Sommar i P1 med Fatima Bremmer

18 juli 2018 1:55 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Eftersom Fatima Bremmer har varit reporter och nyhetschef i Aftonbladet och dessutom medarbetat i Expressen och Svenska Dagbladet känner jag förstås till henne. Nu när hon skulle göra ”Sommar” i P1, gjorde jag lite mer research och fick då veta att hon lärde sig läsa och skriva redan vid tre års ålder, kände jag lite själsfrändskap, eftersom jag själv också var så där tidig (fast det var förstås i Estland).

Ändå blev jag lite irriterad när jag lyssnade på hennes ”Sommar”. Dels för att hon sällade sig till skaran som inte under programmets gång berättade vad hon spelade. Dels för att det gick lite för fort – inte så att hon var det minsta otydlig, men det blev ibland lite av rabbel i den berättande delen av programmet.

Berättade gjorde hon om journalisten, man skulle väl kunna säga världsreportern, Ester Blenda Nordström (1891-1945), under lång tid knuten till Svenska Dagbladet. Om Nordström har Bremmer skrivit en augustprisbelönad bok, ”Ett jävla solsken”, så hon kan verkligen sitt ämne. Och det hon berättar om Nordström väcker ens intresse.

Fast ibland tycker jag hon lite för mycket identifierar sig med sitt objekt – man kunde nästan tro att hon själv är lesbisk trots att hon vad jag förstår är del av ett heterosexuellt par.

Nordströms genombrott som journalist blev reportaget om de erfarenheter hon gjorde när hon tog jobb som piga på en bondgård i närheten av Nyköping. Hon namngav inte sin arbetsgivare och berättade inte var gården fanns, men det hon berättade var desto mer drabbande. Det hon skrev ledde också till förbättringar för pigorna. Fast familjen på vars gård hon hade arbetat kände sig ändå utpekad och gick till motanfall.

Det hon rapporterade fick hur som helst effekt: Pigornas i vid mening arbetsvillkor förbättrades.

Men Ester Blenda Nordström var en boren journalist och vidgade sitt arbetsfält. Trots att det var livsfarligt följde hon med som fotograf till inbördeskrigets Finland, där striderna mellan röda och vita skördade tiotusentals liv – barn dog av svält. Hon tog bilder och mådde själv illa.

Lite senare dokumenterade hon också livet bland samerna i norra Sverige och gjorde då något ovanligt, visade sympati för urinvånarna i Lappland.

Under den här resan träffade hon även Karin som under en stor del av hennes liv kom att bli hennes livspartner. Samkönade par var tabu på den tiden, och egentligen vet ingen bestämt arten av deras relation, men sannolikt har Fatima Bremmer rätt när hon driver tesen att de var ett lesbiskt par. Uppmärksamhet torde de hur som helst ändå ha väckt, till exempel när de lite senare var på en lång motorcykelutflykt tillsammans – kvinnliga motorcyklister var också myckt sällsynta på den tiden.

Ester Blenda Nordström hade många strängar på sin lyra. Hon skrev till exempel en rad banbrytande flickböcker om Ann-Mari, lite grann en föregångare till Astrid Lindgrens böcker om flickor som sticker ut och går före.

Och så är hon berömd som reporter, världsreporter för att använda ett modernt uttryck. Resorna, ofta under primitiva förhållanden, går till länder som Brasilien, Argentina och Spanien, så småningom också till Kamtjatka som ju då hade blivit en del av Sovjetunionen.

Allt det här knäckte henne fysiskt, men när hon kom hem, satsade hon ändå på något nytt, att driva ett jordbruk.

När hälsan allt mer försämrades, kom Karin, nu åter skild, till henne och skötte om henne under hennes sista tid i livet. Men Ester Blenda Nordström dog ändå men hade faktiskt klarat alla fighter och visat vägen framåt.

Fatima Bremmers i själva sommarprogrammet alltså inte förekommande skivlista hade som egenhet att hon bara spelade kvinnliga skivartister, sådana som Marit Bergman, Anna Ternheim, ”Så skimrande var aldrig havet” med Lill Lindfors (men det finns faktiskt män som har gjort den bättre!), Maria Callas, Eva Dahlgren, Oh Laura, en svensk popgrupp från Stockholm, Billie Holiday (”I’m a Fool To Want You”) och Sofia Karlsson, som jag nyligen har skrivit om.

