Vägen till Klockrike som film

Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, ursprungligen utgiven 1948, gavs ut i det med FiBs folkböcker konkurrerande Bonniers folkbibliotek, BFB, 1954, och jag måste ha skaffat den och läst den under min gymnasietid. Mycket annat av Martinson – ”Aniara”, hans poesi – gjorde ett starkt intryck på mig, men jag minns inte ”Vägen till Klockrike” särskilt väl. När jag jag nu, i samband med TV-visningen av filmversionen, som är föremålet för den här texten, söker information om den – själva boken finns i Uppsala, medan jag befinner mig i Öregrund – inser jag att den på flera punkter skiljer sig från verk med beröringspunkter men skrivna av andra proletärförfattare. Jag tänker då på till exempel Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof” och på Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet”.

De här andra böckerna, som ju också innehåller element av luffarliv och arbetslöshet, är mycket mer politiska, och eftersom jag läste också dem i mina formativa tonår, då jag blev övertygad socialist, minns jag dem bättre. Sedan finns det också annat som skiljer ut ”Vägen till Klockrike” från de båda andra verken: Martinsons bok utspelas i en tid som ligger mycket längre tillbaka, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, och dess arbetslösa luffare är följaktligen inte poltiskt medvetna på samma sätt. Dessutom är ”Vägen till Klockrike” mycket martinsonsk i det att hans berättelse rymmer så mycket av naturskildring.

Det här senare går också starkt igen i Gunnar Skoglunds filmatisering från 1953. Trots att filmen är gjord i svart-vitt, fångar Sven Nykvist, alltså samme fotograf som har en stor del av äran för Ingmar Bergmans filmer, landskapet med dess skogar och blänkande sjöar och hagar, vitsippsbackarna, vägrenarnas hundkäx och hövolmarna. Några höstrusk- och vinterbilder är visserligen också infogade, men sammantaget framstår nog luffarlivet som lite för idylliskt.

De människor som befolkar dessa miljöer, främst luffaren Bolle (Anders Ek) och den som kom att bli hans vadringskompanjon, råttfällemakaren (Edvin Adolphson), är goda rollprestationer, men det finns också många andra de möter längs vägarna, värda att minnas och nämnas vid namn: Naima Wifstrand, Anders Henrikson, Stig Järrel med flera. Genom hela handlingen möter vi också en rad kvinnor som korsar Bolles väg, till exempel Margit Carlqvist. De här mötena skildras ganska rapsodiskt – kvinnorna flimrar förbi liksom landskapet, och just därför blir det något av ett obegripligt antiklimax, när Bolle i slutet av filmen plötsligt erbjuds bestående kärlek, åtminstone en återkommande sommarkärlek, på en fäbod.

Med det här har jag väl också sagt att filmversionen av ”Vägen till Klockrike” är mer av en lyrisk rapsodi än en dramatisk historia. Visserligen tecknas ett episkt förlopp, där Bolles luffande tar sin början efter att han har sagt adjö till en före detta käresta på väg mot Amerika, och en episod där Bolle och de andra vinddrivna luffarna blir tagna av polisen och får sona sitt lösdriveri med straffarbete i ett stenbrott. Men filmen ”Vägen till Klockrike”, som alltså har en del andra förtjänster, saknar för mycket berättarnerv och dramaturgi.

Ändå tyckte jag att det var intressant att se den här filmen med dess bilder av billösa landsvägar och inhägnader som hade satts på plats främst för att hindra kreatur från att fritt ströva in på jordbruksmark. Den här sortens miljöer fanns faktiskt fortfarande i det 1940-talssverige, som jag kom till som pojke.

Ett plus vill jag också sätta för musiken i filmen, vald av Lille Bror Söderlundh, sådant som hans egen ”Bollelåten”, James McGrahams ”Gå, Sion, din konung att möta” (”Be Glad In the Lord And Rejoice”) och visan om alla färgerna, särskilt den blå.

Melodikrysset nummer 17 2011

Dagens melodikryss innehöll både sånt som var lätt och sånt som var svårt, men efter lite klurande klarade jag även de svåra momenten.

