Danmark: Dansk Folkeparti i kris

När jag senast skrev om opinionsläget i Danmark, var jag inne på att Socialdemokratiets uppgång kan vara ett tecken på att Dansk Folkeparti är i kris.

I dag finns det i flera av de stora danska tidningarna, ingen av dem socialdemokratisk, artiklar som på olika sätt styrker det här antagandet.

En färsk opinionsundersökning för TV2 och Politiken pekar entydigt på att Dansk Folkepartis självsvåldiga sätt att bruka EU-medel till gagn för det egna partiet har skadat partiet och dess ledare Kistian Thulesen Dahl. På påståendet ”Sagen om om EU-støtte har gjort uopprettelig skade på Kristian Thulesen Dahls troværdighet” har 52 procent av alla väljare men också 37 procent av DF-väljarna svarat ”Helt eller overvejende enig”.

Enligt en artikel i Jyllands-Posten har det här fått till effekt, att på relativt kort tid omkring 110.000 väljare har vänt Dansk Folkeparti ryggen. Hur det här slutar vet ingen. Det finns tecken på att förlusten, åtminstone momentant, kan bli ännu större. Men DF kan naturligtvis också lyckas locka tillbaka väljare, till exempel genom att betala tillbaka de pengar partiet på det här sättet har tillskansat sig.

Ísland: Fortsatt oklart om valutgången på lördag

I Ísland genomförs alltså val till Alltinget (Riksdagen) på lördag, den 29 oktober, och sedan länge står det klart, att partiernas nuvarande storlek i viktiga avseenden kommer att förändra den rådande fördelningen av mandat. Nya opinionsmätningar kommer in i det sista.

För dem som regelbundet läser min blogg är det politiska landskapet och partiernas ideologiska hemvist välbekanta, men för nytillkomna läsare startar jag med en repetition:

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå ur regeringen (alltså som statsminister) lett av Sigurður Ingi Jóhannsson. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen)

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av den nye statsministern Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den senaste krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det har framgått av flera tidigare opinionsmätningar och bekräftas av ytterligare en mätning, gjord av MMR. Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den här mätningen stöd av 9,3 procent (- 0,9 procentenheter). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, ganska likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet. Den mest överraskande nyheten om partiet är emellertid, att Heiða Kristin Helgadóttir, grundare av partiet Ljus framtid, nu i stället arbetar aktivt i Renässans’ valkampanj. Det senare utan att för egen del ha blivit medlem – hon säger sig för övrigt vara mest besjälad av att motarbeta gamla partier och partistrukturer.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 21,9 procent (+ 0,5). Självständighetspartiet har sitt starkaste stöd bland äldre väljare: 25 procent av dem som har fyllt 60 röstar på partiet. Dessutom har partiet högre stöd bland män än bland kvinnor.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får i den här mätningen 10 procent (+ 0,8). Som jag har berättat, tvingades ju Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bort från statsministerposten och har nu avsatts även från partiordförandeposten och ersatts av Sigurður Ingi Jóhannsson, som tog hans plats i regeringen. Gunnlaugsson lämnade förbittrad partikongressen.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti – dock har stödet under senare tid dalat. I den här aktuella mätningen backar, efter en mellanliggande uppgång, åter Piratpartiet med 0,5 procentenheter till 19,1 procent. Piratpartiet har ett mycket starkt stöd framför allt bland de unga väljarna – i intervallet 18-29 år ger hela 39 procent sin röst åt Piratpartiet.

Piratpartiet har ju fört samtal med tre andra partier i opposition, inte med förutsättningen att en av dem bildad regering nödvändigtvis måste ledas av någon från Piratpartiet.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I några mätningar på sista tiden har partiet dock kommit över spärren. I den aktuella mätningen ökar stödet med 0,6 procentenheter till 8,8 procent.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat kan partiet nu notera ett stöd om 7,6 procent (- 1,4), också det farligt nära spärren.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte riktigt har lyckats vända partiets trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir. Nu har dock Margrét Tryggvadóttir manövrerats bort inte bara i förre partiledarens valkrets utan också i ytterligare en i Reykjavík: principen om varannan man, varannan kvinna har satts ur spel genom att man också har infört en åldersregel.

