Melodikrysset nummer 43 2012

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”Bä, bä, vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

Melodikrysset nummer 42 2012

Somliga av er som ser mig lösa Melodikrysset vecka efter vecka tror kanske att jag behärskar all slags musik. Mitt musiklyssnande är i och för sig brett, men det finns också områden som jag inte kan särskilt mycket om.

Jag skulle till exempel aldrig komma på idén att följa ett program som Idol i TV 4. Av det följer, för att ta ett exempel ur dagens kryss, att jag på sin höjd har hört talas om en artist som Moa Lignell, vars ”Whatever They Do” Anders Eldeman spelade i dag.

I TV 4 ser jag i stort sett bara nyhetssändningarna, men det skulle nog inte ha hjälpt heller om ”Solsidan” i stället hade visats i Ettan eller Tvåan, eftersom jag aldrig tittar på såpor. Men jag hittade programtiteln med hjälp av ”I’m So Happy” och Salem al Fakir.

Inte så att jag gillar allt som förekommer i melodifestivalerna, verkligen inte, men i de fallen har jag i alla fall tämligen troget följt uttagningarna och sen kollat hur det gick för vinnaren i Eurovision Song Contest.

Kalle Moraeus och Orsa spelmän gillade jag, när de tävlade med ”Underbart”.

Och Py Bäckmans ”Stad i ljus”, framförd av Tommy Körberg, tyckte jag hade varit värd en bättre placering än tolfte platrs i Eurovision Song Contest 1988.

Men jag hittar också nya favoriter, ibland bland mycket unga artister. First Aid Kit har jag skrivit mycket uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln, Musik – och jag gillar deras ”The Lion’s Roar”.

Eller för att ta ett något äldre exempel: David Bowie, i dag med ”Life On Mars?”, har jag heller inget emot att lyssna på.

Men för att kunna lösa Melodikrysset måste man ha ytterligare bredd i sitt musikkunnande. Eldeman spelar då och då till exempel någon operettmelodi, i dag ”Du är min hela värld” (”Dein ist mein ganzes Herz”). Den är hämtad ur ”Leendets land” med musik av Franz Lehár.

Anders Eldeman aviserade att han i ett kommande melodikryss bara kommer att spela musik för barn, men han startade på det temat redan i dag.

”Lydia the Tattooed Lady” skrevs väl inte ursprungligen för barn, men grodan Kermit, som sjöng det här stycket, är definitivt känd bland barn.

Och ”Ingen rädder för vargen här” skulle i dag leda oss till ett annat djur, inte varg men väl gris – vargen jagade ju som bekant tre små grisar.

Till växtriket förde oss ”Sov du lilla vide ung”, vars text skrevs av Zacharias Topelius – vi känner den främst genom Alice Tegnérs tonsättning.

Och i Olle Adolphsons fina ”Det gåtfulla folket” finns det en flicka som samlar på stenar. Fast här försökte Eldeman göra det lite svårare för oss genom att spela en engelskspråkig version, ”The Mysterious People”, med Cilla Black.

Mysterier finns det också i ”Älskade spion”, en av många filmer om agent 007. Just den här filmen från 2003 har jag inte sett, så Carly Simons ”You Belong To Me” ”Nobody Does It Better” gav mig ingen vägledning, men jag har lärt mig att filmfrågor i Melodikrysset ofta har anknytning till James Bond.

Däremot har jag, många gånger, sett Tage Danielssons underbara ”Att angöra en brygga” med bland andra Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Själv har jag haft problem med att angöra nätet, därav den lite sena publiceringen. Slutligen löste emellertid dottern, Kerstin, problemet genom att koppla ur den trådlösa routern och sen starta om hela nätverket av anslutna datorer igen.

Ett bergmanskt familjedrama från förra seklets början

Jag såg aldrig Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” på bio, när den hade premiär 1982 – däremot har jag sett den både i TV och på video, vilket har sina poänger eftersom det är en ganska lång film.

Titeln, ”Fanny och Alexander”, är en smula missvisande, eftersom handlingen i så hög grad fokuseras på Alexander (Bertil Guve) sonen i familjen Ekdahl; att Fanny har en jämförelsevis mer blygsam roll i handlingen beror dock på regissören/manusförfattaren och inte på Pernilla Allwin som spelar Fanny.

Också i övrigt kastar Bergman ett medvetet ojämnt fördelat ljus över de agerande.