Men det började lätt, även om vi i dag hörde Helen Sjöholm till BAO på engelska, i ”You Are My Man”. Rakt översatt blir detta ”Du är min man”, som vi oändligt länge har hört på Svensktoppen. Men det är en fin låt.

Thorstein Bergman har jag träffat personligen; vi har rent av en del gemensamma intressen: liksom jag har han redigerat en arbetarrörelsesångbok. Genom åren har han skrivit flera sånger som har slagit. ”Om du någonsin kommer fram till Samarkand” från 1972 är ett exempel.

Martin Stenmarck är inte på riktigt samma sätt min bag. Från en ny platta hörde vi i dag hur som helst ”Everybody’s Changing”.

Dansband är inte heller min bag. Arvingarna, i dag med ”Livet är underbart”, har jag dock inte kunnat undgå att höra då och då.

Filmen med samma namn är mycket bättre. Dess tema leder oss över till dagens TV-serie, ”The World At War”, med musik av Carl Davis och med Sir Laurence Olivier bland de medverkande. ”En värld i krig” heter den på svenska.

Film, fast biofilm, är också ”Ratata” från 1956, ur vilken vi i dag fick höra titellåten med Martin Ljung. Povel Ramels gamla biofilmer, även den här, är sevärda men inte riktigt i klass med hans revyer – ändå har jag de flesta på video eller som DVD.

Oftast hör vi ”Gröna små äpplen” med sång av Monica Zetterlund. I dag hörde vi en orkesterversion, eftersom det annars väl hade varit för lätt att komma på att restprodukten (efter äpplen) är skrott. Den svenska texten (som vi alltså inte hörde) skrevs av Stikkan Andersson, men originalet – ”Little Green Apples” – är inte svenskt.

Den här låten har förekommit tidigare i Melodikrysset. Också Electric Light Orchestra har förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi ELO i ”Sweet Talking Woman”.

Kunde ni inte det, fick ni strax därefter ”light” gratis, eftersom det i frågan därefter ingick som ett led i Glenn Miller-hiten ”Moonlight Serenade”. Den har jag dansat till många gånger – det här vill jag kalla dansmusik!

Barbra Streisand är inte så dum hon heller. Men i dag var det inte henne själv vi hörde i en av hennes hits, ”Woman In Love”, utan gitarristen Francis Goya.

Anna Ternheim är också en utmärkt sångerska – tyvärr har jag inte hört våldsamt mycket med henne. Men visst var det henne vi hörde i ”Make It On My Own”.

Mando Diao har jag faktiskt också hört – otroligt nog, skulle de som känner mig säga. Men att det var de som sjöng ”Gloria” kom jag på tack vare att sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

I dag är det sista april, men sista april-firandet i Uppsala deltar jag inte i – jag har flyttat ut till vår blommande trädgård i Öregrund för sommarhalvåret.

I morgon ska Birgitta och jag dock ta bussen till Gimo för att delta i Första maj-firandet. Slut upp under de röda fanorna ni också!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, htp://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Bröderna Marx från Sovjetunionen

Jag har sett ”Ninotchka”, Ernst Lubitschs film från 1939 med Greta Garbo i huvudrollen, flera gånger. Den här gången har jag sett om den på DVD.

Det här är en film där allt stämmer: Lubitschs eleganta regi, Garbos spel – det visar sig här att hon hade också en komisk talang, som växer genom att hon använder sig av ett återhållet spel – och så ett spirituellt manus, skrivet av bland andra Billy Wilder.

Till Paris anländer tre sovjetiska emissarier, som inte så lite påminner om bröderna Marx: Iranoff (Sig Ruman). Buljanoff (Felix Bressart) och Kopalski (Alexander Granach). Sovjetunionen är i stort behov av kapital, och deras uppdrag är att sälja en stor kollektion juveler, som de bär med sig i en resväska.

