Fredagskväll hemma hos oss

5 februari 2016 18:48 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det har varit en lugn dag hemma hos oss. Och sonen, Matti, ringde och berättade, att de hade fått dagisplats åt dottern, Ella, alldeles nära sin relativt nya bostad i Stockholm.

Inte ens vädret var jävligt i dag, så jag promenerade först till konditori Trianon en liten bit ner på Svartbäcksgatan, sen till Torbjörns torg, där jag i tur och ordning besökte blomsterhandeln och tobaksaffären.

Nu ska vi äta fredagsmiddag. Det blir de danska smørrebrød jag köpte på kondiset plus Earl Grey-te, bryggt i en av våra tekannor. Jag har dukat fint med bästa Arabia-porslinet, och på bordet står en vårliga bukett jag i blomsterhandeln köpte åt Birgitta.

Nu ska jag gå och säga till henne att middagen är klar.

Till Stefan Löfven vill jag säga att det nog kommer en vår i politiken också. Kanske inte med det samma, men så småningom. Håll ut!

Finland: Förre centerledaren Paavo Väyrynen bildar nytt parti

4 februari 2016 15:47 | Politik | Inga kommentarer

Jag har för kort tid sen förmedlat en stor nyhet i finländsk politik: Förre centerledaren, ministern i flera regeringar, EU-parlamentarikern med mera Paavo Väyrynen lämnar i protest mot partiets högervridning alla sina partiuppdrag.

Nu har han på sin blogg släppt nästa bomb, som också har toppat nyhetsrapporteringen i övriga media: Väyrynen är i färd med att bilda ett helt nytt parti, Kansalaispuolue (Medborgarpartiet).

Än så länge vet vi inte, vilka han kommer att rekrytera till ledningen av sitt nya parti, inte heller vilket program det kommer att anta. Men hans nya parti kommer med stor sannolikhet att bli ett lätt populistiskt mitten-vänsterparti, och Väyrynens Euro-negativa och EU-kritiska hållning kommer säkert att bli en central del av dess program.

Därmed kommer han inte bara att locka småfolksdelen i sitt gamla parti, Centern, utan också folk i andra partier, väljare som inte är lika EU-entusiastiska som partierna i fråga.

Hur stor del av väljarkåren han lyckas attrahera är för tidigt att säga.

Finland: Socialdemokraterna störst också i senaste gallupen

4 februari 2016 15:24 | Politik | Inga kommentarer

I Taloustutkimus’ mätning för YLE bekräftas Socialdemokraternas ställning som landets största parti.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 21,5 procent, aningen mindre än i motsvarande decembermätning.

Bakgrunden till den här starka ställningen är, som jag tidigarer har skrivit, partiets hårda kritik mot socialt orättfärdiga inslag i den sittande borgerliga regeringens åtstramningspolitik.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), har även i den här mätningen, nu med 2,9 procents stöd, vilket innebär en liten minskning, hamnat på andra plats. Centern ligger i den här mätningen under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Dess koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,3 procent, vilket innebär en minskning med 1,4 procentenheter. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har under senare tid i massor övergett det parti de har röstat på – i den aktuella mätningen är partiet nere på 9,8 procent. Därmed har partiet halkat från tredje till femte plats bland partierna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu är uppe i 12,3 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, går från 7,3 procent i december till nu 8,6 procent.

Övriga två partier, också de i opposition, har ungefär lika svagt stöd som i december:

Det gäller Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent.

Och det gäller Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent.

Närmare 3.400 personer har intervjuats mellan 11 januari och 2 februari.

Fröding i Kairo, Frank Sinatra och Grace Kelly på Pan Am och taxi med Einstein till affären

4 februari 2016 13:31 | Mat & dryck, Media, Prosa & lyrik, Resor | Inga kommentarer

DNs Namn och Nytt hör till det jag dagligen läser, även om jag, själv en gammal kortis-makare, inte alltid tycker att kortisarna där alltid håller måttet.

Men i dag fanns tre lite längre texter, som alla var roande.

Henrik Hovmöller berättar om något som hände i Princeton 1952: Hans mamma, som inte hade körkort, måste därför ta taxi till affären, när hon skulle handla dagens mat. Som tur var hittade hon en man en trappa upp, som hade samma problem. Så hon och Albert Einstein – för det var han – brukade dela bil för att få ner taxikostnaderna.

