Melodikysset nummer 28 2013

Eftersom jag har tilltagande synproblem, utgör inte musiken och musikfrågorna numera det största problemet med att lösa Melodikrysset. Fast att jag, för första gången på evigheter, inte löste krysset förra veckan berodde inte på synproblemen utan på att jag då var på östersjökryssning.

Björn och Benny stod bakom två av ljudillustrationerna till dagens kryss, och jag kan ju passa på att berätta, att min hustru har haft personlig kontakt med båda. Själv känner jag dem inte, men jag känne förstås till deras musik bland annat genom den ABBA-musikal jag och Birgitta såg på Broadway. I den ingick en av de låtar som spelades i dag, ”SOS”.

Men Björn oh Benny har också skrivit annat, till exempel ”Beatrice”, som vi har hört med både Kalle Moraeus och Sofia Källgren.

”Dancing Queen” spelades inte i dag, däremot den brittiska gruppen Queen. Vi hörde dem i ”Killer Queen”.

Men vi återgår till temat film och musikal – ABBAs ”Mamma Mia” gjordes ju i både en scen- och en filmversion.

”Vår bästa tid är nu” ingick ursprungligen i musikalen ”La cage aux folles” från 1983.

Och ”Over the Rainbow” ingick i den underbra filmen ”Trollkarlen fån Oz” – du kan hitta mer om den och om boken bakom filmen ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Mer barnkultur: Jag hoppas att ni hade chans att se Gunnel Lindes fina barnfilmserie ”Den vita stenen” (1973) ur vilken vi i dag fick höra det musiktema som skrevs av Bengt Hallberg. Hallberg, som just har gått bort, bodde i Uppsala, och det var faktiskt inte alls länge sen jag och Birgitta hörde honom spela under en föreställning med musikklasserna i Uppsala – jag har skrivit om det här på bloggen. Också Linde har vi träffat personligen, vid en middag. Jag satt då så till att jag kunde föra samtal med henne, bland annat om ”Den vita stenen”.

I övrigt var det här ett ganska konventionellt melodikryss.

Det började med Björn Skifs och Agnes i ”When You Tell the World You’re Mine”, som ju sjöngs på Victorias och Daniels bröllop.

Och Patrik Isaksson brukar ju ofta också komma med på ett hörn, i dag med ”Under mitt tunna skinn”.

Sen fick den yngre publiken sitt med Stiftelsen och ”En annan värld”. Stiftelsen, med Robert Pettersson från Takida som en av grundarna, kommer från Ljungaverk inte så långt från det Juniskär där jag växte upp.

Och så känner sig Anders Eldeman piskad att ta med ett eller annat stycke av någon klassisk kompositör i krysset. I dag blev det musik av Johann Sebastian Bach.

Tina Turner, i dag med ”The Best”, har vi väl också hört rätt många gånger i krysset.

Men jag ska inte vara alltför gnällig. Jag fick ju också höra Rebecka Törnqvist i ”One Hour Drive”.

Melodikrysset nummer 26 2013

”Underbart är kort”, alldeles för kort – jag håller med Povel Ramel.

Skulle jag, numera, försöka klättra upp på Orrberget, skulle jag väl slå mig fördärvad. Men hörseln är det inget fel på, så när jag hör Evert Taubes ”Sjösala vals”, förstår jag genast att den efterlysta fågeln (djurarten, för att citera Anders Eldeman) är en orre.

Höra kan jag fortfarande. Detta apropå den vemodig sång Zarah Leander en gång i världen sjöng, ”Sång om syrsor”.

Nej, det är synen som är ett tilltagande problem för mig. Så åtminstone när jag kommer en bit ifrån kan jag inte längre med någon trovärdighet instämma med Bruno Mars, när han sjunger ”When I See Your Face”.

Men låt oss släppa detta dystra ämne.

Just nu gläder jag mig åt att jag tillsammans med Birgitta i morgon påbörjar en veckolång östersjökryssning, som för oss till Helsinki, S:t Petersburg, Tallinn och Riga.; jag ska packa senare i dag.

