Sommar i P1 med Arne Ljungqvist

10 juli 2018 0:54 | Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

När jag läste att dagens Sommar-pratare, Arne Ljungqvist, har sin bakgrund i idrottsvärlden – blev jag orolig. En mängd sommarpratare under tidigare år med bakgrund inom idrotten har varit insnöade på att prata om sina erfarenheter och prestationer, och eftersom jag själv inte är ett skvatt intresserad av sådana, inte ens någonsin brukar kasta ens ett öga på sportsidorna i de tre morgontidningar vi prenumererar på. När det gäller kvällstidningarna, ser jag det som en fördel att man kan lyfta ur sportbilagorna och kasta dem i närmsta papperskorg.

Nu visade det sig dock att dagens sommarpratare, alltså Arne Ljungqvist, som bland annat har varit ledare för Svenska friidrottsförbundet och arbetat för IOK, trots lite för många årtal och detaljer var nästan obrutet intressant att lyssna på. Men idrottsälskarna måste förstås, också de, få sitt.

Många idrottsutövare och andra aktivister på området, till exempel i USA, Sovjetunionen, forna Östtyskland, Österrike, ja även Sverige – till och med jag känner till fallen Ricky Bruch och Linda Haglund – har försvarat användningen av anabola stereoider. Och lättare att lösa de här missbruksproblemen i sportvärlden har det ju inte blivit i en tid då människor, inte bara idrottare, byter kön.

Det här missbruket och fusket har alltså aktivt försvarats av stora delar av idrottsvärlden med argumentet att alla andra ju också gör så här. Och de många idrottare som själva har dopat sig, även när man i land efter land införde förbud eller åtminstone restriktioner mot anabola stereoider. Men det senare hindrade inte framträdande företrädare för de fuskande länderna att ge falska bilder både av sin egen inställning och av praxis. En av hycklarna, i hans fall i samband med OS i Sotji, var Vladimir Putin, vilket inte förvånar mig det minsta. Men sen har ju många av de ryska medaljörerna ändå avslöjats och blivit av med sina medaljer.

Och förtjänsten av att så mycket har avslöjats och av att dopingen inte längre är så accepterad är alltså till mycket stor del en persons, Arne Ljungqvists.

Ljungqvist kan, trots eller möjligen på grund av sin ålder, även när det gäller musiken göra ett mycket hörvärt sommarprogram. Han lyckas till och med med att i själva programmet väva in upplysningar om vad det är han spelar, eftersom låtvalet är styrt av det han berättar.

Bland de låtar han spelar finns riktiga pärlor, sådana som John Denver med ”Annies Song” och ”Can Anyone Explain” med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong,ja även hans barnbarn Evaveronica med ”Things I Never Do”.

Men låtlistan omfattar också andra artister, värda att nämna, till exempel Barbro Hörberg, Ted Gärdestad, Lionel Ritchie.

Och sist vill jag nämna att Ljungqvist avslutade sitt sommarprogram med en Evert Taube-klassiker, ”Vals i Furusund”, i dag i Sven-Bertil Taubes tappning – Arne Ljungqvist har sommarställe i Furusund.

Så gjorde också min hustru, Birgitta Dahl, när hon 1997 gjorde ”Sommar”. Fast den gången knöt hon Taubes text till Öregrund där vi fortfarande har vårt sommarviste:

Jag minns en stund i Furusund när skymningen föll på.
Vi kom på kryss från Öregrund i Ålandshavet blå
.”

Sommar i P1 med Victoria Silvstedt

9 juli 2018 1:13 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Victoria Silvstedt är känd, för att vara känd, skulle jag vilja tillägga. Alla har vi sett henne på bild, med blå ögon och blont hår, fast just det har jag också. I hennes fall har det räckt till för att göra henne känd som fotomodell, programledare och entreprenör, inte illa för en tjej utan någon formell utbildning att tala om, född i Skellefteå och uppvuxen i Bollnäs.

