Smithsonian Folkways tar över en fantastisk skivskatt – håller Arhoolie’s utgivning ständigt tillgänglig

4 maj 2016 19:31 | Handel, Media, Musik, Politik | Inga kommentarer

Amerikanska Smithsonian Folkways gör en fantastisk kulturgärning genom att ständigt hålla en väldig skivskatt – folkmusik, blues, plattor med singers/songwriters, politisk vänstermusik, barnskivor med mera – ständigt tillgänglig. Dels går det att ständigt beställa nyutgåvor av tidigare utgivna LP- och CD-skivor från de gamla skivbolagen A.R.C.E., Blue Ridge Institute, Collector Records, Cook Records, Dyer-Bennet Records, Fast Folk Records, Folkways Records, I.L.A.M., Mickey Hart Collection, Monitor Records, M.O.R.E., Paredon Records, Smithsonian Folkways Recordings (över 300 nya, egna utgåvor) och UNESCO Collection of Traditional Music. Bland Folkways-artister man kan hitta i den här skivutgivningen finns till exempel Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger. Med förvärvet av Fast Folk Records fick man utgivningsrätten till en hel rad yngre folkmusikartisters skivor. Folkways, Cook, Monitor och inte minst det relativt nyförvärvade UNESCO Collection of Traditional Music täcker stora delar av den övriga världen, och både Folkways och Paredon har gett ut mängder av skivor med utpräglad vänsterinriktning i texterna.

Sök gärna själv Smithsonian Folkways på nätet!

I dag hittar man på deras hemsida en nyhet som får mitt och andra folkmusikvänners hjärtan att klappa: Smithsonian Folkways tar över också det av Chris Strachewitz 1960 skapade skivbolaget Arhoolie Records plus underetiketterna Ideal, Falcon och Rio, specialiserade på mexikansk musik, samt det peruanska skivmärket Discos Smith. Arhoolie har gett ut mer än 350 album med blues, folkmusik, jazz, country, gospel, cajun, zydeco, mexican-american och världsmusik.

Ni kan ju själva, innan allt det här införlivas med Smithsonian Folkways’ ständigt tillgängliga kollektion, på nätet leta upp en lista med bolagets samlade utgivning, men jag vill redan här locka er med att lista en rad artister, utgivna och återutgivna av Arhoolie: Count Basie, Clifton Chenier, Elizabeth Cotten, Snooks Eaglin, Coleman Hawkins, Lightning Hopkins, Blind Lemon Jefferson, Flaco Jimenez, Leadbelly, Mance Lipscomb, Magnolia Sisters, Mississippi Fred McDowell, Charlie Parker, Pine Leaf Boys, Ma Rainey, Tampa Red, Big Mama Thornton, Bukka White, Josh White, Big Joe Williams, Sony Boy Williamson och Lester Young. En del av de nämnda, med flera skivor i Arhoolie’s utgivning, finns för övrigt tidigare också i Folkways’ utgivning.

Jag har en del Arhoolie-skivor, köpta i ett par skivaffärer i Stockholm på den tiden då jag jobbade där. Numera finns det bara rudiment av den tidens skivdistribution och skivförsäljning – folk laddar ner enskilda låtar i stället för att köpa skivor. Det kan man göra också via Smithsonian Folkways hemsida, men om man som jag är en konservativ skivsamlare, kan man också beställa hela skivor därifrån. Själv åkte jag efter min pensionering till New York och Washington och gick med en tom kappsäck upp på Smithsonian Folkways kontor och fyllde där kappsäcken med i förväg beställda skivor för 20.000 kronor.

Ni behöver ju inte göra så mycket, men håll gärna USAs bästa skivlager i gång genom att beställa hela CD-skivor!

