Ett bättre nytt år!

Vid min ålder är förhoppningarna inför ett nytt år inte längre så himlastormande. För egen del är jag nöjd, om jag får leva något år till. Men barnen och barnbarnen önskar jag allt gott.

Jag ser också gärna att det lilla förtroende den sittande regeringen har kvar ytterligare eroderas, för att sedan ända i att den förlorar makten. Jag ser fram mot ett regeringsskifte, men jag skulle ju helst se att socialdemokratin förmådde att formulera ett socialdemokratiskt alternativ i stället för den socialliberalism light som i dag är kännemärket åtminstone för stora delar av partiledningen.

Men att steg för steg byta ut de där socialliberalerna (S) får väl bli nästa projekt.

* * *

Nyårshelgen tillbringar vi Öregrund, där gräsmattorna fortsatt är lika gröna som i höstas, då vi bommade igen huset för ett par månaders vintervila.

I går, på nyårsafton, var det min tur att laga mat, och jag dukade fram en måltid, som har hämtat inspiration från resor i unga år till sydligare nejder.

I början av 1960-talet var jag med på en socialdemokratisk ombudsmannaresa – jag var själv då deltidsarvoderad ombudsman i Studentförbundet – till Israel, och jag hade av min gode vän Hans O Sjösröm tipsats om vänner till honom på en kibbutz i norra delen av landet, som jag kunde besöka och på så sätt också få en iblick i hur kibbutzer fungerade. Jag hade med mig min kompis partiombudsmannen Sören Thunell, och vi stannade också kvar över natten i ett av kibbutzens enkla gästhem. Nästa morgon åt vi frukost i matsalen, och där fick vi något som jag tyckte var gott: skivor av tomater och gul lök, givetvis odlade på kibbutzen.

Vid senare besök i forna Jugoslavien och Grekland fann jag, att det här, tillsammans med bland annat rökt lammkött, kan varieras till olika mycket närande och framför allt goda mål.

Så jag har nu i åratal lagat en plockmåltid, som har sina rötter i östra medelhavsregionen.

Man skär alltså strimlor av kött från en rökt lammfiol, och finns det ingen sådan i affären, kan man – har jag upptäckt – faktiskt också använda sig av rökt kalkonlår.

Till detta serverar jag skivade tomater, skivad gul lök, strimlad isbergssallad, svarta oliver, pepperoni och stänger av fetaost. Det här är i sig så smakrikt, att någon särskild kryddning inte behövs.

Till det här lägger man lämpligen också vitt bröd av baguettetyp.

Rött vin går utmäkt till det här, men vi har generellt – självvalt, av hälsoskäl – övergått till att dricka lättöl eller vatten till maten. I det här fallet är lättöl att föredra.

* * *

Nyårsaftonen i övrigt tillbringade vi till stor del framför TVn.

Vi tycker fortfarande, trots vår egenvalda helnykterhet, att ”Grevinnan och betjänten” närmast är ett måste på nyårsafton.

Bland det vi sedan också såg i TV fanns en långfilm, ”Butch Cassidy och Sundance Kid” – jag ska försöka återkomma till den.

Fast senare, fram mot tolvslaget, bytte vi till radio: hörde diktuppläsningen och lyssnade på domkyrkornas klockor runt om i Sverige – det senare har inget med tro att göra. Radion bjöd också på musik i nyårsnatten.

Redan före tolvslaget fick dock radion konkurrens av ljudet av smällare och raketer, och en lite stund öppnade vi också glasverandans dörr ut mot trädgården och beskådade de färggranna fyrverkerier, som sprakade och förgrenade sig mot natthimlen.

På själva tolvslaget drack vi var sitt glas bubbel, numera alkoholfri Chapel Hill, inköpt av mig på Konsum.

Ett gott, ja ett bättre nytt år önskar jag er alla!

