återkom Evert Taube med ytterligare en melodi, ”Som stjärnor små”, en serenad till hustrun Astri. Här hörde vi den med deras son Sven Bertil Taube och Lisa Nilsson, på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

En annan gammal favorit – läs mer under Kulturspegeln, Musik – är Monica Zetterlund. Henne har jag träffat under socialdemokratiska valturnéer fordomdags. Men här sjöng hon inget politiskt – vi hörde Gustaf Frödings ”Elin i Hagen”, tonsatt av Torgny Björk.

Lasse Åberg alias Trazan intervjuade vi i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Sen dess har jag lärt känna honom lite närmare. Vi brukar träffas vid den årliga middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Han är, liksom min hustru, utsedd till hedersupplänning. Här sjöng han dock tillsammans med kumpanen Banarne Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” i djungelmiljö, där man ju förflyttar sig per lian.

Veckans filmfråga utgick från ”Doktor Zjivago”, ursprungligen en roman av Boris Pasternak; jag fick den i julklapp 1958, när den hade översatts till svenska. Filmen med samma namn är sevärd men lite mer romantisk. Filmens musiktema, ”Laras Theme”, syftar på den kvinnliga huvudfiguren, Lara, som för övrigt spelades av Julie Christie.

Slutligen den fråga som låg väl till för gamla radioter som jag: Vi hörde Paul Linckes ”Berlinerluft”, och då var det ju helt uppenbart att det efterlysta landet var Tyskland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 16 2008

Liksom uppenbarligen studiopubliken hade jag problem med titeln till låten skriven och framförd av Lasse Berghagen. Så småningom fick jag tre ledbokstäver, och med ledning av dem gissar jag på att låten heter ”Någon”. Men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört den.

Uno Svenningsson hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst var det han som sjöng ”Jag längtar efter värme”.

Nanne Grönvall har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, och jag såg henne också i Melodifestivalen 2005, då hon sjöng ”Håll om mig”.

Östen med resten gillar jag för deras respektlösa frejdighet. Här hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Också Göran Fristorp har jag hört en del på, även om han är en väl städad vissångare för min smak. Men visst kände jag igen honom här (där han sjöng tillsammans med Helen Sjöholm).

”Då hör jag fåglar sjunga / marken börjar att gunga” sjunger GES i ”Stanna världen en stund”. GES är Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt, och det är alltså efternamnsinitialerna som bildar gruppnamnet.

Dagens äldre melodier var alla melodikryssrepriser.

Vi hörde åter Stig Olins ”Jag tror på sommaren” men här förstås inte med sonen Mats Olin – det hade varit för lätt.

Vi hörde åter Zarah Leanders signaturmelodi ”Vill ni se en stjärna” – fast inte heller här förstås med sång.

Och så hörde vi åter Gunnar Wiklunds gamla hit ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” – men inte med Per-Martin Hambergs text. Då hade det blivit för lätt att lista ut att om detta inte hade hänt så skulle kvällen ha blivit mörk.

Slutligen dagens två filmfrågor.

Filmmusiken ur filmen från 2003 var tagen ur Quentin Tarantinos ”Kill Bill”.

Den tecknade långfilmen för barn var Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, där, i den svenska versionen, Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt”. En inte oäven låt – men jag kan inte låta bli att notera, att den som tror att H C Andersen är upphov till allt det där ni då och då ser på TV tar grundligt (som det väl ska heta i havssammanhang) fel.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 15 2008

I dag gick det trögt för mig, men till slut löste jag i alla fall hela krysset.

Det började med en fråga av en typ som jag har notoriskt svårt för, vilken TV-serie den spelade musiken kom ur – jag ser nämligen nästan aldrig TV-serier. Men med lite ledbokstäver kom jag så småningom på att låten måste komma från ”Mistrals dotter”. Så när vi i snabbgenomgången fick ytterligare en ledtråd, Nana Mouskouri, hade jag redan fyllt i rätt svar.

Inte blev det bättre av att jag till att börja med inte kom på första ordet i titel och refräng i den schlager som spelades därnäst. Men så efter en stund dök först ordet lyssna upp i musikminnet, sen att låten hette ”Lyssna till ditt hjärta”, så småningom också att det var Friends som sjöng den.

Att det länge knölade sig för mig berodde alltså på att jag inte från allra första början fick ledbokstäver. Sådana bidrar i hög grad till att man snabbt kommer på melodititlar, ord ur texter, kompositörer och annat som efterfrågas.

För mig lossnade det när jag fick höra Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” – och då var det ju lätt att räkna ut att motsatsen skulle bli stäng.

”Med hundra gitarrer” hette en gammal schlager som jag vill minnas att Sven Olof Sandberg (SOS) sjöng in.

Ytterligare en gammal goding var Jules Sylvains ”När en stjärna från himlen faller”.

Och visst har jag också hört Svante Thuresson sjunga ”Noaks ark”, som Noak ju byggde av trä.

Två svenska låtar lyckades jag lösa med hjälp av Google. Jag känner till (och har en smula lyssnat på) både Robyn och Marit Bergman, men just deras ”With Every Heartbeat” respektive ”No Party” hade jag tidigare inte hört.

