Melodikrysset nummer 35 2018

Som vanligt klarade jag de flesta frågorna i Melodikrysset hyggligt lätt, fast sen tar det ju sin tid att kolla utgivningsår, stavningar och annat sådant. Och naturligtvis spelade Anders Eldeman en del både låtar och inspelningar som ligger utanför det just jag har lyssnat på.

Leo Sayer, i dag med ”When I Need You” från 1976, minns jag inte att jag någonsin har hört.

Detsamma gäller nog också Micke Muster med ”Still”, den som Galenskaparna & After Shave 1998 gjorde om till ”Sill”. Fast sen ville ju Eldeman ha svar på hur man fångar sill. Eldeman ville ha svaret trålar, men eftersom jag är son till en man som först var yrkesfiskare, sen fortsatte att fiska på fritiden, vet jag, att det finns fler metoder, till exempel med rev, och själv fick jag i pojkåren hjälpa farsan med notdragning.

När vi hade köpt det sommarställe i Öregrund vi fortfarande har kvar, hade vi sommaren 1970 boende hos oss en flicka Birgittas far och hans nya fru hade adopterat, och hon och vår Anna satt dagarna i ända på berget utanför sovrumsfönstret och spelade ”In the Summertime” med Mungo Jerry på batterigrammofon, så nog minns jag den låten som den lät 1970. Men i dag spelade Eldeman en instrumental version, som man knappt kunde identifiera som den nämnda låten.

Fast det som gjorde att jag har dröjt så länge med att publicera svaren på dagens kryss är den allra sista ljudillustrationen, den vars svar rimligen måste vara Irma Schultz. Jag har tidigare lyssnat på både Irma Schultz och hennes syster Idde Schultz, så själva namnfrågan var inget problem, när man redan hade tre av fyra bokstäver i förnamnet. Men hur jag än googlade, lyckades jag inte para ihop Irma Schultz, Michael Saxell (som jag uppfattade det) och den låttitel jag trodde det var. Vet någon säkert vilken låt det här var och på vilken skiva Irma har spelat in den tillsammans med Michael Saxell (om han nu heter så)?

Resten av krysset klarade jag relativt lätt, till exempel de två som handlade om klassisk musik:

Dels Guiseppe Verdis opera ”Aida” från 1868. Jag har för övrigt sett och hört den på scen.

Dels ”De fyra årstiderna”, skriven kring 1725 av Antonio Vivaldi. Vi har det här verket på en hel rad skivor i lägenheten i Uppsala.

Och då är det förstås lämpligt att fortsätta med en klassiker av annat slag, ”Kristina från Duvemåla”, av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Birgitta fick för övrigt en personlig inbjudan att se föreställningen 1995, med bland annat Helen Sjöholm i rollen som Kristina.

Själv har jag både tillsammans med barnen sett en mängd disneyfilmer och lyssnat på låtarna i dem på skiva. Och bland våra videor finns förstås alla de klassiska disneyfilmerna, till exempel ”Djungelboken” från 1968, så visst känner jag igen ”Jag vill va som du”. (Det skulle ju vara tredje ordet i titeln, men är den möjligen lite ett ord längre: ”Jag vill ju va som du”?

TV-serier är normalt inte mitt bord, men den australiska ”Mot alla vindar”, i original ”Against the Wind”, kände jag igen med hjälp av signaturmelodin. Serien gjordes 1978 och visades i Sverige 1980.

Linda Bengtzings ”Jag ljuger så bra” minns jag fortfarande; hon kom sjua med den i Mellon 2006.

Men 1940 gjorde Evert Taube en betydligt bättre låt, ”Sjösala vals”, där han (och efter honom alla vi) sjunger om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”.

Sen finns det bara en fråga kvar, men det är dess värre en dubbelfråga, där de ingående båda delarna inte har något med varann att göra. Jag blir sur av det här greppet, alltså inte av delfrågorna i sig. I dag fick vi höra ”Sträck ut din hand” i en tysk version med Wikinger, och att jag inte blev ännu mera sur har väl att göra med att Vikingarna sjunger en låt av Lasse Berghagen (från 1993). Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Kostervalsen” från 1907, och den börjar: ”Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals”. Den minns jag framför allt i Harry Brandelius’ version från 1946.

