Sommar i P1 med Kenneth Macartney

2 juli 2015 16:28 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Kenneth Macartney är Kanadas ambassadör i Sverige men talar, om än med viss brytning, svenska helt flytande. En gång i världen kom han som utbytesstuderande till Sverige, Falun närmare bestämt, där han efter att ha gjort samma sak hemma i Kanada tog studentexamen en gång till.

Mot bakgrund av varför han nu är här var det föga förvånande att han slog broar mellan sitt hemland och sitt tjänstgöringsland, och det finns förvisso likheter mellan de här båda länderna, till exempel i fråga om det nordliga geografiska läget och vurmen för ishockey. Men de kulturella broar han slog omfattade också kultur. Han nämnde att en kanadensisk konstnärsgrupp, Group of seven, tog intryck av skandinaviskt landskapsmåleri, av konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad.

En ganska stor del av sitt eget land lyckades han täcka in genom att berätta om den långa cykeltur – 500 mil – han och hans brorsa företog från hemmet i Victoria på Vancouver Island till OS i Montreal 1976. 40 dagar tog det. Kolla själva på kartan – det rör sig om en cykeltur som sträcker sig i stort sett över hela den nordamerikanska kontinenten.

Hans beskrivning av sitt hemland är, det bör man hålla i minnet, gjord av en diplomat, men till hans fördel talar ändå att han inte väjer för att berätta om det landets ursprungsfolk, indianer och inuiter, har utsatts för. Han berättade till exempel på den behandling – avskiljande från föräldrarna och skolgång med anglifiering som målsättning – inuiternas barn fick genomlida.

Och sympatiskt nog nämnde han med gillande de nya kanadensare som har kommit till landet från icke-europeiska länder, berättade bland annat en rar historia om hur en snöboll mot en grupp av nyanlända skolelever av ugandiskt ursprung leder till ett uppsluppet och förbrödrande snöbollskrig. Ugandierna lär sig snabbt! Macartney spelade, som en brygga till ugandierna, somaliern ”Wavin’ Flag” med K’naan.

Kanske var det mot den här bakgrunden logiskt att den enda svenska artist han spelade på skiva var Laleh.

Annars var musiken kanadensisk. Många av artisterna är välkända också här, sådana som Bryan Adams, Joni Mitchell och Neil Young, och Leonard CohensBird On the Wire” fick vi höra med K D Lang.

Elisapie Isaac är kanadensiska med inuitisk mor.

Och fransk-kanadensarna representerades av Fred Pellerin.

Sommar i P1 med Georgios Karpathakis

1 juli 2015 19:03 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Giorgios Karpathakis hade ett mycket angeläget ämne för sitt Sommar-program, ADHD. Inte så att jag själv är drabbad av det men jag känner andra som på olika sätt har drabbats av den här funktionsrubbningen.

Karpathakis berättar hur den här störningen tidigt gjorde hans förhållande till skolan milt talat problematiskt, hur det ledde till konflikter och flyktförsök, så småningom med allt flitigare användande av droger, också desperata försök att slippa alltsammans genom att ta sitt liv.

Till slut kom han ändå på fötter efter att ha fått en ADHD-diagnos och, kanske främst, då förstå sig själv. ”Kriget med mig själv” var, för att citera Imperiet, slut. Nu försöker han hjälpa andra i samma situation.

Hans berättelse är mycket angelägen, så också hans ärende.

Ändå känner jag mig tveksam till att det här fick fylla just ett Sommar-program. När det här programmet startades, var programdevisen ”Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”.

Något lättlyssnat utgjorde Karapathakis’ program inte i någon av de här miljöerna.

Och ser vi till musikvalet, spelade Karpathakis visserligen ytterligare några kända namn, till exempel Tracy Chapman, Mauro Scocco och Simon & Garfunkel, men det mesta av musiken var med all sannolikhet okänd mark för de traditionella Sommar-lyssnarna.

Sommar i P1 med Clara Henry

30 juni 2015 15:48 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Clara Henry pratar som en fors i sitt Sommar-program, och min hustru, som har hörselproblem, säger med en suck, att hon inte hinner uppfatta det dagens sommarpratare säger.

