Nu har Matti och hans flickor åkt hem – semestern är slut. Men i morgon kommr Kerstin och hennes barn

22 juli 2019 17:09 | Deckare, Film, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Matti avslutade sin semester med tre dar i barndomslandet, Öregrund. Han och Karin hade tillsammans med sina småflickor, Ella och Sofia, lyckats få det sista lediga utrymmet på Ankargården, och där startade man också dagen med frukostbuffé.

Matti kan ju Öregrund med omnejd utan och innan, och i programmet ingick självfallet bad i Tallparken, men eftersom han har körkort och numera egen bil, var de till exempel en dag till Norrskedika, där det var bakluckeloppis. Och såna är ju som de är: Något som Karin nyss hade erbjudis köpa för dyra pengar, kunde hon strax därefter i precis lika gott skick handla för en spottstyver.

Eftersom umgänget med oss därmed blev begränsat, kom de sen hem till oss först när det vankades middag, men både Matti och Karin hjälpte Birgitta med grillning och annan matlagning. Enda problemet med det här var väl att minstingen, Sofia, hade hunnit bli trött redan av allt det andra roliga och intressanta som hade fyllt dagen.

Men med Mattis hjälp hittade småtjejerna mogna bigarråer att ta med hem i en plastpåse.

När sonen och hans familj hade åkt, satte oss jag och Birgitta framför TVn för att se ”Mord i Paradiset”, men jag blev strax avbruten av kvällens utsände från hemsjukvården, den som befriar mig från min faraoniska fotbeklädnad, men när jag sen också var färdig med resten av kvällsbestyret, hade redan en mycket stor del av kvällens TV-tid gått åt. Ändå kunde jag nu se större delen av ”Morden i Midsomer.”

Men om jag kunde begripa varför mina ögon när jag ser på TV inte längre uppfattar färgfilm som sådan utan som något svart-vitt, ibland med enstaka färgklickar som ingrediens.

I natt kom ett välbehövligt regn och trädgården fick det den behövde, men i dag är det sol från en blå himmel igen.

Det senare unnar jag gärna Kerstin och hennes båda barn, Viggo som redan är gymnasist och Klara som är i slutet av högstadiet. Vi känner också Viggo och Klara bättre än något av de andra barnbarnen, detta eftersom de efter Kerstins separation från deras pappa under sammanlagt ganska lång tid bodde hemma hos oss på Idrottsgatan i Uppsala.

Nu har Kerstin lyckats köpa en bostadsrätt inte särskilt långt från vår bostad i Svartbäcken, och vilket hem präglat av god smak och stilkänsla det här nya hemmet har blivit. Titta gärna in hos henne, Kerstin Kokk, på Instagram.

Och en och annan bild från vår trädgård i Öregrund och från andra delar av vår lilla roslagsstad kommer det nog också att bli.

Rökta laxfenor och sen hallon som efterrätt

18 juli 2019 21:24 | Mat & dryck | 8 kommentarer

I Coops fiskdisk har Birgitta köpt rökta laxfenor, en läckerhet.

Rökta laxfenor säljs som delikatess över hela Sverige men trots att min far både i min estniska barndom och senare, i kustbyn Juniskär söder om Sundsvall, fortsatte att fiska bland annat lax och tillsammans med vår hyresvärd Kjell Nordin ständigt rökte all slags fisk, kom jag först långt senare att smaka rökta laxfenor och fann dem vara en delikatess.

När och varifrån kommer det här sättet att se något på laxen, som nog förr sågs som skräp, men som med lite mer än den oätbara fenan bevarad förvandlar den till en läckerhet?

Jag har sökt på nätet och där hittat myriader av restauranger och serveringsrecept, men allt är från de senaste åren. Så min fråga kvarstår: Vem kom på det här sättet att servera laxfenor, rökta tillsammans med en aning laxkött? Och när och var kom man på det här sättet att göra en rätt även av laxfenorna?

Som utsökt efterrätt till de rökta laxfenorna serverade Birgitta de hallon hennes syster Karin vid det besök jag redan har berättat om också hade med sig.

En riktigt läcker middag blev det, en vanlig vardagskväll.

