En film som gapar över alltför mycket men som ändå är sevärd

Hasse Ekman (1915-2004) har gjort oerhört många filmer, några av dem riktigt bra, somliga av dem ganska medelmåttiga. Men hans flit gav honom också rutin – även de av hans filmer som man inte är beredd att ge högsta betyg innehåller påfallande ofta element som gör att man, trots deras brister, mer ser till deras förtjänster.

Ett exempel på det senare är hans ”Jazzgossen” från 1958, verkligen Hasse Ekmans egen skapelse: han står för manus och regi och spelar den mycket dominerande huvudrollen som revydirektören Teddy Anker. I de övriga bärande rollerna får han gott stöd av Elof Ahrle i rollen som den före detta korvgubben Mille Bergström, som han gör till sin kompanjon, och även Maj-Britt Nilsson som revyflickan Karin Ingel, efter giftermålet med revydirektören Karin Anker, i sin senare karriär som sångartist Carina Anker.

Runt henne väver Ekman filmens i vissa avseenden för utdragna och lite för lite fördjupade intrig. Hon är, när filmen börjar, ihop med den mycket svartsjuke poeten och socialisten Erik Jonsson (Bengt Ekerot), vars naturliga miljö mer är Klara Folket hus, en miljö som är lika okänd för Teddy Anker som den nattklubb, Blue Heaven, Anker bygger upp är för Erik Jonsson. Karin lämnar Erik för Teddy – de gifter sig – men efter en utdragen kris i det ankerska äktenskapet lämnar hon honom och gifter sig i stället med Erik.

När Karin har gift sig med Teddy tvingar han henne att lämna baletten, men hon återvänder till scenen, nu som sångerska – ett av filmens mer påkostade sång- och dansnummer (dansarna är proffs) är ”I min blommiga blå krinolin”.

Därmed kommer vi också in på det som är både en förtjänst och en brist hos den här filmen. À la tidens amerikanska musikfilmer innehåller den en rad mycket representativa sånger och även artister från den mycket långa tid den omspänner, från 1922 till en bit in i andra världskrigets beredskapsår. Artisterna är också många: Sigge Fürst som Ernst Rolf, Karl Gerhard som sig själv, Alice Babs och Zarah Leander med ljudupptagningar från skivor plus många, många andra som vi schlagernördar kan identifiera än idag. Särskilt roligt är det att Ekman har filmat Karl Gerhard i så många av sina paradnummer, till exempel ”Den ökända hästen från Troja”.

Det sista leder oss över till en annan tanketråd: Även om filmens Teddy Anker framställs som en apolitisk underhållare, är dess skildring av trettiotalet och andra världskriget långt ifrån apolitiska. Säkert stämde detta också med Hasse Ekmans egna politiska värderingar – jag har från en mycket säker källa fått höra att hans son, Gösta Ekman, i ett socialdemokratiskt sällskap berättade, att pappa Hasse på valdagen uppfordrande brukade vända sig till sönerna med ett ”och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Till det den driftige Teddy Anker också företar sig är att producera den första svenska ljudfilmen och, som en bioinledning till den, en journalfilm, som fångar oerhört många av de stora händelserna både i Sverige och på den mörknande världsarenan. Den här journalfilmen hör till det som bidrar till att förrycka den filmiska rytmen i ”Jazzgossen”, men den gör, liksom de många sceniska och musikaliska inslagen, samtidigt den här filmen till ett intressant tidspanorama.

Anker går det med tiden allt sämre för, inte bara i det avseendet att hustrun alltså överger honom. Före skilsmässan har han hunnit bränna stora summor pengar på ett alldeles feltänkt projekt, att försöka lansera Karin som seriös skådespelerska. Sen går det utför också med det som är hans gebit, revyscenen: hans satsningar blir allt mer storvulna och kostsamma, så hans partner Mille hoppar av och öppnar café – Ankers revyscen går snart med svidande förlust, och han tvingas i konkurs.