Finland: Socialdemokraterna störst i ny mätning och Sannfinländarna på delad femte plats

4 maj 2016 17:27 | Politik | Inga kommentarer

Också i Taloustutkimus‘ aprilmätning för Yle är Socialdemokaterna största parti. Sannfinnarna åker även här på en ny käftsmäll.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, får i den här mätningen 20,4 procent (- 1,3 procentenheter jämfört med förra mätningen i samma serie), vilket placerar partiet på andraplatsen. Centern ligger därmed under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 21,5 procent (+ 1,2), vilket gör partiet till största parti.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,0 procent, vilket är ungefär samma nivå som i förra mätningen (- 0,1). I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent. Oron verkar stiga i partiet. Inför den stundande kongressen har Alexander Stubb i ordförandevalet fått en utmanare i Petteri Orpo.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 8.5 procent. Därmed är partiet på delad femte plats.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöds av 13,5 procent (+ 1,0).

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 8,5 procent (+ 0,2). Vänsterförbundet är alltså lika stort som Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,5 procent (- 0,2).

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,6 procent (+- 0).

4,361 personer intervjuades under perioden 4 april-3 maj.

Danmarks i storlek fjärde största parti får en trotskist som ny ordförande

4 maj 2016 16:55 | Politik | Inga kommentarer

Partiet Enhedslisten – mer fullständigt Enhedslisten – De Rød-Grøne – är en märklig skapelse. Det har bildats av tre yttervänsterpartier, Venstresocialisterne, Danmarks Kommunistiske Parti och det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti, men som framgår av det fullständiga namnet, härbärgerar partiet också miljöaktivister. Partiet kan inte ses som ett språkrör för något enda av de bildande partierna utom i den meningen att de alla står för ekosocialism, antikapitalism och euroskepticism.

Enhedslisten fick 7,8 procent av rösterna i folketingsvalet 2011 och är nu, med över 8 procent i opinionsmätningarna, Danmarks i storlek fjärde parti.

Det har i enskilda frågor gett den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen parlamentariskt stöd, men det här stödet är inte ovillkorat.

Till dess egenheter hör, att det inte har någon partiledare. Den valda funktion som kommer närmast partiledarfunktionen är att partikongressen väljer en ”politisk ordförande”, som dock bara får sitta under en begränsad period och sedan byts ut.

Enhedslisten har senast haft en mycket duktig och omtyckt politisk ordförande i Johanne Schmidt-Nielsen, vars bakgrund är elevfackligt arbete, men hennes mandattid går nu ut; hon ska fortsätta sin politiska gärning som partiets utlännings- och integrationsordförande, men hon måste lämna även denna plats vid nästa val.

Det lutar åt att hon som efterföljare på posten som politisk ordförande får vice gruppordföranden Pernille Skipper. Skipper är medlem i det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti men tonar, när hon intervjuas av danska tidningar, ner detta i den ekumeniska anda som råder i Enhedslisten.

Orkla allt större på ytterligare ett område

3 maj 2016 23:09 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

Mitt intresse för norska Orkla beror varken på att jag skulle ha några egna ekonomiska intressen i företaget – det har jag inte – eller på att jag skulle få något ekonomiskt utbyte av det jag skriver – det har jag inte heller. Bakgrunden för mitt intresse är att Orkla, ett stort och växande livsmedelsföretag, i dag äger flera av de svenska livsmedelsföretag som en gång i världen ägdes av statliga Procordia Food.

Men norska Orkla är en växande jätte också på andra områden, till exempel konsumentvaror på verksamhetsområdet personlig hygien. Nästan alla har säkert i den/de livsmedelsbutik(er) och på de apotek de brukar handla sett tandborstar av märket Jordan, ursprungligen ett danskt varumärke, sedan 2012 ägt av Orkla Home & Personal Care.

Men Jordan tillverkar också, vilket kanske inte alla vet, målarpenslar. Grenen Orkla House Care har genom uppköp i till exempel Norge, Sverige och Storbritannien blivit stort också på målarverktyg och med sådana förknippade rengöringsmedel samt städverktyg, alltså varor som säljs bland annat genom färghandeln. Andra Orkla-ägda verksamheter med den här inriktningen är Anza, Homex, Hamilton och Spekter.

