Kan ingen skjuta den där Bertil

som ideligen avbryter Beck-filmerna?

Om nazister som fortsatte att verka i Latinamerika

I flera av sina filmer skildrade Alfred Hitchcock nazisters verksamhet i andra miljöer än Tyskland. Ett mycket bra exempel är ”Notorious” från 1946, här i Sverige kallad ”Notorious!”.

Det är en mycket bra film, med ett utmärkt manus av Ben Hecht och där häxmästaren Hitchcock verkligen tar vara på spänningsmomenten, så att man som tittare är benägen att bita på naglarna. Amerikansk agent är här Cary Grant (T R Devlin), som vi också har sett i en mer oavsedd roll som agent i mästerstycket ”I sista minuten”.

Liksom i den filmen finns det ett kvinnligt lockbete, i det här fallet spelat av Ingrid Bergman: Alicia Huberman är dotter till en dömd nazispion och är därför, enligt det amerikanska underrättelseväsendet, väl ägnad att vara det agn, som får en nazikoryfé, som gömmer sig i Brasilien, Alex Sebastian (spelad av Claude Rains) att nappa på kroken och sen, väl där, avslöja det gäng av tyska krigsförbrytare som vistas där och, inte minst, vad de nu har för sig och planerar att göra.

Historien börjar i Miami, där Alicia vid ett av de alltför många och alltför spritindränkta parties hon gillar att delta i uppvaktas av Devlin, först – som hon tror i alla fall – i mer normala avsikter. Hon delar inte, och har aldrig delat, faderns nazisympatier, så det är inte där skon klämmer. Men hon vill inte ha någon politisk agenda, och hon blir rasande på Devlin också för att han försöker utnyttja henne. Ilskan har även att göra med att hon faktiskt har fallit för honom – och sen blir det inte bättre av att också han hyser känslor för henne, känslor som inte har något att göra med hans roll som agent.

Icke desto mindre ställer hon till slut upp på att genomföra det av säkerhetstjänsten planerade uppdraget och flyger tillsammans med Devlin till Rio de Janeiro.

Kontakten med Sebastian underlättas av att han en gång i världen har visat starkt intresse för Alicia, dotter till en aktiv nazist som hon var. På den tiden var hon inte intesserad, men nu arrangeras ett möte, för övrigt på hästrygg, för att hon, den här gången med större intresse, ska stifta ny bekantskap med honom.

Det här lyckas, och trots att Sebastians mor Anna (getaltad som en korsning av valkyria och lägervakt av Leopoldine Konstantin) är misstänksam, vill Sebastian gifta sig med Alicia – och får ja. På det här sättet kommer Alicia in i det hus, där Sebastian, snart hennes make, träffar sina tyska nazikontakter.

Devlin har varit med (och har arrangerat) Sebastians och Alicias möte (”av en slump”) och spelar i fortsättningen rollen av vän och avspisad beundrare till Alicia. Han inte bara mottar rapporter från Alicia när hon ensam är utanför huset utan låter henne, nu den unga hustrun i huset, också bjuda sig dit, alltså till naziflyktingarnas högborg.

Det är nu filmen blir riktigt otäck. En av de inbjudna till nazistgruppens möten, en som inte riktigt håller måttet, försvinner mystiskt – vi tittare får också veta vad som händer honom. Alicia upptäcker att det finns utrymmen i huset som hon inte har tillträde till; bland annat gäller det vinkällaren. Alltså stjäl hon nyckeln dit från makens nyckelknippa och ger den under en stor fest, dit också Devlin är bjuden, till honom.

De tar sig tillsammans utan att upptäckas ner i källaren och Devlin hittar där flaskor, som trots etiketterna uppenbarligen inte innehåller vin. När en av dessa flaskor genom ett missöde går sönder, visar den sig innehålla något som ser ut som sand. (Senare analys visar att det rör sig om uran, ett typiskt grepp för den här epoken efter Hiroshima och Nagasaki.) Devlin fyller en annan flaska med innehållet och de sopar skärvorna under vinstället.

Nyckelstölden upptäcks av Sebastian, och Alicia går rakt in en fälla, när hon återbördar nyckeln på hans nyckelknippa. Sebastian hittar flaskan med det utbytta innehållet, också skärvorna, och inviger sen modern i vad han nu förstår, och hon får då sin misstro mot svärdottern bekräftad – men nu är goda råd dyra: Båda vet vad som kommer att hända Sebastian, om hans tyska nazikumpaner får veta vad som har hänt. Med moderns aktiva hjälp börjar de långsamt förgifta Alicia.

