Pressgrodor

18 oktober 2018 19:06 | Citat, Media | Inga kommentarer

hittade via ”Journalisten” nummer 12 2018:

Två bilar krockade i
centrala Skellefteå –
en fick föras till
sjukhus

Rubrik i Norran.se

* * *

Just nu: Regeringen
röstar bort Löfven

Rubrik i DN.se

* * *

Träd föll över man – omkom

TT

Hur länge orkar Alfabeta ge ut Galago?

17 oktober 2018 17:36 | Media, Politik, Serier | 2 kommentarer

Jag har av okänd anledning åkt ut ur Galagos prenumerantregister, och märkligt nog hittar jag i tidskriften ingen uppgift om vad en årsprenumeration kostar och på vilket bankgironummer jag kan sätta in pengarna.

Det här har lett till att jag, prenumerant sen mycket lång tid, har köpt det senaste numret i en pressbyråbutik i Uppsala, och där hittade jag nummer 3 2018, nummer 132 sen starten. Jag har nyss flyttat in till stan (Uppsala) igen efter att allt sedan veckan före påsk ha flyttat till vårt sommarhus i Öregrund, och det förklarar rimligen, varför jag först efter valet har fått tag på och sen läst det här numret, som till stor del innehåller vänsterlutande valpropaganda.

Det här börjar redan i tidskriftens inledning med en lång text à la ”Om kriget kommer” men här i varianten ”Om högern eller fascisterna kommer”. Längre fram i tidskriften hittar man också Agnes Nikiforovas och Linnea Parsons (text) och Kalle Mattssons (illustrationer) ”Revolutionsskolan”, som nog inte borde ha publicerats. Det senare gäller också Freja Erixåns oerhört tramsiga ”Partier som kändisar”. Och det enda komiska i Tyra Blomsters märkligt tecknade serie om framtidens ”bebisfabrik” är alla särskrivningar.

Under den närmast föregående redaktörsduons tid hade Galago en tämligen entydig dragning till Vänsterpartiet, men i det nu aktuella valnumret finns också en bitvis intressant intervju med den kortlivade och snart avsatte socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör i Ísland. Artikel heter ”Elvis, Island och Håkan Juholt” och är skriven av Karolina Stenström och illustrerad av serieskaparen Fabian Göransson.

Men det mesta i den politiska genren har formen serier eller skämtteckningar. Tyvärr är mycket av det här inte särskilt bra, och här kritiserar jag mer formen än det politiska innehållet men mest att helheten blir så vag. Av lite olika skäl är jag kritisk mot till exempel de serier Oskar Ek och Nanna Johansson har skapat.

Mer fantasi präglar då Steve Nybergs serie om den osynliga handen och Kristofer Ahlfeldts serie med pingviner och grävlingar som agerande.

En ganska märklig skapelse – och med det menar jag inget positivt – är Hanna Hernried ForslindsLike a Virgin”. Och varför Cecilia Vårheds serie publiceras förstår jag över huvud taget inte.

Transaktivisten Adrian Malmgrens bidrag, ur ”Wicked Hero”, är fantastiskt vältecknad, men i mina ögon blir han mer en tramsaktivist.

Vältecknad, utöver vacker också tänkvärd, är Anneli FurmarksKung och fosterland”, som skildrar ett besök i Flandern med dess minnen från första världskriget, alltsammans inbäddat i ett betagande vackert landskap.

Men sammantaget innehåller Galago för många serier som aldrig kommer att kunna vinna en stor publik. Hur länge orkar Alfabeta hålla en sådan tidskrift i gång?

Melodikrysset nummer 41 2018

13 oktober 2018 17:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Melodikrysset nummer 40 2018

6 oktober 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Hustrun och jag håller fortfarande på med uppackningen efter höstflytten från sommarvistet i Öregrund till lägenheten i Uppsala, men Melodikrysset kan man ju inte missa, och Birgitta har åkt till Södertälje för ett framträdande.

Dagens kryss slutade åter med en dubbelfråga, där jag inte kan inse vitsen med att föra samman de ingående delarna i samma fråga. Först ville Eldeman ha första ordet i titel och refräng, och det var ganska lätt, eftersom han spelade Stig Olins succé ”En gång jag seglar i hamn”, som först förekom i filmen ”Resan till dig” (1953) och sen slog som schlager med Alice Babs 1955. Sedan ville han ha sista ordet i Ernst Rolf-numret ”Jag är ute när gumman min är inne” från 1926.

