Norge: Høyre går fram och Fremskrittspartiet backar. Arbeiderpartiet fortsatt på mycket hög nivå

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norfaktas opinionsmätning för Nationen och Klassekampen gjordes 3-4 januari och publicerades den 7 januari.

Høyre 25,3 procent (+ 3,7 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,0 procent (- 2,3)
Venstre 4,2 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 4,8 procent (- 0,4)
Senterpartiet 6,2 procent (- 1,1)
Arbeiderpartiet 37,8 procent (- 0,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (- 0,9)
Rødt 1,9 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (+ 0,3)

Høyre verkar ha stärkt sin ställning, medan koalitionspartnern Fremskrittspartiet har förlorat terräng. Arbeiderpartiet ligger trots en liten minskning på en mycket hög nivå. Och MDG ligger som vanligt långt under spärren.

Estland: Hanno Pevkur ny ledare för Reformpartiet

Reformierakond (Reformpartiet) har länge varit Estlands ledande parti, så väl när det gäller storlek som när det gäller regeringsarbetet. Det är, om man ser till medlemmar och väljare, ett parti för de välbeställda och de uppåtsträvande, således borgerligt. Det är ett liberalt, i vissa stycken nyliberalt parti, men det har också konservativa sidor, till stor del betingade av dess maktposition – framför allt under sin senaste ledare och samtidigt statsminister, Taavi Rõivas, har det senare varit ganska tydligt.

När Reformpartiets koalition med Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) nyligen sprack och de senare partierna i stället gick över till en ny koalition med Keskerakond (Centerpartiet) som ledande parti, beslöt sig den sålunda avsatte Taavi Rõivas för att också avgå som partiledare. Därefter har det varit en intern tvekamp om partiledarposten mellan två kandidater.

Den som först såg ut att vinna den här striden var den förutvarande ministern Kristen Michal. Michal hör hemma i samma partimaktsfär som Taavi Rõivas och fick också stöd av en ganska stor grupp ledande partiföreträdare.

Men under styrkemönstringen inför partikongressen under den senaste helgen fick motkandidaten Hanno Pevkur (också han förutvarande minister) allt mer vind i seglen och tippades mot slutet vinna tvekampen, och han segrade också med de övertygande röstsiffrorna 1.048-635. Ny partiledare i Reformpartiet är nu alltså Hanno Pevkur, född 1971.

Jag har följt valkampen i estniska media och förstått, att den bitvis har varit ganska infekterad och invektivrik. Däremot har det varit svårare att få grepp om den politiska och ideologiska innebörden av den här tvekampen. Partimedlemmarnas val kan mycket väl mest vara betingat av en reaktion mot att en i maktperspektiv inte riktigt duglig ledare får en efterföljare hämtad ur samma krets.

Ganska intressant i sammanhanget är att den förutvarande partiledaren Siim Kallas (som i ett avgörande skede av presidentvalet sveks av sitt parti och sedan har hotat lämna partiet) i valet av ny partiledning fick flest röster, 1.074, och dessutom hans dotter, Kaja Kallas, fick 1.063 röster, således också fler än Pevkur, som blev partiledare.

Det här tolkar jag som att den interna oron i partiet ingalunda är återställd. Till det kommer att Hanno Pevkur, innan han kan känna sig säker i sadeln, måste genomföra omfattande utrensningar bland partiets tjänstemän.

Den besegrade Kristen Michal erkänner sig naturligtvis besegrad och har också meddelat, att han avser att lämna posten som ordförande i Reformpartiets riksdagsgrupp. Han är nu i stället inriktad på att bli partiets ledande man i Tallinn. Men också det är ju en maktplattform, om man har ambitionen att komma tillbaka.

Melodikrysset nummer 1 2017

I mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).

Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.

Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.

Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.

Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.

Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.

Annat var mer förutsägbart.

Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.

Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.

Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.

Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.

Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.

Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.

Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.

Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.

Trettondagsafton med konsert och festmiddag

På trettondagsafton var jag och Birgitta på traditionsenlig konsert i Konserthuset i Uppsala. Uppsala kammarorkester dirigerades som oftast av Paul Mägi, men i en stor del av programmet medverkade två sångsolister, Miah Persson och Joachim Bäckström, och programmet bestod av nummer ur operor och operetter.

Hustrun gillade Bäckström bäst, medan jag själv tyckte att Persson var ett strå vassare – sångligt alltså; jag tror inte att det primärt var det motsatta könet som utgjorde lockelsen.

Hela första programdelen före pausen bestod av musik ur Georges Bizets (1838-1875) ”Carmen” från 1873-1874. Sångsolisterna gjorde sina nummer klanderfritt, men ska jag ranka det som sjöngs och spelades, går mitt personliga förstapris till kammarorkesterns inledande och rent instrumentala ”Les Toréadors”.

