Mer banjo

Tony Trischka är en av nutidens bästa banjoister och förstås (född 1949) av en mycket yngre årgång än banjonestorn Pete Seeger.

Han har gjort mängder av plattor för Rounder, ett independentbolag med kommersiella ambitioner, men när han nu ville göra en verkligt egensinnig banjoskiva, valde han att i stället göra den på Seegers gamla bolag, som i dag heter Smithsonian Folkways. Mycket riktigt innehåller den här skivan, ”Territory” (SFW CD 40169, 2008) banjoduetter med både Pete och hans halvbror Mike Seeger, den senare också känd som medlem av bluegrassbandet The New Lost City Ramblers.

CDn innehåller för övrigt en hommage till ytterligare en medlem av The New Lost City Ramblers, ”John Cohen Blues”.

Men för att återvända till bröderna Seeger:

Tillsammans med Pete (och Bruce Molsky på fiol) gör han här ”Leatherwing Bat”, som jag nyss hörde på Seegers ”American Favorite Ballads vol 4” (Smithsonian Folkways SFW CD 40153, 2006). Seegers banjospel är det inget fel på, men eftersom han sjunger, hör man tydligt hur gammal han har blivit.

En höjdare i alla avseenden är banjoduetten med Mike Seeger, ”Noah Came to Eden”, som blir ett av den här CDns allra bästa spår genom att Mike dessutom också spelar munspel.

Bra men inte lika bra är ytterligare tre banjoduetter, ”Banjoland” (med Bill Evans) respektive ”Trompe de l’oreille” (med Bill Keith; dessutom spelar Paula Bradley piano) och så ”Old Stone Church” (med Bruce Molsky, som också spelar fiol; här spelar Paula Bradley gitarr).

Eljest tycker jag musiken på den här CDn låter allra bäst, när Tony Trischka spelar traditionellt material tillsammans med sitt senaste band: Michael Daves, gitarr och sång, Brittany Haas, fiol, och Skip Ward, bas. Det gäller redan CDns allra första låt, ”Fox Chase”, som jag också har i inspelningar med Pete Seeger. Med samma sättning blir också ”French Creek”/”Burning Springs”, ”Molly and Tenbrooks” och bluegrasstandarden ”Salt River” hörvärda.

Som solobanjoist spelar Tony Trischka tekniskt skickligt men inte lika smittsamt som Pete Seeger. Roligast att höra på är han i potpurriet ”Brightshade”/”Carolina Traveler”/”Casey Jones”.

Personligen gillar jag vidare det traditionella materialet bättre än Tony Trischkas egna kompoisitoner. Men jag vill med gillande nämna en komposition tillägnad dottern, ”Zoe”.

Slutligen finns det på den här CDn ett experimenterande, som visserligen illustrerar Trischkas bredd men som inte alltid passar åtminstone min smak. Banjo à la hawaiigitarr (i ”Hawaii Slide-O”) är kanske inte min bag. Men det finns ett roligt och hörvärt undantag, när Trischka på banjons västafrikanska föregångare, banza (jag har sett andra stavningar), spelar ”Gourd Banza”.