En tidig men först nu översatt deckare av Ellery Queen

25 maj 2018 0:39 | Deckare | Inga kommentarer

Jag har allt sedan unga år läst deckare och har också en egen samling av klassiska och läsvärda deckare.

Till dem räknar jag Ellery Queens böcker – Ellery Queen var en pseudonym för kusinerna Fred Dannay och Manfred B Lee, mycket produktiva under många år men nu båda döda.

I min deckarhylla har jag 14 Ellery Queen-deckare, och möjligen har jag läst ännu fler, och till det kommer sex volymer av Ellery Queens kriminalpocket, i original Ellery Queen’s Mystery Magazine. 2015 har ytterligare en Ellery Queen-deckare, en tidig sådan, ”Kungen är död” (”The King Is Dead”, 1952) getts ut på svenska i översättning och med förord av Håkan Andersson. Förlaget, värt att hålla ögonen på, även om jag har några smärre invändningar mot detaljer i översättningen, heter Deckarhyllan. Du hittar förlaget på nätet – trots att det ger ut deckarpärlor, har de stora bokhandelskedjorna inte tagit in dem i sortimentet. Så gör gärna som jag: Jag gick till Akademibokhandeln/Lundeq i Uppsala och fick dem att ta hem de hittills utgivna deckarna i serien åt mig.

Låt er inte avskräckas av att historien om hotet mot, sen mordet på den stenrike vapenhandlaren King Bendigo, får fart först en bit in i boken. King Bendigo döptes egentligen till Kain Bendigo, vilket denne sen lyckades förvandla till Kane Bendigo. Fadern i familjen har fullföljt denna märkliga namngivning genom att döpa de senare födda bröderna till Juda och Abel.

Ellery Queen, som också är namnet på privatdetektiven i böckerna av Ellery Queen, och hans far, kriminalkommissarie Richard Queen, blir en morgon uppvaktade hemma av Abel Bendigo, åtföljd av beväpnade vakter. Abel Bendigo vill få hjälp med att avslöja, vem som, med hotelsebrev om en kommande avrättning, hotar storebror Kane/King, egentligen alltså Kain Bendigo.

Det hela ändar i att de båda Queen i ett flygplan med täckta fönster flygs till en ö i havet, där den här klanen styr över sitt miljardimperium för vapenhandel, där hus och anläggningar är dolda och kamouflerade och där de styr över beväpnad och lojalt lydande personal.

Historien ändar likväl med att King Bendigo skjuts i ett slutet och bevakat rum och med ogenomträngliga väggar. Där inne är han ensam och inlåst tillsammans med hustrun Karla. Inget vapen hittas där inne, och sen kommer det märkligaste av allt: Juda, som befann sig utanför, hävdade att det var han som hade skjutit brodern – han till och med lämnade över en tom pistol.

Far och son Queen står inför ett som det verkar olösligt mysterium, som de inte lyckas lösa ens när de får vidgad rörelsefrihet på ön och King Bendigo rent av börjar repa sig.

Ellery löser sen fallet men först efter en lång tur till bröderna Bendigos födelse- och uppväxtstad, där han intervjuar mängder av människor som kan ge upplysningar om bröderna Bendigo. Men det detta och hans egen slutledningsförmåga leder honom fram till vill jag inte avslöja – det vore att förstöra en intrikat historia. Fast jag kan ju ändå avslöja att King Bendigo inte undkommer döden.

Till den här historien har den svenska utgivaren lagt en novell, ursprungligen publicerad i Ellery Queen’s Mystery Magazine nummer 9 1967, ”Bröllopsdagen” (”Wedding Anniversary”). I den återvänder Ellery Queen till bröderna Bendigos gamla hemstad, men annars har den här historien inget konkret samband med den i boken.

Sommar långt utanför normalitetens gränser. Fast inte i politiken

23 maj 2018 22:06 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ute är det full sommar, och allt händer på samma gång. Man kan inte urskilja det som kallas ”mellan hägg och syren” – något mellan existerar inte, och dessutom blommar alla fruktträden som besatta: äpplen, körsbär, krikon, päron. Tvätten på klädstrecket hinner knappt hängas ut, förrän den kan tas in igen.