Birgitta Larsson berättar om sin tid som flygvärdinna på Pan Am 1963-1972: Det plan hon jobbade i hade bland andra som passagerare Grace Kelly och Farah Diba. En annan flygvärdinna öppnade en vinflaska precis när Farah Diba passerade och råkade då skvätta ner hennes vita päls med rödvin. Flygvärdinnan blev förstås rädd, men Farah Diba sa lugnande: – Behåll pälsen, jag har fler.

Fast roligast i Birgitta Larssons flygmemoarer är nog berättelsen om Frank Sinatra som, inte helt nykter, insisterade på att få sova på bagagehyllan.

Den längsta berättelsen levereras av Sture Källberg, förr en känd samhällsdebattör – jag har böcker av honom i bokhyllan. Här berättar han om en resa fordom till Kairo tillsammans med sin dåvarande hustru. Där upptäckte de en dag ett Författarnas Hus, och frestelsen blev då stark för den svenske författaren att besöka sina egyptiska kollegor. En så exotisk författarkollega, nästan från Nordpolen, väckte förstås intresse bland de egyptiska författarna, och man hittade en bland dem som kunde tolka via engelska.

Besöket tog en oväntad vändning, när de egyptiska författarna ville höra något läst på svenska. Källberg valde då att ur minnet recitera Gustaf FrödingsBalen” från 1894. Värre blev det, när de egyptiska författarkollegorna förstås ville få dikten översatt, så Källberg tvangs först att för sin egyptiske tolk dra den i egen engelsk översättning.

För det här tackades paret Källberg med te och smaskiga bakelser.

Äventyr i kända hjulspår

3 februari 2016 20:44 | Serier | Inga kommentarer

Hur det går för Velvet låter oss Agent X9 vänta på, så att vi i ännu högre grad tappar bort den långsamt framvindlande handlingen.

Däremot fortsätter, även i nummer 2 2016, den obegripliga publiceringen av Lars Krantz’ serie om Christer Pettersson, ”Den svarta jorden”.

Tidningen satsar uppenbarligen stort på sin nya serie ”Silas Corey” med manus av Fabien Nury och bild av Pierre Alary. Människorna i den känns lite fyrkantiga, i flera avseenden.

Två klassiska äventyrsserier fyller resten av numret.

Agent Corrigan” med bilder av Al Williamson är vältecknad och det aktuella avsnittet, ”Lady Vendetta” från 1974, med manus av Archie Goodwin, är ganska hyggligt.

Fast snäppet vassare är även den här gången ”Modesty Blaise”, avsnittet ”Aristo – piraten” från 1994-1995 med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Det här avsnittet har en lite krokig introduktion och därför samma slags avslutning, men det som finns där emellan – kamp mot pirater på Sydkinesiska sjön – är, framför allt mot slutet, ganska spännande.

Fast eftersom jag inte är någon tonårspojke, kittlas jag inte av att få se ytterligare en av dessa bilder av en delvis avklädd Modesty Blaise.

Till Åsa, med hälsning från den förbannade socialdemokratin

3 februari 2016 8:37 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 9 kommentarer

Jag är daglig läsare av Aftonbladet, främst tidningens ledarsida och kultursidor. Ledarsidan har så småningom, även om jag inte delar alla dess synpunkter, kommit att förespråka mer av en socialdemokratisk vänsterhållning; man har där inte heller dragit sig för att rikta krav och kritik mot partiledningen.

Kultursidorna har, även om detta inte är deras primära uppgift, också bidragit till att belysa politik och samhälle från ett vänsterperspektiv. Flera av dem som skriver där är inte socialdemokrater, och jag har ingenting mot det heller. Mycket av det jag syftar på är faktiskt intressant och relevant.

Antalet ställen som säljer dagstidningar, även kvällstidningar, är rejält mindre i dag än i mina yngre dar, och det händer därför någon enstaka dag, att varken jag eller hustrun råkar passera något försäljningsställe, som ens säljer kvällsavisor. Det hände mig bland annat när Åsa Linderborg publicerade sin furiösa artikel ”Ett farväl till socialdemokratin”. (Jag har dock, när jag har läst Mario Matteonis inlägg på S-bloggar samt Knut Lindelöfs kommentar på sin blogg – länk finns här intill – i efterhand uppmärksammat artikelns existens och förstås läst den.)

