Kulturkonservativ vänster

Ronny Ambjörnsson skriver i sin minnesruna över Lars Bjurman (Dagens Nyheter den 7 juni 2008):

”Med tiden blev han, som många av oss inom vänstern, kulturkonservativ. Dagens personfixering, glamouriseringen av konst och litteratur, de snabbt föränderliga trenderna var han främmande för. Lars Bjurman framstod – och framstår – för mig som europeisk intellektuell i traditionen från upplysningstiden, upptagen av dagens problem, men med blicken riktad någonstans långt framför oss.

Och sist men inte minst: han var en i grunden radikal person som aldrig tvekade att stå upp för sina idéer, även när dessa var inopportuna.”

Utan varje jämförelse i övrigt: det här är en livshållning som också är min.

Melodikrysset nr 23 2008

Lite strassad var jag i dag, när jag löste Melodikrysset. I morgon kommer Birgitta hem från UNICEF-mötet i New York, och jag håller på att städa huset; bland annat har jag gjort min del av fönsterputsningen inför midsommaren. Men jag hinner nog bli klar.

En fråga, som jag inte kunde, löste jag på ett lite egenartat sätt. 80-talslåten kom jag inte ihåg, men titeln såg ut att bli ”Ord”. Eftersom den här sjöngs på finska av Berit, googlade jag på Berit plus Words, vilket i så fall borde vara den engelska originaltiteln, och jag bad att få svaret på finska, som jag hjälpligt förstår. Och si: Berit gjorde 1982 ”Words” av F R David. Detta som ett exempel på hur man kan lösa Melodikrysset med hjälp av Google, även när man inte känner till låten som efterfrågas.

”Stand by Me” (”When the Night Has Gone”) kom jag däremot ihåg. Men vem sjöng? Jag hade redan två bokstäver av tre, och även här ledde mig Google rätt, till Ben E King.

Och vem sjöng ”Beautiful Lier” tillsammans med Beyonce? Jo, colombianskan Shakira, som också är UNICEF-ambassadör. Även här i Sverige har UNICEF artister som är UNICEF-ambassadörer – jag vet en del om detta, eftersom min hustru är ordförande i svenska UNICEF.

Resten av krysset tyckte jag för min del var hyggligt lätt.

Till de lätta frågorna hörde, för mig som operabesökare, bland annat musiken ur Verdis ”Aida”.

Och för att ta ett rejält musikaliskt kliv:

Frida Muranius minns jag från årets melodifestival, mer för hennes kämpaglädje än för låten ”Upp och hoppas” (”Leva livet”).

En betydligt bätte låt är då Lena Philipssons och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”, som vi här hörde på italienska med Umberto Marcato.

En mycket bra låt är också Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Men det är klart att Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” ligger mig ännu närmare om hjärtat. Inte för att jag känner Owe lite utan för att jag bor i det Uppsala, där Engelska parken ligger.

Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” har jag faktiskt satt en egen text till, riktad till Sten Andersson på en jämn födelsedag. Inte bara för att Sten var en passionerad fiskare – han och Thore (som var socialdemokrat) turnerade faktiskt tillsammans på Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968. Och svaret? Det alla storfiskare vill ha är förstås napp.

En passande låt i dagens solgass var Jerry Högstedts ”Så skön som solen”. Själv har jag både tvätt och mattor hängande på strecken, och snart ska jag ta en vända ute i solen och klippa gräs.

En ännu äldre svensk schlager förekom också i dagens kryss: ”En herre i frack” med Gösta Ekman den äldre, som därför här skulle åsättas etiketten senior.

Trevlig att få höra igen var likaså Jobims ”The Girl from Ipanema”.

Men med det klimat vi har här hemma, längtar man ju varken till Brasilien eller efter ull som var det efterlysta materialet i ”Bä, bä, vita lamm”.

Som en hyllning till grönskan omkring oss slutar vi väl med Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”:

Den första gång jag såg dig

Text och musik: Birger Sjöberg

Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddagen då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
den första gång jag tog dig uti handen.

Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera;
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag,
och vågens brus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Edgar Allan Poe, en stor amerikansk novellist och poet

Amerikanen Edgar Allan Poe (1809-1849) hann, trots sin korta livslängd, sätta bestående avtryck på världslitteraturen, detta både som novellist och poet.

I min bokhylla har jag tidigare två antologier med hans korta berättelser, båda betecknande nog med titeln ”Sällsamma historier”: dels en från Rabén & Sjögrens pocketserie Tema (1969, förord Alfred Hitchcock, översättning Bertel Gripenberg, tidigare utgiven på Holger Schildts förlag, 1923), dels en från Bra Böcker (1976, urval och förord Tage la Cour, översättning Bertel Gripenberg samt Birgit och Mårten Edlund). Ytterligare en berättelse, ”Guldbaggen” (som för övrigt ingår även i de båda nämnda antologierna) har jag i en utgåva från Fabel förlag (1995) i översättning och med förord av Christina Westman. Poes sjöroman från 1838, ”Arthur Gordon Pyms äventyr” (översättning E R Gummerus, 1946, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag) har jag i en pocketutgåva från Gebers, 1965.

Flertalet av de här förlagen – Rabén & Sjögren, Fabel och Gebers – ingår numera i KF-ägda P A Norstedt & söner, men när det nu har utkommit en ny Poe-antologi, ska man för den skull inte tro, att det är detta förlag, som har gett ut den. Nej, det är lilla alerta Bakhåll i Lund som har gett ut ”Ett fat amontillado” (2007, översättning Måns Winberg, efterord Peter Glas).

Översättningarna är således nya, men novellerna ingick i två fall i båda de ovan nämnda antologierna, i ytterligare två fall i en av dem. Dessutom ingår i det här nya urvalet Poes mest berömda dikt ”Korpen” (”The Raven”, 1845), som jag också tidigare har läst och säkert har i någon antologi, som befinner sig i bokhyllorna hemma i Uppsala; jag befinner mig i skrivande stund i Öregrund – samt även Poes essä ”Kompositionens filosofi”, som har just ”Korpen” som arbetsexempel.