Eftersom vi i en av delfrågorna har varit inne på film, kan vi ju fortsätta med övriga filmer i dagens kryss.

Den första av dem var en riktig höjdare inte bara med tanke på var den mest nervpirrande scenen i ”Mannentaket”, Bo Widerbergs filmatisering 1976 av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös lysande deckare från 1971, ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, utspelar sig.

Riktigt alla delar av Steven Spielbergs filmserie om Indiana Jones har jag inte sett, men söker man spänning, är de här filmerna sevärda. John Williams’ musik till Indiana Jones-filmerna fanns väl med redan i den första filmen i serien?

Som vanligt spelade Eldeman också musik som har nått en hyggligt stor publik genom melodifestivalerna.

I dag började han krysset med ”We Are All the Winners”, skriven av Nick Borgen och 1993 framförd av honom själv plus Team Sweden (Erika Johansson, Frida Johansson och Maria Akraka).

Gruppen Style (tidigare kallad Freestyle) tävlade 1986 med ”Dover-Calais” och kom trea i Mellon. I den här gruppen ingick bland andra Gigi Hamilton.

Amy Diamond har aldrig hört till mina personlig favoriter, men hon har strävat tappert bland annat i Melodifestivalen. Det hon sjöng där 2008, ”Thank You”, hör dock inte till det bästa hon har presterat där.

Sigge Fürst lyssnade jag ganska mycket på i yngre dar, eftersom han var programledare i Frukostklubben – det här var på den tiden då TV ännu inte hade slagit igenom. Han har gjort både filmroller och sjungit en del låtar som slog, men låten han 1946 gjorde om Grönköping blev väl aldrig någon riktig hit. Själv har jag, fast senare, prenumererat på Grönköpings veckoblad och vet dessutom, att Grönköping har hämtat en del inspiration från Hjo.

Jag lärde mig tidigt att gilla Povel Ramel – jag lyssnade gärna på honom i radion, såg en av de tidiga Knäpp upp-revyerna i tält på Läroverksplan i Sundsvall, och kusin Kreete på semesterbesök i Juniskär köpte stenkakor med Povel som vi brukade spela på vevgrammofon på glasverandan. Det här Ramel-intresset har också lett till att jag har lyssnat mycket på de artister han samarbetade med genom åren, och hans ”Fat Mammy Brown”, på scen och 1957 på skiva sjungen av Brita Borg (fast i dag spelad instrumentalt), är en riktig höjdare.

En annan gigant jag tidigt hittade i svenskt kulturliv var Evert Taube. Taube-visor sjöngs ofta som allsång, också av mig och mina kompisar på verandan i Juniskär. Då handlade det nästan alltid om att tillsammans sjunga hans sånger om skärgård och resor till fjärran länder, men han har ju också skrivit fantastiskt berörande vistexter, till exempel den i dag instrumentalt spelade ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” från 1929. Den som inte rörs av den har inget hjärta. Den här sången, som vi idag hörde i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann, är en svensk klassiker, insjungen också av bland andra Sven-Bertil Taube, Imperiet och Sofia Karlsson, ännu tidigare av till exempel Evert Ljusberg och Olle Adolphson.

Vilken inspelning av flera tillgängliga är förstås en smaksak, men jag har för egen del ofta mycket bestämda uppfattningar om rangordningen. ”Please Release Me Let Me Go” i Jerry Lee Lewis’ insjungning från 1969 är till exempel helt OK – men det finns inspelningar med andra artister, som också är hörvärda.

Och ”I Shot the Sheriff” är förvisso en suverän skapelse av Bob Marley. Men frågan är om inte Eric Claptons insjungning av den från 1973 är ännu bättre.

PS En läsare påpekar att jag inte har redovisat svaret, ett förnamn och ett efternamn, på vem som sjöng ”As Tears Go By”. Och jag ser nu att jag felaktigt har strukit och svaret, Marianne Faithfull, från min kladdlista. Hon sjöng in den h’r låten 1965, men Rolling Stones – det var Mick Jagger som skrev den – hade gett ut den på skiva redan 1964.