Lättare var det då att bums identifiera Basshunter (Jonas Erik Altberg) med ”Boten Anna” – den har till och med förekommit i Melodikrysset tidigare.

Men dagens allra bästa poplåt var M A (Mauro Antero) Numminens obetalbara version av Lena Philipssons och Orups ”Det gör ont”.

De utländska bidragen till dagens kryss var inte särskilt svåra.

Neil Young har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så hörde vi en instrumentalversion av Frank Sinatras gamla paradnummer ”My Way”.

Allra sist spelades i dag ett stycke känd klassisk musik, Guiseppe Verdis ”Fångarnas kör”. Och de som sjöng där var förstås fångarna.

PS En läsarfråga gör mig uppmärksam på att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Den eftersökta klassiska kompositören var Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 14 2008

Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan ”Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars ”Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ”Det händer” – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.

Efter denna osedvanligt långa omväg äntligen en redovisning av hur jag har lyckats med veckans melodikryss, nyss avlyssnat på webben. Även det senare tog mer tid än beräknat, eftersom jag inte begrep att den långa pausen mitt i berodde på bortplockade nyheter utan råkade gå ur programmet och alltså sen måste börja om från början.

En enda av dagens (eller rättare sagt lördagens) frågor låg en smula utanför min musikkunskapssfär. Jag har inte sett ”Ally McBeal” i TV (men känner förstås till serien) och fick därför googla för att få fram namnet på den sångerska som sjunger ”Searching My Soul”: Vonda Shepard.

Annars hade jag den här gången inga besvär ens med den senaste pop- och schlagermusiken.

Cardigans sjöng ”Give Me Your Eyes”.

Vi hörde också Ola Salo i The Ark sjunga sin vinnarmelodi i Melodifestivalen 2007 ”The Worrying Kind”, den som i Eurovision Song Contest hamnade på artonde plats, en enligt min mening mycket för låg placering.

Och visst kände jag igen After Dark i ”La Dolce Vita”.

Den lite äldre svenska populärmusiken representerades av Thore Skogmans ”Plättlaggen”, och använder man den, uppstår ju ofta os i köket.

Fast rent musikaliskt fanns det i dag med ett annat svenskt stycke, som är oändligt överlägset allt det hittills nämnda: ”Ta av dig skorna” med ljuv musik av Povel Ramel och en underbar text om mogen kärlek och om äpplen som faller med sorgsna dunsar; som medförfattare till texten har Povel Beppe Wolgers.

Från revyscenen kommer också ett ännu äldre nummer, från 1942, ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” av Karl Gerhard.

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Om Karl Gerhard kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

Det blev väldigt mycket operett och musikal i det här krysset.

Vi hörde musik – bland annat ”Låt oss liksom svalorna” – ur Emmerich Kálmáns ”Czardasfurstinnan” från 1915.

Och som det inte hade varit nog, fick vi sen höra musik ur ytterligare en Kálmán-operett, ”Grevinnan Maritza” från 1924.

Sen fick vi höra sång ur en filmad musikal från 1946, ”Annie Get Your Gun” med musik av Irving Berlin.

Ännu en filmfråga rörde förstås ytterligare en James Bond-film – Eldeman måste ha sett hela kollektionen. Den här gången hörde vi Rita Coolidge sjunga i ”Octopussy”.

Eftersom ett av de andra svaren skulle bli ”os”, fanns det väl en upprepning också i att fråga vad det är som besvärar i ”Smoke Gets In Your Eyes” (Jerome Kern, Otto Harbach, 1933). Jo röken förstås.

Kvar att svara på är väl då bara veckans barnvisefråga. I den lyder texten: ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade han som körde.” Och svaret på frågan vad det var som ingen kunde göra är förstås då köra.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 13 2008

Först av allt: Jag gissade i ett fall fel när jag löste förra veckans melodikryss: Det som hörde hemma i djurriket var ”bi” (inte ”bo” som jag föreslog). Av detta ska man dra lärdomen att man inte kan lita på att jag alltid har rätt.

Vidare: Jag har under veckan, per post, fått ett skällbrev i ett gammalt kärt ämne. En kvinna uppmanar mig att omedelbart sluta publicera mina förslag till lösning av melodikrysset. Dessutom kommer hon med diverse otidigheter om min person, uppenbarligen baserade på ett par missförstådda texter här på bloggen.

Sånt får man leva med. Jag strävar vidare med veckans melodikryss, och jag tror att jag den här gången har en helt korrekt lösning.

Svårast, för mig, den här gången var vilket land ”When You Believe” ur en tecknad film skulle leda tanken till. Men eftersom Eldeman gav oss namnen på de båda sångerskorna, Whitney Houston och Mariah Carey, var det ju bara att googla: Filmen var ”The Prince of Egypt” – som jag inte har sett – och svaret alltså Egypten.

Sångaren, musikern och textförfattaren med det delvis svenskklingande namnet Todd Rundgren hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men namnet dök upp i minnet med hjälp av bara några få ledbokstäver. Sen har jag förstås kontrollgooglat: Jo, visst var det han som sjöng ”I Saw the Light”.

Inte heller John Denver finns i min skivsamling. Men visst var det han som besjöng West Virginia i ”Take Me Home Country Roads”.

De melodifestivalanknutna sångerna och sångerskorna var lätta den här gången.

