På träff för åldringar som åren inte har tärt särskilt mycket på

Jag fyller 72 i juni, hustrun kommer i kapp mig i september. Björn Kumm fyllde 70 förra året, och efter midsommar är det Anna-Greta Leijons tur.

I går hade vi, det gamla gänget från Arken och Laboremus, samlats på Solbacken, Rysstorp, en bit från Märsta, för att hylla ytterligare en i vår krets, Hans O Sjöström, på sjuttioårsdagen.

På morgonen hade Birgitta hämtat in en vacker födelsedagsbukett från vår trädgård i Öregrund, kvistar av blommande bigarrå och häggmispel och så narcisser; själv hade jag tidigare köpt in vår födelsedagspresent, Miles Davis-boxen ”Kind of Blue”.

Som färgsymbolik var det malplacerat. Vårt ungdomsgäng var alla kind of red, radikala sossar, när vi umgicks och var politiskt aktiva i Uppsala.

I det avseendet har åren verkligen inte tärt på oss; vi finns alla fortfarande på politikens vänsterkant. Håret har blivit gråare på några av oss och de fysiska krämporna har ökat med åren, men vår intellektuella nyfikenhet och debattlusta har inte avtagit med stigande ålder.

Och det mest fantastiska – alla hittills nämnda kom – var att det kändes som att återuppta ett samtal ungefär som från i går, detta trots att flertalet av oss numera inte ses särskilt ofta.

Vi lever i dag i andra konstellationer än när vi först lärde känna varandra: Hans O är gift med Lill, jag med Birgitta och så vidare. Men eftersom inget av det där i det förflutna river i några sår numera, kan jag väl – utan att gå in på allt för privata detaljer – berätta, att vi en gång i en avlägsen tid har haft andra parrelationer än de vi nu har. Björn var, innan han åkte till USA, förlovad med Anna-Greta. Sen hade jag en kort romans med Anna-Greta, varefter hon och Hans O blev ett par. Hans O hade dess förinnan varit ihop med Birgittas syster Karin, som också var på kalaset tillsammans med sin nuvarande man, Hasse; senare levde Hans O under en tid samman med Ulla, gammal kompis till mig från Sundsvall och sen även hon aktiv i Laboremus – och Ulla var förstås också med på födelsedagskalaset. Ulla har jag inte träffat på mycket länge, eftersom hon sedan länge bor på Gotland.

Lunchen, lagad av värparet, var mycket god, och för den samt, inte minst, återföreningen med den innersta kretsen i det gamla gänget, vill jag tacka Hans O och Lill.

Och allra sist, allihop: Vi borde verkligen träffas oftare!

Viggo och Klara i Öregrund

På annandagen kom Kerstin och Bo hit till Öregrund för att lämna Viggo och Klara hos oss för några dagar. Ungarna, fyra respektive snart sju, är trygga med att vara hos morfar och mormor och är hemtama också i sommarhuset i Öregrund. Avskedet från mamma och pappa blev därför helt odramatiskt: barnen stod vid grinden och vinkade till bilen som återvände till Uppsala, och sen var det bra med det.

Inför påskaftonens äggmålning på estniskt vis hade jag inte lyckats hitta några blåsippor, men jag tittade väl för lite och på fel ställen, för Kerstin lokaliserade genast ett antal blommande blåsippor i sitt gamla sommarland. Du kan se bildbevisen här.

Kerstin hann alltså gå runt i trädgården innan hon och Bo åkte, och före avfärden undfängnades de och vi övriga dessutom av Birgitta med lammstek och hasselbackspotatis. Även barnen åt av detta.

Men med barn i huset får man ju anpassa kosten också efter deras preferenser. När Viggo och Klara i dag var med mig och Birgitta till Konsum och jag frågade Klara vad hon ville ha till lunch, så pekade hon på ett paket varmkorv, så det fick det bli. Och i morse gick det åt rätt mycket Rice Krispies och Coops Choko Spooks, frukostflingor så söta att morfar med sin diabetes knappt vågar lukta på dem.