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), förr i världen kommunistiskt men i dag ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, har allt mer kommit att bli ett rödgrönt vänsteralternativ. Partiet är starkast bland kvinnor. Hela 23 procent av kvinnorna avser att rösta på partiet. Enligt den nu aktuella opinionsmätningen skulle partiet dock öka med 1,5 procentenheter till 16 procent. När partiet låg som högst nämndes rent av dess unga kvinnliga ledare, Katrín Jakobsdóttir, som statsminister i den kommande regeringen, men nu är läget åter betydligt mer osäkert.

I den här underökningen seglar ett nytt parti upp markant, ökar med hela 2,2 procentenheter till 3,4 procent: Flokkur fólksins (Folkets parti). Jag vet inte varför det går upp och vet över huvud taget inget om det här partiet, men skulle den uppåtgående trenden fortsätta, är det ju inte helt omöjligt, att partiet klarar 5 procents-spärren.

Ur bedrövelsens mörker

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” uruppfördes 1982 men är redan en svensk dramaklassiker.

Det kan vara på sin plats att inleda med att erinra om att Norén har lånat sin pjästitel ur en dikt, skriven någon gång efter 1818 av Erik Johan Stagnelius, ”Vän i förödelsens stund”:

Vän i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem som räddar dig då? Vem är den räddande ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.

Fast för egen del har jag mycket svårt att i Lars Noréns pjäs se ens en glimt av det hopp som man kan läsa in i den från Stagnelius inlånade titeln. I det här scendramat kan man inte se någon räddning ur bedrövelsens mörker. Gud är inte ens närvarande som någon möjlighet. ”Natten är dagens mor” är en nästan outhärdlig socialrealistisk tidsskildring från 1960-talet. I uppsalauppsättningen, i utmärkt regi av Hugo Hansén, understryks tiden med hjälp av Sven Haraldssons kostym och scenografi – scenbytena klarar man genom att fokus flyttas med hjälp av ljussättningen och genom att man ganska ofta döljer delar av scenen med rök.

Jag har läst att det här dramat har en självbiografisk bakgrund: De fyra agerande är Lars Norén själv, här med namnet David (i föreställningen spelad av Ole Øvre), hans bror Georg (Francisco Sobrado) och så deras föräldrar, som mycket riktigt drev ett ekonomiskt mycket skakigt hotellprojekt i Genarp i Skåne. Men viktigare för dagens teaterpublik är att skildringen av denna hotellfamilj i sönderfall, mot slutet i fritt fall, känns så äkta. Publiken, där väl flertalet kan antas vara tämligen normala i sitt eget alkoholbruk, kan förstås tänkas ha undrat, hur det kunde vara möjligt för hotellägaren/familjefadern Martin att så länge föra resten av familjen bakom ljuset, men Gustav Levin, som på ett fullkomligt lysande sätt spelar den här rollen, visar hur det kan gå till: Man kan gömma flaskor på de mest oväntade ställen och förvara slattar i sådant som ser ut att innehålla något helt annat. Man dricker när ingen annan ser, sköljer sen ur glas och sen även den egna munnen med något som doftar något helt annat.

Men det är klart att det här till slut måste brista. Hustrun Elin, utmärkt spelad av Lolo Elwin, sätter hårt mot hårt – hotar lämna honom om han inte slutar dricka – men är också lättast att manipulera med löften som inte är värda något. I det här fallet kröns motoffensiven av ett samlag varefter Martin smyger upp ur sängen och lokaliserar sprit som de andra inte har hittat.

Sönerna har han dock inte besegrat, och i den allt våldsammare andra akten förekommer både våldsamt och utdraget våld och blodvite.

Gå till Stadsteatern i Uppsala och se hela föreställningen själva!

Norge: Støre mer populär än Solberg som statsminister, men övertaget krymper

I en mätning, gjord av Ipsos för Dagbladet, pekar 29 procent av de tillfrågade ut Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre som mest lämplig att vara landets statsminister. 25 procent av de tillfrågade vill ha kvar Høyres Erna Solberg som statsminister. Det gick att också peka ut andra partiers ledare som mest lämpliga, men dessa backades upp av mycket få, Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen till exempel av 3 procent.

Hela 27 procent svarade i första omgången ”vet ej”. Men när de tvingades svara Støre eller Solberg, stöddes arbeiderpartiledaren av 50 procent och høyreledaren av 45 procent.

Men avståndet mellan de båda har krympt. För en månad sen var avståndet mellan dem 7 procentenheter.