Eftersom de för förvaringen av juvelerna behöver ett stort kassaskåp, hamnar de i hotellets kungliga svit med ett dygnspris som får dem att fundera över hur de ska förklara denna extravaganta utgift för sina uppdragsgivare. Paris och livet på ett av stadens lyxhotell visar sig dock ha en nedbrytande effekt på deras kommunistiska moral, och snart beställer de upp både helflaskor champagne och cigarretter, det senare nog mest för de tre kurviga cigarrettflickornas skull.

Projektet med försäljningen av juvelerna går också snart i stå: I Paris finns nämligen juvelernas ursprungliga ägarinna, storhertiginnan Swana (Ina Claire), som med advokathjälp blockerar affären. Det kan komma att ta tid att få saken avgjord – men under tiden passar de sovjetiska bröderna Marx på att göra sig glada dagar.

Tålamodet tryter i Moskva, och till Paris utsänds nu en superkontrollör, Nina Ivanovna Jakushova (Greta Garbo), gemenligen kallad Ninotchka. Garbo spelar den här rollen med osviklig precision: i allt från klädsel och mimik till stålhård moral och absurda frågor om den för henne nya, kapitalistiska världen framträder hon som en mänsklig kommunistisk pansarkryssare.

Men även kvinnliga pansarkryssare kan drabbas av så oberäkneliga saker som kärlek.

Sin blivande kärlek stöter hon av en slump ihop med under en sightseeingtur till fots i avsikt att lära sig det mesta om Paris: greve Leon d’Algout (Melvyn Douglas), playboy men en charmerande karl. Vad hon inte till att börja med vet är att han är lejd att vara storhertiginnan Swanas verktyg i kampen om juvelerna – dessutom, får hon först så småningom veta, är greven också storhertiginnans älskare.

Nu är greven inte den illistige typ detta tycks peka mot. Han blir upp över öronen förälskad i Ninotchka och stoppar undan storhertiginnans inramade porträtt i en byrålåda.

”Ninotchka” handlar förvisso om oförenliga ideologier, men filmens kärna är de svårberäkneliga saker kärleken åstadkommer med oss människor. Greven börjar läsa Marx, inte bröderna utan Karl, och försöker tillämpa sina nyförvärvade jämlikhetsidéer på sin helt oförstående och allt mer förfärade betjänt.

Och Ninotchka förförs inte bara av greven utan också av Paris och den atmosfär och flärd staden bjuder på: en vacker hatt, modekläder, champagne.

Av champagnen, inmundigad på en restaurang dit också storhertiginnan anländer, blir hon milt talat plakat och måste därför av greven hemföras till hotellet, i vars säng hon faller i dvala.

Och så går det som det går: när hon vaknar nästa morgon, är juvelerna borta.

Både hon och hennes tre musketörer vet vad det betyder i stalintidens Sovjetunionen.

Så när storhertiginnan ringer med alla trumf på hand, är hon beredd att göra en smärtsam uppgörelse, som för hennes del innebär att hon flyger hem och lämnar greven åt storhertiginnan.

Nå, greven blir för den skull inte mindre begiven på Ninotchka. Han försöker, förgäves, få inresevisum till Sovjetunionen, och han skriver brev som, med hela texten censurtuschad, anländer till den förkrossade Ninotchka, nu i Moskva.

Skildringen av trettiotalets vardagsliv i Sovjetunionen görs här i komediform men är icke desto mindre träffande: trångboddheten med många boende i samma lägenhet, tystnaden som utbreder sig över samtalet när en på goda grunder misstänkt angivare kommer in i rummet, bristen på livsmedel, här illustrerad av hur hennes tre kumpaner från Paris kommer hem till Ninotchka med var sin dyrbarhet, ett ägg. Att ett av äggen har gått sönder i en kavajficka skildrar i komedins form det som naturligtvis på riktigt på den tiden i det samhället var en tragedi.

En öppning i denna svarta tillvaro erbjuds när Iranoff, Buljanoff och Kopalski sänds ut på ett nytt utlandsuppdrag, den här gången till Turkiet. Från Konstantinopel inkommer nu även den här gången rapporter om försummade plikter och ett tvivelaktigt leverne. Så den som stenhård betraktade Nina Ivanovna Jakushova utsänds ännu en gång för att bringa ordning i oredan.