Så länge Sven Nykvists kamera riktas mot teaterfamiljen Ekdahl – farmor Helena (Gunn Wållgren), de redan nämnda barnbarnens föräldrar, teaterdirektören Oscar (Allan Edwall) och hans hustru Emelie (Ewa Fröling) samt Oscars bröder Gustav Adolf (Jarl Kulle) med hustru Alma (Mona Malm) och Carl (Börje Ahlstedt) med hustru Lydia (Christina Schollin), är skildringen ystert livfull: julkalas med långdans, en pilsk Gustav Adolf som både jagar husan Maj (Pernilla August) och lägrar hustrun Alma och mer av det slaget. Uppbådet av stjärnskådespelare i avsnitten från det ekdahlska huset är över huvud taget magnifikt – bland dem som spelar mindre roller kan nämnas Sonya Hedenbratt, Käbi Laretei, Kristina Adolphson, Siv Ericks, Lena Olin, Gösta Prützelius och Hans Strååt.

Också i avsnittet om den ekdahlska teatern möter vi kända namn både i lite större roller och i statistroller: Gunnar Björnstrand, Heinz Hopf, Sune Mangs, Nils Brandt, Georg Årlin, Gus Dahlström med flera – här har Bergman varken sparat på krutet eller inspelningskostnaderna. Och, så karaktäristiskt för teater- och filmregissören Bergman, på teatern finns den här historiens peripeti: Oscar får en hjärtinfarkt och dör strax därefter. Och, så karaktäristiskt även det för Bergman: den döde teatermannen, som skulle ha spelat Hamlets vålnad, går senare igen, helt uppenbart för att han är bekymrad över det som sker med hans familj.

Efter en passande lång paus börjar nämligen biskopen, Edvard Vergéus, mästerligt spelad av Jan Malmsjö, uppvakta Oscars änka Emelie, som svarar ja på hans frieri, och snart befinner sig inte bara hon utan också de båda barnen sig i en ny, sträng och asketisk, i många avseenden falsk och, för barnen, helt omänsklig miljö. Allt det här markeras med både kala och avhumaniserade interiörer och de hållningar som präglar de ursprungliga medlemmarna av hushållet, utöver biskopen också hans mor Blenda (Marianne Aminoff) och syster Henrietta (Kerstin Tidelius). Ett slags dubbelroll har pigan Justina (Harriet Andersson): hon både förråder Alexander och berättar om hur en tidigare hustru till biskopen och deras två barn drunknade under flykt från biskopshemmet.

Det biskopen har fått reda på om Alexander är att han i skolan har berättat historier om att hans mor har sålt honom till en cirkus, vidare också att han har mött biskopens döda familj. Hela den långsamma maktkampen mellan biskopen och Alexander, som kulminerar i att Alexander får piskrapp och tvingas bekänna samt därefter får isoleringsstraff, hör till det starkaste Bergman har gjort på film – man får som åskådare lust att kasta sig över biskopen och slå ner honom och sen slå honom om och om igen.

Ryktet om vad som sker i biskopsgården når, trots systematisk isolering av barnen och deras mamma, yttervärlden, framför allt den judiske ljusgestalt, Isak Jacobi (Erland Josephson), vi tidigare har mött som deltagare i familjen Ekdahls julkalas. Isak Jacobi låtsas vilja träffa biskopen för att få lov att köpa en kista, som han tidigare har funderat på att köpa, och när han i ett obevakat ögonblick har tagit sig uppför trapporna och befriat Fanny och Alexander, smugglar han ner dem i den stora kistan, köper den och fraktar bort dem.

Därmed är barnen befriade men saken inte slutgiltigt löst – det hjälper inte att barnens farbröder försöker komma överens med biskopen om ett bokstavligt friköp av barnen. Men Emelie, fången i biskopsgården även hon, söver biskopen med en kopp preparerad buljong och flyr även hon, vid det här laget sedan länge med en dotter till biskopen i magen.

Den som slutgiltigt löser problemet, fast oavsiktligt, är dock biskopens sängliggande faster, som orsakar en eldsvåda genom att välta en fotogenlampa: biskopen förgörs i något som för tanken till helvetet eld.

