Liket lever!

21 februari 2019 18:42 | Varia | 2 kommentarer

Någon som vill mig illa har nu under lång tid ställt till trassel för mig genom att bomba min blogg med skräpmejl, formellt utformade som bloggkommentarer och ständigt fler när jag, ett i taget, har raderat dem. Jag talar här om tusentals till bloggkommentarer förklädda skräpmejl, och det hela ändade i att hela kommentarsfunktionen sattes ur spel.

Jag kontaktade då ett dataföretag i Uppsala, vars tjänster vi anlitade, och bad dem hjälpa mig men fick tillbaka datorn utan att den viktigaste åtgärden hade blivit gjord – jag kommer att kapa varje förbindelse med det här företaget.

I dag har vi haft en datakille här som vi tidigare känner. Han har bland annat startat om bloggen på ny kula, och hans företag tar hand om nödvändiga uppdateringar.

Så jag kommer tillbaka. Och den illvillige datamarodören kan slut bomba min gamla blogg med skräpmejl i form av bloggkommentarer. Om det finns ett blogghelvete, önskar jag hans eller hennes snara avfärd dit.

Melodikrysset nummer 6 2019

9 februari 2019 17:31 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag fyller 82 i juni – fast i den här åldern vet man ju egentligen inte om man är i livet då. Hur som helst påverkas man av alla de kroppsliga åkommor som drabbar en, och allting, så även krysslösandet, tar längre tid. Och eftersom syn och hörsel är påtagligt sämre än förr, går ju krysslösandet inte fortare precis.

Jag har rykte om mig att vara kunnig på många områden, dock inte till exempel idrott, så numera finns det yngre människor som kommer hit för att få hjälp med det ena eller det andra, om inte annat så med hjälp av alla våra böcker och annan skriftlig dokumentation. En yngre partivän (S) har varit här och lånat orkesterarr till arbetarrörelssånger, och bara för några dar sen var Birgitta och jag i Benny Anderssons studio för att spela in några mycket kända arbetarrörelsesånger för en kommande skiva. (Jo, Benny var själv med, och jag pratade med honom.) Och sen har förre Tiden-redaktören Jesper Bengtsson besökt mig här hemma för att få partimaterial om stat-kyrka-frågan (och så lånade han min gamla IB-vitbok). Och i veckan som var var vi på Musikens hus här i Uppsala och hörde Felix Mendelssohns ”Elias”. Till det kommer Melodifestivalen, som jag numera följer mest för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Som ni väl anar, är det inte främst de klassiska styckena i Melodikrysset jag har problem med.

Jag har nyligen för andra gången sett Bolsjoj-teaterdansare i Pjotr Tjaikovskis ”Svansjön”, och hans ”Nötknäpparsviten” från 1892 är jag också bekant med. Fast i det här fallet ville Anders Eldeman ha namnet på det redskap som finns i titeln, det vill säga nötknäppare.

Om vi vänder på det och i stället tar de mest moderna ljudillustrationerna, har jag ofta problem med dem.

Jag har, som jag har varit inne på, lyssnat på Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest, men eftersom de här tävlingarna bygger på annat än låtar som omedelbart fastnar i melodiminnet, glömmer jag dem nästan omedelbart. Danny Saucedo kom tvåa med ”In the Club” i Mellon 2011, men inte mindes jag hur den lät.

Jag är en läsande människa, och i en av bokhyllorna finns förstås också J R R Tolkiens böcker, till exempel ”Sagan om ringen”-serien, men jag har faktiskt aldrig sett hela filmatiseringen av den här bokserien. Den tonsättning/insjungning Enya gjorde av ”May It Be” kan jag inte påminna mig, men jag blir fascinerad av hennes fullständiga irländska namn, när jag letar på Google: Eithne Pádraigín Ní Bhraonáin.

Sickan Carlsson har jag sett en del filmer med, dock mest i form av TV-repriser – men jag kan inte påminna mig just ”Landstormens lilla lotta” från 1939. Fast Google hjälper, särskilt om man har namnen på flera andra medverkande: Åke Söderblom och Thor Modén. Det Sickan sjöng hette ”Jag ska sjunga för dig”.

Och den 1981 med fyra Oscar belönade filmen om två löpare, ”Triumfens ögonblick”, med musik av Vangelis har jag definitivt inte sett – jag väljer bort allt som har att göra med idrott.

Östen med resten har jag lyssnat en del på och också gillat, men aldrig har jag försökt lära mig vilka som bildade resten. Alltså var det inte svårt att komma i håg att ”Invitation till Guatemala” skrevs av Evert Taube, men inte kunde jag spontant att den som 1994 sjöng den var en del av resten, Jens Kristensen.