När den allt mer försvagade Alicia ändå lyckas träffa Devlin ute på stan, börjar han ana oråd om vad som händer med Alicia, när hon senare hålls isolerad i ett rum i huset.

Det riktigt nagelbitarartade avsnittet kommer i filmens slut, när Devlin – mer driven av kärlek till Alicia än av sin roll som agent – tar sig in i huset mitt under ett pågående nazigruppmöte och sen lyckas ta sig uppför trapporna till det rum, där Alicia hålls isolerad. Han ser förstås i vilket tillstånd hon är – hon kan knappt hålla sig vaken – och börjar ta henne nerför trappan, där de blir upptäckta.

Devlin utnyttjar här kallt det faktum att de övriga nazisterna inte känner till bakgrunden till Alicias tillstånd och, framför allt, att hon har bidragit till att avslöja vad de håller på med. Devlin upprätthåller rollen av vän som har kunnat konstatera, att Alicia omedelbart behöver vård på sjukhus, och säger att han har ringt ett sjukhus som ska ta emot henne – man ska då veta att rummet där Alicia har hållits isolerad också saknar telefon.

Sebastian och hans mor tvingas hålla god min, och Sebastian följer Devlin och hustrun ut till bilen i avsikt att också själv kunna undkomma sina nazivänner. Men Devlin stänger hårdhjärtat och oväntat bildörren och kör i väg.

Upp för trappan fram till dörren, där nazikumpanerna står och väntar, går med blytunga steg Sebastian, ungefär som en dödsdömd tar sina sista steg upp mot galgen. Sen sluter sig porten bakom honom, och filmen är slut.

Melodikrysset nr 30 2009

I dag har Anders Eldeman knäckt mig med en TV-seriesignatur – TV-serier är, som jag tidigare har bekänt, inte min starka sida. Alltså vet jag inte om TV-serien i den avslutande frågan handlade om Molly, Polly eller Dolly eller vad hon nu kan ha hetat. /Polly, ur ”Pang i bygget”, ska det vara, upplyser mig en läsare./

Inte heller har jag sett ”Dirty Dancing”, men i det fallet kom jag med hjälp av ledbokstäverna på varifrån musiken var hämtad.

Det jag slutligen hade svårigheter med var den där tangon som skulle ge ordet ”eld” – jag kände igen den, men polletten ville inte trilla ner. Fast det var ju inte låttiteln som efterfrågades. /”Kiss of Fire” var det, upplyser mig en annan läsare./

Däremot sa det genast ”Pling”, när jag hörde Kicki Danielsson på engelska sjunga sin låt från Eurovision Song Contest 1985, ”Bra vibrationer”, den som börjar ”Du ger mig bra vibrationer”. Den skrevs av Lasse Holm och alltså Ingela ”Pling” Forsman.

I årets svenska melodifestival klarade sig Caroline af Ugglas mycket bra, med ”Snälla snälla”.

2007 vann Helena Paparizou Eurovision Song Contest med ”My Number One”, vilket gav Grekland förstaplatsen. Här hörde vi dock bamseversionen av den här låten.

Även Ola Salo och the Ark har ju tävlat – mindre framgångsrikt – i Eurovision Song Contest, men i dag hörde vi inte deras bidrag där utan ”Little Dysfunction Dysfunk You”.

TV-signaturer är alltså inte min starka sida, men efter en stund kom jag på att den signatur vi i dag hörde till en barnserie måste höra till ”Scooby-Doo”, som vi förresten har i filmhyllan för barnbarnen, Viggo och Klara.

Erik Axel Karlfeldts och Sven Scholanders ”Vid Färjestaden” hör naturligtvis inte hemma i avdelningen barnvisor, men jag lärde mig den under folkskoletiden och vet att den handlar om Öland.

Och på nästa skolstadium, under realskoletiden, kom jag i kontakt med Birger Sjöberg och lärde mig texten till ”Den första gång jag såg dig”. Numera har jag allt av Sjöberg i bokhyllorna, också Fridas visor i skivhyllorna.

Och jag är lagom gammal för att inte bara känna igen ”Stenka Rasin” utan också själv minnas att den brukade spelas av trumpetaren Arne Lambert.