Eftersom jag känner till The Velvet Underground, tror jag först att Bremmer ändå har gjort ett undantag, men i den låt hon har valt, ”I’ll Be Your Mirror”, är det en kvinna, Nico, som sjunger.

Sommar i P1 med Anders Thornberg

17 juli 2018 4:02 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Den nuvarande rikspolischefen Anders Thornberg gav i dagens ”Sommar” en genomtänkt och redig bild av polisens uppgifter. Han välkomnade regeringens numerära ökning av antalet anställda i polisorganisationen men tyckte, att en del av de uppgifter som i dag åligger polisen borde utföras av andra samhälleliga organ. Viktigt är också att klara förebyggande åtgärder och stärka polisens lokala närvaro. Självfallet ville han även lyfta polislönerna, men där hade han en nödvändig insikt om villkoren på arbetsmarknaden och hur lönesättningen går till.

Thornberg är en långvägare i polisyrket, där han har verkat sedan börjat av 1980-talet. Som vanlig polis började han, egentligen från Halmstad, i Stockholm, där han hade gått i polishögskolan. Han blev, trots eller kanske på grund av sin kritik mot SÄPOs oförmåga att informera, kommunikationschef där och så biträdande generaldirektör och sist chef.

Därifrån plockades han 2018 över till jobbet som rikspolischef.

Han har också fått visa vad han går för.

Under sin tid på SÄPO övertygade han de ansvariga om sin kapacitet. Gripandet i tid av den svenska terroristgrupp, som planerade ett dåd mot danska Jyllands-Posten, tidningen som hade publicerat mohammedkarikatyrerna, förhindrades av den danska polisen men efter tips från svenska SÄPO. Att vi själva i ett annat fall slapp undan ett blodbad i Stockholm city hade dock mer med tur än skicklighet att göra: terroristen i fråga lyckades bara sprängs sig själv i luften.

Men sen kom ju dådet vid Åhléns, det som jag relativt nyligen har skrivit om.

Ändå är det helt uppenbart att den förre chefen för Säkerhetspolisen, i dag chefen för Rikspolisen, har den nödvändig förmågan att spåra hoten mot samhället. Fast naturligtvis kan man ingenstans i världen skydda sig mot all terror. Jag säger bara World Trade Center.

Hur som helst känner jag stor sympati för Thornberg och hans strävanden, även om jag tycker att det han berättade om det här i sitt ”Sommar” var lite för återhållet. Fast det senare är förstås att föredra framför slå-sig-för-bröstet-skryt.

Sympatiskt är det han berättar om sin uppväxt i Halmstad, bakgrunden till att han tidigt i programmet spelar Gyllene Tider. Gyllene Tider hör kanske inte till mina favoritet, men här finns en poäng: De delade replokal med ett band som Anders Thornberg stod nära.

Hans bror Per Thornberg spelade i ett lokalt band med jazz på repertoaren, och deras ”Waltz For Lage” är faktiskt riktigt bra. Så också en annan låt med Per Thornberg på sax och dennes son Max Thornberg på bas.

Över huvud taget verkar Anders Thornberg vara förtjust i jazz. Mer jazz spelar han med Lars Danielson (nej, det här är inte förre statssekreteraren) och Lisa Nilsson och Joey DeFoncesco.

Mycket hörvärd är också ”Soul Bossa Nova” med Quincy Jones (1962).

Och vad sägs om Keith Jarrett och Palle Danielsson i ”My Song” eller om Janne Schaffer i ”Bromma Express”?

Jag hör till en generation som i folkskolan fick lära sig sjunga psalmer, till exempel ”En vänlig grönskas rika dräkt”, svensk psalm nummer 201. Jag är inte troende, men den här sommarpsalmen har en mycket vacker text och melodi. Fast att även jag väljer att avsluta med den har att göra med en annan och mer personlig relation till den som här spelar den med sin trio. Anders Widmark är en jazzmusiker som jag har hört live i Uppsala, där han startade sin karriär. Jag har suttit som (S)-representant i kulturnämnden i Uppsala, och vi gav Widmark ett stipendium på 100.000 kronor. Widmark är en lysande musikalisk begåvning. Ett annat av hans kända verk, ”Har du kvar din röda cykel”, finns inspelat med den likaså fantastiske Claes Janson, som jag senast hörde på Socialdemokratenas Första maj-möte i Uppsala i våras.