Mitt problem med hennes sommarprogram är, att jag – trots att hon har 300.000 följare på Youtube (eller kanske just därför) – inte känner till henne. Har aldrig hört talas om henne, vad jag minns. Och kanske är just det här intressant. Det som i dag i vid mening är media når människor selektivt, kan ha stor spridning utan att för den skull inte nå mer än delar av den möjliga publiken.

Jag slog själv igenom i media i mycket unga år och har verkligen inget emot att andra mycket unga – Clara Henry är 21 år – gör detsamma. Det fanns till exempel särskilda ungdomstidningar, när jag själv var ung, men i dag finns det ett nytt problem: En krympande skara, särskilt av yngre människor, prenumererar i dag på dagstidningar och köper kvällstidningar.

Jag medger att det här är en utvikning från ämnet, men en inte särskilt långsökt sådan.

Också jag uppfattar stora delar av Clara Henrys sommarprogram som pladder, ibland roande pladder men ändå i grunden pladder.

Jag är till exempel inte av den typen som blir besvärad av hennes föredrag i ilfart om mens, men mens är kanske ändå inte ett ämne som kommer i första rummet, om man ska välja ämne för ett sommarprogram.

Samtidigt vill jag ge henne en eloge för hennes förmåga att ge en ålderdomlig pluralform en helt ny innebörd. Jo, även jag hör till kretsen av dem som fram mot årsslutet dricker Apotek-Arnes julmust, fast i mitt fall håller jag mig till light-varianten.

Jag gissar att många av dem som hade problem med hennes prattempo också kan ha haft motsvarande problem med stora delar av musikvalet. Fast där hittade jag själv i alla fall några artister som även jag kände till, Veronica Maggio, Timo Räisänen, Robyn, Håkan Hellström.

Men det vore intressant att få veta om redaktionen för Sommar egentligen har gett upp den gamla tanken med programmet, att det görs för en publik som om och om igen varje dag klockan 13.00 slår på P1.

Svag Venstre-regering ska manövrera Danmark

30 juni 2015 0:16 | Politik | Inga kommentarer

Jag har leget lågt med att skriva om följderna av det danska valet. För egen del har jag, trots att regeringsbildaren Lars Løkke Rasmussen, Venstre, gjorde den obligatoriska sonderingsrundan på den mycket knappt segrande borgerliga sidan, inte trott att utsikterna för en borgerlig majoritetsregering var särskilt stora, och ännu mindre var utsikterna för att hitta ett gemensamt politiskt program.

Ledaren för valets stora vinnare, Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, ställde förstås, klädsamt nog, upp i förhandlingarna men kunde sen konstatera, att partiet inte såg sig få gehör för sin politik. Den reella stötestenen här var nog inte invandrings/flyktingpolitiken utan snarare det faktum, att DF omfattar socialpolitiska strävanden, som gynnar småfolksdelen av dess väljarkår. En regeringsuppgörelse i de sociala frågorna skulle å andra sidan stöta bort det mer nyliberala Liberal Alliance. Konservative Folkeparti slutligen är för sargat för att orka regera.

Alltså blev det en enpartiregering (V), till sin sammansättning anmärkningsvärd så till vida som att den består av 12 män och 5 kvinnor – här kan man inte skylla på effekter av förhandlingar med flera partier. Det här är sammansättningen på den nya minoritetsregeringen:

Lars Løkke Rasmussen, statsminister
Claus Hjort Frederiksen, finansminister
Kristian Jensen, utrikesminister
Bertel Haarder, kultur- och kyrkominister
Hans Christian Schmidt, transport och byggnadsminister
Eva Kjer Hansen, miljö- och livsmedelsminister
Troels Lund Poulsen, närings- och tillväxtminister
Inger Støjberg, invandrings-, integrations- och bostadsminister
Karen Elleman, social- och inrikesminister
Søren Pind, justitieminister
Lars Christian Lilleholt, energi- och klimatminister
Ellen Trane Nørby, minister för barn, undervisning och jämställdhet
Sophie Løhde, hälso- och äldreminister
Karsten Lauritzen, skatteminister
Esben Lunde Larsen, utbildnings- och forskningsminister
Carl Holst, försvarsminister och minister för nordiskt samarbete
Jørn Neergaard Larsen, arbetsmarknadsminister

Den här regeringen har bara Venstres 34 mandat i Folketinget, men för att få majoritet behöver den stöd av 56 röster.