Det visar sig att de andliga kusinerna till bröderna Marx den här gången har öppnat en icke oäven och därför välbesökt restaurang. Dessutom har de meddelat greve d’Algout vem som är i antågande.

Den här gången får han och Ninotchka varann, så slutet gott, allting gott.

Men nej, förresten. Innan filmen är till ända ser vi en av de tre avhoppade sovjetiska musketörerna demonstrera mot de båda andra, som har kastat ut honom ur krogägarkretsen.

Sådan är kapitalismen.

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kulturpolitiken till politikens frontlinje

Håkan Juholt överraskade alla – även mig – genom att inleda sitt installations- och linjetal vid den socialdemokratiska partikongressen med att tala om kulturens och kulturpolitikens vikt för att vi ska kunna leva i ett mänskligare samhälle.

En artikel av honom på dagens DN.debatt, ”Alla ska kunna ta del av kulturen – oavsett plånbok” (Dagens Nyheter den 21 april 2011), visar att det inte var fråga om en tillfällig markering. Texten är skriven med värme och övertygelse:

”Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller mäniskan som kund på en marknad.”

En partiordförande som inser att böcker, teater, film, konst och musik bidar till att göra oss till hela och riktiga människor! En partiledare som knyter an till det som allt ifrån arbetarrörelsens begynnelse – märk själva vår partisymbol – har varit socialdemorkatins särmärke: Bröd och rosor.

Läs själva här!

Melodikrysset nummer 14 2011

Jag var alltså på Socialdemokraternas i Uppsala län distriktskongress större delen av dagen, men så snart jag hade kommit hem, kastade jag mig – via nätet – över dagens melodikryss. Det var delvis lätt, men det innehöll också sina knepigheter, åtminstone för mig.

Hur som helst hjälpte det att de inledande frågorna var lätta – sådant ger ledbokstäver.

”Green,Green Grass of Home”, sjöng Tom Jones in 1966. Egentligen är den ett par år äldre, men med honom blev den här countrylåten riktigt stor.

Jag har allt av Evert Taube samlat i ett par CD-boxar; dessutom har jag honom på mängder av andra skivor, både LP och CD. Hans ”Oxdragarsång” har jag till och med skrivit en egen text till, en text som handlar om ombudsmannalivet och dess kuskande land och rike kring. I dag hörde vi originalet textlöst, med gitarrgruppen Four Hands, men den här texten kan jag: ”Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus…”.

Inte på oxkärra men på häst förflyttar sig också mannen i ”Gamle Svarten” (”Ole’ Faithful” i origina”) – han rider alltså. I dag hörde vi den med Roland Cedermark, men det finns flera insjungningar på svenska. Själv minns jag framför allt den med Cacka Israelsson från 1954.

Från mitt femtiotal minns jag också långköraren ”Sveriges bilradio” med Carl-Gunnar Hammarlund. Det här programmet hörde jag på för musikens skull – jag är nämligen komplett ointresserad av bilar och har aldrig någonsin i mitt liv ägnat mig åt att meka. Dock skulle vi tydligen ledas till just mekandet via ”Bosse bildoktorn”, som jag bara känner till till namnet.

Det här leder mig över till den fråga som jag personligen tyckte var svårast i dag. Nå, via en upprepad fras i texten och sedan också en bekräftelse från Anders Eldemans sida kom jag så småningom i alla fall fram till att ”Release Me” år 2007 spelades in av gruppen Oh Laura (”ser ut som ett utrop”, ”innehåller ett kvinnonamn”) och via googlande till att den här låten har använts i SAAB-reklam.

Parfrågor ska det vara, tycker Eldeman – i dag om bilar.

Med hjälp av titeln, ”Jump”, och mer googlande kom jag också fram till att det var rockgruppen Van Halen som sjöng och låg etta med den 1984 på Billboard Hot 100.

