Melodikrysset nummer 2 2017

Innan det var dags för dagens kryss hjälpte jag hustrun med att på nätet hitta gårdagens ”Go´kväll”, där hon ju var gäst – se närmast föregående bloggtext. Reprisen i TV i morse hade nämligen bytts ut mot en sportsändning.

Krysset var, med något undantag, inte särskilt svårt i dag, för mig i alla fall. Undantaget var ”Leave It” med den brittiska popgruppen Yes, men när jag hade första och sista bokstäverna av tre, var det ju inte så svårt att komma på namnet på den efterlysta gruppen.

Nå, jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på Eurythmics heller, i dag med ”There Must Be An Angel”.

Så fort jag hörde melodin, mindes jag den svenska texten: ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör”. Men som jag är skapt, ville jag ju också redovisa vem som sjöng den på danska, ”Sejle op at åen”. Här missuppfattade jag först Anders Eldemans uttal, men hon heter tydligen Daimi.

Och när vi nu är inne på Danmark, passar det väl bra att redovisa, att de som vann Eurovision Song Contest år 2000 var Bröderna Olsen. På danska heter låten ”Smuk som et stjerneskud”, på engelska ”Fly On the Wings of Love”.

Från samma sammanhang har Eldeman hämtat Jan Johansens bidrag 1995, ”Another Night”, i svenskt original ”Se på mig”.

Claes Malmberg förekommer i väldigt många sammanhang. I dag hörde vi honom tillsammans med Beatrice Järås i ”Herre i sitt hus”, hämtad ur ”Les Miserables”.

Instrumentalt fick vi höra ”En bicycle gjord för två”, som skulle ge oss kryssordet tandem.

Därmed är vi inne på det inte helt purfärska materialet, och det har jag ofta hyggligt lätt för: I dag spelades ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, och eftersom den här låten också kallas ”Lien”, får den väl sägs handla om liar.

Gösta Linderholm har valturnerat med min hustru, men det är inte därför jag har en ganska stor samling skivor med honom. Självklart har jag också ”Brittas restaurang” på skiva.

I min privata skivsamling finns allt av The Beatles, alltså även ”Abbey Road” och ”Come Together”.

Och givetvis har jag i skivhyllorna även ”Porgy and Bess”, skriven 1935 av George och Ira Gershwin. Ur den fick vi i dag höra Bing Crosby sjunga ”I Got Plenty o’ Nottin”.

Och sen är det bara Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen” kvar att redovisa. Fast den där ekorren skulle flerfaldigas till ekorrar.

Ja, det var väl allt för i dag.

Birgitta Dahl i TVs Go’kväll

Birgitta steg upp svintidigt på fredagsmorgonen för att ta tåget till Umeå. Därifrån sändes, med Pekka Heino som programledare, i TV 1 i fredags mellan 18.45 och 19.30 (med repris samma natt och repris på söndag morgon) TV-programmet ”Go’kväll”, där hon fick bjuda fyra gäster på middag.

Med sig hade hon också några personliga saker, bland dem ett foto från vårt sommarhus i Öregrund, en middag för min gamla tjejliga från partiexpeditionen på Sveavägen 68 i Stockholm (Lotta Gröning, Mona Hillman, Gisela Lindstrand och Eva Marcusdotter), men det var inte de som var den här kvällens gäster. Fotot använde redaktionen för att imitera det dukade köksbordet i vårt hus i Öregrund. Däremot fick Birgitta visa upp prov på sitt hantverkskunnande, en bok från unga dar och en del annat. Det blev ett både lättsamt och sakkunnigt program, det senare inte minst när det gällde de fyra gäster hon hade valt som tänkta middagsgäster: konstnären, författaren och vännen från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, en resa till Vietnam med mera Helga Henschen, författaren och (liksom Birgitta) miljökämpen (”Plundring, svält, förgiftning”) Hans Palmstierna, Birgittas efterträdare som miljöminister, Anna Lindh (som Birgitta stöttade från Annas unga år), och det befriade och äntligen demokratiska Sydafrikas ledare Nelson Mandela. I Mandelas fall kunde Birgitta visa upp en sydafrikansk docka hon hade fått i gåva av honom – till honom hade hon själv gett en docka i samedräkt; valet av likartade gåvor var en ren slump.

Programmet gav samtidigt en mångsidig bild av Birgitta Dahl själv, under årtionden i centrum av svensk politik som riksdagsledamot, energi- och miljöminister och slutligen Riksdagens talman. Bland det hon främst framhöll var vikten av respekt också för politiska motståndare.