Gräsmattan klipptes i måndags av Henrik, och blomsterprakten i rabatterna är bedövande. Tulpaner i allehanda färger blommar tillsammans med påskliljor och pingstliljor, och jag har fått hjälp av Birgitta med att plantera nya, blommande plantor i mitt stenparti. Henriks gräsklippare tog förgätmigejen i gräsmattan, men det finns fullt upp av de här små ljusblå skönheterna också i rabatterna, och där och under den väldiga asken nere vid grinden finns det blommande liljekonvaljer och vivor.

Alltsammans kan ses också genom fönstren, som i dag med betald hjälp blev skinande rena.

Lika galen är också politiken. Jag syftar nu inte bara på socialdemokratins usla opinionssiffror – moderaterna är hack i häl på oss, och strax under dem ligger sverigedemokraterna.

Hur en så stor andel av framför allt manliga LO-medlemmar kan rösta på dem är för en person som har varit aktiv socialdemokrat allt sedan tidiga tonår en gåta. Fast kanske ändå inte. Om det gamla arbetarepartiet nästan överallt leds av människor med annan klasstillhörighet och den gamla tidens ledande socialdemokrater med hjälp av bättre privat ekonomi har valt att bo någon annan stans än den inte lika fett avlönade delen av arbetarklassen, är fältet också fritt för Jimmie Åkesson och hans parti, om inte av något annat skäl så i alla fall för nöjet att få sparka det före detta arbetarepartiets nuvarande ledare på olika nivåer i röven.

Samtidigt gör den sittande partiledningen och regeringen mängder av fatala misstag.

Jag säger inte att allt det som de beslutar är fel, inte ens att det i sak inte var nödvändigt att skärpa inflödet av invandrare. Men medan det kan finnas skäl att starkt begränsa den rena arbetskraftsinvandringen, till stor del en effekt av vårt medlemskap i EU, finns det ändå skäl att vara rimligt generös mot dem som har riskerat sina liv i förhoppningen att få ett tryggare liv i ett nytt land. Den här senare kategorin går det, visar tidigare erfarenheter, också oftast att integrera i det svenska samhället. Men att, som nu, programmatiskt börja tävla med sverigedemokraterna och moderaterna i grenen främlingsfientlighet är en dundertabbe. Därmed har man ju i praktiken sagt att de i grunden hade rätt, så varför skulle då väljarna inte satsa på det politiska alternativ som efterföljarna har kopierat?

Jag är sen unga år en ursocialdemokrat, hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant. Alltså saknar jag all förståelse för mitt partis alltför stora anpassning till att låta en allt större andel av verksamheten inom skola, vård och omsorg utföras av privata, vinstdrivna aktörer. Jag skulle gärna se en återgång till de socialdemokratiska lösningar som präglade både partiprogram och politisk praktik på Olof Palmes tid, och jag var en av dem som skrev inte bara 1975 års partiprogram utan också, med Alva Myrdal som ordförande i den så kallade jämlikhetsgruppen, programmet ”Ökad jämlikhet”.

I dag känner jag mig politiskt ganska besviken.

Jag såg i kväll vänsterledaren Jonas Sjöstedts framträdande i TV och noterade både hans referens till Olof Palme och starka betonande av jämlikhet som främsta mål för politiken.

Ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att i valbåset lägga min röst på Vänsterpartiet – sen må Vänsterpartiet aldrig så mycket predika det slags värderingar och mål som präglade socialdemokratin under tidigt sjuttiotal.

Jag är en av socialdemokratins främsta kännare av de kommunistiska partier som nu i tidens ände framräder som ett radikalt socialdemokratiskt parti. Fordom välkomnade jag gamla kommunister som tog steget över till socialdemokratin, men de här människorna – jag lärde känna flera av de ledande – hade verkligen brutit med sin gamla ideologi. Dagens vänsterparti har, vad det än förespråkar för politik, inte gjort upp med sitt partis historia.

Till det kommer att jag kommer från en estnisk flyktingfamilj med egna erfarenheter av vad kommunister tog sig till, om de lyckades komma till makten.