Mördaren är inte ensam om att vara svåridentifierad

Jag fortsätter med att via deckare och film göra återbesök i mitt 1950-tal. ”Mördaren ljuger inte ensam” (i original utgiven redan 1949, 2013 återutgiven av samma förlag, Norstedts) hör till de Maria Lang-deckare som samtidigt (2013) har filmatiserats.

Jag startade med att se ”Mördaren ljuger inte ensam” som film i regi av Birger Larsen. Eftersom jag hade svårt att orientera mig i handlingen och ännu mer när det gällde alla misstänkta, läste jag boken, för att därefter se om filmen.

Handlingen är ganska Agatha Christie-artad: de agerande, bland dem Puck Ekstedt (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren), som har kommit för att de är betuttade i varann, är alla bjudna på en midsommarfest i ett ensamt sommarhus på en stor ö i Skogasjön. Midsommarvädet är strålande, men det blir ändå en mycket blöt natt fast en med både kättja och tragedier. Problemet, om vi håller oss till filmversionen, är att personerna vi ser i sovrum och ute i skogen är jättesvåra att identifiera också för mig när jag ser filmen för andra gången.

Men för att återvända till handlingen: Puck hittar på morgonsidan ute i terrängen ett kvinnolik. Einar lyckas kalla dit sin vän Christer Wijk, men när sedan den här kriminalaren väl är där, går den enda båtens motor inte mer att få i gång. Filmen understryker också det som var självklart för femtiotalspubliken: Det fanns ju ingen mobiltelefoni att ta till, när det som här saknades fast telefon. Först i slutet av handlingen bryter Einar isoleringen och tar sig simmande den mycket långa sträckan till fastlandet samt får på så sätt dit en båt med poliser.

Fast under tiden har det i den här slutna kretsen på ön à la Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” inträffat ytterligare ett mord. Mördaren försöker också begå självmord men fängslas och tvingas erkänna.

De på det här sättet isolerade personerna på ön skildras, bortsett från Puck och hennes Eje, ganska stereotypt, men trots detta lär man sig aldrig i filmhandlingen riktigt förstå vad det är som driver dem, i somliga fall till mord. Inte ens det för bokens tid djärva greppet att låta homosexualitet vara en utlösande faktor blir riktigt tydligt i filmversionen.

Problemet med den här filmhistorien är att den i motsats till den historia Christie presenterar i ”Tio små negerpojkar” faktiskt aldrig blir riktigt spännande. Inte heller Christer Wijks närvaro och grävande i de närvarandes förehavanden och egenheter förhöjer spänningen, detta särskilt som Ola Rapaces ständiga och ofta omotiverade leenden alltför ofta förtar hela effekten.

För egen del dras jag till det femtiotalistiska i den, sådant som det myckna rökandet, damernas bjärt röda läppar, kläderna och annat sådant. Fast så många och så stora cognac tror jag inte att den tidens, dessutom motbokstidens, akademiker ständigt kunde dricka ens på midsommar.

På midvinterbesök i Öregrund

Efter julens intensiva umgänge med barn och barnbarn söker vi lugnet och tvåsamheten: packar ett par väskor med ombyten och förstås böcker, filmer och musik och tar bussen till Öregrund. Där har sommarhuset nu stått tomt och oanvänt i ett par månader – men det är inte helt utkylt, eftersom vi konstant, bland annat för att skydda vattenledningssystemet, har svag grundvärme på.

Vi kommer ut en bit in på eftermiddagen, så det börjar snart skymma. Här blir det mycket mörkare än inne i Uppsala. Efter en snabb måltid – estniskt surbröd bakat av Kerstin, med skivor av Birgittas julskinka och lite apotekssenap till nybryggt kaffe – gör Birgitta en runda utanför det vi kallar tallgrinden och återvänder med enris, som hon ställer i ett stort höganäskrus med vatten. Hon berättar att det verkar ha blåst mycket vid något tillfälle: här och där ligger nedfallna grenar.