En gubbjävels elände, och så lite tröst

17 juli 2019 23:26 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går fick vi vatteninstallationen i badrummet ommonterad så att det nu lättare går att läsa av hur mycket vatten vi har förbrukat. Tre personer var här, och medan de arbetade, var vattnet avstängt. När de var klara, hade jag gärna också velat rengöra de nedre kakelplattorna och väggen under dem samt gummilisten som håller kvar duschvätan, men det är inte bara avtagande ork som hindrar detta – jag bär ju nästan ständigt strumpor och har lindade ben, som inte får vätas ner.

Nå, mitt i arbetet i våtrummet anlände ytterligare ett besök: Birgittas lite yngre syster Karin samt Karins man Hans Strandin (som jag känner allt sedan även Hasse var anställd på partiexpeditionen som talarförmedlare) tittade in, och de hade själva med sig kaffe, men det behövdes inte, eftersom också Birgitta hade kaffe klart. Men Karin hade med sig egenbakade bullar, och för första gången på åratal bröt jag medvetet min konstant pågående bojkott av allt som innehåller socker. Det var gott – tack, Karin! Tack också för den fina födelsedagsbuketten jag fick så att säga post festum – under min riktiga födelsedag var jag ju intagen på sjukhus.

Själv fyller Karin 80 i nästa månad, vilket firas hemma hos henne och Hasse med hjälp av Karins dotter Anna-Karin med flera den 10 augusti. Det kalaset börjar klockan 14.00, men jag vet faktiskt inte vilka som är inbjudna. Och jag är högst osäker på mitt eget tillstånd, när det blir dags – det kan ju ha gått ännu mer utför med mig vid det laget.

Efter middagen i går kväll åkte Birgitta in till lägenheten i Uppsala, eftersom hon i dag, onsdag, måste gå upp tidigt. Bland det som skulle firas i dag fanns två av Annas döttrar, Sara och Amanda, som har födelsedagar med bara en dags mellanrum. Fast äldsta dottern, Sara, fick inte ledigt från sitt jobb för det här gemensamma kalaset – sånt är arbetslivet numera. Den något yngre Amanda fick i alla fall en penninggåva från mig i present (hon ska åka till USA) och samma summa fick storasyster från mig, för vidare befordran genom Anna.

Jag får väl en utförligare rapport, men jag vet i alla fall än så länge att även Amandas sambo Fritiof var med på kalaset.

I dag har också Matti ringt och aviserat ett besök här i Öregrund tillsammans med Karin samt deras två småflickor. Livet har sina ljusa sidor också.

Matti är en handlingskraftig person och kan dessutom allt sedan sina egna yngre år Öregrund utan och innan, så nu kommer han, Karin och småflickorna Ella och Sofia att bo några dar nära pappa/farfar och mamma/farmor under några sommardagar. De ska bo på Pensionat Ankargården med adressen Telegrafgatan 12. På Ankargården serveras frukostbuffé, och i närheten finns det näringsställen, där både småtjejerna och deras föräldrar kan finna något de gillar. Matti hittar sen gammalt lätt till bad, lekplatser och affärer, och på andra sidan om den lilla hamnen finns det som alla barn älskar, fyrskeppet. Och så kan man ju alltid gå hem till farfar och farmor och leka i deras hemlighetsfulla trädgård.

Matti och hans familj kommer på fredag och stannar till söndag.

”I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner”!

16 juli 2019 22:04 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Lilian Fredriksson, född 1942 i Vilhelmina, död 2019 i Uppsala, hennes hemstad liksom min sedan många år. Och ändå har jag veterligen aldrig personligen träffat henne.

Inte heller lärde jag någonsin känna hennes 2015 avlidne man Karl G Fredriksson, född 1941 i det som alltså 1959 kom att bli även min hemstad. Han förblev staden vid Fyrisån trogen ända fram till sin död 2015.

Den som tror att denne Karl Fredriksson är identisk med en nestor i den socialdemokratiska pressen, under namnet Nordens Karlsson en känd politisk kåsör i Social-Demokraten, Morgon-Tidningen (s) och Stockholms-Tidningen (när den blev s) far emellertid vill. Den här äldre skribenten, som jag började läsa när han skrev i MT var född 1895 och dog 1963.