Allra först hörde vi i dag Lena Philipson framföra en engelsk version av Orups ”Det gör ont”.

Och Amy Diamond, sist i dag med ”Thank You”, hörde vi ju så sent som i årets melodifestival.

När jag hörde Eric Gadd sjunga ”Tvåhundratusen”, höll jag ett slag på att totalt tappa tråden. Det jag tyckte mig höra något slags modern version av var ”Sånt är livet”. Är det någon mer som har tänkt i de här banorna?

Resten av dagens frågor tyckte jag för egen del var ganska lätta.

Jag är en inbiten P1-lyssnare och känner förstås igen signaturen till Eko-redaktionens ”Dagens eko”.

Carl Michael Bellman har vi det allra mesta av i vår skivsamling, givetvis då också Epistel numero 82 ”Vila vid denna källa”, där man njuter av rött vin och pimpinella.

På Café de Paris i London introducerade Noel Coward Marlene Dietrich i ”Falling In Love Again”, det vill säga ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, det som nästan blev hennes signaturmelodi. Gissa om vi har mycket Marlene Dietrich i vår skivsamling!

Så veckans svenska schlager.

En kär gammal bekant var ”Titta in i min lilla kajuta” av paret Jules Sylvain och Nils Gustaf Granat.

Även dansband, i det här fallet Sven-Ingvars, har åstadkommit örhängen. Här hörde vi Sven-Erik Magnusson på spanska (!) sjunga ”Två mörka ögon”, som alltså skulle ge nyansen mörk.

Schlager vet jag inte, men evergreen är väl i alla fall Evert Taubes fina ”Så länge skutan kan gå”.

Och så avslutar vi veckans redovisning med en låt som Frank Sinatra gjorde till evergreen, ”New York, New York”. Det var alltså bara halva titeln som behövdes.

* * *

Om du har hamnat här, när du har googlat efter något svar till det senaste melodikrysset, prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 12 2008

Dagens melodikryss innnehöll saker som jag tyckte var svåra. Mest besvär hade jag för ovanlighetens skull med ett par barnanknutna frågor.

Barnvisan om något ur djurriket kände jag inte igen, men den måste ha handlat antingen om ett bi eller ett bo – vilket vet jag dock inte, men jag satsar på bo. (Det skulle vara bi, visade det sig.)

Och så förekom där en dubbelfråga, där den ena delen – den tekniska uppfinning melodin spelades på – var lätt: speldosa. Men vad spelades på speldosan? Det var något ur ett större verk, och eftersom detta var på fyra bokstäver och började och slutade på A, gissar jag, att det måste ha varit musik ur Guiseppe Verdis ”Aida”.

I övrigt tror jag nog att mina svar är rätta – men bland frågorna fanns det sådana som jag tyckte var svåra.

Sonen, Matti Dahl, var hos oss här i Öregrund under Melodikrysset, och han kunde genast svaret på dagens första fråga: Lynyrd Skynyrd sjöng sin egen ”Sweet Home Alabama”, skriven som en replik på en annan låt om Alabama, av Neil Young.

Två andra frågor klarade jag bara genom att googla:

Engelsmannen som sjöng ”Tears” var Ken Dodd.

Och australiensaren med ”Jessie’s Girl” var Rick Springfield.

Resten klarade jag för egen maskin.

Caroline af Ugglas har jag inte bara sett i ”På spåret” – jag har också hennes Janis Joplin-CD.

Tomas Ledins ”Sommaren är kort” skulle leda oss till det man i så fall måste skynda sig med, nämligen att sola.

Anna Sahlin – Sahlene – var med i TV så sent som i går kväll: utklassade Carola i ”Så ska det låta”. Hon blev ursprungligen känd genom att spela i ”Alla vi barn i Bullerbyn” men blev internationellt känd genom att i eurovisionsschlagertävlingen sjunga vinnarlåten ”Runaway” för Estland.

Och så lite melodifestival: Vi hörde ”Genom eld och vatten”, här i en bamseversion men ursprungligen en låt med Sarek.

”Jackie” är exempel på tidig Mauro Scocco, på den tiden i Ratata.

Ännu lättare var det att identifiera ABBAs ”SOS”.

Och en gammal stofil som jag kände förstås också igen Ernst Rolf-numret ”Lägg dina sorger i en gammal säck”.

Allra sist tar jag frågan om ”Kavaljersvisa från Värmland”, den med frasen ”Det gör detsamma var du stupar, kvaljer”:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Om jag inte minns fel, fanns den med i Peder Sjögrens filmade roman ”Kärlekens bröd” – boken sålde jag förresten i bygderna runt Juniskär, Njurunda, min första säsong som bokombud våren 1954. Återutgivningen i serien FIBs folkböcker föranleddes säkert av att Arne Mattsson hade gjort film av den året före, det vill säga 1953.

För övrigt vill jag önska melodikrysslösarna och alla mina övriga läsare en glad påsk.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Barnbarn, politik, schlager, städning och andra väsentligheter

Jag är, som mina läsare vet, en produktiv skribent, men ibland uppstår det ändå luckor i skrivandet. Det beror inte på att jag saknar ämnen eller lust, snarare då på att jag också har ett annat liv än det vid tangentbordet.

