Livet som komedi

I en av våra många bokhyllor finns ett femtontal böcker av Anton Tjechov, de flesta av dem novellsamlingar, men bland det han har skrivit finns också kortromaner och verk för scen. Min läsning av Tjechov ligger före bloggeran, men här på bloggen finns i alla fall recensioner av teaterpjäserna ”Körsbärsträdgården” och ”Morbror Vanja”, den senare mer känd som ”Onkel Vanja”.

Neil Simon har transformerat ett antal av Tjechovs noveller för scenbruk, och det här verket kallas i Kristin Olsonis översättning för ”Nysningen”. ”Nysningen” gavs i somras som utomhusföreställning på Marsvinsholmsteatern i Ystad, i regi av Axel Morisse.

Han är ju knuten till Uppsala stadsteater, så när det råkade bli en veckolång lucka i repertoaren där, föll det sig naturligt att ge ”Nysningen” även här. Åsa Forsblad-Morisse hade ju redan lärt in en av rollerna, och Axel Morisse kunde som ansvarig för ystadsuppsättningen rimligen det mesta av texten. De två återstående rollerna hade i Ystad spelats av Minna Treutiger och Hugo Embretsson, och det visade sig, att de kunde ställa upp också den här gången. Morisse står fortfarande för regin, så jag antar att det vi såg på uppsalapremiären i torsdags var en upprepning av marsvinsholmsföreställningen, och för det talar också en del friluftsteaterartade scenarrangemang.

Det finns i Tjechovs prosatexter element av lätthet och elegans, men det är klart att man, när man transformerar några av dem för scenbruk inför delvis teaterovan publik, gärna lockas att lägga hela tonvikten på det lättsamma och skrattlockande. Men till exempel titelhistorien görs med så gott humör att man gärna skrattar och applåderar. Historien om hur man med alldeles bestämda avsikter försöker locka en redan gift kvinna upprepas i olika varianter än i dag, men för egen del kände jag ett visst motstånd – moraliskt om ni vill – mot den historia där en fader försöker göra sin son kunnig om erotikens mysterier genom att för ändamålet hyra en prostituerad.

Kontentan av den här föreställningen blir att livet är en komedi, ibland rena farsen.

Fast ibland är ju livet också en tragedi.

Melodikrysset nummer 3 2017

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Gamla laboremiter på återträff/seminarium

I går, torsdag, hade vi ett antal gamla laboremiter från första halvan av 1960-talet på återträff, samtidigt seminarium, hemma hos oss i Uppsala.

Laboremus, i dag en studentklubb men då fortfarande med till exempel fackföreningsfolk bland medlemmarna – en förening för tanke- och kroppsarbetare, för att citera dåtidens stadgar – hade sin storhetstid, numerärt så väl som verksamhetsmässigt, under 1960-talet. 1960-1961, när jag var föreningens ordförande, fördubblades medlemsantalet från 125 till 254 medlemmar och växte året därpå – jag var då vice ordförande – till 322. I mitten av 1960-talet var föreningen uppe i drygt 500 medlemmar – som mest hade den över 600 betalande medlemmar. Laboremus blev i och med det här den ledande studentföreningen i Uppsala, och då ska man komma i håg, att antalet studenter på den tiden var betydligt färre än i dag.

Jag tänker inte plåga er med alla aktiviteter, inte bara om politik utan också om kultur, med mycket kända föredragshållare, publikdragande debatter med mera som bidrog till det här. Men det intressanta åtminstone i just det här sammanhanget är att Laboremus, inom socialdemokratins ram, stod för en utpräglat radikal linje och ofta fanns i det politiska intressets framkant. Vi diskuterade jämlikhet och jämställdhet, på ett radikalt sätt även ekonomisk demokrati. Vi stod för ett brinnande internationellt engagemang, när det gällde till exempel Sydafrika och Vietnam, och vi var häftigt mot EEC (dagens EG). Atomvapenmotståndet var likaså stort.

En intressant effekt av det här är att den helt överväldigande delen av dåtidens laboremiter fortfarande finns kvar inom socialdemokratin, än i dag till och med är radikala socialdemokrater, även om en och annan har blivit vänsterpartist eller har varit SKPare; några har förstås också tröttnat på socialdemokratin som den ser ut i dag, detta utan att för den skull gå med i något annat parti.

Birgitta och jag har deltagit i någon återträff med gamla studentförbundare, men där har vi mest bara mött lite yngre människor från det efter perioden av SSU-anslutning även av studentklubbarna återbildade Socialdemokratiska studentförbundet. Varför så få av de många aktiva från det gamla studentförbundet inte har synts i de här sammanhangen kan man ha teorier om, men det är inte ämnet för den här betraktelsen.