Efter paus med champagne, i vårt fall alkoholfri, blev programmet desto bredare: Jacques Offenbachs (1819-1880) ouvertyr ur ”Pariserliv” (1866) och, lite senare, ”Legenden om Kleinzach” ur ”Hoffmans äventyr (1879), Charles Gounods (1818-1893) ”Juvelarian” ur ”Faust” (1859), Giacomo Puccinis (1858-1924) ”O mio babbino caro” ur ”Gianni Schicci” (1918), Emmerich Kálmáns (1882-1953) ”Två mörka ögon” ur ”Cirkusprinsessan” (1926) och så sånger ur Franz Lehárs (1870-1948) ”Glada änkan” (1905): ”Viljasången”, ”Då går jag till Maxim” och ”Läppar tiger”. Här skulle jag särskilt vilja framhålla Miah Perssons framförande av ”O mio bambino caro” och ”Viljasången”, Joachim Bäckströms av ”Två mörka ögon” och ”Så går jag till Maxim” samt båda i duett i ”Läppar tiger”.

Publikens jubel lockade solisterna till två extranummer; helt nytt var då ett stycke ur Guiseppe Verdis (1812-1901) ”La Traviata” (färdig 1849, premiär 1852).

Förlåt de många årtalen, men de ger en väsentlig upplysning: Den musik som spelades komponerades under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

* * *

Efter konserten kunde de i publiken som hade anmält sig äta trettondagsaftonsmiddag i restaurangen i Musikens hus. Birgitta hade bokat bord inte bara åt oss utan också åt Anna, Bengt och Inger, som också var på konserten. Den här kvällen serverades en särskild festmeny: till förrätt pilgrimsmussla och till huvudrätt lammracks med olika tillbehör. Och när de övriga åt vanlig (och vad jag förstod mycket god) efterrätt, fick jag som är diabetiker en för mig ätbar och också mycket god efterrätt. Alkoholfria drycker serverades åt oss som av hälso- eller bilskäl inte ville dricka alkohol.

Ísland: Det lutar åt borgerlig trepartiregering

Det lutar åt att Ísland får borgerlig trepartiregering, en regering med minsta möjliga majoritet i Alltinget. Stommen i regeringen, med fem ministerposter (+ talmansposten), blir Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och Björt framtíð (Ljus framtid) två.

Statsminister blir i så fall ledaren för det största partiet, Självständighetspartiet, Bjarni Benediktsson. I övrigt är fördelningen av ministerposterna inte klar.

Dessa än så länge obekräftade uppgifter kommer från tidningen Vísir.

På glid

Ruben Östlunds ”Turist” handlar om en familj på skidsemester i Alperna, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), Ebba (Lisa Loven Kongsli) samt barnen Vera och Harry (Clara och Vincent Wettergren). Jag är, för att uttrycka saken återhållet, måttligt intresserad av skidåkning och skulle aldrig komma på idén att åka till ett vintersporthotell i Alperna, men här fångas jag ganska snart av den underliggande psykologin: verklighetsflykt, rädsla och tillkortakommanden.

Framför allt är det familjefadern Tomas som börjar flippa ur, instängd i samma rum som familjen och avskild från sitt normala (arbets)liv. Han flyr ut i korridoren, bryter till slut ihop, också inför barnen, när Ebba så småningom får honom att gå in igen. Som katalysatorer fungerar ett par andra hotellgäster, Mats (Kristofer Hivju) och Fanny (Fanni Metelius.) Som ni därmed redan har förstått, är en del av skådespelarna norska, och de talar också norska.

Filmhandlingen berättas delvis med hjälp av klichéer, hämtade ur skildhotellens verklighet. Somligt av det här är träffande och roligt, men för min del tror jag att filmen hade vunnit på att inte ha med den avslutande bussfärden med en icke kommunicerbar chaufför, som är nära att avsluta alla ombordvarandes liv genom att forcera en skyddsvall och förvandla bussen till en flygbuss i bokstavlig bemärkelse.

Annat, som när den här familjen åker nerför i tät dimma och pappan lämnar barnen för att leta efter mamman som har kommit bort från dem, är så dumdristigt att jag får lust att slå de vuxna på käften.

Men det finns ett huvudtema, om faderns bristande självkännedom, som faktiskt gör den här filmen mycket sevärd. Det som får mig att bortse från alla invändningar är det gradvisa avslöjandet av det till slut helt uppenbara: Tomas rids av rädslor som till och med får honom att överge sina egna barn.