Ändå gick det bra för henne – hon har aktier och pengar, som hon inte tjänade när hon mycket ung jagade modelljobb i Paris. För övrigt delade hon då bostad med slovenskan Melanija Knavs, senare känd som Melanie Trump.

I Paris gick det inte så bra, så hon nappade i stället på att bli känd genom amerikanska Playboy i Los Angeles. Där gick det. På vilket sätt berättade hon inte i dagens ”Sommar”, men hon fick bo hemma hos Hugh Hefner.

Hon var ständigt, bara några dar i taget, på jobbresor, och snart började hon bedra den man hon nyligen hade gift sig med. Och trots hans tolerans slutade det här förstås med skilsmässa.

Jag återberättar inte det här för att moralisera, snarare då för att Victoria Silvstedts sommarprogram trots det hon berättar är så återhållet och doftlöst.

Och så slutar hennes ”Sommar” med goda råd till andra tjejer, som också vill göra en karriär snarlik hennes: Allt är möjligt om man bara vill och använder solkräm.

Mycket riktigt avslutas hennes ”Sommar” med Rikard Wolff och ”Solkräm”.

Hon spelar också två låtar med sig själv, men i låtlistan finns i övrigt bara en artist, som jag aldrig har hört.

Samtliga övriga känner jag till och har lyssnat på, men jag noterar lite överraskad att av de låtar hon har valt känns bara ett par som Per Gessle står bakom välvalda: ”Sommartider” med Gyllene Tider och ”Joyride” med Roxette. Nå, ”Paradise City” med Guns ‘N Roses går an den också.

Men när det gäller ABBA och U2 (som jag själv har många skivor med) och Madonna, förstår jag inte, varför hon har valt just det här.

Kanske är artistvalet programmatiskt utan att bottna i något slags djupare kunskap om artisterna och det de sjunger.

Sommar i P1 med Jesper Waldersten

8 juli 2018 2:26 | Konst & museum, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Trots att vi har prenumeration på Dagens Nyheter, har jag inte den vägen lärt mig känna igen Jesper Walderstens bilder. Första gången jag blev medveten om hans stil var när jaAstrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, men egentligen förstår jag inte, varför Ilon Wiklands klassiska illustrationer – målgruppen är främst barn i åldrarna 6-9 år – måste ersättas av något så modernistiskt, illustrationer som yngre läsare inte kommer att förstå.

För egen del är jag bland annat före detta kulturpolitiker och har verkligen inget mot konstnärer av Walderstens typ. Men att man är en skicklig och intressant konstnär betyder inte automtiskt att man kan göra radioprogram av ”Sommar”s typ. Jag har lyssnat på ”Sommar” sen programmets begynnelse, och jag vill påminna även redaktionen om att ambitionen var att göra ett program, ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Sveriges Radio får gärna göra och sända hur smala program som helst, men det betyder ju inte att ”Sommar” som målgrupp ska ha den publik dagens program var riktat till, sådana som till exempel jag själv.

Jag har lyssnat på ”Sommar” ända sen starten och under de senare åren också skrivit – jag är gammal journalist – recensioner, som har hamnat högt upp på Google, men ”Sommar” är väl främst tänkt, var det åtminstone i början, för ett brett skikt av vanliga radiolyssnare – även de måste ju få program de frivilligt lyssnar på.

När jag skriver om sommarprogrammen anstränger jag mig att ge en förhoppningsvis rättvis bild av innehållet, även om jag också redovisar mina egna invändningar. Men för första gången klarar jag inte att prestera något sådant. Inte för att jag inte begriper Jesper Waldersten – jag har för egen del också utbyte av det han säger. Men för att det han säger består av myriader av abstraktioner i skilda ämnen. Visserligen innehåller dagens ”Sommar” en del aforistiska utsagor av typen ”90 procent av konstverket är övning, 10 procent resultat”, men det räcker inte att bryta ny mark – man måste också placera utsagor av den här typen i ett sammanhang.

Eftersom jag för egen del lyssnar på musik av ganska olika slag – allt från klassisk musik, visor och jazz till schlager, pop och annan populärmusik – gillar jag egentligen inte att det sommarpratarna oftast väljer att bara spela det de själva är insnöade på.