Sommar i P1 med Uje Brandelius

16 juli 2018 2:15 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ja, han heter faktiskt Uje, vilket är initialerna i föräldrarnas namn. Efternamnet Brandelius är mer känt. Uje är brorsons son till en av giganterna i svensk populärmusik, Harry Brandelius, känd bland annat för ”Gamla Nordsjön”. Själv lärde jag under min journalisttid känna Pia Brandelius, som fanns i mitt eget yrke, och hon var faster till Uje har jag senare lärt mig. Samtidigt som jag, på skiva, lärde känna Uje Brandelius, kom jag också att lyssna på hans dåvarande hustru Catti Brandelius, känd som Miss Universum när hon framträdde på scen, bland annat i Ujes band Doktor Kosmos.

Det här numera separerade paret lärde jag faktiskt inte känna under deras tid i Uppsala – de kom för övrigt från Gävle – utan för att jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik på skiva.

Över till dagens ”Sommar” som hade Uje Brandelius som värd.

Programmet började med en historia, så märklig att jag borde ha hört den förut: Ujes pappa arbetar som biståndsarbetare i Uganda, och när han vid ett tillfälle föreslår Idi Amin att ta en spruta, blir han dödshotad av den maniske despoten. Den som räddar pappan är lille Uje, som föreslår att pappan ska få lov att ringa Olof Palme. Palme känner Idi Amin till, så in kommer en telefon och Palme svarar, betygar att Ujes pappa är en hedervärd människa som inte vill Amin något ont.

Stor lättnad – Idi Amin tror Olof Palme.

Det är bara det att det här aldrig har ägt rum. Alltsammans är en story påhittad för att fånga lyssnarnas intresse. Och det funkar ju.

Själv tycker jag att det här är intressant också på ett helt annat sätt.

Bland det Uje Brandelius har gjort finns en mycket lång tjänstgöring som mediakontakt på Vänsterpartiets kansli, och visserligen var Palme vänsterinriktad – jag har skrivit ett partiprogram tillsammans med honom – men han var också en benhård antikommunist.

Uje Brandelius har alltid hållit åt vänster, också varit medlem i Ung Vänster, och hans sångtexter bär spår av detta. En del av de problem han hade med uppdragsgivarna (V) hade nog att göra med att han inte hade lärt sig tillräckligt mycket om partipolitiskt manövrerande.

Men hans ”Sommar” i dag handlade egentligen om något individuellt och allmänmänskligt: Hur hanterar man och hur påverkas man av ett läkarbesked att man lider av Parkinsons sjukdom.

Jag har kommit i kontakt med människor som har drabbats av den, vet både hur ojämnt och oberäkneligt den utvecklas – Parkinson är en smygande sjukdom – och hur invalidiserande den så småningom blir.

I Ujes fall började det med att han fick skakningar på vänster hand och tyckte att bandet spelade lite för snabbt. Och läkarbesök ledde till att han vid 44 års ålder fick det drabbande beskedet att han hade Parkinson. Han pendlade mellan hopp och förtvivlan men insåg till slut vad det här innebar för honom, frågade till och med Gud: Vad fan har jag gjort dig? Och så grät han på kvällen.

Här kunde man sätta punkt, men människan, även Uje Brandelius, bärs också i livets svåraste ögonblick av ett hopp. Uje har alltså hittat en ny kvinna och med henne fått ytterligare två barn. Till den här kvinnan vände han sig i direktsändning: Therese, vill du gifta dig med mig?

Hon fanns ju inte där och kunde svara – det här var en direktsändning – men enligt Aftonbladet på nätet har hon svarat ja.

Jag gillade det här, mycket, och detsamma gäller hans låtval.

Jag gillar likaså Uje Brandelius och Doktor Kosmos men uppskattar att han här inte hårdexponerar sin egen musik. Alltså får vi höra ”Kapitalist, nu ska du dö”, skriven av hans dåvarande hustru Catti Brandelius och så den egna låten ”Här kommer livet (och du fattar ingenting)”.

Men märk att hans låtval bortsett från den som skrevs av hans första hustru annars inte är särskilt präglat av hans politiska åsikter. Låtarna speglar annat i hans liv och det han berättar i ”Sommar”.