Jag berättade ju inledningsvis att jag här om dan träffade Benny Andersson i hans studio – jag visade honom också min sångbok från 1970 ”Upp till kamp!”.

I dagens kryss förekom de två kvinnliga abborna, fast på soloplattor.

Krysset inleddes med Agnetha Fältskog med något som inte har med ABBA att göra: ”When You Walk In the Room”.

Och senare sjöng Frida, det vill säga Anni-Frid Lyngstad, ”Av en blomma”, som inte heller härstammar från ABBA utan från Anders Glenmark.

”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” förknippar jag starkt med Alice Babs’ insjungning från 1952, men jag minns den också med Lily Berglund och Cacka Israelson. Först långt senare har jag lärt mig att den här låten har en engelskspråkig förlaga.

Helsvensk är däremot ”Jag tror på sommaren”. Den skrevs 1967 av Stig Olin och sjöngs in av sonen, Mats Olin. Som många svenska låtar som blev hits blev den känd också i Finland, där den kallades ”Taas on aika auringon”, och bland dem som har sjungit in den finns Karoliina Kovanen.

En skön gammal låt är ”Avalon”, insjungen 1920 av Al Jolson. Men det finns bra inspelningar gjorda av andra och senare också.

Gammal, från 1933, är också ”Smoke Gets In Your Eyes”, signerad Jerome Kern och Otto Haibach. Och eftersom den handlar om rökning, ville Eldeman här få veta vad sådan resulterar i: Jo, aska.

Schlager blir de här låtarna aldrig

6 februari 2019 21:30 | Media, Musik | 2 kommentarer

I lördags startade årets uttagningsomgång till Melodifestivalen, den som ändar i den final där Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest utses.

För egen del är jag en gammal man med förhoppningen att Mellon ska bli som förr, en schlagertävling. De låtar som vinner eller hamnar i topp ska omedelbart fastna i melodiminnet och – viktigt – också vara sångbara, bra eller skraltigt, av lyssnarna eller TV-tittarna.

Tyvärr har uttagningarna blivit något helt annat: scenshower där kläder, dansare och olika slags gimmicks spelar en större roll än de framförda bidragens förmåga att slå i den ovan beskrivna schlagermeningen. Men om man som nu tillämpar nätröstning med möjlighet att rösta upp till 40 gånger, kan ju resultatet inte bli bättre än så här.

Jag hade hoppats lite på Arja Saijonmaas bidrag, men tyvärr höll det inte måttet, och jag är inte förvånad över att ”Mina fyra årstider” kom sist och åkte ut redan i första omgången.

Att Zeana och High 15 också åkte ut har jag heller inga invändningar mot.

Vidare till Andra chansen gick Nano med ”Chasing Rivers” och Anna Bergendahl med ”Ashes To Ashes”. Båda har varit med i tidigare finaler och Nano har inte blivit bättre än förra gången, medan Bergendahl tar hjälp av yttre attiraljer.

Två låtar gick vidare till final, dels Mohombi med ”Hello”, dels Wiktoria med ”Not With Me”. I det första fallet gissar jag att alla röstande barn föll för streckgubben. Och i det andra fallet gällde hjärta och smärta, och drunknade i vattnet gjorde hon dess värre inte.

Melodikrysset nummer 5 2019

2 februari 2019 17:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Anders Eldeman fortsätter att i Melodikrysset ha med dubbelfrågor, där de båda delarna inte har något samband att tala om. I dag försökte han motivera det med att de båda sångtitlarna innehöll förnamn, men annars hade ljudillustrationerna inte ett skvatt med varann att göra. För säkerhets skull spelade han en annan Owe Thörnqvist-text på melodin till ”Albin och Pia”, men visst var det den senare titeln som skulle ge oss svaret – här är hela sångtexten:

Albin och Pia

Text och musik: Owe Thörnqvist, 1957

I köket, uti gården, ner I dalen
där satt och grät en ensam flicka så söt
I samma gård, i dalen, fast i salen
satt pappa, storbonn Persson arg och röt,
ja, satt pappa, storbonn Persson arg och röt.

Han hördes skria: Pia, sluta tjuta,
din Albin kommer aldrig mera igen.
Han har nog segla’ vilse me’ sin skuta
Han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen,
ja, han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen.

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej, tjo.

