Melodikrysset nummer 33 2012

Anders Eldeman varnade för att dagens melodikryss bitvis skulle vara svårt, men för min del tyckte jag att egentligen bara en enda fråga var det. Visserligen har jag sett Skavlan-programmen i TV, men jag kom ändå inte i håg Melody Gardot, som vi i dag hörde i ”Who Will Comfort Me”.

Dagens Thore Skogman-låt var heller inte en av de vanligaste, men ledbokstäverna antydde vilket ord som söktes, och mycket riktigt är låttiteln ”En evig sång”.

Vid min ålder får man då och då påminnelser om att kroppen inte är evig, men när det gäller den äldre musiken i krysset har man ju ändå glädje av att ha levt länge.

Så visst minns jag ”Jag vill vara din, Margareta” från Svensktoppen 1976 med Sten & Stanley – jag blev inte ett dugg förvillad av att hon i den finska version vi fick höra i dag kallades för Marja-Leena.

Och Gunnar Wiklund har jag ju hört oändligt många gånger i ”Vi ska gå hand i hand”.

Gullan Bornemark var poppis när vår Anna var liten, så visst har jag, minst lika många gånger, hört hennes moralistiska ”Sudda, sudda bort din sura min”, med buskapet att man inte ska vara sur.

Samma Anna och senare hennes syskon har alla hört Babar som godnattsaga. Filmerna om honom kom först i TV, men numera finns han också i vår växande barnfilmhylla här i Öregrund – barnbarnen måste ju ha något att göra även regniga dagar.

Någon ”Evil Woman” har jag inte i huset och skulle inte vilja ha heller. Det gäller även låten med E.L.O.. Electric Light Orchestra har gjort bättre låtar.

Några Babushki har vi inte heller – våra är döda. Men Buranovskiye Babushki lyssnade jag gärna på i Eurovision Song Contest. De framförde för övrigt sin ”Party For Everybody” delvis på udmurtiska, avlägset släkt med mitt barndomsspråk estniska. I Eurovision Song Contest representerade de dock Ryssland.

I en av de svenska uttagningsomgångarna framförde Ola Svensson sin ”Unstoppable”. Men det var den inte.

Åter igen blev det mycket film i Melodikrysset.

Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” från 1967 har varit med tidigare i krysset, men för all del: musiken, signerad Wolfgang Amadeus Mozart, var värd att lyssna på den här gången också. Läs gärna vad jag tyckte ovan under Kulturspegeln, Film.

Också ”Gabriellas sång” – som här skulle ge namnet Gabriella – med Helen Sjöholm i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” har förekommit tidigare i krysset. Själv såg jag den på bio när den kom 2004.

Federico Fellinis ”La dolce vita” (1960), som utspelar sig i Rom och har Anita Ekberg i en av rollerna, kan man också läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Film. Här låg Eldemans upprepning i att han åter igen spelade filmmusik, signerad Nino Rota.

Också ”Jag vet ett litet hotell” med musik av Jules Sylvain skrevs för en film, ”Juninatten” (1940) med Ingrid Bergman i huvudrollen.

Fast nu är de ljusa juninätterna redan avlägsna. Augustimörkret har lagt sig över vår lantliga boning.

Men även augusti har sitt behag; i går kväll åt vi årets första kräftor.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Intressant gangsterfilm av John Cassavetes

John Cassavetes (1929-1989) gjorde filmer som kunde synas höra hemma i fransk cinema verité, men den verklighet han skildrade var amerikansk, i fallet ”Mordet på en kinesisk bookmaker” (”The Killing of a Chinese Bookie”, 1976) dessutom som hämtad ur en amerikansk gangsterfilm.

Märkligt nog blev den här filmen en publik flopp och las snabbt ner på de amerikanska biograferna – då gick den bättre här i Europa; så småningom fick Cassavetes till och med igen större delen av de pengar han hade lagt ut på att göra filmen.

Pengar är för övrigt den drivande kraften i filmens handling. Nattklubbsägaren Cosmo Vitelli (Ben Gazzara) har som passion ett alltför vidlyftigt pokerspel, och när han en kväll ska fira att han just åter har kommit på grön kvist, åker han tillsammans med tre av tjejerna i sin lite porrartade stripshow, Margo, Rachel och Sherry, till ett casino för att fira och spela. Kvällen slutar med att Vitelli med $ 23.000 back ställs inför spelklubbsledningen och tvingas skriva under en ganska kortvarig kreditnota.