Hans yngre namne, han som alltså var gift med den nu avlidna Lilian, var liksom hon verksam i förlagsvärlden men inte i den del av den som arbetarrörelsen nu har förskingrat. Jag har ett par pocketböcker redigerade av dem, men det rör sig om en deckarantologi och en antologi med viktorianska spökhistorier, och det faktum att båda har utgivits av En bok för alla, ”13 lektioner i brott” översatt och samredigerad av Lilian och Karl G Fredriksson, och ”Den öppna dörren” helt redigerad av Karl G Fredriksson men översatt tillsammans med hustrun, är båda pocketantologier, utgivna av ett av de förlag som en gång var delar av arbetarrörelsens bildningsprojekt. Märk att det här inte ska tolkas som kritik av ett förlag som ändå fortsätter att tillhandahålla kvalitetsantologier av det här slaget!

De viktorianska spökhistorierna i ”Den öppna dörren” (En bok för alla, 1998) hör inte till det slag av litteratur jag aktivt har sökt mig till, men bland de ingående texterna finns en text av Edith Nesbit (1858-1924). Henne läste jag i engelskt original redan under läroverkstiden på 1950-talet, och jag har senare samlat på mig en hyggligt stor samling av hennes barn- och ungdomsböcker, mycket läsvärda.

Deckarantologin ”13 lektioner i brott” (En bok för alla, 2002) är en guldgruva för deckarälskare. I den här samlingen hittar man texter av författare som jag har sträckläst och har i stor mängd i mina bokhylla, till exempel G K Chesterton, Agatha Christie, Carter Dickson, Dashiel Hammet, Georges Simenon, ja även P G Woodhouse, men långt fler kunde nämnas.

Roligt att se de här storheterna locka ny publik. De här författarna och ytterligare andra i genren borde hållas ständigt tillgängliga för nya grupper av läsare.

Med anledning av Lilian Fredrikssons död har minnesrunor publicerats, skrivna av ett par av andra verksamma inom genren. Fast den bästa sista hälsningen hittar jag på nätet:

I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner.

Sånt är livet, numera

15 juli 2019 18:25 | I skottgluggen, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

De är vådligt nog att i mitt nuvarande tillstånd göra något utanför ytterdörren. I dag när vi hade planerat att börja dagen med ett så vådligt äventyr, regnade det dessutom.

Men planerat är planerat, och eftersom det inte finns några skor eller tofflor jag längre kan få på måg, prövade jag först med att skydda fötterna med två plastkassar, en från härvarande apotek, en från Akademibokhandeln(/Lundeq. men eftersom Birgitta tyckte att det inte såg riktigt klokt ut (och ju mina problem inte sitter i hjärnan), tog vi i stället ett par stora fryspåsar. Det funkade väl så där, men påsarna satt löst, och jag riskerade hela tiden att tappa någon av dem.

Chauffören som stod och väntade med bil utanför grinden stoppade rullatorn i förvaringsutrymmet, medan jag lyckades kravla mig upp i sätet bredvid förarsätet, men naturligtvis fick jag lov att ta hjälp för att inte tappa någon av mina fotskydd. Uppför trappan upp till herrfriseringen på Rådhusgatan fick jag hjälp av chauffören upp till och in i herrfriseringen, där Birgitta hade lyckats få tid åt mig. Där satte jag och hustrun oss i en soffa för att invänta min tur. När det sen blev min tur, berättade jag för den kvinnliga frisören att vi skulle bli upphämtade av samma färdtjänsttaxi efter ganska kort tid, ursäktade också min långhårighet med att jag hade tvingats tillbringa en mycket stor del av årets sommar på sjukhus inne i Uppsala.

Hon klarade sitt jobb snabbt och effektivt och klarade att förvandla mig från luffare till gentleman under den tid vi hade på oss.

Fast när jag sen skulle betala henne för jobbet, visade det sig, att hon inte tog emot kontanter, det enda jag för egen del använder som betalningsmedel. Så Birgitta, som har kort, fick rycka in (och fick när vi kom hem igen det hon hade lagt ut i reda pengar av mig).

