Mästare från Wien

Från prisutdelningen av Olof Palme-priset i van der Nootska Palatset skyndar vi oss till uppsalatåget. Vi ska på konsert i Musikens hus och har inte ens tid att äta middag emellan. Men den fiffiga Birgitta vet råd; vi äter på tåget. Birgitta har med sig kalla varma smörgåsar, rester av en måltid här om dan, och till det var sin flaska Ramlösa.

Om man kommer med tåg från Stockholm – ett tips till er stockholmare – och ska till Konserthuset här i Uppsala (Musikens hus), går man inte till vänster, genom stationsbyggnaden, utan går över spåren åt höger. Sen går man förbi Katalin och vips – ytterligare något kvarter bort finns Vaksala torg och Uppsala konsert & kongress (det fullständiga namnet på vårt Musikens hus).

Vi startar, i det här fallet, med var sin kopp kaffe på maten i restaurangen på bottenvåningen, som förresten snart kommer att bli à la carte-restaurang med servering utomhus sommartid.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester leds av en för oss ny bekantskap, Roy Goodman. Orkestern spelar bättre än någonsin. Efter pausen utbrister gästdirigenten i lovord över både orkestern och vårt nya konserthus, som enligt denne expert på otaliga konsertsalar runt om i hela världen hör till det finaste han har träffat på.

Uppsala och vi i publiken får också en eloge för att Arnold Schönberg (1974-1951) får lov att stå på programmet. I det här fallet handlar det inte om Schönbergs judiska påbrå – Schönberg tvingades 1933 på grund av den tilltagande antisemitismen att lämna Wien för USA – utan om hans avancerade musik. Dock bör man tillägga, att hans ”Kammarsymfoni nummer 1 opus 1”, komponerad redan 1906, ligger mellan det tonala och det atonala.

På mig personligen gjorde dock kvällens inledande stycke, Franz Schrekers ”Kammarsymfoni” för 23 soloinstrument (1916) i senromantisk stil ett ännu djupare intryck. Schreker (1878-1934), som jag hittills inte har varit närmare bekant med, blev en intressant ny bekantskap.

Liksom Schönberg var Schreker jude, och han fick 1932 lämna musikhögskolan, 1933 även Akademie der Künste. Hans musik stämplades som ”entartet” av nazisterna. Kanske bidrog allt detta till den hjärtinfarkt, i vilken Schreker dog 1934.

Efter pausen fick vi lyssna på äldre musik, ”Symfoni nummer 1 i C-dur opus 21” (1800) av Ludwig van Beethoven (1770-1827).

Beethovens namn brukar ju gärna förknippas med hans födelseort Bonn, men det var i Wien han i huvudsak verkade – därav samlingsrubriken för kvällens konsert, ”Mästare från Wien”.

Den här Beethoven-symfonin är trots sin klassiska uppbyggnad originell i sin komposition – lägg till exempel märke till dess musikaliska ”dialoger” mellan olika instrument.

Beethovens musik hör inte alltid till mina klassiska favoriter, men Roy Goodman och de uppsaliensiska kammarmusikerna gjorde verkligen den här symfonin till något extra hörvärt.

Prisutdelning utan Parvin Ardalan

Vi är som vanligt inbjudna till utdelningen av Olof Palme-priset.

2007 års pris går till iranskan Parvin Ardalan, som har gjort fantastiska insatser för att göra lika rättigheter för män och kvinnor till en central del av kampen för demokrati i sitt hemland.

På väg till prisutdelningen stoppas hon av de iranska myndigheterna.

Det är ett sådant där ingripande, helt i linjer med vad man kan förvänta sig av diktaturens kreatur.

Dock, sett från mullornas horisont, ett helt kontraproduktivt beslut: Liksom jag och Birgitta tycker de flesta av de inbjudna att det, mot bakgrunden av vad som har hänt, är särskilt viktigt att delta i den här prisutdelningen. Bredvid oss på samma rad sitter Ingvar Carlsson, Evert Svensson och Rolf Theorin. Framför oss sitter Gertrud Sigurdsen och Åsa Linderborg. Bakom oss sitter Mårten Palme. Så där kunde man fortsätta. Salen i van der Nootska Palatset, där prisutdelningen äger rum, är så full att man måste bära in extrastolar.

Vi applåderar frenetiskt de föredragande: Lisbet Palme, Pierre Schori, Arne Ruth och andra. Shirin Ardalan, som i sin systers frånvaro hämtar priset, får stormande applåder. Parvin Ardalan framträder själv i en film och berättar där om kampen för lika rättigheter för män och kvinnor i Iran – jag har aldrig någonsin varit med om att en filmvisning har lett till att publiken har rest sig och sen applåderat så att det aldrig höll på att ta slut.

