Nina Simone

Namnet Nina Simone får möjligen obevandrade att tro att hon var fransyska. Hon dog mycket riktigt 2003 i Frankrike, där hon sedan länge var bosatt – men hon föddes 1933 i South Carolina i USA och hette egentligen Eunice Kathleen Waymon. Hon var afroamerikan och starkt engagerad i medborgarrättsrörelsen. 1970 flyttade hon från USA och angav uttryckligen som skäl att landet var rasistiskt. Nina i artistnamnet lär komma av att en pojkvän kallade henne niña, flicka på spanska, och efternamnet, Simone, snodde hon från skådespelerskan Simone Signoret, som hon hade sett på bio – det här var alltså långt före flytten till Frankrike.

Nina Simone är inte bara sångerska utan också pianist, med klassisk skolning i bagaget. Vi förknippar henne mest med jazz och blues, men det finns en bredd hos henne som spränger såna genregränser. Listan över hennes studioalbum är lång, över 20 skivor från 1958 och framåt. När Verve 2007 sammanställde sin 11 CD-box ”Ladies on Verve” (distribution Universal), valde man att låta Nina Simone representeras av ”Wild Is the Wind”, som består av studioinspelningar från 1964 och 1965 (utgiven som LP av Philips, PHS 600-207, 1966).

På den här skivan finns ett intressant exempel på Nina Simones politiska engagemang,

Four Women

Text och musik: Nina Simone, 1965

My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is Aunt Sarah
My name is Aunt Sarah

My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is Saffronia
My name is Saffronia

My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am i?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is Sweet Thing
My name is Sweet Thing

My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother i see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is Peaches

Men också en traditionell ballad som ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair” får en särskild lyster, när den sjungs av just henne.

Skivan rymmer också låtar av annan karaktär man genast fäster sig vid: ”I Love Your Lovin’ Ways”, ”What More Can I Say” och ”Eiher Way I Lose”. Värd ett omnämnande är också titellåten ”Wild Is the Wind” med Dimitri Tiomkin som en av upphovsmännen – den här ukrainsk-judiske kompositören startade som rysk revolutionär men blev senare en mycket framgångsrik filmkompositör i Hollywood; mest känd är han för temat till Fred Zinnermanns ”High Noon” från 1952.

Det enda som förargar mig med den här skivan är att, förutom Simone, sång och piano, bara några av dem som spelar rytminstrument nämns vid namn. Har Philips verkligen ingen förteckning över alla de övriga musiker man hör?

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

En film om tyskarnas ockupation av Norge

I går kväll, 17 maj, såg jag och Birgitta i TV Joachim Rønnings och Espen Sandbergs långfilm ”Max Manus” (2008). Den handlar om den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget och är så actionfylld, att en obevandrad tittare skulle kunna tänkas misstänka, att en stor del av handlingen är påhittad av manusförfattaren Thomas Nordseth-Tiller.

Så är det emellertid inte. Filmens hjälte Max Manus (spelad av Aksel Hennie) har funnits på riktigt; han levde 1919-1996 och deltog mycket riktigt i allt det som skildras i filmen, inklusive i det finska vinterkrig som förekommer redan i filmens inledning och sedan som ett återkommande trauma.

Den unge Max Manus tecknas som besatt av att med alla medel sätta sig till motvärn mot den tyska ockupationen, och han hamnar, efter en del inledande övningar, som leder till att han fängslas men lyckas fly, hos den norska motståndsrörelsen i Skottland. Därifrån sänds han på uppdrag, det ena våghalsigare än det andra, så våghalsiga och spektakulära att man – om man inte visste att det här har ägt rum i verkligheten – skulle kunna misstänka, att manusförfattaren har brett på.

Spännande är det så att det förslår.

Filmen döljer inte heller att ett antal av Max Manus’ medsvurna inte klarar de här uppdragen med livet i behåll, och vi i filmpubliken får se följderna i alla deras brutala detaljer.

Den stora psykologiska gåtan är – och förblir – vad som driver Max Manus och får honom att klara allt detta.

Det vill säga, det gör han tydligen inte. I filmens eftertext får man en kortfattad upplysning om att han drabbades av nervbesvär och bekämpade sina demoner med hjälp av alkohol. Men det här känns lite som att slänga in jästen efter degen – den i och för sig spännande filmen skulle ha blivit intressantare, fått mer djup, om det här hade gestaltats mer i filmhandlingen. Den innehåller alltså både traumatiska minnen från det finska vinterkriget och antydningar om det andra, men Max Manus’ roll som motståndshjälte dominerar kraftigt.