Jag vill gärna nämna ”Superstition” med Stevie Wonder, ”Här kommer natten” med Pugh Rogefeldt och så, framför allt, ”Lugnare vatten” med Kjell Höglund. Men också till exempel ”Train In the Vain” med The Clash och ”Dreams” med Fleetwood Mac. Titlar som ”Too Drunk To Fuck” och gruppnamn som Violent Femmes lock

Sommar i P1 med Katinka Faragó

15 juli 2018 2:50 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Många, också bland er som har sett mycket svensk kvalitetsfilm, känner säkert inte till Katinka Faragó, men ni har ändå på bio eller nu i år då man firar hundraårsdagen av Ingmar Bergmans födelse, sett någon av de bergmanfilmer som har visats i TV – jag har själv de senaste dagarna sett ”Smultronstället” från 1957 och ”Sommarnattens leende” från 1955, sins emellan mycket olika men båda också mycket sevärda. Faragó var skripta vid tillkomsten av båda filmerna, och det var hon i årtionden för mängder av Bergmans filmer.

Det intressanta var att hon var självständig, böjde sig inte ens i mycket unga år för hans nyckfulla vilja, vilket ledde till respekt och vänskap.

Faragó kom tillsammans med familjen till Sverige i mitten av trettiotalet. Från Ungern tog sig den här familjen först till Wien, sedan, när nazismen och högerextremismen bredde ut sig, till Bratislava, Prag och Warszawa och därifrån till Helsinki. Från Finland tog de sig 1940 över till Haparanda på den svenska sidan, och att de inte skickades tillbaka eller arresterades hade att göra med att fadern i familjen förklarade att de var kristna.

Katinka Faragó fick redan i tonåren filmuppdrag, och det följden blev att hon sen började jobba i filmbranschen och så småningom avancerade hon till projektledare.

Hon har också arbetat för Andrej Tarkovskij och Kjell Grede, vars ”God afton, herr Wallenberg” från 1990 förde henne tillbaka till de unga åren i Budapest. I anslutning till det senare berättar hon också om det minnesmonument över dränkta och skjutna judar som finns på stranden av Donau. Jag har själv varit där och sett de här skorna.

Men det är alltså som assistent åt Ingmar Bergman hon kommer att bli ihågkommen. Jag har redan nämnt ett par av hans filmer, men hon berättade i dag också om filmer som ”Höstsonaten”, ”Skammen”, ”Fanny och Alexander” och så TV-produktionen ”Trollflöjten” (Wolfgang Amadeus MozartsDie Zauberflöte”, som trots TVs tvekan blev en fantastisk framgång.

Det hon berättar om de här produktionerna är tryfferat med intressanta och roliga iakttagelser (Erland Josephsson, Ingrid Bergman, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Endre Nemes och så fotografen Sven Nykvist en gång då allting havererade), och dessutom kan hon berätta om vänner som Harriet Andersson. Vilken guldgruva hon är när det gäller svensk filmhistoria.

Jag förde själv bok över det Faragó spelade i sitt ”Sommar”, men jag brukar alltid kolla det jag har noterat (och inte noterat) genom att kolla Sveriges Radios låtförteckning – tack för att den äntligen förekommer också i själva programmet) och så kolla detaljer, stavningar och annat sådant.

I dag hittade jag inte en enda helt korrekt låtlista, och dessutom förekom det fadäser som att det vi hörde Arne Domnerus spela, ”The Midnight Sun Never Sets”, hade döpts om till ”The Midnight Sun Will Never Sets”. En annan recensent klagade över att det förekom för mycket klassisk musik i programmet, förutom den ur Mozarts ”Trollflöjten” även Frederic Chopin och Johann Sebastian BachsWeinachtsoratorium”. Miistilav Rostropovits, i dag med musik ur en bachsvit, har jag träffat personligen och hört spela på cello i en liten krets på Uppsala slott. Och Käbi Laretei, den nu döda estniska pianisten som var en av Bergmans hustrur och som här selade mazurka, har jag både hört spela live och dansat med en nyårsnatt i TV – jag har också läst hennes böcker.

Musiken i ”Sommar” hade stor bredd, och valet av den hade samband med det Faragó berättade. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlund, ”Thank You For the Music” med Benny Andersson och så den zigenska folkmusiken.

Och det var en kul ploj att hon slutade med U2 och dedicerade deras ”Pride In the Name of Love” till Ingmar Bergman.

