Sommar i P1 med Isabella Lundgren

26 juli 2016 18:41 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag brukar ha koll på svenska jazzsångerskor, men Isabella Lundgren kände jag inte till före dagens Sommar. Förklaringen är nog i det här fallet att det hon har gjort på skiva har gjorts i sen tid, efter det att hon kom hem från USA. Fast hur hon är som jazzsångerska fick jag inte veta heller genom att lyssna på Sommar – hon spelade nämligen inget med sig själv.

Hennes musikval var dock av bästa slag: Billie Holiday, Edith Piaf, Bob Dylan, Frank Sinatra, Odetta, Nina Ramsby, John Coltrane, Joni Mitchell med flera. Min enda invändning gäller att hon spelade en så liten stump av ett av Arvo Pärts verk.

Men personen bakom det här urvalet, Isabella Lundgren, tyckte jag inte att jag, trots att hon var mycket självutlämnande, riktigt förstod mig på.

Någon riktig förklaring till hennes ångest och sömnlöshet i unga år fick man aldrig, inte heller till varför hon flydde verkligheten och började fantisera och ljuga, det senare i allt större omfattning.

Att hon, med sin gryende musikaliska talang, efter studenten ville till New York för att utvecklas till skicklig musiker föreföll också vara ett rationellt val, men väl i New York blev henens liv något som ändade i rent kaos och personligt sammanbrott. Hon stack från ett boende hos en släkting och hamnade med kappsäckarna på en krog i Harlem, där en anställd under de närmaste månaderna lät henne bo hemma hos sig. Hon sögs in i ett uteliv med droger och ständigt nya män (män som hon inte ens visste vilka de var, på slutet med totala blackouts som följd). Hon drack och ljög. Musikstudierna hade hon då för länge sedan tvingats avsluta.

Det kunde ha ändat i en ren katastrof, men hon kom till ett slags besinning. Så hon reste hem.

Och där vände hon sig, för att få hjälp, till Anonyma Alkoholister.

De hjälpte henne på fötter, och hon blev drogfri. Och så långt är allt gott och väl.

Anonyma Alkoholister predikar ingen ideologi att ty sig till i stället för till drogerna, men de ser – om jag får tro Isabella Lundgren – gärna att den drogberoende själv söker sig till något som ger hans/hennes liv en mening (annan än alltså drogerna).

Och i Isabella Lundgrens fall blev detta något ett slags kristen tro.

Nästan vad som helst är bättre än det liv hon levde, men jag som ända sen mycket unga år har varit aktivt icketroende och dessutom efter att i unga år ha varit absolutist sedan har använt alkohol för att på gamla dar åter, nu av allmänna hälsoskäl, avstå från alkohol, förstår egentligen inte behovet av det här trosstödet.

Men det finns också annat hos Isabella Lundgren som jag inte förstår och som hon egentligen inte rationellt förklarar. Ett exempel är att hon som älskade att äta kött nu är vegan. Men vad ska hon göra åt att vargar och björnar och tigrar fortsätter att döda andra djur och aldrig kommer att bli veganer?

Fast hennes mer allmänt formulerade princip, att man måste få ihop sina värderingar och sitt eget agerande, är också jag för.

Sommar i P1 med Johan Holmsäter

25 juli 2016 21:42 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag tyckte Johan HolmsätersSommar” blev ganska tjatigt. Som de flesta rationellt tänkande människor inser jag, att kroppen behöver fysisk aktivitet. Men det kan man utöva också utan att gå på Friskis & Svettis. Själv har jag ägnat mig åt det till exempel genom trädgårdsarbete, sådant som gräsklippning och anläggningsarbete.

Men sen en dag, när jag var ute på tomten här i Öregrund för att sätta upp hönsnät runt fruktträden (som skydd mot rådjur och harar), klack det till i bröstet och jag befanns sedan, när jag hade tagit mig till doktorn, ha fått min första hjärtinfarkt. Trots förordad medicinering har jag aldrig blivit riktigt återställd – med åren har mina fysiska besvär bara blivit värre.

Så Johan Holmsäters recept, gympa, gympa och mer gympa, är nog lite tillrättalagt av en person som ser kroppsaktiviteter som närapå det enda saliggörande. Tjatigt blir det här programmet också genom att samma budskap framförs om och om igen.

Artistlistan – Harry Belafonte, ELO, Rod Stewart, Nina Simone, Stevie Wonder, Avicii, Bob Dylan med flera – låter mer imponerande än den var. Ganska många av de valda låtarna kunde ha spelats på Friskis & Svettis.