”En president lika tyst som Löfven”

Författaren Eva Swedenmark, förr på Aktuellt i politiken (s), Morgonbris och Fönstret, publicerar från sin tillfälliga uppehållsort på Korsika på sin blogg – här – en text så rolig, att jag inte kan undanhålla den mina egna läsare:

”Läser en artikel i Le Monde om nye franske presidenten. Han och Stefan Löfven kan nog likna varandra. Hollande beskrivs nämligen som en otroligt tyst man, än tystare efter valsegern. Väldigt ovanligt i Frankrike. Nu tolkas tecken från honom i brist på information, nickningar och de kortaste ord får nya valörer. Herr Hollandes stumhet utsätter hans kamrater för svåra prövningar är rubriken.
Minsta ord från honom analyseras som en spådom. Rykten cirkulerar, skräcken att inte finnas med i den innersta kretsen ökar – för inte det minsta ord om vilka han planerar att omge sig har undsluppit honom.
Ska bli kul att se när de träffas, socialistledarna Löfven och Hollande, mumlar och nickar och ler instämmande till varandra.”

En jazzsångerska med nästan flickaktig röst

Blossom Dearie (1924-2009) var amerikanska med irländska och skotska samt norska rötter. Hon var sångerska och pianist – startade först med studier av klassisk musik men slog sedan igenom som jazzsångerska. I början av 1950-talet flyttade hon till Paris och sjöng först i olika sånggrupper. Skivbolaget Verves lansering av henne som jazzsångerska mot slutet av det årtiondet gjorde henne känd i jazzkretsar, men hon värjde sig alltid mot entydiga genrebestämningar som jazzsångerska.

Hon är i och för sig värd att lyssna på, men jag är för egen del inte så förtjust i hennes ljusa, nästan flickaktiga röst. I 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) är hon representerad med ”Give Him the Ooh-la-la”, ursprungligen en LP från Verve 1957, återutgiven 1998 som CD (Verve/PolyGram (517 067-2). Den här aktuella CDn (Verve V-2081) är identisk med LP-originalet, bortsett från att den innehåller ett par extra studioomtagningar av titellåten.

Den är signerad Cole Porter, och plattan börjar också med en annan Cole Porter-låt, ”Just One of Those Things”, som Blossom Dearie gör i ett påfallande högt tempo.

Jag gillar hennes tolkning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea”, men alltför mycket på den här skivan hör inte till den omistliga jazzrepertoaren.

Blossom Dearie är, eftersom hon både sjunger och spelar piano, den helt dominerande artisten på den här skivan, men hon kompas dessutom av Herb Ellis, gitarr, Ray Brown, bas, och Joe Jones, trummor.

I Kristi himmelsfärds-veckan

Vår stora trädgård är till stora delar anlagd under Kristi himmelsfärds-veckorna. På den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen brukade jag, år efter år, ta ledigt den här veckan: Jag behövde då bara ta ut två och en halv semesterdagar för att få en sammanhängande period på nio dagar i Öregrund.

Mycket stora delar av anläggningsarbetet – skapandet av potatisland, nedgrävning av dräneringsrör, anläggning av ständigt nya rabatter, till slut runt hela den drygt 2.000 kvadratmeter stora tomten – gjordes under de här ”grävveckorna”, som jag kallade dem. Varje år beställde jag nya stora lastbilslass med jord som med hjälp av spade och skottkärra skulle fraktas ut från grindhålet till sina nya ändamål. Tyngst var det det året då jag dränerde gräsmattan: grävde först ett dike för dräneringsröret, som jag bäddade in i lager av singel och sand och sen täckte med jord som skulle bli en slät gräsmatta. Men också andra projekt – som anläggning av land i klippskrevor – krävde styrka och balans och en rätt insatt knyck med skottkärran på slutet för att kunna komma till stånd. När jag anlade den blomrabatt som går längs husväggen mot vägen, måste jag fylla en skreva, som går mellan väggen och en bergknalle, med jord: Nästan varje gång jag skulle stjälpa en ny skottkärra jord slog den vänstra skakeln på kärran mot väggen och jag fick handen i kläm, och till slut var jag – trots att jag hade arbetshandskar på mig – alldeles skinnflådd på vänster knoge.