Melodikrysset nummer 28 2018

14 juli 2018 17:10 | Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Sommaren är lite för torr – jag tänker på vår trädgård här i Öregrund – men lika fullt bedövande vacker. Men jag klarar sällan att gå ut, betraktar den oftast bara genom fönstren. Jag har råkat ut för en rad fallolyckor, och eftersom jag ser så dåligt framför allt i solsken, vågar jag inte riskera det jag har kvar av liv och hälsa. När jag för kort tid sedan kom hem från apoteket och Coop och var på väg upp längs den stenlagda gången upp till huset, tappade jag plötsligt balansen och föll rak lång ner i rosenrabatten längs gången och klarade inte att ta mig upp igen. Jag försökte förstås ropa till Birgitta, men hon var inne i huset och hörde inte. Och till slut lyckades jag ändå åla mig ut baklänges, nu med sår av rosentaggar bland annat i håret och i pannan.

Så jag har nästan inte alls varit ute i vår lilla sommarstad, över huvud taget inte besökt eller badat i vår badvik i Tallparksbadet.

Jag försöker kompensera genom att till exempel, som i går kväll, se filmer som Ingmar BergmansSmultronstället”.

Också Birgitta gör vad hon kan för att stötta och muntra upp mig. Här om kvällen hade hon plockat massor av jättegoda bigarråer i det träd jag ser, när jag tittar ut genom fönstret i arbetsrummet med datorn.

Så i dag är det väl lämpligt att börja med frågan där svaret skulle bli gardin och ”Visa vid vindens ängar”, skriven 1966 av Mats Paulson som jag har haft en smula samarbete med inför utgivningen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”. Texten till ”Visa vid vindens ängar” börjar så här: ”Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin.”

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Jag ville sjunga om Katarina
Till träklangsflöjter och alcymbal
Men vindens toner blir sommarsånger
Jag bara lyssnar i björklövssal

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Jag ville skriva en liten visa
Där ögonblick blir till evighet
Men ord blir stumma och toner döva
Och visans tanke blir hemlighet

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Benny Andersson och Orsa spelmän hörde vi sen i en annan vacker visa, ”Födelsedagsvals till Mona” från 1983.

Samma år gjorde The Beatles en fantastiskt fin insjungning av Paul McCartneys ”Yellow Submarine”. På svenska döptes den till ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”, och den sjöngs in av Per Myrberg.

En annan beatle, George Harrison, var en del av den 1988 bildade supergruppen Traveling Wilburys, som utöver av Harrison bestod av Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty (plus Jeff Lynne, som jag först glömde att nämna). I dag hörde vi dem i ”Handle With Care”.

Jag gillar också, mycket, Louise Hoffsten, bland annat för att hon sjunger blues. ”Guess I’m a Fool”, som hon sjöng i dag, är ett exempel från 2002. Jag har alla hennes skivor och även hennes självbiografi.

Det hindrar inte att det finns massor av hitlåtar som mina öron också gillar. Per Myrberg förtjänade verkligen framgången 1964-1965 med ”34an”, men det var Olle Adolphson som gjorde den svenska versionen av ”This Old House”. Adolphson har jag, tror jag, allt av på skiva.

Därifrån är egentligen steget inte särskilt långt till ”Gamle Svarten”, i engelskt original gjord redan 1954, ”Old Faithful”. Men i Sverige blev den stor, mycket stor, först 1954, då Cacka Israelsson> sjöng in den.

Det var trevligt att också få höra ”Anna, du kan väl stanna” i en instrumentalversion med Ove Lind, som jag har hört live med swingmusik på 1950-talet. Men den svenska versionen är mycket äldre, från 1927, och skrevs av Waldemar Dahlquist och den makaläöst skicklige och produktive Jules Sylvain.

Jag vet ju att många av de äldre krysslösarna, de som minns de två senast nämnda låtarna, själva kan ha svårigheter med att känna igen låtar med flera av de yngre stjärnor, som i dag lyser på pophimlen.

Justin Bieber, född 1994, hördes i dag i ”Friends” från 2017.

Madonna, född 1958, är ju i dag i sextioårsåldern, så hon är säkert mer känd – men det är ju för den skull inte säkert, att de äldre krysslösarna har hört ”Ready To Jump” från 2017.

Fast det finns också artister och låtar som spränger alla tidsgränser, till och med åldersgränser. Ett exempel är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, i dag i en instrumental version. Och alla vet väl att den här björnen var utrustad med en nos.

Allt som framförs i Melodifestivalen får för den skull inte evergreenstatus. Ett exempel från 2018 är ”Livet på en pinne”, framförd av Edward Blom. Han borde nog mer hålla sig till sådana pinnar som kineserna äter med.