Barnen leker förstås mycket utomhus på vår stora, kuperade och omväxlande tomt, där de känner sig hemma, men de kan också förbluffande väl (med tanke på deras ålder) orientera sig i det övriga Öregrund, åtminstone den del som finns någorlunda nära vårt hus. Lilla Klara kan på långt håll peka ut vägen till vårt hus och känner förstås igen Konsum och lekparken som ligger på vägen dit. Och i dag då vi tog oss till en större lekpark, jag och Birgitta till fots och Viggo och Klara på sparkcykel, pekade hon på Café Floras trädgård och visste att vi hade fikat där i trädgården när familjen Kokk-Strömberg var här förra sommaren.

Lekparken vid Klockstapeln håller på att storrenoveras och har bland annat försetts med ett gigantiskt klätterskepp i två våningar, med repstegar och prång och klättervägg och rutschkana. Viggo tog genast skeppet i besittning, medan Klara avvaktade, grävde i den omgivande sanden med sin nya hink och spade och de övriga sandlådegrejor vi handlade på Konsum som ersättning för dem som gick åt i förra årets mordbrand.

Men sen klättrade hon, efter att ha lovats stöd och hjälp av morfar, en assistans som i själva verket inte behövdes, upp till storebror, och så var leken i full gång. Under sista passet var Klara Pippi Långstrump och hade bakat sandkakor åt Viggo som fick rollen som pappa Efraim.

Barnen har sina fasta sovrum här hos oss i Öregrund: Klara sover i sin mammas gamla rum och Viggo i morbror Mattis. Vi har ett bestånd leksaker och böcker här för barnbarnens skull, och jag och Birgitta turas om med att läsa saga för dem. I går kväll läste mormor för Klara och morfar för Viggo; i kväll gör vi tvärt om.

Viggo valde ut två böcker som han ville höra: Lena Arros och Catarina Kruusvals ”Fastrar och fullriggare” och Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius’ ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Klara sa tidigt att hon var trött och valde därför ut bara en bok, Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”. Mycket riktigt somnade hon nästan med det samma.

Men mitt under morfars sagoläsning för Viggo i rummet bredvid vaknade hon igen. Det räckte dock med att morfar lovade komma tillbaka när han hade läst klart för Viggo, och mycket riktigt låg Klara där, vaken, när morfar tittade in efter att ha släckt inne hos Viggo. Morfar och mormor hade tänkt se först Parlamentet, sen Håkan Nesser-filmen i TV, så Klara fick följa med morfar till TV-rummet, där det finns en säng. Mormor la Klaras täcke om henne, och efter en stund somnade hon tryggt, trots att TV-ljudet var på.

När filmen var till ända, drog vi ner persiennerna och lät henne sova kvar där hon var, lämnade dock en springa öppen till korridoren, där det var tänt.

En stund efter midnatt väcktes morfar av ett ljud utifrån köket, det rum som ligger mellan korridoren och vårt sovrum, och hittade där en vaken och lite bekymrad Klara, som genast lät sig tröstas i morfars famn. Nu ville hon i stället sova hos morfar.

Och det fick hon förstås.

Både morfar och Klara somnade snart bredvid varandra och sov lugnt och stilla till fram emot åtta. Det som väcke Klara då var att hon hörde att Viggo var vaken och ute i köket.

Sångens makt

”Det är kraft i vårt förbund” hör till Joe Hills (1879-1915) mest sjungna sånger, kanske för att den appellerar till sammanhållning och kan appliceras på olika typer av vänsterrörelser.

Originalet, ”There Is Power In a Union”, publicerades första gången 1913 i femte upplagan av IWWs lilla röda sångbok, ”Songs To Fan the Flames of Discontent”. Som så många andra av Joe Hills (Joel Hägglunds) sånger har den en frikyrklig förlaga, ”There Is Power In the Blood of the Lamb” av Lewis E Jones (1865-1936), på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”.

Liksom i flera andra liknande fall parodierar Joe Hill den religiösa ursprungstexten och polemiserar mot den. Han gör det bland annat genom ordvrängerier: En mer näraliggande frälsning än ”the blood of the Lamb” ger ”the Grand Industrial Band”. Organisera er, arbetare i alla länder, och ni ska behärska världen!

Monica Nielsen sjöng Rune Lindströms svenska översättning, assisterad av
Lasse Bagges trio, på Olof Palmes valturné 1970. Publiken hänfördes, kokade, men folk från frikyrkor, där man var bekant med Lewis E Jones’ original, protesterade i media. Monica ändrade då ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Det är kraft i vårt förbund

Amerikansk originaltext: Joe Hill (”There Is Power In a Union”), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”, på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”)
Svensk text: Rune Lindström, 1963

Tror du på frihet och människorätt?
Kom då och var med uti våra led!
Vill du att slaven skall äta sig mätt?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft
där vi vandrar hand i hand.
Kom nu med, led vid led!
Det är kraft, det är kraft
som skall styra alla land
med vår enhets heta brand.