Av samma skäl känner jag igen ”Gamle Svarten”, även när hästen, som här, misshandlas. Gamle Svarten var alltså häst, och hästar brukar bo i stall.

Därifrån kan steget synas långt till Buddy Holly och Genesis, men jag har lyssnat även på dem och klarade således båda.

I Melodikrysset är det bredden som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 29 2009

Veckans melodikryss sändes från Söderödagen på bygdegården i Långalma inte långt från mitt sommarviste i Öregrund. En representant för arrangörerna var faktiskt hem till oss och bad mig komma dit, gav oss kryss och pennor och lockade med att den läsk som serverades kom från Vasa-bryggeriet som finns i min barndoms och ungdoms hemtrakter. Men jag var hårdhjärtad. Så i stället hade Eldeman en annan estländare på plats, Kristian Luuk, hängiven melodikryssare liksom jag.

Det mesta i dagens kryss hade jag klarat ganska lätt även om jag hade varit där, men jag vill lyssna och plita i lugn och ro, gärna med en kopp kokkaffe bredvid mig, också underhålla mina läsare med diverse icke efterfrågade fakta.

Med två av frågorna tog det lite längre tid, innan polletten föll ned.

”The Things We Used To Do” sjöngs av Robbie Williams i duett med Jane Horrocks. Williams var, innan han blev soloartist, med i gruppen ”Take That”.

”So What” kände jag omedelbart igen, men det tog en stund innan jag med hjälp av ledbokstäverna kom på att hon som sjöng, Alecia Beth Moore, kallar sig Pink. Men hon skriver sitt artistnamn också som P!nk.

Resten var mycket lätt.

”Dancing Queen”, en stor hit med ABBA, har jag för all del inte sett i filmversionen av ”Mamma Mia”, men jag har sett scenuppsättningen på Broadway.

Nanne Grönvall har en lättidentifierad röst; henne har jag förresten hört live på en socialdemokratisk kongressfest. Här hörde vi henne i ”Håll om mig”, som slog mer på Svensktoppen än i Melodifestivalen 2005.

Den politiska vägen har jag också kommit i kontakt med Cornelis Vreeswijk – min hustru har dessutom valturnerat med honom. Här hörde vi hans fina ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.

Jag har förstås allt med Cornelis i min skivsamling. Samma sak gäller Evert Taube – jag har både enstaka skivor och boxen med hela hans produktion, även mängder med Taube-sångböcker, dock i lägenheten i Uppsala där jag inte befinner mig nu. Annars skulle jag gärna ha citerat hela hans ”Här är den sköna sommar”, trots att jag har invändningar mot texten, där det sägs att det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Så generaliserande kan man nog inte uttrycka sig.

Också av Carl Michael Bellman har jag allt på skiva, så väl epistlar som sånger, och förstås också texterna till dessa. Så det är klart att texten till det som spelades i dag genast rann upp i minnet: ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Och skulle jag inte känna igen Georges Bizets och Henri Meilhacs opera från 1845 ”Carmen”, som jag har sett ett par gånger?

De som följer den här bloggen vet att jag trots min höga ålder hyser en stark kärlek till barnkultur i olika former. De gamla Pippi Långstrump-filmerna finns allihop här i sommarhuset i Öregrund, och när Viggo och Klara kommer hit på besök, ser morfar dem gärna tillsammans med dem. Så visst känner jag igen Sjörövar-Fabbe, även om sången om honom som i dag framförs på tyska.

Gamla svenska schlager från olika epoker brukar jag också för det mesta klara lätt.

Så visst associerar jag, när jag hör Anneli Rydé sjunga ”En sån karl”, genast till Lill Lindfors, som var den som ursprungligen, 1967, fick en stor hit med den.

1959 fick Lill-Babs en stor hit med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den skrevs av Stikkan Andersson.

Jag har tidigare bekänt att jag inte är en stor fan av mycket i Lasse Berghagens stora produktion. Men ett och annat hörvärt har han gjort. Till den gruppen hör ”Inte bara drömmar” från 1970. Svaret skulle här skrivas Lars.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Rätt spännande handling men för mycket psykoanalys

Alfred Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”, 1945) har en ganska spännande handling men är svårartat insnöad på psykoanalys. Det sista vågar jag hävda utan att ha konsulterat min son, som är psykolog. Vad som kommer varifrån vet jag inte – filmen bygger både på en bok och en pjäs samt bearbetningar för film.

