Melodikrysset nummer 46 2009

Tack än en gång för alla uppmuntrande tillrop, som min hjärtinfarkt föranledde från melodikrysslösare och andra. Så sent som i går fick jag liljekonvaljer från Anna och från författaren själv nyutgåvan av Kurt Salomonsons roman ”Sveket”, som ni kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Jag har klarat veckans kryss. även om där fanns signaturen till en TV-serie som jag förstås inte har sett – jag ser sällan TV-serier. Men med de ledtrådar Eldeman gav (Patrick Swayze, motsatsord) var det inte alltför svårt att komma fram till att den serie som efterlystes var ”Nord och Syd” (”North and South”), som handlade om amerikanska inbördeskriget.

Biofilm förekom det förstås också i krysset. I dag fick vi höra Edvard Persson sjunga ”Alla är vi sjömän”, som ingick i ”En sjöman till häst” från 1940.

Och så demonstrerade Anders Eldeman åter igen sin stora kärlek till James Bond-filmer. Den här gången fick vi höra ”Live and Let Die” med Paul McCartney och The Wings. På svenska kallades filmen ”Leva och låta dö”.

Det är inte bara till James Bond Eldeman ständigt återvänder. I dag kommer jag på rak arm på åtminstone tre ljudillustrationer, som har varit med förr.

Den första var ”Med en enkel tulipan”, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938. Mest känd är den väl i den insjungning, som gjordes av Harry Brandelius.

Också ”Lesson One”, på svenska ”Kalle Johansson”, har tidigare förekommit i krysset. Det Russ Conway spelade på kallas för spikpiano.

Och visst har vi tidigare hört även Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar”, där det bland annat fläktar till i en tyllgardin.

Lisa Nilsson kallar sin senaste CD för ”Sambou Sambou”, och på den hittar man bland annat ”Wave”, som väl ursprungligen är en Tom Jones-låt.

Ännu nyare på skiva är ”Du som tog mitt hjärta”, där Patrik Isaksson sjöng duett med Sarah Dawn Finer, trippelfråga i krysset nyligen.

När det gäller de svenska artisterna i övrigt, hade Eldeman bemödat sig om att hitta sådant som inte är allt för vanligt och lättidentifierat.

Alltså hörde vi Lill Lindfors i ”I mig finns en sång”, där musiken är lånad från Frédéric Chopin.

Inte heller hör man så ofta ”Så glad som dina ögon”. Men nog var det Agnetha Fältskog som sjöng!

Gipsy Kings – här med ”Baila me” – hade Eldeman också grävt fram ur skivgömmorna, dock inte de svenska. (De är franska romer.)

Ja, sen är det väl bara dagens två barnvisor kvar att redovisa, ingen av dem särskilt svår: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” och så Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”.

Trots uppnådda 72 års ålder är jag fortfartande barnsligt förtjust i barnkultur.

Ett återbesök i det svart-vita äventyrslandet

Chester Gould tecknade sin polisserie ”Dick Tracy” mellan 1931 och 1977. Jag läste den flitigt under pojkåren, främst i Alla Tiders Seriejournal under tidigt 1950-tal. Som skildring av kriminalitet och polisarbete i USA var den realistisk, också hårdkokt som kioskdeckarna som kom från samma land. Dock balanserades detta inte bara av att figurerna i serien hade så utstuderat särpräglade drag utan också av att de senare gav serien med sina oftast ganska brutala händelser ett drag av humor.

Den tecknade serien ”Dick Tracy” har utan tvekan lånat drag också från tidens hårdkokta polisfilmer. Just det gör det extra intresssant att den samtidigt även filmades. I eftermiddags såg jag i TV ett exempel på detta, ”Dick Tracy möter Biljardbollen”, ”Dick Tracy vs. Cueball” från 1946. Den utgör väl inte, ens i sin genre, någon av filmhistoriens höjdpunkter, men för mig som fortfarande har en dragning till serien ”Dick Tracy” och som nu starkt blev påmind om de polisfilmer jag lyckades ta mig in på redan före den magiska 15-årsåldern, var det lite av en nostalgitripp att se den här gamla filmen. Jag slogs också av det näst intill kompakta mörker som förekommer i delar av den här sortens svart-vita filmer: I vart fall i TV-format var det delvis ganska svårt att mer än ana vad som i upplösningen skulle komma att hända på det som av ångvisslan att döma måste vara ett järnvägsspår.

I serieversionen är inte minst skurkarna starkt karikerade – jämför här med ”Läderlappen”, den till stor del samtida ”Batman”. Den här historiens Cueball, Biljardbollen, spelad av Dick Wessel, hör väl där inte till de mest särpräglade figurerna, men eftersom hjälten, Dick Tracy, också har en så markerad profil, måste jag anmärka på att han i Morgan Conways filmskepnad inte riktigt lever upp till mina förväntningar, vad utseendet beträffar. För den allra mest serietrogna rollgestaltningen står i stället Ian Keith i rollen som Vitamin Flintheart.

Filmen startar med en diamantstöld och ett mord, och också resten av filmhandlingen kretsar kring det slags girighet, där priset för att man ska få det man vill ha gång på gång blir att ta någon annans liv. På så sätt är filmhandlingen en god kopia inte bara av seriehandlingen utan ett uttryck för Chester Goulds människosyn, som han om och om igen gestaltade i historier, där de agerande var antingen goda eller onda.

Men våldsamt spännande var den här filmversionen, signerad Gordon M Douglas (regi) och Luci Ward (manus), alltså inte.

Melodikrysset nummer 45 2009

Allra först: ett stort och varmt tack till alla er – kända så väl som okända – som har hörts av med omtänksamma och vänliga hälsningar med anledning av mitt, som det skulle visa sig, tillfälliga frånfälle. (Några av er har dessutom framfört hälsningar via min dotter Kerstins blogg, så tack också till hela personalen i Coop Konsum i Öregrund – vi ses nog som vanligt i mellandagarna.) Jag är helt överväldigad!