Det här är mina gamla jaktmarker, från min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Lite senare i sommar ska vi också åka till Ísland.

Några av låtarna i dagens kryss påminner mig faktiskt om tidigare resor tillsammans med Birgitta. .

”Dansing Queen” av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, fastän vi i dag hörde den på spanska, ingick i den ABBA-musikal vi för några år sen hörde på Broadway. Här skulle låten ge oss ordet dansa.

Och i Italien har vi också semestrat, om än inte i just San Remo, där Evert Taubes glade bagare bakade sitt bröd.

Den första svenska uppsättningen av ”My Fair Lady”, på Oscars 1959, såg jag en kväll under den första Elevriksdagfen i Sverige, där jag var ombud. Så visst känner jag igen ”With a Little Bit of Luck”, i Stig Rybrants kvicka översättning ”Med en gnutta flax”.

Och förvisso har jag sett ”Så som i himmelen” och då hört Helen Sjöholm sjunga ”Gabriellas sång”.

Och förvisso har jag också sett ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. ”Idas sommarvisa”, som ingår i filmen, har jag hört mångdubbelt flera gånger.

Och för att avsluta raddan av personliga anknytningar: Vi hörde signaturen till ”Eldorado”. En gång i världen citerade Kjell Alinge, som gjorde det programmet, mina skivrecensioner i direktsändning.

Men en titel som Lena Ph:s ”Du följer väl med” för mig tillbaka till resetemat.

Min förestående båtresa för mig bland annat till Ryssland, hemland för Sergei Prokofiev, som skrev ”Kärleken till de tre apelsinerna”, som här skulle ge oss singularen apelsin.

Och vad passar väl bättre att avsluta med i min nuvarande sinnesstämning än ”Ödessymfonin” av Ludwig van Beethoven?

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

Suverän Beck-film av Bo Widerberg

Per Wahlöös och Maj Sjöwalls kriminalroman ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) filmades 1976 av Bo Widerberg. ”Mannen på taket”, som filmversionen kallades, är den överlägset bästa filmversionen av någon av de sammanlagt tio beckromanerna: hela persongalleriet är fångat på pricken, filmen behåller bokens samhällskritiska ton och framför allt är filmen minst lika spännande som boken.

Senarfe har det ju gjorts mängder av beckfilmer, men i nytillskotten, som alltså inte har någon bokförlaga, har det ursprungliga persongalleriet krympt. Kvar finns framför allt Martin Beck, men fortfarande känns Widerbergs grepp att låta Carl-Gustaf Lindstedt spela Beck djärvt och nydanande. Också för de andra poliskaraktärerna har Widerberg hittat utmärkta uttolkare: Sven Wollter som Lennart Kollberg, Thomas Hellberg som Gunvald Larsson, Håkan Serner som Einar Rönn.

Och Karl-Axel Heiknert fångar i rollen som Harald Hult på pricken den polisbrutalitet och den sociala ignorans som kritiseras i Sjöwall-Wahlöös deckare. Genom honom (plus en del i arkiv undangömda dokument) blir det också uppenbart varför Stig Nyman (Hadar Johansson) under sjukhusvistelse på Sabbatsbergs sjukhus mördas på det mest bestialiska sätt. Men Nyman, liksom hans baneman, den före detta poliskollegan Åke Eriksson (Ingvar Hirdvall), får vi bara skymta – Widerbergs liksom Sjöwall-Wahlöös fokus ligger på vad det är som har framkallat mördarens raseri.

Widerberg bygger bilderna av sina rollkaraktärer också på de beteenden som utmärker personer som är dem närstående: Birgitta Valberg som offrets änka samt Gus Dahlström och Bellan Roos som mördarens föräldrar. Faktum är att deras rollkaraktärer känns lika autentiska som Bo Holmström i rollen som TV-reporter.

Också de viktigaste miljöerna, filmade i trakten av Odenplan, känns realistiska och autentiska.