Till filmens starkare sidor hör skådespelarinsatserna, framför allt av huvudpersonerna Ingrid Bergman och Gregory Peck.

Filmens intrig tar sin början på en psykiatrisk klinik, där den kvinnliga läkaren Constance Petersen (Ingrid Bergman) arbetar. Ett chefsbyte på kliniken förestår: den dittillsvarande chefen, Dr Murchison (Leo G Carroll), tvingas avgå på grund av nervproblem och ersätts av Dr Anthony Edwards (Gregory Peck).

Dr Petersen har i filmens inledning skildrats som en påläst och skicklig doktor, som håller personliga känslor, inte minst kärlek, på minst armlängs avstånd. Men med den unge och snygge Edwards på plats blir allting annorlunda: hon faller för honom och han också för henne.

Mycket snart framgår det emellertid, att Dr Edwards har mörka och gåtfulla sidor. Han blir till exempel alldeles ifrån sig, arg, när Petersen vid matbordet med en gaffel ritar ränder i den vita linneduken. Sen visar det sig att han gång på gång reagerar likadant på ränder mot vitt. En misstanke växer sig allt starkare hos Petersen, som bland annat hittar monogramet J B på ett av hans klädesplagg: Är den som utger sig för att vara Edwards verkligen Edwards? Och vart har i så fall den riktige Edwards tagit vägen?

Petersen försöker använda sin fackmässiga kompetens på Edwards, som inte tycks minnas sitt tidigare liv men flyr, när misstanken växer att det finns en annan Edwards som kan vara mördad. Styrd av dubbla motiv, psykoanalytikerns lust att gräva fram sanningen och sin personliga kärlek till ”Edwards”, lyckas Petersen hitta ”Edwards” (eller J B) på ett hotell i New York.

Handlingen blir därefter en sällsam blandning av två ingredienser som man ofta hittar i hitchcockfilmer. Dels blir den en klassisk katt- och råttalek, där vårt sanningssökande par gång på gång lyckas gäcka polisen, som förstås tror att ”Edwards” har mördat den riktige Edwards. Dels blir den ett grävande i psykologiska förklaringar, och det är här den bland annat använder sig av drömscener och freudianska drömanalyser. Till sin hjälp får Dr Petersen på den punkten en nestor på området, Dr Alexander Brulov (Michael Chekhov, som till och med i den här rollen bryter på tyska!).

Analysen av drömmen och den fortsatta jakten på sanningen om vad som hände den riktige Dr Edwards för vårt unga par till en skidsportort, där J B uppenbarligen har varit tillsammans med Dr Edwards. När man ser skidspåren i den vita snön i utförslöpan, förstår man genast sambandet med det Edwards/JB har reagerat så häftigt på tidigare i filmen. Men med hjälp av återupplevelsen återfår Edwards/JB delvis minnet: Han har sett den riktige Edwards försvinna utför en brant.

Edwards hittas också, mycket riktigt död. Och när det visar sig att han är skjuten, mördad, grips förstås den som har utgett sig för att vara Edwards.

Dr Peterson är förtvivlad, ändå inte övertygad om att det verkligen är hennes älskade som har mördat Edwards. Flera på kliniken försöker stötta henne, dock utan att hålla med henne i skuldfrågan. Bland dem finns Dr Murchison, som nu har återvänt som chef.

När han råkar försäga sig – säger att han har träffat den riktige Dr Edwards, han som mördades – minns hon plötsligt att han ju var med när den falske Dr Edwards anlände för att ta över och inser att Murchison ju i så fall genast borde ha insett att den falske Edwards inte var den riktige Edwards. Hon kopplar också ihop Murchison med en gestalt i bakgrunden i Edwards/JBs dröm som slutade med ett fall från ett sluttande snövitt tak.

Hon går till Murchisons tjänsterum, berättar vad hon tror har hänt och anklagat honom för att ha mördat den som skulle ta över hans plats på kliniken, Edwards. Efter ett psykologiskt spel dem emellan hotar han att skjuta henne med ett vapen han har i byrålådan, men hon lyckas, argumenterande om att han som icke tillräknelig kommer att interneras på en institution, där han till och med kan fortsätta att forska, ta sig fram till dörren och ut genom den.

Under tiden ser man pistolen, bara den, och hur den vänds ett halvt varv – och sen hör man ett skott.

J B – John Ballantine – friges och förenas på nytt med sin Constance.