Matteoni är inne på att Linderborgs ”farväl till den förbannade socialdemokratin” skulle kunna syfta på en egen sorti, men mig veterligt har Linderborg aldrig sett sig som socialdemokrat. Hennes pappa och mamma hörde båda hemma i VPK, och Åsa själv var i yngre dar aktiv i partiets ungdomsförbund, det som för övrigt mer än det till Vänsterpartiet omdöpta moderpartiet höll fast vid en mer kommunistiskt präglad ideologi och också försvarade en del av kommunismens ställningstaganden, ideologiskt och i praktiken. 1987 anställdes Åsa Linderborg som ombudsman i Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.

Nej, jag försöker på intet sätt svärta ner henne, men rätt ska vara rätt (eller rött ska vara rött, som det väl borde heta här). Hennes debutroman, ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), som är lysande, skildrar för övrigt mycket öppenhjärtigt hennes både privata och politiska förhållanden under uppväxtåren. Jag blev mycket tagen av den här självbiografiska romanen – läs gärna min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Men långt dess förinnan, 2001, hade hon publicerat sin doktorsavhandling, framlagd i Uppsala: ”Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas).

Hon bodde här i Uppsala under sin studietid och också efter det att hon hade fått sin avhandling godkänd. Uppsala är, trots att det är landets i storlek fjärde stad, inte större än att vi förstås då möttes. Hon var också av Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag då satt, inbjuden att för oss i styrelsen berätta om sin avhandling, och även om jag hade en del invändningar, hade vi ett vänskapligt och intellektuellt givande meningsutbyte.

Också jag har, i egenskap av vänstersocialdemokrat, invändningar mot mitt partis politik, bland annat nu i koalition med Miljöpartiet, och jag vill inte förmena Åsa Linderborg rätten att hyvla av socialdemokratin, när den förtjänar det, även om jag tycker, att Linderborg i sin aftonbladetartikel för att kunna ta till det grova artilleriet bortser från en del också relevanta sammanhang och fakta. Men för mig är det OK att någon ibland i ilska och besvikelse bildligt talat slår oss på käften.

Däremot tycker jag det är häpnadsväckande ointellektuellt, ja, barnsligt, av Åsa att fylla tjugo papperskassar med böcker av socialdemokrater och om socialdemokrati och sen köra dem till soptippen. Det är måhända en retoriskt effektiv rallarsving.

Men själv har jag i mina bokhyllor mängder av böcker av Lenin, Stalin, Kalinin, Trotskij, Mao, Hodja och svenskarna Hagberg och Hermansson, och inte har jag blivit kommunist för det.

Debatten om ideologiernas död på 1950-talet – och är ideologierna i dag stendöda?

1 februari 2016 16:42 | Media, Politik | 5 kommentarer

Med posten fick jag – jag har prenumererat sedan starten – ett tjockt nummer av Fronesis (nummer 52-53), en tidskrift som startades av Socialdemokratiska studentförbundet men nu framlever ett liv som oberoende vänstertidskrift, fortfarande drivet av socialdemokrater – jag känner sen gammalt ansvarige utgivaren samt ytterligare någon i redaktionen.

Fronesis har alltid ett huvudtema, den här gången ideologi.

När jag bläddrade igenom det nyanlända numret fastnade jag för att börja läsningen med en artikel, skriven av Daniel Strand, som jag tidigare har läst i Aftonbladet. Men det som lockade var också rubriken, ”Inga alternativ”, och dess underrubrik, ”Ideologiernas död på 1950-talet”.

Det Strand skriver känner jag väl igen från debatten under 1950- och 1960-talen. Dessutom läste jag om det Strand skriver om när jag under 1960-talets första hälft läste statskunskap med egen inriktning på politiska ideologier. Seymour Martin Lipset, Herbert Tingsten och andra som figurerar i Strands notapparat är mig välbekanta från då, och en del andra som han nämner har jag läst senare.