Vitelli kan förstås inte betala sen heller och tvingas därför av den maffiagren som äger spelklubben att göra något i gengäld för att slippa skulden: Han ska skjuta ledaren för den konkurrerande kinesiska maffian. Vitelli tycks först gå med på en sådan uppgörelse men återvänder i första vändan, efter en tur tillsammans med sina märkliga flickvänner till det som ser ut som Los Angeles’ Chinatown, med oförrättat ärende. Men den av allt att döma italienska maffian ger sig inte – han måste döda kinesen.

I de här delarna är filmen mycket spännande. Vitelli tar sig, utrustad med två skjutvapen, nattetid till kinesens luxuösa och välbevakade villa – den konkurrerande ligan, som har gett honom uppdraget, har med hjälp av en hantverkare försett honom med med nyckel, och vakhundarna bevekar han med mängder av hamburgare. En trappa upp i huset hittar han kinesen i ett vällustigt bassängbad med en ung dam.

Sen följer ett veritabelt blodbad, där Vitelli skjuter inte bara kinesledaren, en gammal man, utan också flera av hans vakter. Vitelli lyckas ändå undkomma.

De maffiosi som har gett honom uppdraget hade knappast räknat med att han skulle lyckas och är nu rädda för att spåren ska leda till dem. Vitelli måste därför elimineras.

Han lockas in i en fälla men har varit tillräckligt misstänksam för att komma beväpnad. Det blir alltså en ny eldstrid, den här gången i den övergivna industrilokal dit han har förts. Också den här gången lyckas han både döda och undkomma.

I filmens slutavsnitt är han tillbaka på sin skabbiga klubb, där det finns åtminstone nåon kvinna som han inte borde ha litat på. Showen där, som vi har sett scener ur förut, är lika sjaskig som den värld i övrigt han lever i.

I filmens slutscen står han ensam utanför på gatan, och det är ovisst vilket öde han kommer att gå till mötes – om han inte dess förinnan har ramlat omkull död på gatan på grund av sin skottskada.

En tidig svensk film med homosexualitet som tema

Hasse Ekman var en ojämn filmregissör, men hans ”Flicka och hyacinter” (1950) är på flera sätt en mycket sevärd film. Som skildring av en sexuell relation mellan kvinnor är den ett pionjärarbete. Dess dramaturgi där vittnesbörd från många olika personer gradvis lägger pusselbitar till det som först i filmens slut blir helt klart för åskådarna är skickligt uppbyggd. Skådespelarna gör genomgående fina insatser.

Redan i filmens inledning tar dess huvudperson Dagmar Brink (Eva Henning) sitt liv – hon hänger sig och hittas nästa morgon av städhjälpen. I ett efterlämnat brev förklarar hon att hon inte har några nära släktingar och testamenterar sin kvarlåtenskap till grannparet, författaren Anders Wikner (Ulf Palme) och hans hustru Britt (Birgit Tengroth). Anders Wikner beslutar sig av både personliga och professionella skäl för att söka svaret på varför Dagmar Brink tog sitt liv.

Wikner söker upp olika personer som i olika skeden har funnits nära Dagmar och försöker lägga pussel med det han får höra – jag har sett jämförelser med Orson Welles’ ”Citizen Kane” från 1941, men jag tycker att Hasse Ekman står stadigt på egna ben.

Till dem Wikner tidigt söker upp hör en man han såg på Dagmars begravning, bankdirektören von Lieven (Gösta Cederlund). Inte utan inledande motstånd får Wikner ur denne, att han med all sannolikhet var Dagmars far och att han betalade 5.000 kronor till Dagmars mor för att komma undan, vilket modern dock senare betalade tillbaka – men också att Dagmar i vuxen ålder under nästan utpressningsliknande former (hon hade ett brev från honom till sin mamma som bevis) fick honom att betala ut 5.000 kronor till henne själv.

I denna slingrande historia leder det ena till det andra: Det visar sig att Dagmar ville hjälpa sin alkoholiserade sambo, konstnären Elias Körner (Anders Ek), till vård i en klinik i Schweiz. Vården lyckades, men Körner tappade på kuppen sin talang, så han återfaller i sitt missbruk och mer eller mindre kör Dagmar på porten. Det är för övrigt för en av Körners mest lyckade verk Dagmar poserar, ”Flicka och hyacinter”.

