Melodikrysset nummer 1 2018

6 januari 2018 13:57 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi kom hem sent i går kväll, var först på trettonaftonskonsert i Musikens hus i Uppsala och var sen hembjudna till Käthe Elmgren, en gammal god vän till Birgitta (och även mig) från arkatiden – på Nykterhetsvännernas studenthem, populärt kallat Arken, bodde under det tidiga sextiotalet, då jag lärde känna dem, också Birgittas första man, Bengt, och hans nuvarande fru, Inger, och Birgittas och Bengts dotter Anna är född under tiden där. Alla de nämnda plus Annas musicerande dotter Amanda var med både under konserten och måltiden hemma hos Käthe efteråt, och nu verkar det som om vårt lilla privata konsertsällskap under resten av året också kommer att få Käthe som medlem.

Käthe brukar läsa min blogg, bland annat mina lördagskåserier om Melodikrysset, och det är faktiskt inte ovanligt att folk jag träffar här i Uppsala, kända så väl som okända, när de ser mig pratar melodikryss med mig. Och nu när jag kom tillbaka från nyårsvistelsen i vårt sommarhus i Öregrund, hittade jag i högen med post ett mycket vänligt vykort från en kvinna på en helt annan ort i Sverige, som ville tacka mig för det jag skriver om melodikryssen, och hon skrev faktiskt, att hon för egen del inte vet hur man på min blogg skriver kommentarer till det jag skriver där. Det finns en väldig övertro på människors förmåga att hantera nutida tekniker, allt från datorer till bankomater. Min paroll är: exkludera inte de många som inte är så bra på modern teknik från viktiga samhällsfunktioner! Det är av solidaritet med de här (många!) människorna jag själv till exempel vägrar att ha bankkort och envisas med att betala allt kontant.

Den enda brygga jag hittar mellan trettondagsaftonskonserten och dagens melodikryss är Trio X. Trio X medverkade i går kväll, men deras anknytning till dagens kryss är mera vagt: Jag har hört Trio X också vid ODs konserter fast inte just i det OD-nummer vi hörde i dag, ”What Shall We Do With a Drunken Sailor”, för övrigt en sång som vi fick sjunga på engelskalektionerna i realskolan i Sundsvall under det tidiga femtitalet.

Allsång sjöng jag och jämnåriga kompisar också på den på den tiden öppna verandan till det hus vi bodde i i Juniskär, och då kunde det hända, att vi för full hals sjöng ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”). Den skrevs av Waldemar Dahlquist och Fred Winter, men det visste vi förstås inte då. Och filmen ”På kryss med Albertina” (1938), där den var med, hade vi heller inte sett.

De två övriga filmer som förekom, i en dubbelfråga i dagens kryss, fanns inte på den tiden. ”Mary Poppins”, med musik av bland andra bröderna Sherman, kom 1964. Och ”Unchained Melody” härstammar från ”Ghost” från 1990.

Dagens sista ljudillustration härstammar också från en film, ”Det våras för Hitler” (”Springtime For Hitler”, 1968) med Mel Brooks.

Från scenernas värld var musiken ur Giuseppe Verdis ”Aida” hämtad. Den skrevs 1870, men Helmut Lotti, som vi hörde i dag, är ju en man från betydligt senare tid.

Klassisk musik förekom ytterligare en gång i dagens kryss: Vi fick höra ”Månskenssonaten”, skriven 1801 av Ludwig van Beethoven. Och månsken upplever man ju under nätter för att följa Eldemans korsordslogik.

Således After Dark för att upprätta ytterligare en brygga. Den här gruppen fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Ända till Eurovision Song Contest tog sig bröderna Olsen från Danmark 2000 med ”Smuk som et stjerneskud”. Men när de sen deltog i Eurovision Song Contest hette de plötsligt Olsen Brothers och vann med ”Fly On the Wings of Love”.

Vår egen Carola är också känd från melodifestivalsammanhang. Dessutom hoppas hon att efter döden få vingar och komma ända upp till himmelen. Hennes ”You Bring Out the Best in Me” förefaller dock inte vara riktad till just Gud. Den här låten kom 1983, tre alltså.

Nä, det är inte allt i populärmusikgenren som tilltalar just mig. Jag gillar för all del kryddor men inte Spice Girls, inte heller deras ”Wannabe” från 1996.