När vi nu är inne på de (för mig) svåra frågorna, måste jag också passa på att nämna musiken till dagens svenska TV-serie – jag ser sådana i mycket liten utsträckning. Redan innan Eldeman hade sagt att filmmusiken var skriven av Stefan Nilsson, hade jag dock kommit på att den kunde vara av honom, och via en del googlande kom jag så fram till att TV-serien måste vara ”Skärgårdsdoktorn”, där Samuel Frölers, skärgårdsdoktorns, dotter heter Wilma (och spelades av Ebba Hultkvist, har jag läst mig till på nätet).

Med den faibless Eldeman visar för associativa parfrågor borde man ju ha kunnat vänta sig att han därefter spelade signaturen till ”Familjen Flinta”, men icke: I stället fick vi höra musik ur disneyklassikern ”Tre små grisar”, ”Ingen rädder för vargen här”.

Men en parfråga fanns det även till den, med mera djur. Jag hade barn i lämplig ålder då ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, där man såg och hörde Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus, gick i TV.

Och så fanns det vidare ytterligare en barnvisa i dagens program, klassikern ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är”. Märk att det heter ”vad” och inte ”var” som många sjunger.

Himmelsk anknytning hade också dagens klassiska filmschlager, Sune Waldimirs ”Allt detta och himlen därtill”, som ingick i långfilmen ”Fröken Vildkatt” från 1941.

Filmaktuell är ju också Cornelis Vreeswijk. Hans och polarens och rivalens Fred Åkerström ättelägg Jack Vreeswijk respektive CajsaStina Åkerström samsades riktigt fint i duetten ”Vår sång”.

Och då är det väl bara ett frågesvar kvar att redovisa, passande nog (med adress till Anders Eldeman) ”Thank You For the Music”. Fast i dag fick vi höra ABBA sjunga den på spanska, ”Gracias por la musica”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 13 2011

Också i dag använde Anders Eldeman sig av sitt parfrågeknep, fast i mindre omfattning. Peter Himmelstrand förekom två gånger.

Dels sjöng (?) han själv sin märkliga text ”Ljuva Dixieland”, den som skulle ge svarsordet rimlexikon.

Dels fick vi höra en instrumentalversion av hans ”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman tävlade med i Melodifestivalen 1968.

Ännu lättare var förstås den allra första frågan: Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 201009 med sin ”Fairytale”.

Om vi då i stället ska ta det som jag för egen del tyckte var svårt, vill jag i första hand nämna ”Piece of My Heart”, ja, inte låten, men att den här sjöngs av Minnah Karlsson. Idol har jag aldrig någonsin sett på.

Barry Manilow har jag mest kommit i kontakt med genom den tecknade serien ”Ernie” – jag gillar serier. Däremot brukar jag inte lyssna på Manilow. Så det tog en stund att komma på att låten med honom hette ”Copacobana” och den omsjungna damen Lola. Jag googlade på texten och fick upp bland annat den här inledningen: ”Her name was Lola, she was a showgirl”.

Då gillar jag andra showgirls bättre. Till exempel Dolly Parton, i dag med ”Jolene”.

Henne har jag på skiva, så också Ainbusk. I dag hörde vi deras och Benny Anderssons fina ”Älska mig för den jag är”.

Lykke Li har jag inte på skiva, men en bra sak med att hennes ”Let It Fall” spelades i dag var att jag – nyfiken som jag är – googlade för att få fram vad som döljer sig bakom det här ganska udda namnet. Jo, hennes riktiga namn är inte mindre märkligt: Li Lykke Timotej Zachrisson.

Också Tone Norum och Tommy Nilsson sjöng i dag på engelska, ”My Summer With You”. När den 1988 låg i 35 veckor på Svensktoppen, hette den ”Allt som jag känner”.

Jan Guillou har jag träffat, till och med haft debatt med (om IB) men aldrig läst några romaner av. Inte heller har jag sett Arn i filmatiserad form. Men när det bara fattas en bokstav i något som sägs bygga på en historisk roman, så…

Men det är klart att det alltid är lättare att klara frågor, där man själv har den spelade musiken på skiva. Stefan Demert är ett exempel. Så visst kände jag igen hans ”Balladen om den kaxiga myran”, som här skulle ge myrans boning, det vill säga myrstack.