Jag har en del blomrabatter och ett stenparti som är mina egna, men mycket av det här anläggningsarbetet har skett i samråd och under medverkan av Birgitta, och det är hon som har skött köksträdgård och kryddgård. Hon har, i sitt nuvarande fysiska tillstånd, problem med höjdskillnader och överväger på allvar att lägga igen besvärliga (men egentligen mycket spännande) delar av trädgården. Sen jag fick mina egna hjärtproblem är jag fysiskt en skugga av mitt forna jag – orkar fortfarande rensa till exempel stenpartiet men försummar annat. Vi har tvingats ta betald hjälp med till exempel tunga grävjobb och gräsklippning. (Ni ska veta att det tar flera timmar bara att med motorgräsklippare klippa gräset på den här kuperade och busk- och trädrika tomten.)

Och som vädret hittills har varit här ute vid upplandskusten, har det inte precis lockat ut en ur stugvärmen. Men för all del: det nu väldiga, en gång av mig planterade bigarråträdet har slagit ut i blom, fast i stort sett på bar kvist.

Och Birgitta säger att det finns tulpaner som är på väg.

Måtte häggen blomma snart, och måtte det komma en blid värma, så att jag snart lockas ut i mitt försommarparadis!

Galago slår hårt från vänster – men det skulle bli mer effektivt om det gestaltades som serier

Galago etiketterar sig själv som ”Sveriges enda radikala serietidning”, och jag uppskattar verkligen dess vänsterperspektiv, det som nästan hundraprocentigt präglar nummer 2 2012.

Samtidigt blir jag frustrerad: Nästan ingenting i den här serietidningen är gestaltat som just serier. Det mesta är angrepp på borgerligheten och borgerligt tänkande, ibland träffsäkert, ibland på insändarnivå – men det som sker i serierutorna sker inte i dessas bilddelar. Jag gillar förvisso Liv Strömqusits angrepp på Ayn Rand och hennes anhängare, men den här serien är mer en illustrerad debattartikel än en serie. Och Sara Granérs i och för sig läckert färglagda ”Högerns psyke” är, med alla sina inklipp och staplade textremsor, nästan oläsbar som just serie. Och ändå har jag här valt att nämna ett par av de bästa serieskaparna i det här numret.

Missförstå mig nu inte: Jag är ingen motståndare till experimentell seriekonst, har till exempel alltid med uppskattning tagit del av galagoveteranen John Anderssons serier, tycker till och med att det är bra att Galago har vidgat den konstnärliga friheten för serieskaparna.

Men nog vore det bra om Galago också odlade serietecknare, vars skapelser kunde vandra vidare till dagstidningarnas normala seriesidor, till seriemagasin och så vidare: intelligenta skämtserier, gärna med bett och udd, som sen kunde hitta en beständig placering i dags- eller veckopress, gärna också äventyrsserier med mening, som sedan kunde gå som fortsättningsserier både i veckotidningar och i dagliga tidningar för att inte tala om serietidningar,

Snälla Galago, överraska mig!

Jag har förnyat min prenumeration. Gör så ni också – gå in på Galagos hemsida www.galago.se.

Spännande men inte historiskt helt korrekt

Vi fastnade för att avsluta söndagskvällen med att se en film i TV, ”Den siste samurajen” (”The Last Samurai” från 2003) som ingen av oss tidigare hade sett.

”Den siste samuarajen” är en bitvis spännande, bitvis även våldsam film i regi av Edward Zwick, men som historisk berättelse är den inte riktigt tillförlitlig: den roll USA här ges i förvästligandet av Japan i mitten av 1870-talet hade egentligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Det samurajuppror mot kejsaren som skildras i filmen har däremot ägt rum. Mass-scenerna med slaget mellan de två härarna mot slutet imponerar och är spännande.