Några ord således också om det som hände. Birgitta och jag var i Öregrund för att vinterstänga huset, och jag var ute i trädgården för att sätta hönsnät runt fruktträden, ett bra sätt att hålla hararna borta. Jag har, som många av er vet, sedan tidigare pacemaker, men det här är ju, objektivt sett, inget tungt jobb. Men knäböjandet och resandet tog tydligen ändå på hjärtat, och bara efter en liten stund var jag trungen att avbryta på grund av smärta i bröstet. När det inte hjälpte att vila på sängen, ringde min resoluta hustru Vårdcentralen, och vi fick omedelbart tid. Vårdcentralen misstänkte genast att det var fråga om hjärtat och efter lite koll tillkallade man en ambulans för transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala. På väg dit kollade man mitt hjärta och sände i väg resultaten till Uppsala; jag fick också tabletter. Sen in genom akutintaget, och efter några ytterligare kontroller blev jag mycket noggrant undersökt av en ung hjärtläkare, estländare liksom jag själv men hitkommen efter frigörelsen från Sovjetunionen och helt utbildad här. (Lite senare träffade jag vid en rond på ytterligare en est, en ung kvinna den här gången.)

För att göra den här historien någorlunda kort: Det visade sig att jag hade en förträngning i ett av kärlen från hjärtat, vilket man – helt underbart – numera hittar och åtgärdar genom att intravenöst gå från vänster handlov till förmaket. Genom en ballongsprängning vidgas kärlet och lagas sedan med ett konstgjort nät. Sen, vips, är smärtan och de övriga besvären av hjärtinfarkten (i mitt fall en lindrig) borta, och efter några dars vård och tillsyn plus diverse nya mediciner är man mogen att få åka hem igen och göra Melodikrysset.

Jag vill också tillägga att jag har haft en fantastisk uppbackning av familjen, utöver Birgitta barnen Matti, Kerstin och Anna. Jag har fått besök, farsdagspresenter och blommor, och Matti har stannat kvar i Uppsala ett par dar bland annat för att med den envishet han har ärvt från sin far se till att farsgubben också genast börjar motionera lite för att gradvis få upp konditionen.

Men efter en promenad efter lunch i dag kunde jag till slut äntligen sätta mig ner vid datorn och lösa veckans melodikryss.

Det var inte vansinnigt svårt men innehöll också musik, som jag inte var förtrogen med.

”Still Loving You”, rockballaden med Scorpions, tror jag till exempel att jag tidigare inte hade hört, inte heller ”Broken Strings” med James Morrison och Nelly Furtado.

Men mina läsare ska för den skull inte automatiskt tro att detta har sin bakgrund i att jag är 72 år. Dagens kryss avslutades till exempel med en låt av och med Lars Winnerbäck, ”Jag får liksom ingen ordning”. Den finns på hans senaste CD ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”, 2009. Den har jag inte bara lyssnat på utan också recenserat här på bloggen – kolla själva här!

Så där kan det också vara med film. Jag gillar att se film, men jämfört med i yngre dar ser jag mycket färre filmer på bio. ”Pirates of the Caribbean” har jag till exempel aldrig sett, men eftersom det sökta ordet för de agerande såg ut att bli pirater, måste det rimligen ha varit ur den som musiken var hämtad.

Kryssets andra film var äldre. På den punkten kan jag väl helt sonika citera en kommentar från min melodikryssvän Gunnar Bergquist: ”Ankaret opp” heter låten, tagen ur filmen ”Flottans glada gossar”’ från 1954 med bland andra Åke Söderblom, Egon Larsson, Äke Grönberg, Gunnar Björnstrand och Yvonne Lombard. Grabbarna har fått höra att båten ska gå till Monte Carlo och då brister de ut i sång: ”Nu går flaggan i topp, nu ska ankaret opp…”. Då måste man ha ankrat först.

Och när vi nu är ute på havet, kan vi väl också passa på att redovisa veckans Evert Taube. Han skrev ”Så skimrande var aldrig havet” 1948.

Mer drastiskt avslutade relationer avhandlas i Bengt Sändhs ”Drängen gick på ängen”. Sändh var en trubadur med starkt intresse för ämnen som snus, mus och brännvin och ägnade sig mycket riktigt efter att ha avslutat sångarkarriären åt att tillverka snus.

Men tillbaka till den mer trånande kärleken igen. Vi hörde Ray Charles i ”Georgia On My Mind”. Han fick en hit med den 1960, men låten hade skrivits redan 30 år tidigare, av Hoagy Carmichael.

Minns jag texten i ”Congratulations”, sjungen av Cliff Richards, rätt, handlar även den mer om kärlek än om att bli uppvaktad med presenter, vilket skulle vara svaret på den frågan i dagens kryss.

Sådan kärlek kan, åtminstone om den uppstår här i Sverige, ända i att man får behov av en brudmarsch, till exempel ”Brudmarsch från Delsbo” med Orsa spelmän.

På vissa håll i Sverige är det, förstår jag, redan dags att sjunga Felix Körlings år 1913 skrivna ”Nej se det snöar”.

Här i mina trakter är dock en annan sång som var med i dagens kryss mer aktuell, ”Regnet det bara öser ner”, den där Siw Malmkvist 1970 också sjöng ”och jag blir blöt om både skor och strumpor” – här skulle den få oss att tänka på ordet pöl. Melodin till den här, ”Raindrops Keep Falling On My Head”, hade året före skrivits av Burt Bacharach.

