En lite gammaldags historia om prostitution

Jag har aldrig läst pseudonymen Karsten Wimmermarks (Nils Idströms) roman ”Birger Jarlsgatan” (1948), men jag minns att den under mina tonår lästes av jämnåriga. Inte heller har jag sett Gösta Werners filmatisering – 1949 var jag för ung för att komma in på barnförbjuden film, särskilt på en film om prostitution, men jag har inte sett den senare heller.

Ämnet kittlade biopubliken, medan filmcensuren höll igen. Uppenbarligen klipptes en del som inte ansågs kunna passera, till exempel en sexscen med en svart man, en neger som man sa på den tiden.

Jag har inte sett mycket film, signerad den här filmens regissör, Gösta Werner (1908-2009), men han var ingalunda en regissör som sysslade med att göra publikfriande sensationsfilmer. Hans filmatisering 1952 av Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” lever till exempel upp till novellförlagans styrka.

Också ”Gatan” har sina förtjänster. Sten Dahlgrens foto fångar stockholmsmiljöer som Centralstationen, Nybrokajen, Frihamnen, Humlegården, Gamla stan, gator, även näringsställen som Mosebcke restaurant och Café du Boulevard. Musiken bidrar också till tidskänslan – särskilt roligt är det att få se och höra en ung Brita Borg. Många kända skådespelare medverkar: Stig Järrel, Åke Fridell, Per Oscarsson, Mimi Pollak, Arne Källerud och, inte minst, Maj-Britt Nilsson och Keve Hjelm i ett par av huvudrollerna.

Kanske är det inte Maj-Britt Nilssons fel, men trots att historien enligt bedyranden ska grunda sig på en autentisk historia, finner jag hennes unga flicka från landet lite väl naiv. Att hon inte känner sig hemma i storstaden (det dåtida Stokholm) må väl vara, men hennes velande mellan Berra (Peter Lindgren), som visar sig vara en slem sutenör, och den hygglige kranföraren Rulle (Keve Hjelm) blir inte riktigt begripligt. Men sen löser sig allt i enlighet med de normer som stod högst i kurs: Rulle klår upp Berra, och Berra som har rymt från fängelset och nu försöker fly med göteborgståget grips av polisen. Britt (som Maj-Britt Nilsson heter i filmen) försöker förgäves få Rulle tillbaka, och när han inte längre vill, rusar hon ut i trafiken, blir överkörd och dör på sjukhus. Fast när hon dör på sjukhuset, står Rulle där vid hennes sida.

Jag har som sagt var inte läst boken, så jag vet inte hur stor del av ansvaret för detta som ligger på dess författare respektive på filmens manusförfattare, Mårtenb Edlund.

Høyre framgångsrikt men Fremskrittspartiet på dekis

Norska Aftenposten presenterade för några dagar sen en partisympatimätning från Opinion, där Høyre fortsatt är Norges största parti och där det fortsatt går utför för Fremskrittspartiet.

Fremskrittspartiet är ett högerpopulistiskt parti med främlingsfientliga drag. Under en period var det Norges ledande borgerliga parti, men sedan har det gått raskt utför för det här partiet. I den nu aktuella opinionsmätningen får FrP 11,9 procent (- 1,5), att jämföra med 22,9 procent i stortingsvalet 2009. Därmed är partiet nere på en nivå, jämförlig med partiets resultat i kommunvalet 2011, 11,4 procent.

Partiets tillbakagång syns också i dess medlemstal: Partiet, som i dag har 18.888 medlemmar, tappade över 3.000 medlemmar 2012, och dagens medlemssiffra kan jämföras med 22.876 för tre år sen.

Jag frågade en gång, på den tiden jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare, en centralt placerad norsk partivän om fenomenet FrP och dess röstmässiga framgångar och fick då det roliga och åtminstone delvis träffsära svaret, att FrP var kioskägarnas parti – men naturligtvis har partiet också tagit röster bland dem som i Norge traditionellt har röstat socialdemokratiskt.

Säkert är en del av de här människorna på drift nu igen. Høyre kniper i dag allt fler röster i områden, där Arbeiderpartiet har haft hegemoni.