I filmens slut är han beredskapssoldat ute i en vintrig skärgård. Till detta förband kommer då två beredskapsunderhållare, dels Karl Gerhard, dels hans exhustru som får framföra krigsårens stora schlager med Ulla Billquist, ”Min soldat”. Och se, hon hittar sin soldat igen, och eftersom hennes man, poeten, har stupat i spanska inbördeskriget, vittnar en kyss innan hon kliver ombord på transportbåten om att kärleken kanske på nytt har tänts. Rart men banalt.

En värld av lögner och bedrägeri

Federico Fellini (1920-1993) gjorde, efter sin succé med ”La strada – landsvägen” (1954), ”Skurken” (”Il bidone”, 1955). Den kan inte mäta sig med ”La strada”, inte heller med en del av Fellinis senare filmer, men den är, med all sin moraliska och filmiska svärta, ändå klart sevärd.

Den är, med sina småskurkar utklädda till präster, både mycket italiensk och mycket typisk för Fellini: tre fromlande bedragare – den rutinerade Augusto (Broderick Crawford), den yngre Picasso (Richard Basehart) och den skrupelfrie Roberto (Franco Fabrizi) – lurar av fattiga människor, i filmens öppning ett par kvinnor ute på landet, deras enda besparingar. De låtsas ha fått ett meddelande från en avliden i själanöd: denne bekänner ett mord och att han med liket vid ett högt träd på de uppsöktas ägor har grävt ner en skatt. Hittar de detta, lovar Augusto utsyrd till präst, ska de få behålla skatten – dock måste kyrkan få en rundlig summa för att ett antal gånger läsa den nödvändiga själamässan. När de så har hittat skelettet och skatten – kattguld och glas – tar de de fattiga kvinnornas enda besparingar och ger sig under fromma fraser i väg.

Bedrägerier, i stort som smått, fyller de här skurkarnas liv och naturligtvis deras plånböcker – jag skulle kunna återberätta fler episoder, men den ovan kan räcka. Via de här tre männen får vi också möta den skrupelfria halvvärd som gärna tar sig ett glas champagne på någon annans bekostnad.

Giulietta Masina har också en roll, om än en mindre framträdande sådan, som hustru till den yngste i skurktrion. Hon börjar också fatta misstankar om att allt inte står rätt till med de pengar han drar hem, officiellt i egenskap av framgångsrik försäljare, och hon får också maken att åtminstone vackla.

Den mest intressanta och komplicerade personen i den här skurktrion är emellertid den ärrade Augusto. Sprickorna i hans fasad blir synliga, när han – av en slump – på gatan stöter ihop med dottern Patrizia (Lorella De Luca), som han nog gärna skulle ha velat hjälpa med hennes fortsatta studier, och sedan – när man i princip upprepar illusionstricket med de nedgrävda benen och den nedgrävda skatten, den här gången med en familj med en handikappad flicka som lurendrejeriobjekt, verkar han för första gången ha gripits av samvetsbetänkligheter. Så när skurkarna efter väl förrättat värv har bytt om och ska dela på bytet, förklarar han, att han har lämnat tillbaka pengarna.

De andra tror honom förstås inte och misshandlar honom, först i jakt på pengarna, sen av hämnd, och han lämnas halvt förlamad i en brant slänt. Han lyckas senare i alla fall släpa sig upp mot vägen men dör.

En förändrad Fellini

Likt många andra fångades jag starkt av banbrytande filmer som ”La strada – landsvägen” från 1954 av den italienske filmregissören Federico Fellini (1920-1993).

Också i hans ”Giulietta degli spiriti” från 1965 (”Julietta och andarna”) spelas huvudrollen av hans hustru, den mycket skickliga skådespelerskan Giulietta Masina (1921-1994), men där tar likheterna slut. ”Julietta och andarna” markerar på många sätt ett nytt skede i Fellinis filmskapande.

”Julietta och andarna” är Fellinis första färgfilm, och det är oerhört påtagligt på vilket genomtänkt, ja utstuderat sätt han använder sig av färgen i den här filmen. Färgestetiken präglar minsta detalj, till exempel färgen på klädesplagg och hur den ter sig mot den fond den aktuella scenen utspelas i.