På min tid i Laboremus hade vi vårbrytningar, dit vi inbjöd laboremiter ur äldre generationer – vi listade dem vi visste var de bodde och om de fanns kvar i livet – och många kom faktiskt till de här vårbrytningarna med middag på restaurang, och några av dem ombads att berätta minnen från deras egen laboremustid.

När Birgitta förra året i samband med en födelsedagsuppvaktning träffade vår gamle vän från laboremustiden Sverker Gustavsson, professor i statskunskap här i Uppsala, började de prata om att samla en del av de gamla laboremusaktiva på 1960-talet, och efter lite mejlväxling bjöd Birgitta in så många som får plats runt vårt längsta bord, när det är förlängt med alla tre iläggsskivorna, utöver mig och Birgitta

Villy Bergström
Nils-Åke Ericsson
Agneta Guillemot
Sverker Gustavsson
Sven-Olov Larsson
Irma Ridbäck
Lars Rudebeck
Per Silenstam
Hans O Sjöström

Ytterligare två hade fått inbjudan, men Karin Rudebeck kunde inte komma på grund av utlandsresa, och Anna-Greta Leijon måste i sista stund tacka nej, eftersom hon hade drabbats av feber efter en hjärtoperation.

Märk att vi hade bjudit gamla vänner från sextiotalets Laboremus utan att fästa avseende vid deras nuvarande politiska hemhörighet och värderingar.

Det diskussionsämne Sverker och Birgitta hade valt för den här träffen var populismens växande roll i både svensk och övrig europeisk politik (i dag i hög grad också amerikansk). Birgitta ledde det här rundabordssamtalet, som inleddes av Sverker – han hade för övrigt till deltagarna i förväg skickat kopior av två av honom skrivna och publicerade essäer i ämnet, dels ”Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan” i Respons nummer 5 2016, dels en recension av fyra relevanta böcker, Björn Elmbrants ”Innan mörkret faller – ska 30-talet hinna i kapp oss?”, Bengt Lindroths ”Väljarnas hämnd – nationalism och populism i Norden”, Thomas Pikettys ”Kan vi rädda Europa?” och Per Svenssons ”Vasakärven och järnröret – Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet”.

Jag ska här inte referera vare sig artiklarna eller Sverkers muntliga inledning, bara passa på att nämna, att Bengt Lindroth var medlem i Laboremus och en av mina efterträdare som redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas.

Alla de församlade bidrog med intressanta synpunkter, men eftersom varken jag eller någon annan har fört något protokoll, avstår jag från att försöka skriva ett referat.

I stället väljer jag att skriva om något där jag befinner mig på mer säker mark, mina egna synpunkter. Inte så att jag heller i det fallet har något manus att utgå från, men jag ska försöka sammanfatta det jag sa i mitt huvudinlägg och sen återkom till.

I min ungdom på 1950-talet i den lilla byn Juniskär 18 kilometer söder om Sundsvall var nästan alla som bodde där sossar och, i några fall, kommunister – dessutom fanns det småjordbrukare som var bondeförbundare av den gamla sorten, men en småbrukare på deltid som också var industriarbetare var sosse och prenumererade på S-tidningen Nya Samhället – det senare gjorde också vår hyresvärd, muraren Kjell Nordin. Det fanns ingen socialdemokratisk partiorganisation där i vår utkant, men några av byns byggnadsjobbare ställde upp före valen och satte upp valaffischer.

Den här klasspräglade boendestrukturen fanns fortfarande också i vissa delar av Uppsala, när jag hösten 1959 flyttade hit för att börja plugga vid universitetet.

Jag blev ju tidigt hyperaktiv i Laboremus och blev då också bekant med många i dåtidens parti och fackföreningsrörelse i Uppsala. En kille, som tog över som SSU-ombudsman, Sören Thunell (med eget ursprung i Kolsva), blev jag mycket god vän med, och eftersom Sören imponerades av vad jag och andra hade åstadkommit med Laboremus, rekryterade han mig och Hans O Sjöström till SSUs kretsstyrelse. Vid ett tillfälle tog han med mig till en ungdomsgård i sossetäta Salabackar, där vi visade en film om rasförtryckets Sydafrika och jag pratade om kampen mot apartheid.

Det här var uppenbarligen okänd mark för ungdomarna på den här ungdomsgården, och efteråt kom det fram två killar som satte sig bredvid mig, och den ene frågade:

– Är du sosse?