Nu kompletterar Orkla sin penseltillverkning i Storbritannien, Hamilton i Norwich, genom att köpa ytterligare en ledande leverantör av målarverktyg för gör-det-själv-bruk, L G Harris & Co Ltd, grundat 1928 och med välkända märken som Harris, Lynwood, Harris Victory och T-Class. Det här företaget har också exportverksamhet. Dess fabriker ligger utanför Birmingham samt i Zhaoging i Guandong i Kina.

Norge: Orkla Foods backar för opinionen i Norge

2 maj 2016 18:14 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Jag har skrivit om hur ett av Nordens största konsumentvaruföretag, Orkla, rationaliserar genom att flytta produktion till näraliggande länder och ibland, som en följd därav, lägga ner mindre och samtidigt för ineffektiva enheter.

Produktionen av ketchup och dressing skulle till exempel flyttas till Felix-fabriken i Fågelmara i Sverige, vilket skulle ha betytt att en av företagets två fabriker i norska Rygge skulle läggas ner.

Nu blir det inget av med den saken.

Förklaringen till det här är med all säkerhet opinionstrycket på hemmaplan.

Estland: Centerledaren Savisaar tänker kandidera till posten som president

2 maj 2016 17:56 | Politik | Inga kommentarer

I en artikel i Keskerakonds (Centerpartiets) tidning Kesknädal (Onsdag) deklarerar partiledaren Edgar Savisaar, att han tänker kandidera till posten som Estlands president. Det förvånar knappast någon, men den här artikeln innehåller ett par saker, värda att notera.

Till det intressanta hör, att Savisaar nämner och förtalar nästan alla andra kända kandidater, dock inte den reformpartistiska utrikesministern Marina Kaljurand. Det är lätt att begripa varför: Kaljurand är ju av rysk härkomst, och Savisaars parti, Keskerakond, lever i stor utsträckning på stödet från de ryska väljarna.

Däremot får hans konkurrent om ordförandeposten i det egna partiet, Kadri Simson, en hurring för att hon har påpekat, att det kanske inte är så lätt att kandidera som president, när man har blivit avstängd från posten som kommunal ledare i huvudstaden.

Så striden om ledarskapet i Centerpartiet är ingalunda bilagd…

Danmark: Socialdemokratiet nu över sitt valresultat

2 maj 2016 17:29 | Politik | Inga kommentarer

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 1 maj, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 7,3 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 20,4 procent
Konservative Folkeparti 2,3 procent
Liberal Alliance 9,3 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 18,0 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Socialdemokratiet är i Voxmeters senaste mätning aningen större än i 2015 års val. Partiet tycks ha tagit röster dels från andra partier på vänstersidan – dock undantaget Alternativet, som växer. Det borgerliga regeringspartiet Venstre ligger märkbrt under sitt valresultat. På den borgerliga sidan är det Liberal Alliance som har växt sen valet.

Första maj: Var var alla ni andra som också har ert hjärta till vänster?

2 maj 2016 16:09 | Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Första maj blev en vändpunkt. Åtminstone väderleksmässigt – nu är vårvärmen här.

Politiskt är det kärvare. Miljöpartiets galopperande kris har med full kraft drabbat också dess samarbetspartner i regeringen, men socialdemokratins kris har varat för länge för att inte också vara självförvållad. Jag är historiematerialist, men om jag ska använda bildspråk, tror jag partiets kris har att göra med att partiet under en lång period ser ut att ha förlorat sin själ. De röda fanorna plockas fram igen till Första maj, men allt färre samlas bakom dem, och jag tror inte att det beror på fanornas röda färg.