Norge: Två nya mätningar dementerar att Arbeiderpartiet skulle ha tappat dramatiskt i stöd

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Jag publicerade här om dagen en opinionsundersökning, vars främsta kännetecken var en kraftig tillbakagång för Arbeiderpartiet. Jag ville se detta bekräftat innan jag trodde på resultatet, och min tveksamhet visade sig vara mycket befogad. Två färska mätningar visar helt andra resultat.

Kantar Norstats opinionsmätning för Norsk Rikskringkasting gjordes 3-9 januari och publicerades den 11 januari:

Høyre 24,5 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,3)
Venstre 3,9 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (+ 0,9)
Senterpartiet 6,1 procent (- 2,4)
Arbeiderpartiet 32,7 procent (- 1,1)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,9)
Rødt 1,5 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+ 0,7)

Här ligger alltså Venstre under fyraprocentsspärren och Miljøpartiet De Grønne som vanligt lågt.

InFacts mätning för Verdens Gang gjordes 5-9 januari och publicerades också den 11 januari:

Høyre 20,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,0 procent (+- 0)
Venstre 3,2 procent (- 1,3)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 0,5)
Senterpartiet 8,9 procent (+ 2,4)
Arbeiderpartiet 36,9 procent (+- 0)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (- 0,1)
Rødt 2,2 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (- 0,3)

Slutsatserna om Venstre och MDG är desamma. Det den här undersökningen möjligen bekräftar i den tidigare, mer tveksamma undersökningen är att Senterpartiet klarar sig bra.

Peter Englunds minnen från unga år

Peter Englund utsågs 2011 till hedersupplänning, men han har sedan inte setts till så mycket vid de årliga middagarna för dessa på Uppsala slott – jag inbjuds till dessa i egenskap av make till en annan hedersupplänning. Jag klandrar honom inte för det – 2002 valdes han in i Svenska Akademien och 2009-2015 hade han den tidskrävande uppgiften som dess ständige sekreterare.

Det här är en intressant karriär för en gammal rabulist. I ungdomen var han radikal SSUare i hemstaden Boden, satt även i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt. Dessutom var han, som många unga på den tiden, FNLare. Englund engagerade sig också i trotskistiska Offensiv, vilket ledde till att SSU uteslöt honom.

Därefter har han inte vad jag vet varit partipolitiskt aktiv.

”Jag kommer ihåg” (Natur & Kultur, 2016), ett collage av minnesbilder av närmast skönlitterär karaktär – Englund är ju annars historiker, läsvärd även som sådan – handlar dock inte om någondera av det nämnda, helt naturligt eftersom boken är ett collage av korta minnesbilder från hans tidiga år i främst 1960-talets Boden, med Virginia Woolfs formulering ”that great Cathedral space which was childhood”.

Englund är född 1957 och alltså 20 år yngre än jag, som är född 1937. Ändå finns det oerhört mycket bland hans minnesfragment som också jag minns från mina egna unga år på 1950-talet: böckerna om tvillingdeckarna och Singleton, ”Frukostklubben” med Sigge Fürst, Snoddas, Arne Tammer som skulle lära oss att bygga upp musklerna, Coca Cola och Cuba Cola och naturligtvis Portello, att man vintertid kunde honka efter en bil, ettöringarna och tvåöringrna och femöringarna i koppar (samt ettöresgodis). Annat av det han berättar kom jag i kontakt med under våra barns uppväxttid, sådant som Enid Blytons Fem-böcker, Dag Hammarskjölds död, neurosedynskandalen, Towa Carson, serietidningen ”Bang!,”, ”Bröderna Cartwright” i TV, filmerna om Eddie Constantine, mordet på John Kennedy, Perry Mason och Della Street i TV, Ingemar Johansson i titelmatch i TV, mackarna som hette OK, Shell, BP, Gulf, Koppartrans och Caltex (fast jag minns OKs föregångare IC också), Sveriges bilradio, ja så där kunde man fortsätta.

Annat, som jag också minns, till exempel Lego och ”Modiga mindre män”, förknippar jag mer med mina barn.

Ingenting av det här är ordnat i tidsföljd, och det enda som styr den inbördes ordningen i de här minnesbilderna, från 1 till 658 (den sista handlar om den första utlösningen), är ibland hjärnans sätt att gärna arbeta associativt. Samtliga, med ett undantag, börjar alla med ”Jag kommer ihåg…”. Undantaget är ”Jag kommer inte ihåg raketost.”

För egen del finner jag Peter Englunds minnesbilder mycket välfunna och dessutom roande.

