Kors(ords)fäst igen

En gammal bekant tipsar mig om att jag förekom i Dagens Nyheters korsord i går.

Jag har kollat DN, ännu inte hunnit lösa hela det aktuella krysset men hittat följande:
ÄR EN(N) KOKK.

Det borde bli EST.

Pressgrodor

Hittat via Journalisten nummer 1 2012:

”Allemansrätten medger inte
våldtäkt på annans mark”

ATL.NU

Förstärkt facklig-politisk samverkan

Allt pekar mot att ordföranden i IF Metall Stefan Löfven blir ny socialdemokratisk partiledare.

Löfven, född 1957, är så pass ny i VU-kretsen, att jag inte kännder honom närmare – företrädare som Bert Lundin och Göran Jonsson hörde till de fackliga ledare jag hade ett mycket gott förhållande till, men Löfvens inträde i VU skedde alltså efter det att jag hade lämnat uppdraget som dess protokollsekreterare.

Löfven har på ett par punkter – kärnkraften och jämställdhetspotten – agerat på ett sätt som inte stämmer överen med mina värderingar, men jag vågar gissa att han, om han väljs, kommer att agera klokt, det vill säga mer se till partiets bästa än med hänsyn främst till sina förbundsmedlemmars förmenta intressen.

Å andra sidan är det ett väldigt lyft för socialdemokratin att dess karaktär av arbetareparti med valet av Löfven får ny tyngd. Och hans gedigna fackliga förankring kommer nog att räknas honom till godo också i breda tjänstemannakretsar. Med Löfven som ordförande för Socialdemokraterna kommer partiet rimligen att hårt driva frågor som jobb, arbetslöshetsersättning och arbetsrätt.

Därmed täpper ett val av just Löfven ganska effektivt till det läckage till Vänsterpartiet, som vi nyss såg tecken på i en opinionsmätning. Om motsvarande sker gent emot Miljöpartiet är mer svårprognostiserat. Men om Löfven lyckas dämpa sin dragning till känkraften, ska nog även det gå.

För att socialdemokratin ska gå mot en nystart krävs också att partiet, nu under Löfvens ledning, fullföljer den omorientering i inställningen till vinstdriven verksamhet inom vård, skola och omsorg, som påbörjades under Håkan Juholts ledning.

Här vågar jag hoppas att Löfven, fostrad i Ångermanland, ska knyta an till den mer trditionella socialdemokratiska synen på gemensam sektor, som det finns mer av i skogslänen än i den huvudstadsregion, där IF Metall har sitt huvudkontor.

Ett handikapp har Löfven onekligen: han sitter inte i Riksdagen.

I avvaktan på att oppositionsledaren ska kunna ta plats i Riksdagen, får man väl kanske göra en del ommöbleringar även där: nu blir det ännu viktigare vilka som får föra partiets talan i till exempel partiledardebatter och ekonomiska debatter.

Och fram till dess att den nye partiledaren får möjlighet att själv föra partiets talan i Riksdagen, får han väl turnera flitigt land och rike runt och då och då utmana både statsministern och de övriga borgerliga partiledarna på offentlig debatt.

Räddaren i nöden?

Jag läser med stigande förundran tidningarnas spekulationer om vem som skulle kunna bli socialdemokratins räddare i nöden: Margot Wallström, Pär Nuder, Ulrika Messing, Anders Sundström, Jan Eliasson…

Jag skulle kunna ge lämplighetsbedömningar av dem allihop – jag har nämligen hygglig kunskap om, till och med en del egna erfarenheter av deras kapacitet.

Men jag väljer att låta bli, åtminstone till dess att diskussionen – Gud och Marx bevare socialdemokratin! – förefaller att bli allvar.

Visserligen ser jag förtjänster, men också brister, hos de här av andra utpekade kandidaterna – och inte minst har samtliga nackdelen, att de inte sitter i Riksdagen, där konfrontationerna med regeringen äger rum.

Jag väljer att som exempel nagelfara Jan Eliasson, en person som jag känner en smula och dessutom tycker mycket om; märk alltså att det inte är fråga om sågning av en meningsmotståndare.

Jan har internationella medlarmeriter från sitt samarbete med Olof Palme, och han har också kort erfarenhet av att vara minister på utrikesområdet. Men hans tid i regeringen blev mycket kort, och hans kunskaper om svensk inrikespolitik är rimligen begränsade, detta eftersom en mycket stor del av hans viktiga värv har utförts utomlands.

Och så sitter han, i likhet med övriga ovan nämnda, inte i Riksdagen.

