Fredagskväll med tal i Almedalen och av Chaplin

Några av mina läsare undrar kanske över varför jag inte har skrivit något om Almedalen. Det beror helt enkelt på att ju så många andra gör det, ingalunda på att jag inte är intresserad av politikerveckan.

Jag har själv varit i Almedalen förr i världen, faktiskt haft seminarium där, men nu är det så många andra som skriver om det som händer där, så både via bloggar och tidningar och inte minst genom TVs direktsändningar av talen med åtföljande intervjuer och seminarieinslag – jag har hittills sett varenda sändning och tänker fortsätta med det – är jag à jour med det som äger rum i Visby.

Också i kväll såg vi alltså Miljöpartiets framträdande under den här gotländska sommarsamlingen.

Men efter att ha sett sena Aktuellt avslutade jag och hustrun TV-kvällen med att se, eller rättare sagt se om, Charlie Chaplins ”Diktatorn”. En ytterst sevärd film – läs gärna min tidigare, mycket detaljerade recension av den ovan under Kulturspegeln, Film.

När kvinnligt yrkesarbete ofta betydde att vara hembiträde

Schamyl Bauman (1893-1966) var svensk filmregissör, trots sitt märkliga namn född i Småland, och faktiskt upphovsman till några än i dag sevärda filmer, till exempel ”Swing it, magistern” med en då ännu mycket ung Alice Babs och så ”Karriär”, som fanns med på Ingmar Bergmans lista över filmer man borde se.

Bauman gjorde också en del mer lättfärdigt gods, till exempel ”Vi hemslavinnor” (1942) med dansk pjäsförlaga: ”Den ny husassistent” av Axel Frische och Christian Bogø. Ändå är den här filmen inte bara en fars – den vittnar om hur den tidens många hembiträden hade det.

Filmen börjar med att stockholmsfamiljen Larssons båda hemslavinnor, kokerskan Hanna (Julia Caesar) och husan Gullan (Dagmar Olsson), på grund av en olycka, förorsakad på grund av den sistnämndas jazzintresse, blir avskedade mitt under en middagsbjudning.

Vid det här laget är dock frun i huset, Laura Larsson, född friherrinnan Rehncrona (Hjördis Petterson), ökänd bland dem som söker jobb via Johan Blomqvists (John Botvids) hembiträdesförmedling, så luckorna blir inte så lätta att fylla. Förrän fabrikör Teodor Larsson (Ernst Eklund) går dit och hittar en platssökande från landet, Kristiania Falk (Dagmar Ebbesen), som vill ha ordentligt betalt men sen låter sig städslas för ett år. Och mycket riktigt gör fru Larsson snart försök att ersätta den enligt hennes egen mening alltför självsvåldiga och tilltagsna Kristiania med annat tjänstefolk; bland dem som gör ett försök finns den unge manlige hembiträdesaspiranten Linus Tallhagen (Bengt Ekerot), som Kristiania dock strax lyckas mota i väg.

Kristiania låter sig alltså inte hunsas av frun i huset utan sätter sin egen prägel och ordning på det här hushållet, som också rymmer två barn, skolynglingen Palle (Kaj Hjelm), 13, och så den 19-åriga, snart giftasmogna Ingrid (Maj-Britt Håkansson).

Ingrid går och suktar efter brev från sin kärlek, flygaren Andersson (Karl-Arne Holmsten), och till slut landar han och kommer också hem till familjen Larsson. Då Kristiania ser honom, går den omskakande sanningen upp för henne. Han är hennes bortadopterade son, resultatet av ett snedsteg i hennes ungdom – hon har inte sett honom på åratal men har ett foto av honom sådan han ser ut nu. Så hon flyr fältet, lämnar sin plats fastän hela familjen Larsson, vid det här laget också fru Larsson, ser henne som en tillgång.

Den som begriper hur alltihop hänger ihop är dock Kaj, som ju är i den åldern att man rotar i andras lådor och bland annat tittar på foton man hittar. Så han får Kristiania att komma tillbaka, och inte nog med att Kristiania och hennes son nu äntligen förenas – sonen gifter sig också med sin älskade Ingrid.

Jag har då aningen rationaliserat handlingen, som också rymmer bjudningar med till exempel Laura Larssons ännu mer hopplösa syster Rose Rehncrona (Mimi Pollak) närvarande. Jag kunde också ha nämnt, att det hela utspelar sig i kristid: Det krävs ransoneringskuponger, och fabrikören får det dessutom mer knappt om kontanter. Men så långt som till att det unga flygaresset och friaren skulle behöva ta emot pengar från sin mor går det aldrig.