Så jag blev socialdemokrat i mycket unga år, och i mina spår gick sedan även mina båda yngre bröder och, under ATP-striden, också våra föräldrar.

För egen del kommer jag att hålla fast vid en socialdemokratisk övertygelse av det slag som präglade till exempel Ernst Wigforss och Olof Palme. I hjärtat hör jag hemma i en socialdemokratisk vänster, och där kommer jag att placera mig vad än mitt gamla parti tar sig till.

.

Altia skapar ny försäljningskanal i Tyskland

21 maj 2018 17:38 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Finländska spritjätten Altia med också mycket kända svenska, norska, danska, estniska och lettiska varumärken i sitt sortiment, försöker nu bredda sin försäljning på den tyska marknaden.

Det sker genom det nyskapade företaget Nordic Spirits, en webbutik för den tyska marknaden. Genom den får tyskarna tillgång till mycket stora delar av Altia-produkter, tillverkade i företagets produktionsanläggningar i olika länder i norra Europa.

På Konserthuset syttende mai

21 maj 2018 0:28 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I torsdags, den 17 maj, var vi på Uppsala konsert och kongress, där programmet dagen till ära hade norsk prägel.

Dirigenten, Eivind Aadland, och pianosolisten, Håvard Gimse, kommer båda från vårt västra grannland, så även de två musikaliska verk som framfördes före pausen.

Nachruf” för stråkar från 1975 och kompositören, Arne Nordheim (1931-2010), är kanske inte lika kända här som i Norge, men en och annan av dem som tog del av presentationen i programmet blev kanske nyfiken när han eller hon där läste att Frank Zappa i början av 1970-talet prisade Nordheim och snart också blev personlig vän med honom.

Edvard Grieg (1843-1907) är desto mer känd och ofta spelad även här i Sverige. Håvard Gimse gav hans ”Pianokonsert i A-moll” en kraftfull inledning, och adagiopartiet mellan de båda allegrosatserna gjorde det här verket spännande.

Gimse spelade sedan också Griegs ”Trolltåg” (på norska ”Trolltog” (1891) som extranummer före pausen.

Jag har själv under en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956 besökt Griegs forna hem, Troldhaugen.

Efter pausen avslutades konserten med Ludwig van Beethoven (1770-1827) och ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur”, känd under namnet ”Eroica” (skriven i huvudsak 1803 och uruppförd 1805).

Kammarorkestern spelade det här mycket kända och ofta spelade stycket med stor inlevelse och bravur.

Jag antar att mina läsare, de som lyssnar på klassisk musik, är väl bekanta med det, så själva stycket fordrar ingen presentation, men det är kanske på sin plats att nämna den ideologiska kampen om Beethoven och hans verk.

Att både nazister och kommunister har försökt omfamna honom ska man nog inte bry sig om – om Beethoven attraherades av något, var det nog snarast franska revolutionen. Det som i dag är känt som ”Europahymnen” är en del av den sista satsen av Ludwig van Beethovens nionde symfoni, som är en musiksättning till Friedrich von Schillers dikt ”Till glädjen” (”An die Freude”, 1785). I min gamla sångbok ”Upp till kamp!” (1970) har jag med en svensk text från Unga Örnar, ”Och nu ljuder nya toner” och en amerikansk förlaga.

Men nu har vi kommit en bit från det som faktiskt spelades i Konserthuset.

* * *

Och så kan ja väl nämna, att vårt konserthusgäng, Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna, Amanda och så Käthe, den här gången samlades på Lucullus vid Sivia torg. Någonstans där brann det – brandkåren var där och släckte. Men det berodde inte på mig; jag åt hummersoppa.