Huvudpersonen, den amerikanske kaptenen Nathan Algren, spelas utmärkt av Tom Cruise i de äventyrsbetonade delarna, till exempel stridsscenerna – Cruise lär till och med ha gått i mycket lång judoträning och uppträder mycket behärskat och trovärdigt i den sortens närkamper. Personskildringen av den här amerikanske hjälten i först inbördeskriget men också indiankrigen, sen alltså i ett japanskt samurajuppror, lämnar däremot en del övrigt att önska. När vi först möter honom är han ett nervigt och lätt nersupet vrak på en amerikansk varieté, uttrycker sig rent av rasistiskt om indianerna, men i Japan blir han – efter att ha tillfångatagits under en strid med samurajerna – för sitt hjältemod tagen till nåder av samurajernas ledare Katsumoto (Ken Watanabe) och utvecklar i fångenskapen både samurajdygder och samurajernas säregna stridskonst med pil och båge och framför allt svärd, identifierar sig så småningom, kanske främst genom det dagliga umgänget med kvinnor och barn, med samurajernas sätt att leva och se på världen.

I det stora slutslaget rider han tillsammans med Katsumoto i spetsen för samurajarmén, som också lyckas slå ner den första vågen från den anfallande kejserliga armén. Men sen kommer en ny våg av soldater från denna, och de här soldaterna är utrustade med veritabla dödsmaskiner, importerade från USA, kulsprutor i en tidig variant. En stor del av samurajarmén mejas ner, och dess ledare blir tillfångatagna.

Segrarna och deras militära uppbackare från USA vill förstås slutgiltigt tillintetgöra de ansvariga, inklusive överlöparen, men när kapten Algren ställs inför själve kejsar Meiji (Schichinosuke Nakamura), reagerar denne både oväntat och ädelt: Det samurajuppror kapten Algren har stött var ändå ett stöd för Nippons självständighet och storhet – så det blir de amerikanska rådgivarna som får ge sig i väg.

Monsieur Hulot på badsemester

Jacques Tati (1907-1982) hör definitivt hemma på listan över de riktigt stora filmskaparna. I flera avseenden: som regissör, som manusförfattare, som skådespelare, som komiker, som pricksäker iakttagare av det komiska i verkligheten.

Hans ”Les Vacances de Monsieur Hulot” (på svenska ”Semestersabotören”) kom redan 1953, men jag såg den för egen del för första gången någon gång under min studenttid i början av 1960-talet. Sen dess har jag sett om den varje gång jag har haft tillfälle, nu senast här om kvällen på DVD. Och varje gång upptäcker man nya detaljer som ytterligare bevisar vilken fantastisk film, präglad av Tatis mycket speciella verklighetsuppfattning, det här är.

Dess många gags leder tankarna till likaledes suveräna föregångare som Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”Semestersabotören” är naturligtvis inte någon stumfilm men funkar i princip precis som en sådan: Man hör gästerna på filmens badhotell och dess plage göra utsagor på franska, engelska och tyska, men de här replikerna betyder egentligen inget för handlingen – de är bara markörer för den internationella badortsmiljön, och i den svenska utgåvan översätts de över huvud taget inte till svenska.

Ljud används i och för sig medvetet, men som ljudeffekter: Monsiur Hulots bil som hostar, dörren till restaurangens kök som knirrar varje gång betjäningen kommer från eller går ut i köket, det väldiga fyrverkeriet fram mot filmens slut.

Mest består ändå filmen av mer eller mindre märkliga stumfilmsartade episoder, från det ögonblick då Monsieur Hulot anländer och tvingas locka bort en hund som behagar ligga och sova på gatan, till dess att han lämnar det här badhotellet, för övrigt ett autentiskt hotell någonstans vid den franska atlantkusten nära Loires mynning. I den här filmen spelar verkligheten små och stora spratt mot alla, i stort som smått: paraplyer hakar i varann, den båt Monsieur Hulot åker ut i viker sig på mitten nästan med det samma, Monsieur Hulot utvecklar ett fullkomligt osannolikt men mycket effektivt slag med tennisracketen och så vidare. Och i allt det kaos som drabbar honom och som han själv förorsakar andra går han omkring med ständigt oberörd och leende min och pipa i munnen. Den mjuka tyghatten som är ett av hans signa tar han av sig när han lika vänligt hälsar på andra gäster i restaurangen, men han skildras som en solitär, en som inte ens förefaller normalt intresserad av de unga vackra damer som också bor på strandhotellet.

Det finns förstås listor över skådespelarna i den här filmen, och ingent ont om dem, tvärt om – men det finns ingen som kan mäta sig med Jacques Tati i rollen som Monsieur Hulot. Däremot bör det återkommande musiktemat, signerat Alain Romans, nämnas – det är suveränt; det sätter sig omedelbart i huvudet.

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms‘ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius‘ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.