I måndags var jag till exempel på Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Där valdes min vän och kollega i kulturnämnden Peter Gustavsson till ny kassör i arbetarekommunen.

I onsdags hade jag lovat hämta Klara och Viggo på dagis och sen, tillsammans med Birgitta, passa dem under kvällen, inklusive lägga dem. Sen visade det sig, att Viggo nu hade övertagit lillasysters kräksjuka, så någon dagsishämtning var följaktligen inte aktuell. Däremot skulle båda föräldrarna, Kerstin och Bo, vara borta större delen av kvällen, så morfar och mormor ryckte ändå in. Viggo hade bestämt att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, och tillsammans valde vi ut Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (se recension under Kulturspegeln, Barnkultur), som han har fått av mig, och så Walt Disneys ”Dumbo”, som Viggos mamma Kerstin en gång i världen fick av mig. Under läsningen av den sist nämnda boken för Viggo och jag ofta resonemang om till exempel ords innebörd – Viggo är mycket intresserad av sådant – och så relaterar han olika detaljer i berättelsen till disneyfilmen ”Dumbo”, som han har på DVD.

Viggo blir gradvis bättre från kräksjukan men kan fortfarande inte gå på dagis, så på fredag är det kris igen. Pappa Bo är bortrest i jobbet torsdag-fredag, och mamma Kerstin har viktiga saker på sitt jobb, så morfar rycker in redan halv åtta på morgonen – på eftermiddagen ansluter även mormor Birgitta.

Morfar vet att ingenting går upp mot mamma och pappa, men för det mesta duger även morfar som barnvakt och lite mer än så. Viggo blir nöjd när morfar sitter eller ligger bredvid honom och pratar med honom, och morfars famn duger, när Klara blir ledsen.

På fredag förmiddag vill Klara gå ut, men det vill inte Viggo. Vi löser det genom att morfar får lov att gå ut på tomten en stund med Klara, och medan Klara i en hink rör till geggamoja av gräs, vatten och sand ur sandlådan, tittar morfar in genom altanfönstret och vinkar till den TV-tittande Viggo.

På kvällen, när mormor Birgitta också är där och pappa Bo redan har hunnit hem, serverar morfar middag à la fredagskväll i Öregrund på den tiden då Kerstin och hennes syskon var små. Morfar har köpt gott färskt bröd med olika slags smörgåspålägg. Till detta serveras the, som också Klara älskar att dricka med mjölk. Viggo gillar inte the och får i stället Apotekarnes päronläsk, den utan extra sockersötning.

Viggo har över huvud taget en begränsad och barnslig smak, vad gäller mat och dryck. Han gillar sånt som köttbullar och prinskorv – det får inte vara blandad eller kladdig mat; beståndsdelarna i måltiden ska läggas upp var för sig på tallriken. Men mina mackor med pålägg gillar han: hans favorit är hamburgerkött. (Jag köper Coops utan tillsatt socker eller sötningsmedel.) Lillasyster Klara är däremot en riktig gourmet. Den här gången vill hon ha bredbar leverpastej på brödskivorna, äter av brödet men snaskar framför allt i sig leverpastejskiktet och vill ha mera. Hon vill också ha inlagd gurka och äter då gurkskivorna för sig. Hennes mamma berättar det jag också har lagt märke till: Klara äter gärna sådant som couscous, fetaost, oliver och kapris. Måtte hon inte ändra sig och Viggo i stället bredda sitt menyval!

Sen går mormor och morfar hem för en egen fredagkväll, som bland annat innehöll en ovanligt bra omgång av ”Så ska det låta”. Framför allt Robert Gustafsson var fantastiskt bra.

Torsdagskvällen var för min del inte mindre rolig. Socialdemokratiska studentförbundet i sin återuppväckta skepnad fyller 18 år i höst – jag var en gång i världen aktiv i det studentförbund som bildades 1931 – och tänker fira myndighetsdagen med att ge ut en bok om akademikerna/de intellektuella och arbetarrörelsen. Redaktörer för boken blir Hanna Finmo (förr på Tvärdrag, bra redan då, nu på Morgonbris) och Magnus Wennerhag (redaktör för Libertas när jag före min avgång från socialdemokraternas programkommission rekryterade honom till kommissionens sekretariat). Av Magnus fick jag förresten med dedikation hans doktorsavhandling ”Global rörelse. Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar” (Atlas, 2008 – disputationen har ännu inte ägt rum!).

Och så sitter jag – snart 71 år gammal – där alltså, på Studentförbundets expedition, och pratar om de intellektuellas roll i politiken med en församling, där de äldsta kunde vara mina barn; diskussionen leds av Studentförbundets ordförande, Kajsa Borgnäs, på vars blogg – länk finns här intill – jag läser, att hon är född 1982.

Men det funkar jättebra tvärs över alla de årtionden som skiljer oss i ålder. Bara tre av deltagarna känner jag sen tidigare, förutom Magnus Wennerhag också Klas Gustavsson, som fanns med i redaktionen för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och så ytterligare en gammal uppsalabekant, numera bosatt i Wien, Lisa Pelling. Nya bekantskaper för mig är Alexander Armiento, Nina Blomberg och Camilla Lundberg Ney – Camilla har jag dock läst i Fronesis.