Facit (att notera för mullorna i Iran): En mycket viktig del av dem som bildar opinion här i landet har blivit medveten om den exakta innebörden av och formerna för den namninsamling som pågår i Iran.

Parvin Ardalan själv, en kvinna med stort civilkurage, ja mod, får vi säkert möjlighet att möta senare.

Maria Wine

Maria Wine (1912-2003) har jag minnen av från några av Svenska Akademiens offentliga högtidssammankomster, dit hon fortsatte att komma också efter makens, akademiledamoten Artur Lundkvists (1906-1991), död: spröd som en fågel, i behov av stöd när hon gick.

Maria Wine, född Karla Petersen, var danska men gifte sig 1936 med Artur Lundkvist och började skriva på svenska.

Jag, liksom många andra, blev främst bekant med hennes författarskap genom den självbiografiska boken ”Man har skjutit ett lejon”. Den utkom redan 1951, men det exemplar jag läste var Folket i Bild-upplagan från 1958. Jag letar förgäves i bokhyllan efter den. Den verkar ha lånats av någon som sen inte har lämnat tillbaka den.

Att jag just i dag kollade i bokhyllan beror på att jag med posten fick en packe gamla Folket i Bild från 1940-talet.

I nummer 6 1947 (9 februari) hittar jag en dikt av henne:

Förvandling

en dag är jag en söndertrampad celluloiddocka
min panna en låda
full av hoprafsade spik
min stämma är gäll
och river luften blodig
mina ögon är huggormssvarta
och rör någon vid mig
slår jag ut i en blomma
av skrik

en annan dag är min stämma full av skratt
likt hoppande fåglar
mina ögon är blå strandstenar
med soliga armhålor
och kommer någon på min väg
fångar jag in honom
i ett rep av skrattande murgröna

men i dag är min stämma mörk
en brygga av svarta nätter
ögonen är tunga och blinda
skuggan av min sittande kropp
är mer levande än jag själv
och rör någon vid mig
är det skuggan som darrar

Då, i början av 1947, var Maria Wine knappast ännu etablerad som författare. Hon hade bara hunnit ge ut ”Vinden ur mörkret” (1943) och ”Naken som ljuset” (1945). Dikten ”Förvandling” publicerades i den samling som kom ut senare under 1947, ”Feberfötter”.

Håkan Östlundh: Terror

Jag trodde länge att Håkan Östlundh (född 1962) var gotlänning, möjligen anställd på någon av tidningarna på ön. Men när jag kollar, visar det sig, att han är sommargotlänning och att han förvisso är journalist men med bakgrund på Kamratposten.

Jag är ordfrontare och kom i kontakt med hans böcker via Ordfronts bokklubb Bokfront. Jag har nu läst tre av hans deckare om kriminalpolisen Fredrik Broman.

Det började med att jag läste ”Släke” (Ordfront, 2004). Boken vibrerar av gotländsk sommar och har mycket lokalfärg, så det är inte att undra på att jag trodde, att Östlundh var permanentboende på Gotland – men han bor där alltså (i ett kråkslottsliknande missionshus) bara på somrarna. Släke är förresten rutten tång, och lukten av den och något liknande spelar en roll redan i upptakten till den här kriminalhistorien.

I den andra boken om Fredrik Broman, ”Dykaren” (Ordfront, 2005), får vi uppleva Gotland både under värmebölja och i snöstorm. Men lösandet av det här fallet för Fredrik Broman och däremed oss också ut på långtradarvägarna på den europeiska kontinenten – och bakåt i tiden.

Jag har nu just avslutat läsningen av Östlundhs tredje bok om Fredrik Broman, ”Terror” (Ordfront, 2006).

Låt mig ta de kritiska invändningarna först; de gäller för övrigt också de tidigare nämnda böckerna:

Miljöteckningen är realistisk och exakt – men jag saknar ibland bärande detaljer, som skulle kunna ge läsaren en ännu större närvarokänsla.

Samma invändningar har jag mot människoskildringen – ibland måste jag bläddra tillbaka för att erinra mig vem en viss person (måhända förekommande även i tidigare böcker) är.

Den lite vaga personteckningen gäller till och med hjälten själv, Fredrik Broman, hans hustru Ninni och hennes konkurrent, Fredriks kollega Eva.