Fellini använde sig länge av Nino Rota som musikalisk parhäst. Sällan har Rotas musik känts så kongenial som i den här filmens många scener som utgör ett slags korsningar av dröm och cirkus eller varieté.

Filmen börjar annars nog så realistiskt: Giulietta förbereder, med hjälp av tjänstefolket (vi rör oss i en överklassmiljö), en romantisk middag med tända ljus tillsammans med sin man som snart väntas hem – det är deras femtonårsdag som gifta. Maken, Giorgio (Mario Pisu), visar sig när han äntligen anländer inte bara ha glömt vad det är för dag – han har också med sig ett märkligt följe som stojande drar in i huset. Redan från början markeras alltså filmhandlingens ovan nämnda karaktär.

Att maken inte förefaller att vara inresserad av den intimitet hustruns försök till romantisk middag för två var ett uttryck för illustreras av att han, när det är läggdags, lägger sig i dubbelsängen iförd både öronproppar och sovögonmask.

Sedan han i drömmen också har uttalat en annan kvinnas namn, börjar Giulietta forska i vem det är maken bedrar henne med och anlitar därvid en privatdetektiv.

Det intresanta med den här filmens handling är emellertid inte den så att säga realistiska sidan av den här saken. ”Julietta och andarna” rör sig i stället i en dröm- och fantasivärld, till vilken jag inte har alla nycklar, eftersom jag inte är tillräckligt förtrogen med den jungianism Fellini vid den här tiden var starkt påverkad av. Men det är heller inte den exakta tolkningen av de olika drömartade scenerna – flera av dem med en lockelse till förbjuden erotik, människor ur Giuliettas omgivande verklighet som dyker upp i gåtfulla och nya och oväntade sammanhang, en barndomsscen – som är det viktigaste i den här filmen.

Viktigare är den av andarna – synerna – marterade Giulietta och det beslut hon genom denna reningsprocess kommer fram till: att inte längre klamra sig fast vid den notoriskt otrogne mannen, i stället i så fall hellre leva sitt liv vidare ensam.

Fel man

Att misstankarna faller på – ibland styrs till – fel gärningsman är ju en inte helt ovanlig ingrediens i deckare. Ett exempel på det här greppet är Alfred Hitchcocks film från 1937 ”Young and Innocent” (i USA ”The Girl Was Young”), på svenska ”Ung och oskyldig”. Den bygger på en deckare från 1936 av Josephine Tey, ”A Shilling For Candles” – jag har läst flera böcker av Tey men inte just den här, så jag kan inte bedöma hur mycket av bokens handling som finns bevarad i Hitchcocks filmversion.

En nyckel till svaret på den här filmens who dunnit ges i filmens öppning, ett stormigt gräl mellan ett frånskilt par, hon känd skådespelerska: han anklagar henne för affärer med andra och örfilar henne besinningslöst.

En ung man, manusförfattaren Robert Tisdall (Derrick De Marney) som har nämnts i det här grälet kommer i en påföljande filmsekvens gående på stranden och upptäcker, ledd dit av en skränande flock måsar, skådespelerskans ilandflutna och döda kropp. Han rusar i väg för att hämta hjälp, men två kvinnor som också promenerar på stranden, missförstår situationen. Också polisens misstankar riktas mot honom när det visar sig att skärpet från hans regnrock hittas bredvid den uppenbarligen strypta kvinnan. Misstankarna stärks när han berättar att hans regnrock på något mystiskt sätt har försvunnit.

Tisdall, som vill bevisa sin oskuld genom att hitta den försvunna regnrocken och med hjälp av detta den verklige mördaren, rymmer från polishuset, och det är här den dam, som är en obligatorisk del av många av Hitchcocks spänningsfilmer, kommer in i handlingen: Att hon, Erica Burgoyne (Nova Pilbeam), dessutom är dotter till den lokale polischefen (Percy Marmont) blir här en extra krydda.