Høyre gjorde ett uselt resultat i stortingsvalet 2009, 17,2, men återkom i kommunvalet 2011 med 28,0 procent. I den aktuella mätningen har partiet visserligen backat med 0,9 procent, men resultatet i den här mätningen, 34,7 procent, gör ändå Høyre till Norges största parti och, om resultatet står sig, regeringsbildare efter höstens stortingsval.

För ett regeringsskifte behöver Høyre stöd inte bara av Fremskrittspartiet utan också av två av mittenpartierna.

Av dessa får liberala Venstre 5,4 procent (- 0,2; 3,9 procent i stortingsvalet 2009, 5,3 procent i kommunvalet 2011).

Kristelig Folkeparti får i den här mätningen 5,9 (+ 0,4; 5,5; 5,6).

Ett borgerligt mittenparti, Senterpartiet, är en del av den sittande rödgröna koalitionsregeringen. Det får i den här mätningen 4,3 procent (+ 0,1; 6,2; 6,7).

Med i regeringen är också Sosialistisk Venstreparti, som i den här mätningen får 4,7 procent (+ 0,1; 6,2; 4,1).

Den ledande kraften i vänsterkoalitionen är Arbeiderpartiet, som i den här mätningen ökar med 2,2 procent till 29,7 procent (35,4 procent i stortingsvalet 2009; 31,7 procent i kommunvalet 2011).

Mandatfördelningen skulle om den här mätningen vore ett valresultatet bli:
Høyre 61 (30 i dagens storting)
AP 56 (64)
FrP 20 (41)
KrF 9 (10)
V 8 (2)
SV 7 (11)
SP 7 (11)

Dessutom skulle Rød Valgallianse trots ett lågt landsgenomsnitt, 1,4 procent (- 0,4; (1,3 procent 2009; 1,5 procent 2011)), kunna knipa ett mandat i Oslo, där parteit är starkare.

Miljøpartiet De Grønne ser, med 1,3 procent, ut att bli utan mandat.

Bengt 80 och Leif 70

Jag är i den åldern då de gamla vänner som fyller jämnt också de har uppnått en aktningsvärd ålder,

I lördags var vi i Storvreta för att fira Bengt Kettners 80-årsdag. Bengt var i unga år gift med Birgitta, och de fick då dottern Anna, som sedan växelvis bodde hos sin mamma respektive hos sin pappa. Det här har lett till att Anna anser sig ha två pappor och två mammor – den andra mamman är Inger Grandell, som blev Bengts andra fru.

Birgitta och Bengt bodde, liksom Inger, då jag lärde känna dem, på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala. På Arken bodde på den tiden – tidigt sextiotal – många medlemmar i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vars ordförande jag var, och flera av de här arkaborna blev också mina personliga vänner. Senare har både Anna och min och Birgittas dotter Kerstin bott på Arken, så jag har fortsatt haft kontakt med den här miljön genom åren.

Anna var förstås på sin pappas 80-årsdag, tillsammans med döttrarna Sara och Ella plus hunden Sudden – mellansyster Amanda, som är violinist, var upptagen av ett orkesterarrangemang. Kerstin var också där tillsammans med barnen Viggo och Klara, och från Stockholm kom vår son Matti med sambo Karin och dotter Ella. (Jo, det finns två Ellor i vår familj.)

Ganska många av gratulanterna hörde hemma i kretsen av gamla arkabor. Flera av dem – som Lennart Källströmer som skjutsade mig och Birgitta i sin bil – men inte alla fortfarande helnykterister, men det fanns både alkoholhaltiga och alkoholfria drycker på det här kalaset. Av de gamla arkaborna väljer jag att nämna några jag även senare har haft kontakt med, Käthe Elmgren samt Sigvard och Inger Lindqvist. Vid vårt bord ute i trädgården satte sig också Jimmy och Magareta Mattsson. Jimmy, som har byggfirma, har gjort renoveringsjobb åt Bengt i Storvreta och för övrigt också åt Anna i hennes sommarhus i Ekolsund. Jimmy och Mrgareta är dessuom med i samma sosseförening som både jag och Birgitta samt Bengt och Inger, och det kom förstås också andra partibekanta till det här kalaset, till exempel Anita Berger och Kjell Jernberg.