Lotta Engberg har heller aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes version av ”Tennessee Waltz” var riktigt hygglig. Den här låten har fått ett långt liv – den skrevs redan 1946. Men den bästa versionen gjordes 1964, av Alma Cogan.

Och så avslutar vi med en annan favorit genom åren, Evert Taube. Han skrev sin ”En söndagsmorgon bittida” redan 1923.

Det är inte tillkomståret som avgör om en låt blir dålig eller bra.

Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Melodikrysset nummer 51 2017

23 december 2017 13:40 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag hör till den gamla stammen, den som av princip inte använder kontokort och aldrig handlar på nätet. Och trots mina åtti år har jag i omgångar lyckats köpa alla julklappar till Birgitta, barn och barnbarn. Till helgens familjekalas har jag kokat årets estniska julsylta. Men i går, när jag inför den beställda julstädningen hade använt praktiskt taget hela natten – jag gick och la mig halv sex på morgonen – till att slå in alla julpaket, tog orken slut. Jag klarade att tillsammans med hustrun gå upp till Torbjörns torg och köpa julgran, men när vi hade ställt den på balkongen, klarade jag inte mer. Jo, jag klarade att laga lunch också, men sen erbjöd sig Birgitta, som skulle åka till Coop och handla, att köpa även det jag ville laga till middag, och jag tog tacksamt emot erbjudandet.

Änglar, finns dom? Jo, jag känner en, och hon heter Birgitta.

När hon gav sig i väg till Coop, la jag mig på sängen och somnade, sov djupt mitt på eftermiddagen.

Det blev inte vansinnigt sent i går kväll, så jag har sovit tillräckligt inför Melodikrysset, i dag, dan före julafton, med 100 procent julmusik.

I dag spelade Anders Eldeman bara julanknuten musik i krysset.

Och inte nog med det: Några av oss som regelbundet löser Melodikrysset och skriver om det på våra bloggar fick lyssna på musik som nästan kändes som personliga hälsningar.

Vonkis, som alltid vill ha med Py Bäckman i Melodikrysset, fick sin önskan uppfylld: ”Julen är på väg” spelades.

Och Kyrkoherden bör väl också vara nöjd: Eldeman spelade ”Det är en ros utsprungen”, en också enligt mig, en gammal ateist, mycket vacker julpsalm med rötter redan i det sena 1500-talets Tyskland.

Enn Kokk känner sig hedrad av att årets julkryss inleddes med ett verk av två kockar, Werner & Werner, det vill säga Åke Cato och Sven Melander, ”Vår julskinka har rymt” från 1998, i dag dock i en version med Black Jack. Åke Cato hade jag kontakt med tills han dog – vi hade länk till varandras bloggar, och Åke rådfrågade mig ibland i musikfrågor.

Och för att fortsätta med personliga länkar: Sofia Karlsson har jag inte bara på skivor (i flera fall signerade av henne själv) – jag har också träffat henne inte bara i samband med konserter och i hennes föräldrahem – jag var en gång i världen arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen med hennes far, Leif Karlsson. I dag hörde vi hennes i ”Julvisa i finnmarken” med text av Dan Andersson. En Dan Andersson-sångbok utgavs förresten av pocketförlaget Prisma i samma serie som mina båda sångböcker ”Upp till kamp!” och ”Joe Hills sånger”.

Det finns annars mängder av julsånger och julpsalmer som hör hemma i den klassiska julrepertoaren.

Ett exempel är ”Jul, jul, strålande jul”. Den sjöngs i dag av Loa Falkman. Text och musik skrevs 1921 av Gustaf Nordqvist och Edvard Evers.

Johann Sebastian Bach skrev ”Juloratoriet”, ur vilket jag tror att den musik som avslutade dagens kryss var hämtad.

Wham! förknippar vi inte på samma sätt med just julmusik, men 1984 spelade de in ”Last Christmas I Gave You My Heart” som ju faktiskt har julanknytning.

Och så spelade Eldeman ”Have Yourself a Merry Little Christmas” med Melanie Marshall och med John Anderson på oboe.

UNICEF-ambassadören Robbie Williams hördes i ”Walk This Sleigh”.

Och så hörde vi Bob Geldof i ”Do They Know It’s Christmas”.

Själv tycker jag inte att någon av de senast nämnda låtarna förtjänar en plats i den klassiska julrepertoaren.

”Driving Home For Christmas” med Chris Rea 1986 håller bättre.