Tror du på paradissalarnas fröjd
men bor i barack med pöbel och pack?
Vill du ha vingar i himmelens höjd
du som svalt i klov och i black?

Det är kraft, det är kraft…

Om du på gudslammets blod blivit mätt
kom då och var med uti våra led!
Vill du ha skinka och äggomelett?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Gillar du busar som spöar dig mör,
du utanför står vår arbetarkår.
Önskar du ingenting innan du dör?
Ät ur basens hand som ett får.

Det är kraft, det är kraft…

Arbetarbröder i syd och i nord
kom och var med uti våra led!
Kräv nu vår människorätt på vår jord!
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Alternativa svenska översättningar: signaturen Sege (”Det är makt i en sådan union”), 1929, samt Ture Nerman (”Där är makt i en union”), 1951

På skiva:
Pierre Ström, Oscar Norrman & Anders Granell: ”Joe Hill lever!!!”, Riksteatern och YTF MUD-501360, 1979

There Is Power In a Union

Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joseph Hillstrom/Joel Hägglund), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”),

Would you have freedom wage slavery,
Then join in the Grand Industrial Band;
Would you from misery and hunger be free?
Then come! Do your share like a man.

There is power, there is power
In a band of Working men,
When they stand, hand in hand.
That’s a power, that’s a power
Ehat must rule in every land –
One Industrial Union Grand.

Would you have mansions of gold in the sky,
And live in a shack, way in the back?
Would you have wings up in heaven to fly,
And starve here with rags on your back?

-Chorus-

If you’ve had ’nuff of the ”blood of the lamb”,
Then join in the Grand Industrial Band;
If, for a change, you would have eggs and ham,
Then come! Do your share like a man.

-Chorus-

If you like sluggers to beat off your head,
Then don’t organize, all unions despise,
If you want nothing before you are dead,
Shake hands with your boss and look wise.

-Chorus-

Come all ye workers, from every land,
Come, join in the Grand Industrial Band,
Then we our share of this earth shall demand.
Come on! Do your share like a man.

-Chorus-

Skivinspelningar:
Entertaiment Workers: ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990)
Glazer, Joe: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, 1954 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Glazer, Joe & Friedland, Bill: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts LA 3 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Paulson, Mats: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP 20. 1968)
Phillips, Utah med flera: ”IWW Rebel Voices” (Flying Fish FF 70484, 1987)

Last Chorus: Bo Westman

En stor del av min barndom plus mina tonår tillbringade jag i den lilla kustbyn Juniskär, då en del av Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall. Vi bodde i nedervåningen till Kjell Nordins hus på strandsidan av vägen mot Juni och Njurunda. Strax nedanför stengärdesgården fanns bryggan med Kjells båt och även vår pappas båt. Därutanför låg fjärden med en rad öar.

Ganska tidigt i vår tillvaro där togs ön Lill-Rukan, belägen ett stenkast från bryggan, i besittning av familjen Westman: pappa Nisse, mamma Birgit, sonen Bo och lillasyster Karin. De hade sin roddbåt vid Kjells brygga och kom också och hämtade vatten i Kjells brunn. Vi blev förstås snabbt bekanta med Bo, som var född 1943; framför allt blev han kompis med min bror Matti. Snart blev det ett tecken att det var sommar, när familjen Westman, som då annars bodde i Matfors, kom ut till sitt sommarnöje. Pappa Nisse var förstås mest där under sin semester och på helgerna, men resten av familjen bodde på Lill-Rukan en stor del av sommaren.

Matti och Bo hade en vurm tillsammans: de var båda hängivna frimärkssamlare. Vi badade förstås ofta tillsammans. På den tiden fanns det en långgrund sandstrand till höger om Kjells brygga. Längre ut blev bottnen dyig, men det var fortfarande så långgrunt att man, om man kände till undervattensterrängen, kunde gå över till Lill-Rukan även om man inte kunde simma. Själv lärde jag mig simma en gång då jag kom ut på för djupt vatten och plötsligt inte längre bottnade…

Pappa Westman var, när vi lärde känna honom, kamrer, senare ombudsman i Högerpartiet. Det senare spelade dock inte någon större roll för oss: Bo, som vi mest umgicks med, hade redan då en öppen och resonerande attityd.