Jo, det var jag ju – hade aldrig varit något annat.

Killen som frågade: – Det var bra det. Annars kunde du ha åkt på stryk.

Och eftersom jag ju själv kom från en miljö, där man klassificerade människor efter skalan ”vi här nere, ni där uppe”, fann jag mig, begrep.

Jag berättade det här som en bakgrund till en analys av hur delar av den gamla arbetarklassen i dag har börjat rösta på populistiska högerpartier, i vårt fall Sverigedemokraterna.

Förr, när hela bygder och stadsdelar röstade på ett visst sätt, skedde detta mer på grund av socialt och politiskt ledarskap inom gruppen än på grund av kunskap om till exempel marxistisk klassteori. Viktigare var handfasta sociala förbättringar och några få prioriterade mål.

Men sedan, kan man säga, blev den samhällsledande arbetarrörelsen offer för sin egen framgång. Breddad utbildning, bättre ekonomiska villkor för många och flyttning till nya och dyrare bostäder förde delar av arbetarklassen till nya områden även för boendet. Kvar blev, nu utan den politiska ledning de tidigare hade haft, delar av arbetarbefolkningen, som nu fick ny konkurrens om enklare jobb av invandrare och flyktingar. De här människornas röstande på Sverigedemokraterna handlar nog i grunden mer om rädsla än om rasism.

En slutsats av detta är att vi åter måste våga tygla marknaden, göra samhället tryggt att bo och leva i igen också för dem som inte är så kapabla och initiativkraftiga.

* * *

Samtalet fortsatte också under den måltid Birgitta hade lagat och serverade: ugnsstekt kyckling, ris och sallad och som avslutning fruktsallad, egenbakta kakor och kaffe/te.

Och jag tror flera av de närvarande önskade en fortsättning.

Norge: Senterpartiet den stora vinnaren

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Opinion Perducos opinionsmätning för Avisenes Nyhetsbyrå gjordes 10-16 januari och publicerades den 18 januari:

Høyre 23,3 procent (- 1,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,3 procent (+ 2,9)
Venstre 3,7 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,6 procent (+ 0,4)
Senterpartiet 8,3 procent (+ 1,9)
Arbeiderpartiet 34,0 procent (- 1,8)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (- 0,7)
Rødt 2,0 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (+ 0,3)

Arbeiderpartiet ligger över sitt valresultat men visar i flera mätningar en vikande trend. Sosialistisk Venstreparti och Venstre ligger båda under spärren. MDG ligger som vanligt under spärren. Av regeringspartierna backar Høyre, medan Fremskrittspartiet blir lite större.

Särskilt intressant att notera är Senterpartiets växande stöd.

Ísland: Den nya borgerliga regeringen får stryk av väljarna. De vänstergröna gör ett jättelyft

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

Den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR, speglar förmodligen islänningarnas reaktion på utfallet av regeringsförhyandlingarna:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) får i den här mätningen 26,1 procent (- 2,9 procentenheter jämfört med – OBS! – valet)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 24,3 procent (+ 8,4)
Píratar (Piratpartiet) 14,6 procent (+ 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,9 procent (- 0,6)
Viðreisin (Renässans) 6,9 procent (- 3,6)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 6,4 procent (- 0,7)
Björt framtíð (Ljus framtid) 6,3 procent (- 0,9)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Ljus framtid (och inte som i en mätning från ett annat institut Renässans) som får minst stöd.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar jättemycket, och övriga partier utanför regeringen med ett undantag klarar att behålla sin nivå från valet. Undantaget är det socialdemokratiska partiet Samfylkingin, som tappar ytterligare 0,7 procentenheter jämfört med valet.

Pressgroda

hittad via Journalisten nummer 1 2017:

”Kökschefens tips
för sista måltiden”

Rubrik i Nacka Värmdö Posten

Estland: Fortsatta fraktionsstrider i Reformpartiet

I det från regeringsmakten nu avpolletterade Reformierakond (Reformpartiet) fortsätter den interna kampen om makten över partiet. Hanno Pevkur lyckades vinna striden om valet av ny partiledare över den gamla partielitens kandidat Kristen Michal, men de gamla makthavarna har fortfarande starkt grepp om partiapparaten. Pevkur lyckades bara genom att få den frånvarande förre partiledaren Siim Kallas att telefonrösta få den nye partisekreteraren Reimo Nebokat plus ytterligare en partitjänsteman vald och då med 7 röster mot 6, men han misslyckades med att få Valdo Randpere – känd från sin flykt under sen sovjettid till Sverige – vald till vice ordförande.