Ytterligare en kallad hade jag gärna velat träffa, Katrine Kielos; hon hade lovat komma men hade tydligen fått förhinder.

Att jag omedelbart känner mig hemma i det här gänget beror säkert mer på att de som deltar är intellektuella än på att de är akademiker; vi kom under samtalets gång också in på den distinktionen. Det vimlar av akademiker (och av personer med åtminstone påbörjade högre studier) i arbetarrörelsen i dag, men det betyder inte, att dagens arbetarrörelse är full av likar till Ernst Wigforss, makarna Myrdal och Olof Palme. Det här kan nog bli intressant att närmare analysera.

Varför just jag hade valts ut att delta i det här spånarsamtalet vet jag inte. Men jag noterade, att ytterligare en person ur min studentförbundsgeneration hade inbjudits, Olle Svenning – fast han kunde inte komma. Vi var båda aktiva i ett studentförbund, som var avsevärt rödare än vad dagens socialdemokrati är, och kanske var just det en av förklaringarna till inbjudan. Jag noterade nämligen också, att den sympatiska Kajsa Borgnäs – läs hennes blogg! – uttryckligen sa, att dagens studentförbund nu åter igen söker en radikalare profil.

Avslutningsvis ett hopp från väsentligheter till banaliteter:

I går kväll såg jag och Birgitta finalen i årets melodifestival. Så mycket glitter och glamour och scenshow och så lite bra musik! Charlotte Perrellis vinnande låt var väl inte dålig men heller inte tillräckligt bra för att jag skulle ha störtat i väg till telefonen för att rösta på den.

Jag hittade ingen annan låt att rösta på heller.

Något att glädjas åt var dock att vi satt i en alldeles nystädad lägenhet. Det gäller att lämna den i ett hyggligt skick för de kortare besök vi fortsättningsvis kommer att göra från landet.

På tisdag bär det av till Öregrund för sommarhalvåret.

Söndag i årstafruns trakter

Sonen, Matti Dahl, fyllde 35 den 15 februari. Eftersom hans mor var i Indien då, sköt vi på firandet till i går, söndag. Med buss, tåg, T-bana och ytterligare en buss tog vi oss till Årsta i Stockholm, där han och hans sambo Karin Gustafsson bor.

Att vi valde att fira Matti hemma hos honom hade mest att göra med att han och Karin sen vi sist var där har renoverat delar av lägenheten. Sovrummet har nu till exempel blivit mycket ljust och fint.

Vi bjöds på kyckling och sallad, båda mycket goda. Men dess förinnan gratulerade vi Matti. Och vad skulle mamma och pappa ge sin gitarrspelande och komponerande son, om inte musik av olika slag? Birgitta gav honom indisk sitarmusik och en CD med Ravi Shankar, vidare Jimi Hendrix och The Who samt George Harrisons bok ”I Me Mine”. Av mig fick han deluxe edition-utgåvor av Cream och Eric Clapton samt Clapton-DVDn Crossroads Guitar Festival 2007. Dessutom – utanför musikramen – tre DVD med filmklassiker: Hitchcocks ”Ugglor i mossen” och ”I sista minuten” och så John Fords västernklassiker ”Sheriffen”.

Vi hann, medan vi pratade efter maten, lyssna både på indisk musik och på Cream, dessutom också på Jan Johanssons klassiska ”Jazz på svenska”. Den sist nämnda skivan hade hamnat i Mattis samling som ett arv efter min döde bror Matti Kokk, som inom familjen kallades Stor-Matti för att kunna särskiljas från vår son med samma förnamn, följaktligen kallad Lill-Matti.

Bland dussintalet gitarrer i vår sons ägo finns nu även en gitarr, som tillhörde hans farbror Stor-Matti. Lill-Matti ärvde också Stor-Mattis mandolin. (Och han har tidigare ärvt sin mormors, Anna Brita Dahls, piano.) Det känns, mitt i sorgen efter brorsan, ändå trösterikt att veta, att hans instrument och skivor har gått i arv till någon som förstår sig på att både vårda dem och nyttja dem.

Under eftermiddagen hann vi också med en promenad. Bredvid huset där han bor kunde Matti visa oss krokus som höll på att slå ut. Andra dagen i mars!

Sen gick promenaden mot Årsta gård. Osäkra uppgifter säger att gården på 1200-talet ägdes av Birger Jarl. Men Årsta gård är främst förknippad med ”Årtstafrun”, det vill säga Märta Helena Renstierna, som 1775 gifte sig med gårdens dåvarande ägare, Henrik von Schnell, och sen bodde kvar där till sin död 1841. Berömd är hennes dagbok om livet på gården. I familjens umgängeskrets ingick bland andra Carl Michael Bellman.

Numera har landstinget vårdhem på Årsta gård.

Årsta har annars också en modern historia att slå vakt om. Årsta fick tidigt, 1943-1953, ett levande och fint förortscentrum, skapat av arkitektbröderna Erik och Tore Alsén. Åk gärna och strosa runt i Årsta – titta till exempel på det rent märkvärdigt vackra Folkets hus som finns där.