Bord och stolar hade ställts ut på gräsmattan, som lyste av blommande gullvivor. Bengt behandlar den stora gräsmattan som äng: låter vildblommorna fröa av sig och slår sen både dem och det nu höga gräset med lie.

Det var en härlig försommardag: trevligt att kunna sitta utomhus i solskenet och äta av den goda buffén, levererad av det företag, Trillers, där Kerstin arbetar som bagare. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat en rad bilder från det här kalaset: födelsedagsbarnet, hennes egna barn på tomten, huset och så vidare.

Solen sken så starkt att jag själv fick synproblem, och Birgitta fick, trots lånad solhatt, ansatser till solsting, så vi flyttade hela bordet in i skuggan av träd, och då blev det bättre.

Bland blommorna i gröngräset slog sig också Kerstin och hennes barn samt Matti och Karin och deras lilla Ella ner. Matti försökte placera Ella i mitt knä, men hon ville ner i det spännande gräset med alla blommorna. Ella har också lärt sig gå nu, så hon stultar omkring på egen hand – bara för att strax därefter åter ty sig till pappa eller mamma, som hon nu också kan kalla så.

O, ljuvliga barn i olika åldrar!

* * *

På söndag morgon var det dags att gå upp och sen per buss, tåg, T-bana och till fots ta sig hem till nästa födelsedagsbarn, Leif Karlsson. Leif bor i Enskede, där förr också hans och min gamle chef Sten Andersson bodde. Allt det där var för längesen nu. Sten är död, och Leif, som är något yngre än jag, fyllde 70. Före pensioneringen jobbade han passande nog på PRO.

När jag var ordförande i Laboremus och aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet, umgicks jag mest med vänsterfalangen i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm. Leif är ju lite yngre, så jag vet inte, hur mycket han berördes av falangstriderna i stockholmsklubben, men när jag mötte honom som assistent åt Sten Andersson, kom vi snart att finna varann: vi hamnade ofta på samma ståndpunkt och hade lätt att samarbeta med varann.

När jag och Birgitta uppvakatade honom i söndags, höll jag visserligen inget formellt tal, men jag påminde honom om gamla tider och strider, och stax föll vi nästan i varandras armar: Jag nämnde vårt gemensamma förakt för manövern att släppa fram folkpartiregeringen – Leif och jag gick inte till riksdagsgruppen vid det där tillfället när den pratades omkull; i stället gick vi till Föreningsfilmo och såg hela raddan av gamla socialdemokratiska valfilmer, några av dem nästan i spelfilmsformat, och valde ur dem avsnitt till en jubileusmkavalkad. Vi gjorde tillsammans också en dubbel-LP med röster och musik ur arbetarrörelsens historia, en skiva som det närmast är en skandal att vårt parti inte har fört över till CD.

Men dagens socialdemokrati verkar inte bry sig om sin historia och sitt kulturarv. Under buffén – mycket god även i det här fallet – satt jag tillsammans med bland andra Bosse Elmgren och hans fru Kerstin Ekberg – Bosse och jag var arbetskamrater, och Kerstin jobbade som redakör på Hotell- och Restaurangs tidning. Bosse drev envist att det skulle behövas en ny, reviderad upplaga av gamla Tidens sångbok.

För övrigt fanns det även andra gamla arbetskamrater från 68an bland födelsedaggratulanterna: Lars Hjalmarsson, sedan länge förläggare, hans fru Lena Josefsson, även hon gammal arbetskamrat från 68an, Lasses mångåriga assistent på förlaget, Maud Björklund, tidigare sekreterare åt Sten Andersson – och jo, Britta, Stens hustru, hade förstås också kommit. Liksom allas vår gamla kollega Inga-Lena Nau.