Redan för årtionden sedan fanns det partivänner som föreslog Eliasson som partiledare – jag arbetade på den tiden i partisekreterarens kansli, och partiexpeditionens växel brukade koppla ”partiledarsamtalen” till mig; jag förde faktiskt statistik över förslagen och vidarebefordrade vilka som hade fått hur många röster till valberedningens ordförande, Sven Hulterström. Jag tyckte för egen del att det var intressant, att Jan Eliasson, på den tiden verkligen inte allmänt känd i partiet, hade gjort så stort intryck på partivänner runt om i landet, att de tyckte att han skulle axla manteln som partiledare.

Men det här är länge sedan.

Och vid det här laget har Jan hunnit bli 71 år.

Så klok som han är förstår han säkert själv vad det innebär.

Välj Thomas Bodström till partiledare! En motivering

Bodil Malmsten skriver på sin blogg – länk finns här intill – om valet av ny partiledare för Socialdemokraterna:

”Det tar mig emot, men när jag ser på Expressens förstasida att Thomas Bodström är chocknamnet till partiledarposten och enligt sina vänner ‘sugen på det’ måste jag stjäla Peter Englunds:
‘Vad som helst som håller honom borta från skrivandet.’”

I det finska presidentvalet gäller inga normala partipolitiska preferenser

I finländsk politik har länge tre stora partier legat runt en femtedel av väljarna vartdera: Socialdemokraterna (Suomen Sosialidemokraatinen Puolue), Samlingpartiet (Kansallinen Kokoomus) som ungefär motsvarar vårt Moderaterna, och så Centern (Suomen Keskusta). Över tid har det varierat hur de har legat i storleksordning i förhållande till varann. I det senaste riksdagsvalet (17 april 2011) blev Samlingspartiet störst med 22,3 procent), följt av Socialdemokraterna med 19,1 procent. Centern hamnade, med bara 15,8 procent, dock först på fjärde plats, och upp bland de tre stora klev i stället Sannfinländarna (Perussuomalaiset) med 19,1 procent. Sannfinländarna, under ledning av Timo Soini, är ett populistiskt parti, som i vissa avseenden liknar de högerpopulistiska partierna i öviga nordiska länder.

Socialdemokratins konstant relativt blygsamma röstandel i Finland har flera förklaringar. Ett är att Centern där, framför allt på landsbygden, har lyckats attrahera väljare, som i till exempel Sverige röstar på Socialdemokraterna. Ett annat är att Finland historiskt har haft ett mycket större kommunistparti än vi här. Dagens Vänsterförbundet (Vasemistoliitto) är mer likt Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet, men har generellt lyckats behålla en högre röstandel än sitt svenska systerparti. I 2011 års val fick Vänsterförbundet 8,1 procent.

Också De Gröna (Vihreä liitto) i Finland har, kanske för att de har varit ganska pragmatiska och deltagit i olika regeringskoalitioner, varit ett hyggligt stort (och framför allt inflytelserikt) parti. I det senaste valet fick de 8,46 procent.

Från svensk och övrig nordisk politik känner vi också igen Kristdemokraterna (Suomen Kristillisdemokraatit), som i det senaste valet fick 4,0 procent.

I Finland finns vidare ett parti, vars plattform är landets relativt stora (men krympande) svenska minoritet, Svenska folkpartiet (bland finnar känt som Suomen ruotsalainen kansanpuolue). Eftersom Socialdemokraterna har en egen svenskspråkig avdelning och får en del svenska röster, är Svenska folkpartiet huvudsakligen ett svenskspråkigt borgerligt parti, men dess policy är att alltid ställa upp för att landet ska kunna få majoritetsregering, detta oavsett om statsministern hämtas från Socialdemokraterna eller från Samlingspartiet eller Centern.

Flera av de här mindre partierna har också i presidentvalen, som är dagens egentliga ämne – första omgången av presidentvalet hölls i går – då och då avstått från att ställa upp egna kandidater och i stället mer eller mindre uttryckligt stött något av de större partiernas kandidater, ibland på grund av samsyn, ibland för att det har gällt att förhindra att någon illa tåld kandidat från något av de stora partierna skulle bli vald. Man kan till exempel notera att flera socialdemokratiska kandidater, senast Tarja Halonen i två val, har lyckats bli valda till president, trots att deras parti i riksdagsvalen bara lyckas samla kring 20 procent av rösterna.

Den finska presidenten, med sina med tiden allt mer kringskurna politiska uppgifter – det senare en av förklaringarna till väljarnas trolöshet mot sina normala partipolitiska preferenser – har allt mer setts som en nationellt enande och representerande symbol, och alltså har en socialdemokratisk presidentkandidat kunnat få majoritet inte bara med hjälp av vänsterröster och gröna röster utan också röster från människor som normalt röstar borgerligt.