Poe har haft stort inflytande över två delvis besläktade litterära genrer.

Dels var han en av dem som skapade den moderna deckargenren. Hans detektiv heter Auguste Dupin och förekommer till exempel i ”Morden på Rue Morgue” (1841). (Mystery Writers of America delar sedan 1954 ut priset Edgar till minne av Poe.) Den delen av hans författarskap finns inte representerad i ”Ett fat amontillado”.

I stället hör bidragen i den hemma i den skräckromantiska eller gotiska litteraturgenre, där Poe också har inspirerat mängder av senare författare. Den utgör huvudfåran i det aktuella urvalet.

I titelnovellen ”Ett fat amontillado” (1846) tar huvudpersonen, Montresor, en djävulsk hämnd på sin förmente fiende Fortunato. Det sker i en utstuderat kalla-kårar-skapande underjordisk miljö, som rymmer både vinkällare och katakomber.

”Det skvallrande hjärtat” (1843) arbetar med ett motsatspar: en person som uppenbart är skvatt galen men som genom att berätta om den vaksamma rationalitet med vilket han genomför sitt mord försöker få oss att tro att han inte är det. Men till slut tar skräcken ett hårt tag i hans hjärta och det inbillade dunket (högre och högre) från den mördades hjärta får honom att bekänna för polisen.

”Levande begravd” (1844) är ett ypperligt exempel på Poes skräckromantiska sida. Här utnyttjar författaren att många av oss som läser har haft den där panikångesten för att bli just levande begravda.

I ”William Wilson” (1839) leker Poe med tanken att människor kan ha kluvna identiteter. (Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en variant av det här temat.)

”Korpen” (1845) är en dikt men befinner sig stämningsmässigt genom sitt tema (död, saknad, natt, budskap från andra sidan graven med en korp som förmedlare) mycket nära Poes skräckromantiska noveller: Diktens huvudperson sitter ensam i nattens mörker och sörjer sin döda älskade, när det plötsligt knackar på rutan. När han för andra gången öppnar flyger en korp in. Och korpen kan tala – ett enda ord, ”nevermore”.

På den sörjande mannens frågor, av Poe skickligt arrangerade så att korpens ständigt upprepade svar, ”nevermore”, på svenska ”aldrig mer”, känns allt hemskare. (Den engelska originaltexten och den svenska översättningen publiceras parallellt, vilket nog är klokt med tanke på att den senare på några ställen känns knaggligare än de för övrigt utmärkta novellöversättningarna. Men det här är en svår översättningsgenre: jämn versrytm med rim.)

I den efterföljande essän ”Kompositionens filosofi” (”The Philosophy of Composition”, 1846) visar Poe, hur beräknande noggrant han har utformat uppbyggnaden av ”Korpen”. På mig som läsare fungerar den här essän dämpande: i den emotionella läsning av dikten som föregick läsningen av essän blev jag tagen av dess suggestiva upprepning; nu förstår jag hur beräknande Poe var som författare. Men en av Poes huvudteser var ju, att diktens (och konstens över huvud) viktigaste (möjligen enda) mening är estetisk.

Jag är ingen okritisk anhängare av den konst- och litteratursynen – konst och litteratur kan ha också andra syftemål – men jag måste erkänna att Poe var en mycket skicklig illusionsmakare.

Dessutom i många stycken en realist – vilket ju kan ha att göra med att hans korta liv och död vid 40 års ålder innehöll många element av det han skriver om. Vem vet till exempel hur många av hans gotiska skräckfantasier som sög näring ur den sprit och de droger som bidrog till hans alltför tidiga död.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 18 2008:

”År 1977 bestod Monacos furstefamilj av tre hundar: en yorkshireterrier, en dvärgpudel och en spaniel.”

Svensk Damtidning

”Ryggsäck med ryggställning för full vuxen, mkt fräsch. Pris 300:- Telefon 08-xxxxxxxx.”

Annons i Dagens Nyheter

Sånger om järnvägar

I Sverige finns en hel genre av sånger om järnvägarna och deras tillblivelse, rallarvisorna.

Det närmaste man kommer den sången på CDn ”Classic Railroad Songs from Smithsonian Folkways” (SFW CD 40152, 2006) är nog ”Old John Henry Died on the Mountain”, en work song med markerad arbetsrytm sjungen av Henry Grady Terrell.

Men annars har alla sångerna på den här CDn något slags anknytning till järnvägarna och järnvägsbyggarna: ”Railroad Bill” med Walt Robertson (om en man som bröt sig in i järnvägsvagnar för att stjäla), ”Drill, Ye Tarriers, Drill” med Cisco Houston (om dem som sprängde väg för järnvägen), ”Last Train Blues” med The Virginia Mountain Boys (en instrumental låt som verkligen låter som ett tåg), ”John Henry” med Woody Guthrie och Cisco Houston (den klassiska versionen med ett tunnelbygge i centrum), ”The Wreck of the Number Nine” med Rosalie Sorrels (om en olyckshändelse) och ”Midnight Special” med Leadbelly (en fantastisk sång där tåget av fångarna på straffkolonin ses som en frihetssymbol).

Leadbelly har för övrigt flera fina bidrag med på den här skivan: ”Linin’ Track” (om rallarjobb) och, ännu bättre, ”Rock Island Line”, som jag har en fin version av också med The Weavers.

The Weavers leder oss åter igen in på fenomenet Pete Seeger, som på den här CDn gör en bra insjungning av ”Jay Gould’s Daughter”; Gould var järnvägsmagnat.

Därmed är vi definitivt inne på de kända folksångarna, som mycket riktigt står för flera av de mest hörvärda inspelningarna på den här skivan.

Elizabeth Cotten, som startade som familjen Seegers barnjungfru, bidrar med ”Freight Train”.