Melodikrysset nummer 34 2018

Jag har under vissa perioder i mitt liv sett nästan alla sevärda filmer och tror nog att jag också har sinne för filmers kvalité. Så fort ”Semestersabotören” med och av Jaques Tati visades i Sverige såg jag den på bio, och senare har jag skaffat mig en box med Tatis samtliga filmer. Fast ”Quel temps fait-il a Paris au jour d’hui” förekommer i ”Semestersabotören”.

SFs jubileumsfilm ”1939” såg hustrun och jag i Stockholm 1989 – vi var inbjudna till premiärvisningen. Och även om den här filmen inte var något mästerverk, var den värd att se. Så visst minns jag filmens musikaliska ledmotiv, ”Min arm omkring din hals”, en riktig tryckare, i filmen framförd av Zenya Hamilton men i dag spelad av Nils Landgren på trombon.

I mina bokhyllor finns praktiskt taget allt skrivet av Astrid Lindgren och i filmhyllorna hittar man filmatiseringarna av hennes barnböcker, bland annat ”Emil i Lönneberga” från 1972. I filmversionerna finns sånger med text av Astrid Lindgren, ofta tonsatta av Georg Riedel, som jag för egen del har haft nöjet att lyssna på live på samlingen efter en gemensam väns begravning. Där spelade förstås Riedel inte sina tonsättningar av Lindgrens barnvisor, till exempel ”Lille katt” ur den nyss nämnda filmen. Men här efterlyste Eldeman något som katter har fyra stycken av (tassar), fast sen skulle svaret ologiskt nog anges i singularis = tass.

Som en övergång från djurvärlden till den mänskliga kan vi sen använda ”Vingar” av och med Eric Gadd.

Både CaisaStina Åkerström och hennes far, Fred Åkerström – den senare medverkade för övrigt i konsertlanseringen 1970 på Folkets Hus i Stockholm av min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp!” – hörde jag för inte så länge sen i det ”Sommar” Cornelis’ son Jack Vreeswijk gjorde i radions P1. I dag fick vi höra CaisaStina sjunga sin fars ”Oslo”, som ursprungligen fanns med på faderns LP från 1972, ”Två tungor”.

Alla Beatles’ skivor har jag likaledes i min skivsamling, så visst känner jag igen deras ”Come Together”, från 1969. Det gjordes mycket bra musik på 1960- och 1970-talen.

Två melodifestivallåtar förekom i dagens kryss.

Anna Bergendahl vann mellon 2010 med ”This Is My Life”, men trots att det gick halvhyggligt i European Song Contest, försvann hon sedan för lång tid. Vad jag förstår har den här sångerskan, som kom fram via Idol, inte alldeles lätt med den scenskräck hon också har.

Och egentligen är väl E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andersson och Danny Saucedo, snäppet bättre i sin mellolåt från 2009 ”Baby Goodbye”.

Max Fenders och ännu mer deras ”En som du” har jag inget förhållande till, så naturligtvis vet jag inte heller vad den nämnda låten har som förlaga. Men Google hjälper: Dess utländska förlaga har titeln ”Red Red Wine”, och det måste vi klara för att klara Eldemans färgfråga. Svaret är röd.

Frank Sinatra förekom även i dagens kryss, fast i dag tillsammans med dottern Nancy Sinatra. Det märkligaste med den här frågan var att efternamnet Sinatra skulle skrivas in på två olika ställen i krysset. De båda sinatrorna sjöng tillsammans in ”Something Stupid” 1967.

Nina Simone, som jag faktiskt uppskattar som sångerska, förekom också i krysset, i dag med ””My Baby Just Cares For Me” från 2009, ursprungligen från 1982.

Louis Armstrong slutligen har jag massor av skivor med. I dag spelades ”What a Wonderful World” från 1967, men själv började jag lyssna på honom långt tidigare, under min skoltid i Sundsvall. Jag har till och med övat dans till Armstrongs musik på den tiden då jag gick danskurs.

Tyvärr är mina ben inte längre i skick för dans.