Finland: Gröna och Vänsterförbundet tar väljare från (S)

24 juli 2016 22:22 | Politik | Inga kommentarer

I Tutkimus‘ senaste mätning för Helsingin Sanomat är genomförd 20 juni-17 juli. Det är erfarenhetsmässigt en vansklig period att göra opinionsmätningar på, men 2.421 personer har tillfrågats, varför resultatet borde vara hyggligt pålitligt

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), får i den här mätningen 21,1 procent, detsamma som partiets valresultat 2015.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 19,7 procent, vilket innebär en viss nedgång men ändå ger partiet andraplatsen. SDP verkar ha tappat kvinnliga väljare till både Vihreä Liitto (Gröna förbundet) och Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), vilket kan ha att göra med den stora överströmningen av väljare till SDP (av främst manliga väljare) från det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) – SDP har ju vunnit de här framgångarna genom en mer populistisk linje.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,8 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent. Vid kongressen tidigare i somras ersattes Alexander Stubb av Petteri Orpo som ordförande.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 9,6 procent. Partiet ligger nu på delad femte plats, och motgångarna fortsätter: senast har en av partiets riksdagsledamöter gått över till Socialdemokraterna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöds av 13,3 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 9,6 procent, detsamma som Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av detsamma.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,4 procent.

Sommar i P1 med Kim Källström

24 juli 2016 21:20 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mitt obefintliga intresse för idrott gör, att jag före dagens Sommar knappast ens hade hört talas om fotbollsspelaren Kim Källström.

Bland sommarvärdarna finns ett antal inkvoterade idrottsmän (och -kvinnor), och jag har egentligen aldrig förstått varför. Tanken att låta av olika skäl kända människor göra egna program – berätta om sitt liv och spela sin musik – måste ju i och för sig också kunna omfatta folk ur idrottsvärlden, men det faktum att man har lyckats väl inom en idrottsgren gör en ju, lika lite som det faktum att man är känd i egenskap av politiker, författare eller barnpsykolog, för den skull inte automatiskt till någon lämplig sommarpratare.

I fallet Kim Källström finns, har jag läst mig till, som aktualitetsfaktor, att han har beslutat sig för att lägga fotbollsdojorna på hyllan, detta efter det att svenska landslaget i fotboll inte lyckades så väl i EM.

Men nästan hela sitt sommarprogram ägnade han åt att skildra sin egen fotbollskarriär, från mycket unga år och fram till nu: vägen till BK Häcken i Göteborg, att det blev Djurgården i stället för IFK Göteborg, lite om åren i Frankrike och England (och däremellan, fast omvägen via träning i Oman, något om spelperioden för Spartak i Moskva. Det här skulle ju ha kunnat förvandlas till intressanta bilder från dessa skiftande miljöer, men det enda han pratar om är sin fotboll; ibland börjar man tro att han aldrig var utanför arenorna och förläggningarna.

I början och slutet av programmet får man veta, att han är gift, vid det senare tillfället också att hustrun ska doktorera. Mot bakgrund av att Kim Källström själv inledningsvis berättar om att han själv reducerade studiedelen av sin gymnasievistelse till det minimala – det var idrott för nästan hela slanten redan då – undrar man ju, hur det gick till att just de här två föll för varann och varför.

Musiken i det här sommarprogrammet är bättre, men Källström ger inga nycklar till varför han har valt artister som Gilbert Bécaud, Perssons Pack, Nina Simone, Eagle-Eye Cherry, Tomas Andersson Wij, Mando Diao och Timbuktu och just de låtar han spelar.

Men en vänlig sak vill jag i alla fall säga om Källströms sommarprogram. Han berättade där att han, vid en träff med journalister inför EM-kvalet 2015, ställde upp för stöd åt flyktingar, och det är bra att människor i hans ställning gör sådana markeringar.

Sommar i P1 med Carola Häggkvist

23 juli 2016 21:36 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.

Melodikrysset nummer 29 2016

23 juli 2016 12:31 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.

Sommar i P1 med Sara Mohammad

22 juli 2016 17:55 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Något att lyssna på i hängmattan eller på badstranden var det ju inte direkt, men Sara MohammadsSommar” var i stället ett desto mer angeläget inlägg om religiöst betingat kvinnoförtryck, viktigt att bekämpa även i vårt samhälle, när det blir allt mer synligt också här.