Familjen har satt sig på skidhotellets veranda för att äta lunch. Och så hör man ett muller som gradvis tilltar i styrka: En väldig, allt större lavin mullrar ner från en av de omgivande alptopparna och närmar sig med förfärande hastighet verandan med alla lunchgästerna. Tomas springer sin väg, helt inställd på att rädda sitt eget liv. Ebba och barnen lämnar han, styrd av sin egen rädsla, åt sitt öde.

Nu krossar den här lavinen ändå inte hotellet eller dess veranda. Familjen klarar sig helskinnad. Tomas vill inte prata om det här, men det som har hänt har förvandlat hans själsliga skavsår till ett öppet sår.

Och barnen förstår mer än föräldrarna nog anar. Kan det här ända med en skilsmässa?

Ísland: Socialdemokraterna nu snäppet större än Renässans

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Just nu lutar det åt en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid), men det i valet framgångsrika och sedan ännu större Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) har inte gett upp hoppet: De vill bilda regering tillsammans med Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) och socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) samt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), vilket skulle utesluta isländsk EU-anslutning; dessutom skulle en sådan regering få en mycket bred majoritet i Alltinget.

Det som också skulle kunna tänkas leda i riktning mot en sådan lösning är det faktum, att Renässans i den senaste mätningen från Gallup åter backar, den här gången med 0,5 procentenheter till 7,4 procent.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) får i den här mätningen 29 procent (+ 1,0 procentenheter jämfört med november)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får 8,9 procent (- 0,1)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 20 procent (- 0,9)
Píratar (Piratpartiet) 14,6 procent (+ 0,9)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,9 procent (- 0,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 8,7 procent (+ 0,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,5 procent (+ 2,2)
Viðreisin (Renässans) 7,4 procent (- 0,5)

Lägg märke till att socialdemokratiska Samfylkingin nu, om än knappt, har gått om Viðreisin, och att det senare partiet nu har reducerats till landets minsta parti.

Intermezzo, 1936 års originalversion

Filmen ”Intermezzo” har spelats in två gånger, båda med Ingrid Bergman i en av bärande rollerna. Den svenska originalversionen i regi av Gustaf Molander och med manus av Molander och Gösta Stevens, gjordes 1936. 1939 gjordes i USA en ny engelskspråkig version, i princip efter samma manus men med ny regissör och nya skådespelare, bortsett alltså från Bergman i samma roll.

Men den här texten handlar alltså om originalversionen från 1936.

Den är klart sevärd, även om den är starkt tidspräglad, i sin syn på äktenskapet vad jag förstår till och med präglad av en ännu äldre tids moral, och dialogen i filmen känns ibland en smula teatralisk. Lite för lite utnyttjas de växlande miljöer handlingen utspelas i, men Åke Dahlqvists foto är ändå berömvärt.

Eftersom det är en film med två musiker i de ledande rollerna, har filmen fått sitt namn efter Heinz Provosts ”Intermezzo” (och den innehåller också andra kända musikstycken). Handlingen kräver instrumenthantering av både Gösta Ekman den äldre, som är violinist i rollen som virtuosen Holger Brandt, och av hans ackompanjatris Anita Hoffman, spelad av Ingrid Bergman, och eftersom ingen av dem ju var musiker, fick man – skickligt, måste jag säga: man tror verkligen att det är skådespelarna som spelar – här ta assistens av yrkesmusiker.

Anita Hoffman, alltså Bergman, kommer in i familjen Brandts hem i egenskap av pianolärare åt dottern i huset, Ann-Marie (Britt Hagman), och har till att börja med, förutom med henne, mest att göra med modern i huset, Margit Brandt (Inga Tidblad), som enligt tidens sed i de välbärgade klasserna ägnar sig åt barn och hem, det senare dock med hjälp av anställd personal. Hon har inte velat följa med maken/violinisten på hans senaste turné, vilket väl har skapat en smula avstånd mellan dem, och när han så kommer hem, dras han till den unga och vackra och, som det visar sig, mycket pianokunniga Anita Hoffman. Tycke uppstår men skildras mycket återhållet, så även när det här uppenbart får inslag av erotisk samvaro. De båda träffas ute på en känd stockholmskrog, och trots en viss försiktighet finns där ögon som känner igen den berömde violinisten och per brev underrättar fru Brandt. Till slut konfronterar hon honom med vad hon har fått veta, och det hela slutar med att han bryter upp från hemmet, där, förutom hustrun och dottern, också en lite äldre bror till Ann-Marie, Åke, väl spelad av Hasse Ekman, finns.

Lägligt nog har Holger Brandts ackompanjatör Thomas Stenberg (Hugo Björne) beslutat sig för att göra något annat, så Brandt städslar i stället sin nya kärlek som ackompanjatris. Det funkar bra, men under en andhämtningspaus i Alperna, i en liten by i Tyrolen, nås Anita av ett brev från Musikaliska akademien om ett stipendium på 5.000 kronor – märk att det här utspelas i mitten av 1930-talet. Hon tänker först avstå från stipendiet men tackar sen ja till det i alla fall.