För egen del föredrar jag, åtminstone väderleksmässigt, Solstollarna (det vill säga Ola Ström och Per Dunsö), som vi i dagens kryss hörde i ”Tusen bitar”.

Ännu längre tillbaka, på 1970-talet, var det aktuellt med ”Tajta jeans”, som framfördes av ett annat scenpar, Brasse Brännström och Magnus Härenstam.

Men, som vi redan har varit inne på, snart är det nog dags att övergå till lite varmare byxor.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Scener ur ett äktenskap

Jag håller Käbi Laretei (född 1922) för att vara inte bara en mycket hörvärd pianist utan också en intressant författare. Jag har läst alla hennes böcker, vilkas innehåll finns i gränslandet mellan självbiografi och skönlitteratur – mina recensioner finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Jag har också träffat henne, till och med dansat med henne i ett nyårsprogram i TV, där vi båda medverkade, men jag kan inte säga att jag känner henne närmare annat än genom hennes böcker.

Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer har jag träget sett genom åren, sedan också gärna återvänt till. Ett urval recensioner jag har skrivit om bergmanfilmer finns att läsa under Kulturspegeln, Film.

Att jag har intresserat mig för både Laretei och Bergman har att göra med att de är intressanta kulturskapare, inte med att de i tio års tid (1959-1969) var gifta med varandra – men naturligtvis har jag känt till deras relation, så omskriven som den har varit.

Efter Bergmans död har Käbi Laretei gett ut en bok, ”Vart tog all denna kärlek vägen?” (Norstedts, 2009), som genom att återge brev – hennes egna så väl som Ingmars – samt dagboksanteckningar kastar ljus över deras förhållande. Kommentarerna och förklaringarna är mycket fåtaliga, vilket gör att läsaren nog bör ha en viss förhandsorientering både om de båda huvudpersonerna och annat och andra som förekommer i de oftast korta texterna. Men för mig, som alltså kan en del om både Käbi och Ingmar (i breven tecknar han sig oftast iMMi), har det varit odelat intressant att ta del av dessa scener ur deras äktenskap.

De här båda konstnärerna, verksamma på olika områden (Bergman använde sig dock av pianisten Laretei i några av sina filmer), verkar ha dragits till varann så fort de hade träffats – de var tidigare inte bekanta med varann, och de var båda gifta på var sitt håll. En tät brevväxling övergick till en sexuell relation och sen till ett äktenskap.

Bergmans många äktenskap – fem, som resulterade i nio barn – och älskarinnor är ju kända.

Laretei bröt upp från ett äktenskap med dirigenten Gunnar Staern, med vilken hon hade dottern Linda.

Det märkliga är att hennes förhållningssätt till uppbrottet från sitt första äktenskap av henne själv i de texter hon publicerar skildras som mycket mer lättvindigt – som ett rus av kärlekens lättsinne – än allt det som vi har fått veta om komplikationerna kring Bergmans många relationer och uppbrott. Både i boken och i en intervju given med anledning av den (Svenska Dagbladet den 6 maj 2009), ”Svartsjukan var det värsta”, framgår det märkligt nog, att Bergman var den av de två som fruktade otrohet.

De här båda konstnärspersonligheterna var, även om de fann en gemensam nämnare i musiken, på de flesta områden mycket olika varann som människor: Käbi social och utåtvänd, Ingmar inåtvänd och i ständig kamp med sina demoner.

Boken slutar med sonen Daniels födelse, alltså redan 1962 (även om den i några stycken går lite längre fram i tiden), och man får alltså inte veta så mycket om vad som hände sedan och vart all denna kärlek tog vägen. Men om Käbi Lareteis och Ingmar Bergmans liv vet vi, att de långt senare, ända fram till Ingmars död, hade en vänskaplig relation – Käbi fick bo i ett av hans hus på Fårö och hade där två flyglar att spela på.

Slutligen: De texter Käbi Laretei har publicerat har i flera avseende också bäring utanför den privata relation de oftast kretsar kring. Av allt att döma spelade Laretei till exempel en avgörande roll för att Bergman tog sig igenom en konstnärlig kris och gjorde filmen ”Tystnaden” (1963).

I den filmen förekommer för övrigt ett lätt förvanskat estniskt ord, timukas som betyder bödel. ”Stadsnamnet Timoka såg jag i en bok som min dåvarande hustru hade. Hon är ju estniska. Det var en diktbok och där stod ordet ’Timoka’ på en rad och utan att veta vad det betydde döpte jag staden till Timoka. Så frågade jag henne vad det betydde och då sa hon – estniskan har en massa kasus – att det betyder ’bödeln tillhörig’. Men annars var det ett rent påhittsspråk.” (”Bergman om Bergman”)

Melodikrysset nummer 44 2009

Jag har varit gäst på den socialdemokratiska partikongressen, var så även i lördags när Melodikrysset sändes. Men också på socialdemokratiska partikongresser blir det en hel del musik. Vi har förstås tillsammans sjungit sådant som ”Bandiera rossa” och ”Internationalen” men dessutom fått lyssna på till exempel Miss Li och Alcazar, artister som ju förekommer i Melodikrysset. Men skulle Anders Eldeman sända delar av det som Henrik Schyffert respektive Thomas Oredsson underhöll S-kongressen med, bleve han väl anmäld till Radionämnden av ilskna borgerliga radiolyssnare.

Nå, först i dag, på måndag, har jag haft möjlighet att lyssna till och lösa veckans melodikryss, och jag tyckte nog att det innehöll en del knepigheter. ”Reveal” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle, hade jag till exempel inte tidigare hört – men nog var det de som sjöng.

Svårare för mig var det då att identifiera Darin i ”Paradise”, men eftersom jag hade ledbokstäver och sen fick både låttitel och album (”Flashback”), kunde jag ju få svaret bekräftat på Google.