Dagmar har också varit gift med Stefan Brink (Keve Hjelm), men det visar sig att det äktenskapet upplöstes på grund av hans svartsjuka: Han har tjuvläst ett brev som andas en intim relation, ett brev från en Alex. När Dagmar då försäkrar att hon aldrig har haft någon relation med någon annan man, tror Stefan henne inte.

Nyckeln till den här gåtan levereras till slut, omedvetet, av schlagersångaren och skivartisten Willy Borge (Karl-Arne Holmsten): Han har ett par gånger, förgäves, försökt få Dagmar i säng och inbillar sig – och säger till Wikner – att Dagmar nog tog livet av sig för hans skull, eftersom han kvällen före Dagmars självmord med Dagmar närvarande i stället valde en annan och rödhårig dam (Anne-Marie Brunius) – eftersom man ser denna berättelse, liksom alla andra, i filmdramatiserad form, är det uppenbart för oss åskådare att det är hon som väljer honom.

Och det är det här som är nyckeln till filmens tragiska självmord. När Britt Wikner ringer Borge för att kolla vem den där rödhåriga damen var, får hon reda på att hon kallades Alex, möjligen en kortform för Alexandra.

Britt behåller sanningen för sig själv och låter Anders leva kvar i tron att det är Borges mer banala förklaring som gäller.

Sommar i P1 med Johannes Brost

Nästan ingen kan väl ha undgått att se Johannes Brost på bio eller på TV, inte ens jag som noggrant har undvikit att se ”Rederiet”, där han spelade Joker i tio år – men jag har sett honom både i ”Jönssonligan” och i ”Gäster med gester”. Ändå klagade han i sitt Sommar-program på den tystnad han tyckte följde Rederiet-perioden.

Han har ju skådespelarpåbrå, och till det jag tyckte hade äka känsla i hans ”Sommar” hörde berättelsen om sorgen över moderns, Gudrun Brosts, död. Inte heller gick det att missta sig på att han hade blivit arg, urförbannad, över att – desutom utan skäl – bli uthängd i en kvällstidning. Äkta engagemang bar honom också i kampen om almarna i Stockholm, den som han med blessyrer som följd deltog i.

I övrigt kändes berättelsen om hans liv en smula fladdrig, även om där fanns roliga självupplevda historier. Ett exempel på det senare var dryckeskvällen med The Rolling Stones: När tjejen från rumsbetjäningen kom upp med mer vodka, ville hon ha Johannes Brosts autograf – däremot struntade hon fullständigt i Mick Jagger och Keith Richards. Som musikalisk illustration till detta och även till striden om almarna fick vi höra ”Street Fighting Man”.

Bitvis var Johannes Brost exemplarisk med att ha ett samband mellan det han berättade och det han spelade. Det här fanns redan i programmets början där han med hjälp av mamman fick lyssna på – och av en slump även träffa – Ella Fitzgerald och Count Basie, varefter han spelade ”How High the Moon”. Dess förinnan hade han, apropå att mamman hade jobbat ihop med Karl Gerhard, berättat historien om och spelat ”Den ökända hästen från Troja”. ”Minns du den sommar” knöt han ihop med sitt 50-årsfirande, och det fanns fler liknande exempel.

Andra låtval, som ”Greenback Dollar” med The Kingston Trio till en historia om kräftor i USA och Harry Belafonte och Odetta” i ”A Hole In the Bucket” till utfallet mot kvällstidningsjournalistiken, kändes ganska långsökta.

Det som handlade om det nära privatlivet, som de pliktskyldiga hälsningarna till barnen, med Povel Ramels ”Birth of the Gammaldans” som förbryllande hälsning till yngsta dottern, och jämförelsen med Ingmar Bergman om att ha många barn med olika kvinnor, tyckte jag inte satt bra. Att han, väl med tanke på de många olika mammorna, spelade ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis Presley kändes åtminstone adekvat.

Slutet av programmet – jag lyssnade på det på webben, eftersom vi hade familjefest i går – var rent av konstigt: plötsligt fick vi höra låtar som av någon anledning verkade ha blivit övehoppade under programmets tidigare gång.