Melodikrysset nummer 33 2018

Jag klarar knappt att gå längre, men mitt liv är bitvis mer hektiskt än någonsin. På grund av en resa till trädgårdsmål i Gästrikland och Västmanland kom jag efter med de dagliga recensionerna av ”Sommar”, men nu har jag bara kvar en oredovisad lyssning. På den nyss nämnda resan hittade jag i en herrgårdspark med viss försäljning av fruktträd två äppelträd med ursprung i mitt forna hemland Estland, och i går fick jag professionell hjälp att plantera dem – de fick förstås vatten, men sen kom dessutom ett störtregn. Under kvällens lopp skrev jag om ytterligare två sommarprogram, och Birgitta och jag såg också Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.

Och i dag upp igen klockan 07.00 för att klara morgonsysslorna inför Melodikrysset.

Jag börjar med det som var svårt för mig, väl medveten om att andra kan ha tyckt att något helt annat var knepigt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har hört talas om Arctic Monkeys och lyssnat på deras ”One Point Perspective”.

Dansband undviker jag aktivt, och jag skulle aldrig komma på idén att lyssna på, ännu mindre dansa till Vikingarna med Christer Sjögren som sångsolist. Sannolikheten för att jag skulle känna till något med Die Wikinger är närmast noll. I dag spelade Eldeman deras ”Deine Liebe tut so gut” och efterlyste den svenska originaltiteln. Jag klarar allt sedan realskolan tyska, men vad hjälper det, när man på nätet inte hittar någon svensk titel, som kunde tänkas vara det svenska originalet. Jag såg att andra duktiga krysslösare här hade samma problem, men sen hade Kyrkoherden kommit på – hur vet jag inte – att det svenska originalet heter ”Var det nånting som jag sa”, och ”det” – jag hade redan första och sista bokstaven – går ju in.

”Either” hade jag heller inte hört, men nog var det Zara Larsson som sjöng.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Men sen tyckte jag för min del att krysset var hyggligt lätt, kanske för att så många av frågorna gällde musik från 1950- och 1960-talen.

”America” ur ”West Side Story” skrevs 1957 av Stephen Sondheim och Leonard Bernstein, och jag har förstås den här musikalen på skiva.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Åke Wassing, både författare och låtmakare, tycks vara ganska bortglömd i dag, men jag minns honom väl, till exempel hans ”Se nu tittar lilla solen in igen” från 1951.

Jag minns också Sven Gösta Jonsson, kallad rockande samen, han som 1959 gjorde succé med ”Vid foten av fjället”, den som börjar med textraden ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Här skulle vi dock skriva ren i singularis.

Från nästa årtionde är ”Daydream”, från 1966 med Lovin’ Spoonful.

1967 gjordes James Bond-filmen ”You Only Live Twice”, på svenska ”Man lever bara två gånger”. Agent 007 spelades här av Sean Connery, och filmens musikaliska ledmotiv med samma namn som filmen sjöngs av Nancy Sinatra. När jag nu har googlat om den här filmen, har jag också lärt mig något nytt: Manusförfattare var Roald Dahl, den norskättade författaren som jag har mängder av böcker, också barnböcker, av i bokhyllorna.

1967 spelades också ”Strange Brew” in av den brittiska gruppen Cream. Cream fanns bara i några få år, men jag har inte bara skivor med dem utan också med Eric Clapton, som ingick i den. Clapton, en favorit, har jag hört/sett live i Globen i Stockholm.

Tio år senare, 1977, gjorde Cumulus en mycket fin insjungning av ”Höstvisa”, skriven av Tove Jansson och redan 1965 gjord av Erna Tauro. Det här är en av de vackraste och samtidigt vemodigaste kärleksvisor som finns, lika användbar för oss som inte som de båda upphovskvinnorna lever i ett samkönat parförhållande. I mitt fall – jag är nu 81 år – går den här textraden av Tove Jansson rakt in i hjärtat: ”Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.”

Och då passar det väl bra att avsluta med en annan, också mycket vacker sång om kärlek, en där tvåsamheten också beskrivs på ett sätt som inte blundar för de risker som finns även i den bästa av världar: ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (2007). Ibland blir skivinspelningar så bra att det är svårt att tänka sig att de kan överträffas.

Melodikrysset nummer 32 2018

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!

Melodikrysset nummer 31 2018

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Melodikrysset nummer 30 2018

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Melodikrysset nummer 29 2018

I går kväll såg Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker från 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker på regissörens efternamn.

Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna få ut min recension av fredagens ”Sommar” på Google.

Och när jag till slut var klar och låste yttedörren för natten, såg jag att den stenlagda gången utanför var våt. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, såg jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, något efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgård vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vårt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje år i vår krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.

Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.

Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.

Är man i min ålder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).

Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.

Och under folkskoletiden på ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sånghäftet ”Stamsånger” lära oss sjunga sådant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar” är ett exempel.

Särskilt många nöjen stod inte till buds på den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” på bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fått Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.

Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.

Den enda lite knepiga frågan, för mig alltså, var vems låt Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”Så mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har något emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, så kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.

Evert Taube måste man ju, apropå sonen, också ha med något av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ”Så länge skutan kan gå” fast i Roland Cedermarks tappning.

Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att få höra något av av den här gamla sångduon.

Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.

Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men låten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls så pjåkig.

Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som låtmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 års val och skrev till och med en egen kampanjsång, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte på det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar på den socialdemokratiska partirosen.

För övrigt har också Sting, det vill säga Gordon Summer, en både bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.

Men låtar jag gillar kan låta ganska olika. Jag är också mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.

Sist kvar att redovisa är då svaret på den dubbla dubbelfrågan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans låtar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans på skiva. Några av de här låtarna, alltså skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.

Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?

Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.

Melodikrysset nummer 28 2018

Sommaren är lite för torr – jag tänker på vår trädgård här i Öregrund – men lika fullt bedövande vacker. Men jag klarar sällan att gå ut, betraktar den oftast bara genom fönstren. Jag har råkat ut för en rad fallolyckor, och eftersom jag ser så dåligt framför allt i solsken, vågar jag inte riskera det jag har kvar av liv och hälsa. När jag för kort tid sedan kom hem från apoteket och Coop och var på väg upp längs den stenlagda gången upp till huset, tappade jag plötsligt balansen och föll rak lång ner i rosenrabatten längs gången och klarade inte att ta mig upp igen. Jag försökte förstås ropa till Birgitta, men hon var inne i huset och hörde inte. Och till slut lyckades jag ändå åla mig ut baklänges, nu med sår av rosentaggar bland annat i håret och i pannan.

Så jag har nästan inte alls varit ute i vår lilla sommarstad, över huvud taget inte besökt eller badat i vår badvik i Tallparksbadet.

Jag försöker kompensera genom att till exempel, som i går kväll, se filmer som Ingmar Bergmans ”Smultronstället”.

Också Birgitta gör vad hon kan för att stötta och muntra upp mig. Här om kvällen hade hon plockat massor av jättegoda bigarråer i det träd jag ser, när jag tittar ut genom fönstret i arbetsrummet med datorn.

Så i dag är det väl lämpligt att börja med frågan där svaret skulle bli gardin och ”Visa vid vindens ängar”, skriven 1966 av Mats Paulson som jag har haft en smula samarbete med inför utgivningen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”. Texten till ”Visa vid vindens ängar” börjar så här: ”Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin.”

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Jag ville sjunga om Katarina
Till träklangsflöjter och alcymbal
Men vindens toner blir sommarsånger
Jag bara lyssnar i björklövssal

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Jag ville skriva en liten visa
Där ögonblick blir till evighet
Men ord blir stumma och toner döva
Och visans tanke blir hemlighet

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Benny Andersson och Orsa spelmän hörde vi sen i en annan vacker visa, ”Födelsedagsvals till Mona” från 1983.

Samma år gjorde The Beatles en fantastiskt fin insjungning av Paul McCartneys ”Yellow Submarine”. På svenska döptes den till ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”, och den sjöngs in av Per Myrberg.

En annan beatle, George Harrison, var en del av den 1988 bildade supergruppen Traveling Wilburys, som utöver av Harrison bestod av Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty (plus Jeff Lynne, som jag först glömde att nämna). I dag hörde vi dem i ”Handle With Care”.

Jag gillar också, mycket, Louise Hoffsten, bland annat för att hon sjunger blues. ”Guess I’m a Fool”, som hon sjöng i dag, är ett exempel från 2002. Jag har alla hennes skivor och även hennes självbiografi.