Boyzone är definitivt inte några jag brukar lyssna på, men ”No Matter” har skrivits av Andrew Lloyd Webber.

Tommy Körbergs ”En som du” från 1968 hade jag inget som helst minne av, och eftersom jag heller inte mindes ”Red, Red Wine” med Neil Diamond, tog det en stunds googlande att komma på svaret.

Detsamma gällde en låt jag mycket väl kom i håg, den om kyrklig grönska. Som gammal radiolyssnare kom jag omedelbart på titeln, ”In a Monestary Garden”, på svenska ”I en klosterträdgård”. Men vad hette den där engelske varietéartisten som visslade? Jo, som artist kallade han sig Ronnie Ronalde – fast på riktigt hette hen Ronald Charles Waldron.

Det för oss osökt vidare till Gotland med alla sina ruiner, många av dem just kyrkoruiner. Som illustration hörde vi ”Gotländsk sommarnatt”, stor hit med Ernie Englund 1960.

Och på tal om sommaren: Anders Eldeman behagade också spela en låt om midsommar, Rune Lindströms och Håkan Norléns fina ”Visa vid midsommartid” (1946). Läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Därefter kan vi väl ta veckans melodifestivallåtar.

Vi hörde Laila Kinnunen göra en finsk version av ”Sol och vår” av Ulf Källqvist och Åke Gerhard. Den här låten vann den svenska uttagningen 1962 och sjöngs av Inger Berggren och Lily Berglund. I eurovisionsschlagerfinalen gick det inget vidare.

1993 tävlade Nick Borgen med ”We Are All the Winners” och kom tvåa i den svenska uttagningen.

Och alla kommer väl fortfarande i håg ”Moving On” med Sarah Dawn Finer i årets melodifestival.

Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” från 1946 känner jag förstås till, också ”Allt du kan göra kan jag göra bättre” som ingår i den, detta stycke där mästra kan sägas vara ledmotivet. För egen del har jag dock aldrig tidigare hört den med just Pernilla Wahlgren och Anders Sohlman.

Desto oftare har jag, framför allt under matinébesöken under små- och folkskoletiden, sett kortfilmer med Hacke Hackspett eller Woody Woodpecker, som han heter i original. Och har man det, vet man ju, att det är sin näbb Hacke använder i alla möjliga sammanhang. Hackes signaturmelodi, ”The Woody Woodpecker Song”, skrevs av George Tibbles och Ramey Idriss.

* * *

PS: Jag glömde bort att redovisa svaret på en fråga: Vi hörde Hurricanes i ”Jag är lapp och jag har mina renar” – svaret ska alltså bli ren. I amerikanskt original heter den ”Red River Valley”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuelllt kryss.

Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika” i Ingmar Bergmans version

Per Anders Fogelström (1917-1998) var en författare jag läste mycket i yngre år, så småningom också kom att träffa och själv publicera. Allt han skrev kommer väl inte att gå till den svenska litteraturhistorien, men hans Stad-serie – ”Mina drömmars stad”, 1960, ”Barn av sin stad”, 1962, ”Minns du den stad”, 1964, ”I en förvandlad stad”, 1966, och ”Stad i världen”, 1968 – har en given plats både i vår arbetarlitteratur och bland stockholmsskildringarna. Hemkänslan på Stockholms Söder finns i flera av hans böcker. Han satt för övrigt i Namnberedningen för gatunamn i Stockholm 1961-1988 (från 1983 ordförande) och var medförfattare till ”Stockholms gatunamn”.

Han var pacifist, bland annat opinionsbildare mot svenska atomvapen; 1963-1977 var han ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Han var också engagerad i Svenska kommittén för Vietnam. Politiskt var han socialdemokrat på vänsterkanten.

1947-1958 var han andre redaktör för Folket i Bild, där han bland annat var redaktör för klipp- och skämtteckningssidan Razzia. Sina böcker publicerade han i original på Bonniers, men de brukade också publiceras som följetonger i Folket i Bild och i billighetsupplaga i serien FiBs folkböcker. Jag var under den här perioden inte bara FiB-läsare utan också ombud för både Folket i Bild och FiBs folkböcker, och jag kan därför vittna om den breda popularitet hans böcker hade. Säkert bidrog just följetongerna och billigboksupplagorna till att hans popularitet växte ännu mer.

En utvikning: Många år senare kom jag till slut att träffa Fogelström personligen; jag har till och med varit hemma hos honom. Han gillade uppenbarligen den omläggning i gamla Folket i Bilds anda jag gjorde av partiorganet Aktuellt i politiken (S), och när jag bad honom om skönlitterär medverkan, lät han mig publicera två (eller egentligen tre) berättelser som följetonger: ”Hattmakarens dotter”, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 7-9 1977, och så Ung i gammalt sekel: ”Läraren i Maria skola” respektive ”De starka och de svaga”, publicerade i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1977-7 1978. Som illustratör lyckades jag få den gamle FiB-tecknaren Stig Södersten.

Per Anders Fogelströms stora publika genomslag hade kommit långt tidigare, med ”Sommaren med Monika” (1951). Sin riktigt stora framgång fick den här boken 1953, då den dels gick som följetong i Folket i Bild – illustratör var där Eric Palmquist – dels filmades av Ingmar Bergman. Själv läste jag den både som följetong och såg den på bio – jag var 15 år då och fick alltså tillträde till den här erotiskt kittlande och därmed barnförbjudna filmen.