I Uppsala hade Vänsterpartiet, om jag får tro Upsala Nya Tidning, tre gånger så många deltagare i sitt tåg. Och också i Göteborg hade Vänstern, om jag får tro Dagens Nyheter, fler deltagare än (S), som ändå hade Stefan Löfven som talare. Jag har minnen av de fantastiska möten Olof Palme en gång i världen hade i Göteborg.

Det här har inget att göra med att Stefan Löfvén och, i fallet Uppsala, Gabriel Wikström, skulle vara usla talare, låt vara att Olof Palme var ett strå vassare.

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikströms tal möttes gång på gång, bortsett från passusen om flyktingkrisen (som ändå inte innehöll någon främlingsfientlighet), av gillande applåder, och jag önskar verkligen, att ännu fler hade kommit på mötet – det var långt fler där än i tåget – och hört budskapet, sådant som fler offentliganställda, 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa och ett absolut nej till de skattesänkningar de borgerliga ständigt predikar.

Fast det allra mest glädjande med hans tal var enligt min mening, att socialdemokratin nu ideologiskt knyter an till partiets tema från palmeepoken, ökad jämlikhet. Jämlikhet är socialdemokratins hjärtefråga och särmärke, säger jag som i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för partiets och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgrupp. Tryck upp vår gamla rapport igen, studera och läs – samhällsutvecklingen under senare år har på nytt gjort jämlikhetsbudskapet brännande hett.

Och jag har faktiskt förhoppningar, detta för att så många andra socialdemokratiska Första maj-talare runt om i landet också pläderade för ökad jämlikhet. Det här måste ha funnits med i de talarstolpar partiexpeditionen brukar sända ut till alla talarna.

Jämlikhetstemat fanns med också i de två rent lokala Första maj-talarnas anföranden, båda uppskattade av publiken genom stormande applåder.

Maria Gauffin Röjestål från LO-distriktet höll ett tal som vi i publiken tog till vårt hjärta, både därför att hennes anförande handlade om personliga hot från högerextrema och om modet och plikten att stå rak.

Även Gustaf Silenstam från SSU-distriktet visade sig vara en utmärkt och engagerande talare. Också hans tal avbröts av applåder, inte minst när han slog fast den moraliska plikten att fortsatt ta emot människor på flykt.

I publiken skymtade jag, längre bak, bland annat min gamle vän från Laboremus-tiden Per Silenstam – och kanske fanns också hans bror Erik där, fast jag inte såg honom. Deras far, som var prost i Värmland, lär en gång vid ett besök i Uppsala ha hört mig, som då var Laboremus-ordförande, i en stor offentlig debatt i Universitetets sal X och till Per ha sagt något mycket berömmande om mig som debattör. Jag kan nu kvittera genom att säga något berömmande om en yngre Silenstam.

Eftersom mina ben numera inte orkar med några långa marscher, ännu mindre marscher i uppförslut, avstod jag även i år från att gå i Första maj-tåget. Birgitta gick däremot i tåget, så jag satte mig på första raden i Parksnäckan och läste Aftonbladet medan jag väntade på tågets och hustruns ankomst. Jag markerade också en plats åt henne på min vänstra sida.

Före henne kom emellertid Gabriel Wikström och de andra talarna samt folk från Arbetarekommunens ledning, och Gabriel Wikström tog platsen närmast intill den jag hade vikt åt Birgitta. Men först kom han fram och hälsade och berättade också det jag redan visste, att han här om dan – på kungens födelsedagsmottagning – hade haft ett samtal med Birgitta om lokala saker som kunde vara bra att veta inför Första maj-talet. (Då ska man veta, att Gabriel under sin studietid tillbringade ett par år i Uppsala, som alltså inte är nytt för honom.)