Så jag gillade att det fanns en viss spridning i Jesper Walderstens musikval: Luiz Bonfa, Ane Brun (jag har hört henne live och har skivor med henne), Bryan Ferry, Pink Floyd och Hans Alfredson och Tage Danielsson med ”KDSare Malte Lindeman” – jag har faktiskt en hel box med deras Lindeman-nummer.

Men det fanns mycket mer som spelades som jag inte kände till och gärna hade fått presenterat för mig i anslutning till att låtarna spelades. Och naturligtvis väcks min nyfikenhet av att Olafur Arnalds, av namnet att döma en islänning, förekommer två gånger.

Melodikrysset nummer 27 2018

7 juli 2018 12:57 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som var knepiga, för mig i alla fall.

”Cut Me” med Chris Medina tror jag aldrig jag har hört, och Medina väcker inga andra associationer hos mig än den arabiska Anders Eldeman gav oss som ledtråd.

Linda Rosing, i dag med ”Summer Love”, hör heller inte till dem jag brukar lyssna på.

Dagens idiotiska dubbelfråga hade visserligen Tina som svar, men svaren skulle skrivas in på två ställen i krysset. De två Tinorna var Ahlin med Allan Edwalls ”Kärleksvisa” och Turner med ”Simply the Best”. Tina Ahlin har jag hört live på scen, och Allan Edwall har jag rent av varit med om att ge ut på salig a disc.

Pontus och amerikanerna minns jag åtminstone som gruppnamn, men ”Kapten Sol” har jag inte något minne av.

”I Just Call To Say I Love You”, inspelad av Stevie Wonder, minns jag självklart, fast i dag spelades en instrumental version. Men filmen den förekom i, ”En tjej i rött”, i original ”Woman In Red” (1984), har jag aldrig sett.

Däremot har jag både sett och här på bloggen skrivit om Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” (1967) med Tommy Berggren och Pia Degermark i huvudrollerna – läs gärna min recension, som du hittar ovan under Kulturspegeln, Film. Den verkliga Elvira Madigan hette Hedvig Jensen. I dag fick vi höra skillingtrycket om Elvira Madigan med Jan Johansson.

Just ”Ghoast” har jag inte hört vad jag kommer i håg, men sångerskan, Amanda Jensen, har jag hört en del med.

Povel Ramels många låtar har jag hört desto mer av, och ”Ta av dig skorna” hörde vi i dag i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann. Ramel har jag flera gånger hört live på scen och i tält.

Birger Sjöbergs ”Längtan till Italien lärde jag mig älska redan under gymnasietiden på femtiotalet i Sundsvall.

I min väldiga samling av skivor med politiskt tema finns självfallet också Karl Gerhard, vars ”Vi är soldater i samma armé” hade en melodi skriven av Jules Sylvain.

Jag har flera gånger varit i Visby, även medverkat i ett seminarium under en almedalsbecka. Och jag älskar både det gotländska idiomet och gruppen Di sma under jordi. Deras ”Snabbköpskassörskan” var verkligen värd att bli en hit.

Sommar i P1 med Katarina Wennstam

7 juli 2018 1:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Jag har alltid sympatiserat med Katarina Wennstam i hennes kritik av mäns sexuella våld mot kvinnor. Jag kom själv tidigt att engagera mig för jämställdhet, kom också att i Socialdemokraternas och LOs jämlikhetsgrupp, som leddes av Alva Myrdal, i boken ”Jämlikhet” från 1969 skriva kapitlet om jämställdhet mellan män och kvinnor.

Vad vi, den tidens unga radikaler, försummade var att se och skriva om mäns sexuella våld mot kvinnor, vilket inte betyder att jag själv skulle ha accepterat ett sådant beteende. Så jag tyckte att radiojournalisten Katarina Wennstam gjorde en mycket berömvärd insats, när hon skrev och publicerade sin bok i ämnet. Hon möttes dessutom av ett för mig förbluffande motstånd, förstås av en mängd män, som bildade front mot henne. Och nu senast har #metoo och den så kallade kulturprofilens sexuella övergrepp mot kvinnor bekräftat, att den här kampen ännu inte slutgiltigt är vunnen.