Det här är en i många stycken mästerligt berättad historia, som inte blir sämre av att den exteriört skildras i autentisk och väl fångad uppsalamiljö, till stor del i vinterskrud; det här är en berättelse från en tid då man fortfarande åkte släde i centrala Uppsala. Och alltihop blir så pricksäkert uppsalienskiskt trots att de här exteriöra platsmarkeringarna har gjorts på en så begränsad yta i centrala Uppsala. Det vi som bor i Uppsala genast känner igen och identifierar oss med är sådant som domkyrkan, det skytteanska valvet, Upplandsmuseet som föreställer biskopsgården och så Kvarnfallet och Islandsfallet i Fyrisån.

Melodikrysset nummer 40 2012

TV 4as ”Så mycket bättre” såg jag aldrig, men artisterna som medverkade där och som nu ofta förekommer i Melodikrysset är ju välkända.

I dag figurerade en av dem till och med dubbelt i krysset. Tomas Ledin sjöng ”Bjurö klubb”, en låt skriven av Laleh.

Och i slutet av krysset hörde vi Timbuktu sjunga en låt, skriven av samme Tomas Ledin.

Lite melodifestival blev det också. 2007 kom Måns Zelmerlöw trea med ”Cara mia”, en låt med en refräng som fastnar i minnet.

Sonja Aldén har också varit med i det sammanhanget. I dag hörde vi henne i duett med Uno Svenningsson i ”Du är en del av mej”. Inte så tokig – men jag kan berätta att jag har gett bort min enda CD med Svenningsson; jag hade köpt den av misstag.

Då föredrar jag vida Miss Li, inte för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress utan för att hon har en härlig musikalisk utlevelse, så även i den låt vi hörde i dag, ”My Heart Goes Boom”.

Också Tore Skogman var sosse, turnerade bland annat med Sten Andersson, men jag har ju för den skull inte skivhyllorna fulla med hans oändligt många – kanske för många och för ojämna – skivor. Men ”Plättlaggen”, den som i dag skulle leda oss till ordet spis, spritter åtminstone av gott humör.

För egen del har jag däremot mängder av skivor med M A Numminen i skivhyllorna. Många av hans låttolkningar är inte bara oefterhärmliga utan också, som dagens ljudillustration, ”Jag har sett fröken Ellen i badet”, riktiga pärlor.

Om ni av detta drar slutsatsen att jag bara gillar konstig musik, tar ni gruvligt fel. Jag är stor fan av ”Snabbköpskassörskan”, stor hit 1985 med Di sma under jårdi (Göran Ringbom med flera) och skriven av Tomas Ledin.

Och förvisso har jag lyssnat på mycket Elvis genom åren, till exempel den sentimentala ”Are You Lonesome Tonight?”, på svenska ”Är du ensam i kväll?”.

Jag är över huvud taget inte fast i någon genre.

Jag har, med stort utbyte, sett ABBA-musicalen i New York och då bland annat hört ”Dancing Queen”, som i dag skulle ge oss verbet dansar.

Och otaliga är de versioner jag under the radio days har hört av ”Två små fåglar på en gren”, med till exempel Harry Brandelius, Siw Malmkvist och Anita Lindblom. I dag skulle vi svara på var de där fåglarna sitter, nämligen på grenen.

Jag har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” i filmversionen (1965), aldrig i scenversionen (1959), men jag minns handlingen – med familjen von Trapp i centrum – mycket väl. I dag skulle vi också kunna att den musik som spelades spelades av en orkester, ledd av Mantovani.

Och då är det väl bara en ljudillustration och ett frågesvar kvar att redovisa: Vi hörde Birger Sjöbegs fina ”Den första gång jag såg dig”.

Den har nog många av oss, när vi har lyssnat på texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – tillägnat någon vi älskar.

Pojkårens äventyrsland

När man växer upp på landet, omgiven av skogar, berg och hav, nöjer man sig inte med de äventyr man läser om i pojkböcker eller ser i matinéfilmer om Tarzan, Robin Hood, cowboys och indianer.

Jag läste ständigt, allt jag kom över: indianböcker, deckarhistorierna i Alibi-magasinet, veckotidningarnas, så småningom serietidningarnas äventyrsserier; Blixt Gordon förde ut oss i rymden, och i Nya Samhället/Dagbladet fanns Allan Kämpe.

Men under mina pojkår i Juniskär under det sena fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet handlade det också ständigt om att praktisera allt det där vi läste om. Runt omkring oss fanns havet med alla öarna, skogen och bergen, på sina håll norrländskt höga.

