Sommar i P1 med Kristina Sandberg

29 juli 2015 15:51 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentar

Sundsvall är min gamla skolstad, men eftersom jag 1971, det år Kristina Sandberg föddes, befann mig i Uppsala, har jag av naturliga skäl aldrig träffat henne i våra gemensamma hemtrakter, inte heller i det Ångermanland där jag gjorde lumpen och hade släkt och som utgör miljön för hennes prisbelönta romantrilogi om Maj, ”Att möta ett barn” (2010), ”Sörja för de sina” (2012) och ”Liv till varje pris” (2014).

Jag har inte läst de här böckerna, men eftersom de har ett hemmafrutema och hon ägande dagens Sommar åt att tala om framför allt femtiotalets hemmafruar, finns det annat som gör mig rustad att skriva om det här ämnet. Jag har arbetat i sekretariatet för den av henne nämnda Alva Myrdals jämlikhetsgrupp, den som inom arbetarrörelsen gick i bräschen för jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag har varit med om att organisera en framgångsrik kampanj mot att Nancy Eriksson, författare till pamfletten ”Bara en hemmafru”, skulle väljas till ny ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Och framför allt har jag själv under min uppväxttid i Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall upplevt hur kvinnorna på 1940- och 1950-talen, inklusive min egen mamma, var hemmafruar, medan deras män förvärvsarbetade.

Jag har alltså inte läst Kristina Sandbergs böcker, men jag fann hennes radiosummering av de tre romanerna om Maj intressant och sympatisk. Hon lever sig in i de villkor och de tänkesätt som präglade de här kvinnorna, som egentligen inte hade mycket till val – förrän vi i en yngre generation började göra något åt deras låsta situation.

För musiken i programmet stod i huvudsak kvinnor, men den handlade framför allt om kvinnor. Om jag bortser från att Eva Cassidy och ”Over the Rainbow” förekom även i dag, fanns det en hel del hörvärt att lyssna på: Nina Simone, Tina Turner, Frida Hyvönen, Nina Ramsby, Dusty Springfield, Aretha Franklin och så Janis Joplin (”One Night Stand”) och Marie Bergman (”Ingen kommer undan politiken”).

Sommar i P1 med Hans Mosesson

28 juli 2015 17:32 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Hans Mossesson är säkert för de flesta känd som ICA-Stig – också jag har roats av de här suveränt gjorda reklamfilmerna, detta utan att ens för ett ögonblick ha lockats av att för egen del börja handla på ICA. Jag får inte heller ihop hans uttalade vänsteråsikter med bekännelsen i dagens Sommar, att han även dess förinnan handlade på ICA. (Men av material på nätet framgår att han också har setts handla på Coop.) Däremot har jag all förståelse för att hans låga, ibland obefintliga inkomster som skådespelare med barn att försörja bidrog till att han, trots sin egen även i dagens program omvittnade motvilja mot reklam, till slut tog den erbjudna rollen som ICA-Stig.

Det här motivet blev tydligt när vi i programmet fick höra honom berätta om hans egen och hustruns – de träffades när hon var kioskföreståndare under den berömda tältturnén – fattigdom. Trots sin fattigdom åkte de på semester med barnen, och pengarna var slut redan innan de kom fram. Barnen fick i alla fall var sin varm korv till mat, medan föräldrarna delade på ett kokt ägg de hade med sig.

Det här är en del av bakgrunden till att Hans Mosesson blev ICA-Stig och sedan i 13 år hade den här reklamfilmsrollen. I dag är Hans Mosesson, på gott och ont, ICA-Stig i människors medvetande – i sitt sommarprogram berättade han en historia från tsunamins Thailand om detta – och själv tror jag inte att han kan ersättas i den rollen.

Annars berättade Hans Mosesson överskådligt och välartikulerat stora delar av sitt livs historia: uppväxten i ett borgerligt och välbeställt hem, sen militärtjänstgöring i flottan, där en långresa med uppehåll i ett afrikanskt land och i Argentina, lär honom ett och annat också om sådant som inte ingick i flottans reseplanering. Så han lämnar flottan och börjar i stället studera i Lund, en smula planlöst när han inte kommer in på den utbildningslinje han hade tänkt sig.