När vi i taxi var på väg hem för att kunna ta emot dagens benlindning och medicinering, hade regnet tilltagit, och på väg upp till huset tappade jag förstås den ena fotpåsen och kom hem igen smutsig och våt om ena foten. Fast hustrun tog fram torrt ombyte, och när dagens utsände från hemtjänsten kom för att linda benen och ge mig dagens dos av medicin, var jag redo för det.

Avslutningsvis: jag försökte skriva den här bloggtexten ganska snart efter morgonens utflykt men det visade sig då att ögonen inte klarade något sådant.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som styr det här. Och en ännu större gåta är det varför optikern på Ackis kan hävda att jag redan har precis det slags glasögon jag behöver.

När livet tog en ny vändning

14 juli 2019 18:23 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I mer än en månad har jag varit borta från nästan allt som jag betraktar som normalt i mitt liv.

Veckan före påsk flyttade vi ut till sommarvistet i Öregrund för ett halvår, om man räknar de hösthelger vi också vistas i det här röda huset med spröjsade fönster och vita knutar faktiskt aningen längre än vi bor i våningen i Uppsala.

För min del började det illa: Synen bedrog mig allt oftare, och då och då missade jag sådant som trottoarkanter, föll handlöst och slog mig och fick blessyrer, ibland blodiga, på knän och armbågar.

Ett sådant här nattligt fall inomhus ledde till att hustrun kallade på utomstående hjälp. och rätt vad det var befann jag mig i en ambulans på väg till Akademiska i Uppsala. Och för att göra en lång sjukhushistoria kort: Sedan har mitt liv bestått av sjukhusvistelser med några korta uppehåll för frigång – vad hjälper det att få tillbringa några dar i Paradiset, när man sen strax åter befinner sig i en sjukhussäng.

Den vidriga kroppsliga behandling jag har utsatts för och vars innebörd jag fortfarande efter att jag har tvingat fram en avslutning känner av har periodvis nästan berövat mig all livslust. Just nu är det äntligen soligt och varmt ute, men så långt som till att med hjälp av den rollator jag har utrustats med ta mig längre än till grinden har jag inte kommit, och till det här kommer att problemen med synen är vida större än de som har med fötterna att göra. Morgon och kväll får jag hjälp med medicinering och lindning av underbenen av vårdpersonal, som kommer från hela det ytmässigt ganska stora Östhammars kommun. Det säger sig själv att man då måste räkna med att det då inte går att själv välja exakt vilken tid man måste ta emot hjälp, till exempel för att man vill se vissa TV-program eller lösa Melodikrysset. Allt det här måste jag alltså släppa, och jag vill inte heller hålla på med det, när jag aldrig har garantier för arbetsro. Men jag finner mig i det här – jag begriper ju själv att enskilda dagars TV- och radioprogram inte kan styra vårdpersonalens arbetsscheman.

Vad värre är att mina synproblem, trots ett fullkomligt misslyckat besök hos en ilsken och ohjälpsam kvinnlig optiker på Akademiska, nu är ständigt störande i mitt vardagsliv. Jag lever i en ständig dimma, ser inte vad det är för trädgårdsblommor som står i vaserna på borden. Stora delar av det som sänds i TV verkar, för mig alltså, ser ut som gammaldags svart-vita TV-sändningar förr i världen, och så vidare.

Killen som oftast kommer hit genom hemsjukvården säger att närmsta vård, värd att anlita, finns i Östhammar, men frågan är om jag inte tillsammans med Birgitta skulle åka in till Uppsala och där kombinera utprovning både av glasögon som klarar det jag ovan beskriver samt, äntligen, effektiva hörsnäckor. Livet skulle bli enklare om jag äntligen åter kunde börja höra det jag nu bara kan uppfatta, om det sägs på nära håll.

Kommer jag väl till Uppsala, kan jag också på Apoteket köpa de egenvårdsprodukter jag dagligen använder och som nu, den ena efter den andra, har tagit slut.

Livet är inte längre det som det en gång var.

Hälsning från Enn

10 juni 2019 20:29 | Varia | 22 kommentarer

Det här är inte Enn som skriver, utan hans dotter Kerstin. Pappa är återigen inlagd på närvårdsavdelning på Kronparksgården i Uppsala sedan en vecka, eftersom han blev sämre igen. Vi vet inte hur långvarig vistelsen blir, men han bad mig skriva ett inlägg på bloggen så att ni vet varför han inte skriver något.