När jag i mitten av 1960-talet återsåg honom i Uppsala – han läste in en pol mag – hörde han helt uppenbart hemma på vänsterkanten. Framför allt blev han starkt engagerad i u-landsproblematiken, och han fick mycket riktigt jobb på SIDA 1971. Arbetet på SIDA förde honom vidare till jobb i Lesotho, Moçambique, Angola och Tanzania, senare också till Bolivia och Moldavien, och det blev inte så ofta vi träffades. Men ibland sågs vi på tåget till eller från Stockholm. Särskilt roligt var det när han, ibland tillsammans med barnen, råkade vara på Lill-Rukan och jag själv hälsade på mina föräldrar och Kjell i Juniskär.

Nu har jag inte sett honom på länge, detta trots att han vid ett av våra allt mer sällsynta möten berättade, att han höll på att köpa hus i Öregrund. (Det allt för långt bort belägna och periodvis allt mer förfallna huset på Lill-Rukan hade sålts.)

Vid det här laget är det hur som helst för sent att börja leta efter honom i Öregrund. I en dödsannons i Upsala Nya Tidning läser jag, att han har dött, 65 år gammal. Så är också han borta, liksom barndomskompisen Matti. I Bos fall läser jag i en minnesruna i UNT att det var cancern som tog honom.

Begravningen ska hållas fredag om en vecka.

Det tråkiga är att jag då ska på en annan begravning, inom familjen. När man är i min ålder, duggar begravningarna tätt.

Från Norge

I min barnboksöversikt i julnumret (nummer 20) 1974 av Aktuellt i politiken (s) fanns också ett norskt fynd, en bok av Anne Catharina Vestly:

En trevlig bekantskap är norskan Anne-Cath Vestlys ”Lillebror och Knatten” (Tiden). Från en lite trevande början ror den upp sig till att bli en oerhört trivsam och vänlig bok. Lillebror, en mycket ensam pojke på fyra år, skaffar sig en låtsaskompis, en trädgren som han kallar Knatten. Boken är vardagsrealistisk på ett sympatiskt sätt.

Läsvärd intervju med Birgitta Dahl

Jag har tidigare berättat, att DN har intervjuat min hustru, Birgitta Dahl, i en liten artikelserie om att behålla nyfikenheten i livet även när man blir äldre.

Artikeln, publicerad i Dagens Nyheter den 8 maj 2008, innehåller några detaljer, framför allt om tidpunkter, som inte är helt korrekta. Men det hindrar inte att den är mycket läsvärd. Du kan hitta artikeln här.

Nytt webbhotell

Nu är bloggen flyttad och jag hoppas att vi kan slippa driftproblem här. De här servrarna står i Ångermanland, det känns tryggt.

Vad hände då? Det kan man läsa om här, här och här.

Bo

Korta meningar

ICA mask i.

Priskrig även i Östhammar

Upsala Nya Tidning fortsätter sin serie prisundersökningar, i dag (28 november) med Östhammar.

I både märkesvarugruppen och i lågprisgruppen är det relativt nya Coop Extra med 3.697 respektive 2.022 kronor billigast.

Som jag redan tidigare har noterat, har etableringen av Coop Extra rejält stuvat om i handeln i Östhammar. Mest drabbat har ICA med en supermarket och en lågprisbutik blivit; av en tidigare UNT-artikel har framgått att ICA i Östhammar har fått säga upp personal. Hemköp klarar sig bättre än ICA men är i prisjämförelsen med Coop Extra både när det gäller de 60 märkesvarorna och när det gäller de 60 lågprisvarorna över hundralappen dyrare än den kooperativa lågprisbutiken.

En ganska intressant illustration till mitt tidigare resonemang om områdesbutiker och deras roll är Coop Konsum inne i Östhammar. Den är, med 4.071 kronor för märkesvarorna och 3.387 kronor för lågprisvarorna, den klart dyraste butiken. Trots det förhållandevis korta avståndet till Coop Extra (som ligger vid utfarten ur den lilla stan) består butiken, verkar fortsatt ha tillräckligt många kunder för att överleva.