I stället dras han, bland annat efter erfarenheter från ett par andra europeiska länder, till teatern.

Under de tidiga åren i Lund dras han till vänsteraktiviteter, inte bara via engagerad teater. Demonstrationer, FNL-insamlingar, allt det som präglade delar av 1960- och 1970-talen, kom att bli en del också av Hans Mosessons liv.

De första teateraktiviteterna i Lund och Malmö följdes av att Hans Mosesson 1969 var med om att, när han och hans kompisar 1969 fick ett anbud att medverka i TV, döpa om deras teatergrupp till det självmedvetna Nationalteatern. (Ingmar Bergman lär ha protesterat.) Nationalteatern kom dock 1971 att flytta till Göteborg, där man erbjöds repetitionslokaler på en fritidsgård i Hisings Backa och att med visst kommunalt stöd arbeta i skolor och på fritidsgårdar och även utomhus.

Jag tänker här inte berätta också Nationalteaterns historia – egentligen bestod Nationalteatern ju av två olika men inte helt särskilda delar, dels teatergruppen, dels rockorkestern. Den här samlade grupperingen har ofta åsatts vänstersekteristisk stämpel, men senare har ju medlemmar förklarat, att de för egen del aldrig var kommunister, och andra kanske gick längre än de hade tänkt på grund av att de ville revoltera mot sin borgerliga uppväxtmiljö. Vare därmed hur som helst i fallet Hans Mosesson/ICA-Stig, men i dagens sommarprogram fick vi flera vittnesbörd från honom om att han har kvar sin ungdoms radikalism i detta ords bästa mening. Och när det gäller Nationalteaterns rockorkester, ställde den villigt upp och spelade vid ett minnesprogram 1996 för Olof PalmeNorra Latins skolgård; Sten Andersson talade.

Jag har i min stora samling av politisk musik förstås också Nationalteaterns skivor, och det kändes fint att i Hans Mosessons sommarprogram få höra ”Bängen trålar” och ”Barn av vår tid” och dessutom också Totta Näslund i ”Aldrig mera krig” från Tältprojektet.

I övrigt spelade Mosesson idel artister och låtar jag också gillar, två med Nina Simone (bland annat ”Strange Fruit”), Astor Piazolla (apropå ungdomens flottutflykt till Argentina), Ray Charles, Country Joe & The Fish (”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag”), Laleh, Charles Aznavour, Pink Floyd

Och så spelade han en låt som jag har döpt en bok efter och placerats på dess försättsblad:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Var blev ni av, ljuva drömmar? ” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

En bottenskyla ur pilsnerflaskan

28 juli 2015 10:16 | Film | 2 kommentarer

Jag har klunk för klunk svalt det som fanns i Pilsnerboxen 2, i vissa stycken en ganska roande nyutgivning av gamla svenska pilsnerfilmer. Men ”Svensson ordnar allt” (1938) i regi av Theodor Berthels och manus av samme Berthels plus Gösta Werner känns som en bottenskyla ur en flaska som har fått stå kvar allt för länge.

Detta sagt trots att huvudrollen som Charles Svensson, slaktare och ägare till en charkuteributik men med sidoinkomster även som barberare och fältskär (ett yrke som väl ligger någonstans mitt emellan), spelas av Thor Modén, men han gör ju aldrig illa ifrån sig.

Charles Svensson är änkeman med tre söner och en dotter, Mary, ett riktigt charmtroll, samtidigt busfrö, och hon gör faktiskt den här filmen sebar.

Samtidigt illustrerar hon ett av den här filmens problem. Lilla Mary talar danska, vilket nödtorftigt förklaras med att hon länge har fått bo hos en moster i København – men i själva verket är hon danska och heter Connie Meiling.