Så Reformpartiets enighet är knappast återställd.

Danmark: Socialdemokratiets hårda flyktingpolitik hotar att rasera det traditionella vänstersamarbetet

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 14 januari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau.

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 9,8 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 6,5 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4.5 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,5 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 6,6 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger, som i tidigare voxmetrmätningar, under den danska tvåprocentsspärren.

Dansk Folkepartis jämfört med valet nu låga stöd har med all säkerhet som en förklaring Socialdemokratiets uppgång, vilken som en viktig grund har en mycket stramare socialdemokratisk hållning till invandrare och flyktingar.

Den här socialdemokratiska omorienteringen får som effekt, att fempartiblocket till vänster håller på att upplösas. Vänsterliberala Radikale Venstre, som länge har varit Socialdemokratiets främsta politiska samarbetspartner, orienterar sig nu mot en friare kurs, och de båda vänsterpartierna, främst Enhedslisten, ser grunden för ett nära samarbete med Socialdemokratiet raseras. Det mer svårdefinierade mittenpartiet Alternativet ser sig heller inte längre som någon självklar del av just vänsterblocket.

Norge: Flera mindre partier ligger illa till

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Respons Analyses opinionsmätning för Aftenposten gjordes 9-11 januari och publicerades den 14 januari:

Høyre 23,3 procent (- 1,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,4 procent (+ 1,2)
Venstre 4,1 procent (- 0,6)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (+ 0,6)
Senterpartiet 7,1 procent (- 0,4)
Arbeiderpartiet 35,3 procent (+ 1,2)
Sosialistisk Venstreparti 3,1 procent (- 1,4)
Rødt 2,6 procent (+ 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+- 0)

Arbeiderpartiet ligger långt över sitt valresultat och Sosialistisk Venstreparti under spärren, Venstre nära spärren. MDG ligger som vanligt långt under spärren.

Julslutsmottagning på Uppsala slott

Vi har vid det här laget, en i taget, blivit bekanta med en lång rad landshövdingar i Uppsala län. Birgitta blev 1994 utnämnd till så kallad hedersupplänning, och dessa bjuds tillsammans med make/maka till landshövdingens årliga middag för dessa samt till andra begivenheter på Uppsala slott, som i dag på årets julslutsmottagning.

Vi hälsades välkomna av det senaste landshövdingeparet, Göran Enander och Monika Sarstad, och tog oss efter ett inledande samtal med dem in i vimlet av gäster.

Bland de första vi mötte var Hans Dalborg (hedersupplänning 2004), som vi känner både från OD och från hedersupplänningsmiddagarna (jag dessutom från gemensamt pendlande till jobb i Stockholm). Senare träffade vi ur den här kretsen också Stig Strömholm (hedersupplänning 1995), och jag hälsade innan vi gick även på Maria Strømme (utnämnd till hedersupplänning så sent som 2016).

Ann-Cathrine Haglund (landshövding i Uppsala län 1997-2007) med maken Finn var också där. Ann-Cathrines förflutna som moderat politiker utgör inget hinder för att hon och min politiskt radikala hustru kan föra ett långt, personligt och hjärtligt samtal.

Andra som vi träffade och pratade med står oss naturligtvis partipolitiskt och/eller värderingsmässigt närmare: Carl och Ulla-Britta Lindberg, Peter Nobel, Sten och Berit Rylander. På håll hälsade jag på landstingsrådet Börje Wennberg.

Ett par gamla bekanta ur vårt långa politiska liv träffade vi också. Lena Sommestad, som tidigare bodde här i Uppsala – hon var professor i ekonomisk historia – och representerade länet i Riksdagen är numera landshövding i Hallands län men var dess förinnan ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet och miljöminister. Hon blev känd som EMU-motståndare. Också Bengt K Å Johansson, en gång samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet fast i Göteborg, hamnade i regeringen (som löne- och därefter civilminister) och blev sen även han landshövding, i Älvsborgs län. Kul att ses igen!

Hastiga hälsningar utbytte vi med långt flera, förde också samtal med några av dem. Landshövdingens vidsträckta representationsvåning var full av människor, många av dem förstås över huvud taget inte bekanta för oss. Och någon jag borde ha nämnt har jag inte fiskat upp ur minnet i skrivande stund.

Vi hade nyss ätit lunch när vi anlände, så vi nöjde oss med var sitt glas vitt alkoholfritt vin. Och sen beställde Birgitta taxi hem.