I det här stycket blev söndagens första valomgång i det finländska presidentvalet ett nästan oslagbart fiasko för Socialdemokraternas kandidat, Paavo Lipponen. Han är en veteran i finsk politik – har varit partiordförande, statsminister med mera – men det stod tidigt klart att han var chanslös i det här valet. I presidentvalets första omgång fick han bara 6,7 procent och slogs därmed ut. Han har redan deklarerat att han nu kommer att lämna politiken.

Jag och Birgitta har känt Lipponen sedan årtionden, även om vi under senare år inte har upprätthållit kontakten. Han var en i många avseenden skicklig politiker men har säkert av många väljare uppfattats som en föredetting, som nu ville kröna sitt politiska dagsverke genom att också bli president. I en aktuell fråga – EU-frågan – har han hamnat definitivt fel: Lipponen är en EU-stridis, och finnarna har i dagens läge i EU blivit allt mer EU-kritiska.

Också Centerns Paavo Väyrynen är en föredetting, dock evigt (verkar det som) kämpande för att komma tillbaka. Länge såg det det ändå ut som att han skulle nå så långt som till att bli tvåa i första valomgången, och att han fick 17,5 procent (vilket gav honom tredjeplatsen) hade nog inte så mycket att göra med att finnarna älskar honom – men han lyckades ändå hyggligt genom att kritisera EMU och en del andra inslag i EU-samarbetet.

Den som brukar samla proteströster, både i de nämnda frågorna och i andra. är ju annars Sannfinnländarnas ordförande Timo Soini. För honom gick det i och för sig bättre än för Paavo Lipponen – Soini fick 9,4 procent – men ganska många iakttagare har samstämmigt noterat att Soini gjorde en ganska matt valrörelse. Enligt flera bedömare verkar det som om han inte riktigt längtade efter att bli just president. Några har också skrivit, att om Soini försvann till exempel till det opolitiska presidentpalatset, skulle luften gå ur hans parti som vid en pyspunka.

För flertalet av de mindre partiernas kandidater gick det inte särskilt väl, men de stal naturligtvis röster från de stora partiernas kandidater genom att ställa upp. Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki fick i alla fall ihop 5,5 procent, medan Svenska folkpartiets Eva Biaudet fick 2,7 procent och Kristdemokraternas Sari Essayah fick 2,5 procent.

Det intressanta är emellertid att De Grönas Pekka Haavisto fick 18,8 procent och därmed blev tvåa – det blir alltså han som får möta vinnaren, som vi strax ska återkomma till, i slutomgången.

Finlands gröna är intressanta bland annat så till vida att de intar en ganska pragmatisk hållning till EU och till politiskt samarbete med ganska olikartade krafter i finländsk politik. Haavisto lever helt öppet i en homosexuell relation, och vi har i media sett bilder av honom tillsammans med sin man, så de finska väljarna är helt uppenbart inte så moralkonservativa som man kunde tro av till exempel fenomenet Sannfinländarna. Jag skulle tro att han kan få en rätt stor andel av de röster som nu tillföll till exempel Socialdemokraternas respektive Vänsterförbundets kandidater, men om det räcker för att klå segraren är väl tveksamt.

Samlingspartiets Sauli Niinistö fick nämligen nästan dubbelt så många röster i första valomgången, 37 procent. Han nådde långt redan som motkandidat till Tarja Halonen i 2006 års presidentval, men inte ända fram, och nu verkar finländarna tycka att det är hans tur. Niinistö är känd för finländarna inte bara från förra presidentvalet utan också från regeringen, där han har varit justitieminister och finansminister.

Naturligtvis kan det vara så att många borgerliga väljare tycker att det nu kan vara dags för en borgerlig president, detta särskilt som hans gamla parti, Samlingspartiet, för närvarande är landets största. Men i Finland väljs man alltså till hela folkets president, och presidentens roll är som sagt mer representativ och ceremoniell är politisk. Och då spelar sådant som att Niinistö kan föra sig oklanderligt och inte har gjort bort sig en roll för vem man lägger sin röst på.

Och så finns det faktiskt ett par saker i hans privatliv, som väcker väljarnas sympati och medkänsla. Hans hustru har omkommit i en bilolycka, och han var tillsammans med två söner med om tsunamikatastrofen i Kao Lak – han och sönerna klarade sig genom att klänga sig fast i ett träd.

Även sådant kan spela en roll för utgången av det ganska personinriktade finska presidentvalet.

Fallet Juholt – och vad sker nu med socialdemokratin?