En bluesigare variant, ”Freight Train Blues”, får man höra med Brownie McGhee – det här är en av de absolut bästa låtarna på CDn.

En mycket schwungfull inspelning har de gamla Folkways-artisterna Sonny Terry, Woody Guthrie och Cisco Houston gjort av ”Lonesome Train”. Men ”långsam” är banne mig falsk varubeteckning på Sonnys munspelande och tjut à la tågvissla.

Doc Watson sjunger ”The Train That Carried My Girl From Town” och, ännu bättre, hobosången ”The Wabash Cannonball”. (Däremot är det mer kuriosa, att Smithsonian Folkways också har hittat en à capella-insjungning av ”The F. F. V” med Docs mamma Annie Watson.)

Mike Seeger är hörvärd både solo i ”The New Market Wreck”, där han spelar autoharp, och tillsammans med The New City Ramblers i ”He’s Coming to Us Dead”, om en kille som per tåg fraktas hem död från inbördeskriget.

Det här är en sång som alltså har ett samhälleligt, om man så vill politiskt innehåll. Sådant ser man märkligt lite av på skivan.

Det stör mig faktiskt att John D Mounce här får spela den gamla järnvägsballaden ”Casey Jones” på munspel men att man i texthäftet inte ens nämner Joe Hills hårtslående och roliga sång om samme man till samma melodi.

En annan IWWare finns faktiskt med på skivan, Joe Hills kompis från Hawaii Haywire Mac (Harry McClintock), men han sjunger ingen IWW-sång utan ”Jerry, Go and Oil That Car”.

I politiskt avseende är ”Classic Railroad Songs” således uddlös. Vilket alltså inte hindrar att den ändå är hörvärd.

Mer banjo

Tony Trischka är en av nutidens bästa banjoister och förstås (född 1949) av en mycket yngre årgång än banjonestorn Pete Seeger.

Han har gjort mängder av plattor för Rounder, ett independentbolag med kommersiella ambitioner, men när han nu ville göra en verkligt egensinnig banjoskiva, valde han att i stället göra den på Seegers gamla bolag, som i dag heter Smithsonian Folkways. Mycket riktigt innehåller den här skivan, ”Territory” (SFW CD 40169, 2008) banjoduetter med både Pete och hans halvbror Mike Seeger, den senare också känd som medlem av bluegrassbandet The New Lost City Ramblers.

CDn innehåller för övrigt en hommage till ytterligare en medlem av The New Lost City Ramblers, ”John Cohen Blues”.

Men för att återvända till bröderna Seeger:

Tillsammans med Pete (och Bruce Molsky på fiol) gör han här ”Leatherwing Bat”, som jag nyss hörde på Seegers ”American Favorite Ballads vol 4” (Smithsonian Folkways SFW CD 40153, 2006). Seegers banjospel är det inget fel på, men eftersom han sjunger, hör man tydligt hur gammal han har blivit.

En höjdare i alla avseenden är banjoduetten med Mike Seeger, ”Noah Came to Eden”, som blir ett av den här CDns allra bästa spår genom att Mike dessutom också spelar munspel.

Bra men inte lika bra är ytterligare tre banjoduetter, ”Banjoland” (med Bill Evans) respektive ”Trompe de l’oreille” (med Bill Keith; dessutom spelar Paula Bradley piano) och så ”Old Stone Church” (med Bruce Molsky, som också spelar fiol; här spelar Paula Bradley gitarr).

Eljest tycker jag musiken på den här CDn låter allra bäst, när Tony Trischka spelar traditionellt material tillsammans med sitt senaste band: Michael Daves, gitarr och sång, Brittany Haas, fiol, och Skip Ward, bas. Det gäller redan CDns allra första låt, ”Fox Chase”, som jag också har i inspelningar med Pete Seeger. Med samma sättning blir också ”French Creek”/”Burning Springs”, ”Molly and Tenbrooks” och bluegrasstandarden ”Salt River” hörvärda.

Som solobanjoist spelar Tony Trischka tekniskt skickligt men inte lika smittsamt som Pete Seeger. Roligast att höra på är han i potpurriet ”Brightshade”/”Carolina Traveler”/”Casey Jones”.

Personligen gillar jag vidare det traditionella materialet bättre än Tony Trischkas egna kompoisitoner. Men jag vill med gillande nämna en komposition tillägnad dottern, ”Zoe”.

Slutligen finns det på den här CDn ett experimenterande, som visserligen illustrerar Trischkas bredd men som inte alltid passar åtminstone min smak. Banjo à la hawaiigitarr (i ”Hawaii Slide-O”) är kanske inte min bag. Men det finns ett roligt och hörvärt undantag, när Trischka på banjons västafrikanska föregångare, banza (jag har sett andra stavningar), spelar ”Gourd Banza”.

Amerikanska ballader med Pete Seeger

Den amerikanske folksångaren Pete Seeger föddes 1919 och är således nästan 90 år gammal. Han har i hela sitt vuxna liv varit en radikal politisk aktivist, vilket också många av hans skivor och egna sånger bär vittnesbörd om. Men han är alltså i grunden en folksångartist, en av de främsta genom tiderna i USA.

Jag har en enorm kollektion med hans skivor: LP, EP, CD, några av de senare förstås återutgivningar av vinylskivor. Bara på Smithsonian Folkways’ hemsida hittar jag 110 skivor i olika format (varav ett antal återutgivningar i CD-format) med honom, antingen som soloartist eller tillsammans med andra sångare; jag har en mycket stor andel av dessa skivor, de flesta ursprungligen utgivna på skivmärket Folkways, några också på de i dag av Smithsonian Folkways ägda skivmärkena Paredon och Fast Folk. Alla de här skivorna finns tillgängliga – går att beställa på nätet – numera i CD-format, via Smithsonian Folkways hemsida. Använd sökfunktionen och skriv Pete Seeger i rutan!