Tisdall flyr i hennes bil, och hon tvingas till att börja med mot sin vilja följa med på flykten, men vare sig det nu är hans charm eller argumentation hon faller för – snart deltar polischefens dotter frivilligt i Tisdalls flykt undan polisen och dennes jakt efter den riktige mördaren. Mycket av det här – middag hemma hos polischefen med småbröder till Erica, ett födelsedagsparty hos en gammal faster – skildras småputtrigt trivsamt, annat – som när Erica kommer med mat till Robert, när han gömmer sig i en gammal kvarn, och de spåras dit av polis – så där lagom spännande.

Deras jakt på den försvunna regnrocken som kan leda dem till mördaren ger till slut resultat: Den som uppenbart tycks ha Tisdalls regnrock är en luffare, Old Will (Edward Rigby), och Tisdall lyckas, med visst besvär, identifiera honom genom att ta in på ett natthärbärge. Tisdall lyckas till och med vinna luffarens förtroende; denne säger sig ha fått den, utan skärp, av en för honom okänd man som han inte vet vem det är men nog skulle känna igen.

I regnrockens ficka finns dock en sak som kanske kan leda dem till rätt man: en tändsticksask från ett fashionabelt hotell. Så våra vänner, även luffaren som ju måste vara med för identifikationens skull, beger sig till hotellet där det pågår tedans till ett band där några av medlemmarna är svärtade i ansiktet för att se ut som amerikanska jazzmusiker. Även här finns kostliga scener som när luffaren dansar med Erica för att bättre kunna se dem som finns därinne.

Och då inträffar en av de där sakerna som är så roliga i hitchcocktypen av deckare: en av de här ”negrerna” får syn på luffaren och försöker dölja sitt ansikte, men när detta inte vill lyckas, får han de karaktäristiska tics i ansiktet, som luffaren så väl minns. På det här sättet avslöjad faller mördaren/”negermusikern” samman och erkänner, nu även med poliser närvarande – polisen har spårat våra vänner till det här hotellet.

Robert och Erica håller om varann, och polischefen ler, uppenbart gillande.

En hitchcocksk agenthisoria

I den DVD-utgåva jag har av Alfred Hitchcocks ”Secret Agent” (1936) kallas den på svenska för ”Hemlig agent”, men den är tidigare känd här i Sverige som ”Spioner i hälarna”.

Dess manus bygger på två olika verk av W Somerset Maugham, en roman och en pjäs, och möjligen är det det som avspeglas i filmens, för att vara en skapelse av Hitchcock, aningen röriga handling.

Upptakten känns hur som helst hitchcockskt lovande. John Gielgud spelar rollen av en brittisk officer (också författare), Richard Ashenden, som återvänder hem under första världskriget, bara för att finna att han är dödförklarad. Ungefär som en modernare James Bond möts han av en chef, R (Charles Carson), som ger honom ett nytt uppdrag: Försedd med en ny identitet, som ska dölja hans uppdrag och vem han är, ska han bege sig till Schweiz för att identifiera och oskadliggöra en för England farlig men för britterna okänd tysk agent.

När han kommer fram till sitt mål, ett schweiziskt skidhotell, händer det helt oväntade saker av den typ som Hitchcock älskade att roa och kittla oss med: I receptionen meddelar portieren att hans hustru redan befinner sig i deras svit. Ashenden som inte har någon fru tappar för den skull inte koncepterna utan går upp och hittar där ”hustrun”, den givetvis attraktiva Elsa, spelad av Madeleine Carroll – så småningom visar det sig att även hon faktiskt är brittisk agent, av R utsänd att bistå honom och funka som camouflage.

Och inte nog med det: Ashenden har också av R försetts med ytterligare en medhjälpare, den smått galne (även i damer) general Pompillo Montezuma de la Pilla de Conde de Lobo (Peter Lorre), även kallad Den hårlöse mexikanen. Den här mexikanen får visserligen en roll i den fortsatta handlingen, men figuren med alla sina överdrivet komiska sidor stör faktsikt den dramatiska balansen i filmen.

Sen gäller det alltså för det här gänget att identifiera den farlige tyske agenten och identifiera honom. Misstankarna faller först på en engelsman, gift med en tyska, och Ashenden och mexikanen lockar ut honom på en utflykt för att få möjlighet att ta honom av daga. Ashenden faller dock – helt korrekt – i tvivel om att de har hittat rätt man, och till de mycket hitchcockska chockeffekterna hör sen hur han – men inte vi – genom en kikare ser hur mexikanen dödar den oskyldige.