”Ser du stjärnan i det blå” vill jag evigt höra i julaftonens disneykavalkad – den förekom ursprungligen i filmen ”Pinocchio” (1940). Den version vi hörde i dag är OK men saknar den där magin.

Och så slutar vi med ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, på svenska ”Rudolf med röda mulen”. Den sjöngs in av Alice Babs 1951, och även om det finns många andra och senare inspelningar, håller jag fortfarande hennes för att vara den bästa.

Må granens toppstjärna lysa över er, och må ni inte bli röda om mulen! En hjärtans god jul på er, allihop!

Melodikrysset nummer 50 2017

16 december 2017 13:41 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det blev sent i går kväll – vi satt uppe och såg ”I nattens hetta” i TV, och sen diskade jag efter middagen, och läste i sängen gjorde vi också.

Lika fullt kom jag upp klockan sju i morse och hann bland annat äta frukost och läsa morgontidningarna före Melodikrysset.

Veckans kryss hörde väl inte till de allra svåraste, men jag fumlade med anteckningarna om frågorna och var svaren skulle in i krysset; jag är inte längre så snabb som i yngre dar. Det har sina sidor att ha passerat 80-årsdagen. Åldern har jag nytta av bara när krysset innehåller riktigt gamla låtar som ljudillustrationer.

Som i dubbelfrågan med två äldre schlager. Dels ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som sjöngs av Karl Gerhard men skrevs av Jules Sylvain och Gösta Stevens och förekom i filmen ”Sara lär sig folkvett” (1937). Dels den ursprungligen danska ”Hälsa dem därhemma”, som senare blev en succé även i Sverige i bland annat Bertil Boos insjungning.

En populär gammal sång är också ”Jag har bott vid en landsväg” med Edvard Persson – den blev känd gnom filmen ”Kalle på Spången” från 1939.

Eftersom jag är född 1937, dessutom i Estland, har jag förstås inte hört dem när de var alldeles nya, men förr i världen fick bra schlager ett långt liv, spelades bland annat i åratal i radion.

Omvänt finns det musik som jag inte är så förtrogen med. Taylor Swift har jag till exempel inte hört mycket av. Det gällde till exempel den låt som spelades i dag, ”Ready For It?”.

Och det här har inte att göra med att vi här talar om en amerikansk artist. Bessie Smith, kallad ”Empress of the blues”, har jag en mängd skivinspelningar med.

Också Dolly Parton finns i min skivsamling, och hennes insjungning av ”I’ll Be Home With Bells On” med Kenny Rogers har jag hört förut.

Darin har jag förstås hört många gånger, och det är lätt att med hjälp av hjälpbokstäverna förstå att det är han som sjunger ”Rädda mig”. Han är OK, men ändå lockar han inte just mig att köpa hans skivor.

Då lyssnar jag hellre på Lordi från Finland i deras Eurovision Song Contest-succé ”Hard Rock Hallelujah”.

Hasse Anderssons ”Änglahund” – i dag reducerad bara till hund – är en utmärkt låt, men i dag fick vi hör den på finska i en version som inte adderade något till originalet.

Fast utländska sånger blir inte nödvändigtvis bättre för att de görs på svenska. Ett exempel är ”Pomp And Circumstance”, i Sanna Nielsens svenska tolkning ”Jag tror på en stjärna”.

Nå, jag är medveten om att publiken i varje enskilt land gärna vill höra utländska hitlåtar på sitt eget språk. Det var därför Dan Hylander gjorde en svenskspråkig version av Elvis Presleys ”Always On My Mind”, ”Alltid inom mig”, och Totta Näslund sjöng in den.

I bästa fall blir covers gjorda i andra länder hyggligt bra. ABBA sjöng ju i och för sig själva in en massa låtar på engelska, men jag tror nog att även den av upphovsmännen till ”Chichiquita”, som efterlystes i dag, Benny Andersson, håller med om att den version Sinead O’Connor från Irland gjorde också är hörvärd.

Och plötsligt är det bara ett svar kvar att redovisa: Vem var upphovsmannen till ”Fimpen och tändstickan”, som vi i dag hörde Fred Åkerström göra en utmärkt version av – jag har den förstås själv på skiva med Fred. Jo, det var den mycket begåvade vismakaren Ruben Nilson.

Och nu ska jag gå ut i köket och laga lunch åt min stackars hustru, som på grund av mitt tragglande med Melodikrysset har fått vänta alldeles för länge på maten..