Bitvis spännande handling plus en lagom dos romantik – men också mycket osmält psykoanalys, till exempel kopplingen till ett tidigt barndomsminne, då han oavsiktligt förorsakade en brors död, plus en del obetalbart komiska detaljer, som när John och Constance i det avgörande skedet av filmen åker utförsskidor, han iklädd vanlig kostym.

Dagar i juli

Vädret växlar. I går eftermiddag gick jag ut i trädgården för att rensa det nyrenoverade stenpartiet men hann inte så långt innan det började regna.

I dag har vädret varit fint, och jag har rensat större delen av stenpartiet, har bara en liten sträckning kvar åt bastun till. Jag rensar färdigt i morgon – om det inte regnar då.

En intressant iakttagelse: det har inte bara kommit in ogräs i stenpartiet där jag har bytt jord. Jag har hittat ett par vallmoplantor, som jag inte har satt eller sått frö till, en i blom och en i knopp. Och så har jag hittat två pyttesmå aklejor.

Aklejor sprider sig ju ständigt till nya ställen i trädgården, korsar sig också med varann, så att man får ännu fler färger och färgnyanser. Hur vallmofröna har förts dit vet jag inte. Fåglar? Vind?

På kvällarna fortsätter vi att se sommardeckarserierna i TV. I måndags var det ”Kommissarie Montalbanao” igen. I går kväll snöt hyllningsprogrammet till Victoria oss på ”Morden i Midsomer”, men sent på kvällen fick vi ändå se Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”) – den hör väl inte till Hitchcocks bästa filmer, men jag ska försöka skriva om den; jag återkommer. Och i kväll var det dags för en förhållandevis ny version av Agatha Christies ”4.50 från Paddington” (”4.50 From Paddington”). Den var för all del inte i klass med den gamla svart-vita filmatiseringen från 1961 med Margaret Rutherford, den som kallades ”Murder She Said”, men ändå klart sevärd.

Boken, som först kom ut 1957, hör till Christies bättre.

Filmklassiker med Povel Ramel

”I dur och skur” från 1953 förknippar vi gärna med Povel Ramel och gänget kring honom – Martin Ljung har en hel rad roller i filmen – men för regi och manus stod Stig Olin, och för originalmusiken stod dels Ramel, dels Stig Rybrant.

Jag såg den redan i unga år men kommer nu, när jag ser om den på DVD, inte ihåg särskilt mycket av handlingen. Dock kommer jag tydligt ihåg början och slutet. Filmen börjar med en imitation av Ranks gong-gong-intro: Martin Ljung missar gong-gongen. Och så slutar den med att samme Ljung misslyckas med att av lösa jättebokstäver få ihop ordet SLUT varefter han försöker hänga upp en mindre skylt med texten THE END. När den ramlar i golvet, vänder han sig till publiken och säger: ”Det är slut. Ni kan gå hem nu.”

1953 var den här filmen en nyhet i den crazy-genre, som Povel Ramel odlade. Publiken strömmade till i stora massor. I Stockholm fanns filmen på repertoaren i hela 48 veckor.

I dag känns den fortfarande stark i enskildheter – jag har gett ett par exempel – men den känns ganska rörig, dock inte så rörig som ”Hoppsan!”, som jag också har skrivit om.

I filmens huvudhandling, en ung sångerskas (Alice Babs) så småningom lyckade försök att bli sedd av och komma fram på scenen med hjälp av teaterdirektören och artisten Stig ”Sid” Hassler (Povel Ramel), finns à la tidens crazyhumor på scenen mängder av löst påhängda karaktärer och händelser.

Ett exempel är hur Sids reklamchef Peter (Sven Lindberg) i PR-syfte får Sid att ta om hand ett gäng vilda pojkar och hur man på ett varuhus åt de här pojkarna försöker inhandla leksaker – det senare blir en katastrof redan i varuhuset, eftersom försäljaren spelas av Martin Ljung. Ljung har för övrigt många sådana här roligt genomförda småroller i en rad episoder, som knappast alls har med huvudhandlingen att göra.

Crazydraget i filmen förstärks också av att Povel Ramel får spela två olika roller, utöver Sid också hans tvillingbror Filbert, vilket förstås utnyttjas till att ge filmen inslag av förväxlingskomedi. Det senare finns till exempel i den relationskarusell som snurrar med Sid, Sids väninna Ulla Berg (Yvonne Lombard), hennes svartsjuke man Oskar Berg (Sigge Fürst) samt även Sids bror Filbert som agerande.