Min gård är god för nästan hundra tusen,
och Pia, du är enda dotern min.
Din Albin han är pankare än lusen,
men Slaktar-Emils penningpung är stinn,
ja, Slaktar-Emils penningpung är stinn.

Men I finsoffan satt Emil och rökte köpt cigarr och såg illfundiger ut, någe’ nog…

Och Emil, len i truten, sade: Pia,
i mörron kväll så knackar jag på ditt kök,
Då kömmer ja’ me’ blommer för å fria,
ajö, Per Persson, tack för kaffegök,
ja, ajö, Per Persson, tack för kaffegök.

Och så gick han neråt vreten, men vid postlådan så stanna’ han å’ hade någe’ fiffel för sig.

O, Herre, giv mig styrka, gör mig modig,
kvad Pia, annars hoppar jag väl i ån,
För Emil är så elak, grym och blodig,
och min Albin e’ så långt, långt härifrån,
ja, min Albin e’ så långt, långt härifrån.

Men denna ödesdigra kväll I Norden
där kom en enkel rad som inte va’ glad.
Hon läste gång på gång de grymma orden
att Albin hade tatt’ sitt sista bad,
Ja, att Albin hade tatt’ sitt sista bad.

Men det var nå’ tjyv- och rackarspel me’ brevet, för det var poststämplat I Yxkroken.

Men Albin är på väg ifrån Alaska
med guldgaloner båd’ på armar å ben.
Han haver tatt’ en Hermodskurs per flaska,
mot hemmets kust nu styr han som kapten,
ja, mot hemmets kust nu styr han som kapten.

Men Pia går till stranden fylld av tårar –
ska hennes kärlek aldrig finna sitt mål?
Till hösten kan hon fylla nitton vårar,
om hennes Albin lägger på ett kol,
ja, om hennes Albin lägger på ett kol.

Men innan Pia sjunker helt och hållet
ur böljan dyker upp och räddar sin tös
vår Albin, han har hoppat av sin jolle
och liftat sista biten med en gös,
ja, han lifta’ sista biten med en gös.

Men när storbonn fick se Albins uniform, då ändra han på sinnelaget tvärt och ställde till bröllop på fläcken i åtta dar…

Av detta skådespel vart Emil galen
Och klättra’ upp och satte sig I en tall.
Där sitter han och spejar ner I dalen
och sjunger på en konstig liten trall,
ja, han sjunger på en konstig liten trall:

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej.

Av denna lilla visa kan vi lära
att icke låta flickors väntan bli lång,
att städse kärleksbreven assurera
och strunta i om svärfarsan e’ vrång,
och se upp med Slaktar-Emil nästa gång.

Pille rumpan pej, filleluring hej, hadderittan tutan tej.

Jag har, eftersom Owe liksom min hustru är hedersupplänning, så småningom blivit bekant med honom – vi har mötts på de årliga landshövdingemiddagarna för hedersupplänningar på Uppsala slott. Vid ett av de tillfällena, när vi satt tillsammans vid kaffet, fick vi en inbjudan och biljetter till ett av hans framträdanden i Stockholm under hans never ending avskedsturné – märk att den här mannen nu är 89 år och att jag i julklapp av Birgitta har fått biljetter till hans konsert i Musikens hus här i Uppsala. Jag hoppas att jag själv lever när den här konserten äger rum.

Nästa gång kan väl Eldeman koppla ihop Pia i ”Albin och Pia” med något textstycke ur Jan Fridegårds ”From och Hård” – Pia är ju en femininform av latinets ”from”.

Varför Eldeman hade parat ihop den här thörnqvistlåten med ”Anna, du kan väl stanna” undandrar sig min analysförmåga. Men visst känner jag igen den här gamla schlagern från 1927. Dess text är skriven av Jules Sylvain och musiken av Valdemar Dalqvist.

Enligt min mening ska delarna i en dubbelfråga ha ett mer påtagligt samband. Som att Tom Jones i en inspelning från 1999 av ”Burning Down the House” som medpyroman har Nina Persson från The Cardigans.

Lennart Palm gjorde i dag faktiskt en ganska lätt igenkännlig instrumentalversion av Gösta Linderholm-klassikern ”Rulla in en boll och låt den rulla” (1978). Linderholm är mycket bra, också som låtmakare, och jag rosar honom verkligen inte för att han har valturnerat med min hustru. Men jag vill gärna berätta om ett hyss han utsattes för under den turnén. Valtalaren, alltså Birgitta, hade som turnéfunktionär med sig min kollega på partiexpeditionen Eva Warnvik, och de båda damerna beslöt sig för att utsätta Gösta för en överraskning. Till den ändan inköptes ett par damtrosor modell större, och när Gösta sjöng en annan av sina kända sånger,

Ängarnas vals

Text och musik: Gösta Linderholm, 1981

Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör

Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån

Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far

Dina trosor blev kvar på linan

Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr

Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar

Dina trosor blev kvar på linan

…så hyvade de båda damerna upp de inköpta trosorna på scenen, i riktning Gösta.

Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).

En ljuvligt fin visa – det är inte bara politiken som var bättre förr.

Och Gösta lär ha rodnat en smula, när de båda damerna kastade trosorna upp på scenen.

Dagens kryss startade också med en dubbelfråga. Vi skulle klara förnamn plus efternamn på den manlige artist som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Jag är inte så väl bekant med Phil Collins och hans musik, men det var han som sjöng.

Riktigt svår, för mig i alla fall, var frågan om vem som sjöng ”Passion Is Back” – jag har nämligen aldrig dragits till discomusik. Men de som gör det känner säkert till Amanda Lear. För egen del är jag mycket mer förtrogen med King Lear.

På ett sätt var väl en annan fråga i dagens kryss, den som illustrerades med ”Good Night, Sweetheart” lika svår, fast för en annan kategori av krysslösare, de som aldrig skulle komma på idén att lyssna på Anders Eldemans ”Da Capo”, som avslutas med den nämnda låten. Sveriges Radios musikutbud är i dag oerhört segregerat. I motsats till vad som förr bjöds i grammofontimmen måste man själv aktivt leta upp radioprogram där man får höra sådant som den nämnda låten med Al Bowlly.

Så några frågor som krävde kunskap om barnkultur.

När våra barn var små, läste vi självklart Torbjørn Egners böcker om Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen för dem, likaså hans berättelser om folk och rövare i Kamomilla stad. Mina intryck av besök i bokhandeln är att den här branschen i mycket mindre utsträckning än förr är intresserad av klassiker.

Men Astrid Lindgrens barnböcker ges i alla fall ständigt ut på nytt, och trots att intresset för att själv äga filmer starkt har minskat, återutges åtminstone de mest attraktiva filmatiseringarna. Och fortfarande är det stora delar av svenska folket som så att säga Melodivägen kan identifiera Karlsson på taket, som i dag skulle ge oss kryssordet tak.

Steven Spielbergs skapelse ET verkar också leva vidare.

Jag vet inte hur välkänd Lisa Nilssons tolkning av ”När jag var gift med Herman” är, men dess upphovskvinna, Kristina Lugn, har ju utan tvekan exponerats i media under den utdragna krisen i Svenska akademien.

En författare jag för egen del har nästan allt av och som jag har läst i mycket stor utsträckning är Stig Claesson, ofta kallad Slas. Han var bland mycket annat – han var också bildkonstnär och illustrerade sina egna böcker – också samhällsengagerad, vilket vi fick exempel på i dagens kryss. När jag med början i julnumret (nummer 20) 1974 gjorde om partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin med drag av gamla Folket i Bild och började publicera sådant som serier och noveller, startade jag det senare med publicering av Slas-novellen ”Julfrid”- Jag sörjer fortfarande att dagens AiP har släppt alla sådana ambitioner.

Kvar då att redovisa svaret på är dagens allra sista fråga. 2008 sjöngs ”Du som tog mitt hjärta” in av Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer, och då förstår ni förstås varför jag har sparat också svaret till allra sist i svarsredovisningen. Dawn Finer startar i kväll melodifestivaluttagningarna, och dem kan man ju inte missa, om man som jag tänker fortsätta lösa Melodikrysset.

Palmepriset till Daniel Ellsberg

31 januari 2019 23:17 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Under sen eftermiddag/tidig kväll (med början klockan 16.00) var Birgitta och jag inbjudna att delta i utdelningen av 2018 års Olof Palme-pris i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus vid Hötorget. Min kondis är det ju inte mycket med längre, så vi tog bil från Centralen, men jag är glad över att jag fick vara med om den här ceremonin.

Årets pristagare, Daniel Ellsberg, är utan tvekan meriterad för att få prissumman 100.000 USD. Han är född 1931, således 87 år, och kunde gärna ha fått det här priset tidigare – 1971 avslöjade han USA-ledningens planer för kriget i Vietnam och riskerade då att hamna i fängelse på livstid, rent av bli likviderad. Han höll sig därför undan under en period, men det hela slutade i stället med att Richard Nixon tvingades avgå.