Sommar i P1 med Hannes Holm

Jag har Hannes Holms ”Adam & Eva” (1997) hemma i filmhyllan och minns den som en flyhänt gjord relationsfilm – men skulle någon i dag be mig berätta handlingen, skulle jag gå bet.

Också i hans Sommar-program i dag fanns det både roande och i något fall intressanta inslag, men jag är inte säker på att jag kommer att minnas dem heller om ett tag. Det här att han har jobbat som badvakt tillsammans med John Ausonius, känd som lasermannen, var ju onekligen intressant, men vad – utöver att Holm kunde vidimera att Ausonius hade en oböjlig personlighet – gav det här egentligen?

Historierna från barndomen – till exempel om hans reaktion på en karaktärsattack från en klasskompis – gav en bild av en människa som anpassar sig i stället för att gå sin egen väg, och trots minnesbilderna av hur han avvisade förslag från Jan Stenbeck stannade det kvar ett intryck av att han har halkat in på både det ena och det andra på ett bananskal.

Han kunde till exempel inte bli sjökapten, eftersom han är färgblind. Men så halkade han in i filmbranschen genom en slump, och där har uppenbarligen hans färgblindhet inte hindrat honom från att göra spelfilmer i fyrfärg.

Allt det här borde ju ha vållat honom trubbel, för att citera titeln på den Olle Adolphson-låt med Monica Zetterlund han spelade.

Just ”Trubbel” fick mig att spetsa öronen när den spelades, men inte heller musiken i programmet grep tag i mig när den spelades. Ändå innehöll Holms spellista ganska mycket som normalt talar till mig: Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”, Nathan Söderbloms psalm ”I denna ljuva sommartid”, The Ark, Kim Larsen, KSMBs roliga version av ”Rövarnas visa”, Lars Winnerbäcks ”Till det sista havet”, Per Gessles ”Flickorna på TV 2”, Bernt Stafs underbara ”Familjelycka” och Gunde Johanssons version av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

En, antar jag tillfällig, länk tillbaka till gårdagens sommarprogram med Ebbot Lundberg var att vi fick höra en låt med The Soundtrack of Our Lives.

Melodikrysset nummer 31 2012

Dagens kryss var verkligen lätt. Det började till och med med en låt, som vi har hört förut i Melodikrysset, ”Då är sommaren säkert här”, vars text och musik har gjorts av en av Anders Eldemans favoriter, Lars Berghagen. Berghagen sjöng tillsammans med Jan Malmsjö, som vi ju såg i ”Allsång på Skansen” här om kvällen.

Det här är en av Berghagens bättre låtar, men som musikalisk sommarmålning föredrar jag själv ändå George Gershwin’s ”Summertime”:

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

One of these mornings
You’re going to rise up singing
Then you’ll spread your wings
And you’ll take to the sky

But till that morning
There’s a’nothing can harm you
With daddy and mamma standing by

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

Också fortsättningen blev amerikansk. Först hörde vi ragtime.

Därefter kom ett potpurri med The Beach Boys.

”Ovan där” har, från 1939 och framåt, sjungits in av en rad svenska artister och också blivit omåttligt populär, inte bara i religiösa kretsar. Men originalet, C A Tindley’s ”Over There” är amerikanskt.

Sen använde Eldeman i dagens kryss av massor av musik som har förekommit i filmer.

Kirk Douglas sång var hämtad ur Walt Disney’s version av ”En världsomsegling under havet” från 1954, där kaptenen för Nautilus ju hette Nemo. Fast själv har jag sen unga år gärna läst Jules Verne i textoriginal – det har blivit mycket Verne genom åren, även i vuxen ålder.

Nu ska ni inte tolka det här som att jag generellt är emot allt det Walt Disney har gjort – när han var som bäst var han ett geni i genren tecknad film. Varje julafton ser jag med glädje disneykvalkaden, inte minst det årligen återkommande klippet ur ”Snövit”, där hon dansar med dvärgarna tills att Prosit flyger i luften. Men i dag skulle vi inte spåra honom utan Glader.

”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” med musik av Georg Friedrich Händel förekom i Bo Widerbergs sista långfilm ”Lust och fägring stor” från 1995.

Och Albert Carlssons ”Arholmavalsen” – som i dag skulle ge oss Arholma – har förekommit i en rad svenska långfilmer, till exempel ”Lars Hård” från 1948 och ”Den enfaldige mördaren” från 1982.