Till att filmen trots sin rörighet blir sevärd bidrar vidare att rollerna, också smårollerna, spelas av mycket rutinerade skådespelare som Siw Ericks, Dagmar Ebbesen, Torsten Lilliecrona och Olof Thunberg. Och eftersom här finns sång-, revy- och musikinslag medverkar även till exempel Mille Schmidt, Gunwer Bergkvist, Simon Brehm och Flickery Flies.

På det här sättet blir filmen ett starkt, och bitvis riktigt roligt, tidsdokument från det tidiga 1950-talet.

Melodikrysset nr 28 2009

Dagens melodikryss sändes från studio men var inte svårt det heller. Vi hörde många bekanta från tidigare kryss.

Lena Philipsson har till exempel ofta spelats i krysset. I dag inleddes det med ”Unga pojkar & äldre män”. Av det senare drar jag slutsatsen att jag fortfarande, vid fyllda 72, är att räkna med.

Också Kent förekommer då och då i melodikrysset. Originellt nog hade Eldeman i dag valt en Kent-låt om en helt annan årstid än den som nu råder:

Columbus

(Från albumet ”Tillbaka till samtiden”, 2007)

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag va utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Dagens äldre svenska schlager var ”Två små fåglar på en gren” av trion Dick Fryman, Sven Paddock och Åke Söderblom.

Den, liksom ”Fryksdalsdans nr 2″, här i Bengt Hallbergs tappning, har ett mer somrigt innehåll. Den senare börjar ”Dansen den går på ängarna”.

Somrig är också Astrid Lindgrens ”Sommarsången”, som Georg Riedel skrev musik till, om jag inte minns fel för ”På rymmen med Pippi Långstrump”. Läs gärna mer om Riedel under Kulturspegeln, Musik.

Ett långt sommaräventyr är också Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, som blev en sevärd film med Allan Edwall som luffaren och Erik Lindgren som Rasmus. Musiken vi hörde, av Lillebror Söderlundh, fanns också med i en tidigare filmatisering, ”Luffaren och Rasmus” (1956) med Åke Grönberg och Eskil Dahlenius i motsvarande roller. Om både Edwall och Söderlundh kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Till barnkulturkategorin hör även Walt Disneys ”Lejonkungen”, som här illustrerades med ”Can You Feel the Love Tonight” av och med Elton John och Tim Rice. För egen del har jag inte bara sett filmen utan också scenuppsättningen på Broadway.

Ännu mer barnkultur förekom det i dagens kryss: Vi hörde en arg visa ur norrmannen Thorbjørn Egners ”Folk og røvere i Kardemomme by” (1955), som blev en lika stor succé på svenska men då med titeln ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Från Norge över till Danmark och Kim Larsen. Han och gruppen Gasolin fick på 1970-talet en jättehit – mycket välförtjänt – med ”Hva’ gør vi nu, lille du?”, som på svenska blev ”Vad gör vi nu, lilla du?”.

Centraleuropa representerades i dag av Ungern: Vi hörde ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

Pjotr Tjajkovskij var ryss. Vi hörde ett stycke ur hans ”Svansjön” från 1871, som jag har sett på Operans balettscen.

Den amerikanske bluessångaren och gitarristen B B King fick Polarpriset 2004. Här hörde vi honom i ”Too Good To You Baby”.

Med den här spridningen på kompositörernas och artisternas hemländer passar det väl då bra att avsluta med ”De komma från väst och öst”, en religiös sång som skrevs av Amanda Sandbergh efter det att hon hade deltagit i Frälsningsarméns kongress i London 1914.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingengå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Chandler hos Christie

I min deckarhylla står Raymond Chandlers böcker strax före Agatha Christies, dock med G K Chestertons däremellan.

I kväll såg jag i TV filmatiseringen av Christies ”Mordet i prästgården” (”Murder at the Vicarage”), som jag förstås har läst.

I filmen exponerades tre gånger den bok som Miss Marple, försatt i ett tillstånd av orörlighet, sitter och läser: ”Farwell, My Lovely”, som på svenska heter ”Mord, min älskling”.

Den är skriven av Raymond Chandler, en amerikan ur den hårdkokta skolan och således en författare som skrev deckare som var mycket olika Christies pusseldeckare. Så vad gjorde den där? Är det över huvud taget sannolikt att Christies Miss Marple skulle ha fallit för just Chandlers Philip Marlowe? Knappast.