Danmark: Har Socialdemokratiet lyckats bryta Dansk Folkepartis långa framgång?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 23 oktober kom en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 19,7 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,8 procent

Också i den här mätningen är stödet för Socialdemokratiet rekordhögt. Samtidigt ligger här Dansk Folkeparti anmärkningsvärt lågt, vilket kan ha att göra med att företrädare för partiet har varit indragna i skandaler inklusive använt EU-medel för icke avsedda ändamål.

Det medialt mycket uppskrivna nya partiet Nye Borgerlige skulle, om det här vore ett valresultat, inte klara 2 procents-spärren till Folketinget enligt den här undersökningen.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, ger då följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 6,6 procent

SF tycks, enligt rapporter i danska media, vara på väg att orientera sig i riktning mot den hårdare linje mot invandrare/flyktingar, som redan är Socialdemokratiets, men det går ännu knappast att avläsa effekter av detta i mätningarna.

Ísland: Samtliga fyra partier som har haft samtal om att ta över regeringsmakten backar

I Ísland genomförs alltså val till Alltinget (Riksdagen) på lördag, den 29 oktober, och sedan länge står det klart, att partiernas nuvarande storlek i viktiga avseenden kommer att förändra den rådande fördelningen av mandat.

För dem som regelbundet läser min blogg är det politiska landskapet och partiernas ideologiska hemvist välbekanta, men för nytillkomna läsare startar jag med en repetition:

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå ur regeringen (alltså som statsminister) lett av Sigurður Ingi Jóhannsson. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen)

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av den nye statsministern Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den senaste krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det har framgått av flera tidigare opinionsmätningar och bekräftas av ytterligare en mätning, gjord av Visir. Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den här mätningen stöd av 10,8 procent (+ 4,2 procentenheter). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, ganska likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet. Den mest överraskande nyheten om partiet är emellertid, att Heiða Kristin Helgadóttir, grundare av partiet Ljus framtid, nu i stället arbetar aktivt i Renässans’ valkampanj. Det senare utan att för egen del ha blivit medlem – hon säger sig för övrigt vara mest besjälad av att motarbeta gamla partier och partistrukturer.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 25,1 procent (+ 1,4). Självständighetspartiet har sitt starkaste stöd bland äldre väljare: 25 procent av dem som har fyllt 60 röstar på partiet. Dessutom har partiet högre stöd bland bland män än bland kvinnor.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får i den nya mätningen 11,2 procent (+ 2,7). Som jag har berättat, tvingades ju Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bort från statsministerposten och har nu avsatts även från partiordförandeposten och ersatts av Sigurður Ingi Jóhannsson, som tog hans plats i regeringen. Gunnlaugsson lämnade förbittrad partikongressen. Uppgången i den aktuella mätningen kan vara ett tecken på att en del forna väljare nu återvänder.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti – dock har stödet under senare tid dalat. I den mätning jag senast återgav gick dock partiet upp igen med 5,6 procentenheter till 22,6 procent. I den här aktuella mätningen backar dock Piratpartiet med 0,4 procentenheter till 20,3 procent. Piratpartiet har ett mycket starkt stöd framför allt bland de unga väljarna – i intervallet 18-29 år ger hela 39 procent sin röst åt Piratpartiet.

Piratpartiet har ju fört samtal med tre andra partier i opposition, inte med förutsättningen att en av dem bildad regering nödvändigtvis måste ledas av någon från Piratpartiet. En intressant effekt av detta tycks vara, att så väl Piratpartiet som de tre övriga partierna backar:

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I några mätningar på sista tiden har partiet dock kommit över spärren. I den aktuella mätningen minskar stödet med 2,3 procentenheter till 5,1 procent, vilket är farligt nära spärren.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat kan partiet nu notera ett stöd om bara 6,0 procent (- 0,5), också det farligt nära spärren.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte riktigt har lyckats vända partiets trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir. Nu har dock Margrét Tryggvadóttir manövrerats bort inte bara i förre partiledarens valkrets utan också i ytterligare en i Reykjavík: principen om varannan man, varannan kvinna har satts ur spel genom att man också har infört en åldersregel.