Melodikrysset nummer 49 2017

9 december 2017 14:18 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har fortsatt problem med vänsterfoten: den är svullen och ankeln ömmar och småvärker. I veckan har jag varit och röntgat foten, men jag har inte fått någon analys än. Så i kväll när jag ska gå på OD-konsert och efterföljande frackmiddag kan jag nog inte få på mig någon lacksko på den foten i alla fall.

Jag var på Coop och helghandlade i går och eftersom det blev en hel rullväska plus ytterligare en kasse, blev det ganska tungt. Fast när jag sen skulle ta mig av bussen med allt det här, fick jag hjälp av en yngre dam som också skulle gå av vid den här hållplatsen. Jag tackade förstås och sa något om att det dess värre hade sina sidor att bli åtti men att både jag och min nu också åttiåriga hustru än så länge klarade oss med hjälp av var sin rullväska.

När bussen hade lämnat hållplatsen, stannade den hjälpsamma unga damen ändå kvar och fortsatte samtalet, noterade till slut också de buketter med rosor och tulpaner som stack upp ur min rullväska. Jag sa då, att de var till min hustru och att jag den här fredagen, liksom i årtionden tidigare i stort sett varje fredag, hade köpt blommor till min fru. Då fick jag ett oerhört varmt leende från den unga damen, och så försvann hon ut i vintermörkret, åt sitt håll antar jag.

Leon Landgren och Åke Gerhard skrev tillsammans sin skillingtrycksartade ”Mjölnarens Iréne”, som Thory Bernhards gjorde jättesuccé med 1954.

Här skulle jag åter kunna dra min litania om att det var bättre förr, men det har ju också långt senare gjorts sånger som alltid kommer att lysa på schlagerhimlen. Ett exempel är ”Om du lämnade mig nu”, som finns i en fullkomligt underbar inspelning från 2007, gjord av upphovsmannen Lars Winnerbäck tillsammans med Miss Li.

Ett ännu färskare exempel är ”One Mississippi”, sjungen av Zara Larsson, dock inte på svenska.

Jag gillar varken Christer Sjögren eller dansband, och en låt som ”Ge oss år tillbaka” skulle jag aldrig frivilligt lyssna på, än mindre dansa till. Det här var, som ni förstår, en av de frågor jag i dag fick lov att ta nätet till hjälp för att lösa, och inte blev den lättare av att vi fick höra den i Lennart Palm-version.

Men kan man bara den underliggande melodin, är heller inte Lennart Palm något hinder. I dag spelade han också ”Gôtt å leva”, och sånt som Galenskaparna & After Shave har gjort är jag mer bekant med.

I dag började krysset med två signaturer till radioprogram jag aldrig har lyssnat på. ”Upp till tretton” med all sannolikhet för att jag när det sändes var mycket äldre än målgruppen. Den andra delen av den här dubbelfrågan, också en radiosignatur, var lättare så till vida att det vi hörde var Beatles’ ”Yesterday”, och tydligen har det funnits också ett svenskt radioprogram som kallades så.

Nu ska ni för den skull inte tro att jag medvetet har selekterat bort vissa typer av ungdomsmusik – jag har till och med recenserat till exempel punkskivor. Jag har en stor kollektion skivor med Joakim Thåström, bland annat hans plattor med Ebba Grön och Imperiet. Och jag gillar honom som gränsöverskridare, i dag till exempel i Carl Michael Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Under min chefredaktörstid hade jag en sekreterare i mogen ålder, nu död, som bland annat sorterade ner foton i ett arkiv och där inrättade en mapp med beteckningen Grön, Ebba.

Men även jag har mina blottor i kunskapen om musik. I dag förekom det en dubbelfråga om två sorters djur, och i det första fallet, där jag saknade bara en bokstav av fyra, måste svaret rimligen bli katt – men jag vet inte vad det var för musik som spelades som ledtråd. Däremot kände jag igen det andra som spelades, hämtat från Walt Disney-filmen ”Djungelboken”. King Louies ”Jag vill ju va som du” skulle leda oss till det sökta ordet, apor.

Till sydligare breddgrader gick också ”Sällskapsresan” av och med Lasse Åberg, som jag har lärt känna en smula, eftersom han liksom min hustru är så kallad hedersupplänning.

Svaret Thin Lizzy hade jag kommit fram till redan innan frågan hade ställts och deras ”The Boys Are Back In Town” hade spelats. Den musikaliska ledtråden spelade här inte så stor roll, eftersom jag inte har lyssnat särskilt mycket på Thin Lizzy, men de bokstäver jag tidigt fick på plats indikerade, att det var den här gruppens namn som var svaret.