Sommar i P1 med Åsa Wikforss

14 juli 2018 1:11 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

När jag lyssnade på ”Sommar” med Åsa Wikforss, fanns det bland hennes genomtänkta och väl formulerade åsikter om verkligheten och vårt sätt att tolka den ganska få slutsatser jag hade några invändningar mot. Det måste inte betyda att vi har identiska åsikter om allt – något sådant är inte ens önskvärt. Det är stort nog att hitta en annan människa som är rationell och sanningssökande. Också en reflekterande människa intar en hållning men är samtidigt beredd att justera sina slutsatser, om det kommer fram nya fakta och erfarenheter, som reviderar det man har kommit fram till.

I sitt sommarprogram berättade Wikforss, så småningom filosofie doktor och professor i filosofi, att det efter det att hon hade tagit studenten var långt ifrån givet, att hon skulle ägna sig åt just filosofi – hennes håg stod bland annat till att bli skådespelare och regissör; ännu tidigare var hon ganska duktig på att spela fotboll.

Men hennes eget tänkande blev allt mer logiskt och sanningssökande, även om det ju var vanligt att människor hade fixa idéer och övergav det kritiska förnuftet. Känslor tilläts blockera det kritiska förnuftet.

1982 började hon plugga filosofi.

Och upptäckte då att allt ändå inte går att förklara men att det i alla fall blir betydligt lättare om man har en kritisk grundhållning och upprätthåller den svenska bildningstraditionen.

Filosofistudierna för henne till Oxford, där hon träffar sin blivande man, och sedan flyttar de till New York, där livet öppnar sig i all sin bredd: De får två barn (i ett land där det inte finns samhällsdriven barnomsorg). Ändå är hennes skildring av tiden där myllrande vacker och mångsidig. Bland annat möter hon människor från jordens alla hörn, som klarar att leva tillsammans fastän de är olika.

Likväl drabbas även denna toleranta världsmetropol 2001 av den attack som vi benämner efter den dag då den inträffade, 11 september.

Senare händer fler oväntade, ja osannolika saker i USA, och jag kan ju sammanfatta dem med namnet på en nyvald president, Donald Trump.

Så hon och hennes familj flyttar till Sverige, där ju de värderingar hon har hålls i helgd. Döttrarna finner sig väl till rätta och blir samhällsengagerade och radikala. Men hon ser en komplikation även med den här flytten. Nu är det hennes man som har hamnat i en miljö, där han inte är rotad eller känner sig hemma.

Det här är en berättelse om Sverige och världen sådana de är i dag, och märkligt nog lyckas hon också illustrera sina erfarenheter med hjälp av musikvalet. Alltså spelar hon till exempel Aretha Franklin och amerikansk rapmusik när hon berättar om tiden i New York.

Bland det hon i övrigt spelar finns Håkan Hellströms låt om tro och tvivel – men märk att hon själv är uppvuxen i just Göteborg. Sen kommer John Lennon med ”Give Me Some Truth” och Olle Ljungström med ”Vem kan man lita på?”.

Och även den övriga musiken är präglad av god smak. Bland det hon spelar finns både Cecilia Bartoli med ”Voi che sapete”, ur MozartsFigaros bröllop” och Sofia Karlsson med Dan AnderssonsHemlängtan”. Sofia är dotter till min gamla arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen, Leif Karlsson, och jag har träffat henne hemma hos honom, har dessutom ett antal av hennes skivor med dedikation.

Till det här kommer att Åsa Wikforss citerar Tove JanssonsVem ska trösta Knyttet?”.

Sommar i P1 med Marko Markoolio Lehtosalo

12 juli 2018 18:30 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag sändes ”Sommar” med Markoolio, Marko Lehtosalo, och det var årets hittills bästa och mest berörande i den här serien.

Frågan är om det över huvud taget går att slå. Till det jag redan har sagt kommer dess känslostyrka och en klasserfarenhet och ett underifrånperspektiv vi inte har sett skymten av i övriga program i den här serien. Här fick vi lyssna på en människa som verkligen vågade blotta sitt eget liv, även dess mörka sidor.

Formellt var det en livsberättelse i enkel form – Markoolio berättade begripligt och det han berättade var självutlämnande ärligt, inte friserat.

Marko Lehtosalo kom, som man kan ana redan av namnet, hit från Finland – som många andra finnar sökte föräldrarna jobb. Pappan lämnade dock snart mamman, coh mamman kom sedan att bli navet i den havererade familjen, förutom Marko en bror och en syster. Ekonomiskt fick man hanka sig fram så gott det gick. Sin pappa träffade Marko långt senare, men då var det för länge sen för sent att etablera någon son-farrelation.