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), förr i världen kommunistiskt men i dag ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, har allt mer kommit att bli ett rödgrönt vänsteralternativ. Partiet är starkast bland kvinnor. Hela 23 procent av kvinnorna avser att rösta på partiet. Enligt den nu aktuella opinionsmätningen skulle partiet dock backa med 2,8 procentenheter till 16,4 procent. När partiet låg som högst nämndes rent av dess unga kvinnliga ledare, Katrín Jakobsdóttir, som statsminister i den kommande regeringen, men nu är läget åter betydligt mer osäkert.

Litauen: Stora förändringar i valet. Regeringskoalitionen faller

Litauen – på litauiska Lietuva – hade val till sitt parlament, seimas med sammanlagt 141 platser, år 2012. Valet gav som resultat en av Socialdemokraterna ledd koalitionsregering. Parlamentsvalet i Litauen är ett tvåstegsval – i första steget väljs 71 ledamöter i majoritetsval i enmansvalkretsar, i det andra ytterligare 70 ledamöter i proportionella partival med 5-procentsspärr (för valkoalitioner 7-procentsspärr), vilket gör det mer meningsfullt att redovisa slutresultatet i mandat, inte procentandelar.

Socialdemokraterna själva, Lietuvos socialdemokratų partija, fick i valet 2013 ett mycket starkt resultat. Partiet bildade regering under ledning av Algirdas Butkevičius. Det gick också bra för dem i EU-valet, men sen har opinionsmätningar tytt på tillbakagång, och sammanlagt har partiet i de båda nu genomförda valomgångarna fått 17 mandat, vilket är en nedgång med hela 21.

I regeringen har ingått ytterligare fyra partier, bland dem centristiska och populistiska Darbo partija (Arbetspartiet) med 29 mandat; undersökningar har tytt på tillbakagång även för detta parti, och för detta parti slutade valet i en ren katastrof: Sammanlagt fick partiet bara 2 mandat.

I regeringen har också ingått det nationalkonservativa, högerpopulistiska och euroskeptiska Tvarka ir tsingumas (Ordning och rättvisa), som i förra valet fick 11 mandat, nu 8.

I regeringen ingår också den polska minoritetens i Litauen eget parti, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (Polackernas i Litauen valaktion), som i valet 2012 fick 8 mandat och nu får detsamma. Politiskt är partiet kristdemokratiskt och konservativt.

I förra valet fick Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna), bara 1 mandat, men i det nu avsluade valet blev det med 54 mandat (+ 53!) plötsligt landets största parti. Så dess ledare, Ramūnas Karbauskis, måste rimligen få en framträdande roll i den kommande regeringen. Unionen av bönder och gröna tycks hålla dörren öppen både åt höger och åt vänster i de kommande regeringsförhandlingarna, men det är väl troligt att Socialdemokraterna väljer att ladda om i opposition.

En trolig koalitionspartner är kristdemokratiska och konservativa Tevynes sajunga – Lietuvos krikščionys demokratai (Fosterlandsunionen – Litauens kristdemokrater) med Gabrielius Landsbergis som partiledare. Det här partiet, hittills med 33 platser i parlamentet, fick nu 31 platser.

Liberala Liberalų sajūdis (Liberala rörelsen) tog 14 mandat, 4 fler än förra gången.

Lietuvos Žaliųjų Partija, LŽP (Litauens gröna parti) ska inte förväxlas med den valvinnande unionen av bönder och gröna. Partiet bildades 2011. Partiledaren, Linas Balsys, valdes in som oberoende kandidat och har nu fått partiets enda mandat.

Den nya antikorruptionslistan, LCP+LPP, kanske snarare nationalistkoalitionen Jaunoi Lietuva (Unga Litauen) + Lietuvių tautininkų sajunga (Litauens nationella union) tog 1 mandat.

Lietuvos Sąrašas (Litauiska listan), som jag inte vet något om, är ett nytt parti som får in Darius Kyotys i parlamentet.

4 kandidater, en mer än i förra valet, har valts in som oberoende.

Norge: Upp för både Arbeiderpartiet och Høyre. Miljøpartiet De Grønne fortsatt under spärren

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Ipsos MMIs opinionsmätning för Dagbladet gjordes den 17-19 oktober och publicerades den 24 oktober. Enligt den här mätningen ökar både Arbeiderpartiet och Høyre.

MDG ligger som vanligt under spärren.