Ska jag säga något kritiskt är det att denne ledamot av Svenska Akademien ett par gånger skriver ”nedanför mormor och morfars hus” och ”mormor och morfars telefonnummer”. I det femtiotalsläroverk där jag lärde mig grammatik och språkregler fick vi lära oss att skriva ”mormors och morfars”.

* * *

Den här boken fick jag i julklapp av min dotter Kerstin, född 1969. Hon delar min vurm för 1950- och 1960-talens läsksorter, bland dem Portello.

Roll On Columbia, Roll On

Woody Guthrie (1912-1967) är en ikon inom amerikansk folkmusik, en sångskapare med få motsvarigheter, samtidigt med vänsteråsikter. Jag har en enorm mängd skivor med honom, först på LP, sen ännu mer på CD, dessutom hans sångböcker och självbiografi. Till det kommer det andra har spelat in och tonsatt av honom, också skrivit om honom.

Det mesta av det han själv spelade in, solo eller i grupp med andra, finns tillgängligt via Smithsonian Folkways.

Man skulle kunna tro att det inte fanns mer material av Woody Guthrie att spela in, men det gör det. ”Roll On Columbia: Woody Guthrie’s 26 Northwest Songs” (Smithsonian Folkways SFW40226) innehåller exempel på det. Många av sångerna på den, till exempel titellåten, ”Pastures of Plenty” och ”Hard Travelin’”, är mycket kända, men i själva verket finns det tidigare helt oinspelade sånger i den här serien.

Bakgrunden är den här: 1941 bad Bonneville Power Administration Guthrie att göra en sångdokumentär om kraftverksutbyggnaden i Columbia River, som rinner mot Stilla havet genom nordvästra USA. Guthrie, som var en arbetarrörelseföreträdare av en gamla stammen, fascinerades av och välkomnade projektet, som han besjöng. Många av de här sångerna hör till Guthrie’s mest kända, men det har visat sig, att han skrev fler än de som då och senare gavs ut på skiva. Den kompletta samlingen av sånger knutna till columbiaprojektet har visat sig innehålla nio sånger, som aldrig har getts ut på skiva, och nu, 75 år efteråt, har Smithsonian Folkways samlat alla de 26 sångerna i en 2 CD-utgåva på sammanlagt 104 minuter. Med följer också ett 44-sidig texthäfte.

Man har försökt hitta yngre sångartister, och kompet görs mer varierat än med gitarr, till exempel bas, fiol, elgitarr, munspel, mandolin och piano.

Jag har själv ännu inte kunnat lyssna på den här dubbel-CDn – den utkommer den 27 januari – så jag kan inte bedöma de enskilda låtarna och artisterna, men du hittar namnen på dem alla på Smithsonian Folkways’ hemsida.

Norge: Förbryllande fall för Arbeiderpartiet och uppgång för Senterpartiet

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Kantar TNS’ opinionsmätning för TV 2 gjordes 2-6 januari och publicerades den 10 januari.

Høyre 24,5 procent (+ 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,6 procent (+ 0,3)
Venstre 4,9 procent (+ 0,8)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 8,4 procent (+ 2,4)
Arbeiderpartiet 32,7 procent (- 4,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 0,8)
Rødt 2,6 procent (+ 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 1,9 procent (- 2,6)

Den här undersökningen förbryllar i många avseenden. Till och med siffran för Miljøpartiet De Grønne är ovanligt låg. Men ännu mer överraskande är Arbeiderparteits häftiga fall och Senterpartiets markanta uppgång. Jämför själva med den undersökning jag nyligen publicerade och som gav helt andra resultat fastän den gjordes ungefär samtidigt. Det är också svårt att peka ut någon politisk fråga, som så att säga över en natt skulle ha förorsakat så stora förändringar – Arbeiderpartiets ställningstagande i frågan om kustnära oljeborrningar kan till exempel knappast ha påverkat det här mätresultatet. Bäst alltså att avvakta fler mätningar innan man törs tro något säkert.

Ísland: Den nya borgerliga regeringens sammansättning klar

Det blev elva ministrar i Íslands nya borgerliga regering. Sex av ministerposterna går till det ledande regeringspartiet, det borgerliga (mer höger än liberalt) Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Det mer liberala Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid) två. Dessutom får Självständighetspartiet talmansposten.

Statsminister bli Självständighetspartiets ledare, Bjarni Benediktsson.

Þórdis Kolbún Reykfjörð Gylfadóttir blir näringsminister med ansvar också för turism och innovation. Guðlaugur Þor Þórðarson blir utrikesminister, Sigríður A Andersen blir justitieminister, Jón Gunnarsson blir infrastrukturminister och landsbygdsminister samt Kristján Þór Júliusson blir kultur- och utbildningsminister.