Den här filmen har nämligen en dansk förlaga från året före, ”En fuldendt gentleman”. Också musiken i den svenska versionen är dansk, sånger som inte heller jag, ganska bevandrad i den svenska schlagerhistorien, känner till.

I persongalleriet i filmen ingår två unga damer i samma hus, systrarna Svea (Sally Palmblad) och Greta Berg (Karin Albihn), till yrket pianolärarinna respektive sömmerska.

De här systrarna, som har ett litet sparkapital, satsar tillsammans med Charles Svensson på engelsk hästkapplöpning, och si, de vinner tillsammans en nätt summa pengar. (Detta leder i filmen till att Svensson själv med båt reser till England och där ser mer kapplöpning.)

Under båtresan träffar han en ung men utlevad och håglös baron, Henry Falkenstierna (Oscar Törnblom), som han städslar för att lära honom lite engelska och framför allt finare maner.

De nyrika systrarna Berg vill fira sin nya status genom att ta in på ett fint herrgårdspensionat, och dit åker även Charles Svensson med ungar och baron.

De vanliga högreståndsgästerna på pensionatet visar tydligt, att de inte vill ha sådant pack vid sina fina bord. Men då köper den nyrike Svensson hela anläggningen och bestämmer att det ska serveras havregrynsgröt och spicken sill till frukost, ingenting annat. Så de förment fina gästerna packar ihop sina prylar och flyttar.

Men Charles Svensson har en plan också för detta. Han gör om pensionatet till barnhem.

Och så förlovar han sig med Greta.

Och Svea får Svenssons nyförvärvade vän, baronen.

Sommar i P1 med Alice Teodorescu

27 juli 2015 18:05 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Alice Teodorescu är ny chef för Göteborgs-Postens ledar- och kulturredaktion. Jag har noterat vilket motstånd utnämningen av henne mötte hos folk som jobbade på de här redaktionerna – det fanns de som tog tjänstledigt och sa upp sig. Och även en utomstående måste ju konstatera, att utnämningen av henne i vissa avseenden kommer att vrida GPs liberala ledarsida i mer nyliberal, i vissa avseende också konservativ riktning. Hon har för all del skrivit krönikor också i Aftonbladet, men det intressanta är att hon fram till jobbet på GP har skrivit ledare för tre tidningar som med en smula variation betecknar sig som moderata – Svenska Dagbladet, Barometern och Gotlands Allehanda – och dessutom för centerpartistiska Skånska Dagbladet. Dessutom har hon varit kommunikationsstrateg på Svenskt Näringsliv.

När jag lyssnar på och recenserar Sommar-program försöker jag dock att alltid göra det utan att ha förutfattade meningar. I fallet Teodorescu kan jag konstatera, att vi i vissa avseenden har likartade erfarenheter. Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj, och min familjs erfarenheter av kommunismen är inte så olika dem hon och hennes rumänska familj, i tiden senare, hade när de 1989 tog sig till Sverige. Jag har faktiskt varit i Rumänien och i Bukarest med egna ögon sett den balkong, varifrån diktatorn Nicolae Ceaușescu höll sitt sista tal, innan han flydde och tillsammans med hustrun avrättades.

Alice Teodorescu och jag har också fler likheter, till exempel i det att vi från att starta med noll kunskaper i svenska snabbt blev mycket duktiga i skolan, inte minst i svenska.

Men någonstans här tar också likheterna slut. Alice Teodorescu har nämligen i sin egen framgång sin blinda fläck. Hon förstår uppenbarligen inte att många andra varken har den förmåga eller den tävlingsinstinkt hon själv har, begriper inte att vi är olika funtade vad gäller begåvning, ork, motivation och på grund av social bakgrund.

Alice Teodorescu verkar inte heller begripa, att en del av hennes åsikter säkert speglar erfarenheter och trauman i hennes eget liv – någonstans finns det en brygga mellan föräldrarnas skilsmässa och inställningen att aldrig i helvete ska en ensamstående få adoptera något barn.