Det hindrar inte att det finns massor av hitlåtar som mina öron också gillar. Per Myrberg förtjänade verkligen framgången 1964-1965 med ”34an”, men det var Olle Adolphson som gjorde den svenska versionen av ”This Old House”. Adolphson har jag, tror jag, allt av på skiva.

Därifrån är egentligen steget inte särskilt långt till ”Gamle Svarten”, i engelskt original gjord redan 1954, ”Old Faithful”. Men i Sverige blev den stor, mycket stor, först 1954, då Cacka Israelsson> sjöng in den.

Det var trevligt att också få höra ”Anna, du kan väl stanna” i en instrumentalversion med Ove Lind, som jag har hört live med swingmusik på 1950-talet. Men den svenska versionen är mycket äldre, från 1927, och skrevs av Waldemar Dahlquist och den makaläöst skicklige och produktive Jules Sylvain.

Jag vet ju att många av de äldre krysslösarna, de som minns de två senast nämnda låtarna, själva kan ha svårigheter med att känna igen låtar med flera av de yngre stjärnor, som i dag lyser på pophimlen.

Justin Bieber, född 1994, hördes i dag i ”Friends” från 2017.

Madonna, född 1958, är ju i dag i sextioårsåldern, så hon är säkert mer känd – men det är ju för den skull inte säkert, att de äldre krysslösarna har hört ”Ready To Jump” från 2017.

Fast det finns också artister och låtar som spränger alla tidsgränser, till och med åldersgränser. Ett exempel är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, i dag i en instrumental version. Och alla vet väl att den här björnen var utrustad med en nos.

Allt som framförs i Melodifestivalen får för den skull inte evergreenstatus. Ett exempel från 2018 är ”Livet på en pinne”, framförd av Edward Blom. Han borde nog mer hålla sig till sådana pinnar som kineserna äter med.

Melodikrysset nummer 27 2018

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som var knepiga, för mig i alla fall.

”Cut Me” med Chris Medina tror jag aldrig jag har hört, och Medina väcker inga andra associationer hos mig än den arabiska Anders Eldeman gav oss som ledtråd.

Linda Rosing, i dag med ”Summer Love”, hör heller inte till dem jag brukar lyssna på.

Dagens idiotiska dubbelfråga hade visserligen Tina som svar, men svaren skulle skrivas in på två ställen i krysset. De två Tinorna var Ahlin med Allan Edwalls ”Kärleksvisa” och Turner med ”Simply the Best”. Tina Ahlin har jag hört live på scen, och Allan Edwall har jag rent av varit med om att ge ut på salig a disc.

Pontus och amerikanerna minns jag åtminstone som gruppnamn, men ”Kapten Sol” har jag inte något minne av.

”I Just Call To Say I Love You”, inspelad av Stevie Wonder, minns jag självklart, fast i dag spelades en instrumental version. Men filmen den förekom i, ”En tjej i rött”, i original ”Woman In Red” (1984), har jag aldrig sett.

Däremot har jag både sett och här på bloggen skrivit om Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” (1967) med Tommy Berggren och Pia Degermark i huvudrollerna – läs gärna min recension, som du hittar ovan under Kulturspegeln, Film. Den verkliga Elvira Madigan hette Hedvig Jensen. I dag fick vi höra skillingtrycket om Elvira Madigan med Jan Johansson.

Just ”Ghoast” har jag inte hört vad jag kommer i håg, men sångerskan, Amanda Jensen, har jag hört en del med.

Povel Ramels många låtar har jag hört desto mer av, och ”Ta av dig skorna” hörde vi i dag i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann. Ramel har jag flera gånger hört live på scen och i tält.

Birger Sjöbergs ”Längtan till Italien lärde jag mig älska redan under gymnasietiden på femtiotalet i Sundsvall.

I min väldiga samling av skivor med politiskt tema finns självfallet också Karl Gerhard, vars ”Vi är soldater i samma armé” hade en melodi skriven av Jules Sylvain.

Jag har flera gånger varit i Visby, även medverkat i ett seminarium under en almedalsbecka. Och jag älskar både det gotländska idiomet och gruppen Di sma under jordi. Deras ”Snabbköpskassörskan” var verkligen värd att bli en hit.

Melodikrysset nummer 26 2018

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ”Så mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.