Och så återvände Anders Eldeman än en gång till en av sina egna filmfavoriter, James Bond. ”Under the Mango Tree” ur ”Dr No” har vi väl dessutom hört tidigare i krysset?

Ett tips till er som inte regelbundet följer min blogg: Jag skriver regelbundet om långfilmer – du hittar ett stort antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Film.

I ”Dr No” finns scener inspelade på Jamaica. Dagens kryss innehöll ytterligare en anknytning till Västindien, närmare bestämt till Barbados. Därifrån kommer nämligen Rihanna – Robyn Rihanna Ferity – som vi i dag hörde i ”Te amo”, vilket jag väl inte behöver översätta.

Själv har jag sen barnsben älskat Povel Ramel – när kusin Kreete hade skaffat ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, höll vi på att slita ut den med detsamma på glasverandan i Juniskär, där vi hade placerat Kjell Nordins vevgrammofon.

Det är för övrigt rätt så livat här i Öregrund också, eftersom det pågår båtvecka.

Nå, den går väl över, och sen blir det lugnt och skönt igen.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pappa Långben som dansfilm

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.

Sommar i P1 med Sara Bergmark Elfgren

Jag har inte bara läst J R R Tolkien och hela J K Rowlings Harry Potter-serie utan också en del annat i fantasygenren. Jag försvarade den faktiskt redan på 1970-talet då annars andra vindar blåste genom barn- och ungdomslitteraturen. Det betyder nu inte att jag är nörd på det sätt som författaren Sara Bergmark Elfgren framställde sig själv i dagens Sommar-program. Jag har ännu inte läst hennes och Mats Strandbergs prisade ”Cirkeln” och ”Eld”, men efter att ha läst recensionerna har jag haft i tankarna att både läsa de här båda böckerna (och den tredje planerade delen i den här trilogin) själv och ge dem i present åt en mycket yngre person, som just nu är uppslukad av Harry Potter. Böckerna verkar vara inte bara spännande utan också, vilket Sara Bergmark Elfgren var inne på i sitt Sommar-program, med i huvudsak unga häxor som agerande, ha en, jämfört med genren i stort, intressant – uppvägande – könsbalans.

Det betyder nu inte att jag tycker att det här programmet som helhet var tillräckligt bra – därtill var det för ensidigt inriktat på sitt alltså ganska nördiga tema, och man fick heller inte nycklar till dörrar som därmed öppnades mot den värld fantasylitteraturen skildrar.

Sara Bergmark Elfgrens musikval hade i någon del – ”Gollum’s Song”, temat ur ”Star Wars” – anknytning till hennes ämne, men jag noterade, att hon i ganska få fall – Annika Norlin är ett exempel – spelade sådant som jag brukar lyssna på. Det ska inte tolkas som ett avståndstagande eller en distansering – flera av artisterna hon spelade skulle jag nog kunna lyssna på om jag kände till dem bättre.

Le Carrés Mullvaden som film

I deckarhyllorna i sommarhuset i Öregrund har jag samlat böcker av författare med särskilda kvaliteter. En av dem är John le Carré, och bland de böcker jag har där finns naturligtvis också ”Mullvaden” (översättning Nils A Bengtsson, 1975), i original ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1974).

Den här spionhistorien blev TV-serie 1979, men den svenske regissören Tomas Alfredson slog 2011 världen med häpnad genom att göra en spännande och välgjord långfilm av den, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Hans filmatisering, med intressant personteckning och väl fångade miljöer, komprimerar naturligtvis något le Carrés historia och ändrar någon enstaka miljö – är därmed naturligtvis också aningen svårare att få grepp om för den helt oinvigde – men har ändå blivit en högst sevärd historia.

John le Carré arbetade under 1950- och 1960-talen själv för den brittiska underrättelseorganisationen M16. Från den perioden minns vi en rad avslöjanden av ryska underrättelseagenter, som hade nästlat sig in i den brittiska underrättelsetjänsen. Le Carré spinner vidare på det här temat, men handlingen är här förlagd till 1970-talet.

Hans hjälte, kanske i någon mån alter ego George Smiley (Gary Oldman) är en då nyligen pensionerad – sidoställd – ledande kraft inom underrättelsetjänsten, här kallad Cirkusen efter huvudkontorets placering, Cambridge Cirkus i London. Cirkusen, som har utsatts för fler personskiften, misstänks nu för att läcka information till ryssarna. Smiley kallas sidovägen in från kylan igen, den här gången för att utreda vem det är som har förrått både honom och andra, i slutändan Storbritannien.