Å andra sidan är ”Terror” en skickligt komponerad och mot slutet också mycket spännande historia.

Som titeln antyder är ett av bokens bärande temata just terror. Terrordådet, med påföljden att ett antal människor på gotlandsfärjan dör, antas – i tidens anda – ha utförts av internationella terrorister. Misstankarna stärks av att ett par personer med utländsk bakgrund dagarna dess förinnan har skjutits ihjäl, också på Gotland.

Nu är kanske gotlandsfärjan inte det mest sannolika målet för ett internationellt terroristnätverk, och Fredrik Broman och hans kolleger börjar följaktligen nysta även bland de kända nazisterna på ön. Till den här historiens verkliga styrka hör då, att sådana trådar visserligen finns där men att Östlundh visar, att det bakom denna förklaring finns en flerpersonsförgrenad familjetragedi.

Längre än så ska jag inte vägleda tillkommande läsare.

Om Östlundh gradvis också kan förse miljöskildringen med fler bärande detaljer och, framför allt, sina personer med fler tydliga karaktäristika. får vi snart se.

Fjärde boken om Fredrik Broman, ”Blot”, är på väg.

Det blåser friska vindar inom socialdemokratin

”Det har blivit kul igen att vara socialdemokrat. Jag tänker inte främst på opinionssiffrorna, utan på diskussionsklimatet i partiet. Plötsligt dyker det upp inbjudningar att i varierande konstellationer diskutera erfarenheter och idéer förutsättningslöst på olika politikområden.”

Den som skriver så är Lotta Fogde, som bland annat har varit statssekreterare hos Leif Pagrotsky. Hon var en av de statssekreterare som av den dåvarande regeringen (s) tvingades att lämna ledningen för Socialdemokrater mot EMU. (Observera, att det inte var hennes dåvarande chef, Leif Pagrotsky, som tvingade henne att retirera. Han stod för samma linje.)

Det citerade inleder Lotta Fogdes Krönika i senaste numret av Tiden (1 2008), Socialdemokraternas idé- och debattidskrift. Artikeln, ”När får vi föra ett samtal om Europapolitiken?”, innehåller bland annat en kritik av EU-parlamentarikern Göran Färms (s) oblyga försök att ge sig själv tolkningsföreträde i debatten om EU-fördraget och vaxholmsfallet.

Intressant i sammanhanget är också en debattartikel i samma nummer av Tiden, ”Lissabonfördraget gör ingen skillnad. Socialdemokratin bör ta strid för strejkrätten”. Den är skriven av Sören Wibe, som ledde det socialdemokratiska EMU-motståndet.

Tidskriften Tiden fyller 100 år i år och har inte på mycket länge varit så läsbar. Den nye redaktören, Bo Bernhardsson, gör ett fint jobb.

Ett jubileumsår som detta bör ju gärna användas också till historiska återblickar. Och de finns där. Karin Englund, förutvarande chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, berättar om hur Tiden blev arbetarrörelsens idétidskrift. Och Bo Näslund, tidigare bland annat redaktionschef på Arbetet, berättar om A-pressens sorgliga historia utifrån den bok som ni här på bloggen tidigare har mött genom ett inlägg av Björn Kumm, ”Arbetarpressen 100 år”.

Men jubiléer måste ju inte bara handla om historia. I det här numret inleds också den nya serien Århundradets idéer, och först ut där är Katrine Kielos med den läsvärda artikeln ”Feminismen måste utmana samhällsordningen”.

Naturligtvis finns där också artiklar, som jag har invändningar mot. Men det är bara ett friskhetstecken! Varför skulle socialdemokratin hålla sig med ett debattorgan, där alla tyckte likadant?

Det senare har vi sett praktiseras, på den förre redaktörens tid. Men nu är Tiden åter värd prenumerationsavgiften, 288 kronor för sex nummer (helår). Sätt in beloppet på plusgiro 134 74 81-2!

Mer reklam:

SSUs debattidskrift Tvärdrag var redan tidigare läsvärd, ofta mer spännande än Tiden. Och den har verkligen inte blivit sämre med en ny redaktör, Daniel Suhonen (känd från ABF-huset i Stockholm; han har också medverkat här på bloggen) vid rodret.

En stor del av innehållet i senaste numret (1 2008) handlar om klasser och klassamhälle.

I det här fallet kostar sex nummer 100 kronor, vilket betalas in på bankgiro 5676-4822.

”S måste säga nej till EU-fördraget”

Morgan Johansson och Bo Bernhardsson fanns båda, liksom jag själv, på den segrande sidan i EMU-omröstningen, nej-linjen.