För den som i årtionden har följt och deltagit i debatten om hur kvinnor har pressats till underordning innehöll huvuddelen av Katarina Wennstam”Sommar” inte något nytt. Synd bara att det budskap hon framförde tydligen måste upprepas, men programmet hade ju inte adress till människor med mina åsikter.

Att också tjejer/kvinnor med gillande tänker på sex gör dem varken till horor eller berättigar killar/män till att bete sig som svin, till och med använda psykiskt eller fysiskt våld. Till Katarina Wennstrands iakttagelser, värda att citera, hör också att det man förr hittade som klotter på offentliga toaletter numera skrivs med hjälp av datorer och publiceras på internet – världen har inte i alla avseenden utvecklats till det bättre. Och det finns en tystnadskultur, blottlagd bland annat genom kampanjen ”Tystnad – tagning”.

Slutligen: Det var bra att Wennstrand också vidgade sitt Sommar-perspektiv till det mer privata, till exempel barndomen.

Hennes ”Sommar” innehåller många artister och låtar som också jag känner till eller har i min egen stora skivsamling.

I den senare hittar man bland annat Giacomo Puccini (”La Boheme”), Monica Zetterlund (”Donna Juanita”), Etta James och First Aid Kit.

Och det är klart att jag också har hört Tom Jones och Adèle – hur skulle jag klara Melodikrysset utan att känna till Adèle?

Men det är klart att Wennstam också spelade låtar, som av olika anledningar tidigare inte har nått just mina öron. Alltså fortsätter jag att banna redaktionen för ”Sommar” för dess programmatiska hållning att inte få sommarprataren att kort säga, vad vederbörande spelade.

Sommar i P1 med Leopoldo Méndez

6 juli 2018 0:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Det nästan enda jag vet om Leopoldo Méndez är att han med viss framgång tävlade i Melodifestivalen 2002 med ”Adrenaline”.

Om honom själv vet jag inte särskilt mycket, men han är född 1975 och kom hit 1986 från Chile. Kuppen i Chile ägde rum 1973 och omsvängningen kom 1990, så pappans oväntade sonderingsresa till Sverige kan i och för sig ha haft diktaturen som bakgrund men hade också omsorgen om familjen som bakgrund. I sitt ”Sommar” i dag berättade Méndez om farbrödernas kriminalitet och drogmissbruk.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” om sitt liv var inte helt lätt att följa, vilket faktiskt som bakgrund kan ha hans eget fullkomligt vettlösa bruk av alkohol. Till det senare bidrog säkert det han berättade om en faster hemma i Chile: Hon blev mördad med slag mot bakhuvudet med ett järnrör, och Leopoldo sörjde henne fullkomligt gränslöst och dövade sig med sprit, vilket bland annat ledde till skilsmässa. Men när han tävlade i Melodifestivalen, hade han efter behandling lyckats bli kvitt sitt beroende och har därefter, vad jag förstår, hållit sig till en drogfri livsföring.

Han berättade också en del annat i sitt sommarprogram, till exempel om de svenska bussarna som kom i utsatt tid till hållplatsen och att man måste ta av skorna när man gick in.

Till slut fick den här familjen uppehållstillstånd i Sverige.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” innehöll också märkliga sidosprång, som till exempel historien om hur han 2011 kandiderade till posten som borgmästare i Valparaiso och kom trea.

Méndez’val av låtar i programmet rymmer hela tre egna.

Av dem han i övrigt spelar känner jag egentligen bara till The Doors, Pink Floyd och Frank Sinatra (”Fly Me To the Moon”).

Sinatra känns verkligen som en mycket udda figur i Méndez’ låtlista. Ska jag vara ärlig innehåller den senare nästan ingen musik jag någonsin har lyssnat på. Det är inte menat som något omdöme, men nog hade det i dag hjälpt åtminstone mig, om han hade nämnt artisterna och deras sångnummer.