När det gäller skivvalet i Alice Teodorescus sommarprogram gillade jag inte allt, till exempel Pet Shop Boys och Eva Cassidy (”Over the Rainbow” igen). Men hon spelade faktiskt en rad favoriter: Simon & Garfunkel (”The Boxer”), Adolf Fredriks musikklasser (”En vänlig grönskas ljusa dräkt”), Elton John, Enya och hela två Leonard Cohen (”Take This Waltz” och ”Anthem”).

Monsieur Hulot i plasthelvetet

26 juli 2015 18:34 | Film | 1 kommentar

Jag anser fortfarande, att Jacques Tatis (1908-1982) ”Semestersabotören” (1953) är en genialisk film – jag såg nyligen om den, eftersom den fanns i en DVD-box med Tatis samlade filmutgivning, när det gäller antalet filmer förvånansvärt liten.

Vad jag vet har jag också sett Tatis ”Min onkel” (”Mon oncle”, 1958) tidigare, dock inte på bio i samband med dess sverigepremiär – jag gjorde då lumpen. Det egendomliga är att det jag minns av den, minns jag i svart-vitt, fastän det rör sig om en färgfilm. Men jag kan ha sett den i TV, svart-vit sådan; vi hade länge svart-vit TV både i lägenheten i Uppsala och lite senare i sommarhuset i Öregrund.

Jag nämner det här därför att just den utstuderade färgsättningen är det mest påfallande, när jag nu ser den på DVD. Vad jag förstår lät Tati bland annat bygga det modernistiska helvete det hus Monsieur Hulots (Jacques Tati) syster Madame Arpel (Adrienne Servantie), hennes make Monsieur Arpel (Jean-Pierre Zola) och deras son Gérard (Alain Bécourt) bor i, servade av husa men framför allt av modern teknik, mycket mer avancerad än den man finner i Charlie ChaplinsModerna tider”. Lika utstuderade är uterummets planering med gångar och broar och dammar och färgen på gästernas kläder vid ett trädgårdsparty.

De enda som sabbar denna plasthimmel – i vårt perspektiv snarare ett plasthelvete – är Monsieur Hulot och sonen i huset, som finner varann framför allt under utbrytningar ur den här miljön.

Fadern i huset försöker dressera Monsieur Hulot i mer modernistisk riktning genom att anställa honom i sin fabrik, lika monstruöst modernistisk som hans hem. Också där går det förstås med Monsieur Hulots hjälp åt helvete.

Inte heller lyckas man gifta bort Monsieur Hulot, så till slut exporteras han till en anställning utomlands.

Allt det här är minutiöst och elegant skildrat av Jaques Tati, men i dag känns faktiskt inte ”Min onkel” som en lika lyckad film som ”Semestersabotören”. Kanske beror det på att det där plasthelvetet som han skildrar i dag inte känns lika aktuellt som på 1960-talet.

Men sevärd är den här filmen förstås ändå, fortfarande.

Sommar i P1 med Olle Jönsson

26 juli 2015 16:36 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Självfallet känner jag till Olle Jönsson och hans dansband Lasse Stefanz, dock utan att höra till någonderas fans – varken hans sång eller den dansbandsmusik Lasse Stefanz spelar tilltalar mig. Men jag begriper samtidigt varför Olle Jönssons och Christina LindbergsDe sista ljuva åren” blev ett örhänge. Med det sista vill jag säga, att mycket lite i min värld är svart eller vitt.

Jag lyssnar med intresse på Olle Jönssons Sommar-program. Somligt i det är lite för ofullgånget – intressant att han som sen blev så framgångsrik i början av sin skolgång fick underkänt i just musik, men varför fick han det? Annat, som fejden med en av de ursprungliga frontmännen i bandet, Lasse Sigfridsson, tog han inte upp.

Fenomen som scenskräck är ju inte helt okända i den bransch han arbetar i, men Olle Jönsson, i dag 59 år och med 46 album och lika många spelår bakom sig, behöver fortfarande en stunds lugn och ro med sig själv innan han kör i gång på scenen. Dessutom har han andra fobier som flygrädsla och skräck för många likadana knappar (!).