Ellsberg har för sin del inte bytt åsikter, och han fortsätter sin kamp mot den nuvarande amerikanska ledningens och Pentagons krigsplaner och att varna för global nukleär förintelse.

Ceremonin i Konserthuset inleddes av ordföranden i Palmecentret Pierre Schori med en presentation av pristagaren och med en motivering av varför Ellsberg hade tilldelats priset. Schori assisterades vid prisutdelningen av Olof Palmes äldste son Joakim Palme.

Prisutdelningen, i vilken deltog även utrikesminister Margot Wallström, följdes av att Rickard Söderberg, gay och tenor, ackompanjerad av Majsan Dahling sjöng ”Till havs”, och det här paret återkom sedan, innan Pierre Schori avslutade hela prisceremonin, med ytterligare ett par nummer. Söderberg är verkligen en suverän artist, och publiken i Konserthuset jublade.

Men programmet innehöll mer.

Pristagaren tackade för priset, inte bara med ett tacktal utan med ett genomtänkt anförande i den anda han verkar i och avbröts flera gånger av publikens applåder.

Sedan följde ett framträdande av en artist jag har nästan allt av på skiva, Mikael Wiehe. Jag har inte bara hört honom live, ensam och tillsammans med andra – vi har också haft personlig kontakt, och nu tänker jag ändå inte främst på skivsigneringar. En gång, och då hade vi aldrig träffats personligen, blev jag i sommarhuset i Öregrund uppringd av honom, och det visade sig då att Wiehe, som var känd för att vara vänsterpartist, via sin hemsida sålde den Olof Palme-CD jag hade låtit producera till minne av Olof Palme och nu behövde fler exemplar. CDn hade redigerats av Sven Ove Hansson och fick namnet ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996).

En sång till modet

Text och musik: Mikael Wiehe, 2000

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa Mikael Wiehes CD ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på Wiehes CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.

Fast här sjöng han den här sången till stor del på engelska.

Sen fick vi se en videofilm med MIT-professorn Max Tegmark, och därefter följde ett samtal med Daniel Ellsberg och Joefin Lind, generalsekreterare för Svenska fysiker mot kärnvapen, lett av Anna Sundström, generalsekreterare i Olof Palmes internationella center.

Som ni säkert förstår fanns det oerhört många i publiken som vi tidigare kände, men vi hörde till dem som hade fått platser vikta (med namnskylt), hyggligt långt fram vilket ändå inte riktigt kompenserade vår på grund av ålder nedsatta hörsel. Eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri, gör jag inte ens något försök att nämna alla vi såg och hälsade på, men jag gör tre undantag. Till höger om Birgitta satt Anna Karin Hammar, som vi känner från vår sommarstad Öregrund och även från Uppsala, men här deltog hon som ledamot i palmecentrets styrelse. Till höger om henne satt den gamle folkpartisten Hans Blix, som Birgitta känner allt sedan folkomröstningen om kärnkraften. Fast här var han förstås i egenskap av tidigare palmepristagare, vilket också mannen jag hade framför mig, Kurdo Baksi, är.

Men efteråt, när det blev mingel (tre snittar och ett glas vin, i vårt fall Ramlösa), brast det lös: Gamla vänner fann varandra, och även här kom det fram människor som ville tacka Birgitta för radioprogrammet om memoarerna. Själv träffade jag många gamla vänner, till exempel Jonas Sima, som till det redan nämnda tioårsminnet av Palmemordet gjorde en film på mitt uppdrag, och en hel drös forna arbetskamrater från min tid på 68an.

När man efter lång tid åter träffar gamla vänner, faller det sig förstås naturligt att prata om gamla minnen och om hälsa, det sista naturligt med tanke på vår ålder.

Men en gammal bekant tog själv och inte i särskilt vänliga ordalag upp Stefan Löfvens – han var inte med i Konserthuset – reträtt från klassiska socialdemokratiska ståndpunkter i förhandlingarna med Centern och Liberalerna. Vederbörande, som vet att jag skriver, ville uttryckligen inte skylta med sitt namn på bloggen, och det respekterar jag. Men jag vet också att det inte bara är två partimedlemmar som tycker på det här sättet.

Those Were the Days

31 januari 2019 15:38 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård | Inga kommentarer

Vår dotter Kerstin – hennes efternamn är Kokk – publicerar på Instagram regelbundet bilder ur sitt liv. Just nu ligger som nummer två fantastiska bilder av de konstfullt mönstrade bröd hon har bakat i sitt arbete som bagare på det bageri där hon arbetar, Trillers.