Vi pojkar levde i vår egen värld; inga vuxna kunde hålla koll på oss i den här omgivningen. Helt ofarligt var det naturligtvis inte. Under min tid i Nylands skola, som jag nyss har skrivit om, hade jg en klasskamrat som förolyckades under lek: störtade ned längs en brant bergssida och slog ihjäl sig.

Men till skogen och till de näraliggande bergen drogs vi likafullt, av ålderns äventyrslystnad. Jag har varit indian och smugit på solvarma skogsstigar med en stor halsduk som höftskynke – fast den flock jag mötte bestod inte av bufflar utan av kor på bete. Otaliga är de kojbyggen vi påbörjade i skogen, men oftast blev det bara ett tak och delar av en vägg. Bräder och plank behövde de vuxna till annat. Men då fick man ta till granris.

Det fanns naturligtvis inga grottor i egentlig mening i de här mellannorrländska bergen, men en urgröpning i en bergssida var ju ett slags grotta – det fanns en klipphylla med tak på en bergssida i Nyland ganska nära Halléns hos vilka jag hade bott i två omgångar. Vår stora triumf var emelletid den grotta vi hittade uppe på Mellanberget. Dit kom man längs en stig som började i skogsbrynet alldeles ovanför vårt hus, och efter att ha passerat en mindre tjärn och en större vid bergets fot – här löpte stigen man kom på ut på en stig som ledde till Juni och Nyland – hittade man grottan, om man var vaksam, efter att först ha passerat ett klippblock som vi döpte till utkiksstenen. (Det gick att krypa under den stenen i en mycket trång gång. Ofta var man nära att fastna.)

Inte heller den här grottan var förstås någon riktig grotta, men där fanns ett naturligt hålrum, bildat av ett stort flyttblock. Taket gick att göra helt tätt med hjälp av flata stenar och mossa, och på samma sätt täppte vi till den från bergssluttningen synliga ingången – förbipasserande bärplockare kunde knappast ana, att där fanns en grotta. In i grottan ledde också en smal gång från den kippomgärdade innergård vi döpte till borggården.

En bit ovanför den uppe på berget fanns en stor flat stenhäll som man kunde gunga med fötterna, så att det sa ”dunk, dunk” som av en stor trumma. Den här stenen blev förstås vår signal- och varningstrumma, om oinbjudna inkräktare närmade sig.

Upp till vår grotta släpade vi sen mängder av grejor, bland annat en ganska risig av någon hemmagjord minigungstol av trä.

Så länge jag hade någon kvar att besöka i mitt gamla Juniskär – pappa och sen mamma, sist Kjell Nordin som ägde huset – har jag varje sommar gått till min gamla grotta, också tagit dit mina egna barn. Min nu döde bror Matti har likaledes varit där, så även vår lillebror Mikko med sin son Joakim. En sommar när jag fann spår där av nya tiders barn – de hade bland annat hissat en piratflagga – lämnade jag ett hotfullt meddelande efter mig i grottan: ”Detta är sista varningen! Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”.

Undrar om det finns barn som också i dag hittar till min gamla grotta.

Vi hade en deckarklubb också. Till den var det inträdesprov. De svåraste var att våga hoppa från ett jättelikt klippblock ner på lägden nedanför och så att ta sig loss och ut när man hade blivit bunden och instängd i den lilla tvättstugan på andra sidan vägen och bäcken. Till sin hjälp fick man en flaska att krossa med fötterna för att sen kunna fila av snöret man var bunden med. Och så måste man hitta något att genom dörrspringan häva upp haken på utsidan av dörren med.

Några brott utsattes vi inte för mer än att vår cykel blev stulen. Men den gåtan löste vi aldrig. Ändå låste varken vi eller några andra dörren, ens på nätterna.

Jag var son till en fiskare, men i motsats till mina två yngre bröder ärvde jag aldrig pappas intresse för fiske. Ändå var det näraliggande havet – bryggan med båtarna låg ett stenkast från tomten – något man ständigt levde med.

Ibland tog pappa familjen med sig på helgutflykt ut till någon av de obebodda öarna utanför vår vik. Där solade vi på klipphällarna och drack läsk – Pommac, Loranga, Champis, Portello, Sockerdricka – och mumsade på kubb.