Annat som rykten om alkoholmissbruk tillbakavisade han effektivt: Det som folk har tolkat fel i hans rörelsemönster är följden av en sjukdom.

Hans kärlek till dansant musik märktes också i låtvalet, men här fanns samtidigt en variation, som kan exemplifieras med namn som Emmylou Harris, Elvis Presley, Black Sabbath, Roxy Music, The Eagles och Wings (Paul McCartney).

Att han har sidor som vetter åt oväntade musikaliska håll visade han genom två låtar, där han själv sjunger, dels Ulf LundellsKärleken förde oss samman”, dels, tillsammans med Mikael Wiehe, ”Leva tills jag dör”, en låt jag också har hört dem göra tillsammans i ”Allsång på Skansen”.

Olle Jönssons sociala bakgrund i ett fattigt och faderlöst hem – hans berättelse om hur han och en annan fattig pojke, båda lika illa klädda, av lärarinnan exkluderades från ett luciatåg i ett ”fint” hem är hjärtskärande – kanske också säger något om hans dragning till artister som Wiehe och Lundell.

Sommar i P1 med Zara Larsson

25 juli 2015 18:04 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Eftersom talangtävlingar i TV4 ligger utanför det jag skulle komma på idén att titta på, dröjde det av naturliga skäl innan jag observerade Zara Larssons existens. Men lite senare kunde en hängiven radiolyssnare som jag inte undgå henne, och dessutom har hon gjort sig känd för att ha oförblommerade åsikter, särskilt i feministiska frågor. Fortfarande är hon häpnadsväckande ung, 17 år.

Det senare förklarar förmodligen det faktum att föräldrarna fortfarande spelar en så stor roll i hennes liv. En av de få mer traditionalistiska ingredienserna i hennes Sommar i dag handlar om en mycket äventyrlig skidresa per tåg till Åre, tillsammans med familjen.

Till att börja med tyckte jag att hennes attityd, till exempel till feminismrelaterade frågor, var väl kaxig för att gå ihop med hennes ringa livserfarenhet, men under programmets gång växte min respekt för hennes engagemang. Hon gav oss en skakande berättelse om en ung flicka hon träffade i Afghanistan – när flickan vägrade ett arrangerat gifte, hällde hennes pappa bensin på hennes ben och tände på så att benen måste amputeras, och prognosen var, att hon sen skulle lämnas att dö. Naturligtvis tror inte heller Zara Larsson, att samma sak skulle kunna hända här i Sverige, men bortsett från de uttryck för hederskultur som numera har invaderat också Sverige, kan man inte bortse från det manshat feministiska kvinnor kan drabbas av också här, i stor skala på nätet, och här talar vi om svenskfödda både yngre och äldre män.

Musikaliskt kan Zara Larsson komma att gå mycket långt, lika långt som några av de kvinnliga artister hon spelade: Whitney Houston, Beyoncé, Laleh. Hennes musikaliska bredd fångas av att hon spelade så väl Adam Tensta som Elvis Presley och Aerosmith. Genom att spela ”Uncover” gav hon också prov på sin egen sångförmåga.

Melodikrysset nummer 30 2015

25 juli 2015 12:10 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 22 kommentarer

I dag innehöll Melodikrysset, med ett undantag, hörvärd musik. Undantaget var Larz-Kristerz med ”Varför vill du inte ha mig?”. Svaret på den frågan är för att sången är så usel.

Jämför till exempel med Tove Lo och ”Habits (Stay High)”.

Eller med Helen Sjöholm i ”Tobakshandlarvisa”.

Helen Sjöholm ackompanjeras av Benny Anderssons orkester, och Benny och kumpanen Björn leder oss osökt vidare till barnvise- och barnfilmsdelen av dagens kryss. Vi hörde nämligen Dana Dragomir i deras titelmelodi till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio”.