Men det är ändå inte därför jag vill få er att besöka hennes Instagram. Formellt handlar de senaste bilderna där – gå vidare från huvudbilden med hjälp av pilarna – om ett tyg hennes mamma, alltså Birgitta Dahl – köpte på Forum-varuhuset i Uppsala, då ägt och drivet av KF, tyget skapat av Susanne Grundell på KFs textilavdelning. Det här mycket vackra tyget sydde Birgitta gardiner av till barnkammaren i den lägenhet vi fortfarande bor i och dessutom en otroligt fin klänning till vår dotter.

Kerstin var liten då och hennes bror Matti ännu mindre.

För egen del blir jag varm om hjärtat av att få se färgbilderna från vårt sommarställe i Öregrund så som trädgården såg ut när barnen fortfarande var små, Matti så liten att han vid fikabordet i trädgården måste sitta i Birgittas respektive mitt knä. På de bilderna ser man min kokkaffepanna och kaffekoppen Blå husar från Gustavsberg på trädgårdsbordet bredvid kaffebrödet, säkert bakat av Birgitta.

På det tyvärr lite bleknade fotot av barnen när de är aningen äldre ser man dem framför den vita ros som är sinnebilden för sommaren och midsommaren i Öregrund.

Those were the days!

Pressgrodor

31 januari 2019 13:32 | Citat, Media | Inga kommentarer

hittade via Journalisten nummer 1 2019:

EFTER SIN DÖD tog den då 27-årige John Hellström, Björns lärling och protegé, över företaget.”

Hänt Extra

* * *

”Kyrkan från 1800-talet får ny intrigör för att skapa plats åt aktiviteter som kyrkkaffe.”

Hallands Nyheter

* * *

”Gerts Frisering är en av de sex äldsta salongerna i Sollefteå och han har genom åren skaffat sig en trogen kundkrets. Hit kommer både Solleftebor och sjukhuspatienter för att snygga till frisören.”

Tidningen Ångermanland

* * *

Så ett extraval hade varit ett misslyckande för Björklund?
– Ja, definitivt. Det är ju många som är oroliga för att Liberalerna kommer in i riksdagen. Det är nog ingenting som Jan Björklund önskar.”

Expressen

Melodikrysset nummer 4 2019

26 januari 2019 15:23 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängd

Jag kom upp tidigt i morse också och hann både raka mig och duscha samt äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar innan det var dags att lösa Melodikrysset. Krysset var inte särskilt svårt i dag, men som vanligt fanns det några frågor vars svar jag inte kunde utan lite arbete på nätet.

Avril Lavigne, i dag med ”Here’s To Never Growing Up” från 2013, tror jag aldrig jag har hört förut, men nu har jag läst på lite och tyckte det var intressant att höra om den här kanadensiskans mångnationella bakgrund.

Billy Joel känner jag åtminstone till, men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört honom sjunga ”In the Middle of the Night” (1993).

Resten klarade jag för egen maskin, även om jag förstås sen har googlat på årtal och liknande faktauppgifter.

Det är klart att jag till exempel kände igen ”All of Me”, men tillkomståret, 1931, har jag hittat på Google.

Aningen svårare var det att identifiera Liza Minnelli i ”Crying” från 2002. Fast låten gjordes redan 1962 av Roy Orbison.

Krysset avslutades i dag med en amerikansk artist, som jag har nästan allt av på skiva. Jag talar om Bruce Springsteen, också kallad The Boss. I dag hörde vi honom i ”Party Lights” som han sjöng in 1980 men som inte har skrivits av honom själv.

Vi kan då gå över till ett europeiskt land, Frankrike. Därifrån kom den fantastiske skådespelaren och regissören Jacques Tati. Jag har hela hans filmproduktion i en box, men tycker nog att ”Semestersabotören”, gjord redan 1953, förblev hans yppersta verk. Läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film!

Evert Taube var förvisso svensk, men han har icke desto mindre skrivit och 1933 sjungit in den sång i fransk miljö, ”Tango i Nizza” (numera mer känt som Nice), som förekom i dagens kryss. Har ni lust att själva sjunga den, finns också den texten ovan under Kulturspegeln fast i avdelningen Sångtexter.

Från den franska medelhavskusten är det inte långt till Italien, vilket leder oss vidare till halvitalienaren Benjamin Ingrosso, som ju vann den senaste Melodifestivalen med ”Dance You Off”. Hans mamma, Pernilla Wahlgren, är svenska men har alltså tidigare bildat par med en italienare, så Benjamins syster Bianca är halvitalienska. Jag nämner de här båda damerna för att jag såg dem i gårdagens Skavlan och då tänkte att jag inte skulle stå ut en enda dag om jag hamnade i deras sällskap.