Själv går jag runt i huset, drar upp persiennerna, sätter tillfälligt på elelementen på högt temperaturtal och tänder alla lampor – det senare tränger inte bara undan mörkret utan bidrar även en smula till uppvärmningen. Jag sätter också i gång datorn vi har här ute i sommarhuset.

Och så diskar jag efter smörgåslunchen. Samtidigt passar jag på att diska de mattallrikar Kerstin gav oss i julklapp. Det är ytterligare några i Arabias serie Flora, som vi sedan länge har som huvudservis i vårt sommarhus. Det senare är ingen tillfällighet – den här servisen har ett mycket somrigt blommönster. Vi har lite olika många av delarna av den här servisen – delarna är köpta under lång tid, några i taget. Det blir fint att ha flera, nu när familjen har förgrenat sig. Men vid det här laget tillverkas Flora inte längre. Man måste hålla utkik efter fler delar på antikvariat.

Melodikrysset nummer 52 2013

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!

Familjegemenskap

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.

Svensk stumfilmskomedi från 1965

Robert Brandt (1925-2001) var bland annat filmregissör, men trots att Carl-Gustaf Lindstedt gjorde huvudrollen i två av hans sammanlagt fyra spelfilmer, har jag aldrig sett någon enda av dem förrän nu, då jag i TV har sett ”Calle P” från 1965.

Det ska genast sägas att det här inte är någon omistlig film, men den tidens kritiker gav den, utan att höja den till skyarna, ändå betyget godkänt. Den har onekligen bra flyt, vilket kan bero på att den bygger på en fars som hade premiär på Chinateatern i Stockholm 1963 och var skriven av Rune Moberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Den senare spelar också huvudrollen, uppfinnaren Calle Parking, i såväl pjäsen som filmen.

Filmen är mycket stjärnspäckad. Lena Söderblom spelar lärarinnan Calle P förälskar sig i. Bland skurkarna/stadsplanerarna finns rollfigurer spelade av Lill Lindfors (som försöker använda vampfasoner för att snärja Calle P), Frej Lindqvist, Sune Mangs, Håkan Serner och Rolf Bengtsson. Jan Malmsjö spelar luffare/uteliggare. Också Lill-Babs har en liten roll som kontorsflicka.

Den innehåller en del fyndiga gags, men i andra partier – till exempel den långa biljakten mot slutet av filmen – känns den utdragen. Dess listigaste och mest vällyckade grepp är att den i princip har gjorts som stumfilmsfars, dock à la Jacques Tati med inlagda ljudeffekter och ibland gutturalt, obegripligt tal. Kanske var det just det här som fick samtidens filmkritiker att ändå se så pass positivt på den.

Också stilmässig är den en stumfilmsfars à la Tati och även Charlie Chaplin. Handlingen kopplas, som i Chaplins ”Moderna tider”, till ett tekniskt genombrott: Uppfinnaren Calle P har åstadkommit en bil som man med en enkel handryckning kan krympa ihop till en liten platt, portföljliknande väska, märkligt nog så lätt att man kan bära den med sig. Undra på att de stadsplanerare, som har sin utkomst av att hitta ytterligare hus i citykärnan att riva och ersätta med parkeringar, vill komma åt den här farliga uppfinningen. Också parkeringseländet, ett mycket aktuellt problem i mitten av sextiotalet, bidrog väl till att öka publikintresset, detta speciellt som filmen ju inte utmanade tidens mycket bilvänliga värderingar.

Till det jag med privat glädje noterar är att min gamla klasskompis från gymnasietiden i Sundsvall, pianisten och basisten Björn Alke (1938-2000) har bidragit med en del av originalmusiken till filmen.

Melodikrysset nummer 50 2013

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.

En av Woody Allens sämsta filmer

Jag håller Woody Allen högt som filmmakare, men även han misslyckas ibland. Ett exempel på det senare är ”Förälskad i Rom” (”To Rome With Love”, 2012).