Pete Seeger anklagades under McCarthy-eran för oamerikansk verksamhet, vilket bland annat drabbade hans då enormt populära sånggrupp The Weavers, vars skivor kom ut på andra bolag (framför allt Vanguard) än de som härbärgeras inom Smithsonian Folkways. (Dessutom har han gett ut skivor på bland annat CBS.) Men även om han ofta, utifrån ett vänsterperspektiv, kritiserade sitt land, älskade (och älskar) han också USA; patriot är heller inte ett alldeles malplacerat ord i hans fall. I sitt lands folkliga musikaliska kulturarv var han djupt involverad.

Runt decennieskiftet mellan 1950-tal och 1960-tal gav han till exempel ut en serie LP-skivor med amerikanska ballader:
”Frontier Ballads” (Folkways FW 05003, 1954)
”American Ballads” (Folkways FW 02319, 1957).
”American Favorite Ballads, Vol 1” (Folkways FW 02320, 1957).
”American Favorite Ballads, Vol 2” (Folkways FW 02321, 1958).
”American Favorite Ballads, Vol 3” (Folkways FW 02322, 1959).
”American Favorite Ballads, Vol 4” (Folkways FW 02323, 1961).
”American Favorite Ballads, Vol 5: Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger” (Folkways FW 02445, 1962).

LPna går fortfarande att beställa från Smithsonian Folkways men nu överförda till CD.

Detta material har också återutgivits på nya, kommersiellt distribuerade CD av Smithsonian Folkways – märk dock att innehållet på de numrerade CDna med samma namn inte är identiskt med innehållet på LPna med motsvarande nummer; de nya CD-utgåvorna är en mix av de gamla inspelningarna från olika LP:

”American Favorite Ballads, Vol 1” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40150, 2002).
”American Favorite Ballads, Vol 2” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40151, 2003).
”American Favorite Ballads, Vol 3” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40152, 2004).
”American Favorite Ballads, Vol 4” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40153, 2006).
”American Favorite Ballads, Vol 5” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40154, 2007).

”American Favorite Ballads, Vol 1” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40150, 2002) börjar med en afroamerikansk sång om en hårt arbetande man, ”John Henry”, och avslutas med Woody Guthries ”This Land Is Your Land”, som ju nästan har blivit en alternativ amerikansk nationalsång – läs mer om den under Kulturspegeln, Sångtexter; där finns också den kompletta texten. Däremellan finns det mycket, värt att nämna: ”Shenandoah”, en sea shanty från 1840-talet, ”Jimmy Crack Corn”, ursprungligen en religiös sång, från samma tidsera, Leadbellys fina ”Black Girl” (till Seegers tolvsträngade gitarr), ”Skip to My Lou” med sin smittsamma rytm, gamla kära ”Clementine”, ”Yankee Doodle” förstås, ”Home on the Range”, ”John Brown’s Body” , Leadbellys ”Goodnight Irene”, som Seeger och The Weavers gjorde till en landsplåga (det blev den förresten också här i landet), ”Swing Low, Sweet Chariot”, Stephen Fosters ”Oh, Susanna”, här sjungen till Seegers huvudinstrument, banjo, ”Oh Mary, Don’t You Weep”, som alltid oförglömlig i Seegers version, ”Down In the Valley”, ”The Wabash Cannon Ball”, ”On the Top of Old Smokey som The Weavers hade en jättehit med 1951 (och som slog även här, då under namnet ”Högt uppe på berget”), ”Frankie and Johnny” förstås, ”Wagoner’s Lad”, ”Old Dan Tucker” (som Bruce Springsteen gjorde en fin version av på sin Pete Seeger-CD ”We Shall Overcome”), ”So Long, It’s Been Good to Know You” ur Woody Guthries sångsvit ”Dust Bowl Ballads” och så en förödande vacker hyllning (vissling och sång) till fosterlandet, ”America the Beautiful”.

CDn innehåller hela 28 ballader, varav man kan dra slutsatsen att jag ändå inte har nämnt samtliga.

27 sånger till finns på ”American Favorite Ballads, Vol 2” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40151, 2003).

Den börjar med att Seeger à capella sjunger ”Barbara Allen”, som ömsom sägs vara en ballad av engelsk, ömsom skotsk härkomst.

Men oftast ackompanjerar han sig själv på banjo eller på tolvsträngad gitarr. ”Sally Ann” spelar han till exempel så smittsamt på banjo, att man gärna skulle vilja känna henne. Men eftersom jag gillar också ”Go Tell Aunt Rhody”, är det väl ändå till slut just banjon som lockar. När det gäller kombinationen av Seegers sångröst och hans tolvsträngade gitarr, hör ”The Water Is Wide” till favoriterna.

Här visar Seeger upp hela sin bredd. Där finns sånger om kärlek (”Carless Love”, ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair”) och om horhus ”House of the Rising Sun” – stor hit både med The Weavers och med Joan Baez. Där finns sånger med religiös grundton (”Oh, What a Beautiful City”). Där finns rövarballader (”Jesse James”) och sånger om riktiga skurkar (”Stagolee”). Där finns sea shanties (”Blow the Man Down” framförd à capella). Och där finns sånger för barn (”Froggie Went A Courtin” och ”I Had a Rooster”).

Där finns sånger som han har hämtat från Leadbellys repertoar (”Midnight Special” och, inte minst, ”Alabama Bound”) och från Woody Guthries (”Poor Boy” och ”Hard Travelin’”, den senare av Woody själv införlivad bland hans ”Dust Bowl Ballads” – men egentligen tillkom den i samband med bygget av Columbia-dammen). Oftast är dessa adaptioner mycket hörvärda, så även ”The Riddle Song”, men i just det fallet tycker jag Josh Whites version är överlägset bäst.