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Pressgroda

16 maj 2018 15:29 | Citat, Media, Politik | 3 kommentarer

hittad via Journalisten nummer 6 2018:

Socialdemokraterna går till val på
att höja pensionerna för 1,2
pensionärer

Aftonbladet.se

Ett svenskt-amerikanskt samarbete

15 maj 2018 23:26 | Barnkultur | Inga kommentarer

Den från det svenska Finland bördiga barnboksillustratören Olof Landström är bland annat känd som illustratör till Beppe Wolgers fantastiska ”En kos dagbok”, också för sina bilder till en rad böcker av Barbro Lindgren, Ulf Stark samt Tomas och Juja Wieslander. Tillsammans med sin hustru, Lena Landström, har han skapat barnböckerna om Bu och Bä.

2004 gav Rabén & Sjögren på svenska ut det amerikanska paret Barbara Bottners och Gerald Krugliks barnbok ”Wallace’s Lists”. Det amerikanska textoriginalet illustrerades liksom Lena Landströms svenska översättning ”Lennarts listor” (Rabén & Sjögren, 2004), av Olof Landström, så den här boken var redan från början ett atlantöverskridande projekt.

Nu, 2018, har den återutgivits av En bok för alla.

Bokens Lennart är visserligen en liten mus men i viktiga avseenden väldigt lik en del människobarn. För att få kontroll över allt i sin tillvaro upprättar han listor över praktiskt taget allt i tillvaron, önskat så väl som oönskat.

Hans liv styrs helt av de här listorna, och när han får en ny kompis, Albert, är hans eget liv så uppstyrt att där inte finns plats för det den nya kompisen föreslår, till exempel att spela musik eller måla änder. Men tvättat blir det ju förstås, eftersom tvättmaskinen finns ned på dagens lista.

Ändra sig vill Lennart inte. Inte heller tycker han om äventyr.

Till slut låter han sig ändå övertalas att göra en flygresa som kan bli äventyrlig, och då kan han inte sova och försover sig. En besviken lapp från Albert, som har försökt hämta honom, får honom att, trots att han är rädd, åka ut till flygplatsen, och eftersom det har varit ruskigt väder hela natten, visar det sig att planet ändå inte har gått. Till slut hittar han sin kompis – någon flygresa blir det inte, men de har kul på bagagerullbandet.

En utflykt blir det ändå, överst upp i en skyskrapa.

Och till slut är de hemma hos Lennart igen, och Lennart vill bjuda Albert på löksoppa.

När Lennart inte hittar tre lökar, som han anser att man behöver, håller det på att bli kris igen.

Men nu har Lennart lärt sig, att det går bra också om man tager det man haver. För också två lökar kan tillredas till en god och varm löksoppa.

Nyutgivning av underbar Barbro Lindgren-bok

14 maj 2018 20:16 | Barnkultur, Musik | Inga kommentarer

Barbro Lindgrens (både text och bild) underbara ”Alban Popmuffa för små hundar” kom ut på Rabén & Sjögren 1972, och nu (2018) gör En bok för alla en kulturgärning genom en nyutgivning.

Alban är en hund, så det här är en berättelse om ett hundliv, men Lindgren berättar den på ett sätt som nästan får en att själv vilja vara hund. Redan på allra första sidan får man se den svenska sommarens skönhet. Bilderna där föreställer saftigt grönt gräs, lummiga gröna träd och de små blå blommor som också växer på ängen.

Under det största trädet, mitt bland bin, myror och gräshoppor, ligger en tjock hund, tjock för att det är en hynda som just ska till att föda valpar. Tre stycken blir det. Två av dem döper hon till Osker och Elba. Den tredje, som har ett nervikt öra, ger hon namnet Alban.

Valparna dricker mjölk och sover och leker större delen av dagarna. Deras värld är en sommaräng med humlor och flygmyror och maskrosbollar. Nätterna är svarta som sammet, men på himlen lyser massor av stjärnor.

Alban och de andra valparna växer under sommarens lopp, då göken gal, men en dag blir Alban nyfiken på vem som egentligen är hans pappa, och då visar det sig att pappan liksom han själv har ett nedvikt öra.

Sen blir det höst och vinter och vår, och av sin mamma får de lära sig nya och för hundar viktiga saker. Fast Alban vill inte lära sig bitas och ger sig i väg på egen hand.

Och då möter han världens vackraste unga tik – Melitta heter hon.