Ännu lättare var det att känna igen en av Sven Melanders återkommande figurer, Steve med Lloyden.

Och med tanke på den helg som närmar sig passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med dagens Evert Taube, ”Knalle Juls vals”:

Knalle Juls vals

Text och musik: Evert Taube, 1953

Här var det gran! Här var det gran!
Den finaste i stan till dopparedan!
Ensam ho står! Sista som går!
Hundra hoggde jag i år!
Pengar blir dä! Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ge mig trehundratre
Kronor i år! Sista som går!
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott som terpentin!
Vill ingen ha dig får jag la ta dig
som rövat bort dig från skogen din.
Min lilla gran, så smal och ful,
kom ta en vals med Knalle jul!
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul!

Kyla är svår! Vintern i år
han kommer la till jul så vitt jag förstår!
Här var det gran! Sista i stan
Dagen före doppardan!
Natten blir kall.. bra i så fall
Att märra står i Pelle-Janneses stall!
Havre är gott! Hö har hon fått!
Jag la dit en extra tott!

Min lilla gran…

Snart kör la vi, hem till Sofie,
Här här blev det längre än det brukar att bli
Jag har fått nog, slutar mitt knog,
Hinner inte gå på krog!
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverade blir
Av servitris, men som surpris
Kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru, du är så söt!
Nu är det jul…. Du kokar gröt!
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt!
Min lilla fru, vi kommer snart!
Nu kör vi hem, jag vill ha mat!
Å här är grana, om de vill ha´na,
Å här tre-hundra kronor som jag spart!

Melodikrysset nummer 48 2017

2 december 2017 13:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Melodikrysset nummer 47 2017

25 november 2017 15:03 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Det är lite mycket just nu.

Min lillebror Mikko dog, och sen har jag på begäran av hans son, Joakim, bistått med råd om texten i begravningsannonsen och var den ska införas samt föreslagit psalmer – brorsan var i motsatt till mig och vår också döde mellanbror medlem av Svenska kyrkan, och det måste ju vara det avgörande. Vår son Matti ska köra oss i bil till begravningen i Gävle. Men sin sista vila kommer han sen att få i familjegraven på kyrkogården vid Ljungan och nära mitt första hem i Sverige, Juniskär. Mikko kommer från min gren av familjen att få en krans med ett band i de estniska färgerna blått, svart och vitt och en avskedshälsning på vår barndoms språk; Birgitta har sen hjälpt mig med att göra beställningen hos Fonus i Gävle. Begravningen äger rum 1 december klockan 12.30 i Uppståndelsens kapell i Gävle, om nu någon av mina läsare skulle känna Mikko.

Birgitta åkte förra söndagen till vårt sommarhus i Öregrund för att kunna sprida en del gödning innan snön tar över. Hon skulle också släppa in de städerskor som skulle göra huset rent och fint inför vårt besök runt nyår, dessutom släppa in en plåtslagare som ska göra det svårare för mössen att ta sig in i diskbänkens underskåp och därifrån vidare till andra rum. Allt det här skulle vara klart någon gång på onsdag, och hon hade lovat ringa mig och tala om med vilken buss hon skulle komma, så att jag kunde ha middagen färdig när hon kom hem.

Mycket riktigt ringde telefonen på eftermiddagen, och när jag då skulle svara och reste mig upp ur fåtöljen där jag satt och läste tidning, hände något helt oväntat: Benen hade somnat, och när jag började gå, bar de mig inte, utan jag föll handlöst ner på parkettgolvet. Och det gjorde sen jävligt ont, särskilt i vänstra foten. Efter en stund kunde jag gå, om än med viss möda, men foten svullnade. Jag strök smärtstillande salva över de värkande partierna, och livet kändes åtminstone lite lättare, så jag hoppades att svullnaden skulle gå ner under natten.

Men det gjorde den inte, och när jag i torsdags kväll skulle gå på abonnemangskonsert i vårt Musikens hus, fick jag inte på min svarta finsko på vänsterfoten – i stället fick jag, med viss möda, ner foten i en hyggligt stor vardagssko. När vi sen kom hem igen, sa jag till Birgitta att jag tänkte gå till Vårdcentralen på fredag morgon.

Vilket jag gjorde, fast med hjälp av buss.