På min högra sida placerade sig en ung dam, som presenterade sig genom att säga, att ”ja, vi har ju båda varit redaktörer för Libertas”. Libertas är alltså Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift, och hon heter Madeleine Bengtsson. Jag måste då säga, att jag, trots att jag betalar medlemsavgift i Laboremus, inte får Libertas, vilket betyder att jag inte vet, hur den tidning hon gör numera är. Hon lovade kolla det här och att ordna, så att jag får mitt gamla skötebarn, och jag tror henne, en så aktiv åhörare hon var under hela Första maj-mötet.

Till höger om henne satt, åtminstone periodvis, Emmy Sjöblom, som är Uppsala arbetarekommuns nya ombudsman. Vi har setts på arbetarekommunmötena och på distriktskongressen och hejar även om vi egentligen inte känner varann. Jag har frågat Peter Gustavsson, som är arbetarekommunens ordförande, om vem hon är och hur det går, och han verkar mycket nöjd med vår nya, blott 27-åriga ombudsman. Att jag inte tidigare känner henne beror på att hon bor i Gustavsberg och tydligen dagligen pendlar; hon har tidigare varit SSU-ordförande på Värmdö. När jag googlar på henne, ser jag, att hon tidigare har arbetat på Fotografiska museet, vilket förklarar en sak: Nästan jämt, när jag ser henne, nu senast på Första maj, fotograferar hon med en hyggligt avancerad kamera.

Jo, hon tog bilder av mig och Birgitta också, nu på Första maj.

Sång och musik hör också till Första maj. Tåget marscherade anfört av musik, och mötet öppnades med ”Arbetets söner”. Och så avslutade vi genom att sjunga ”Internationalen”.

Att det här plus de röda fanorna skulle skrämma bort några tror jag inte ett dugg på.

Men kanske skulle det bli fler mötesdeltagare, om vi inte envisades med att förlägga vårt möte till Parksnäckan långt inne i Stadsparken. Inget fel på Parksnäckan, men nog vore det lättare att locka spontanlyssnare, om vi i stället hade vårt Första maj-möte på något ställe, där förbiflanerande hade en chans att lyssna och kanske ansluta.

Melodikrysset nummer 17 2016

30 april 2016 12:35 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.

Maria Gripes ”Skuggserien” som film

30 april 2016 1:04 | Barnkultur, Film | Inga kommentarer

Maria Gripe (1923-2007) var en utomordentlig ungdomsförfattare – jag har skrivit uppskattande om flera av hennes böcker, inte minst om ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som jag först hörde som en andlöst spännande radioföljetong redan 1976, då dramatiserad tillsammans med Kay Pollak.

Jag har publicerat recensioner både av den och av flera andra av Maria Gripes böcker.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, bland annat följande:

”Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers, 1982) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.”

Det här var en kortrecension, och självfallet skulle det finnas mycket mer att tillägga – jag ska återkomma till detta, när jag övergår till att skriva om filmversionen, som omfattar ytterligare två av de sammanlagt fyra böcker, som ingår i den så kallade ”Skuggserien”. Utöver den redan nämnda boken utgörs den av

…och de vita skuggorna i skogen” (1984)

Skuggornas barn” (1986)

Skuggömman” (1988)

Av de tre första böckerna i ”Skuggserien” gjorde Marianne Ahrne TV-serien ”Flickan vid stenbänken”, som visades 1989 i Sveriges Television. Hela serien, som är uppdelad i kortare TV-avsnitt är 4 timmar och 21 minuter lång, och den finns återutgiven i en box med två DVD-skivor. Jag har under två kvällar sett hela materialet, och det är Marianne Ahrnes filmversion – möjligen i olika avseenden inte helt trogen handlingen i Gripes böcker – jag nedan kommenterar. Observera att Ahrnes filmversion av tre av böckerna, ”Flickan vid stenbänken”, alltså har ett snarlikt men inte identiskt namn som första delen i bokserien men således även täcker de två följande böckerna i serien.