Vi förflyttar oss dock till ett annat hav, Nordsjön. ”Nordsjön”, skriven av Martin Nilsson 1931, känner jag förstås till, men nog är den mer känd under titeln ”Gamla Nordsjön” i till exempel Harry Brandelius’ insjungning från 1944.

”Lilla vackra Anna” följde med Birgitta och hennes dotter Anna till vårt gemensamma hem, och jag trodde länge att den också var skriven av Alf Prøysen, som sjöng på skivan. Men senare har jag lärt mig, att den här visan faktiskt är mycket äldre och svensk. Fast det betyder inte att mitt intresse för Prøysen har minskat – under mina nio år som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare kollade jag varje gång jag var i Oslo skivbutikerna i centrum för att hitta prøysenskivor jag ännu inte hade, och på en av Arbeiderpartiets kongresser köpte jag en flerbandsutgåva av hans sångtexter – Prøysen var partimedlem ända tills han dog, och det hörde till kongressritualerna att ombuden sjöng något av Prøysen unisont. I dag fick vi dock, för att äntligen återvända till Melodikrysset, höra ”Lilla vackra Anna” i en annan insjungning än av Prøysen men gjord samma år, 1955, av Cacka Israelsson.

En annan favorit från förr är Povel Ramel – jag har sett och hört honom live både i tält och i konsertlokal. Och jag är hyggligt bevandrad i hans repertoar, känner till exempel genast igen visan där han sjunger om Bladberg och son, ”Bladbergeri hurra” från 1957.

Då är det bara en fråga kvar att redovisa svaret på: Jerry Williams (Erik Fernström) och Anna Ternheim sjöng 2015 tillsammans in ”Far From Any Road”.

Fast för min del har jag nu för dagen nått vägs ände.

Galago i samma gamla hjulspår

25 januari 2019 19:11 | Politik, Prosa & lyrik, Serier | Inga kommentarer

Jag har läst Galago nästan ända från starten, och förr var den här serietidningen verkligt nyskapande. Senare tog den drivande kraften i förlaget Rolf Classon över utgivningen av flera av de bästa serieskaparna i Galago på sitt eget förlag, Kartago, som i sin tur hamnade i den jättestora bonnierkoncernen.

Det som blev kvar av Galago och dess förlag drevs vidare av Ordfront förlag, som i sin tur togs över av ett av de få kvarvarade vänsterförlagen, Alfabeta.

Utgivningen av tidskriften Galago är numera begränsad till 4 nummer per år, dock på vardera 100 sidor och i fyrfärg. Hur stor upplagan är framgår inte om man söker på nätet. Själv har jag hittat och köpt nummer 4 2018 (nummer 133 sedan starten) i en tidningsaffär i Sankt Per-gallerian i Uppsala.

Jag hade hoppats att bytet av ansvarig utgivare och chefredaktör skulle innebära en nödvändig breddning av innehållet, så att Galago kunde nå fler läsare, men i det aktuella numret fortsätter tyvärr det här seriemagasinet i samma gamla hjulspår.

Förre redaktören Mats Jonsson fortsätter med sin eviga självbiografi, men den har åtminstone sina poänger. Den enda positiva överraskningen – jag syftar då främst på tecknarstilen – i det aktuella numret står dock Elias Olsson för i en serie i skolmiljö. Men annars är det här numret nästan kemiskt rent från sådant jag för egen del förknippar med tecknade serier, och den inledande fejkade annonsen på omslagets insida, ”Vill du köpa din egen grav?”, kan kännas som en profetia om Galagos framtid.

Kolbeinn Karlssons teckningar är som vanligt konstnärligt suveräna, men serier i något slags mening av ordet är de ju inte. Och Kristofer Ahlfeldts pingviner, som jag tidigare har uppskattat, är den här gången ett skolexempel på absurdism.

David Liljemark och Johan Wanloo har vi ju mött förut, men skämtteckningar – av en myriad tecknare och publicerade på flera hela sidor – är ju faktiskt inte serier.

Serierna i övrigt – några av dem rent konstnärligt väl utförda, andra ganska amatöristiska – lider av att deras skapare inte verkar gilla själva idén med tecknade serier. Det står dem naturligtvis fritt att skapa vad de vill, men någon publik att tala om kommer de aldrig att få. Skulle dags- eller veckopressen börja publicera sånt här, skulle det bli en av de snabbare vägarna mot tidningsdöden.