Den verklige tyske agenten är i stället amerikanen Robert Marvin, i själva verket tysken baron Stecker (Robert Young). Han har hela tiden funnits nära de brittiska agenterna, också lagt an på den blonda sköna Elsa.

Filmen innehåller ytterligare handlingsturer men slutar på ett tåg medelst vilket den tyske agenten är på väg mot Turkiet för att där smida nya ränker mot britterna. De brittiska agenterna är dock med på samma tåg, och för att göra en alltför snårig historia kort: Tåget bombas av brittiskt stridsflyg, Stecker såras men hinner innan han dör sjuta mexikanen som också dör. Ashenden och Elsa klarar sig och får möjligen så småningom varann.

Melodikrysset nummer 21 2012

Under några dagar rådde det sommarvärme i Öregrund; man kunde gå ut i skjortärmarna utan att frysa. I går var jag runt i trädgården och plockade in blommor: en bukett med röda och gula tulpaner plus körsbärsblom, en med blå- och rosalila tulpaner och syrenkvistar i knopp (som nu håller på att slå ut) och så en med rosa och vita tulpaner plus äppelblom och ett par kvistar vit syren, som snart kommer att slå ut i rumsvärmen.

I går kväll kom ett stilla regn, som trädgården förvisso behöver men som stänkte ner den nästan torra tvätten ute på strecken. Men i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna hade tvätten åter hunnit torka, eftersom det var lite blåst – plattorna på gången ner till grinden och brevlådan var vitprickiga av nedfallen körsbärs- och krikonblom. Men nu är det åter mycket kallare i luften.

Dagens melodikryss beredde mig inga större svårigheter. Det enda jag inte kunde placera med detsamma var ABBA-låten ”Dum Dum Diddle”, som vi i dag hörde i en brasiliansk version, alltså på portugisiska.

Europe hör inte till det jag brukar lyssna på, men deras ”The Final Countdown” har jag hört förut, och det instrument som efterlystes var synt.

Som vanligt repriserade Anders Eldeman en del låtar som har varit med tidigare.

Fast förra gången hörde vi ”Flickor bak i bilen” på svenska med Siw Malmkvist, och vi som kan den svenska titeln och texten vet ju, att flickorna inte sitter i något framsäte.

En annan flicka, Fia Jansson, har också varit med förr, i dubbel bemärkelse. I dag hörde vi den visserligen på spanska, men på svenska inleds texten så här: ”Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder”.

Och även Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi hört förut i krysset. Men i dag var det varken Sundbyberg eller Södertälje utan Neapel som efterfrågades ur texten.

Också ”As Time Goes By” har varit med tidigare, dock aldrig som i dag med Jimmy Durante.

Den har vi ju annars hört med Frank Sinatra, men Sinatra nämndes i dag i samband med ”Fly Me to the Moon”, den som skulle leda oss till det sökta ordet flyger.

Flög gjorde ju också Plåt-Niklas, en skapelse av Thomas Funck och kompis till Kalle Stropp och Grodan Boll. Plåt-Niklas var en robot, därav hans namn.

Därmed är vi inne på ämnet barnkultur, en genre som vi i dagens kryss också hittade två disneylåtar i:

Ur Disney’s fina filmatisering av ”Snövit” hörde vi ”En dag är prinsen här”.

Och ur hans ”Aristocats” spelades ”Everybody Wants To Be a Cat”, på svenska ”Alla snubbar vill ju vara katt”.

Jag märker att jag, oplanerat, har skjutit på att redovisa svaren på dagens två melodifestivalanknutna frågor.

Tolka det som ni vill, men de två låtar som spelades var ”Salt and Pepper” med Marie Serneholt och ”Amazing” med Danny Saucedo.

För min del tror jag inte att någon av dem kommer att bli ihågkommen så länge som Carl Michael Bellman, inte heller att deras melodifestivalbidrag kommer att få ett så långt liv som ”Glimmande nymf”, Fredmans epistel numero 72, ej heller att någon framtida Fred Åkerström kommer att tolka dem.