Tyvärr får han konkurrens av brorsan Osker, som gör sig till så mycket för Melitta, att hon går i väg med honom. Alban gråter som om livet vore slut.

Just då prasslar det i buskarna, och där står en hund han aldrig har sett förut. Också den här hunden har ett nervikt öra, och plötsligt förstår Alban: Det här är hans pappa. Pappan tröstar Alban och ger honom ett gott råd: Han ska låtsas att inte bry sig om tikarna, för då kommer de alla rusande.

Han gör som pappa har sagt, och mycket riktigt blir han då uppvaktad av mängder av tikar. Fast han bryr sig inte om dem, tänker bara på Melitta.

Och det lönar sig: Efter ytterligare några dagar dyker hon upp igen, trött på Osker – för det är ju Alban hon vill ha.

Så blir Alban och Melitta ett par igen, får barn, barnbarn och till slut även barnbarnsbarn.

Ängen finns kvar med sitt gräs, sina blommor och sina träd. Och också hundarna finns kvar, för när de gamla dör, föds det nya.

Så här slutar berättelsen om Alban:

Och när Alban blir för gammal, vill han helst av allting vila sina trötta ben och dö.
nu är hans tid på jorden slut, ajö, ajö
.”

* * *

I slutet av boken återges ett antal sånger till och om Alban. Men dem har jag aldrig hört, så jag vet inte, hur de låter när de sjungs.

Andra omgången och finalen i ESC

13 maj 2018 23:53 | Media, Musik | 2 kommentarer

Vår del av Europa klarade sig bra också i den andra omgången av årets European Song Contest.

Sveriges bidrag, ”Dance You Off” med Benjamin Ingrosso, tog sig vidare till final, fast jag tyckte att det inte gjordes lika bra som när det vann finalen i den svenska uttagningen.

Norges bidrag, ”Thats How You Write a Song”, var inte lika bra som ”Fairytale”, som Aleksander Rybak vann med här om året – här hjälpte varken bildeffekterna eller Rybaks eget spel.

Danmark klarade sig också, lite till min överraskning, kvar till finalen, detta trots den dystra låten och Jonas Flodager Rasmussens långa hår och skägg.

Att Lettlands ”Funny Girl” med Laura Rizotto slogs ut har jag inga invändningar mot.

Vidare gick däremot Ungern med AWS och ”Viszlát nyár”, ett slags schlageraktig rock.

Vidare gick också ett antal andra östeuropeiska länder:

Serbien tävlade med ”Nova deca”, som mest utmärktes av sina ljuseffekter. Sanja Ilic och Balkanika sjöng. En skäggig man framträdde också i det här fallet, men han spelade flöjt.

Slovenien klarade sig också kvar i tävlingen med ”Hvala, ne!”, framförd av Lea Sirk.

Vampyren från Ukraina, Melovin, blev också kvar i tävlingen med ”Under the Ladder”.

Kvar i tävlingen blev även Waylon från Nederländerna. Han var utstyrd i vilda västern-hatt, förmodligen för att den låt han tävlade med hette ”Outlaw In ‘em”.

Ut ur tävlingen åkte, utom redan nämnda Lettland, också Julia Samoylova med ”I Won’t Break”. Hon representerade Ryssland men sjöng däremot märkligt nog på engelska.

Ut åkte också den forna sovjetrepubliken Georgien. Låten, med vissa element hämtade ur folkmusiken, hette ”For You” och framfördes av Ethno-Jazz Band Iriao.

Och håller vi oss kvar i östra Europa, röstades också Polen och ”Light Me Up” med Gromee ut, detta trots att även han bar hatt.

Tillräckligt många gillade inte heller Montenegros bidrag ”Inje” med Vanja Radovanovic.

Och för att fullborda raden av utslagna forna östblocksländer: Rumänien och gruppen The Humans fick säga ”Goodbye” trots maskerna och koreografin. Tempohöjningen hjälpte inte.

Kvar att redovisa i raden av utslagna länder är då två sydeuropeiska länder.

Ut åkte San Marino och ”Who We Were”, framförd av Jessika och Jenifer Brening plus ett gäng plastrobotar.