Till det hos Fogelström som fångade inte minst en ung publik hörde inte bara den erotiska frispråkigheten utan också skildringen av ungdomar sådana de var: med sina egna drömmar men också tillkortakommanden. Ett exempel är ”Ligister” (1949), filmad under namnet ”Medan staden sover”, som också blev titeln, när boken 1955 kom ut i FiBs folkbokserie. Och självklart ger även ”Sommaren med Monika” och ”Tack vare Iris” (1959) exempel på samma sak. Fogelström skildrar här ungdomar på ett sätt som ligger långt från både det klämkäcka och det romantiska, egenskaper som präglade ungdomsböckerna respektive veckotidningarnas noveller under den här perioden.

Det som finns i Fogelströms bok – både drömmarna och verkligheten – har Ingmar Bergman skickligt lyckats föra över till sin film från 1953 ”Sommaren med Monika”. Filmhistoriskt är den här filmatiseringen intressant bland annat för att den uppenbart har satt spår hos dem som i slutet av samma årtionde skapade den franska nya vågen: Jean-Luc Godard och inte minst den svart-vita miljöskildringen hos François Truffaut. Den stockholmsskildring som inleder filmversionen av ”Sommaren med Monika” påminner starkt om den man, ett antal år senare, kan hitta i franska filmer. Fast då bör man kanske också tillägga, att Bergman i sin tur inte var helt opåverkad av de italienska neorealisterna.

Socialt är både Fogelströms roman och Bergmans film realistiska på ett sätt som fick den tidens publik, inte minst unga publik, att känna igen sig. Det gäller 19-årige Harrys (Lars Ekborg) jobb som lagerbiträde och springsjas i en glas- ooh porslinsfirma, där den ständigt grälande Johan (Sigge Fürst) är lagerbas. Det gäller den 17-åriga Monikas (Harriet Andersson) jobb på ett grönsakslager – tjejer i den tidens arbetsliv fick räkna med att bli nypta i baken och ibland mer än så. Också familjeinteriörerna från tidens trångbodda hyreshus, särskilt Monikas familj med yngre syskon plus en flaskbrukande far på en alltför liten yta, känns på pricken. Inget av det här omsveps av något som helst romantiskt skimmer.

Och så går det som det går: När Monika och Harry båda hamnar i konflikter på sina respektive jobb och mer eller mindre tvingas sluta och Harrys ensamstående far samtidigt åker in på sjukhus, fattar de här ungdomarna beslutet att, precis före midsommar, tillsammans ge sig i väg i Harrys pappas båt. Det här har lite av ”Mälarpirater” över sig, men färden går här ut i Stockholms skärgård.

Till att börja med är Harrys och Monikas sommarflykt från jobb och plikter också förförande vackert skildrad. Fokus flyttas nu också mer på Monika, inte bara i den där nakenscenen som alla vi tonårskillar väntade på. När så sommaren glider över mot höst, regnen avlöser varann och matförrådet och pengarna tryter, är det hon som i det längsta upprätthåller den eskapistiska attityden, vill hålla sig borta från stan och grottekvarnen om det så ska ske till priset att man måste stjäla i en sommarstuga, som tyvärr inte var så tom som man hade hoppats.

Men så är det det där att Monika förstås har blivit med barn. Till slut finns det inget val: båten måste återvända till sin plats i Stockholm. Och i Stockholm föds då June, ”Lill-Monika” – Lars Ekborg spelar med stor inlevelse Harrys tafatta besök på BB hos Monika och deras nyfödda dotter.

Harry är beredd att ta sitt ansvar: Han hittar ett nytt jobb, och de får en liten bostad tillsammans. Assisterad av sin faster ansöker han också om att han och Monika, trots att de inte har lagstadgad ålder, ska få gifta sig. På kvällarna pluggar han för att kunna ta ingenjörsexamen, så att de ska kunna få det bättre.

Redan tidigare i filmen har Monika skildrats som den mindre mogna av de båda. Hennes kalviga ungdom skildrar Bergman till och med när han låter henne, storstadstjejen, hoppa omkring på klipporna ute i skärgården. Nu visar det sig att hon i sin utveckling fortfarande är långt ifrån att kunna ta modersansvaret: På nätterna är det Harry som får gå upp när babyn skriker. Pengarna som hon har fått till hyra går till ny kappa och biobiljetter. Det värsta av allt: hon skaffar sig sällskap vid sidan om Harry – det är roligare med kravlös sex och med nöjen än med den strävsamme Harry. Och så går det förstås som det går: Harry kommer hem ett dygn för tidigt, och efter en häftig uppgörelse sjappar Monika.

Harry, den hygglige Harry, blir ensam kvar med barnet. Men man anar att han inte kommer att bli lämnad helt ensam i världen med sitt barn. Faster, spelad av Dagmar Ebbesen, har ju hela tiden funnits där, handlingskraftig och samtidigt hygglig. Också verkmästaren på jobbet (Åke Grönberg) är en kille av den där genomhyggliga sorten, som man ofta hittar i Per Anders Fogelströms böcker. Till slut kommer det nog ändå att ordna sig för Harry och hans dotter.

* * *

Bergmans fokus på Monika under den flyktsommar han skildrar i filmen kan ju också ha utomfilmsliga orsaker. 1953 följde Harriet Andersson med Ingmar Bergman till Malmö stadsteater, och det är känt att de båda hade ett förhållande, ett av Bergmans många. Detta inte sagt i förringande mening: Bergman gav henne intressanta roller i flera av sina filmer (och även pjäsuppsättningar), och hon spelade dem bra.

Värt att notera är vidare att ”Sommaren med Monika” bland de svenska filmkritikerna inte riktigt blev den framgång den blev publikmässigt.

Melodikrysset nummer 43 2009

Egentligen var det väl bara en ljudillustration, den allra sista, som vållade mig lite besvär i dagens kryss. 80-talsmusiken är jag inte särskilt hemma i, och ”Dolce Vita” med Ryan Paris har jag nog aldrig hört. Men som tur är finns ju Google.