I den barnanknutna delen hittade man också Walt Disneys filmatisering från 1992 av ”Aladdin”.

Eva Cassidys insjungning av ”Somewhere Over the Rainbow”, titelmelodin i filmversionen med Judy Garland av ”Trollkarlen från Oz” (1959), är enligt min mening kanske inte den bästa, men kan den leda lyssnarna vidare, har den väl fyllt sin funktion. Ursprungligen var det här en bok från 1900, skriven av L Frank Baum. Den som vill läsa mer om film och bok kan gå vidare till Kulturspegeln, Barnkultur här på min blogg.

Bland dagens relativt många barnkulturfrågor hittade man också två visor av Alice Tegnér, ”Ekorrn satt i granen”, som skulle ge kryssvaret ekorre, och så ”Mors lilla Olle”, där vi skulle komma på var man kan hitta djuret i visan, en björn – och då skulle svaret alltså bli i ett ide.

Och med tanke på vad idet används till, blir steget inte så långt till veckans Evert Taube-visa, ”Nocturne”, också känd som ”Sov på min arm”.

My Way”, mest känd i Frank Sinatras version, har jag aldrig tidigare hört på spanska, i dag med Robbie Williams. På spanska heter den tydligen – jag har googlat – ”A mi manera”. Men ursprungligen är det här ju en fransk sång, ”Comme d’habitude”, och det visste jag förut.

Dusty Springfield kunde vi i dag höra i ”Son of a Preacher Man”.

Och Roy Orbison hördes i ”You Got It”.

Kvar att redovisa då finns bara en gammal favorit, Fats Waller. Men vad var det för låt han spelade? Någon som vet?

Sommar i P1 med Syster Karin (Karin Johansson)

24 juli 2015 16:36 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Syster Karin, Karin Johansson, är allmänt känd för de insatser hon och övriga i Alsike kloster har gjort för flyktingar. Många av oss andra beundrar henne och de övriga i klostret för deras ståndaktiga arbete, vilket för en del av oss också har sina komplikationer. Man kan nämligen förena grundhållningen att det finns situationer, då man ibland måste möta katastrofer med att ta emot fler flyktingar än vad det svenska samhället riktigt kan klara av, detta utan att man för den skull förordar fullständigt oreglerad arbetskraftsinvandring. Hur som helst: det oreglerade mottagandet av flyktingar som klostret i Alsike har ägnat sig åt är ändå sammantaget så litet, att de reglerade insläppen av folk utifrån inte på något påtagligt sätt påverkas av den här kristliga gerillaverksamheten.

Syster Karins berättelser om möten med flyktingar och flyktingbarn var berörande.

Svårare har jag det med hennes kristna tro, den som också genomsyrade hennes Sommar-program.

För egen del är jag uppvuxen i en konventionellt kristen hemmiljö, åtminstone sådan den formades av min mamma, men någonstans kring konfirmationen lämnade jag den kristna tron bakom mig. I och för sig låg det med min familjs flyktingbakgrund nära att börja grubbla över teodicéproblemet: om det finns en allsmäktig och god Gud, varför låter han då ondskan härja? Men viktigare än det här var ändå de logiska problem man, om man hade kristen tro, ställdes inför. De troende ställde den till synes logiska frågan, varifrån vi människor kom, om inte Gud fanns, men som den rationalistiske logiker jag redan då var, ställde jag då motfrågan, varifrån då Gud kom.

Jag medger att detta är en utvikning, men den finns här med anledning av att Syster Karin egentligen aldrig förklarade, varför hon, om jag får tro hennes egen berättelse, en ganska vanlig tjej, drogs till den kristna tron och klosterlivet.

Den enda nyckeln hon gav var möjligen vägen via kyrkomusiken.

När det gäller musikvalet, för övrigt utmärkt, i programmet, var mycket av det religiöst orienterat men varierat: där fanns sådant som ”Heaven” med Alice Babs och Duke Ellington, PalestrinasMissa Brevis” och gregoriansk sång. Telemann och Bach och Debussy samsades med The Manhattan Transfer (”Chanson D’Amour”) och The Beatles (”Let It Be”).