Sommar i P1 med Anna Throne-Holst

5 juli 2018 1:10 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens Sommar-värd, Anna Throne-Holst, talar en utmärkt svenska, trots att hon mycket länge har varit verksam i USA, har en amerikans mor och en far, född i Norge, förre direktören för Marabou Johan Throne-Holst.

I sitt ”Sommar” nämner dottern, att pappan hörde hemma i socialliberala Venstre. Om dottern vet vi att hon har arbetat mycket aktivt, även kandiderat, för de amerikanska Demokraterna, men vad det exakt betyder i form av placering på den svenska höger-vänsterskalan är inte alldeles solklart. (Fast i dag har vi ju samma problem när det gäller positioneringen av en rad socialdemokratiska politiker i *Sverige.)

Hur som helst nämner hon med respekt och uppskattning den politik på det sociala området som har förts i Sverige och har själv under sin tid som demokratisk lokalpolitiker lyckats genomföra reformer, som vänstersinnade svenskar finner progressiva. Hon nämner med uppskattning Jan Eliasson, säkert främst för hans arbete i FN, men på hemmaplan var han ju också en rakryggad socialdemokratisk politiker. Hon nämner också med respekt Bernie Sanders.

Hon är uppenbart liksom jag själv mycket engagerad i jämställdhetsfrågor, men det är ju många liberaler också på sitt sätt. Hon är även internationellt engagerad – har arbetat för FN i Kongo.

Det som får mig att känna politisk sympati för henne är egentligen mest en rent privat handling. Hon har tre biologiska barn, men under en tid då hon arbetade med ett skolprojekt, Playground School i New York, tog hon hand om en afroamerikansk tjej, Karess, med en besvärlig familjebakgrund, och när den här tjejen också skulle placeras på en vårdinstitution, adopterade hon helt sonika flickan.

Själv kandiderade hon i förra amerikanska kongressvalet, kampanjade också för Hilary Clinton. Till Clintons och de demokratiska kampanjarbetarnas stora chock vann i stället Donald Trump. Inte heller hon själv blev förresten vald till den post hon kandiderade för.

Och Anna Throne-Holst råkade ut för att bli beskylld för att själv ha legat med Donald Trump, kanske för att hon är frånskild från sin förutvarande man.

Men det fanns också de som såg hennes goda sidor och kapacitet, och hon fick snabbt ett erbjudande om att bli VD för Svensk-amerikanska handelskammaren i New York. I den nya rollen tycks hon aktivt försvara den svenska modellen, även, och då i polemik mot företrädare för näringslivet, dess politiska innehåll.

Hennes musikval i ”Sommar” är i vissa avseenden svenskt men hon spelar också låtar från länder där hon har varit under delar av sitt liv.

Alltså får vi höra Mando Diao i ”Strövtåg i hembygden” och TaubesÄnglamark med Lisa Nilsson.

Den låt vi känner som ”Gröna små äpplen” får vi höra i en engelskspråkig version, ”Little Green Apples”.

Men hon börjar med George Harrison och ”My Sweet Lord”, på vilken följer ”La vie en rose” med Édith Piaf – hon gick själv i Franska skolan och lärde sig bra franska. Och bland dem hon spelar finns till exempel Barry White, Diana Ross plus en rad artister som många radiolyssnare nog grubblade över vilka de var.

Sommar i P1 med Kent Wisti

4 juli 2018 0:28 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag gillar de samhällskommenterande teckningar Kent Wisti tidigare publicerade i Aftonbladet, numera gör för Dagens Nyheter.

Teckningarna har hela tiden vittnat om att han är konstnärligt bildad; däremot tog det lång tid innan jag fick klart för mig att han också är präst. Men även om jag själv inte har någon religiös tro, reagerade jag inte alls negativt, när han i dagens ”Sommar” kom in på det religiösa spåret – hans sommarprogram skulle, sa han själv, handla om kärlek, död, brännvin och Jesus, och inte i något av dessa fall hade han dogmatiska åsikter.