Veckans klassiker är jag desto mer bekant med.

”Nu blåser havets friska vind” sjöng Jussi Björling i Gustaf Nordqvists ”Till havs”.

Och Gioacchino Rossinis och Cesare Sterbinis ”Barberaren i Sevilla” (1816) såg jag senast delar av i samband med Riksdagens högtidliga öppnande nu i höstas.

Till avdelningen klassiker får man väl också räkna skådespelerskan Dagmar Ebbesen; henne ser vi då och då i TV-repriserade gamla svenska långfilmer. I dagens kryss hörde vi henne för omväxlings skull sjunga.

Hasses och Tages revyer har väl även de vid det här laget klassikerstatus. Deras ”Gula hund” – som här skulle ge gul hund – såg Birgitta och jag på Chinateatern 1964. I den sjöng Monica Zetterlund ”En bedårande sommarvals”.

Och apropå valser kan vi väl då ta ”Överbyvals” av Carl Anton (Axelsson):

Överbyvals

Text och musik: Carl Anton Axelsson (1962)

En sång som jag sjöng om sommaren
när ingenting fanns som tog
ifrån mig mitt skratt och längesen
jag sjöng så bra som då.
Jag ställde mig högst upp på vårat berg
högre än någonstans.
Man kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna
uppe på Överbyberg.
Och Vindö stömmar blommar
av segel och båtar i färg.
Kom hit här bjuder mamma på blåbär
med socker och kylskåpskall fil.
Skogen syns långt idag
och vattnet minst ett par mil.

Mamma med inget puder alls,
men härligt brun ändå.
Och ungar med hår, som solen blekt
och fötter med ingenting på.
Dom kommer till mej på vårat berg
högre än någonstans.
Dom kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

När sommarn är slut och vintern här –
vit och vacker men kall.
Då vänjer man sig också vid den,
man måste ju i alla fall.
Men rätt vad det är så blundar jag
och då kan man tänka sig,
att jag får höra hur fåglarna sjunger
och färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

Ack att det vore sommar i Öregrund igen… Den här årstiden citerar jag gärna Rolling Stones’ ”(I Cant Get No) Satisfaction”. I dag skulle dock gruppnamnet leda oss till något helt annat, ett naturmaterial, det vill säga sten.

Mer naturmaterial: Vi fick höra ”Guldet blev till sand” – guld alltså – ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”.

Totta Näslund har jag väl allt av på skiva, allt från Nationalteatern till bluesskivorna och duetterna. Visst är Dan Hylanders ”En clown i mina kläder” en bra låt, inte minst med Totta?

Alf Robertson är inte så dum han heller. Här hörde vi honom i ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen tätt intill din mun”), som i original gjordes av Jim Reeves och då hette ”He’ll Have To Go”.

Kul att höra igen var också de gamla rockrävarna Little Richard och Jerry Lee Lewis. Tillsammans gjorde de ”I Saw Her Standing There”.

En annan kvinna som väckte ömma känslor betecknades bara som ”She”, när Charles Aznavour sjöng om henne. Fast det var inte honom vi hörde i dag utan Gheorghe Zamfir.

”Leva livet”, i original ”It’s My Party”, kan man väl också spela, men jag vet inte om just Lotta Engberg har gjort den bästa versionen.

Och så slutar vi väl med en melodifestivalare: 2007 slog Marie Lindberg efter upprepade försök igenom med ”Trying To Recall”.

I kväll ska jag för egen del ägna mig åt en annan variant av trying to recall: För Estniska föreningen i Uppsala ska jag, på estniska, göra ett program om det i det sammanhanget ganska känsliga ämnet ”Kommunister”. Men det musikprogram jag ska göra – jag ska spela skivor och kåsera – är gjort med humor och satir som ledord. Som ett modest exempel på vad jag kommer att spela kan jag nämna Helmut Qualtingers ”Der Dialektische Materialismus-Rock”, med text om avstaliniseringen av Gerhard Bronner och musik som pendlar mellan rysk folkton och rock n’ roll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I höstrusket

Vi har tagit oss några dagar i Öregrund igen – trädgården fordrar ständigt nya insatser innan det är dags att vinterstänga huset. Birgitta har nu under en ganska lång tid gjort det mesta av trädgårdsarbetet, framför allt det tunga arbetet utomhus – hon har till exempel skött gräsklippningen, som vi annars brukar turas om med.

Skälet är min skraltiga hälsa och min usla ork. Jag har en hosta som aldrig tycks gå över, och så har jag en remiss från läkaren på Vårdcentralen här i Öregrund till hjärtkliniken på Akademiska. Jag har fått tid där men tyvärr först om någon månad.

Under tiden vet jag ju inte riktigt vad jag vågar anstränga hjärtat med. I dag har jag i alla fall i höstrusket varit ute i trädgården och plockat fallfrukt, äpplen: sparat fin frukt i papperskassar och slängt skadad ute på allmänningen. I min nuvarande kondition är det här ett besvärligt arbete. Att gå upp från knäböjande till stående innebär en svår kraftansträngning.

Dess förinnan planterade jag bergenior längs kanten på mitt renoverade stenparti. Jag har nio plantor i jord nu men skulle ha behövt tre till för att täcka hela kanten mot den icke renoverade delen under det gamla äppelträdet, den som fortfarande innehåller knölklocka. Men jag ska komplettera till våren.

De nysatta stenpartiväxterna har tagit sig, så också de rosor jag planterade om där. Bara en av de nya växterna, tråkigt nog den vackra Lewisian, har mystiskt försvunnit. Trivdes den inte där? Eller gillar dom förbannade rådjuren den här blomman?

Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar var här i förmiddags och levererade både mina bergenior och en hel binge växter, framför allt rosplantor, till Birgitta. Hon har använt eftermiddagen till att sätta dem i de rabatter där hon i förväg hade berett plats åt dem. Och sen, delvis när det redan hade börjat skymma, har hon satt alla sina födelsedagsblomsterlökar i jorden.

Hoppas man lever till våren och får se hela härligheten blomma.

Nu ska jag laga vardagsmiddag, falukorv, kokt potatis och vita bönor.

Efter TV-nyheterna ska vi se ytterligare en Poirot-film på DVD. Och sen, väl i säng, ska jag fortsätta läsa Anders Thunbergs nya bok om Karin Lannby, ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Jag fick den per post från förlaget – tack, Anders! Jag återkommer med recension.

Melodikrysset nummer 42 2009

Dagens melodikryss hade jag faktiskt en del problem med, men efter en del googlande och ännu mer tankemöda löste jag det ändå.

Anders Johansson, numera Fernette, känner jag till exempel inte till, vilket ju kan ha att göra med att jag aldrig har sett Fame Factory.

Och trots att jag såg Melodifestivalen i år, har jag inget som helst minne av Star Pilots, vars ”Higher” Eldeman spelade i dag.

Barry Whites ”You’re the First, the Last, My Everything” borde jag väl kanske ha klarat, men jag måste bekänna att jag fick googla för att bli säker på vem det var som sjöng.

Jag brukar ju inbland hävda, att man med hjälp av Google kan hitta alla efterfrågade svar – därför ska jag ge ett exempel. Det är klart att jag som schlagerlyssnare kom i håg ”Som stormen river öppet hav” med Mikael Rickfors och Susanne Alfengren. Men jag associerade den inte till någon film. /Det här var, som Kait Bessing visar i sin kommentar, fel väg fram till svaren, som är helt korrekta:/ Dock, eftersom den film som efterfrågades utspelas i militär miljö, kunde det röra sig om ”En officer och en gentleman” – den har jag aldrig sett, men vad jag kan komma i håg, har den figurerat i krysset tidigare. Så jag googlade på den här filmen, som för övrigt kom 1982. Och efter en stunds letande hittade jag uppgiften att där förekom en sång. ”Up Where We Belong”, som blev en hit med Jennifer Warnes och Joe Cocker, förlagan till den svenska version som jag kom i håg.

Andra filmer i dagens kryss – de var många – var desto lättare för mig, eftersom jag har sett dem.

”Smile” associerade jag genast till Charlie Chaplin – han komponerade också! – och till hans mycket sevärda film ”Moderna tider”, i original ”Modern Times”, 1936. Jag har faktiskt skrivit en ganska innehållsrik artikel om den här filmen – ta dig gärna tid att läsa den: den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Likaså är det klart att jag genast associerade ”As Time Goes By” till ”Casablanca” (1942) med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den.

”Söderkåkar” var ursprungligen ett folklustspel av Gideon Wahlberg men filmades redan 1932. De flesta i dag har väl, liksom jag själv, sett den mycket fina TV-filmatiseringen från 1970 med Arne Källerud, Tor Isedal, Sune Mangs, Gunn Wållgren, Mille Schmidt och Monica Zetterlund – vi hörde för övrigt hennes röst i ljudillustrationen i dagens kryss.

Jag såg de allra första avsnitten av oändlighetsserien ”Dallas” också men la ganska snart av. Det hindrar inte att jag vet att JR där spelades av Larry Hagman. ”My Favourite Sins” har jag dock aldrig hört förut.

Folkvisan ”Och jungfrun gick åt killan” kommer naturligtvis inte från någon film. Men om man läser texten, särskilt dess sista del, är det ju uppenbart att Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” med dess inledande våldtäktscen, associerar till den här gamla visan:

Och jungfrun gick åt killan

//Och jungfrun gick åt killan,
Hon skulle hämta vann,//
//Där stod en liten hasselgren,
Han var så mycket grann.//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Varför är du så grann?”//
//”Jag äter mull, jag dricker vann,
Därför är jag så grann.”//

//”Ack, hör hon liten jungfru,
Varför är hon så fin?”//
//”Jag äter socker, dricker vin,
Därför är jag så fin.”//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Försmå du ej min ord://
//Jag har två bröder på konungens gård,
De hugga dig i rot.”//

//”De hugga mig om vinteren,
Om sommarn står jag grön;//
//Men mister jungfrun äran sin,
Den får hon ej igen.”//

Peter LeMarc har jag en hel del av på skiva. I dag hörde vi honom i ”Sången dom spelar när filmen är slut”, en passande låt i ett kryss med så många filmer.

Många minns väl Östen Warnerbrings insjungning av ”Glöm ej bort det finns rosor”. Färre kanske vet att den ursprungligen är en Gilbert Bécaud-låt.

Eftersom jag hade lite med Fred Åkerström att göra – han medverkade i lanseringskonserten 1970 för min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” – och jag har alla hans skivor, intresserade jag mig tidigt också för hans dotter, CajsaStina Åkerström. Och hon kan väl sägas ha klarat sig bra på egna ben. I dag fick vi höra ”Dagen är vaken”.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa. Det stycke gitarrmusik vi hörde var hämtat ur Andrew Lloyd Webbers musikal från 1981, ”Cats”. Den har jag av någon anledning aldrig sett på scen, men det är klart att jag ofta har hört musik ur den spelas. Musikalen bygger på T S Eliots bok från 1939, ”Old Possum’s Book of Practical Cats”.

Det senare hör till onödigt vetande i just melodikryssammanhang men kan vara kul att veta i alla fall.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda frallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 41 2009

Jag såg på Sitemetern att jag gjorde ett mycket stort antal besökare besvikna i går, när jag inte kunde leverera mitt sedvanliga kåseri om veckans melodikryss. Men jag hade laga förfall: var hos den socialdemokratiska arbetarekommunen i Vallentuna och berättade om den svenska arbetarrörelsens historia, illustrerade dessutom det jag sa med tidstypisk musik med politisk text. Jag skulle tro att jag har Sveriges största skivsamling med politisk musik från hela världen.