I motsats till mig arbetade de däremot båda för svenskt EU-medlemskap.

I dag befinner vi oss, alla tre, på den EU-linje, som borde vara både socialdemokratins och Sveriges: ”Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen.”

Citatet är hämtat från Morgan Johanssons och Bo Bernhardssons artikel på DN.debatt i måndagens Dagens Nyheter (3 mars 2008), ”S måste säga nej till EU-fördraget”. För att göra en lång och genomtänkt argumentation kort: Sverige bör vägra att ratificera EU-fördraget, till dess att vaxholmsfrågan har lösts på ett för oss acceptabelt sätt.

Du kan ta del av hela artikeln här.

Artikeln avslutas så här:

”Socialdemokratin och LO bör därför inte tveka. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget i september, om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.”

Söndag i årstafruns trakter

Sonen, Matti Dahl, fyllde 35 den 15 februari. Eftersom hans mor var i Indien då, sköt vi på firandet till i går, söndag. Med buss, tåg, T-bana och ytterligare en buss tog vi oss till Årsta i Stockholm, där han och hans sambo Karin Gustafsson bor.

Att vi valde att fira Matti hemma hos honom hade mest att göra med att han och Karin sen vi sist var där har renoverat delar av lägenheten. Sovrummet har nu till exempel blivit mycket ljust och fint.

Vi bjöds på kyckling och sallad, båda mycket goda. Men dess förinnan gratulerade vi Matti. Och vad skulle mamma och pappa ge sin gitarrspelande och komponerande son, om inte musik av olika slag? Birgitta gav honom indisk sitarmusik och en CD med Ravi Shankar, vidare Jimi Hendrix och The Who samt George Harrisons bok ”I Me Mine”. Av mig fick han deluxe edition-utgåvor av Cream och Eric Clapton samt Clapton-DVDn Crossroads Guitar Festival 2007. Dessutom – utanför musikramen – tre DVD med filmklassiker: Hitchcocks ”Ugglor i mossen” och ”I sista minuten” och så John Fords västernklassiker ”Sheriffen”.

Vi hann, medan vi pratade efter maten, lyssna både på indisk musik och på Cream, dessutom också på Jan Johanssons klassiska ”Jazz på svenska”. Den sist nämnda skivan hade hamnat i Mattis samling som ett arv efter min döde bror Matti Kokk, som inom familjen kallades Stor-Matti för att kunna särskiljas från vår son med samma förnamn, följaktligen kallad Lill-Matti.

Bland dussintalet gitarrer i vår sons ägo finns nu även en gitarr, som tillhörde hans farbror Stor-Matti. Lill-Matti ärvde också Stor-Mattis mandolin. (Och han har tidigare ärvt sin mormors, Anna Brita Dahls, piano.) Det känns, mitt i sorgen efter brorsan, ändå trösterikt att veta, att hans instrument och skivor har gått i arv till någon som förstår sig på att både vårda dem och nyttja dem.

Under eftermiddagen hann vi också med en promenad. Bredvid huset där han bor kunde Matti visa oss krokus som höll på att slå ut. Andra dagen i mars!

Sen gick promenaden mot Årsta gård. Osäkra uppgifter säger att gården på 1200-talet ägdes av Birger Jarl. Men Årsta gård är främst förknippad med ”Årtstafrun”, det vill säga Märta Helena Renstierna, som 1775 gifte sig med gårdens dåvarande ägare, Henrik von Schnell, och sen bodde kvar där till sin död 1841. Berömd är hennes dagbok om livet på gården. I familjens umgängeskrets ingick bland andra Carl Michael Bellman.

Numera har landstinget vårdhem på Årsta gård.

Årsta har annars också en modern historia att slå vakt om. Årsta fick tidigt, 1943-1953, ett levande och fint förortscentrum, skapat av arkitektbröderna Erik och Tore Alsén. Åk gärna och strosa runt i Årsta – titta till exempel på det rent märkvärdigt vackra Folkets hus som finns där.

Är det här det bästa Sverige kan åstadkomma av schlager?

Såg, under stigande förvåning, gårdagskvällens uttagningsomgång inför Melodifestivalen. Kan, morgonen efter, inte erinra mig någon enda av de tävlande melodierna.

Jag trodde att det karaktäristiska för en schlager är att den lätt fäster sig i musikminnet.

Om jag röstade? Det skulle jag ha gjort, om det hade funnits minuspoäng.