Giedrė Šlekytė tillbaka i Musikens hus i Uppsala

5 oktober 2018 22:04 | Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det är nu över en vecka sen jag var på Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) och lyssnade på den senaste abonnemangskonserten, betitlad ”Fagott i fokus”. Jag har berättat om min mödosamma promenad, delvis med hjälp av tillskyndande vänliga och hjälpsamma människor, till Vaksala torg, men jag har hittills inte orkat skriva om själva konserten, vilket också har att göra med att jag och Birgitta den här veckan har genomfört vår stora höstflytt från sommarhuset i Öregrund till lägenheten i Uppsala, vilken först fordrade nedpackning av kläder och skor, jättemånga böcker och filmer, krukväxter plus årets skörd av äpplen och pumpor, barnbarnens leksaker och böcker och så vidare i kartonger och kassar, alltsammans med matvaror med mera för frakt till lägenheten i Uppsala med hjälp av stadsbud – vi är själva både billösa och körkortslösa. Jag var kvar i Öregrund för att se till att allt kom med, och Birgitta hade åkt till lägenheten i Uppsala för att ta emot och släppa in stadsbuden och visa dem, var de olika kollina skulle ställas.

Men flytten var ju för den skull inte avslutad. Sen dess har vi hållit på med att sortera in alltsammans på sina platser, och det finns fortfarande rätt mycket kvar att göra.

Men tillbaka till konsertkvällen.

Kvällens dirigent var litauiskan Giedrė Šlekytė, som vi såg gästdirigera Uppsala kammarorkester för andra gången – sist gjorde hon en mycket berömvärd insats för nästan exakt ett år sen.

Den här gången öppnade hon genom att spela ett verk av en landsmaninna, ”De Profundis” för stråkorkester (1998), komponerad av Raminta Šerkšnytė, född 1975. Jag känner inte närmare till Raminta Šerkšnytės musik, men det här verket var ju skrivet för stråkar, och stråkarna i kammarorkestern, för dagen med violinisten Bernt Lysell som konsertmästare, gjorde ett gott jobb med den här ganska mångsidiga kompositionen. Verkets titel antyder ”Psaltaren” som inspirationskälla, men jag har inte haft tid och ork nog att undersöka det här sambandet mer noggrant.

Påföljande två spelade verk hade båda fagott som huvudinstrument: ”Signs” för solofagott från 2016, skriven av Kim Hedås (född 1965) för kvällens inlånade fagottist, Sebastian Stevensson. Före pausen fick vi också höra ”Fagottkonsert i F-dur” (1811, omarbetad 1822) av Carl Maria von Weber (1786-1826). Jag måste bekänna att jag inte riktigt föll för de här båda verken. Jag har inget mot fagotter som delar av en blåssektion men fagott som huvudinstrument är knepigare. Och jag greps inte heller av Stevenssons spel.

Efter pausen kom ett verk av en välrenommerad musikskapare, Georges Bizet (1838-1885) och det som spelades var hans ”Symfoni i C-dur”. I klass med hans ”Carmen” är ju inte det verk som spelades, men jag lyssnade gärna.

Pressgrodor

5 oktober 2018 16:11 | Citat, Media | Inga kommentarer

hittade via Journalisten nummer 11 2018:

”13 april: Thailändskt nyår – song kran. Firas genom att kasta vatten på varandra, då man vill möta det nya året ren:”

Svenska Dagbladet

* * *

”Jag är ju uppvuxen i ett ganska enkelt medelklasshem och trodde aldrig att jag kulle ha råd att köpa en egen lägenhet. Hur skulle jag få ihop kontantinsatsen till en sådan? När jag väl kunde köpa min första lägenhet, en etta i London, ringde jag mamma och grät. Sedan är det något jag har fortsatt att göra.”

Dagens Industri

Lång intervju med Birgitta Dahl i P1 på söndag morgon

29 september 2018 23:47 | Media, Politik | 24 kommentarer

Klockan 08.05 på söndag morgon sänds Söndagsintervjun i P1. I 50 minuter, alltså fram till 08.55, intervjuas Birgitta Dahl, under många år riksdagsledamot (S), miljö- och energiminister och slutligen Riksdagens talman.

Lyssna gärna!