Andra filmer han har gjort med europeiska huvudstäder som miljö växlar också de i kvalitet, men ”Förälskad i Rom” med dess blinkningar till stora italienska filmföregångare lever inte upp till förväntningarna. Det rör sig om en episodfilm där ett par av uppslagen är roliga och bra genomförda, men där det finns annat som inte alls engagerar och där det till och med blir svårt att hålla i minnet vilka de många olika aktörerna är.

För att fokusera på det roliga och sevärda:

En av sidohistorierna är den om medelitalienaren/medelmåttan Leopoldo (Roberto Benigni), som plötsligt överfalls av en jättehord av plåtande och intervjuande papparazzi – bara för att, när den här horden lika plötsligt och oförklarligt hittar ett nytt objekt, bli övergiven och då inte bara känna lättnad utan också saknad.

En annan sevärd sidohistoria är den om hur Jerry (Woody Allen), på besök i Rom för att träffa sin dotter Hayley (Allison Pill) och den unge italienare hon där har blivit kär i, Michelangelo (Flavio Parenti), därvid förstås träffar även Micelangelos far, dödgävaren Giancarlo (Fabio Armilato). Dödgrävaren visar sig vara en jävel på att sjunga operaarior i duschen, så Jerry beslutar sig för att lansera honom som ariasångare inför stor publik. Det funkar också, men först då man har kommit på att Giancarlo bara kan sjunga, om man ställer honom i en dusch på scenen.

Resten, med sina många erotiska snedsprång, har väl ibland också sina poänger, men det är i gubbigaste laget, och så är det ganska rörigt – framför allt finns det lite för många agerande att hålla reda på.

Men många bilder från Rom blir det ju.

I kärlekslivet händer det oss alla att vi väljer fel

Trots att Woody Allen här har använt sig av både William Shakespeare och Ingmar Bergman som inspiratörer, hör hans ”Du kommer att möta en lång mörk främling” (”You’ll Meet a Tall Dark Stranger”, 2010) inte till hans bästa filmer. Därmed inte sagt att den är dålig – det är Allens filmer nästan aldrig.

Det här är en film om lust, främst om det slags lust som förknippas med längtan att pröva gläntor där gräset känns grönare, och här är Woody Allens utgångspunkt att par i högst olika åldrar beter sig lika dåraktigt.

Alfie (Anthony Hopkins) är nyskild från Helena, därför att han trots sin höga ålder (med ty åtföljande behov av Viagra) vill testa sin manlighet på något yngre och fräschare, men den han hittar är en prostituerad, Charmaine (Lucy Punch, som för övrigt gör en fin rollprestation), som klår honom på pengar ända till dess att han av ekonomiska skäl måste säga stopp och allt går åt helvete.

Alfies övergivna fru, Helena (Gemma Jones, som också gör en utmärkt rolltolkning), tar hjälp av en spåtant, Christal (Pauline Collins), för att få vägledning i sin livskris. Det är hon som ska få möta en lång mörk främling, ett utseende som vekligen inte utmärker Jonathan (Roger Ashton-Griffiths), innehavaren av den ockulta bokhandel hon också besöker. Trots tappra försök, bland annat genom konsultation av Jonathans döda fru som befinner sig i andevärlden, går förstås också det här närmandet åt helvete.

Helenas och Alfies dotter Sally (Naomi Watts), som med milt överseende har stöttar sin mamma, får – när hon skulle behöva pengar för att gå in som delägare i ett konstgalleri – nobben till det lån hon vill ha, detta eftersom mammans andliga rådgivare avråder henne från detta. Och inte vill det sig heller, när hon testar den tillgivenhet hon själv hyser för Greg (Antonio Banderas) ägaren till det konstgalleri där hon nu arbetar.