Bland gamla bekanta som var där vill jag också nämna Bengt Lindqvist, före detta statsråd, blind redan på den tiden, dock inte politiskt. Som alltid på såna här stora samlingar fanns där naturligtvis också människor som vi inte kände, men en av de yngre gästerna, Jytte Guteland, som bor i samma område och är med i samma sosseförening som Leif, kom och hälsade och pratade med oss.

Roligt var det också att få prata med Leifs musikaliska dotter Sofia Karlsson; hon satt en stund bredvid mig, och jag fick bland annat veta att hon åter har en ny skiva på gång.

Att Sofia är en musikalisk talang vet jag ju, men jag hade ingen aning om att hon också har brorsor som, utmärkt, trakterar gitarr respektivfe piano. Den här karlssonska syskonskaran uppvaktade musikaliskt sin pappa med sånger av Jules Sylvain, Evert Taube och Povel Ramel.

Leifs hustru och barnens mor heter Anne-Marie Wohlin. Jag har genom åren träffat även henne – bland annat har hon och Leif hälsat på oss i Öregrund, där vi som minne av det besöket fortfarande har en ölöppnare, formgiven på ett av de uppländska bruken. När hon pensionerades från sitt uppdrag som ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, skulle hon enligt seden där få sitt porträtt målat och valde då att porträtteras av Stig Claesson, Slas. Uppenbarligen fanns det tidigt skepsis mot det valet, men Leif deklarerade omedelbart, att om föreningen inte var nöjd med porträttet och det måste göras ett nytt, skulle han personligen köpa det claessonska verket, och det hänger nu i det rum på övervåningen där vi vistades under födelsedagsfesten.

Efter födelsedagsfesten blev det en ännu längre tur till vårt slutmål, Öregrund. I skymningen möttes vi av blommande körsbärsträd, narcisser och tulpaner i rabatterna och en nyklippt gräsmatta.

Henrik, som klipper åt oss, hade dock sparat tuvor med tusensköna och förgätmigej. Han är inte bara ett proffs på gräsklippning – han är son till en trädgårdsmästare.

Eurovision Song Contest: Sverige kom på fjortonde och femtonde plats – men halvvann samtidigt

I fallet Robin Stjernberg gick det som jag trodde: inget vidare. Men hans bidrag, som hamnade på fjortonde plats, klarade sig ändå snäppet bättre än det andra helsvenska bidraget, ”Waterfall”, som representerade Georgien.

Och ett slags halv seger fick vi ju också: Sångerskan som vann tävlingen åt Danmark är halvsvenska.

Mina sympatier och aversioner har jag ju redovisat tidigare, så jag ska inte upprepa dem, bara konstatera att jag inte begriper vad det är som får folk att rösta på det ena elle det andra sättet.

Melodikrysset nummer 20 2013

Man kan väl inte hävda att dagens melodikryss var särskilt svårt. Det innehöll visserligen en ljudillustration som låg helt utanför det jag över huvud taget inte hade hört talas om, men jag rullade upp det här, eftersom svaret såg ut att bli Adam. Jag googlade på Adam och American Idol, som nämnes, och fick upp Adam Lambert, och så testade jag några ord som kunde utgöra titeln, och den visade sig vara ”What Do You Want From Me”.

Gyllene Tider hör i och för sig inte heller till det jag brukar lyssna på stup i kvarten, men här var det lättare att komma på namnet. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Juni, juli, augusti”.

En del melodifestival- och eurovisionsschlagerlåtar blev det förstås också i dagens kryss, som sändes från Malmö.

Norske (från början vitryske) vinnaren 2009 Alexander Rybak var ju lätt att känna igen – hans ”Fairytale” är en sån där låt som genast sätter sig i ljudminnet, alltså en riktig schlager.

Från Norge kom också Nick Borgen, som 1993 tävlade i den svenska Melodifestivalen med ”We Are All the Winners”. Borgen kom tvåa.

1990 kom Loa Falkman sist i den svenska delen av tävlingen med ”Symfonin”. Att den förtjänade bättre har senare bevisats av att den blev ganska populär.