Melodikrysset nr 9 2008

Huvudet fungerar ibland egendomligt. I dag fick jag grubbla länge, innan jag kom på titeln till en melodi, som hör till swingepokens standardrepertoar och som jag har hört otaliga gånger. Inte ens när jag med hjälp av två andra ord hade fått ut ett säkert svar på två bokstäver, kom jag på titeln på den låt George Gershwin har skrivit som som Ove Lind & co framförde. Först alldeles i slutet av krysslösandet föll polletten ner: Herregud, det var ju ”Lady Be Good”!

Svårt – på riktigt – hade jag däremot att hitta damen i piplåten, den med Tommy Nilsson. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att hon borde heta ”Amelia”. Sen googlade jag och fann ut, att jag hade gissat rätt. Men av någon anledning kommer jag absolut inte ihåg den här låten.

Och som vanligt när det kommer till melodifestivallåtar kom jag först inte på vad den melodi hette, som Lisa Nilsson sjöng 1989, så jag fick googla. ”Du (öppnar min värld)” hette den. Men det var ju egentligen inte det som efterfrågades, och Lisa Nilsson klarade jag för egen maskin.

Däremot kom jag omedelbart på den svenska titeln på den låt vi här hörde på franska. När Lill Lindfors sjöng den, hette den ”En liten sång om kärlek”. Tomas Andgren skriver i en kommentar, att den låt Lill sjöng heter ”Om vi hade en dag”. Så jag hade väl fel – men det blev ändå rätt ord.

Prince hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag känner igen ”Purple Rain” – har dock aldrig sett filmen. Fast när jag hade kommit på att det var Prince som sjöng, var det ju inte så svårt att översätta namnet till svenska: prins.

”Hem till gården” har jag bara sett glimtar av i TV. Alltså måste jag googla också för att komma på att handlingen utspelar sig i Emmerdale.

Disney-filmen om Micke och Molle har jag inte sett för egen del, men eftersom jag har barnbarn, försöker jag hålla mig hyggligt orienterad om filmer och böcker på barnkulturområdet.

Och apropå djur: Kan man lite om musikaler, är det ju inte heller så svårt att lista ut, att en musikal på fyra bokstäver, bland dem C och T, måste vara ”Cats”.

Men tillbaka till barnkulturen: Ett helt underbart barnprogram i TV (1968-1974) var ”Beppes godnattstund”, som hade Bachs ”Air” som signaturmelodi. I den kunde man se Beppe iförd nattmössa.

Ännu mer barnkultur: Vi hörde Jeanna Oterdahls och Herman Palms klassiker ”Har du sett herr Kantarell?”, den senare en svamp som bor i enebacken.

Två filmklassiker fanns det också i dagens melodikryss.

Vi hörde ”Mrs Robinson” ur ”Mandomsprovet”. Av Simon & Garfunkel har jag allt i skivhyllorna.

”As Times Go By” fanns med i ”Casablanca”. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart förekommer förresten också i Hasses och Tages svenska text, framförd av Monica Zetterlund.

Dagens kryss avslutades med en svensk klassiker, en sån där som genast fäster sig i musikminnet, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”:

Drömmens skepp

Text: Bo Setterlind
Musik: Staffan Percy

Vårt hav, med hatten i silver,
drömmande går mot land,
ett skepp med blommor kring rodret
syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor
lysa som kaprifol,
och babords reling bär timjan,
som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

På däcket ögontröst flödar,
styrbord i ljung sig klär,
en skorsten virad med vildvin
ett under av skönhet är.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Jasmin kring ankaret glimmar,
och radarn bär rosenkrans,
kring bogen glittrar en mossa
med bländande guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Ett skepp, som strålar i drömmen,
speglar vårt livs förlust,
bestrött med skimrande blommor
det nalkas en himmelsk kust.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, httP://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Februaridagbok med musikguide

I fredags, när jag var ner på stan för att köpa gott färskt bröd, var det rena vårvädret. I tidningarna läser jag rapporter med bilder om vårblommor, som redan har slagit ut. I dag ringde sonen, Matti, från Årsta och berättade, att han och Karin hade varit på långpromenad och bland annat sett blommande vintergäck.

Jag borde vara glad – jag är ju ingen vintervän. Men någonting är fundamentalt fel, när våren infinner sig redan i början av februari. Naturligtvis kan vintern plötsligt ändå komma. Men jag måster erkänna, att jag känner mig orolig över väderförändringarna.

Brödet skulle jag ha för en fredagskväll med Viggo och Klara, dessutom också Birgitta och så barnens pappa, Bo. Barnens mamma, vår dotter Kerstin, var tillsammans med kompisar på konsert i Musikens hus. Kerstin är estetiskt mycket medveten, och jag är därför glad över att också hon gillade vårt nya konserthus – du kan läsa hennes kommentarer och se bilder här.

Fredagsmiddagen för Viggo och Klara är en nostalgisk upprepning av måltider vi ofta hade i Öregrund på fredagskvällarna, när våra egna barn var små. Vi åkte buss dit efter jobbet och kom då till ett utkylt hus. Medan huset värmdes upp, gällde det att få något varmt i sig, och det var ofta rykande varmt te. Till det serverades tre sorters färskt bröd, inköpt i Hötorgshallen i Stockholm: ljuvligt doftande estniskt surbröd och kumminbröd samt till exempel grekiskt lantbröd. Till det gällde det att ha många olika slags matigt pålägg: flera sorters korv, ost, sardiner med mera, och så gurka, paprika, skivad tomat och annat sådant.