Hennes dittillsvarande äktenskap med Roy (Josh Brolin) ser vi krackelera. Det ör i hög grad också Roys fel: Han förälskar sig i stället i flickan i fönstret mitt emot, Dia (Freida Pinto), som studerar musikvetenskap, och får också hennes förhållande att spricka precis före det planerade bröllopet. Men just när han och Dia håller på att få till det, drabbas Roy av en katastrof som krossar alla hans förhoppningar: Han är, efter en lyckad debut, författare med skrivkramp och får nobben från förlaget till det manus han har lämnat in. En kompiäs, som har skrivit ett romanmanus, som är vida bättre än hans eget, råkar ut för en svår bilolycka och verkar ha omkommit, så Roy stjäl helt enkelt kompisens romanmanus som han dittills har varit ensam om att känna till och lämnar in det som sitt eget till förlaget. Hans berömmelse stiger – ända till dess att det blir klart att vännen/författaren visserligen är svårt skadad men fortfarande lever och kanske kommer att repa sig.

Och där står alla, på slutet, med sin tvättade hals och sin obotliga ensamhet.

Miljön är i den här filmen hämtad från London.

Woody Allen, som ju själv har erfarenhet av kärlek som havererar, har ingen egen spelroll i ”Du kommer att möta en lång mörk främling”.

Mer av femtiotalsnostalgi än av spänning

Peter Schildt, som har regisserat filmen ”Inte flera mord!” (2013), är född 1951, samma år som Maria Langs deckaroriginal ”Inte flera mord!” kom ut, så han kan knappast ha egna minnen av den tid han skildrar.

Schildt har ändå gjort delvis lyckade försök att skildra det tidiga femtiotalet genom val av till exempel kläder, bilar och detaljer i möbleringen; också det myckna rökandet är typiskt för den här epoken.

Men borgarhemmen i Maria Langs Skoga (Nora) var nog i allmänhet inte så här stora och lyxiga. Att under tidigt femtiotal ha en så stor och lyxig swimmingpool som man ser i filmen var nog också ganska ovanligt. Och framför allt tror jag inte, fastän det naturligtvis också då fanns människor som blev alkoholister, att folk i den här utsträckningen ständigt drack alkohol – motboken avskaffades först 1955.

Jag tycker inte heller att Schildt tillräckligt har framhävt de klassiska bildningsideal – ibland naturligtvis kulturfernissa – som präglade de samhällsskikt Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991) här skildrade. Och i boken är en av huvudpersonerna, Puck, dotter till en egyptolog (vars katt mycket riktigt heter Thotmes III) – klassisk bildning i form av litterära citat är en del av den sociala klassbestämningen. (Fast till Schildts försvar kan möjligen anföras att många i en nutida filmpublik inte ens skulle förstå att det som uttalades var litterära citat.)

Detaljerna i filmens kriminalintrig kommer jag kanske att återkomma till när jag har läst om nyutgåvan av Maria Langs deckaroriginal, men jag kan väl här konstatera, att det rör sig om en klassisk pusseldeckare.

Det nygifta paret Puck (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren) åker, tillsammans med Pucks far, professor i egyptologi och ägare till Thotmes III, på semester till Einars gamla hemstad. Men när det börjar inträffa mord i Skoga – ett förbundet sådant, lagt i filmens upptakt, äger dock rum i Storstockholm – dyker de här langdeckarnas hjälte, kommissarie Christer Wijk (Ola Rapace) upp.

Puck hjälper gärna Christer Wijk att kolla olika trådändar – de är många – i den här historien, och det är mer än tydligt att hon, trots att hon alltså är nygift, är betuttad i detektiven. Denne glider omkring i Skogas trädgårdar och andra miljöer och ser ofta, allt medan han tänder sin pipa, ut att begrunda sanningshalten i de svar han får. När något särskilt är värt att begrunda – och det inträffar ofta – får man se närbilder på Christer och/eller Puck med tänkande min.

Särskilt pricksäkra karaktärer i filmen är annars de nyfikna och påflugna tanterna Olivia (Stina Ekblad) och Livia (Ylva Ekblad).

Våldsamt spännande är verkligen inte ”Inte flera mord!”, men för den som gillar femtiotalsnostalgi och pusseldeckare är den här filmen ändå sebar.