I regeringsförklaringen utlovas oförändrat skattetryck, men man lägger märke till dels att Danmark ska få en ännu stramare invandringspolitik men ingen nolltillväxt på hälsovårdsområdet.

Det här lämnar öppet för uppgörelser med Dansk Folkeparti, men svårigheterna att få en fungerande borgerlig majoritet – se ovan – består, och dessutom blir det fråga om en ytterst knapp majoritet.

Så danska media har redan börjat spekulera om politiska uppgörelser också över blockgränserna.

Ett par av mittenpartierna på vänstersidan, socialliberala Radikale Venstre och det nya gröna Alternativet, har nämnts som tänkbara samarbetspartners, och de går säkert att nå överenskommelser med i vissa sakfrågor.

Men ett mer stabilt underlag för Venstres regering skulle Socialdemokratiet, i dag Danmarks största parti, kunna utgöra. Någon koalition blir det säkert inte fråga om, men Socialdemokratiet kan nog tänkas förhandla och göra upp på områden, där överenskommelser mellan de borgerliga skulle ge ett från socialdemokratiska utgångspunkter mycket sämre utfall.

Så bli inte störtförvånade, om Socialdemokratiet, bland annat för att hålla Dansk Folkeparti kort, gör upp med ärkefienden Venstres borgerliga minoritetsregering.

Detta sagt i fullt medvetande om att Socialdemokraterne ser den nya partiledare de just har valt, dessutom enhälligt, Mette Frederiksen, som en i grunden mer socialdemokratiskt profilerad partiledare än föregångaren, Helle Thorning Schmidt.

Sommar i P1 med Tom Alandh

29 juni 2015 16:41 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Dagens Sommar-pratare var journalisten och filmaren Tom Alandh. Här finns åter igen ett jävsproblem att redovisa. Jag känner honom inte närmare, men jag var med i Enköping, när han visade sin långfilmslånga film ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”. Dessutom är min hustru, Birgitta Dahl, en av dem som intervjuas i filmen. Jag har skrivit om det här här på bloggen.

Jag har sett en hel del annat ur Tom Alandhs långa verkslista, som också innehåller porträtt av andra personer som även jag har träffat i verkliga livet. Det främsta exemplet är Monica Zetterlund. Men jag vill genast tillägga, att många av de människor som står i fokus för hans filmer varken är hjältar eller superkändisar utan vardagsmänniskor, en del av dem med de brister som i växlande utsträckning utmärker de flesta av oss.

Till Tom Alandhs egenheter och förtjänster som filmare och journalist hör att han inte gör några tillrättalagda porträtt av de människor som förekommer i dem. Det här gäller i högsta grad hans film om Monica Zetterlund och de personer som omgav henne.

Hon får också nödvändig plats (plus två egna låtinsjungningar, ”Underbart är kort” och ”Under vinrankan”) i det här programmet, som kanske hade mått väl av att koncenteras lite mera. Men jag har förståelse också för Alandhs lust att visa upp sitt liv, allt från en film/reportageresa till Exjugoslavien (musikaliskt illustrerad med Cornelis Vreeswijks med fleras ”Blues för Dubrovnik”) till slutet för en gammal älskad katt.

Musikaliskt bjöd han på ett hyggligt komponerat smörgåsbord: Nat King Cole, Marianne Faithful, Sofia Karlsson, Billie Holiday, Dinah Washington och rent av Einar Ekberg.