Jag hörde inte till dem som förde fram Håkan Juholts namn i processen som ledde fram till att han valdes till ordförande för Socialdemokraterna.

Men när förslaget kom, tyckte jag att att det hade många poänger, och jag tyckte att hans installationstal på partikongressen – jag var med där som inbjuden gäst – var lysande. Därefter har jag, när han med rätt eller orätt har attackerats, försvarat honom: Visst har han gjort en del tabbar, men somt har varit uppförstorat och annat kanske bara begripliga mänskliga misstag – jag vill åter igen påminna om att även andra, från andra partier, av vagheten i Riksdagens egna bidragsregler för kostnadsersättning för dubbelboende, har uppfattat dessa regler som mer generösa än de tydligen var tänkta att vara. Efter fadäsen i Storlien om en försvarspolitisk fråga – försvarspolitiken var ju hans gamla specialområde – dessutom från nära nutid, var dock loppet kört för honom.

Det här sist nämnda kan man inte skylla på någon annan än Håkan Juholt själv – Juholt har visserligen oftast hamnat värderingsmässigt rätt, men hans förmåga att minnas och sortera fakta har inte alltid varit vad det borde vara. Detta har varken regeringspartierna eller media varit sena att utnyttja, och det kan man inte säga mycket om. Ändå kunde det ha gått bättre, om Juholt kontinuerligt hade fått bättre stöd, vilket delvis är en organisatorisk fråga. Men vad värre är: hans politiska motståndare i partiet har också sett sin chans – om Juholt föll, innebar det en ny chans för partihögern. Om detta är säkert inte sista ordet sagt; jag förutsätter att det finns både statsvetare och grävande journalister som är intresserade av att gräva vidare. Märk att jag därmed inte säger att Juholt själv inte har gjort tabbar som har bidragit till hans fall.

På det rent personliga planet känner jag lika fullt stor sorg över den ände hans korta bana som partiledare fick. Jag känner honom inte själv närmare, men jag hoppas att det bland partivännerna i VU, partistyrelsen och Riksdagen finns människor som helt utan hycklande omsorg är beredda att ge honom mänskligt stöd.

Nå, det här handlar också om framtiden för vårt parti, dess kurs, styrka och framtid.

Håkan Juholt var som socialdemokratisk politiker närmast en traditionalist, men uppenbart också – vilket är karaktäristiskt för traditionalister – öppen för att pariet i vissa viktiga frågor snarare borde lägga om sin kurs en smula åt vänster (vilket också stämmer överens med partiets historiska hållning) än åt höger, och den kongress som valde honom till ordförande valde också in andra av samma slag, några av dem med tydligare vänsterprofil, i partiledningen.

Partiets kurs har därför skärpts under Juholt-tiden.

Men man måste ha klart för sig att denna lätta kantring åt vänster har möjliggjorts just av att partiledaren själv genom att dra åt det hållet har kunnat påverka den ganska sköra maktbalansen i de beslutande församlingarna åt rätt håll.

Alltså är det långt ifrån bara en personfråga (i meningen kändisskap och pesonlig utstrålning) utan i minst lika utsträckning en kursfråga, vem som väljs till partiledarposten.

I medias – framför allt kvällspressens – spekulationer figurerar redan en del namn på politiker och före detta politiker, som har attraktionskraft på läsarna, därför att de är kända eller vackra eller har mänsklig charm – men vad vet den allmänhet som tillfrågas egentligen om de här personernas åsikter?

Bland dem som av media utnämns till huvudkandidater finns också några i dag aktiva s-politiker, som hör hemma i partiets högerfalang – här skulle det vara intressant att få veta, vilka PR-byråanställda – formellt socialdemokrater men betalda av kapitalet – som har viskat vad i vilkas öron.

Själv kan jag bara säga att om någon av de här människornas favoriter – jag säger inga namn – skulle bli ny socialdemokratisk partiledare, så kommer den tendens vi redan har sett i en i dag publicerad opinionsundersökning att förstärkas. Socialdemokrater som aldrig tidigare i sitt liv har kunnat rösta på Vänsterpartiet eller dess olika föregångare kommer att hellre lägga sin röst på Jonas Sjöstedt än på någon högersosse.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Jelena Guro, en tidig futurist

I den till Lyrikklubben knutna Lilla serien utgavs i slutet av 2011 ett urval poesi av Jelena Guro, ”Himlens kamelföl” (Ellerströms).

Jelena Guro (1871-1913) är en så pass okänd rysk poet, att tanken ett ögonblick föresvävar mig att hon kunde vara en uppfinning av översättaren Mikael Nydahl: Var verkligen Pablo Picasso, som förekommer i en dikt, känd för henne? Men jo, han hade redan hunnit skapa sig ett namn under de där få åren före hennes död, då hon hann ge ut sina dikter.