Både vi som ser filmen och Anita lägger nämligen märke till att Holger Brandt också längtar efter sin familj – han köper till exempel en present åt dottern, och inte heller kommer han till skott när det gäller den väntade skilsmässan.

Frun skickar också brev på brev till honom. Ändå dröjer det sen lång tid innan han tar sig före att åka till Stockholm.

Han går med sitt presentpaket till dotterns skola och får där syn på henne tvärs över gatan. Där, bland andra skolbarn, ser dottern plötsligt sin pappa, ger upp ett glädjerop och störtar mot honom över gatan. Som dess värre är biltrafikerad. Och så blir flickan överkörd.

Här stegras åter tempot och dramatiken i filmhandlingen. Flickan förs medvetslös till ett sjukhus, och pappan följer med, får där en nervös väntan på besked från ansvarig läkare.
Som till slut meddelar att flickan kommer att klara sig.

Under tiden anländer också mamman och flickans bror till sjukhuset, och den otrogne och försumlige pappan kan både ställa till rätta och förenas med sin hustru i en omfamning som andas både botgöring och uppflammande gammal kärlek.

Lite väl mycket idyll på slutet således, men väldigt många i den tidens filmpublik ville säkert se ett sådant slut.

Ísland: Ny borgerlig trepartiregering på gång

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Eftersom valet inte resulterade i någon given lösning av regeringsfrågan, har budet att bilda ny regering sedan i tur och ordning gått till ledarna för Självständighetspartiet, De vänstergröna och Piratpartiet men inte lett till någon koalitionsregering, som kunde ha fått majoritet i Alltinget. För det fordras stöd av minst 32 av de sammanlagt 63 ledamöterna. Hittillsvarande försök att bilda ny regering har alla stupat inte bara på motvilja att samverka över blockgränserna utan också på att det inom blocken har funnits så starka motsättningar i vissa sakfrågor, att regeringssamverkan inte har ansetts möjlig.

Nu ser Ísland till slut ändå ut att få en borgerlig majoritetsregering, om än med knappast möjliga majoritet. Den skulle i så fall bestå av det stora borgerliga partiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) med 21 mandat, det nya borgerliga partiet Viðreisin (Renässans), en mer liberal utbrytning ur liberalkonservativa Självständighetspartiet, med 7 mandat och så det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid), som i valrörelsen var en del av oppositionen och som i valet fick 4 mandat. De här partierna har tillsammans just de nödvändiga 32 mandaten.

En av valets stora förlorare, Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som också är borgerligt men inriktat på att slå vakt om sina väljares, främst bönders, intressen, vill de två sista av de ovan nämnda tänkta koalitionspartierna inte ha med i regeringen, men det finns naturligtvis enskilda frågor, främst penningpolitiken, där detta före detta regeringsparti kan tänkas göra gemensam sak med en regering av det slag, som nu tycks vara på gång.

På de andra två stora knäckfrågorna tycks de regeringsbildande partierna nu ha nått kompromisslösningar.

Renässans tycks få en lösning på den fråga, EU-anslutningsfrågan, som utgjorde den främsta grunden för dess bildande, som till stor del skedde i form av en utbrytning ur Självständighetspartiet. Enligt ännu inte officiellt bekräftade uppgifter ska man nu ha kommit överens om en prövning av frågan i två steg. Först ska man genomföra en folkomröstning om frågan om förhandlingarna om EU-medlemskap ska återupptas. Sen ska ytterligare en omröstning hållas om medlemskapet, då förstås med förhandlingsresultatet som grund.

Man ska då veta, att inte bara Framstegspartiet är starkt emot en EU-anslutning – även Självständighetspartiet är EU-skeptiskt. Det senare är också Gröna vänsterns hållning. Medan det numera mycket lilla socialdemokratiska partiet är för EU-anslutning.

Något slags liberalisering av fisket, ja till och med jordbrukspolitiken, tycks också vara på gång.

Finland: Stödet för den borgerliga regeringen minskar

Den borgerliga regeringen – Centern (Suomen Keskusta), Samlingspartiet (Kokoomus) och Sannfinländarna (Perussuomalaiset) – minskar i popularitet enligt en mätning som Taloustutkimus har gjort för kvällstidningen Iltalehti. Regeringen stöds nu av bara 39 procent. I maj stöddes regeringen av 45 procent.

De tillfrågade – drygt 1 200 finländare deltog i undersökningen – var bland annat missnöjda med statsminister Juha Sipiläs (c) ledarstil och kritiska till regeringens invandringspolitik.