Här utöver vill jag särskilt nämna ett nummer som jag på otaliga skivor har hört Pete Seeger göra tillsammans med konsertpublik men som han här gör solo – som om han som vanligt instruerade en konsertpublik, ”Wimoweh”, den som i Solomon Lindas sydafrikakanska original, som ni kanske har hört med Miriam Makeba, heter ”Mbube”, sången om lejonet som sovet men kanske vaknar…

Urvalet låtar – sammanlagt 27 stycken – på ”American Favorite Ballads, Vol 3” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40152, 2004) känns lite mer traditionellt än det på de två tidigare CDna. En stor del av materialet består av ballader med rötter på de brittiska öarna. Också musikaliskt är den här CDn mindre varierad: nästan alla sångerna har banjokomp. En banjolåt, ”The Girl I Left Behind”, är till och med helt instrumental, detta inte menat som en anmärkning; Seeger spelar banjo på ett briljant sätt.

Å andra sidan innehåller den här CDn flera av de låtar som Seeger under årtionden hade på sin repertoar och som återkom på flera av hans skivor med konsertinspelningar med publikdeltagande. Några av de här låtarna har jag lärt känna just genom Seeger och har verkligen tagit dem till mitt hjärta: ”Boll Weevil” (här till 12-strängad gitarr), ”Eire Canal”, ”Paddy Works On the Railroad”, ”Golden Vanity” och, inte minst, ”Deep Blue Sea”.

Annat hörvärt, som jag främst förknippar med andra, är Stephen Fosters ”Swanee River” och W C Handys ”St. Louis Blues” – den sist nämnda gjorde väl Seeger förresten redan på den tiden då han ingick i The Weavers.

Ytterligare några låtar värda att särskilt nämna: ”Ain’t It a Shame”, ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child” och, sist men inte minst, ”She’ll Be Coming Down the Mountains” – den sjöng vi, svenska gymnasister, redan när jag var på stipendieresa till Norge höstterminen 1956.

På ”American Favorite Ballads, Vol 4” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40153, 2006) hittar jag flera låtar, som jag lärde mig sjunga redan under min realskoletid: den irländska balladen ”Molly Malone” och sea shantyn ”What Shall We Do With a Drunken Sailor?” – dessutom måste jag ha lärt mig ”Foggy Dew” någon gång under den tiden.

Fyran i serien är ovanligt rik på spår, som man gärna skulle vilja nämna, dels för att de är så representativa för den amerikanska balladtraditionen (ofta med rötter i England, Irland och Skottland), dels för att Pete Seeger sjunger och spelar så bra.

Många av de traditionella balladerna känner säkert också många av mina läsare till: ”Banks of the Ohio” (förföriskt vacker trots sitt innehåll), ”You Are My Sunshine”, ”John Hardy”, ”John Riley”, ”Lolly Too Dum” med flera. Men där finns också annat i samma tradition, som säkert inte är lika välbekant men som är väl värt att lyssna på: ”Where the Old Alleghenny and the Monongahela Flow” – de flyter faktiskt i Pennsylvania! – och ”Farther Along”, en mycket vacker psalmmelodi som Woody Guthrie satte nya ord till.

Den här CDn innehåller vidare fler sånger med politiskt och socialt innehåll än de övriga i serien. Vi talar fortfarande inte om kampsånger utan om ballader med element av de nämnda slagen – det jag skriver avslutningsvis (se nedan!) jävas inte av de här sångerna, men de utgör en påminnelse om att Seeger inte bara har varit folksångare utan också politisk och social aktivist.

Ett bra exempel är IWWaren Harry McClintocks ”Hallelujah, I’m a Bum” (som förresten också existerar i en Joe Hill-variant). Lite i samma genre är ”Washer Lad”, som handlar om svältlöner.

Anti krigs- och armétendens har ”Johnny Has Gone For a Soldier” och ”Army Life”.

Och en CD-serie med amerikanska ballader vore naturligtvis inkomplett, om den saknade sånger som skildrar afroamerikanernas erfarenheter från slaveriet och framåt: ”Go Down Moses” om flykten undan slaveriet, ”No More Auction Block” om effekten av amerikanska inbördeskriget och så ”All My Trials”, en negro spiritual med både religiös och social innebörd.

Naturligtvis innehåller den här CDn ett och annat, som man har hört i ännu bättre versioner med andra artister. Ett exempel är ”Hole in the Bucket”, som ju Harry Belafonte och Miriam Makeba har gjort i en fullkomligt lysande version.

Men ofta faller jag till föga för Seeger även i fall där jag kan jämföra med andra artisters lysande versioner. ”Summertime” är ett exempel. Att Seeger till sin röst och sitt banjospel här lägger också vissling bidrar till att göra hans version minnesvärd.

Slutligen två mycket bra exempel på blues i lite olika genrer. Dels ”Talking Blues”. Dels ”T. B. Blues” – särskilt den senare gör Seeger på ett extraordinärt sätt.

Den avslutande CDn, ”American Favorite Ballads, Vol 5” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40154, 2007), hör även den till de bättre i den här serien.

Där finns cowboysånger som ”Trail to Mexico” och ”Buffalo Skinners” (i Woody Guthries version; stark Woody-anknytning har förresten också ”Get Along Little Dogies”).

Där finns sånger om dryckjom och spel: ”Whiskey, Rye Whiskey” gör Seeger en snygg version av – han går upp i falsett när han sjunger. Och gamla kära ”Stewball” handlar om hästkapplöpning.

Men där finns förstås också mer traditonella ballader som ”Red River Valley” och ”Sweet Betsy From Pike”.

I några låtar visar Seeger, vilken överdängare han är på banjo: i den redan nämnda ”Buffalo Gals” och, inte minst, i ”Ida Red”.

Att Seeger mäktar använda sin banjo i snart sagt alla sammanhang finns det också ett bra exempel på: i ”St. James Infirmary” spelar han blues på banjo!

Snabb och snygg banjobehandling finner man också i ”Old Joe Clark”, vars melodi Seeger förresten under sin tid i The Almanac Singers använde till en ganska häftig politisk text, ”Round and Round Hitler’s Grave”.