Jag söker information om henne, också mot bakgrund av att hennes lyrik i stor utsträckning har karelska motiv och referenser – till exempel finns ”Kalevala” där. Jo, hon föddes i Sankt Petersburg och dog i leukemi – Edith Södergran med vilken hon har en del likheter dog i lungtuberkulos – i Uusikirkko. Huruvida detta också betydde att hon talade finska och/eller varianten karelska vet jag inte. Däremot får jag i mina efterforskningar fram att hon hade franskt påbrå. Men sammantaget om detta ämne: Sankt Petersburg och delar av det omgivande Karelska näset var under hennes tid en ganska märklig, mycket språk- och nationsblandad miljö. Hon publicerade sig hur som helst på ryska.

De egentliga ryska futuristerna, Velimir Chlebnikov och andra, som hon mycket riktigt kom att samarbeta med, kring tidskriften ”Tranan”, hör till en yngre generation, så i egenskap av futurist är hon något av en early bird.

Men hon är inte alldeles lätt att sätta etikett på. Som jag har sett Håkan Sandell skriva, finns det också ett björlingskt, impressionistiskt drag hos henne. Men Gunnar Björlings poesi är ännu mer avskalad och minimalistiskt än det här:

Juni

Djupt, så djupt är det blå.
Full är skogen av värme.
Och det hängande barrverkets töcken
klingar lätt
av sömn.
Djup, så djup barrskogen står.
Full av värme
och glädje
och töcken
och extas.

När jag läser Jelena Guros lyrik, slås jag av att det hon skriver i vissa avseenden vittnar om kunskap om den natur som finns i flera av dikterna – mjölon till exempel känner inte många till som inte har varit ute i nordiska bärskogar. Samtidigt har blommorna inga namn – de reduceras till sina färger. Kanske kan detta ha att göra med att hennes make var målare, alltså bildkonstnär. Det här måleriska draget finns på flera håll i den här urvalsvolymen, till exempel i den långa prosalyriska texten ”Där himlen töat fram”.

Och så är det Fars dag igen

På Fars dag förra året fick jag av hustrun, som har skarp blick för när det behövs, ett löfte om en del nya kläder – i presenten ingick att hon inte bara skulle gå med som smakråd utan också betala.

Av erfarenhet vet vi att man ska vänta till mellandagarna eller efter nyår, då många fina plagg reas. Så i dag tågade vi i väg till en favoritbutik i herrmodebranschen, normalt inte billig men nu som alltid med snygga och kvalitativt bra herrkläder, och så fick vi viss rearabatt lite i förväg. Vi har handlat där i åratal, vilket gör att vi också får god service-

Jag hittade nästan genast en elegant kostym, som jag trots det förhållandevis höga priset genast fastnade för – men den kommer i gengäld att hålla och även behålla sin passform i många år. Vi hittade också två par udda byxor i olika grå nyanser. Eftersom jag har satt kropp med inte så långa ben, måste både byxben och kavajärmar kortas, innan jag kan hämta ut dem och ta dem i bruk.

Med mig hem fick jag i alla fall två nya fina skjortor – flera av mina gamla börjar bli nötta i kragkanten och måste snart kastas.

Efter mellanlandlingar bland annat på Pressbyrån och Apoteket gick vi till en symaskinsaffär, som också reparerar symaskiner. Birgitta hade lämnat in vår gamla Hugin, en riktig trotjänare, på reparation, men affärsinnehavaren ringde här om dan och berättade, att förslitningsskadorna på den vid det här laget var så många att det skulle kosta en avsevärd summa att reparera den. Dock erbjöd han en skaplig summa i mellanskillnad, om vi köpte en ny maskin och lämnade kvar den gamla, så efter lite funderande slog Birgitta till. Den nya symaskinen kommer hon närmast att använda för att sy koltar åt det nya barnbarn som är på väg.

Vi gick också i skoaffärer för att hitta ett par bekväma och fina tofflor åt Birgitta att ta med sig till Akademiska nästa vecka, då hon ska genomgå nya undersökningar och en ny, den här gången förhoppningsvis lyckad, hjärtkonvertering. Vi hittade inga i de två skobutiker vi först besökte, men i den ena av dem inhandlade jag ett par nya, svarta lågskor för halva priset – det var rea där. I den tredje skoaffären hittade vi till slut också ett par snygga och sköna nya tofflor åt Birgitta

Men den här dagen blev som helhet ändå en uppföljning av Fars dag. Far ber att få tacka!