Om varför det är så kan man bara spekulera:

Troligen har Coop Konsum en trogen, också kooperationstrogen kundkrets. De före detta konsumkunder, som tycker att pris är viktigast, hade redan övergett Coop Konsum för ICA lågpris eller för stormarkanderna i Uppsala – nu återvänder dessa priskänsliga kunder till kooperationen (läs Coop Extra) för att den erbjuder det billigaste alternativet.

Man kan också tänka sig att en del av Coop Konsums kunder tänker som en dam UNT intervjuar; hon säger inte var hon handlar, men argumenten skulle kunna användas för att välja Coop Konsum: ”För mig är kvaliteten det viktigaste och jag väljer affär efter utbud. Dessutom handlar jag kravodlat och det är aldrig billigt.”

Och så är det det här med närheten: Varför ska man ta sig ut till utfarten eller till och med till Uppsala, om det finns en butik man trivs med alldeles nära ens hem?

Priskonkurrensen hårdnar

För någon tid sen uppstod det – egentligen som en sidodebatt till ett en smula angränsande ämne – en diskussion här på bloggen om hur de olika livskedjorna klarar priskonkurrensen.

I dag (26 november) publicerar Upsala Nya Tidning en stor egen prisundersökning. Tidningen har kollat priset för 60 varor i Coop Forum i Boländerna, Ica Kvantum, Ica Maxi i Stenhagen, Konsum på Ringgatan, Lidl på Liljeforstorg, Luthagens livs (ICA) och Willys på Kungsgatan.

Och inte nog med det: man har gjort undersökningen i två delar, dels så att den omfattar märkesvaror, dels så att den omfattar lågprisvaror. När det gäller märkesvarorna har man jämfört varor av samma märke, vilket på ett sätt är rättvist men ändå inte ger en fullständig bild. I märkesvaruundersökningen saknas slutsummor för dels Lidl, dels Konsum på Ringgatan, detta för att de inte för alla undersökta varor av just det märke undersökningen omfattar. Konsumbutiken på Ringgatan har förmodligen Coop-märkta (och därmed billigare) varianter av flera av de saknade varorna.

I lågprisundersökningen ligger Konsum på Ringgatan högst i pris. Men det är intressant att se, att den relativt närbelägna ICA-hallen Luthagens Livs är näst dyrast; Konsum ligger 29 kronor över på de 60 varorna. I märkesvaruundersökningen är Luthagens Livs dyrast bland de redovisade butikerna (Konsum på Ringgatan finns alltså av angivna skäl inte med i den kategorin).

När det gäller märkesvaror är Willys billigast med 3.523 kronor, följt av ICA Maxi med 3.597 kronor. Vad som emellertid är intressant med tanke på den diskussion vi har fört här på bloggen är att Coop Forum i Boländerna med 3.620 kronor ligger obetydligt över ICA Maxi men rejält under ICA Kvantum (3.883) och alltså även Luthagens Livs.

I lågprissegmentet är Lidl billigast (2.732). Men god tvåa, med 2.826 kronor, ligger Coop Forum. Coop Forum är således här billigare än både ICA Kvantum (2.836), Willys (2.862) och ICA Maxi (2.904), givetvis också än de redan nämnda Luthagens Livs (3.499) och Konsum på Ringgatan (3.528).

Att Coop Forum klarar sig så bra i undersökningen intresserar UNT – tidningen har intervjuat stormarknadens chef Magnus Wikström:

– Vi låg för högt för två år sedan. Nu har vi anställt två prisstrateger som gör egna prisundersökningar. Syftet är att ligga så nära vår största konkurrent ICA Maxi som möjligt.

Att områdesbutiker som Konsum på Ringgatan och Luthagens Livs ligger en bra bit högre i pris än de här stora hallarna, dit folk från hela stan åker och handlar, överraskar väl ingen.

Men det finns ju andra aspekter än pris på butiksval också. Vi handlar i Konsum på Torbjörns torg (som inte finns med i UNTs undersökning) därför att vi vill ha butiken kvar. Vi vill kunna promenera till butiken varje dag, och för det är vi beredda att betala lite mer.

Hur skulle vi förresten – billösa som vi är – få hem varorna från Coop Forum i Boländerna, hur mycket billigare det än är att handla där. Dit åker vi någon gång då vi till exempel vill ha sådant som färsk fisk, som man inte kan köpa i vår närbelägna konsumbutik.