De här fredagskvällarna minns barnen än i dag, också med smakminnet, och jag försöker alltså introducera det här sättet att äta fredagsmiddag för ytterligare en generation. Och jag köper nu ett till och med rikhaltigare urval av bröd och pålägg, så att snart treåriga Klara och i höst sexårige Viggo säkert ska kunna hitta något som de tycker om. De gillar uppenbart båda ett Polar-bröd jag har köpt. Viggo tar flera gånger om av hamburgerköttet. Klara, som trots sin ringa ålder är en riktig gourmet, provar mer. Klara vill också ha te, medan Viggo håller sig till 7 Up. Vi vuxna frossar i allt det andra: de olika korvarna, surdegsbrödet, de rökta musslorna. Om det handbakta knäckebröd jag hade med mig kan du läsa mer på Kerstins blogg.

Också i torsdags hade vi hämtat Viggo och Klara på dagis. De är helt tillvanda till och nöjda med att morfar och/eller mormor kommer och hämtar. Och så gör de ständigt nya saker: Klara har travat till och hem från dagis bredvid barnvagnen, och så har hon och Viggo bytt med varann: Viggo har suttit i vagnen och Klara har stått på ståbrädan.

Självklart är det så, att mamma och pappa ständigt står deras hjärtan närmare än vad morfar och mormor gör, men i torsdags, när mamma Kerstin kom hem och Birgitta och jag skulle i väg till konsert i Musikens hus, klängde sig Klara fast vid mitt ben och snyftade, när jag skulle gå: att leka affär med morfar är roligt. Jag fick lova att komma tillbaka nästa dag – vilket jag ju också gjorde.

I torsdags kväll var det alltså ytterligare en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Paul Mägi gjorde, föga förvånande, en minnesvärd dirigentinsats i det program, som hade döpts till ”Musique sérieuse”.

Programmets första del bestod av Franz Berwalds (1796-1868) dramatiska ”Symphonie sérieuse i g-moll”. I den andra delen, efter pausen, förenades Orphei Drängar med kammarmusikerna i Luigi Cherubinis (1760-1842) ”Requiem i d-moll”, och ljuv samklang uppstod. Som mina läsare vet, ger jag inte så mycket för innehållet i texten: Kyrie eleison (Herre, förbarma dig), Dies irae (Vredens dag) och allt det andra. Men vackert är det att lyssna på.

I abonnemangsserien med kammarorkestern har vi fortfarande flera konserter kvar, men vi går förstås också på helt andra typer av musikprogram; utbudet i vårt Musikens hus är rikhaltigt, ja på många sätt fantastiskt. Av Birgitta har jag tidigare i present fått biljetter till en folkmusikgala – se nedan – och nu köpte jag biljetter till ytterligare två konserter:

Lördag 16 februari 2008 klockan 19.30, Sal B
”Jag vill tacka livet” till minne av Violeta Parra
Crossing Project Band med Jan Hammarlund och Provocative Dissonance (Trio fusion jazz)
Crossing Project Band uppträder med flera gästartister från olika länder. En av dessa är den välkände trubaduren Jan Hammarlund. Deras musik spänner från folkmusik till jazz, reggae och rock. Instrument som dragspel, charango, elgitarr, trummor, bas och karare bygger upp en unik ljudbild. Violeta Parra föddes i Chile, och jag har i mitt musikbibliotek hennes sånger i två svenska utgåvor, dels i översättning av Jan Hammarlund, dels i översättning av Brita Åhman. Parras ”Jag vill tacka livet” har, allt sedan Olof Palme och framåt, kommit att bli något av en begravningssång på kända socialdemokraters begravningar. Jan Hammrlund har jag i årtionden betraktat som en stor artist, vilket jag har gett uttryck för i recensioner. Han sjöng förresten – i egenskap av personlig vän – på min och Birgittas gemensamma 70-årsfest förra året.

Tisdag 11 mars 2008 klockan 19.30, Stora salen. Längd: cirka två timmar.
Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen
Under våren gör Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen en gemensam turné genom Sverige och Norge. Konserten är helt akustisk med både Mikael och Åge på sång och gitarr. De framför tillsammans sina mest kända låtar. Åge Aleksandersen är en av Norges största artister. Själv hoppas jag förstås på att både Wiehe och Aleksandersen ska göra dylanlåtar. Wiehes tolkningar till svenska är ju välkända här, men jag kan berätta, att Aleksandersen har gjort en mycket hörvärd CD med Dylan på norsk. Aleksandersen känner jag inte personligen, men Wiehe har jag både recenserat genom åren och till min stora överraskning blivit uppringd av: Det visade sig, att han via sin hemsida har sålt den Olof Palme-CD, som jag producerade med anledning av tioårsminnet av Palmes död – Wiehes ärende var att den upplaga han hade haft nu var slut och att han ville ha flera.