I morgon bitti ska jag stiga upp och ute i trädgården, dagen till ära, plocka ytterligare en bukett till min egen glimmande nymf.

* * *

Har du hamnat här i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Värd att se på grund av Lena Nyman

Håkan Bergströms thriller ”Farligt löfte” från 1955 har ett grundgrepp, ett barn som får en vittnesroll i ett mord, gemensamt med den betydligt mer gastkramande ”Fönstret”. Det intressantaste med den är att den innehåller en faktiskt remarkabel filmdebut: den blott elvaåriga Lena Nyman som spelar rollen av lilla Helen Tomasson, i filmen ännu yngre, sju, än Lenas elva – men det underlättas av hennes korta längd. Hur som helst spelar Lena Nyman den här rollen mycket trovärdigt.

Roande att se är också filmens tidstypiska stockholmsmiljöer, till stor del hämtade från området kring S:t Eriksplan i Stockholm. Tidens moderniteter, tunnelbanan och Vällingby, hör också till det som exponeras.

Till att börja med är filmens handling så seg och även banal att jag överväger att stänga av TVn. Filmen befolkas av människor, där den ena parten plus ett antal löshästar ständigt är otrogna – männens löften till sina nya partners om att skilja sig och älska bara den dam de för tillfället är hos känns mycket ihåliga. Det känns också i mesta laget att se så många snedsprång i samma hus.

Det här bildar emellertid bakgrunden till filmens mordhistoria. Två av männen i huset besöker samma kväll en kvinnlig löshäst, Ulla Brantman (Inger Juel), som dock inte längre vill veta av någon av dem. Den ene av dem, Bertil Strand (Herman Ahlsell), tappar därvid besinningen och råkar – eftersom det nog inte var avsikten – mörda henne i en fallolycka. Han får dock falskt alibi av sin fru Irma (Birgitta Valberg), och i stället blir den andre besökaren, Åke Tomasson (Bengt Blomberg), misstänkt, på grund av sina många kvinnohistorier (också med hustruns egen syster) misstänkt även av sin fru Anna-Greta (Ulla Holmberg).

Dock har det senare parets dotter Helen (Lena Nyman) i trappen sett Bertil gå in till tant Ulla. Bertil är desperat och mutar lilla Helen att tiga – berättar hon inget för någon, ska hon få en ny cykel på födelsedagen. I själva verket funderar han på att döda den lilla flickan, och filmen innehåller också ett par riktigt otäcka scener, där mördaren av slumpen hindras att fullfölja sitt uppsåt.

Mot slutet av filmen skruvas filmens till att börja med sega tempo upp, i och med att Helen, när hon är ensam hemma och får besök av Bertil, råkar avslöja att hon har glömt ett foto av Bertil och Ulla, hittat i en lånebok från familjen Strand, hemma hos mormor i Vällingby. Fotot lyckas mördaren få tag på med Helens hjälp, men i sista stund lyckas flickan undkomma. Tillfälligt, visar det sig. Efter en klassisk jakt uppe på höghusets tak knuffar han flickan, men hon får hjälp av en fastighetsskötare som råkar befinna sig på plats, och i stället slutar det här på klassiskt sätt: det blir mördaren som slår ihjäl sig.

Så det hela slutar med bräkande idyll: Åke och Anna-Greta hittar varann igen, och Helen får löfte om en ny cykel – fast först nästa födelsedag.

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

En film om tyskarnas ockupation av Norge

I går kväll, 17 maj, såg jag och Birgitta i TV Joachim Rønnings och Espen Sandbergs långfilm ”Max Manus” (2008). Den handlar om den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget och är så actionfylld, att en obevandrad tittare skulle kunna tänkas misstänka, att en stor del av handlingen är påhittad av manusförfattaren Thomas Nordseth-Tiller.

Så är det emellertid inte. Filmens hjälte Max Manus (spelad av Aksel Hennie) har funnits på riktigt; han levde 1919-1996 och deltog mycket riktigt i allt det som skildras i filmen, inklusive i det finska vinterkrig som förekommer redan i filmens inledning och sedan som ett återkommande trauma.