Men så kommer jag på det: Regissören, eller vem det nu är, exponerar boktiteln, ”Farwell, My Lovely”, och det av två skäl.

Dels speglar filmen retrospektivt hur Miss Marple en gång i yngre dar tog farväl av sin egen käraste, han som aldrig kom tillbaka från kriget.

Dels speglar Chandlers boktitel vad som i slutet av filmen händer bokens och filmens två mördare, de som dödade för att de älskade varann.

Hitchcock om krypande oro och växande misstankar

Alfred Hitchcocks film från 1941 kallas på svenska för ”Illdåd planeras”, men egentligen är den amerikanska originatiteln, ”Suspicion”, mycket mer adekvat. Filmen handlar nämligen om hur en förälskad kvinna brutalt och dessutom gång på gång väcks upp ur den tillit hon hyser för den man hon efter en kort tid av berusande kärlek har gift sig med.

Filmen börjar som en lantlig kärlekssaga. Den kvinnliga hjältinnan Lina (Joan Fontaine) möter en charmerande man, Johnnie Aysgarth (Cary Grant), och faller, trots hans nyckfullhet, pladask för honom. Och trots märkliga inslag i hans beteende, olika människors varningar för att han är en odåga samt föräldrarnas svala attityd gifter hon sig med honom.

Johnnie bjuder sin Lina på en fantastisk bröllopsresa, och vid hemkomsten visar det sig att han har köpt ett lika fantastiskt hus, där ett hembiträde står för markservicen.

Sen så kommer de chockerande insikterna slag i slag. Johnnie har varken jobb eller inkomster. Han lovar visserligen att skaffa sig jobb och gör det – men Lina upptäcker att han nästan omedelbart har blivit av med det, eftersom han har förnillat pengar (och nu är skyldig att betala tillbaka dem). Han spelar, med växlande framgång, på hästar och har också bookmakers efter sig. En dag upptäcker Lina de antika stolar de har fått av hennes föräldrar i en antikaffär… Och varje gång hon konfronterar honom med obehagliga fakta, svänger han sig skickligt, dukar upp en historia som kanske kunde vara sann.

In i historien kommer nu också en av Johnnies kompisar, Beaky (Nigel Bruce), som har mer gott om pengar än om förstånd. Johnnie får honom att satsa pengar i ett gemensamt mark- och byggbolag, som ska bygga en semesterby längs kusten.

Olika händelser väcker en krypande oro hos Lina: Är hennes älskade Johnnie en helt annan än han syntes vara? Och när Johnnie och Beaky talar om att bryta avtalet om byggprojektet och en tidig morgon försvinner ut till den branta kusten, där semesterbyn skulle ligga, övergår hennes misstankar till panik: Tänker Johnnie mörda Beaky?

Det sker nu inte, men ett gemensamt besök hos en vän, en deckarförfattarinna, där man diskuterar svårspårbara metoder för giftmord, får Linas rädsla för att själv bli mördad att blomma ut: Hon dricker inte det glas mjölk Johnnie lämnar vid hennes säng. Den här scenen, då Johnnie kommer med mjölkglaset, hör för övrigt genom ljussättningen till de mest utstuderade i filmen.

När sedan Johnnie och Beaky ger sig av på en gemensam resa och Beaky dör efter att ha druckit ett stort glas cognac – Beaky har i hennes och Johnnies närvaro tidigare reagerat med förgiftningssymtom på en betydligt mindre dos cognac – blir hon förvissad, särskilt som polisen kommer hem och frågar henne, om hennes make, som fortfarande inte har kommit hem, kan ha varit tillsammans med Beaky när denne dog.

Vid det här laget är Lina förvissad om makens skuld och avsikter också gent emot henne; hon har bland annat vittjat hans post i ett livförsäkringsärende som gällde en livförsäkring på henne själv.

Hon packar för att flytta hem till sin mamma och tvingas motvilligt, när Johnnie kommer hem, acceptera att bli skjutsad av maken i bil. Den här bilfärden längs vägen med sina bråddjupa klippstup ner i havet blir en riktig nagelbitare…

Exakt hur filmen slutar tänker jag inte avslöja för tillkommande tittare.

Men jag har av texter som jag har läst om filmen förstått att Hitchcock själv laborerade med ett alternativt slut, annat än det vi nu får se.