Stefan är ju ofta underhållande, men i den genren slås han nog ändå av M A Numminen, som vi i dag hörde i Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Med M A Numminen är vi i Finland, och då passar det väl bra att fortsätta med Evert Taubes ”Calle Schewens vals”, där huvudpersonen inmundigar kaffe med Kron. Ja, ni visste väl att Kronbrännvin och nästan hela den övriga svenska spritskatten i dag ägs och tillverkas av det av finska staten ägda Altia?

Av svenska statens forna stolthet Vin & Sprit – av den sittande regeringen såld till fransmännen, som sedan sålde vidare till finnarna – återstår i dag mest bara aska. Vilket osökt för oss över till det allra sista frågesvaret. Till detta svar ledde oss Leif ”Smokerings” Andersson.

Tennessee Williams-pjäs i sevärd filmatisering

Joseph L Mankiewicz gjorde 1959 en sevärd filmatisering av Tennessee Williams’ pjäs från 1958 ”Suddenly, Last Summer”; på svenska kallades den här filmen ”Plötsligt i somras”.

Pjäsen bearbetades för film av Gore Vidal. Williams var uppenbarligen inte helt förtjust i resultatet; han kritiserade framför allt valet av Elisabeth Taylor för rollen som Catherine Holly. Vidal var för sin del kritisk mot att Mankiewicz hade ändrat på slutet i historien.

För egen del är jag, nu när filmen med anledning av Taylors död har repriserats i TV, glad över att ha fått se den här filmatiseringen – filmen undgick mig av någon anledning under en period i mitt liv, då jag annars såg nästan allt sevärt på bio. Det är, i denna tid fylld av action, befriande att se en film, vars spänning mest ligger på det psykologiska planet. (Också de förklarande scenerna mot slutet med dess hungriga pojk-kannibaler, för övrigt besläktade med liknande scener i filmatiseringen av William Goldings ”Flugornas herre”, är mer antydande än explicita.)

Dramatiken i filmen bygger på att den som förefaller vara galen, den på ett av nunnor drivet sjukhus inspärrade Catherine Holly (Elisabeth Taylor) snarare lider av en traumatisk chock med åtföljande minnesförlust – huruvida detta är realistiskt skildrat vet jag inte, eftersom jag inte är fackutbildad. Däremot framstår det ganska snart som sannolikt att modern till Catherines nu döde kusin Sebastian (han som är död, mördad, men till att börja med vet vi inte detta och framför allt inte hur och varför), den stenrika Violet Venable (Katharine Hepburn) nog inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Att Mrs Venables relation till den nu döde sonen har haft något sjukt i sig uppenbaras gradvis, också genom Hepburns skickliga spel. Men varför vill hon ha Catherine lobotomerad av psydoktorn och kirurgen John Cukrowicz (Montgomery Clift)? Hon är så angelägen att hon är beredd att donera en mycket stor summa till det på pengar svältfödda sjukhuset där Cukrowicz arbetar. Mrs Venable lockar till och med Catherines mor och bror med pengar, villkorade med att de i den här operationen står på hennes dida.

Som tur är, för Catherine, faller inte doktorn omedelbart för pengafrestelsen – han styrs här av lagom portioner av yrkesetik och ett växande egoistiskt intresse för patienten. Med hans hjälp och envetna grävande i Catherines förträngda minnen uppdagas sanningen, inte bara hur Sebastian dog (alltså inte på grund av Catherine) utan också ytterligare en mörk botten till det som hände: Sebastian utnyttjade unga fattiga pojkar sexuellt och använde, som en väg att nå dit han ville, Catherine som lockfågel. Och inte bara Catherine – dess förinnan hade han på samma sätt använt sig av sin mamma.

När detta senare avslöjas, med alla relevanta personer som åhörare, blir det vi redan visste fullkomligt klart: Den verkligt sjuka människan i den här historien är Violet Venable.

Med reservation för att jag saknar psykiatriker- eller psykologutbildning tycker jag att det här fortfarande är en film väl värd att se.