Det förekommer vidare ganska mycket musik i filmen, bland annat signerad Kai Gullmar och med stilenlig avslutning i form av August Södermans ”Bröllopsmarsch”.

Tidens filmkritiker gillade filmen för dess trivsamma vardagston. Men recensenterna i Svenska Dagbladet respektive socialdemokratiska Morgon-Tidningen skiljer sig på ett intressant sätt åt, när det gäller synen på tjänstefolk.

Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Melodikrysset nummer 26 2016

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.

Sommar i P1 med Matias Varela

Jag känner till Jens Lapidus, men jag har aldrig läst någonting av honom, således inte heller ”Snabba cash”. Jag nämner det här därför att jag aldrig heller har sett Daniel Espinosas filmatisering av den – i den här filmen hade nämligen Matias Varela en roll, och om det här berättade han i sitt Sommar-program i dag. Bland annat berättade Varela, som behärskar både svenska och föräldrarnas språk, spanska, att rollen fick honom att lära sig att tala också chilensk spanska.

Hans erfarenhet av att leva i skilda språkvärldar var intressant. Mamman fick honom att lära sig flera språk parallellt genom att växla hans godnattbok till versioner på olika språk, spanska, galiciska och engelska.

Men han berättade förstås också om olika yttringar av sitt spanska arv. Om hur hans fiskande morfar använde en ganska brutal metod för att lära honom simma genom att från båten kasta honom i havet. Och om hur mormor visade honom, hur man slaktar en tupp – men sen sprang tuppen ett slag omkring utan huvud.

Varela använde inte sitt sommarprogram för att propagera för något specifikt politiskt parti, men han nämnde med värme och uppskattning Olof Palme och dennes strävanden att göra samhället mer jämlikt. Bland det han själv också pläderade för var en hållbar miljö.

Och så fanns där också en kärleksförklaring till hans norrlandsfödda hustru och deras barn, förlöst genom kejsarsnitt.

Varelas sommarprogram var sympatiskt men för den skull inte utan en del problem. Han vittnade själv om sin dyslexi, och så länge han höll sig till sådant, där han hade skrivit manus, flöt det, men annat bar, vilket ämnesbyten och relativt korta pratavsnitt, följda av musik, vittnade om, prägel av hans handikapp.

Den musik han spelade var till stora delar sådant som jag känner till – med Cyndi Lauper, George Michael & Wham, Céline Dion, Aerosmith, Bryan Adams, Whitney Houston och Berlin (”Take My Breath Away” ur ”Top Gun”). Fast det största intrycket av de låtar han spelade gjorde den allra första, ”Vem tänder stjärnorna” med Eva Dahlgren.

Melodikrysset nummer 25 2016

Dagens kryssande började med att jag snabbt insåg, att det melodikryss som fanns i veckans nummer av Aftonbladet TV var det kryss, som ska komma först nästa vecka. Så snabbt fram med gårdagens DN, där det rätta krysset fanns.

Jag blir alltid störd av såna här saker men kom ändå i gång med kryssandet. Nog var det Olivia Newton John och John Travolta vi hörde i ”Summer Nights”. Men vad farao hade de för rollnamn i den här filmen, som jag faktiskt aldrig har sett? Jag fick googla. Jo, Sandy och Danny.

Mer film: Elsa hette lejonet i ”Född fri”.

Jo, jag har Waldemar Hammenhögs ”Pettersson och Bendel” och har också sett 70-talsfilmatiseringen av den. Däremot har jag inte sett den senare filmversionen, ”P & B”, signerad Hasse Alfredson och med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

Från film är steget inte så långt till TV. Jag har inte sett hela ”Albert och Herbert”, men göteborgskan i ljudillustrationen ledde mig genast rätt.

Från TV minns jag också Åsa Bodén, som gav oss väderprognoser, och jag minns också den låt om henne som Björn Skifs & co gjorde, vet dessutom att den låt de använde som musik i original heter YMCA.

Åsa spådde ju vädret, men vad Jazzin’ Jacks spådde har jag trots tidskrävande googlande inte lyckats komma på. Någon som vet?

Nå, också Anders Eldeman gjorde ett misstag i dag. Fastän svaret skulle bli Australien, råkade han spela Íslands bidrag till årets Eurovision Song Contest. Den andra delen av den frågan var desto enklare: Vi hörde Frans i ”If I Were Sorry”.

BAO, orkestern som leds av Benny Andersson, förekommer relativt ofta i krysset. I dag hörde vi den i ”Nu mår jag mycket bättre” av Kristina Lugn.

Men det kan nog gå över. Som Ray Charles och Diana Ross sjöng, kan man till exempel drabbas av ”Big Bad Love”.