För egen del har jag aldrig trott på några teorier om ideologiernas död, och jag var under Palme-epoken och faktiskt också under Carlsson-epoken i egenskap av huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission med om att revitalisera socialdemokratins marxistiska arv.

De socialdemokratiska partiprogrammen från 1975 och 1990 plus essäer om hur det kom sig att socialdemokratin ändå stegvis fjärmade sig från det här radikala idéarvet vore kanske också värda en analys i Fronesis?

Sambastu och andra nakenbad

31 januari 2016 17:45 | Politik, Politikerhistorier, Resor, Trädgård | 2 kommentarer

Från januari 1968 till mitten av 1974 var jag pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Sten Andersson var partisekreterare.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk politik: Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare. De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Sambastandet på Bommersvik infördes, vill jag minnas, med tidens jämlikhetsargument men hade säkert också som bakgrund att de många ungdomar, som var på Bommers på kurs, som alla andra ungdomar var intresserade av varann även utan en tråd på kroppen.

Så småningom kom det i alla fall också en motreaktion – alla hade inte lust att exponera sig nakna för alla andra – och det blev åter en kill- och en tjejavdelning. Fast som ett slags kompromiss fortsatte man att i herrbastudelen ha sambastu sent på kvällarna.

Hur det är nu för tiden, vet jag inte – jag har inte varit på Bommers på evigheter.

Men under de här åren var jag relativt ofta där som föreläsare, ofta på partiets ideologikurser, och som föreläsare/kursledare stannade man i vart fall kvar över natten, ibland under flera dygn.

Det förekom då föreläsningar med åtföljande diskussion och även kurssamkväm med vickning under kvällarna, och innan man gick till sängs kunde det då vara lockande att gå ner till bastun för en stunds avslappning. Och då hände det förstås någon gång, att det satt nakna ungdomar av båda könen i bastun. Bastun, ganska rymlig, hade lavar på olika höjd på båda sidor, men eftersom gänget av ungdomar alltid satt tillsammans på ena sidan, fick jag alltid vid de här tillfällena den motsatta sidan av bastun för mig själv.

* * *

Det här nakenbastandet spred sig också i andra sammanhang.

Jag minns till exempel ett tillfälle då jag i egenskap av pressekreterare var på valturné med Olof Palme och alla som hade någon funktion på turnén, när denna passerade Harpsund, av partiordföranden/statsministern inbjöds på vickning och övernattning där.

Med på turnén var också musiker samt ett par kända sångerskor, och när, ganska sent på kvällen, större delen av turnésällskapet beslöt sig för att basta, följde åtminstone en av sångerskorna också med. Den andra tror jag under tiden hade rott ut på Harpsundssjön och sjöng där, mycket högt.

* * *

1969 köpte Birgitta och jag vårt sommarhus i Öregrund.

I början var det mycket primitivt – saknade både vatten och avlopp. Men vi installerade detta, i början dock bara en enda kallvattenkran i köket. Vatten för disk och även rakning/tvättning värmde vi i stora kastruller på en elektrisk platta.

Eftersom den i årtionden åt sitt öde lämnade tomten fordrade både mycket gräv- och röjarbete och utkärrning av ditforslad jord, slet jag som en mullvad för att få ordning på den och blev följaktligen ganska svettig och skitig. Besök i den kommunala bastun en gång i veckan hjälpte ju då förstås, men det gick ju inte att tvätta av kroppen bara en gång i veckan, så en del kvällar gick jag ner till Tallparksbadet, tvättade av mig med tvål och tog ett dopp i havet.

I Tallparken i Öregrund fanns – och finns – det ett officiellt, alltså av kommunen inrättat och skyltat, nakenbad, ganska vidsträckt med både solklippor och grytor i lä, lämpliga för lite blåsiga dagar, och det var alltså dit jag gick.

Jag har också provat att ligga där soliga dagar för att få solbränna över hela kroppen och slippa våta badbyxor, men det gav jag ganska snart upp. Det som störde mig var inte det faktum att där förekom nakna damer utan upptäckten att de som påfallande ofta samlades på klipporna omkring mig var nakna män, helt uppenbart med en annan sexuell läggning än den jag har.