Det leder oss avslutningsvis in på att den här serien om fem CD, som ju har inriktning på ballader och andra närbesläktade sånger, långt ifrån täcker alla sidor av Pete Seegers repertoar. Och eftersom Bruce Springsteen helt uppenbart har hämtat en mycket stor del av innehållet i sin Seeger-CD “We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) från den här CD-serien, möter man även på den den ”opolitiske” Pete Seeger.

Det här var en mycket betydelsefull del av den amerikanska sångskatt Seeger förvaltade och lade egna låtar till, men vill man ha Seeger i helfigur, får man gå till andra skivor, också de tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Om detta är utgivarna medvetna; låt mig citera en bit ur Guy Logsdons och Jeff Places introduktionstext:

”For years in his youth, Pete supported communism, not as a political movement, but as a social-economic philosophy. When Joseph Stalin’s evils and atrocities were made public by Russian authorities, Pete and many others revaluated their positions. Much later, Pete said to this writer, ’With what we knew about Stalin, what would Woody say? Why did we support them as long as we did?’ – but his left-wing reputation had stayed with him. The evening of 4 December 1994 at the Kennedy Center, in Washington, D. C., President Bill Clinton awarded him and four other artists a Presidential Medal of the Arts, the nation’s highest award for artistic activities. President Clinton said that Pete is ’a social activist and war protester….an inconveniant artist, who dared to sing things as he saw them. He was attacked for his beliefs, and he was banned from television – now that’s a badge of honour.'”

Pete Seegers kamp, på allt från skivor till demonstrationståg, för arbetarnas rättigheter, för medborgarrätt åt landets afroamerikanska befolkning, för social rättvisa och för miljö är också värd att bevara för eftervärlden. Om du går in på Smithsonian Folkways hemsida och söker på Seeger, får du upp också sådana skivor, som du kan beställa antingen direkt från bolaget eller via närmsta skivaffär.

Den här CD-serien är fullkomligt suverän, inte minst genom sina mycket kunniga sångintroduktioner, men den saknar en sak, som alltid följde med de gamla Folkways-LPna, texterna. Jag har dem ju, men jag tänker på alla nytillkomna lyssnare. Dem vill jag leda vidare.

Till att börja med finns texterna tillgängliga på Smithsonian Folkways hemsida; använd adressen ovan.

Den här sångskatten hittar man vidare, tillsammans med Peter Seegers mer politiska sånger, i en rad sångböcker som alla innehåller texter, noter, gitarrackord och introduktioner:
”American Favorite Ballads. Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger” (Oak Publications, 1961).
”The Bells of Rhymney and Other Songs and Stories from the singing of Pete Seeger” (Oak Publications, 1964).
Häftena ”Reprints from Sing Out! The Folk Song Magazine, Vol 1-12” (redaktör Irwin Silber, Oak Publications, 1960-1972).
”Rise Up Singing. The Group Singing Songbook” (redaktörer Peter Blood & Annie Patterson” (Sing Out Publications, 1988) – innehåller ackord men inte noter; kan dock köpas tillsammans med kassettband eller CD.

När maj blir juni

Det är söndag morgon och första dagen i juni. Juni, framför allt till och med midsommar, är den vackraste tiden av året, tycker jag – och jag tror inte att det beror bara på att jag är ett junibarn, född den 19 juni.

När jag i morse slog upp dörren mot trädgården för att ta min vanliga promenad ner till tidningarna i brevlådan, slog värmen redan emot mig. Och syrendoften! Den inre gårdsplanen är omgärdad av stora blommande bondsyrener. Deras blomningstid är alltför kort men helt underbar.

Jag lät dörren stå öppen ut mot trädgården, medan jag kokade mitt kaffe och sen åt frukost vid köksbordet. Även doften av nykokt kaffe hör till livets härligheter.

Av kaffet njöt jag sen länge. Läste i sakta mak våra tre morgontidningar. Lyssnade på först ”Godmorgon världen” i P1, sen ”Klingan” i P2.

Sen var jag ute och klippte gräs en stund, en löjligt liten bit, det som vår elektriska gräsklippare klarar av när gräset är högt – vår miljöbensindrivna har pajat. Jag får ta ytterligare en vända i kväll.

Därefter satte jag mig en stund i min stol under krikonträden: mediterade, andades in dofterna från trädgården, såg dess skönhet. De flesta äppelträden blommar just nu i vitt och ibland en aning skärt. Och nu ser man och hör också humlorna, dessa trägna arbetare, nödvändiga för att fruktträden ska ge frukt. Men jag är fortsatt orolig för vad som hände med de tidigblommande fruktträden – i den kyla som rådde då såg man inte till några humlor.

Jag är ensam och kommer att vara så i ytterligare en vecka. Det går, men jag känner saknad efter den tvåsamhet Birgittas närvaro skapar.

Birgitta åkte in till Uppsala redan i onsdags kväll. På torsdag hade hon Nordiska museets nämnd; hon är styrelseordförande. Fredag-söndag var hon på hemslöjdens gård Sätergläntan i Dalarna – hon är ordförande också där – för att leda en hemslöjdstämma. Och i morgon flyger hon till New York – hon är ordförande i svenska UNICEF, och svenska UNICEF leder just nu internationella UNICEFs arbete.

Själv har jag också åkt bort från Öregrund två gånger den gångna veckan. I onsdags lämnade jag över bokföringen i uppsalaavdelningen av Ordfront till min efterträdare som kassör, Jenny Afvander. Jag hade valt dag med hänsyn till att jag hade gruppsammanträde (s + v + mp) i kulturnämnden. Där emellan åt jag middag på restaurang Santorini, en trevlig restaurang med uteservering mot Fyrisån.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka in till Uppsala igen, detta för att hinna lösa Melodikrysset på lördag morgon och sen åka och fira två sextioåringar – mer om detta nedan. Tyvärr måste jag åka in till stan på tok för tidigt, detta för att hinna in till banken (SEB) före klockan 15.00; jag hade en traderaräkning att betala (för en bunt Folket i Bild från 1941).