Eesti/Estland: Socialdemokratisk comeback i EU-valet

31 maj 2019 21:33 | Politik | 5 kommentarer

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 3 mars 2019 klarade de estniska socialdemokraterna visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.

Här är partiernas resultat i procent (med förändring, + eller – jämfört med förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes), följt av antal vunna mandat i det här valet (samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent + 1,2) och 34 mandat (+ 4)

Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande och statsminister: Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8 procent – 1,7) och 26 mandat (- 1).

Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande och inrikesminister i den nuvarande koalitionsregeringen: Mart Helme.
17,8 procent (9,7 procent + 8,1) och 19 mandat (+ 12).

Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder, som innehar finansministerposten i den nya estniska koalitionsregeringen
11,4 procent (13,7 procent – 2,3) och 12 mandat (- 2).

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna har tidigare suttit i den centerledda koalitionsregeringen men har nu ersatts där av EKRE.
9,8 procent (15,2) procent – 5,4) och 10 mandat (- 5).

De tio socialdemokrater som lyckades få plats i Riigikogu var
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.

Det nyligen genomförda valet till EU-parlamentet blev något av en comeback för de estniska socialdemokraterna, nu alltså i opposition.
Reformierakond (Reformpartiet) blev där, med 87.158 röster = 26,2 procent, visserligen största parti och fick 2 mandat.
Men Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) blev god tvåa med 77.384 röster = 23,3 procent, vilket också gav 2 mandat.
Keskerakond (Centerpartiet) fick 49.819 röster, vilket gav 14,4 procent och 1 mandat.
Först på fjärde plats, med 42.268 röster, kom Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som stöddes av 12,7 procent och fick 1 mandat.
Isamaa (Fäderneslandet) fick 34.189 röster. det vill säga 10,3 procent, och 1 mandat förutsatt att Storbritannien lämnar EU.

I det här fallet är utfallet av personröstningen av särskilt intresse.
Marina Kaljurand, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, är den stora röstmagneten i det här valet. Hon fick 65.559 röster av sammanlagt 77.384 (s)-röster, det vill säga 84 procent av (s)-rösterna.
Med sig in i EU-parlamentet drog hon också partivännen Sven Mikser, som för egen maskin samlade 21.474 röster
Reformierakonds (Reformpartiets) Andrus Ansip och Urmas Paet fick 41.006 respektive 30.010 av partiets röster.
Yana Toom, Keskerakond (Centerpartiet) fick Centerns enda mandat med 27.003 personröster.
Jaak Madison, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) fick med 22.823 personröster också ett enda mandat.
Och som jag ovan har redovisat, kan Storbritanniens utträde ur EU eventuellt ge även Isamaa plats i EU-parlamentet.

För Socialdemokraterna förestår nu val av ny partiordförande.

Röstmagneten Marina Kaljurand, som är karriärdiplomat, satsar alltså på EU, och just nu finns det tre partiordförandekandidater, alla ur den yngre generationen:

Lauri Läänemets, född 1983 i Tallinn, partimedlem sen 2011, nu ordförande i Järvamaa, medlem av partistyrelsen.

Riina Sikkut, född 1983 i Vinni, partimedlem sen 2018, sitter i Riigikogu, vice ordförande i riksdagsgruppen.

Indrek Saar, född 1977 i Kuressaare, partimedlem sen 1998, vice ordförande i partiet (en av fyra), sitter i Riigikogu.

Slutligen ska det bli intressant att se om stjärnskottet Marina Kaljurand, som har halvrysk bakgrund, har lockat en större mängd av Estlands ryssar att i EU-valet rösta på (S). Och om det i så fall består.

Enn Kokk med på ett hörn i Journalisten, i en artikel om Anders Eldeman

27 maj 2019 19:17 | Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag lärde mig läsa vid tre års ålder. Alldeles själv. Ingen drillade mig. Kanske underlättades det här av att mitt barndomsspråk, estniskan, skrivs tämligen ljudenligt.