Melodikrysset nr 9 2008

Huvudet fungerar ibland egendomligt. I dag fick jag grubbla länge, innan jag kom på titeln till en melodi, som hör till swingepokens standardrepertoar och som jag har hört otaliga gånger. Inte ens när jag med hjälp av två andra ord hade fått ut ett säkert svar på två bokstäver, kom jag på titeln på den låt George Gershwin har skrivit som som Ove Lind & co framförde. Först alldeles i slutet av krysslösandet föll polletten ner: Herregud, det var ju ”Lady Be Good”!

Svårt – på riktigt – hade jag däremot att hitta damen i piplåten, den med Tommy Nilsson. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att hon borde heta ”Amelia”. Sen googlade jag och fann ut, att jag hade gissat rätt. Men av någon anledning kommer jag absolut inte ihåg den här låten.

Och som vanligt när det kommer till melodifestivallåtar kom jag först inte på vad den melodi hette, som Lisa Nilsson sjöng 1989, så jag fick googla. ”Du (öppnar min värld)” hette den. Men det var ju egentligen inte det som efterfrågades, och Lisa Nilsson klarade jag för egen maskin.

Däremot kom jag omedelbart på den svenska titeln på den låt vi här hörde på franska. När Lill Lindfors sjöng den, hette den ”En liten sång om kärlek”. Tomas Andgren skriver i en kommentar, att den låt Lill sjöng heter ”Om vi hade en dag”. Så jag hade väl fel – men det blev ändå rätt ord.

Prince hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag känner igen ”Purple Rain” – har dock aldrig sett filmen. Fast när jag hade kommit på att det var Prince som sjöng, var det ju inte så svårt att översätta namnet till svenska: prins.

”Hem till gården” har jag bara sett glimtar av i TV. Alltså måste jag googla också för att komma på att handlingen utspelar sig i Emmerdale.

Disney-filmen om Micke och Molle har jag inte sett för egen del, men eftersom jag har barnbarn, försöker jag hålla mig hyggligt orienterad om filmer och böcker på barnkulturområdet.

Och apropå djur: Kan man lite om musikaler, är det ju inte heller så svårt att lista ut, att en musikal på fyra bokstäver, bland dem C och T, måste vara ”Cats”.

Men tillbaka till barnkulturen: Ett helt underbart barnprogram i TV (1968-1974) var ”Beppes godnattstund”, som hade Bachs ”Air” som signaturmelodi. I den kunde man se Beppe iförd nattmössa.

Ännu mer barnkultur: Vi hörde Jeanna Oterdahls och Herman Palms klassiker ”Har du sett herr Kantarell?”, den senare en svamp som bor i enebacken.

Två filmklassiker fanns det också i dagens melodikryss.

Vi hörde ”Mrs Robinson” ur ”Mandomsprovet”. Av Simon & Garfunkel har jag allt i skivhyllorna.

”As Times Go By” fanns med i ”Casablanca”. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart förekommer förresten också i Hasses och Tages svenska text, framförd av Monica Zetterlund.

Dagens kryss avslutades med en svensk klassiker, en sån där som genast fäster sig i musikminnet, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”:

Drömmens skepp

Text: Bo Setterlind
Musik: Staffan Percy

Vårt hav, med hatten i silver,
drömmande går mot land,
ett skepp med blommor kring rodret
syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor
lysa som kaprifol,
och babords reling bär timjan,
som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

På däcket ögontröst flödar,
styrbord i ljung sig klär,
en skorsten virad med vildvin
ett under av skönhet är.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Jasmin kring ankaret glimmar,
och radarn bär rosenkrans,
kring bogen glittrar en mossa
med bländande guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Ett skepp, som strålar i drömmen,
speglar vårt livs förlust,
bestrött med skimrande blommor
det nalkas en himmelsk kust.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, httP://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Black, Brown and White Blues

William ”Big Bill” Broonzy (1893-1958) var en mycket fin bluessångare och gitarrist, som på 1930- och 1940-talen slog igenom bland annat som företrädare för chicagobluesen men också som blues- och folksångare i New York. På 1950-talet turnerade han mycket i Europa, delvis för att han inte stod ut med rasismen hemma i USA. I den här låten, som de stora skivbolagen vägrade ge ut, ger han uttryck för sin frustration:

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I’m singin’ about,
People, you know it’s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they’ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you’d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you’s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin’ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody’s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin’ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Låten hittar du på Big Bill Broonzys CD ”Trouble in Mind” (Smithsonian Folkways 2000, återutgivning av inspelning från Folkways, 1956). Där finns också en talad introduktion av Broonzy.