De viktigaste personerna vi får lära känna är de här:

En vinterkväll runt 1910 får en hyggligt välbeställd borgerlig familj i Stockholm besök av en flicka, Carolin (Anna Edlund), som söker tjänst som piga. I det hushåll hon kommer till finns tre barn, viktigast dottern Berta (Anna Björk), och så deras mamma (Lena T Hansson) och pappa (Bertil Lundén). Och så den barska hushållerskan Svea (Majlis Granlund), en konservativ dam som har som princip, att tjänstefolk ska veta sin plats.

Hon kommer mycket riktigt på att Carolin verkar ha någon som hon smygträffar på nätterna – en bror, Carl, visar det sig, men Carl är alltså egentligen Carolin och är således verkligen en flicka, om än en mycket pojkaktig sådan.

Genom farmors i familjen (Inga Landgrés) förmedling söker Carolin, nu som så ofta klädd som pojke och med namnet Carl) tillsammans med Berta plats på slottet Rosengåva (i själva verket Trolleholm nära Eslöv), där man söker ett par ungdomar som sällskap och assistenter åt husets egna ungdomar, Arild (Gerhard Hoberstorfer) och hans stumma syster Rosilda (Gaëlle Legrand), som tappade talförmågan när modern troddes ha dränkt sig och sen symboliskt begravdes. (Pappan är också försvunnen, utomlands.) De här syskonen har sedan aldrig lämnat slottet, och Rosilda kommunicerar genom att skriva i anteckningsböcker. Ungdomarna tas om hand av sin gamla barnsköterska Amalia (Anita Björk) och paret Axel (Hans Polster) och Vera Thorsson (Chatarina Larsson). Till den kusliga och klaustrofobiska stämningen på slottet bidrar också tre groteska gamla tjänare och kusken (Georg Årlin).

Ett hot, så småningom ett akut hot, mot den här miljön utgör Storråda (Viveca Lindfors), som, förutsatt att Arilds och Rosildas båda föräldrar kan förklaras vara döda, vill fördriva de andra och själv ta över gården.

Jag vill inte ge en alltför detaljerad skildring av upplösningen, men ett handgemäng slutar med att det utbryter eldsvåda i slottet, och under släckningen hittas och räddas i sista stunden den försvunna modern i huset, vilket leder till att Storråda måste ge sig i väg och till att Rosilda återfår talförmågan.

Den återfunna modern har hela tiden, vilket bland andra Axel hela tiden har vetat och de gästande barnen har börjat ana, gömt sig på den låsta och genom åren bevarade övervåningen.

Så långt handlingen och de medverkande.

Psykologin i det sist omnämnda, moderns övergivande av sina egna barn, antyds i filmen men blir aldrig riktigt psykologiskt övertygande.

Ett annat problem med den här långa och mångfacetterade berättelsen är att den innehåller så många olika spår. Farmodern till Carolin har lett flickan till att söka tjänst i den där stockholmsfamiljen, därför att hon tror att pappan i familjen är far även till Carolin – hon och Berta är alltså halvsyskon.

Farmodern leder också de båda halvsyskonen till Rosengåva, som också gömmer en hemlighet, som berör Carolin, det vill säga Carl. Och han förstår så småningom, när han en natt får syn på den förmodat döda modern till Arild och Rosilda, att hon måste vara även hans mor och han själv således vara ett halvsyskon till Arild och Rosilda.

Och eftersom Carolin under vistelsen på Rosengåva uppträder som pojke, Carl, blir den stumma systern Rosilda kär i honom (alltså henne), vilket Caroline ser ut att bejaka genom att kyssas med Rosilda. Brodern Arild, som också har känt erotisk dragning till Carl, ser senare Carl = Caroline – bada naken och fylls av vrede och motvilja.

Det är alltså inte bara tidens stora kvinnofråga (rösträtten) som diskuteras i den här bokserien utan också vår könsidentifikation och vad den innebär.

Men läs själva böckerna, och se gärna också filmatiseringen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^