Melodikrysset nummer 12 2011

Jag var ju, på grund av att jag i egenskap av partiveteran deltog i den socialdemokratiska partikongressen, förhindrad att som vanligt lösa Melodikrysset under direktsändning. För övrigt var det ganska kul att också under kongressen – från så väl gamla bekanta som för mig tidigare helt okända – få vänliga kommentarer om mitt melodikryssande på lördagarna. Till dem bland lösarna som inte hör hemma i mitt parti vill jag dock säga att alla är lika välkomna att titta in på min blogg, gärna också kommentera det jag skriver.

Jag har, både av kommentarer jag redan har fått och av antalet besökare i lördags, förstått att lördagens kryss inte hörde till de allra svåraste, och när jag nu har lyssnat på det på nätet och löst det, är jag beredd att hålla med.

Jag ska ärligt bekänna att Lady Gaga (egentligen Stefani Joanne Angelina Germanetta) inte hör till de artister jag brukar lyssna på, men med hjälp av hjälpbokstäverna jag hade fått ihop var det ju inte våldsamt svårt att lista ut att det var hon som sjöng ”Alejandro”.

Katy Perry har vi tidigare – 2010 – hört i Melodikrysset med ”I Kissed a Girl”, men den här gången skulle vi namnge en av upphovsmännen, Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg och således svensk.

Idol-stjärnor blir sällan mina favoriter ens om de deltar i Melodifestivalen, som jag ändå ser/lyssnar på. E.M.D, som ska uttydas Erik Mattias Danny (med efternamnen Segerstedt, Andréasson och Saucédo) förekom i Melodifestivalen år 2009.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men den filmmusik som i dag spelades ledde tankarna till Skottland, där Lasse Åbergs ”Den ofrivillige goilfaren” från 1991 utspelar sig. Och för att knyta an till Anders Eldemans fråga: denna folkkära komedi handlar ju om en viss sport, nämligen golf. Lasse Åberg brukar jag för övrigt träffa vid middagarna för så kallade hedersupplänningar på Uppsala slott, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi i ett av julnumren en lång intervju med Lasse Åberg, som också har i hög grad samhällstillvända sidor.

Mitt socialdemokratiska familjemagasin hade för övrigt också en valvisetävling, där jag lyckades få Cornelis Vreeswijk med i juryn. Cornelis var ju en mycket politisk trubadur, vilket till exempel hans ”Somliga går med trasiga skor” vittnar om – i dag hörde vi den på hans modersmål, holländska.

Vår mycket äldre nationalskald Carl Michael Bellman, vars ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång numero 64, vi hörde i dag, hade ju även han öga för de fattiga och deras usla förhållanden, även om just den här sången inte hör till den kategorin.

Och för att fullborda genomgången av våra stora stora trubadurer och deras verk: Evert Taubes visor har många sidor: allt från den idylliska och mycket vackra ”Nocturne” / ”Sov på min arm” (där viloplatsen alltså är armen) till den mycket miljöengagerade ”Änglamark”.

Jag har märkt att ljudillustrationerna och svaren i Melodikrysset som ovan ofta går att gruppera.

I slutet av 1960-talet besjöng till exempel Anna-Lena Löfgren länge på Svensktoppen ”Lyckliga gatan”.

Och mycket riktigt spelades också ”On the Sunny Side of the Street” med Frank Sinatra, här med härligt komp av ett storband under ledning av Billy May.

Två barnvisor fick vi också höra.

”Vi äro musikanter” brukar jag varje midsommarafton få höra, inte i Skaraborg men väl runt midsommarstången i Öregrund.

”Sov du lilla videung”, egentligen med titeln ”Videvisan”, med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér, är en annan välkänd barnklassiker. Den här sången, som alltså handlar om vide, hörde vi ofta när barnen var små på skiva med Alice Babs, dottern Titti och Torsten Tegnér: LPn hette ”Sjung med oss, mamma”.