Fast vill det sig väl, kan det sluta med ja, vilket Eldeman illustrerade med att spela August Södermans ”Bröllopsmarsch” ur ”Bröllopet på Ulfåsa”.

Jag rundar av med en fråga, som jag inte genast kunde, och en annan, som inte alls var svår.

Det var tack vare min förmåga att uppfatta det i en låt, som kan tänkas vara låttiteln, jag lyckades hitta reggaelåten ”Gimme Hope, Jo’anna”. Och sen var det ju relativt lätt att få fram, att den som sjöng var Eddy Grant.

Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv” har jag många trevliga minnen av, så för mig var dess signaturmelodi en av dagens lättast ledtrådar.

Mina läsare önskar jag en glad och trevlig midsommar.

Glada hälsningar också till britter i Sverige och svenskar i Storbritannien.

Estland: Socialdemokraternas presidentkandidat har ett brett kulturintresse, ger överraskande svar i en intervju

Eiki Nestor, förutvarande socialdemokratisk partiordförande och minister, numera talman i Riigikogu (Riksdagen), är sitt partis kandidat till posten som president i Estland.

Media känner nu de olika kandidaterna på pulsen, och en intervju med Eiki Nestor om hans förhållande till kultur borde få åtminstone få folk i kulturlivet och kulturintresserade medborgare att ställa upp bakom honom i den kommande kampanjen. Nestors svar i den här intervjun är så speciella och kunniga, att det inte kan råda något tvivel om hans kulturintresse. Jag ska här referera några av hans svar, sådana som säger också svensk publik något.

Bland de filmer han nämner som favoriter finns Federico Fellinis ”Amarcord”. Han säger sig över huvud taget vara Fellini-fan.

Bland favoritförfattarna finns Kurt Vonnegut (bland annat nämner han ”Slakthus 5”) och Gabriel Garcia Marquez (”Hundra år av ensamhet”).

Nestor går regelbundet på jazzkonserter- och jazzfestivaler, nämner att han till och med har fått agera DJ.

Och så lyssnar han till exempel på Sting. Och ännu mer gillar han Frank Zappa.

Nestor går också regelbundet på teater. Bland det han prisar, värd att nämna även för svensk publik, är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”.

Ett statsöverhuvud som är intresserad av och kan något om kultur – kors i taket!

En avvikande amerikansk film

Filmtiteln ”Frances Ha” (2012) är egentligen en brevlådeförkortning av Frances Halliday, en roll som spelas av Greta Gerwig. Gerwig, som i verkliga livet bildar par med filmens regissör, Noah Baumbach, har också tillsammans med densamme skrivit manus.

Det här är en amerikansk film, trots att den är gjord i svart-vitt mycket sevärd också på grund av sin miljöskildring. Historien börjar i Brooklyn, där 27-åriga Frances bor tillsammans med sin kompis Sophie (Mickey Summer), åtminstone till dess att Sophie skaffar sig en bostad i Tribeca, där Frances inte har råd att bo, vilket senare, eftersom hon inte har råd att ensam betala för den tidigare gemensamma bostaden, inte helt utan komplikationer för henne vidare till Chinatown och tak över huvudet hos kompisarna Lev (Adam Driver) och Benji (Michael Zegen).

Storyns inledande huvudtema, att Frances är en lovande dansare, som arbetar hårt för sitt genombrott men, möjligen av ekonomiska skäl, ställs åt sidan och, åtminstone momentant, blir arbetslös, visar sig sedan vara en falsk dröm, som gradvis spricker – hon är inte den skickliga dansare hon låtsas vara. Över jul tar hon sig hem till föräldrarna i Sacramento, och ett slags bekräftelse över hur illa det är ställt kommer med att hon med hjälp av kreditkort utan ekonomisk täckning gör en resa till Paris. Det här leder till att hon genom att ta jobb som servitris och en del andra uppdrag får ägna sig åt att återställa balansen i sin ekonomi.

En cirkel sluts också i och med att gamla kompisen Sophie åter hittar Frances, detta efter att själv en tid ha bott i Japan, dess värre i ett olyckligt äktenskap.

I sitt sätt att berätta en historia är den här filmen släkt med franska filmer från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal.

Men den är amerikansk – mer antydningar än öppet berättande om sex – när det gäller Frances’ förhållande till män, ja faktiskt också den kvinnliga kompisen.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Klas Östergrens ”Samlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael Farrs ”Tintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody Allens ”Irrational Man”, Andrey Zvyagintsevs ”Leviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.

Melodikrysset nummer 24 2016

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.