För hans del var den första förälskelsen den till en skolfröken.

Han berättade också om en vän som bara hann bli 37 år gammal.

Han berättar om sina egna rötter i det svenskspråkiga Österbotten i Finland, där morfars farmor övergavs av fadern till det barn hon väntade men bildade par med en finne, vars efternamn han själv bär. Till den här mytologiska miljön i vårt grannland åker han själv varje sommar.

Sin tro beskriver han som hopp och längtan, livet som en balansakt mellan kärleken och döden. Och en del av det han säger, som att det inte är gott för människan att vara ensam, kan ju också vi icke-troende instämma i.

Det intressanta med hans tro är att den är självförvärvad – hans far var inte troende, däremot – vilket också är intressant – socialdemokrat. Han verkade själv dela pappans slutsats, att alla fick det bättre under Tage Erlanders tid.

Den här prästen, alltså Wisti, chockerade vidare säkert många traditionella kristna genom att i sitt sommarprogram både svära och säga ord med anknytning till sex.

Kent Wistis val av skivor vittnade om ett ganska avancerat förhållande till populärmusik.

Han öppnade med att spela Leonard CohensTa min vals”, tolkad av Ebba Forsberg, och sen följde, för att nämna några av de svenska artisterna, Bo Sundström
, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Jan Hammarlund (som jag har gjort musikprogram tillsammans med) och Ulf Lundell.

Men han spelade också musik som jag aldrig hade hört och gärna hade velat ha en presentation av när jag fortfarande hade den i minnet.

Sommar i P1 med David Eberhard

3 juli 2018 1:27 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag förstår över huvud taget inte varför psykiatern David Eberhard fick göra måndagens ”Sommar” i P1.

Det kan till att börja med inte ha att göra med hans personliga historia. Känner ni till exempel förtroende för en psykiater som på sin meritlista har äktenskap med fyra olika kvinnor och med dem har fått, om jag räknade rätt, sammanlagt nio barn. Och fick vi egentligen veta just någonting om de här kvinnorna och de barn han som är deras far sa sig älska?

Jag har ganska lätt för att acceptera människor som har åsikter som avviker från mina egna, men Eberhard luftade åsikter och en människosyn, som jag fann rent stötande. Välfärdsstaten har inte längre någon funktion i dagens samhälle – vi behöver inte längre trygghetssystemen. Fast överläkaren har väl kanske inte så mycket kontakt med de allt fler utsatta i dagens samhälle. Och han leds av övertygelsen att vi måste kämpa för vår överlevnad. Själv har han det vad jag förstår ganska hyggligt ställt.

Pengar har han också tjänat på böcker om ”trygghetsnarkomaner” och till exempel lättkränkta.

För min del skulle jag rekommendera den här mannen något slags bred terapeutisk behandling, till exempel möten med samhällets allt fler obemedlade.

Min reaktion på hans sommarprat färgade möjligen av sig också på min förmåga att ta till mig den musik han spelade.

Visst känner även jag till Mott the Hoople, Peter Gabriel, Avicii, The Ark, Eminem, Led Zeppelin, Robbie Williams och Magnus Carlsson, men i dag fick deras musik mig bara att tänka på David Eberhart dansande med alla sina damer.

Sommar i P1 med Ahmed Abdirahman

2 juli 2018 1:42 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har, liksom Ahmed Abdirahman, personlig erfarenhet av hur det är att komma till ett helt nytt land och lyckas med livet där, bland annat i skolan, trots att man till att börja med inte kan ett ord av det nya landets språk. Men det finns också viktiga skillnader mellan oss och de förutsättningar vi har. Jag är estländare, blond och blåögd, och smälte snart in i min nya omgivning. Abidrahman avviker i en rad avseenden – hudfärg, hår, kulturell och religiös bakgrund (han och hans familj var muslimer) – mot det som utmärker normalsvenskar.