Vilket i sin tur leder oss över till den inledande frågan, med ”Swing it, magistern” som ljudillustration. Den som sjöng var förstås den då fortfarande mycket unga Alice Babs. Sången, som verkligen slog, ingick i filmen med samma namn från 1940, och det är nästan komiskt att i dag, när man hör den här låten, föreställa sig hur mycket den upprörde den tidens konservativa. Filmens regissör var Schamyl Bauman, och eftersom jag nyligen har sett (och skrivit om) hans film ”Karriär”, som handlar om kvinnors rätt att ha en egen yrkeskarriär, anar jag att Bauman nog kanske var en för sin tid radikal banbrytare.

En låt och fråga kvar att redovisa, och också den har en åtminstone för mig politisk anknytning. Ja, inte själva låten, Benny Anderssons ”Vår sista dans”, som vi normalt brukar höra med BAO och Helen Sjöholm. Men i dag hörde vi den i en instrumentalversion med Svenssons Treo och Monika Bring på saxofon. Den här saxofonen är vit, men jag har sett och hört henne spela på den med glöd på ett rött socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tidig film om mäns respektive kvinnors yrkeskarriärer

TV visar ofta äldre svenska spelfilmer, och i dag fick vi se Schamyl Baumans (född 1893 och trots det märkliga förnamnet född i Småland, död 1966) ”Karriär” från 1938.

Ingmar Bergman har listat den på en förteckning över de mest intressanta och sevärda svenska långfilmerna, och redan det är naturligtvis ett skäl att se den.

I de ledande rollerna finns Signe Hasso (Monica Hall, ung framåtsträvande skådespelerska), Sture Lagerwall (Erik Norrby, stålverksarbetare som jobbar för att bli ingenjör), den magnifika Tollie Zellman (Nanna Högfelt, skådespelerska) och Carl Barcklind (Ferdinand Sund, verkmästare på stålverket med uppfinnartalanger), och bland de övriga medverkande finns flera skådespelare som har varit kända långt därefter, till exempel Olof Widgren, Ludde Gentzel, Sigge Fürst och Douglas Håge.

Håge spelar Teodor Rydman, chef för Rydmans turnerande teatersällskap, och det är i skärningspunkten mellan den kringflackande ensemblens turnéliv och det mer inrutade livet på en svensk bruksort med stålverk – de här delarna av filmen är inspelade i Sandviken – som filmens drama utspelar sig. Filmen startar också ganska konventionellt med att truppens yngsta skådespelerska, Monika Hall/Signe Hasso, träffar en trevlig ung man, Erik Norrby/Sture Lagerwall, konventionell också i bemärkelsen att den här pojke- möter-flicka-kontakten enligt tidens pryda filmsed inte leder till något annat än ganska återhållet skildrade kyssar.

Vida mer intressant är då att flickan, i kontrast mot tidens kutym, inte genast ger upp teaterkarriären in spe och i stället gifter sig med sin blivande ingenjör. Den här flickan är till och med så tänd på sitt arbete inom teatern – märk filmtiteln ”Karriär” – att hon för att värja sig skarvar lite om sin betydelse inom den lilla ensemblen. Detta avslöjas också, men först efter det att hon har lyckats få göra ett succéartat inhopp som Julia i ”Romeo och Julia” och då av avundsjuka medtävlare i ensemblen.

Hela historien, med fjärmanden och nya försök, med Monikas slit med att slå igenom och därmed skapa en balans gent emot Eriks framgång med att nå sitt livs mål, att bli ingenjör, tänkte jag inte återberätta här. Komplikation till den här kärlekshistorien skapar också Tollie Zellmans Nanna, som fungerar som mentor åt Monika men som själv visar upp mindre yrkessporrande sidor genom att ha scenångest och dränka ångesten med alkohol.

De unga tu får till slut varann, dock först efter det att Monika har nått stora framgångar på scenen. Om detta, år 1938, betydde att hon skulle fortstätta med sin karriär, lämnar filmen en smula öppet. De som då såg filmen kunde ju säkert tänka sig att den nu äntligen bekräftade kärleken kunde få ha sin för tiden naturliga gång, eftersom Erik ju nu var ingenjör. Men i bästa fall kunde nog den här filmen få förkrigstidens unga biobesökande par att diskutera saken.