I roddbåt tog vi oss till Lillrate, på den tiden en obebodd liten ö längre ut i viken. Vi rodde också ofta över till Lillrukan, som låg strax utanför Kjells brygga, för att hälsa på vår kompis Bo Westman – familjen Westman, som annars bodde i Matfors, hade sitt sommarställe där.

Jag upptäckte också att man, genom att gå en speciell väg och hålla nästippen ovanför vattnet, kunde gå ut till Lillrukan, vilket naturligtvis inte var helt ofarligt med tanke på att jag då ännu inte kunde simma.

Men jag lärde mig, själv, ganska tidigt att simma. En gång när jag gick på ganska djupt vatten någonstans till höger om bäckens utlopp, bottnade jag plötsligt inte. Det klarade jag mig ifrån genom att ta improviserade simtag och sparka lite med fötterna, och sen bottnade jag igen. På den vägen lärde jag mig att simma bättre och bättre. Men när vi sen hade simning på gympalektionerna i realskolan, underkändes mina bentag, och jag fick gå på träning i riktig simning.

Och havet fanns där alltid, som en vän och bundsförvant. Stekheta sommardagar, när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod och var hemma för lunch – oftast fil och flingor – eller behövde skölja av mig dagens svett på kvällen, var det ett dopp i havet som fanns att tillgå. Lyxen med att ha dusch och badkar var en senare upplevelse.

Eftersom vi, två vuxna och tre pojkar, bodde trångt, gällde det också att hitta ofredade sovplatser, framför allt under den tid av tonåren då jag jobbade skift i fabrik. Under skiftgången sov jag helst i lillstugan – en lekstuga som inköptes så sent att den aldrig kom att användas som just lekstuga – eller på bastulaven i uthuset intill. Men dess förinnan sov både jag och mina bröder växelvis i den ganska stora ruffen i pappas motorbåt. Där lät man sig vaggas till sömns av vågornas rörelse.

Också den is som la sig över vår vik under vintrarna hörde till pojkårens lockelser. Den här isen var oftast stabil men naturligtvis inte ofarlig höstar och vårar. En gång drunknade två småpojkar ute på Skatudden när de hade gått ut på is som ännu inte riktigt bar.

Men visst var det roligt att åka skridsko på blankis, även om jag aldrig blev skicklig på vare sig bandy eller ishockey, kanske för att jag av ekonomiska skäl inte kunde få något så avancerat som helrör. Men det var en fantastisk känsla att glida fram över isen, ibland kvällstid när månen blänkte i isen.

Pappa byggde en isjakt åt oss: slanor av obarkad gran i kors, mast med segel och så skridskoskenor under, längst bak en rörlig skridsko med roder. En ganska blåsig dag tog vi isjakten i bruk. Vinden grep tag i seglet och förde oss i allt högre fart ut över fjärden. Då och då åkte vi genom en snödriva, så att snön virvlade upp i ansiktet på oss. Vid en oförsiktig gir – eller var det vinden som plötsligt ändrade riktning? – slog seglet plötsligt över åt andra hållet och bommen i dess nederkant sopade rent isjakten från passagerare. Vi fortsatte att glida på isen till dess att vi fångades upp av en snövall.

På vintrarana åkte vi oftast spark eller skidor till skolan. Bredvid skolan, Nylands skola, låg en bondgård och från skogen ovanför vägen och ner för den sluttande lägden hade man en fantastisk skidbacke, där vi gjorde både gupp och hoppbacke. Vi åkte alltså i full fart över landsvägen, men eftersom det sällan kom några bilar där på den tiden, var det inte särskilt farligt.

Plogbilen höll vägarna rena, och hemma hos oss, på Kjell Nordins tomt i Juniskär, la sig plogdrivorna i jättelika berg över staketet. I en sådan snöhög grävde vi ner oss: skapade där en helt fantastisk snökoja med gångar och sidoutrymmen ovanpå det som egentligen var Kjells potatisland.

Undrar om de barn som bor i det där huset nu bygger några gångar och snökojor?

Samhället som inte längre är lokalt

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.

Salongskomedi med erotiskt tema

Till de svenska stumfilmklassikerna räknas Mauritz Stillers (regi) ”Erotikon” från 1920. Manus skrevs av Stiller plus Arthur Nordén, men filmen bygger på en pjäs, Ferenc Herczegs ”Riddaren av i går” (1917).