Sommar i P1 med Arkan Asaad

23 juli 2015 16:07 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

Arkan Asaads Sommar i dag var ett av de mest genomarbetade och hörvärda i år i den här programserien.

Arkan Asaad föddes 1980 i Kirkuk i Irak, och hans familj flydde därifrån för att fadern inte ville slåss i kriget mot Iran. Deras första längre uppehåll blev i Italien, varifrån han som ett av sina första minnen har faderns ganska märkliga metod att lära honom simma. Men familjen fortsatte till Sverige, där Arkan är uppvuxen. Hans skolgång under låg- och mellanstadietiden var harmonisk och problemfri, och alla hans kompisar var under den här tiden infödda svenskar. Mer problematiskt blev det på högstadiet, för hans svenska kompisar vill säga – själv hamnade han i en klass bestående av idel invandrarungdomar, någon av dem rent av från Kurdistan. De som råkade illa ut i den här nya miljön var i stället hans gamla svenskfödda kompisar. Men Arkan visade sig besitta ett sympatiskt kurage: När några av invandrareleverna trakasserade en av hans svenska vänner i matsalen, ingrep han, rent av med fysiskt våld, och vann den striden, också på så sätt att det gradvis skedde ett närmande mellan invandrareleverna och svenskarna.

Hans föräldrar acklimatiserade sig hyggligt i det nya landet, men så småningom uppstod det spänningar mellan föräldrarna, spänningar som slutade med skilsmässa. (Så småningom förstår vi lyssnare att det här nog hade att göra med åldersskillnaden mellan föräldrarna och att dessas äktenskap är ett resultat av familjeöverenskommelser över kontrahenternas huvuden.)

När föräldrarna separerar, väljer Arkan att bo med pappan, medan hans syskon blir kvar hos mamman. Det märkligaste med det här, sett utifrån nutida svensk erfarenhet, är att Arkan då över huvud taget inte längre har någon kontakt med sin mamma och sina syskon; de bor dessutom på skilda håll.

Men en ny och för Arkan helt oanad kris uppenbarar sig när fadern plötsligt får ett telefonsamtal från släkten i Irak och sen tillsammans med sonen åker dit. Det visar sig, att delar av faderns familj har råkat mycket illa ut på grund av hans flykt och nu kräver att Arkan, sonen, som ett slags kompensation ska gifta sig med en kusin. Denna kvinnliga kusin ser verkligen inte illa ut eller är otrevlig, men Arkan, uppvuxen med nutida svenska värderingar, störtvägrar.

Fadern tar så illa vid sig, att han får en infarkt och förs till sjukhus. För att rädda livet på fadern faller då Arkan till föga i äktenskapsfrågan men förklarar sedan för den tilltänkta bruden, att han alls inte älskar henne.

När far och son sedan kommer hem till Sverige, sker ändå en brytning mellan dem, och fadern deklarerar att han inte längre har någon son. Sonen, allt mer deprimerad, försöker ta sitt liv genom att köra bilen in i en bergvägg.

Men han överlever utan våldsamma fysiska skador och kommer då på att, äntligen efter alla år, kontakta modern. Hans skildring av deras första möte, på järnvägsstationen, är gripande.

Gripande är det också att få höra, att den här kraschen som en av sina följder fick att Arkan till slut också fick ny och varm kontakt med sin pappa. Och till att mamman och pappan, utan att återförenas äktenskapligt, åter började umgås som mogna och luttrade människor.

Arkan Asaads musikval talar inte på samma sätt till mig. Mycket är sådant som inte är mitt musikaliska bord, och då inkluderar jag också skivor med till exempel Michael Jackson, Rihanna och Christina Aguilera. Men två låtar hör definitivt till min musikaliska sfär: Leonard CohensHallelujah”, här med Yasmin Levy, och så ”Streets of Philadelphia” med Bruce Springsteen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^