Jag var inne på Musikörat också och kollade. Och si, nu hade mina beställda skivor från Smithsonian Folkways kommit: Pete Seegers ”American Favorite Ballads Vol 5”, Tony Trischkas ”Territory” och så ”Classic Railroad Songs” med The New Lost City Ramblers, Pete Seeger, Leadbelly, Elizabeth Cotten, Doc Watson, Rosalie Sorrels, Woody Guthrie, Cisco Houston, Brownie McGhee och många andra.

Vid besöket i Uppsala tidigare i veckan hade jag också varit inne på Musikörat och då köpt två CD med musik av min landsman Arvo Pärt. Jag har dem tidigare själv; en av dem användes förresten vid min bror Mattis begravning i höstas. Men de här båda Pärt-CDna skaffades för ett betydligt gladare ändamål, ett dubbelt 60-årsfirande.

Det var förre ordföranden (s) i kulturnämnden Kees Geurtsen och hans hustru Kerstin, som tillsammans firade, att båda nu är 60. Festen hölls i deras sommarstuga i Ängsnäs, inte så långt från Gysinge och Österfärnebo. Jag hade kommit överens om att åka dit tillsammans med min kollega (s) i kulturnämnden Bo Östen Svensson, men eftersom han är blind och hans hustru tillfälligt justerad i foten, hade han tagit med sig en musikerkollega som chaufför. Med mig som ganska värdelös kartläsare tog vi oss så småningom fram till Ängsnäs, där vi till slut identifierade Kees’ och Kerstins hus med hjälp av den holländska flaggan på knuten – Kees är holländare.

Eftersom vädret var det allra vackraste tänkbara, gick firandet av stapeln utomhus. Vi satt i solen och njöt av den goda maten och, i mitt fall, av en flaska iskall Grolsch. Det blev dessutom mycket sång och musik. Gitarr och keyboard fanns på plats; någon hade tagit med flöjt. De båda döttrarna, av vilka jag tidigare känner den i USA teaterutbildade Andrea, sjöng solo, och det blev mycket allsång. Kees (som inom parentes sagt brukar sjunga Cornelis Vreeswijk på holländska och det bra) anförde oss i ”Tulpen uit Amsterdam” / ”Tulpaner från Amsterdam”, men vi sjöng också cornelistexten ”Jag hade en gång en båt”, många beatleslåtar (givetsvis ”When I’m Sixty-Four”), Povel Ramels ”Underbart är kort”, ”As Time Goes By” och så ”Visa till Fårö” av Elisabet Hermodsson, som jag antar att Kees känner – även han är bildkonstnär. Men där sjöngs också sånger som jag aldrig hade hört förut; några av dem delades ut med noter, vilket förutsätter festdeltagare som kan läsa sådana. Och sådana fanns där. Kerstin sjunger sedan länge i Allmänna sången i Uppsala.

* * *

Tillbaka igen i trädgården i Öregrund funderar jag lite över varför hustrun och jag ständigt lämnar detta jordiska paradis, där det också finns så mycket att göra, om det ska fortsätta att vara ett paradis.

Men jag besinnar mig genast. Människan, som vill vara just människa, lever inte för sig själv allena.

Det finns andra som behöver oss och våra insatser, även vårt intresse och vår närvaro.

Och vi behöver själva impulser från och kontakt med andra.

Att detta sedan leder till att vi aldrig någonsin kommer att hinna med allt det vi skulle vilja hinna med är en annan femma.

Melodikrysset nr 22 2008

Dagens Melodikrysset löste jag under viss stress – jag skulle bli upphämtad av kompisar för vidare frakt per bil till ett dubbelt 60-årsfirande. Jag hann lösa krysset men hade inte en chans att skriva in resultatet på bloggen. Sen har dan gått åt till bilfärd till och från festen, till själva kalaset och sist till en bussresa från Uppsala till Öregrund. Men nu sitter jag vid datorn med sol fortfarande skinande genom det blommande grenverket på äppelträdet utanför fönstret.

Svårast i dag tyckte jag det var att klara vem som sjöng Jules Sylvains klassiska ”Det kommer en vår”. Det var en man som till efternamnet är ett slags namne till mig: Mattias Enn.

Jules Sylvain fanns förresten med också i en annan fråga. Det är han som har skrivit musiken till Karl Gerhard-kupletten ”Ett bedårande barn av sin tid”. Läs gärna min artikel ”Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla” ovan under Kulturspegeln, Musik!

Evert Taube förekom likaså två gånger.

Dels fick vi höra hans ”Oxdragarsång”, där han sjunger om ”oxar tio”.

Dels skrev han musiken till ”Vackert så”, där texten är av Elias Sehlstedt. Sjöng gjorde sonen Sven Bertil Taube och Håkan Hellström; insjungningen finns på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

Hello there, music lovers! Som ni kanske anar hörde jag till dem som njöt av att lyssna på Leif Andersons jazzprogram ”Smoke Rings”, vars signaturmelodi här spelades av Duke Ellington med orkester. Svaret på tredje delen av trippelfrågan, vilket ämne man får i sig om man gör rökringar, är förstås nikotin.

Ett trevligt inslag från fordomdags var även Sven Paddocks och Dick Frymans schlager ”I en grönmålad båt”.

Jag måste bekänna att Linda Bengtzing inte hör till mina favoritet, men jag ska också gärna erkänna att hennes melodifestivalbidrag 2008 – ”(Se mig! Hör mig! Rör mig!) Hur svårt kan de va?” – hade schlagertycke.

Då gillar jag Nanne Grönwall bättre, och då verkligen inte bara för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress. Vilken kraft hon hade, när hon sjöng ”Jag måste kyssa dig”!