Filmen är en salogskomedi med erotiskt tema – otrohet – men i det senare avseendet trampar den naturligtvis inte över tidens censurgränser. Historien är, med tidens mått, elegant gestaltad, och i vissa avseende till och med djärv för sin tid, skådespelarinsatserna dessutom genomgående berömvärda, men naturligtvis är det så, att när man i dag ser om den, infinner sig ibland hos tittaren en känsla av komik som det knappast var regissörens mening att framkalla. Och visst finns där longörer, till exempel den alltför långa teaterföreställningen, filmad på Kungliga Operan i Stockholm – här hjälper det inte att Carina Ari iscensatte baletten.

I centrum för filmhandlingen finns ett omaka par, professorn och skalbaggsforskaren Leo Charpentier (Anders de Wahl, som gör pofessorn lagom världsfrånvänd) och så hans unga och vackra och, enligt tidens kutym, sysslolösa hustru Marthe (Tora Teje).

Den undersysselsatta unga hustrun, ständigt uppassad av chaufför och tjänstefolk, roar sig med att umgås med och locka andra karlar, till exempel flygaren och bronen Felix (Vilhelm Bryde) och bildhuggaren Preben Wells (Lars Hanson), och av det här blir det förstås förvecklingar och ett klassiskt svartsjukedrama, som slutar med att Irene flyttar hem till mamma. Men för att korta ner en alltför lång historia till sin essens: Leo har också en ung vacker nièce, Marhe (Karin Molander), som både delar hans intresse för skalbaggar och kan laga en gudomlig får i kål.

I dag är det svårt att ta den här komedin på allvar, men den innehåller ändå en del ljusglimtar som de hjälpinsatser vännen i familjen, den prillige och lätt tankspridde professor Sidonius (Torsten Hammarén) försöker göra.

Det mesta känns dock som filmhistoria.

Peter Pan i ytterligare en filmversion

J M Barrie gav redan 1911 ut sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, vars titel senare förkortades till ”Peter Pan”.

Senare har Walt Disney’s version av den här berättelsen inte bara spritts utan tagit över. 1953 kom hans animerade långfilm ”Peter Pan”, och i dess spår följde en rad bilderboksversioner, som även jag – på den tiden ombud för Folket i Bild, i vars serie av FiBs Gyllene böcker ”Peter Pan” ingick – läste och som präglade min bild av Peter Pan.

Senare har jag bland annat sett en dramatisering, signerad Armin Kerber, på Uppsala stadsteater och då skrivit både om föreställningen och de olika bokversionerna.

Men det finns även en amerikansk spelfilmsversion från 2003, signerad P J Hogan.

Den är i många stycken följsam mot ursprungsberättelsen – hunden Nana följer till exempel inte med till Landet Ingenstans (Neverland).

Annars lyckas den förbluffande väl med att trovärdigt återge till exempel berättelsens många flygfärder. Trickfilmstekniken medger också att den pyttelilla älvan Tingeling spelas av en levande skådespelerska, Ludivine Sagnier.

Den androgyna Peter Pan-figuren, pojken som aldrig vill bli stor, spelas av Jeremy Sumpter, som har en nästan flickaktig skönhet, och hans kvinnliga motpart Wendy Darling, som fortfarande är en äventyrslysten tolvårig tjej men känner av de begynnande tonårens dragningskraft till det motsatta könet, av Rachel Hurd-Wood. Även de som spelar hennes småbröder John och Michael (Harry Newell respektive Freddie Popplewell) passar för uppgiften. Liksom i teateruppsättningen på Uppsala stadsteater spelas deras pappa Mr Darling och Kapten Krok av samme skådespelare, i filmens fall Jason Isaacs.

Barrie’s grundberättelse är mer mångbottnad än Disney’s film- och bilderboksbearbetningar, men P J Hogan lyckas (med manushjälp också av Patrick McCormick) åter göra berättelsen om Peter Pan sådan den ursprungligen var: Den här sagan handlar inte bara om barnets olust inför att ta vuxenansvar utan också om att inte vilja bli vuxen i meningen att knyta band till någon av motsatt kön. Och inte nog med det senare: Den innehåller också ett häftigt svartsjukedrama om Peter Pans gunst mellan Wendy och älvan Tingeling.

Barnen Darling lockas av Peter Pan med till ett fantasiland med sjörövare och indianer och ett gäng förvildade borttappade pojkar och en människoätande krokodil, och de här äventyren är precis så hisnande som alla fantasiäventyren jag minns från motsvarande ålder.