Sara Mohammads utgångspunkter för sitt engagemang var egna erfarenheter, i unga år plågsamt förvärvade i hennes ursprungliga hemland, den irakiska delen av Kurdistan. Hon är född 1967, i Sulaymannya, och redan när hon var sex år gammal lurades hon av sin egen mor till vad som visade sig vara en könsstympning, utförd utan bedövning – till regelverket hörde sedan också att hon inte fick berätta vad hon hade varit med om, inte ens visa den smärta hon kände även efter ingreppet.

Till det märkliga i den här historien hör att det var mamman, inte pappan, som på det här sättet förgrep sig på dottern. Den kultur mamman, religiöst och traditionsenligt, bekände sig till föreskrev det här. Och samma kultur föreskrev också annat: flickor måste gömma sig bakom hijab och bära kläder som så långt som möjligt dolde brösten och baken.

Nu var det faktiskt inte alla flickor i klassen som var ålagda såna här regler, och när hon vid ett tillfälle i skolan hade provocerats att, mot alla regler som gällde i den kultur hon hade fostrats i, bekänna att det här inte var hennes eget val, ändade detta i att en lärare talade med hennes pappa och av denne fick löfte om att Sara lite längre upp i åldern skulle få bestämma själv.

Men innan den tiden kom, råkade hon ut för något värre. Hennes bror, som hade drabbats av ”nesan” att bli dumpad av en mycket ung tjej som han hade fått som partner i ett tvångsgifte, hade nu en ny partner på gång, men för det fordrades en uppgörelse i två motsatta riktningar mellan de berörda familjerna. Så brodern kom helt överraskande in till henne, beväpnad med ett automatvapen, och svor att döda henne, om hon inte ställde upp på att gifta sig med en kille som hon alltså över huvud taget inte kände. Han sa att han tre gånger skulle ställa frågan om hon var beredd att gifta sig med den här killen, och om hon då inte hade svarat ”ja” den tredje gången, skulle han skjuta henne.

Hon sa ”nej” två gånger men sen ”ja”, det sista egentligen bara för att i stället kunna ta sitt eget liv.

Bakom dörren till rummet där det här hände visade sig sedan bland annat hennes mamma stå.

Som tur var var det fredag, och mamman och brodern och de andra skulle gå på fredagsbön i moskén.

Då passade den tvångsbortlovade bruden på att rymma, närmast i avsikt att dränka sig i en sjö i trakten.

Men när hon hade lyckats ta sig förbi moskén utan att bli upptäckt, kom hon på andra tankar: tog sin tillflykt till en kvinnlig kusin med radikala och moderna åsikter, och så började hennes långa flykt, den som så småningom, 1993, ändade i Sverige. Fast hit kom hon när hon redan hade hunnit hitta sin första man, en man som hon själv hade valt.

Här hittade hon ett samhälle med värderingar hon kunde identifiera sig med men fann sedan även här beteenden, som hon inte kunde acceptera, till exempel att mycket av det ekonomiska och övriga stöd invandrare/flyktingar fick i fallet gifta par kanaliserades via mannen.

Och vad värre var: gruppen av på olika sätt förtryckta invandrarkvinnor blev med tiden allt större också i Sverige. De här beteendena, som hon hade flytt ifrån, fanns också i vissa muslimska grupper i det här landet. Sara Mohammad har därför gjort det till sin mission att bekämpa hederskultur och kvinnoförtryck även här, bland annat tagit initiativ till bildandet av organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

För egen del känner jag stark sympati för hennes oböjliga motstånd mot att acceptera från normala svenska normer avvikande moral och beteenden, sådana som att pojkar och flickor ska dela simhall, detta utan att flickor blir tafsade på av killar som är kulturella missfoster.

Sara Mohammads musikval var fint så till vida att hon blandade musik från sin ursprungsregion med musik från Sverige (Sara Varga), Irland (U2) och Storbritannien (John Lennon‘s ”Imagine”) med låtar med invandrarbakgrund (”Euphoria” med Loreen, ”Bara få va mig själv” med Laleh).

Lästips: Jan Myrdal på Knut Lindelöfs blogg

22 juli 2016 9:30 | Media, Politik | 3 kommentarer

Knut Lindelöfs blogg – länk finns nedan till höger – är en av de bloggar jag regelbundet läser.

Där finns nu en text av Jan Myrdal jag gärna vill tipsa mina egna läsare om: Jan Myrdal skriver, med bibehållen formuleringsskärpa, om Brexit och om rumänska tiggare.