Inte heller tycker jag att Elton John, här med ”Crocodile Rock”, är pjåkig.

Veckans TV-fråga var knuten till succéprogrammet ”Nöjesmassakern”. Där medverkade Åke Cato och Gösta Engström med massakrer på program av typen ”Trafikmagasinet”: deras version kallades för ”Rattmuffen”.

Sist tar vi veckans två (eller egentligen tre) barnanknutna frågor.

Veckans melodikryss avslutades nämligen med en tvådelad fråga. Djuret ur Walt Disneys version av ”Djungelboken” var gam. Och skådespelaren som medverkade i ”Bamse” var Olof Thunberg.

Personligen är jag dock ännu mer förtjust i Tom Paxtons ”Goin’ to the Zoo”, som vi här hörde i en finsk version med Elina Salo. Jag har massor med skivor med Tom i skivhyllorna, och hans ”What Did You Learn In School Today?” översatte jag själv till svenska för min sångbok ”Upp till kamp. Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – den svenska versionen heter ”Vad har du lärt dig i skolan i dag?”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, meller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En modern arbetarförfattare

Det skrivs fortfarande romaner i den arbetarförfattartradition, som var så unik för Sverige (och delvis övriga Norden) under 1930-talet och några årtionden efter andra världskriget, dessutom så vital. Maria Hamberg (född 1954) är i dag visserligen inte helt ensam om att skriva i den här traditionen, men visst studsar man nästan till, när man i sin hand får en debutroman med en kvinnlig metallarbetare som huvudperson.

Den bok jag syftar på heter ”Greklandssommaren” (Ordfront, 2008).

Till bokens allra bästa sidor hör skildringen av atmosfären, arbetsmiljön, arbetskamraterna, arbetet – bland annat att kröka järnrör – på en liten metallverkstad och då inte bara för att den här sortens industriarbetsplatser i dagens Sverige är mindre vanliga än under det 1950-tal, då jag själv sommarjobbade på liknande arbetsplatser. Men det är klart att mina egna erfarenheter hjälper mig att se, att Maria Hambergs arbetsplatsskildring är inkännande – i själva verket har hon själv jobbat både som svetsare och som järnverksarbetare.

Till ingredienserna i den här sortens romaner – de var mycket vanligare förr – brukar höra element av politisk eller facklig kamp, men denna ingrediens hittar man först i slutet av ”Greklandssommaren”, där ägarens son efter det att ägaren, Bergström, har tagit livet av sig, struntar i faderns livsverk, bara han får ut så mycket pengar som möjligt ur det, som det visar sig, konkursmässiga företaget.

En annan viktig linje hos proletärförfattarna från förr var att skriva utvecklingsromaner. Och en utvecklingsroman, fast med förhinder, är också ”Greklandssommaren”.

Bokens Betty har under en stor del av sitt liv levt i något som verkligen skulle kunna benämnas proletärt armod. Hon är frånskild och har som ensamförsörjare på en knapp lön försörjt sig och framför allt de sina: två döttrar och en son. Nu är barnen vuxna, och när också den yngste har flyttat hemifrån ger ett blygsamt arv efter mamma Betty möjlighet att flytta till en modern lägenhet.

Med all denna nya frihet och växande självkänsla vågar Betty saker som hon i åratal krampaktigt har hållit ifrån sig: hon inleder ett förhållande med arbetskamraten Axel, som sedan länge har åtrått henne. Tillsammans med honom upplever hon också sitt livs äventyr: hon gör sin allra första charterresa någonsin, till Grekland. Många av dagens unga, som har varit snart sagt överallt i världen, borde läsa det här avsnittet, om hur en människa som har saknat både medel och möjligheter upplever en veckas frihet i en helt annan miljö och i ett varmare klimat.

Axel vill att Betty och han ska flytta ihop, och den önskan finns nog också hos Betty. Det som händer med Bergstöm och verkstan får sedan Axel att agera snabbare än han kanske borde: Han har levt snålt och har en mycket rejäl sparad slant, så han föreslår nu Betty att de ska köpa ett litet hus i Grekland och leva där på hans besparingar.

Då slår Betty bakut; hon väljer att stanna kvar och tar ett jobb som rörkrökare på det nya lilla företag, som bildas på ruinerna av den nedlagda verkstan.

Och här kommer vi in på det som är problemet med ”Greklandssommaren”.

För Bettys beslut att säga nej till att leva på Axels besparingar kan nog knappast tolkas som feministisk självhävdelse.

”Greklandssommaren” har nämligen en annan, betydelsebärande handling, som jag hittills inte har relaterat, den om Bettys förhållande till sina barn.

Om det bara vore för den yngre av de båda systrarna, Emma, skulle kanske en så radikal frigörelse som den Axel föreslår vara möjlig.

Men där finns också Marianne med sitt äktenskap i en annan social miljö än Bettys och så Peter, som (på ett sätt som Hamberg inte riktigt lyckas förklara) har förvandlats till ett egoistiskt monster, ständigt beredd att utnyttja allt och alla, inklusive modern.

Och när de här båda barnens liv förenas i något som i många stycken är en veritabel katastrof, väljer deras mamma att stanna på sitt jobb, i sin lägenhet – och i deras närhet. Peter ska ha barn med Annika men vill inte ha något barn (och helst inte Annika heller). Då får Marianne, som inte kan få egna barn, idén att genomföra en anhörigadoption: Hon betalar brodern en rundlig summa för barnet, och tillsammans förmår hon och Peter Annika att skriva på de nödvändiga papperen.

Så i slutet av boken drar Betty lille William – han heter så – i barnvagn, medan Marianne och hennes man är i Vietnam för att adoptera en syster åt William.

Psykologin i Bettys krampaktiga fasthållande vid den här familjegemenskapen förstår jag inte riktigt. Men kanske är bakgrunden till hennes handlande skuldkänslor över att barnen blev som de blev. Fast det senare var ju, som framgår av boken, långt ifrån bara hennes fel.