Vi lärde oss båda tidigt (han var drygt tio år, jag själv sju) det nya landets språk, båda för att kunna hjälpa våra föräldrar, och lyckades väl i skolan. Ändå har vi dragit ganska olika slutsatser av våra erfarenheter och socialt och troligen också politiskt gjort mycket olika val. Jag är präglad av det klassamhälle jag växte upp i, medan han bannar dem som, i motsats till honom själv som också växte upp i Tensta, inte själva försöker styra in sina liv på rätt spår – honom kallade de som levde ett för Tensta mer vanligt liv för Ahmed Svensson.

Denne Ahmed Svensson har lyckats väl i livet och är numera välavlönad medarbetare i Stockholms handelskammare.

Nej, jag försöker varken vara ironisk eller ens kritisk – jag unnar honom att, i motsats till flertalet med hans bakgrund och odds, lyckas väl i livet.

Dessutom är mycket av det han berättar om sin livshistoria, allt från familjens flykt från Mogadishu i Eritrea till mötena under en resa till New York och senare en ganska lång USA-vistelse, intressant.

Ahmeds mamma ville tillsammans med honom och hans syskon ta sig till pappan, som fanns i Sverige och som Ahmed alltså knappt hade träffat. De kom också i väg – åkte i timmar i lastbil – men måste lämna yngsta syskonet, en halvbror, kvar i Eritrea. De var ju inte ensamma om att via Etiopien försöka ta sig vidare till Europa, i deras fall Sverige, och flyktingarna jagades av beväpnade rövare, som ville lägga beslag på allt värdefullt.

Till slut nådde de ändå flygplatsen i Addis Abeba, och efter tre dars väntan fick de visa och biljetter till Sverige. Där träffade han, vid elva års ålder, äntligen sin pappa.

Unge Ahmed lyckades med den integrationsprocess jag redan har berättat om, och eftersom han klarade sig så bra, inbjöds han att i New York 2006 hålla ett föredrag om sin bakgrund och sina upplevelser. Då hade han ännu inte ens tagit studenten.

Hans värd under USA-vistelsen var den rika och excentriska Mrs Ross, miljardär bosatt på Manhattan, och hon förde in honom i en för killar i hans ålder och med hans bakgrund helt ny värld. Väggarna hade hyllor fyllda med böcker. Tjänstefolk passade upp honom och serverade middag, men han hade problem med att använda kniv och gaffel – var van att äta med handen – och inte heller drack han, eftersom han var muslim, vin. Nämnas kan också att värdinnan hade åtta hundar och ägde ett hus vid havet.

Likväl inbjöds han genast att komma tillbaka till USA för en längre period, och efter att ha varit hemma i Tensta och tagit studentexamen åkte han tillbaka till New York, nu för en längre period.

Om livet i New York – jag kan inte riktigt placera det i tid – berättar han ganska roande saker. Bland annat träffade han i den miljö han hade hamnat i en mängd kända människor, som han inte hade en aning om vilka de var, till exempel Steven Spielberg. Och när en äldre man vid en middag frågade honom om Sverige och han frågade denne om vem han var och mannen presenterade sig själv som Paul McCartney, vilket inte sa Abdirahman någonting, försökte McCartney precisera vem han var genom att lägga till att han hade varit med i The Beatles. Då frågade Abdirahman till övriga närvarandes stora munterhet: ”Vilka är The Beatles?”.

Bland de låtar Ahmed Abdirahman spelar finns mycket riktigt Beatles’ insjungning av McCartneys ”The Long And Winding Road”.

Vi får också höra på Elton John, Rihanna (”American Oxygen”), Laleh med ”En stund på jorden”, Timbuktu (”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”) och sist ”Sverige” med Kent.

Själv är jag kapabel att ta reda på vad som spelas i ”Sommar” – det publiceras också av Sveriges Radio på deras hemsida – men förstår inte de programansvariga, att det nya ofoget att sommarpratarna inte längre nämner vad de just har spelat, inte precis befrämjar att lyssnarna vidgar sin kunskap om musik?

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^