Høyre 25,3 procent (+ 1,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,8 procent (- 1,4)
Venstre 4,5 procent (+ 0.2)
Kristelig Folkeparti 4,7 procent (+ 0,4)
Senterpartiet 6,4 procent (- 1,5)
Arbeiderpartiet 36,3 procent (+ 1,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (- 1,1)
Rødt 2,3 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 0,6)

Ísland: En ny socialdemokratisk position

Det socialdemokratiska partiet i Ísland, Samfylkingin (Samlingsfronten), gör i valrörelsens sista skälvande minut ett försök att vända partiets nedåtgående trend. Partiet har länge varit ett av de mer EU-entusiastiska i öriket, något som har skilt partiet från till exempel den nu så framgångsrika Gröna vänstern.

Oddný G Harðardóttir, ledare för Socialdemokraterna, säger i Morgunblaðið, att partiet i dag inte skulle återuppta Íslands förhandlingar om EU-medlemskap utan att först hålla en folkomröstning i frågan. ”Läget är helt enkelt sådant i Ísland i dag att vi inte skulle sätta i gång igen utan att fråga folket. Så är läget nu. Därför lovar vi att vi tänker gå den vägen.”

Ísland: Spänningen stiger på upploppet

I Ísland genomförs alltså val till Alltinget (Riksdagen) den 29 oktober, och sedan länge står det klart, att partiernas inbördes storlek i viktiga avseenden kommer att förändra den rådande fördelningen av mandat.

För dem som regelbundet läser min blogg är det politiska landskapet och partiernas ideologiska hemvist välbekanta, men för nytillkomna läsare startar jag med en repetition:

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) lett av Sigurður Ingi Jóhannsson. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen)

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av den nye statsministern Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den senaste krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det har framgått av flera tidigare opinionsmätningar och bekräftas av ytterligare en mätning, gjord av Félagsvisindastofnun för Morgonblaðið. Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den här mätningen stöd av 8,8 procent (- 2,6 procentenheter). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet. Den mest överraskande nyheten om partiet är emellertid, att Heiða Kristin Helgadóttir, grundare av partiet Ljus framtid, nu i stället arbetar aktivt i Renässans’ valkampanj. Det senare utan att för egen del ha blivit medlem – hon säger sig för övrigt vara mest besjälad av att motarbeta gamla partier och partistrukturer.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 21,1 procent (- 0,4). Självständighetspartiet har sitt starkaste stöd bland äldre väljare: 25 procent av dem som har fyllt 60 röstar på partiet. Dessutom har partiet högre stöd bland bland män än bland kvinnor.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får i den nya mätningen 9,1 procent (+ 0,4). Som jag har berättat, tvingades ju Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bort från statsministerposten och har nu avsatts även från partiordförandeposten och ersatts av Sigurður Ingi Jóhannsson, som tog hans plats i regeringen. Gunnlaugsson lämnade förbittrad partikongressen. Partiledarskiftet tycks än så länge inte ha gett någon nämnvärd uppgång för partiet.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti – dock har stödet under senare tid dalat. I den aktuella mätningen går dock partiet upp igen med 5,6 procentenheter till 22,6 procent. Kan det vara partiets öppna attityd till frågan om från vilket oppositionsparti nästa statsminister ska hämtas som åter har gett det ökat stöd?

Piratpartiet har ett mycket starkt stöd framför allt bland de unga väljarna – i intervallet 18-29 år ger hela 39 procent sin röst åt Piratpartiet.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I en mätning nyligen såg partiet dock ut att ha kommit över spärren. I den aktuella mätningen minskar stödet med 1,6 procentenheter till 6 procent, men också det vore ju tillräckligt.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat kan partiet nu notera ett stöd om bara 6,5 procent (- 0,4).

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte riktigt har lyckats vända partiets trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir. Nu har dock Margrét Tryggvadóttir manövrerats bort inte bara i förre partiledarens valkrets utan också i ytterligare en i Reykjavík: principen om varannan man, varannan kvinna har satts ur spel genom att man också har infört en åldersregel.

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), förr i världen kommunistiskt men i dag ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, har allt mer kommit att bli ett rödgrönt vänsteralternativ. Partiet är starkast bland kvinnor. Hela 23 procent av kvinnorna avser att rösta på partiet. Enligt den nu aktuella opinionsmätningen skulle partiet få 18,6 procent av rösterna (+ 0,9 procentenheter, och det gör att dess unga kvinnliga ledare, Katrín Jakobsdóttir, nämns som ledare för den koalitionsregering som säkert bildas efter valet på lördag.