Den reducerade familjens liv på vardagarna var ett ganska vanligt invandrar- och fattigliv och bidrog med all säkerhet till alla problem Marko fick eller själv förorsakade. Det gick inget vidare i skolan, och när Marko skulle fortsätta i gymnasiet, kom han, som var stökig och bråkig i grundskolan, med och näppe in på en linje där man utbildades till plåtslagare, men det blev han förstås aldrig. Inte heller TV-utbildning i Folkets hus ledde någonvart. Hemma bröts vardagslunken på helgerna, då mamman tog hem ständigt nya män, som, när man hade druckit ganska mycket starksprit, ofta misshandlade henne. Marko försökte förgäves försvara henne men var inte tillräckligt stark, men lika fullt skyddade hon de här männen genom att för polis och sjukvård förklara sina blessyrer med påhittade olyckor.

Undra på att Marko själv påverkades av det här, gav sig på andra i skolan, söp och var kriminell.

Till det som bidrog till att han så småningom bytte livsstil hörde en resa till Finland tillsammans med en kompis som inte heller var Guds bästa barn. Vad Marko inte hade tänkt på var att han hade smitit från en inkallelse till finska armén. Så han åkte fast i passkontrollen, och han tvingades inställa sig för militär utbildning. Det hela slutade med att han, helt oklanderligt, äntligen gjorde lumpen, och den Marko Lehtosalo som kom ut i det civila livet igen, hade förvandlats till en annan människa.

Resten av hans liv, snart som framgångsrik scen- och skivartist, är ju mer känd och behöver därför inte berättas här. Men han berättar om både scenskräck och den push han fick av sitt allra första arvode.

Och det är ju den här delen av hans liv de allra flesta av oss känner till.

Hans låtval i ”Sommar” var ganska hårdrockspräglat, men också det är ju ett vittnesbörd om hans klassbakgrund.

Ska jag själv nämna några saker han spelade, blir det den gamla Ebba Grön-låten ”Det måste vara radion” fast här spelad av Ultratight, ”You Are In the Army Now” med Status Quo, ”Sommar & sol” med bland andra Markoolio själv, Chubby Checker och Fat Boy med ”The Twist (Yo Twist” och så ”Håll mitt hjärta” med Björn Skifs.

Sommar i P1 med Elin Olofsson

12 juli 2018 1:45 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

38-åriga Elin Olofsson är författare, hittills till fyra romaner, samtliga utgivna av Wahlström & Widstand: ”Då tänker jag på Sigrid” (2013), ”Till flickorna i sjön” (2014), ”Gånglåt” (2016) och ”Krokus” (2018). Jag har själv inte läst dem, men jag blev tillräckligt nyfiken för att nämna titlarna.

Av hennes ”Sommar” i dag fick man intrycket att hon helt och hållet lever i Offerdal i Jämtland, men jag har lyckats få fram att hon även har en bostad i Östersund och också har och har haft journalistiska uppdrag där och dessutom har jobbat på en tidning i Västerås. Det närmaste hon kommer det här är att hon kallar sig själv för klassresenär.

Hur som helst: hon gjorde ett i många avseenden hörvärt ”Sommar”, detta utan att berätta några dramatiska historier ur sitt eget liv. Fast programmet hade som stomme tre andra kvinnors, nära släktingars, liv. Och naturligtvis speglar också de här berättelserna hennes eget liv.

Men riktigt personlig blir hon först mot slutet av sitt sommarprogram. Där får man hennes bild av den människa hon själv anser att hon är.

Hon är ensamvarg.

Hon säger sig inte passa in någonstans.

Kanske är det orsaken till att hon, som av bilderna på henne att döma är vacker, aldrig har hittat någon man att dela livet med. Och eftersom hon jobbar och har jobbat också i städer, kan det ju inte vara så enkelt som att det tillgängliga urvalet av män inte är så stort i Offerdal.

Och något flockdjur har hon ju aldrig varit. Hon säger själv att hon egentligen aldrig har passat in någonstans. Hon säger också uttryckligen att hon inte är medlem i något politiskt parti – men kanske skulle hon, om hon provade, finna att det finns politiska sammanslutningar där toleransen för avvikelser är ganska stor.

Något kan det här kanske ha att göra med att hon i yngre dar trodde att kvinnorna var samhällets nav. Matriarkat fanns det ju i var och varannan by.