Slutscenerna, där mördaen, den förorättade polismannen Åke Eriksson, försedd bland annat med ett avancerat automatvapen, från ett tak på Dalagatan börjar skjuta poliser, hör till de mest spännande jag har sett inte bara i svensk film. Mannen på taket blir förstås själv till slut skjuten, men dess förinnan har han skjutit och skadat många, bland dem Martin Beck som försöker ta sig upp till honom (Beck är illa däran men räddas, också det en nervpirrande opeation på hög höjd). Till det kommer den spektakulära men mycket spännande sekvensen där mördaen lyckas skjutga ner en polishelikopter.

Och ändå lyckas Widerberg, liksom Sjöwsall-Wahlöö, få oss som ser filmen att begripa att roten till det onda, det som har utlöst de här vanvettsdåden, är ett svinaktigt och brutalt beteende från andra polises sida,

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.

Melodikrysset nummer 24 2013

I Melodikrysset förekommer ibland sångtexter och musik som jag är mycket förtrogen med. Så också i dag.

Som regelbundna läsare av min blogg vet, ägnade jag en mycket stor del av förra sommaren åt att lyssna på en Evert Taube-box och då också skriva om några av hans inspelningar av egna (och ibland lånade) sånger. När jag nu kollar bloggavdelningen Kulturspegeln, Sångtexter, ser jag att jag där inte har med Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som utgjorde den första ljudillustrationen i dagens kryss.

Två andra av de låtar som spelades i dag hittar man dock i den nämnda bloggavdelningen.

Dels ”Jag hade en gång en båt”, där Cornelis Vreeswijks svenska text skulle ge oss segel och köl.

Dels ”Sjörövar-Jennys visa” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan”, i dag sjungen av Naima Wifstrand.

Jag är för all del inte religiös, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att på samma ställe också publicera texten till den gamla frikyrkodängan ”Han har öppnat pärleporten”.

Jag har över huvud taget ett öppet sinne för all slags populärmusik, bara den är bra.

Melodifestivalen innehåller för all del mycket skräp men ibland också sådant som är värt att lyssna på.

Ett exempel på det senare ur årets upplaga är ”Only the Dead Fish Follow the Stream” – jag gillar särskilt dess budskap. men Louise Hoffsten gjorde ett gott jobb med den också.

Däremot är jag – det vet ni som regelbundet följer den här bloggen – ingen anhängare av Anton Ewald och ”Begging”.

I någorlunda nutid är ABBA i en klass för sig i populärmusikbranschen. Så jag har på plats sett broadwayföreställningen med deras låtar, däremot inte – väl mest en slump – filmen med Meryl Streep och Pierce Brosnan, ur vilken vi i dag hörde ”SOS”.

Inte heller har jag – för att fortsätta på filmtemat – sett Twin Peaks i TV.

Det plus ”Cornflake Girl” med Tori Amos var svårast för mig i dag.

Alla har vi våra luckor.

Men Kent förekommer så pass ofta i Melodikrysset, att även de som, i motsats till mig, inte har några skivor med dem nog kommer på att det måste vara de som sjunger ”Ismail”.

På Jamaica har jag faktiskt varit en vecka, på semester mitt i vintern. Och Bob Marley, i dag med ”There She Goes”, har jag också lyssnat på en del.

I ett helt annat tempo går barnvisan ”Lilla snigel, akta dig”, som jag har sjungit tillsammans med mina barn – några av dem, fast då större, var förresten med på Jamaica.

Och så slutar vi kryssredovisningen med ”Who’s Sorry Now?”, i dag i Roland Cedermarks version.

På den frågan är jag för närvarande benägen att svara ”Me”. Det är ingen rolig upplevelse att gå in i sommaren och dess fägring med av gråstarr beslöjad blick.

Melodikrysset nummer 23 2013

Solen lyser över vår blommande trädgård i Öregrund, och man frestas att skriva under på GES’ – Anders Glenmarks, Thomas ”Orup” Eikssons och Niklas Strömstedts – budskap i en av dagens låtar i Melodikrysset, ”Stanna världen en stund”.