Lördag 29 mars 2008 klockan 17.00, Stora salen
FOLKMUSIKGALAN 2008
Väsen (Sverige)
Mike Marshall, mandolin (USA)
Darol Anger, fiol (USA)
Hamilton de Holanda, mandolin (Brasilien)
Lena Willemark, konsertvärd/sång (Sverige)
För två år sedan uppstod Folkmusikgalan i Uppsala. Med Väsen som värdar, som i sin tur hade bjudit in vänner, som de under åren har mött i internationella sammanhang, blev det en eftermiddag med underbar musik och härliga musikaliska möten. Nu kommer 2008 års Folkmusikgala med en fantastisk samling instrumentalister och musikanter, som för första gången kommer till Sverige och Uppsala. Återigen står Väsen som värdar, och de internationella gästerna är några av de främsta i världen i sin genre. Lena Willemark bjuder på härlig sång och kommer dessutom att guida oss genom kvällens Folkmusikgala.

Musikens hus, eller Uppsala konsert & kongress som det officiellt heter, är verkligen värt ett besök också för dig som inte bor i Uppsala. Du kan kolla programmet och beställa biljetter här.

Från torsdag kväll tillbaka till fredag kväll. Efter barnpassning och fredagsmiddag à la Öregrund hann Birgitta och jag lagom hem till ”På spåret”. Lite extra kul att Tallinn var ett av resmålen den här gången.

Sen blev det förstås lördag och kära gamla Melodikrysset. Jag klarade det den här gången också, men när jag hade skrivit mitt sedvanliga lördagskåseri om detta, upptäckte jag, att klockan redan hade hunnit bli alldeles för mycket: Stört i väg till bussen alltså, och med några minuters marginal hann jag med tåget 12.09 till Stockholm. Där blev det lika jäktigt: Jag tog taxi från Stockholm C till Handels på Sveavägen 90 och hann fram ett par minuter efter utsatt tid, 13.00. Där skulle jag lyssna in mig på hur Stockholms arbetarsångkörer tränade samsångspartierna i den konsert som ska hållas om en vecka.

Jag hörde bland annat Cecilia Bolin träna in körerna på att tillsammans sjunga Mikael Wiehes fina ”En sång till modet” och José Antonio Sanchez Ferlosios ”Den svarta tuppen”, som den kallades i Jacob Brantings svenska översättning – jag hade med den i min då mycket spridda och använda sångbok från 1970, ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma).

Nästa söndag, den 17 februari klockan 14.00-15.30, ingår de här sångerna i den konsert med Stockholms arbetarsångardistrikt som hålls i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag ska vara konferencier.

Temat blir ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. I programmet ingår sånger med text och/eller musik av bland andra Dan Andersson, Johann Sebastian Bach, Thorstein Bergman, Ulf Dageby, Stig Dagerman, Tage Danielsson, Allan Edwall, Lena Ekman, Göran Greider, Ted Gärdestad, Lennart Hellsing, Alf Henrikson, Mats Paulson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk och Vladimir Vysotskij.

Den här konserten vill du väl inte missa?

Från Handels på Sveavägen tog jag mig under eftermiddagen vidare till Östra station och Roslagsbanan för transport till Bällsta. Där bor Birgittas syster Karin Dahl-Strandin med make Hasse. Birgitta hade anlänt före mig. Snart kom också Birgittas båda övriga syskon, Gunnar Heijbel med hustru Annica och Ragnar Dahl med hustru Gunnel Orselius-Dahl.

Den här syskonskaran med respektive är ett exempel på den åsiktsspännvidd som finns i min nära umgängeskrets: Karin och Hasse är mycket aktiva socialdemokrater, medan Gunnel och Ragge, också de bosatta i Vallentuna, är lika aktiva folkpartister. Och sen har vi Gunnar och Annica, som är moderater. Det kan ibland bli ganska heta debatter – fast faktiskt inte just under lördagens syskonmiddag.

Det hetaste där var Karins goda middag: fransk löksoppa med riven ost och croutonger, en härlig gryta med mandelpotatis till och så frukt- och bärsallad med vispgrädde. Samtalen handlade den här gången mest om resor och så förstås barn och barnbarn. Det är en mycket trevlig vana det här, att träffas på middag hos varandra några gånger per år. Varje sommar blir det dessutom en lite större samling, dit också avkommorna inbjuds. I år ska vi hålla till på Ragges och Gunnels sommarställe i Sjöändan nära Kristinehamn i Värmland.

Karin, som är helnykterist, körde sen mig och Birgitta till Upptåget, som förde oss hem till Uppsala.

Väl hemma igen bänkade jag och Birgitta oss framför TVn och såg Elizabeth George’s ”Komissarie Lynley”. Det här avsnittet hade sänts tidigare, 2005, men jag tyckte det var tillräckligt sevärt för att ses om.

I dag blev jag av med Birgitta igen, för fjorton dagar. Hon har åkte till Indien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Bland besöksorterna finns Delhi, Jaipur, Hyderabad och Kurnool. Att hon bara orkar – nyss var hon en vecka i New York. ”Jag har gått ner till heltid”, brukar hon själv sammanfatta sin pensionärstillvaro.

Själv ska jag i min ensamhet tillbringa sena kvällen tillsammans med Henning Mankells Wallander; ”Byfånen” heter kvällens avsnitt.