I Melodifestivalen 2006 tävlade Rednex med ”Mama Take Me Home”, en frejdig låt som jag tyckte var värd en bättre plats än den sjätteplats den fick.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har fått en helt privat innebörd för mig. När min kusin Kreete hade dött, var jag på hennes begravning nere i Skåne, och i kyrkan sjöng ett av hennes barnbarn ”Ta mig till havet”, eftersom den var en av Kreetes favoritsånger. Hennes aska fördes sedan av familjen till hennes och min egen estniska hemby Juminda och ströddes där – på Kreetes egen begäran – i Finska viken utanför vår lilla kustby.

Tvärs över Finska viken ligger Finland, dit vi flydde i februari 1944 och där vi bodde i åtta månader det där krigsåret – estniskan och finskan är ju släkt med varann, och den där krigssommaren lärde jag mig en hel del finska ord, som inte är identiska med motsvarigheterna i estniskan. Långt, långt därefter hade vi här i Uppsala en finsk dagmamma för våra barn, och jag minns att jag under en period ofta, när jag var och hämtade barnen, hörde ”Kaunis nainen” spelas på gammofon eller sjungas av barnen. Vad har nu det här med dagens melodikryss att göra? Jo, den låt jag hörde heter i original ”Pretty Woman”, stor hit 1990.

Fast våra barn har förstås också hört och sjungit hela den mer normala barnviseskatten, till exempel ”Bä, bä, vita lamm”, en av dagens ljudillustrationer.

Pensionärskategorin – som jag själv hör till – fick sitt den också: Förr hörde vi ofta ”Vill ni se en stjärna” sjungas av Zarah Leander i radion. Det är en sång från sent tjugotal, till ursprunget tysk: ”Wenn der weisse Flieder Wieder blüht”.

Den som kan tyska förstår då att den har en sommarasocciation, och då passar det väl bra att avsluta dagens svarsredovisning med ytterligare två somriga låtar.

Vi hörde den ljuvliga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess” från 1922.

Och så ett mer hotfullt budskap, signerat Tomas Ledin: ”Sommaren är kort”.

Geografisk och annan förvirring

Andra semifinalomgången av Eurovisionsschlagern led delvis av samma brister som den första omgången, men den rymde också några inte helt ointressanta bidrag.

Jag har ingenting till övers för den politiska utvecklingen i Ungern, men landets bidrag – ”Kedvesem” med Byealex (Alex Márta) var faktiskt ganska bra akustisk pop. Íslands bidrag, ”Eg á lif” med Eythor Ingi tyckte jag själv var betydligt bättre än Norges upphaussade ”I Feed You My Love” med Margaret Berger, men det kan ju ha att göra med att jag föredrar artister skolade i musik från musikalvärlden framför sådana som har skördat lagrar i Idol.

De flesta av de låtar som fann nåd inför mina öron kom med, till exempel Maltas låt med akustiskt komp och Finlands glada popdänga med Krista Siegfrids, ”Marry Me”” – detta trots att hon har medverkat i ”The Voice” – men Lettlands bidrag ”Here We Go”, som det var lite fart på i alla fall, lyckades inte ta sig till finalen.

Varför i helvete Greklands bidrag gick vidare – jag tänker då inte främst på den märkliga titeln ”Alcohol Is Free” utan på den röriga musiken – liksom falsettsången från Rumänien övergår mitt förstånd.

Och sen förstår jag inte hur det här kan anses vara en tävling mellan nationerna i Europa. Varför accepterar man att Georgiens bidrag är skrivet av två svenskar, att musiken i Azerbajdzjans bidrag är skriven av en grek och att musiken i Armeniens bidrag är skriven av en gammal medlem av Black Sabbath?

Och hur kan Israel anses vara en del av Europa?

(S) och Centern jämnstora i majmätningen i Estland

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) ökar med 2 procentenheter i Emors majmätning i Estland och hamnar därmed på 28 procent.

Samtdidigt minskar Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) med 1 procentenhet och hamnar därmed också på 28 procent.

De båda oppositionspartierna i Riigikogu (Riksdagen) är därmed jämnstora i den här mätningen.

Deras övertag över de båda regeringspartierna består.