Men lusten att läsa och skriva följde med mig, när vår estniska familj via Finland kom till Sverige och måste lära sig ett helt nytt språk, och redan i småskolan upptäckte min lärarinna, att jag behärskade sådant som läsning och skrivning, och för att korta ner en längre historia: min skoltid slutade med att jag fick högsta betyg, A, i en rad ämnen, däribland svensk skrivning och litteratur.

Flyktingbakgrunden plus lusten att läsa och skriva har gjort den till den jag är, och eftersom jag tidigt lärde mig att se klasskillnader och andra sociala orättvisor, blev jag redan i mycket unga år socialdemokrat. Socialdemokratin har tappat ganska mycket av sin ursprungliga radikalism, men trots att jag ibland har känt mig som den siste socialdemokraten, har jag envist hållit fast vid mitt gamla parti, aldrig, trots att jag snart är 82 år, ens övervägt att rösta på något annat parti.

Jag började tidigt publicera egna texter, och när jag så småningom fick fast anställning på Socialdemokratiska partistyrelsen, först som pressekreterare, valde jag att fackligt organisera mig i Journalistförbundet. Medlem där har jag sedan varit under hela mitt långa yrkesverksamma liv – bland annat var jag i nio år chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till en blandning av politisk tidskrift och familjemagasin à la gamla Folket i Bild, med noveller och följetonger illustrerade av tidens bästa tecknare, med serier och allmänreportage och personporträtt och skämt, material som man kanske inte väntade sig att finna i ett partiorgan.

Dagens Aktuellt i politiken har ingen som helst likhet med den tidskrift jag en gång i världen gjorde men heller ingen upplaga som kan mäta sig med den som den tidning jag och den övriga redaktionen gjorde.

Under min tid på AiP deltog jag (alltså som journalist) på samtliga övriga partiers kongresser, skrev om dem, ofta i kåserande ton, och fick också en mängd personliga vänner både bland politikerna i de partier jag bevakade och bland journalistkolleger från etermedia och tidningar av högst olika politisk kulör, även deras ledarsidor.

Under den centerstämma som kom att bli min allra sista blev jag bjuden på lunch av centerdistriktet i Umeå, där nästa års centerstämma skulle hållas. Det visade sig att de ansvariga för den stämman ville ha mina råd om hur stämman skulle läggas upp för att bli riktigt bra. När stämman i Umeå sen ägde rum, hade jag bytt jobb, och när jag således inte kom till den stämman, fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort därifrån, undertecknat av både journalistkolleger och ledande centerpartister, bland de senare Karin Söder.

Jag tror att en mycket stor del av dem som känner mig aldrig har upplevt mig som låst partigängare utan har begripit att jag mer är en resonerande än en blott och bart predikande person.

Jag kan förvisso både sätta ner foten och klippa till när en sådan hållning känns mer adekvat, men jag tror också att min typ av människa känns helt äkta, när han till exempel lördag efter lördag inte bara löser Melodikrysset utan också i texten som redovisar de förmodat rätta svaren ger sina personliga kommentarer till den musik Anders Eldeman spelar.

I månadens utgåva av mitt gamla fackorgan Journalisten (nummer 6 2019) intervjuas Anders Eldeman över tre sidor av Annika Heldt, och i en faktatext lite utanför intervjun kan man läsa följande:

Kuriosa: Det bloggas om Melodikrysset på flera håll, Bland annat har Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, en läsvärd och initierad blogg som behandlar bland annat Melodikrysset.

Pressgrodor

26 maj 2019 18:30 | Citat | Inga kommentarer

hittade via Journalisten nummer 5 2019:

Åklagaren: Serietafsaren var
anställd av kommunen

Uppsala. Åtalas för att sexuellt ofredat elva kvinnor i munskydd.”

Sverigesradio.se

* * *

Löfven förvarade
januariavtalet i sitt
kongresstal

GP.se

* * *

Georg Clooneys protest – uppmanar till bojkott av yxhotell

Aftonbladet.se

* * *

Skitskytten Hanna Öberg tog sin första
världscupseger i masstarten i Holmenkollen

Omni

och via Journalisten nummer 6 2019:

Ojämställt – färre än var
tredje kvinna är professor

Svenska Dagbladet

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^