Ut åkte också det ännu sydligare Malta. ”Taboo” med Christabelle verkar handla om samkönad kärlek, men vann inte ESC-publikens kärlek.

* * *

I jurygruppernas omröstning, som redovisades först, klarade sig Sverige överraskande bra och hamnade på andra plats efter Österrike, med Israel på tredje plats. Intressant var också att Cypern, som hade svenska låtskrivare, hamnade på femte plats.

Här är hela listan:

Österrike 271
Sverige 253
Israel 212
Tyskland 204
Cypern 183
Estland 143
Albanien 126
Frankrike 114
Bulgarien 100
Moldavien 94
Litauen 90
Australien 90
Nederländerna 89
Irland 74
Tjeckien 66
Norge 60
Italien 59
Spanien 43
Slovenien 41
Danmark 38
Serbien 38
Ungern 28
Storbritannien 23
Finland 23
Portugal 21
Ukraina 11

Men när också telefon- och SMS-rösterna hade räknats in, blev placeringsordningen en annan:

Israel 529
Cypern 436
Österrike 342
Tyskland 340
Italien 308
Tjeckien 281
Sverige 274
Estland 245
Danmark 226
Moldavien 209
Albanien 184
Litauen 181
Frankrike 173
Bulgarien 166
Norge 144
Irland 136
Ukraina 130
Nederländerna 121
Serbien 113
Australien 99
Ungern 93
Slovenien 64
Spanien 61
Storbitannien 49
Finland 46
Portugal 39

Därmed är resultatet av de två deltävlingarna redovisade, och eftersom jag då har redovisat vad jag tyckte om bidragen och inte har ändrat mig när det gäller värderingen av dem, ska jag här bara komplettera med de länder som framträdde först i ESCs finalsändning.

Fjolårets vinnare, Portugal, gjorde bra ifrån sig med balladen ”O Jardim”, framförd av Cláudia Pascoal. Den fick dock en låg publikranking.

En speciell ställning har också de europeiska länder, som permanent har tillträde till finalen i ESC:

Tyskland representerades av Michael Schulte, som tävlade med hjälp av sin frisyr och ”You Make Me Walk Alone” – märk att även Tyskland tävlade med en engelskspråkig sångtext. Min personliga reaktion på det här blev ”Nja”. Men Tyskland blev ändå fyra i de båda omröstningarna.

Frankrikes bidrag ”Mercy”, som sjöngs av paret Madame Monsieur, hade ett angeläget tema, flyktingkrisen, men tände inte mig i alla fall – låten var inte tillräckligt bra. I den första omröstningsdelen gick det ändå hyggligt för Frankrike, i den andra sämre.

Samhällsengagemang på accepterade områden utmärkte också Italiens bidrag ”Non mi avete fatto niente”, som handlar om terrorattentat. Den sjöngs inte så oävet av Meta & Moro, men det dränktes delvis av alla budskap på olika språk.

Storbritanniens ”Storm” med SuRie tyckte jag inte om, vilket främst hade att göra med att jag inte gillade sångerskan, men också låten kändes platt, och den hamnade också i omröstningsresultaten ganska långt bak.

För Spaniens bidrag, ”Tu canción” med Armaia och Alfred gick det ännu sämre.

* * *

Det förvirrande med den här tävlingen är att låtskrivarna inte behöver bo i det land de skriver musik och/eller text för. Ett paradexempal är Cyperns bidrag, vars musik svenskar står för. I den slutliga sammanräkningen hamnade Sverige först på sjunde plats, men tvåa kom där – Cypern!

Men ännu mer förvånande är Israels numerärt ganska rejäla seger i ESC. NettasToy” må ha en sångtext med sympatisk tendens, men hennes egen stil kan bara sammanfattas som att hon helt saknar sådan: enastående ful frisyr och till det kläder som är helt smaklösa. Min reaktion handlar helt om henne, inte om kritik mot israelisk politik.

Slutligen vill jag protestera mot regeln att samma telefonnummer får avge tio röster. Det gör den delen av omröstningen till ren fars.

Melodikrysset nummer 19 2018

12 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget .

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^