* * *

Hustrun och jag fastnade i stället för att som badplats ha ett badberg bortom nakenbadet, ett berg med lite olika lämpliga lägen om man ser till sol och vind.

Danmark: Socialdemokratiet tappar många väljare till andra vänsterpartier?

31 januari 2016 15:47 | Politik | Inga kommentarer

I en av de nya opinionsmätningarna tappar Socialdemokratiet kraftigt – men vi startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015, då det gick hyggligt för partiet:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 24 januari för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 18,0 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Megafons mätning för TV2 och Politiken den 28 januari ger följande resultat:

Socialdemokratiet 19,3 procent
Radikale Venstre 8,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 9,3 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Som synes innebär det här utfallet ett jättefall för Socialdemokratiet, som halkar ner på andra plats bland partierna. Större är enligt den här mätningen Dansk Folkeparti, men det är andra partier på vänstersidan, främst Alternativet som verkar plocka över tidigare S-röstande. Stämmer resultatet i den här mätningen, är den rimligaste förklaringen främst en reaktion från i valet S-röstandes sida mot den hårdnande attityd mot flyktingar Socialdemokratiet, främst dess ledare Mette Frederiksen, har svängt till just under mätperioden.

Greens har emellertid också gjort en undersökning, som publicerades i Børsen den 27 januari och som inte alls ger samma drastiska förändringar:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 2,8 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Och sammanvägningen i Berlingske, Berlingske Barometer, ger för närvarande detta genomsnitt:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Så vem ska man tro på? Erfarenhetsmässigt bör man invänta fler undersökningar för att våga dra drastiska slutsatser. Men det kan ju vara så att Socialdemokratiets häftiga fall i Megafon-undersökningen är en effekt av att den genomfördes exakt under den period, då många S-väljares smärta var som störst över den kraftigt hårdnande attityd i flyktingpolitiken deras gamla parti då visade upp.

Palmepriset till en israelier och en palestinier

31 januari 2016 13:29 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Olof Palmes minnesfond delade 2015 års palmepris, 75.000 dollar, mellan den palestinske kyrkoherden i Betlehem Mitri Raheb och den israeliske journalisten Gideon Levy, känd bland annat från tidningen Haaretz.

Jag höll på att skriva ”delade salomoniskt”, men även om de båda pristagarna inte i allt tycker alldeles lika, har de en gemensam grundhållning i den konflikt deras respektive folk står mitt uppe i: De vill ha en fredlig lösning med plats för båda de stridande folkgrupperna. Ingen av dem ser några principiella hinder för att de här, i dag mot varandra stridande folken, inte skulle kunna leva sida vid sida, detta utan att uppge sin egen identitet.

Båda höll, efter Pierre Schoris inledning och efter att ur Lisbet Palmes hand ha mottagit sina prisplaketter, var sitt, av de inbjudna till ceremonin i Riksdagens andrakammarsal mycket applåderat anförande, och de hade sedan, under ledning av journalisten Bitte Hammargren, ett samtal om möjligheterna till fred.

Prisceremonins senare del omgärdades av sång. Gustav Sjökvists kammarkör sjöng sånger, skrivna av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, först ”Var hör vi hemma?” och ”Kärlekens tid” (med text av Ylva Eggehorn), sedan ”O klang och jubeltid” och ”Anthem” ur ”Chess”.

* * *

Efteråt blev det mingel i sammanbindningsbanan. Jag och Birgitta nöjde oss med var sitt glas alkoholfritt vin plus ett par snittar.

I trängseln där hejdades vi ideligen av gamla bekanta som ville hälsa och växla några ord. Själv tyckte jag det var särskilt roligt att åter få möta och hälsa på gamla arbetskamrater, mest kontorister, från min forna arbetsplats, 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen). Det här är människor för vilka 68an aldrig var en arbetsplats vilken som helst – där arbetade man för att man hade en politisk övertygelse.

Socialdemokratin skulle, för att få tillbaka sin forna vitalitet, behöva fler som Maud Björklund, Lena Finnman, Inga-Lena Nau, Eva Olofsson, Lisbeth Sundström och Leif Karlsson för att ta några ur högen.

De nämnda, och även jag, börjar nämligen bli till åren.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^