Eftersom jag kom som akutfall, fick jag inte träffa min vanliga läkare utan en annan, också kvinna och också utmärkt. Hon undersökte min fot mycket noggrant, smärttestade bland annat olika delar av foten. Hennes slutsats var att kanske inget ändå var brutet, och så fick jag råd om vad jag själv skulle och kunde göra: fortsätta använda foten, bland annat gå, när jag satt framför TVn lägga foten på en pall (hustrun har sen lånat mig den fårskinnsklädda hon har i sitt arbetsrum) och så en momentant lite högre dos av Furix. Läkaren kommer att ringa mig på måndag förmiddag, och känns foten då fortfarande inte bättre, måste jag åka till Ackis för röntgen.

Den som lever får se.

Sen har jag, som ni har sett, här på bloggen fått en debatt om vad man bör och inte bör skriva om den mansperson som trots sina förbindelser med Svenska akademien beter sig som ett riktigt svin. Men det kan ni ju själva läsa här nedan.

Tyvärr sysslade jag i morse med att läsa och besvara kommentarer i det ämnet och glömde då bort, att Melodikrysset i dag skulle börja en kvart tidigare. Men med hjälp av snabbgenomgången fick jag i alla fall till slut hela krysset.

Som tur var fanns det i dagens kryss bara två frågor jag inte spontant klarade.

Att jag inte kunde namnet på gruppen som sjöng ”Breathless” – The Corrs – har nog mest att göra med att den här låten är sen, från 2000.

Filmen ”The Untouchables”, från 1987 och med Kevin Costner och Sean Connery i de ledande rollerna, har jag aldrig sett. Den svenska titeln är tydligen ”De omutbara”.

”I sommarens soliga dagar” har förekommit i en hel drös svenska långfilmer, men för mig är den inte en filmmelodi. Inte heller förknippar jag den med Janne Schaffer och Ted Åström som fanns bland dem som 1963 gjorde den version som i dag spelades. För min del är den en av de ”Svenska stamsånger” jag fick lära mig att sjunga under folkskoletiden.

”Imse Vimse Spindel” fick jag lära mig redan i småskolan, med gester och allt – den fanns med i sångboken vi använde, ”Nu ska vi sjunga”. Fast här skulle vi kunna hur många ben spindeln har: Jo, åtta.

Också den hitlåt från 1984 vi i dag fick lyssna på och som sjöngs in av Lisa Ekdahl 1994, ”Vem vet”, kunde ju åtminstone titelmässigt höra hemma i skolvärlden. Visste ni förresten att Lisa Ekdahl har medverkat i en socialdemokratisk valfilm?

Ola Salo har jag sett live, när han medverkade i en av ODs, Orphei Drängars, konserter i universitetsaulan här i Uppsala. I dag fick vi höra hans melodifestivalvinnare från 2007, ”The Worrying Kind”. Så visst var melodifestivalerna bättre förr, då de vinnande låtarna fortfarande var sångbara även för publiken.

Över huvud taget tycker jag att schlagermusiken var bättre förr. Som exempel kan vi nämna ”Älskade ängel”, som Barbro ”Lill-Babs” Svensson låg på Svensktoppen med kring sekelskiftet 1994-1995.

Eller ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med Lars Roos. Men lyssna på originalinspelningen med CajsaStina Åkerström och Åsa Jinder!

De forna ABBA-medlemmarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson har många talanger. Bland annat har de skrivit ”Kristina från Duvemåla” på basis av Vilhelm Mobergs klassiska romanserie.

Ganska ofta hämtar Anders Eldeman musik till sitt kryss även från de brittiska öarna.

Sinead O’Connor kommer från Irland, och henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Beatles hörde vi i dag i Paul McCartneys och John Lennons ”We Can Work It Out”.

Och Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Ett glas öl” har faktiskt också brittiskt ursprung, ”Round the Back of the Arches”. ”Ett glas öl” ingick i ”88-öresrevyn” på ”Skeppet” 1970-1971. Birgitta och jag såg den där då.

Hon är borta hela dagen, ute på sin memoarboksturné. Men hon kommer hem till kvällen.

Ett glas öl

Svensk text. Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”88-öresrevyn” på Skeppet 1970-1971)

Brittisk originaltext: ”Round the Back of the Arches

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi.
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.

Ha det bra i värmen på en Sara-krog.
Rosenrött och himmelsblått ska det va.
Vårt liv är inte bara knog.
Öl är till exempel gott.