Alltsammans är väl gestaltat, men jag har möjligen den anmärkningen att de två striderna med Kapten Krok är så långa och detaljrika, delvis snåriga, att åtminstone en yngre publik kan ha svårt att greppa dem. Fast å andra sidan innehåller ju den här storyn – som jag nyss har skildrat – hur som helst element, som denna yngre publik är obekant med.

Och slutet görs som Barrie avsåg: barnen Darling återbördas till sina längtande föräldrar, som faktiskt också tar hand om de borttappade pojkarna. Och kvar blir då – för evigt ensam – Peter Pan, pojken som aldrig vill bli stor.

Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Ivar Lo-roman om prostitution som film

1957, när jag gick ut tredje ring i gymnasiet, fick jag vid avslutningen ett bokstipendium. Man fick välja böckerna själv, och eftersom jag ville ha ut så mycket som möjligt för pengarna, valde jag böcker ur tidens billiga folkbokserier. Folket i Bilds böcker hade jag tillgång till fortlöpande, eftersom jag var FiB-ombud, så ur Bonniers Folkbibliotek valde jag bland annat ut Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan”, illustrerad av Claes Bäckström. Ivar Lo hade jag då redan läst mycket av, eftersom många av hans böcker också ingick i FiBs folkbokserie och/eller hade gått som följetong i Folket i Bild.

I stipendievillkoren ingick att man måste få inköpslistan godkänd av svensklärare, och eftersom jag inte lyckades få tag på min liberale svensklärare, ringde jag i stället till en annan. Han hade inga invändningar utom på en punkt: ”Kungsgatan” var kanske inte någon lämplig bok att köpa in för stipendiepengarna. Jag minns inte längre hur jag argumenterade mig igenom det här samtalet – men i själva verket hade jag redan köpt de böcker jag ville ha.

I själva verket var ”Kungsgatan” vid det här laget inte längre någon aktuell sensationsbok. I original hade den kommit ut redan 1933.

Den hade filmats också, men 1943 då jag bara var sex år och inte ens hade kommit till Sverige. Långt senare, på 1960-talet, kom jag faktiskt att på en bommesvikskurs med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening träffa och bli en smula bekant med dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, skådespelerskan Barbro Kollberg, men jag hade inte heller då sett filmversionen.

Den har jag faktiskt sett först i dag, i TV.

Filmen ”Kungsgatan”, i regi av Gösta Cederlund och med Ivar Lo-Johanssons ursprungsstory bearbetad av Torsten Quensel, är kanske inte kass men ligger långt under Ivar Los romannivå. I de centrala rollerna som statarflickan Marta och bondpojken Adrian ser vi Barbro Kollberg respektive Sture Lagerwall, och jag vill gärna säga, att det inte är deras fel att den här filmen inte är bra.

Filmen börjar i och för sig relativt hyggligt i lantlig sörmländsk miljö, men när vi sen – först genom att Marta flyttar dit, sedan genom att Adrian följer efter – kommer till huvudstaden, är det främst tidens stockholmsmiljöer som i dag känns sevärda.

Marta tar först jobb på ett café, men när caféägaren som gör sexuella närmanden får nobben, får hon sparken. Och sen dras hon, för att göra en lång historia kort, bland annat genom en redan gatuaktiv väninnas vägledning, in i prostitution.

Till en början går det bra för henne, åtminstone ekonomiskt, så hon kan skicka pengar hem till sina fattiga statarföräldrar – men när de en gång kommer på besök förstår mamman ganska snart varifrån alla pengarna kommer.

Prostitutionen skildras utan glamour – i en bärande scen skildras de prostituerade som en skock förfallna fyllkajor – och för säkerhets skull får en läkare bidra med en del statistik och avskräckande fakta.

När sen hennes ädle bondpojke själv har lyckats få jobb som brevbärare och därefter till slut lyckas hitta henne, är det redan kört. Han belönas till och med genom att få en icke namngiven könssjukdom av henne.

Hon tas in för vård, men när hon är botad är hon snart ute i svängen igen, råkar till och med vid ett tillfälle av misstag försöka locka sin gamle vän Adrian.

Men sen dör hon av skam, låter tåget köra över sig.

Av honom blir det däremot, när han är botad från sin skamliga sjukdom, en hederlig arbetare i byggsvängen.

Inte ens Jules Sylvains filmmusik är riktigt lyckad i det här fallet.