Sommar i P1 med Anna Mannheimer & Peter Apelgren

28 juni 2015 15:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Anna Mannheimers pappa Sören Mannheimer träffade jag regelbundet och lärde också känna när han förr i världen satt som representant för Göteborg i Socialdemokratiska partistyrelsen – han var en intellektuell, logiskt analyserande, därmed mycket värdefull ledamot av den här församlingen. Sedan, när jag arbetade med min ”Vitbok” om IB, var jag också hemma hos honom och fick en mycket användbar intervju med honom.

Jag nämner det här, eftersom jag just har lyssnat på dagens Sommar-program med hans och Carin Mannheimers – henne har jag aldrig träffat – dotter Anna Mannheimer och hennes make, komikern med mera Peter Apelgren, som jag heller aldrig har mött i verkliga livet, och jag nämner det framför allt för att ett långt liv i journalistiken har lärt mig, att man som skribent bör ange eventuella personliga band till dem/den man skriver om. Nå, Sören Mannheimer nämns i programmet, men mer i förbigående.

Mammans allt för tidiga död i cancer finns däremot som en av de underliggande trådarna i programmet, till vars mest sympatiska inslag hör Anna Mannheimers bekännelse, att hon för sin del inte kan tro på att vi har mer än ett enda liv. Och mycket riktigt slutar programmet med Fred Astaire och ”Let’s Face the Music And Dance”.

Annars tyckte jag att det här programmet var lite för flamsigt för min smak, och märk då väl att jag inte hör till sorten som störs av dess öppenhet i fråga om den sexuella delen av det äktenskapliga samlivet – Anna Mannheimer och Peter Apelgren är alltså gifta med varann. De är i och för sig samstämda och snacket i det här sommarprogrammet låter som en väl repeterad fars, men sorry: Grundidén med sommarprogrammen är inte att man nödvändigtvis måste få lyssnarna att skratta.

Lite för mycket farstempo var det också över musikvalet i stort.

Sommar i P1 med Mona Malm

27 juni 2015 16:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Mona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.

Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.

Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar BergmansFanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.

Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.

Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars MolinsTre kärlekar”.

Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.

Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.

Melodikrysset nummer 26 2015

27 juni 2015 12:08 | Film, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jo, jag har lyckats lösa också dagens melodikryss, trots att det innehöll en del musik, som var obekant för mig.

”Pulp Fiction”, som Quentin Tarantino gjorde 1994, har jag till exempel aldrig sett, men jag känner åtminstone till den. Däremot har jag lyssnat mycket på Chuck Berry, vars ”You Never Can Tell” tydligen var med i filmen.

För mig var Tage Danielssons ”Sopor” från 1981 lättare att knäcka. Fast frågan här var vem som, assisterad av Grynet Mollvig och Lena Nyman, sjöng ”När vi själva inte vet”. Jo, Hjördis Petterson.

Men vi kan ju fortsätta med att blotta luckor också i mitt musikkunnande.

Pet Shop Boys är inte några jag har haft en tanke på att lyssna på. Men i dag hörde jag alltså ”Go West”.

Och världens mest sålda skivalbum, ”Thriller” med Michael Jackson, har jag aldrig heller lyssnat på.

Man kan nog säga att jag i mycket ringa utsträckning styrs av trender.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest lyssnar jag mest på för att kunna lösa Melodikrysset. Och det hade jag nytta av i dag, då ”Rise Like a Phoenix” med Conchita Wurst spelades.

Samt förstås när det gällde den inledande frågan, den som illustrerades med ”Guld och gröna skogar”. Den var en av få låtar som hade gammaldags schlagerkvalitéer, vilket bidrar till att jag också kommer i håg att den sjöngs av Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Eldeman ville dock ha hans korrekta förnamn, Hans.

Vi kan ju hålla oss kvar i naturen ett tag, också om inte vid guld så i alla fall Gyllene Tider. Per Gessle & co ville få oss att gå och fiska, och då behöver man ju bete.

Fast då behöver man ju inte åka så långt som till ”Blue Hawaii”.

Det kanske till och med nappar i ”Svansjön”. Här skulle vi dock veta, att vi i det fallet får se en balett.

”Where Or When” frågade sig Rod Stewart och Lisa Ekdahl, den senare från Sverige. Har den här duetten förresten inte varit med tidigare i Melodikrysset?