Det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) backar med 1 procentenhet till 24 procent.

Och dess koalitionspartner i regeringen, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fädernesladnet och Res Publika) tappar likaledes en procentenhet och hamnar på 15 procent.

Mätningen är gjord under perioden 24 april-15 maj. 883 röstberättigade har tillfrågats. Av dessa har 40 procent valt vet ej-altenativet.

Växter och vård

Jag har en viss dragning till gammaldags krukväxter, sådana som min mor hade i fönstren och ute på glasverandan i det hus i Juniskär, där jag bodde under min skoltid.

Jag tänker då inte i första hand på pelargoner, vanliga i väldigt många hem. Men hon hade till exempel Kristi törnekrona, så det är inte av religiösa skäl jag har haft en sådan nästan oavbrutet sedan jag som student flyttade till Uppsala.

Min mor hade också en praktfull Nerium. Själv hade jag länge en vit och en rosa, men den rosa dog för något år sedan. Sen dess har jag varit fast besluten inte bara om att ersätta den med en ny rosa utan att nu också för första gången skaffa mig ett rött exemplar.

Redan före jul var jag in i blomsterhandeln uppe vid Torbjörns torg och frågade efter en rosa och en röd Nerium, men de hade inga Nerium inne och berättade att det var fel säsong att beställa hem den här krukväxten. Sen dess har jag då och då varit där och kollat, men förgäves.

Men trägen vinner! När jag i går åter var där för att fråga, hade de fått hem en hel binge Nerium. De flesta var röda, men ett par exemplar hade en blomning i vardande, som man med lite god vilja kunde tolka till rosa. Så jag valde ut ett exemplar av vardera och bar hem dem.

Där hade jag ett par tomma självvattnande stora krukor stående, så i dem hällde jag lite jord och så packade jag in de båda krukväxternas rötter med den jord de var rotade i i mer jord samt vattnade med lite växtnäring.

Nu står de momentant i mitt arbetsrum i lägenheten i Uppsala, men sen ska jag ta med dem till Öregrund och placera dem tillsammans med min vita Nerium ute på glasverandan i sommarhuset.

* * *

Jag har tidigare berättat om de olika krämpor, som drabbar en man i min ålder, senast om att jag förra fredan hade kallats till provtagning på Vårdcentralen här i Svartbäcken.

I dag var jag på det läkarbesök som skulle följa. Läkaren, en ung kvinna, var ny för mig, så hon ställde, både utifrån provresultaten – det fanns bland annat ett för högt underliggande blodsockervärde – och utifrån de journaler hon uppenbarligen hade läst, en mängd frågor till mig och jag tog själv upp den sak som för närvarande oroar mig mest, att min syn på det hittills hyggligt fungerande vänstra ögat har blivit allt sämre. (En gråstarrsoperation av det högra ögat för några år sen misslyckades. Jag ser med ögat men kan inte använda det för det jag älskar mest, att läsa och skriva.) Jag berättade att den här synförsämringen har kommit ganska snabbt, så hon lovade att remittera mig till ögonkliniken, som jag regelbundet besöker även av andra skäl – jag har också grön starr, Glaukom, som jag framgångsrikt håller i schack med Cosopt, som sänker trycket.

Det här läkarbesöket ändade genast i att jag åter sändes till provtagningen och fick lämna nya blodprover. Eftersom min diabetesmedicinering – numera Metformin morgon och lunch plus en dos insulin injicerad på kvällen – inte tycks ha önskad effekt jämnt över dygnet, ville hon med en kollega diskutera om man inte borde sätta in ytterligare en kompletterande medicin. Om detta återkommer hon per telefon på måndag.

Jag har öra för idiom, så när vi var klara med det medicinska, frågade jag henne om hennes språkmelodi – hon har ett pursvenskt namn – och fick till svar det jag anade: hon är finlandssvenska.

Just ingen riktig jävla schlager

Så har då den första delfinlen i Eurovision Song Contest genomförts, men än har jag inte hört någon låt som får mig själv att utbrist i lovsång.

Danmarks upphaussade bidrag, ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest, är väl hygglig, men den gör mig heller inte entusiastisk.