Nej, i dag var krysset inte särskilt svårt. Det enda jag inte klarade utan att googla var artisten från Melodifesivalen 2010, detta trots att jag lyssnade mig igenom hela uttagningsomgången. Men inte kom jag ihåg Sibel och ”Stop” för det.

Inte för att jag har lyssnat särskilt mycket på Toto heller, men det var ganska lätt att hitta bandets namn när man hade första och sista bokstaven. ”Don’t Change My Heart” hette låten.

Hjärta och smärta är ju välkända ingredienser i all slags populärmusik. I dag fick vi flera exempel.

”Sad Songs Say So Much” sjöng Elton John.

”All You Need Is Love” förkunnade John Lennon och Paul McCartney i en beatleslåt från 1967.

”Ta mig tillbaka nu”, vädjade Arvingarna.

Och till den här kategorin får man väl också föra BAOs ”Vår sista dans”, i dag dock med Monika Bring.

Lars Molin, mycket saknad, gjorde en oförglömlig film om ”Tre kärlekar”- (Jag såg förresten att Ted Ström, som gjorde ledmotivet, framträder i Lars Molins och mina trakter, Södergården i Långalma, den 4 juli klockan 11.00-13.00. Välkomna till Roslagen!)

Men vi byter både miljö och tid.

Ruben Nilson själv sällsynt på skiva – läs mer ovan under Kulturspegeln – bedsjöng ofta det Stockholm han bodde i, så i ”Balladen om Eken”. Många av Rubens visor gjordes kända för en ny generation av Fred Åkerström, och i dag fick vi också höra hans dotter, CaisaStina, sjunga den nämnda sången.

I en annan stad i ett helt annat land, England, verkade länge Georg Friedrich Händel. I dag fick vi höra ett smakprov ur Händels ”Water Music”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet, vatten.

Inte lika gammal, men ändå i dag en del av den svenska revyhistorien, är Ernst Rolf.
Ur hans repertoar hörde vi ”En är för liten och en är för stor”.

Avslutningsvis stannar vi till ännu en stund i den gröna värld där jag startade dagens melodikrysskåseri. ”Grön kväll i Margretelund” är en underbar visa. Undra på att jag har allt med dess skapare, Olle Adolphson.

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.

Melodikrysset nummer 21 2013

För min del fick jag anstränga mig en del för att lösa dagens kryss. Men det som är svårt för den ene kan vara lätt för den andre och tvärt om.

David Bowies ”Space Oddity” hade jag till exempel inte hört, men ledbokstäverna pekade på att svaret borde bli David, och det lät som han.

Yngre krysslösare kan ha haft svårt att känna igen Martin Kochs ”Lyckan”, men sen fick de ju både titeln och artisten som sjöng in sången, Karin Juel.

Också Bee Gees, i dag med ”My Destiny”, var lätta att identifiera med hjälp av de ledbokstäver man så småningom fick, alltså om man inte redan är förtrogen med deras musik.

Elvis Presley är däremot så stor och fortfarande så ofta spelad, att de flesta nog genast förknippar ”Please Release Me” med hans namn. Och väldigt många vet säkert också, att hans residens hette Graceland.

Själv är jag också ganska slängd på gamla svensk schlager.

Charlie Norman gjorde till exempel en jazzig version av Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, bakom vilken det inte var purlätt att känna igen låten så som Lill-Babs ursprungligen gjorde den. Därmed inget ont sagt om Charlie Norman.

Ibland konstruerar Anders Eldeman kryss där samma artist eller upphovsman förekommer två gånger. Magnus Härenstam förekom i och för sig inte som svar i någotdera fallet, men han fanns med i en TV-serie och en film, som gav svaren till två av frågorna.