Det har möjligen ”Alexander’s Ragtime Band” också varit, dock inte redan 1911 då den skrevs.

Sist kvar att redovisa blev i dag ”So In Love”, en gång i världen insjungen av Ella Fitzgerald. Vad den här låten kallades på svenska mindes jag faktiskt inte spontant, men Gud (Google) hjälper: ” kär i dig” heter den tydligen.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa den sista av våra tre morgontidningar.

Sommar i P1 med Bengt Baron

26 juni 2015 15:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Bengt Baron blev först känd som mycket framgångsrik simmare. I sitt Sommar-program berättade han om detta, och eftersom han där tecknade bilden av sig själv som vinnarskalle, hade jag som väntat – jag är inte intresserad av idrottsliga prestationer och är främmande för idrottens tävlingsmoment – svårt att intressera mig för det här.

Fast det som stör mig mer är den vinnarskallesträvan som också har präglat hans yrkesliv som företagsledare.

Inte så att jag hade något emot att han som ledare för statliga Vin & Sprit gjorde företaget till ett av världens ledande på sitt område. Trots att han verkligen inte är någon principiell anhängare av statlig företagsamhet, tyckte han uppenbarligen att den dåvarande borgerliga regeringens beslut att sälja ut V & S till franska Pernod Ricard var korkat, så han avgick från sin post – och han fick ju rätt: Pernod Ricard var egentligen bara intresserat av att ta över guldägget Absolut Vodka.

Mot den här bakgrunden var hans häftiga utfall mot vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kanske inte riktigt konsekvent. De här båda angrep honom nämligen, när han, nu som VD för Cloetta, beslöt att lägga ner Ahlgrens (bilar, Läkerol med mera) anrika godisfabrik i Gävle.

Sådan är kapitalismen.

Mot bakgrund av det här kändes det helt fel att en av de låtar han spelade var ”Staten och kapitalet” med Blå Tåget.

Då låg ABBAsThe Winner Takes It All” närmare den anda som besjälar honom.

Mycket av det han spelade – punk, hårdrock med mera – låg också musikaliskt en bit från det jag gillar.

Sommar i P1 med Terese Christiansson

25 juni 2015 16:15 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sedan Expressen slutade publicera serier, har jag köpt och läst tidningen bara sporadiskt. Således är jag inte bekant heller med tidningens utlandskorrar, bland dem den numera frilansande Terese Christiansson som bland annat har rapporterat – har jag nu hört och läst mig till på nätet – från Afghanistan, Pakistan, de kurdiska och talibanbesatta områdena i Irak och Syrien, den inneslutna Gazaremsan och Nigeria.

Hennes berättelse i dagens Sommar är så fylld av våld, övergrepp och lemlästning, inte minst mot/av barn, att hennes berättelse inte riktigt går ihop med programmets gamla devis ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Därmed inte sagt att det inte borde ha sänts i just den här serien.

Ändå tycker jag, att hennes berättelse, trots alla hemskheter och upprörande detaljer, inte griper tag i just mig förrän hon mot slutet berättar historien om den lilla, numera föräldralösa flickan som en sen kväll frågar, om hon får sova hos Terese och om hur de sedan delar bädd. Kanske har det här att göra med att jag själv som barn har upplevt ett krig – sett flygstrid utkämpas på himlen, mött två främmande arméers soldater i min hemby, i ett skyddsrum i Helsinki skakats av bomkrevader. Fast kanske måste man, när man i radio berättar om en flicka, som i en krevad, förorsakad av en landmina, förlorar hela sitt ansikte, göra historien uthärdlig genom att berätta på ett återhållet sätt.

En mycket stor del av musiken – låtar med/av Peter Gabriel, Alicia Keys, Mark Knopfler och Emmylou Harris, Midnight Oil, Maria Kalaniemi, PJ Harvey, Cornelis Vreeswijk, Velvet Underground, Canned Heat – var sådant som jag själv lyssnar på, men jag var så starkt upptagen av det talade innehållet, att låtarna inte riktigt lyckades fånga mitt intresse.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^