Kanske har det också att göra med att hon under hela livet har legat under dubbla täcken och varit skräckslagen för döden.

Och värme kan hon ju ändå få av hunden Otto, av andra döpt till Kulturhunden.

Musikaliskt är hon mycket av själsfrände till mig, inleder till exempel med ”You Want It Darker” med Leonard Cohen och ”Down the Mississippi” med Mavis Staples. Också Ane Brun finns i mina skivhyllor; jag har till och med hört henne live. Och Dackes
rap ”Spy på dom” skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha där. Av och med Cornelis Vreeswijk har jag redan allt, således även ”Grimasch om morgonen”. Också Anna Ternheim, i dag med ”The Longer the Waiting the Sweeter the Kiss”, lyssnar jag gärna på. Och sen avslutar hon med Franz SchubertsImpromptus”.

Fiskens nattsång

11 juli 2018 16:16 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Christian Morgenstern (1871-1914) skrev den här dikten, som jag hittade i FiBs lyrikklubbs morgensternurval från 1958, ”Det upplysta månlammet”. Den innehöll ett urval av Morgensterns dikter, valda och översatta av Sebastian Lybeck.

Men eftersom dikten i fråga är en rent grafisk skapelse, fordrar just den ingen översättning.


U U
– – –
U U U U
– – –
U U U U
– – –
U U U U
– – –
U U

Sommar i P1 med Stefan ?

10 juli 2018 23:55 | Last chorus, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har själv både barn och barnbarn, och redan ämnet i dagens ”Sommar”, att en terrorist dödar ens dotter, får det att göra ont i mig. Det som det konkret handlade om var vansinnesdådet på Drottninggatan vid Åhléns den 7 april 2017. Den som med en stulen bil körde på människor som råkade befinna sig där var uzbek och heter Rakhmat Akilov, och bland tjugotalet skadade och dödade fanns elvaåriga Ebba Åkerlund, yngst bland dem som miste livet.

Ebbas separerade föräldrar – hon var just på väg att växla till att bo hos mamma i stället för pappa – hade ingen aning om varför dottern inte hördes av eller kom fram, och ingen av föräldrarna kopplade hennes försvinnande till vad som hade hänt i Stockholm city. Olyckliga omständigheter gjorde att de inte heller fick reda på den hemska anningen förrän nästan ofattbart sent.

Pappan, Stefan, skildrar i sitt ”Sommar” i dag det helvete han och hans tidigare hustru har haft sedan dess: grubblat över om man kunde ha gjort något annorlunda, den skuld den ena respektive andra föräldern kan ha haft och annat sådant, men det var till slut den molande sorgen som tog över och aldrig ville ta slut.

Hela pappans berättelse i ”Sommar” är så detaljrik, att jag väljer att inte redovisa mer än det här.

Men trots att jag känner för och lider med honom, har jag, kanske för att jag är gammal journalist, också ett par frågor.

I pappans berättelse om elvaåriga Ebba Åkerlunds öde figurerar han själv bara som Ebbas pappa. Hans efternamn nämns aldrig, inte ens när Sveriges Radio presenterar honom som sommarpratare. Och den här mallen följs också när media, och de är många, skriver om honom. Varför?

Pappan har vidare skapat en allmännyttig fond till dotterns minne och skulle därför ha velat ha en mycket högre ekonomisk ersättning än den som rättsväsendet fastställde. Inte mig emot, men då måste ju också alla andra drabbade få ett högre belopp, även de som inte ska använda pengarna på det här sättet. Och vem ska betala? De här händelserna ägde ju rum i Stockholm, men Stockholms stad kan ju aldrig gardera sig mot vansinnesdåd – även om man hade säkrat just Drottninggatan vid Åhléns, hade ju den uzbekiske terroristen i stället kunnat köra över oskyldiga människor vid Centralen, NK eller på Odenplan, ja nästan var som helst där det är många i rörelse inför veckohelgen.

Låtvalet i det här sommarprogrammet har en föredömlig knytning till Ebba och hennes öde – många låtar, till exempel klassikerna ”Himlen är oskyldigt blå” och ”Over the Rainbow”, framfördes vid Ebbas begravning.

Pappan spelar också till exempel Darin, Zara Larsson, Rihanna och Simple Minds.

Och även om jag själv inte gillar Robin BengtssonsI Can’t Go On”, förstår jag att en sörjande pappa väljer att spela något som han vet att den döda dottern gillade.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^