Självklart har jag, eftersom jag har haft barn i rätt ålder för det, sett honom i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Och jag har också sett honom i Lasse Hallströms film ”Tuppen” från 1981. Ur den hörde vi i dag ”Världen är full av violer”, signerad Nils Perne och Sven Paddock.

Låtar som ”Vill ha dig i mörkret hos mig” – det förekom flera stycken – förknippar vi med paret Christer Sandelin och Tommy Ekman.

Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ var också lätt att känna igen – märk dock att det sista sökta ordet för att passa in i krysset måste skrivas med bokstäver, två.

I Melodifestivalen 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”. För egen del älskar jag Europa mer än Christer Sjögren, men min kärlek omfattar mera dess särpräglade kulturer och olika språk än den byråkratiska överbyggnad som kallas EU.

Tält är ju också ett slags överbyggnad fast av en trevligare sort, särskilt när där spelas Knäpp upp-revy. Två klssiska knäppuppare, Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, hördes i dag i det ljuvliga numret ”Tänk dig en strut karameller”.

”Nu är den förbannade sommaren här” sjöng Bengt Sändh i sin klassiska ”Vals om sommaren”. Bengt har faktiskt varit här i Öregrund, i samband med inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”, men vore han här nu och såg vår trädgård, med körsbärs- och plommonträd i full blom och äppelträd och syrener på väg att slå ut, skulle han nog revidera sin uppfattning om sommaren.

En lite gammaldags historia om prostitution

Jag har aldrig läst pseudonymen Karsten Wimmermarks (Nils Idströms) roman ”Birger Jarlsgatan” (1948), men jag minns att den under mina tonår lästes av jämnåriga. Inte heller har jag sett Gösta Werners filmatisering – 1949 var jag för ung för att komma in på barnförbjuden film, särskilt på en film om prostitution, men jag har inte sett den senare heller.

Ämnet kittlade biopubliken, medan filmcensuren höll igen. Uppenbarligen klipptes en del som inte ansågs kunna passera, till exempel en sexscen med en svart man, en neger som man sa på den tiden.

Jag har inte sett mycket film, signerad den här filmens regissör, Gösta Werner (1908-2009), men han var ingalunda en regissör som sysslade med att göra publikfriande sensationsfilmer. Hans filmatisering 1952 av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” lever till exempel upp till novellförlagans styrka.

Också ”Gatan” har sina förtjänster. Sten Dahlgrens foto fångar stockholmsmiljöer som Centralstationen, Nybrokajen, Frihamnen, Humlegården, Gamla stan, gator, även näringsställen som Mosebcke restaurant och Café du Boulevard. Musiken bidrar också till tidskänslan – särskilt roligt är det att få se och höra en ung Brita Borg. Många kända skådespelare medverkar: Stig Järrel, Åke Fridell, Per Oscarsson, Mimi Pollak, Arne Källerud och, inte minst, Maj-Britt Nilsson och Keve Hjelm i ett par av huvudrollerna.

Kanske är det inte Maj-Britt Nilssons fel, men trots att historien enligt bedyranden ska grunda sig på en autentisk historia, finner jag hennes unga flicka från landet lite väl naiv. Att hon inte känner sig hemma i storstaden (det dåtida Stokholm) må väl vara, men hennes velande mellan Berra (Peter Lindgren), som visar sig vara en slem sutenör, och den hygglige kranföraren Rulle (Keve Hjelm) blir inte riktigt begripligt. Men sen löser sig allt i enlighet med de normer som stod högst i kurs: Rulle klår upp Berra, och Berra som har rymt från fängelset och nu försöker fly med göteborgståget grips av polisen. Britt (som Maj-Britt Nilsson heter i filmen) försöker förgäves få Rulle tillbaka, och när han inte längre vill, rusar hon ut i trafiken, blir överkörd och dör på sjukhus. Fast när hon dör på sjukhuset, står Rulle där vid hennes sida.

Jag har som sagt var inte läst boken, så jag vet inte hur stor del av ansvaret för detta som ligger på dess författare respektive på filmens manusförfattare, Mårtenb Edlund.