Den unge Max Manus tecknas som besatt av att med alla medel sätta sig till motvärn mot den tyska ockupationen, och han hamnar, efter en del inledande övningar, som leder till att han fängslas men lyckas fly, hos den norska motståndsrörelsen i Skottland. Därifrån sänds han på uppdrag, det ena våghalsigare än det andra, så våghalsiga och spektakulära att man – om man inte visste att det här har ägt rum i verkligheten – skulle kunna misstänka, att manusförfattaren har brett på.

Spännande är det så att det förslår.

Filmen döljer inte heller att ett antal av Max Manus’ medsvurna inte klarar de här uppdragen med livet i behåll, och vi i filmpubliken får se följderna i alla deras brutala detaljer.

Den stora psykologiska gåtan är – och förblir – vad som driver Max Manus och får honom att klara allt detta.

Det vill säga, det gör han tydligen inte. I filmens eftertext får man en kortfattad upplysning om att han drabbades av nervbesvär och bekämpade sina demoner med hjälp av alkohol. Men det här känns lite som att slänga in jästen efter degen – den i och för sig spännande filmen skulle ha blivit intressantare, fått mer djup, om det här hade gestaltats mer i filmhandlingen. Den innehåller alltså både traumatiska minnen från det finska vinterkriget och antydningar om det andra, men Max Manus’ roll som motståndshjälte dominerar kraftigt.

Spännande men inte historiskt helt korrekt

Vi fastnade för att avsluta söndagskvällen med att se en film i TV, ”Den siste samurajen” (”The Last Samurai” från 2003) som ingen av oss tidigare hade sett.

”Den siste samuarajen” är en bitvis spännande, bitvis även våldsam film i regi av Edward Zwick, men som historisk berättelse är den inte riktigt tillförlitlig: den roll USA här ges i förvästligandet av Japan i mitten av 1870-talet hade egentligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Det samurajuppror mot kejsaren som skildras i filmen har däremot ägt rum. Mass-scenerna med slaget mellan de två härarna mot slutet imponerar och är spännande.

Huvudpersonen, den amerikanske kaptenen Nathan Algren, spelas utmärkt av Tom Cruise i de äventyrsbetonade delarna, till exempel stridsscenerna – Cruise lär till och med ha gått i mycket lång judoträning och uppträder mycket behärskat och trovärdigt i den sortens närkamper. Personskildringen av den här amerikanske hjälten i först inbördeskriget men också indiankrigen, sen alltså i ett japanskt samurajuppror, lämnar däremot en del övrigt att önska. När vi först möter honom är han ett nervigt och lätt nersupet vrak på en amerikansk varieté, uttrycker sig rent av rasistiskt om indianerna, men i Japan blir han – efter att ha tillfångatagits under en strid med samurajerna – för sitt hjältemod tagen till nåder av samurajernas ledare Katsumoto (Ken Watanabe) och utvecklar i fångenskapen både samurajdygder och samurajernas säregna stridskonst med pil och båge och framför allt svärd, identifierar sig så småningom, kanske främst genom det dagliga umgänget med kvinnor och barn, med samurajernas sätt att leva och se på världen.

I det stora slutslaget rider han tillsammans med Katsumoto i spetsen för samurajarmén, som också lyckas slå ner den första vågen från den anfallande kejserliga armén. Men sen kommer en ny våg av soldater från denna, och de här soldaterna är utrustade med veritabla dödsmaskiner, importerade från USA, kulsprutor i en tidig variant. En stor del av samurajarmén mejas ner, och dess ledare blir tillfångatagna.

Segrarna och deras militära uppbackare från USA vill förstås slutgiltigt tillintetgöra de ansvariga, inklusive överlöparen, men när kapten Algren ställs inför själve kejsar Meiji (Schichinosuke Nakamura), reagerar denne både oväntat och ädelt: Det samurajuppror kapten Algren har stött var ändå ett stöd för Nippons självständighet och storhet – så det blir de amerikanska rådgivarna som får ge sig i väg.