Partiets tidigare inrikesminister Ólöf Nordal, som är drabbad av cancer, utlovades också en ministerpost, när hon blir frisk igen.

Renässans’ ledare Bjarni Benedikt Jóhannesson blir finansminister. Þorsteinn Viglundsson blir socialminister med ansvar också för bostadspolitik och jämställdhet, och Þorgerður Katrin Gunnarsdóttir blir fiske- och jordbruksminister.

Ljus framtids partiledare Óttarr Proppé blir hälso- och sjukvårdsminister. Björt Olafsdóttir blir miljöminister.

Sju män och fyra kvinnor ingår i regeringen. Bara fyra av dem har tidigare varit ministrar. Tre av ministrarna har heller aldrig suttit i Alltinget.

Ísland: Ny borgerlig trepartiregering

Stommen i Íslands nya borgerliga regering, med fem ministerposter (+ talmansposten), blir Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Det mer liberala Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid) två. Men det talas också om ytterligare en ännu inte inrättad ministerpost.

Statsminister blir Bjarni Benediktsson, ledare för det stora borgerliga, både liberala och konservativa Självständighetspartiet. Däremot är det ännu inte klart vilka som ska ha de olika fackministerposterna – jag ber att få återkomma till detta.

EU-anslutningsfrågan avgörs inte nu utan aktualiseras i slutet av mandatperioden, då det eventuellt kan bli en folkomröstning i frågan.

En översyn kommer att göras av jordbrukspolitiken, senast 2019. Också frågan om fiskekvoterna ska ses över.

Ökade resurser till sjukvården aviseras. Anslagen ska gå till att korta vårdköerna och att sänka patientavgifterna.

Vad mera exakt löftena om höjd pensionsålder, satsningar på äldrevården och förlängd föräldraledighet innebär återstår att se.

Ett filmiskt fyllepurgatorium

Edward Albee skrev 1962 sin mycket uppmärksammade pjäs ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” (”Vem är rädd för Virginia Woolf?”). Den kom 1966 att, med samma namn, också bli film i regi av Mike Nichols och fick svensk premiär hösten 1966. Vid oscarsgalan 1967 belönades den med fem Oscar.

Bland dem som belönades fanns filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Elisabet Taylor i rollen som Martha, men jag skulle för egen del gärna ha sett, att även Richard Burton, som spelade hennes man George (och i verkligheten var gift med henne två gånger av i hennes fall sammanlagt åtta giftermål), också hade fått en Oscar. Nu gick det andra priset, om vi ser till skådespelarna, i stället till kvinnan i det yngre par som också har framträdande roller i handlingen, Honey, spelad av Sandy Dennis. Den fjärde i handlingen, som har någon roll att tala om, är hennes man, Nick (George Segal).

Redan den här snäva personkretsen indikerar, att filmen är baserad på ett drama för scen, vilket ytterligare understryks av de få platserna där handlingen utspelas (i huvudsak Marthas och Georg’s hem och en vägkrog) men framför allt av den centrala roll dialogen har i handlingen.

Filmens George är en akademiker, som inte har nått högst upp på karriärstegen i det college i New England där han arbetar. Men han har lyckats gifta sig med Martha, dotter till collegets dean. Redan i filhandlingens början dricker framför allt hon för mycket. Och inte nog med det: det visar sig också, att hon har bjudit hem ett yngre par, som de tidigare på kvällen träffade på ett party – de känner alltså inte varann sen tidigare.

Under den ständigt underhållna och gradvis ökade fyllan, mästerligt skildrad på film, kryper så småningom lögnerna och livslögnerna fram. Honey, kvinnan i det yngre paret, som inte har fått något barn, har kanske i själva verket gjort en abort. Och den son, som vid 16 års ålder mitt under filmhandlingen visar sig ha omkommit i en bilolycka, är också ett fantasifoster av Martha och George, som inte kan få några barn – en av de oändliga tvekamperna mellan de här makarna blir att han inför det gästande paret tar livet av sonen/fantasifostret.

I övrigt är filmhandlingen rik på repliker och nyanser, som jag avstår från att försöka återge. De kommer bäst till sin rätt, om man själv ser filmen.

Danmark: Ligger Nye Borgerlige under spärren?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 januari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau.

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 18,5 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 0,8 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4.6 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,2 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 8,7 procent
Nye Borgerlige 1,3 procent

Voxmeters mätning ger för flera partier resultat som skiljer sig från andra mätningsinstitut. Återkommande är att det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger under den danska tvåprocentsspärren.