I går kväll anlände vi åter till sommarhuset i Öregrund, såg bland annat ”Här är ditt liv” med Sven Wollter som gäst. Jag delar inte hans politiska åsikter, men det blev ett levande program med mycket värme. Wollter har jag faktiskt också träffat personligen: vi satt mitt emot varann på en OD-middag – han hade medverkat i programmet – och talades vid tvärs över bordet. Jag berättade bland annat om mitt intresse för politisk musik för honom.

Nu är det söndag, och när jag i sedvanlig ordning hade lyssnat på ”Godmorgon världen” i P1, satte jag mig och löste Melodikrysset på webben.

Det var inte våldsamt svårt den här gången. Själv hade jag bara lite problem med den allra sista frågan, innan polletten slutgiltigt trillade ner. Först asocierade jag melodin till filmen ”1939”, men där fanns den inte med. Men sen kom jag på att det ju var ”Vår sista dans” av och med Helen Sjöholm och BAO. Fast här hörde vi den förstås med Svenssons Treooo och Monika Bring, hon med den vita saxofonen – jag har hört Monika både som gatumusiker i Stockholm och på socialdemokratiskt Första maj-möte i Uppsala.

Lite melodifestivalmusik var det förstås med även i dagens melodikryss.

Vi hörde Gigi Hamilton och Freestyle i 1986 års upplaga, där de tävlade med ”Dover Calais”.

Och så hörde vi Måns Zelmerlöws bidrag till årets tävling, ”Hope & Glory”.

TV-serier och deras signaturer brukar ju inte vara min starka sida – jag ser så sällan TV-serier och minns heller inte, när jag har sett dem, deras signaturmelodier. Men ”Törnfåglarna” (”The Torn Birds” från 1983) hade en så särpräglad signaturmelodi, att den är lätt att komma ihåg. Den här serien baserades förresten på en roman av Colleen McCullough med samma namn.

Eftersom TV regelbundet visar också gamla svenska långfilmer, kan det vara lämpligt att då gå över till dem.

Vi hörde ”Klart till drabbning” sjungas av ett slags namne till mig, Mattias Enn. På sin tid var den mycket känd i insjungning av Åke Söderblom och Sickan Karlsson, som framförde den i filmen ”Klart till drabbning” från 1937. För regin stod Edvin Adolphson, och den aktuella låten skrevs av Jules Sylvain.

Ännu äldre, från 1931, är ”En kärleksnatt vid Öresund”. Melodin med samma namn skrevs av Fred Winter, som egentligen hette Sten Njurling. Det är lite kul det här att kompositörer och textförfattare förr så ofta använde signatur – den ovan nämnde Jules Sylvain hette till exempel egentligen Stig Hansson.

Därmed är vi också tillbaka i den riktigt gamla schlagervärlden. I dag spelade Eldeman till och med en av de äldsta och allra mest spelade melodierna över huvud taget, ”La Paloma”, som alltså skulle ge oss ordet duva. Förr spelades till exempel ofta den version vi i dag hörde, den med Edmundo Ross, i radio. Låten skrevs av spanjoren Sebastián Iradier, när han under ett besök på Cuba 1861 hörde habanera spelas.

En annan kär gammal bekant i dag var ”Drömmen om Elin”, för övrigt mycket bättre som melodi än med Peter Himmelstrands långt senare tillfogade text. Melodin tillskrivs Carl Jularbo men tycks ha en förlaga i ”Borgholmsvalsen”.

Vi som har ett antal år på nacken minns naturligtvis Egon Kjerrman, allsångsledaren som sjöng hellre än bra. I dag hörde vi honom i ett ännu mer udda sammanhang, som rocksångare. Själv slogs jag en smula av att det fanns en viss likhet mellan ”Kom ner från taket” och ett antal tidiga verk av Owe Thörnqvist – fast Owe var förstås mycket bättre.

Av lite yngre datum är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” från 1969, en av de bättre låtarna i hans stora men ojämna produktion.

”I Washed My Hands In Muddy Water” sjöngs på sin tid av Elvis Presley. I dag hörde vi den med Sten & Stanley (Sten Nilsson, Stanley Granström, Ebbe Nilsson med flera). För egen del tycker jag dock att det finns en ännu bättre svensk version, med Björn Skifs. Den hade jag en gång i världen på mitt ”städband”, som innehöll musik som skulle överrösta dammsugaren när jag lördagsstädade.

Religiös musik kan ju tyckas ligga utanför det jag intresserar mig för – jag är sen tidiga tonår ateist – men allt sedan barndomens psalmtragglande och besök i frikyrkokapell har jag fortsatt att betrakta det jag då lärde mig som en del av vårt kulturarv. Så när jag nu i radio hör Eldeman spela ett stycke ur den här repertoaren, kommer svaret blixtsnabbt: ”O, hur saligt att få vandra”. Det är en väckelsesång från 1800-talet, ”Shall We Gather At the River”; den svenska texten skrevs 1876 av Joel Blomqvist och Per Ollén.

Och på tal om svensk tradition i olika former: Evert Taube är också han en självklar del av vårt kulturarv. I dag hörde vi ”Brevet från Lillan”, den som börjar ”Pappa, kom hem…”.

Och därmed är vi inne på dagens sista ämne, barn. I vårt hem har vi flitigt både läst och spelat Thorbjørn Egners underbara ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, i norskt original ”Folk og røvere i Kardemomme by”. Jag kan fortfarande se Kasper och Jesper och Jonatan framför mig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.