Vill ni sedan kommentera den här texten, bör ni göra det där.

Sommar i P1 med Edward Blom

21 juli 2016 21:06 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Edward Blom, berättade, fast bara i förbigående, att han under sin tid i Uppsala var medlem i Heimdal, något som åtminstone för oss som har pluggat i Uppsala betyder, att han hade högervärderingar. För mig får sommarpratare – det var han som gjorde dagens Sommar – ha vilka politiska värderingar de vill, men som radiolyssnare vill jag förstås veta, varför han hamnade just där. Men ett av problemen med hans sommarprogram var, att han aldrig för oss lyssnare förklarade, varför han gjorde det ena eller det andra.

Jag ser i pressen, att Blom är upprörd över att Sveriges radio reagerade mot att hans sommarprat innehöll så mycket om alkoholkonsumtion, detta utan att han åtminstone en smula varnade för allt för ymnigt alkoholbruk. Själv förstår jag, som själv har brukat alkohol men också har sett andra människor fara illa, därför att de inte har varit förmögna att sätta gränser för sitt drickande, att ett sommarprogram, där sommarprataren vittnar om hur han och hans vänner lever livets glada dagar snart sagt varje kväll, kanske mår bra av att balanseras åtminstone lite. Och mer begärde ju inte SR.

Ja, som ni förstår blir det många besök på krogar, pubar, klubbar, studentnationer, tyska ölstugor med flera utskänkningsställen under det här programmets gång.

Edward Blom bekänner där också sin katolska tro, och inte för att jag själv är religiös, men jag hade gärna sett hur det här våldsamma drickandet går ihop med hans religiösa engagemang.

Medan allt det här drickandet, med start i relativt unga år, pågår, genomför han också, delvis rätt förstrött, under en ganska lång period universitetsstudier i Stockholm, Uppsala och vid två olika universitet i Tyskland, i Trier och Freiburg. Alltsammans utan att ha något riktigt mål för ögonen, vilket ändar i att han får svårt att få något jobb. Ett försök att bli författare misslyckas också.

Till slut havererar han och söker vård. Men sen kommer han, om än psykiskt bräckligare, på fötter igen. Hittar till och med en hustru. Och lyckas bli mat- och vinskribent och TV-programmakare.

Om någon nu ändå inte har förstått, att jag inte gillade dagens sommarprogram, så är det något fel på vederbörandes läsförmåga.

När det gäller hans musikval, spelade han för all del Povel Ramel, Lars Demian, Charles Trenet och Monica Zetterlund men också lite för mycket av sådant som präglades av hans tyska erfarenheter.

En lite skraltig farmor

21 juli 2016 15:49 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går skulle de äntligen komma, Ella och Sofia och deras mamma Karin och förstås pappa Matti, vars sommarland Öregrund var från det han föddes ända långt fram i åldrarna. Men så blev Birgitta sjuk, gradvis allt sämre, så det här besöket blev mycket kort. Matti och Karin blev förstås rädda för att det Birgitta hade drabbats av kunde vara något smittsamt och beslöt sig, efter att först ha kollat om det fanns lediga rum på något av ortens hotell (men det gjorde det inte), för att återvända hem – i stället skulle de återkomma någon gång senare.

Men eftersom det var jag som hade handlat och lagat maten – taco med tillbehör, köttbullar som alternativ till barnen – åt de i alla fall middag med oss. Ella, som är ganska hemma här (och bland annat hade packat upp delar av leksakslådorna), provade äppelkart och gick sen med farfar till ett bättre ställe, det jättestora bigarråträdet på slänten ned mot vägen. Farfar hittade mogna bigarråer som Ella sedan mumsade i sig.

Men sen var besöket över för den här gången.

Birgitta ställde väckarklockan och gick i morse till Vårdcentralen.

Besöket där tog en evinnerlig tid, så jag hann bli rejält orolig.

När hon sen till slut kom hem, berättade hon, att det hon hade var lunginflammation, som tur är ingen smittsam åkomma. Hon hade fått penicillin intravenöst, också varit på det intilliggande apoteket och fått medicin med sig hem, och i morgon ska hon tillbaka för ny kontroll – hon hade över 39 grader i morse, och visar hon inga tecken på att sjukdomen går tillbaka, riskerar hon att skickas till Ackis i Uppsala.

Vi får se tiden an, och under tiden tar jag hand om allt här hemma.

Till lunch serverade jag blåbärssoppa med vaniljglass, båda sockerfria.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^