Emmelie har dansk mamma och svensk pappa och har bott i Stockholm, läser jag om henne, och det leder mig in på ytterligare ett spår. Vitrysslands bidrag ”Solayoh” hade faktiskt schlageregenskaper, som sångerskan, Alyona Lanskaya, lyckades framhäva, men det som gör mig tveksam är i det här fallet inte den vedervärdiga regimen i Vitryssland utan att upphovsmännen till låten heter Martin King och Marc Paelinck, namn som inte låter särskilt vitryska i mina öron.

Det här. liksom annat, tyder på att Eurovision Song Contest inte längre är en tävling mellan Europas olika länder och dessas olika musikkulturer utan allt mer ett slags Idol på alleuropeisk nivå. Mitt gamla hemland Estlands bidrag ”Et uus saaks alguse”, i och för sig en inte helt oäven ballad, sjöngs av Birgit Õigemeel, som har gjort sångkarriär via estniska Idol. Artisterna från flera olika länder har deltagit i för mig okända tävlingar som The Voice.

Den här alltså inte slumpmässiga avslipningen av allt som kunde tolkas som nationell identitet gör, att jag för egen del lyssnar lite extra noga, när det någon gång kommer något avvikande. Ett exempel är Kroatiens lite folkmusikinfluerade bidrag ”Mižerja”, med sex operasångare som kallar sig Klapa S Mora.

Andra försöker skilja ut sig från mängden genom klädsel (Moldavien) eller märklig scenshow (Montenegro). Båda dessa slogs ut, men vidare till final gick den serbiska tjejtrion Moje 3 med ”Ljubav Je Svuda”. De här tre tjejerna slog rekord i fråga om vulgär klädsel.

Borgerligt övertag i Oslo

Det är inte bara i Storstockholm det finns ett borgerligt övertag med stark lutning åt höger. Också Oslo lutar politiskt åt höger.

I några norska opinionsmätningar har det sett ut som om det lilla yttervänterpartiet Rød valgallianse skulle kunna ta ett mandat i Oslo, och det är väl det som har lockat tidningen Klassekampen att beställa en egen opinionsmätning för Oslo. Klassekampen, som startades av den maoistiskt färgade 70-talsväntern, är för övrigt numera en intressant tidning och har också gradvis lyckats öka antalet prenumeranter; tidningen är i dag sexdagarstidning och har en upplaga om 15-16.000 exemplar.

I den här mätningen får RV 3,7 procent (- 0,3) och ser därmed inte ut att klara spärren för att få mandat i Stortinget.

Det ser inte heller så ljust ut för Miljøpartiet de Grønne, som visserligen går upp med 1,4 procent men hamnar på 2,o.

I Oslo backar Arbiderpartiet med hela 5,4 procent och hamnar på 29,5 procent, vilket skulle ge 6 mandat (+ – 0).

Sosialistisk Venstreparti skulle, med 6,9 procent (- 3,4) få 1 mandat och därmed förlora en av sina platser i huvudstaden.

Senterpartiet har aldrig varit starkt i Oslo, och skulle där nu bli ännu mindre (- 0,2) – dess 0,7 procent skulle förstås inte ge något mandat nu heller.

Raketen, också i huvudstaden, på den andra politiska kanten är Høyre. I den här Oslo-mätningen får partiet 35,0 procent, vilket är en uppgång med hela 13,3 procent. Det skulle ge partiet 7 mandat (+ 3).

Det högerpopulistiska Fremskrittspartiet skulle visserlign backa 4,1 procent, men de 13,5 procent partiet då skulle hamna på räcker ändå för att partiet skulle kunna behålla sina 3 osloplatser.

De båda mittenpartier som följer Høyre klarar sig hyggligt och försvarar de platser de har i Stortinget.

Kristelig Folkeparti minskar 0,2 procent och hamnar då på 2,5, vilket räcker för att partiet ska få behålla sitt enda oslomandat.

Liberala Venstre minskar med 0,4 men behåller med 6,0 procent sitt mandat i huvudstaden.