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals,
har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl!

En annorlunda men sevärd Robin Hood

14 november 2017 21:59 | Barnkultur, Film, Prosa & lyrik, Teater | 4 kommentarer

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

12 november 2017 17:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove JanssonsNoveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst BrunnersDarra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur MillersEn handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Melodikrysset nummer 45 2017

11 november 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse kom jag upp i god tid för att göra morgontoalett, äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar före Melodikrysset, hann också med ett telefonsamtal från sonen, Matti, som erbjöd sig att skjutsa mig och Birgitta till och från begravningen (i Gävle) av min yngste bror, Mikko. Nu är det alltså bara jag kvar av den estniska flyktingfamilj som hösten 1944 kom i land i Löran (Lörudden) i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Begravningsakten kommer att genomföras i Uppståndelsens kapell i Gävle den 1 december klockan 12.30, men gravsättningen kommer att ske i familjen Kokks familjegrav på Mjösunds kyrkogård, där redan våra föräldrar och min och Mikkos bror Matti har sin sista vila. Skulle någon av mina läsare till äventyrs ha känt Mikko, går det ju att med hjälp av ovanstående skicka en blomsterhälsning – Fonus i Gävle sköter allt praktiskt.

Jag har nära kontakt med Mikkos son Joakim om begravningen, men när vår son ringde om skjuts, var det redan nästan dags för Melodikrysset, och livet måste ju gå vidare så länge det nu varar.

Melodikrysset beredde mig i dag inga större svårigheter – det enda som i dag låg i utkanten av det jag behärskar var Oasis, men ledbokstäverna pekade mot att det var de, och sen bekräftades detta genom melodititeln, ”Stand By Me” från 1997.

Dagens inledande fråga, det svenska namnet på den TV-serie ur vilken vi hörde Nana Mouskouri sjunga ”Only Love”, skulle ha kunnat vara svår, eftersom jag ju inte brukar se TV-serier, men jag mindes låten och också namnet på serien, ”Mistral’s Daughter”, på svenska ”Mistrals dotter”.

Från TV minns jag också sommarlovsserien ”Solstollarna” med och av Ola Ström och Per Dunsö. Och jag har även recenserat dem på skiva.

Ännu lättare var det att känna igen ”My Fair Lady”, Frederick Loewes och Alen Jay Lerners musikal från 1956, byggd på George Bernhard Shaws ”Pygmalion”. Jag såg den på Oscars 1959, premiäråret för den svenska uppsättningen med Gösta Rybrant som textförfattare och Jarl Kulle och Ulla Sallert i rollerna som professor Higgins respektive Eliza Doolittle. Jag såg den tillsammans med andra från Sveriges första elevriksdag, där jag var en mycket aktiv delegat.

Hustrun men inte jag var på Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla” från 1995, men jag har förstås läst den bokserie av Vilhelm Moberg som är scenföreställningens förlaga. I dag hörde vi Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand”.

Bette Midler har jag en mängd skivor med, och jag har förstås också hört henne sjunga den låt vi i dag fick höra med Acker Bilk, ”The Rose”, den som skulle ge oss kryssordet ros. Midler sjöng in den för en film 1979.

Jag har, och har läst, samtliga böcker i J K Rowlings Harry Potter-serie, och jag har och har sett också alla filmatiseringarna. Filmtemat kom jag i och för sig inte i håg, men jag hade tillräckligt många ledbokstäver för att komma på vilken filmserie musiken var hämtad ur.

Evert Taube har jag allt av på skiva, har också publicerat många texter av under Kulturspegeln, Sångtexter här på bloggen, och bland dem finns en från 1928 med flera olika namn: ”Sommarnatt”, ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”.

Också till exempel Peter LeMarc och Lisa Nilsson finns båda i mina skivhyllor. I dag hörde vi henne i hans ”Sången om oss”.

Men jag är ju en gammal man och minns väl Göingeflickorna 1961 med Stikkan Anderssons ”Kära mor”.

Vilket inte hindrar att min skivkollektion också innehåller skivor med betydligt yngre damer, till exempel First Aid Kit. I dag hörde vi den här duon i ”It’s a Shame”.

Och då var det väl bara det allra sista frågesvaret i dag kvar att redovisa, ”You Can Call Me Al”. Den finns på Paul Simons ”Graceland” från 1986. Jag har allt med Simon & Garfunkel och sen också en mängd av deras soloskivor.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^