Jag ser att Galago förlag har värvat Ellen Ekman och ”Lilla Berlin”, men det behövs åtskilligt mer för att kompensera Alfabetas förlust av Inger Edelfeldt till Norstedts, som har gett ut samlingsvolymen ”Novellerna”.

Melodikrysset nummer 3 2019

19 januari 2019 22:51 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag ska jag börja mitt lördagskåseri med en sångtext som jag 2002 publicerade i Laboremus’ 100-årsjubileumsbok ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002):

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek
men ändå inte uppgivenhet:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Jag hör för egen del till de socialdemokrater som inte tycker att metoden att på begäran av två högerliberala mittenpartier sälja ut så mycket av vårt partis vänsterinriktade politik – vägen att återerövra socialdemokratins forna styrka går nog dess värre via en tid i opposition.

* * *

När jag nu ändå är förbannad, vill jag starta med att skälla på Anders Eldeman för det även i dag upprepade tilltaget att göra en dubbelfråga vars beståndsdelar inte har med varann att göra: Cleo Lane – hur många av krysslösarna har över huvud taget hört talas om henne? – sjöng 1976 in sin version av ”Eleanor Rigby”. Jag har alla skivor med The Beatles, så jag hörde förstås genast vad det var för låt, men det var ju inte låttiteln som efterfrågades. Den andra brittiska artist vi skulle identifiera var Dusty Springfield. Det var hon som 1969 sjöng in ”Son of a Preacher Man”.

När vi nu ändå är inne på brittisk musik, kan vi ju också ta Roxy Music, en grupp med Bryan Ferry som ledande medlem. Den här gruppen sjöng 1975 in ”Love Is the Drug” på ”Siren”.

Elvis Presley sjöng 1969 in ”Are You Lonesome Tonight”, men den fick vi i dag i instrumental version.

Amerikanskt ursprung har också den av Lill-Babs 1961 insjungna ”Mina kärleksbrev dom vill jag ha igen” – 1959 hade den sjungits in av The Isley Brothers. Fast här fick vi höra den på finska med Pirkko Mannola, och så skulle vi dessutom svara på vad den svenska texten egentligen handlar om. Jo, om en fnurra på tråden.

Amerikansk till ursprunget är också filmen ”La La Land” från 2016. I den sjunger Ellinor Stone ”Audition (The Fools Who Dream)”.

Två låtar som spelades var hämtade från ”Så mycket bättre” i TV.

Kikki Danielsson sjöng ”Varför är kärleken röd” redan i Melodifestivalen 1983, men den förekom också i ”Så mycket bättre” 2017, fast nu med Sabina Ddumba.

Och Charlotte Perrelli sjöng ”Kommer du tro på mig” i ”Så mycket bättre” 2018, men den hade Eric Gadd sjungit in redan 1991, fast då under titeln ”Do You Believe In Me”.

Barnmaterialet var också dubbelt:

Jag har massor av barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, har också träffat honom personligen vid en middag med kulturtema, anordnad av min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. Eftersom han satt bredvid värdinnan, som höll välkomsttal, kontrade Hellsing med att genast, alltså före maten, hålla sitt tacktal. Hur som helst blev det en mycket trevlig middag. I dag fick vi höra Hellsings ”Dinkeli, dunkeli doja” i en insjunbgning av Rolf Lassgård 2009.

Lennart Palm spela signaturmelodin till ”Ville, Valle och Viktor” som sändes i TV 1970 och 1972. Ville spelades där av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren. För regin stod Gunilla Ambjörnsson.

Ytterligare en Viktor förekom i det här krysset, han i paret Samir och Viktor. Det här paret gjorde tillsammans ”Shuffla” 2018.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men hennes version från 1961 av Gösta Rybrants (text) och Jules Sylvains (musik) ”Sång om syrsor” är alldeles underbar.

Och då är det väl alldeles lagom att sluta med PepsPer – Persson i ”Alldeles lagom” från 2005.

* * *

Varför det har tagit sån tid att skriva och lägga ut den här texten?

Farfar och farmor har haft de två yngsta barnbarnen, Sofia och Ella på besök tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och sin mamma, Karin. Birgitta hade lagat en jättegod eftermiddagsgryta, och sen lekte barnen tills de blev hungriga igen.

Därefter har Birgitta och jag sett ”Morden i Midsomer”, och först nu har jag haft möjlighet att korrekturläsa och lägga ut texten om krysset.

Fast jag har fortfarande en del disk kvar.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^