PS Det ges en ny chans att höra intervjun – som jag själv tyckte blev mycket bra – i kväll, söndag, klockan 21.03 i P 1.-

Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

När Peter lärde sig vissla

28 september 2018 23:56 | Barnkultur | Inga kommentarer

Ezra Jack Keats (1916-1983) levde och verkade i New York, men hans föräldrar var judiska immigranter från Polen. Pappans efternamn var Katz, men sonen gav det en mer engelskklingande form och brukade i stället Keats som efternamn.

Ezra Jack Keats kom att bli en framgångsrik barnboksförfattare och -illustratör, och som illustratör använde han sig av collageteknik. Det senare ser man till exempel i ”Whistle For Willie” från 1964, översatt till svenska av Marianne Eriksson med titeln ”Hurra jag kan vissla!” (utgiven 1960 på Rabén & Sjögren men 2018 nyutgiven av En bok för alla).

Den här boken var mycket ovanlig när den publicerades 1964: den hade nämligen en liten afroamerikansk pojke som huvudfigur, och han skildrades som vilken amerikansk liten pojke som helst – märk att europeiska judar som Katz/Keats är lika ljusa i skinnet som de flesta amerikaner av europeiskt ursprung. Och den lille grabbens, Peters, bekymmer i den här historien är inte hans hudfärg utan att han inte kan vissla.

Han har sett en annan grabb vissla på sin hund, och då kom genast hunden springande till sin lille husse. ”Om jag bara kunde vissla!” tänkte Peter, som också hade en hund, Bobby. så även Peter försökte vissla, men det gick inget vidare – inte kom det någon Bobby.

Sedan kommer det en rad episoder, då Peter fortsätter att försöka lära sig vissla. Till exempel iförd sin pappas hatt och stående framför spegeln, och när mamma kommer, låtsas han vara pappa.

Väl ute igen hittar han en kartong, och den kryper han in under och fortsätter att träna sig på att vissla. Och till slut lyckas han: det kommer en riktig vissling.

Bobby är en bit därifrån, och när han hör visslingen, stannar han tvärt och kollar varifrån visslingen kommer. Från mig, ropar Peter och ställer sig upp med kartongen över huvudet. Och Bobby kommer rusande rakt mot honom.

Sen springer Peter hem och visar pappa och mamma, vad han har lärt sig, och de tycker att han visslar mycket bra. Och det tycker Bobby också.

Så när mamma ber Bobby gå till affären och handla åt henne, går Bobby med honom, och han visslar hela vägen dit och hela vägen hem igen.

Det är hela historien, men jag vill särskilt nämna att de bilder Keats har försett sin berättelse med är helt underbara: den tröja den mörkhyade lille pojken har på sig är vit med rosa sicksackmönster, när Peter är ute och snurrar runt, runt, börjar allting snurra runt och han blir så yr att han själv och gatan först lutar åt ena, sen åt andra hållet. Eller ta som exempel när han försöker springa ifrån sin egen skugga.

Det här är en ljuvlig bok att titta på också.

När storebror kanin passade sin lillasyster

28 september 2018 17:36 | Barnkultur | Inga kommentarer

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) hör till Sveriges allra skickligaste barnboksskapare. Tillsammans gjorde de 1983 ”Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” (Bonnier Carlsen, 2011 och på nytt 2018, återutgiven av En bok för alla).

Den är, både textmässigt och bildmässigt, en historia lite i den engelska barnbokstraditionen.

Kaninerna lever, tillsammans med andra djur, till exempel de farliga rävarna, i sin egen lantliga värld med kullar, lummiga träd och underjordiska kaninhålor. Fast i dag är inte pappa och mamma kanin hemma; de är ute och provianterar. Så deras son, bokens kaninjag, har fått i uppdrag att passa sin lillasyster, på grund av sin kroppshydda och sitt sätt att låta kallad Den Feta Näktergalen: mata henne, läsa för henne, hålla henne undan rävarna.

Det är en rar berättelse, vars snällhet ytterligare understryks av Eva Erikssons bilder. Egentligen händer inget mer dramatiskt än att lillasyster kanin tappar skorna när storebror räddar henne undan rävarna.

Storebror kanin klarar sin barnvaktssyssla med glans ända fram till dess att pappa och mamma kanin kommer hem med en stor säck morötter och tar över. En riktig myssaga!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^