Filmens och det brittiska bokoriginalets ramsa har sitt ursprung i en engelsk lite längre räkneramsa, ”Tinker, tailor, soldier, sailor, richman, poorman, beggarman, thief”. Det finns fem misstänkta att välja bland:
Tinker – den nuvarande chefen för ”Cirkusen” Percy Alleline (Toby Jones)
Tailor – chefen för londonstationen och därmed för alla underrätelseoperationerna Bill Haydon (Colin Firth)
Soldier – chefen för spionaget i warszawapaktsländerna Roy Bland (Ciarán Hinds)
Poorman – chefen för den interna säkerheten Toby Easterhase (David Dencik)
Beggarman – George Smiley själv – jo, misstanken faller även på honom, eftersom hans cigarrettändare har funnits hos hans motståndare på den ryska sidan Karla (Michael Sarne), men den saken får sin förklaring i ett tillbakablickande parti i filmen.

Längre tillbaka i tiden ligger också den historia som leder till att Smiley fördes åt sidan: han sänder en brittisk agent, Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest (en avvikelse från boken), där han hamnar i en väpnad fälla.

Cirkusen genomgår på grund av detta personförändringar, men Smiley kallas återigen in från sidan för att rota i vem det är som är den mullvad, som läcker information till ryssarna, och här kommer all hans intelligens och förslagenhet till användning. Lager för lager lyckas han blottlägga en mörk historia om förräderi, en historia som till och med inbegriper att Ann, kvinnan som har lämnat sår i hans hjärta, har utnyttjats – låtit sig utnyttjas – för att komma åt honom.

Inte många i den här intrikata historien – jag har här hoppat över några element – har alldeles rena händer, och Smiley lyckas idka utpressning mot Esterhase, som har haft kontakt med den centrale ryske agenten i London, Polyakov, för att få upplysningar viktiga för att föra honom vidare till den som i själva verket är Mullvaden, men han måste ändå gillra en fälla för att till slut fånga mullvaden: Haydon.

Haydon konfronteras med vad Smiley har fått fram och får veta, att han kommer att utlämnas till Sovjetunionen.

Prideaux, som efter hemska upplevelser i samband med händelserna i Budapest har kunnat återvända till England och som har kunnat ge Smiley visst bistånd i hans aktuella efterforskningar, tar emellertid, när han får bekräftat att det är hans gamle förtrogne Haydon som har förrått honom, lagen i egna händer och skjuter Haydon.

Därmed faller också rimligen den uppgörelse Smiley har föreslagit ryssarna: i utbyte mot Haydon vill han ha den av Prideaux hett eftertraktade ryska dubbelagenten Irina (Svetlanda Khodehennkova).

I filmens avslutning återvänder Smiley till Cirkusen som chef.

Sommar i P1 med Daniel Espinosa

Den fortfarande mycket unge Daniel Espinosa har, allt ifrån ”Jalla! Jalla!” (2000), där han var regiassistent, till egna filmer (regi) som den svenska biosuccén ”Snabba cash” (2009) och ”Safe House” (2012), tvåa på den amerikanska biotoppen, haft en formidabel karriär inom filmen.

När jag lyssnar på hans Sommar-program, slås jag av att han även där använde sig av filmens teknik: situationsdramatik, hopp i tid och rum, återblickar som kastar nytt ljus över det han tidigare har talat om. En del av det här, som bilderna från polisattacken på Christiania, skildrades med stor dramatik – det är väl inget av årets sommarprogram i övrigt som har rymt så här mycket action.

Den andra och mer negativa sidan av det här filmiska sättet att berätta är att man saknar en sammanhängande analys av utanförskapet och våldet som ett ibland nödvändigt men inte alltid optimalt sätt att värja sig. Inte heller tycker jag att man fick tillräcklig information om hans väg mot ett annat liv via Sigtunaskolan och filmen – märk att de dramatiska händelserna i Christiania ägde rum efter det att han redan hade etablerat sig inom filmen.

Inte allt han spelade men ganska mycket av det är musik som även jag har en (positiv) relation till: Stephen Stills, Bruce Springsteen, Silvio Rodriguez, Paul Simon, Burt Bacharach, Bob Marley.