De byggde folkhemmet

Stora delar av industristaden Uppsala är ett minne blott: Nymans verkstäder, Slotts, Hästens skofabrik, Gahns, Uppsala kappfabrik, Pharmacia… Minnet av dessa företag och många andra vårdas av Uppsala Industriminnesförening, i vilken folk från både näringslivet och fackföreningsrörelsen (plus andra intresserade) är medlemmar. Industriminnesföreningen har med kommunalt stöd, kanaliserat via kulturnämnden, fått stora och ändamålsenliga utställnings- och sammanträdeslokaler i det före detta Nymans verkstäder, med adress Salagatan 16 A, i realiteten med ingång från S:t Olofsgatan.

I går kväll var Birgitta och jag där för invigningen av en ny, stor utställning om folkhemmets byggmästare i Uppsala. Många var där, de flesta dess värre liksom vi lika gamla som folkhemmet. Den här utställningen och de övriga i lokalerna borde många unga människor se för att förstå sin stad och dess historia.

En av de drivande krafterna i industriminnesföreningen är förra kommunalrådet (C) Roland Agius, och han hade lagom till öppnandet också lyckats färdigställa skriften ”Folkhemmets byggmästare i Uppsala”, vars bild- och textmaterial delvis är identiskt med det man hittar på utställningsskärmarna.

Den epok både utställningen och skriften främst skildrar är den från slutet av 1920-talet – märk att Per Albin Hansson höll sitt berömda folkhemstal 1928 – till mitten av 1950-talet. Vi talar alltså om den tid som var innan de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen blev dominerande, tiden också före miljonprogrammet. Det var under den nämnda perioden bostäderna byggdes av enskilda byggmästare, några av dem namnkunniga även utanför sin egen hemort; Anders Diös är ett exempel. Men tidsavgränsningen har inte gjorts slaviskt: I både utställningen och skriften finns det till exempel en bild på det hus vi bor i, på Idrottsgatan 12, byggt av Gottfrid Lindgren i mitten av 1960-talet. (Vi har bott här sen huset blev inflyttningsklart, och man ser för övrigt våra fönster – till köket och vardagsrummet – till höger om porten.)

Mycket av det som byggdes under den skildrade epoken byggdes med god kvalitet och finns alltså kvar. Senare, under miljonprogramsepoken, när man – helt begripligt – snabbt ville bygga bort bostadsbristen, hände det oftare, att man använde sig av material och metoder, som senare gav upphov till fel.

Flera av de här klassiska byggmästarna var egensinniga personer, några av dem också med facklig bakgrund. Ett exempel på det senare är före detta timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle Johansson (bland annat fackligt aktiv under storstrejken), gemenligen kallad ”Tysta Kalle”.

Bilden av dem som byggde folkhemmet skulle förstås inte vara fullständig, om man inte lät också byggnadsarbetarna komma till tals. Så sker också: vi ser bilder av byggarbetslag, byggbodar och byggarbetsplatser. Detta avsnitt i utställningen och boken kallas ”Folkhemmets byggnadsarbetare”.

Bor ni i Uppsala eller har vägarna förbi, besök gärna detta vårt eget ”Arbetets museum”! Kolla föreningens hemsida.

Den vackraste visan om kärleken

I senaste Melodikrysset spelades en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världkriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

Sången finns också inspelad på den musikaliskt betydligt tristare LPn ”Den vackraste visan” (Marilla MALP-1011, 1978) med Ing-Britt Siber och Lars Ekamn samt Einar Nilsson på piano. Musiken är i det här fallet skriven av Einar Nerman.

Arbetarrörelsen som bildnings- och kulturrörelse

Ofta saknar jag den gamla tidens arbetarrörelse, den som inte bara var en politisk rörelse i enkel mening utan också en bildnings- och kulturrörelse. Inte så att den delen skulle vara totalt utplånad; inom ABF finns fortfarande verksamheter, till och med vitala sådana, som utgör en fortsättning på det jag syftar på. Men fordom fanns det en bredd i bildnings- och kuturverksamheten, en folkrörelsekultur som genomsyrade hela rörelsen, från organisationslivet till tidningsutgivningen.

Gamla Folket i Bild fanns, och senare förde Aktuellt i politiken (s) FiB-traditionen vidare: publicerade noveller, lyrik, recensioner, författarporträtt och annat sådant. Mycket stoff av liknande slag fanns också i fackförbundspressen. Arbetarrörelsen drev två egna bokförlag, Tiden och Prisma, och KF ytterligare ett, Rabén & Sjögren. ABF drev stora Forum med ett både imponerande och brett kulturinnehåll. Brevskolan startade ett rörelseägt skivbolag.

Man kan jämföra med dagens i det här avseendet innehållsligt påvra Aktuellt i politiken. Man kan också erinra sig att LO har skrotat sina kulturpolitiska ambitioner och att den sista anrika rörelseskolan, Brunnsvik, hotas av nedläggning.

Jag fick ett brev i dag, ja en hel paketförsändelse som innehöll ett brev. Brevskrivaren, Arne Lönnquist, läser min blogg och ville påminna mig om att han 1979, när den legendariske brunnsviksrektorn Alf Ahlberg hade dött, fick in en liten minnestext i Aktuellt i politiken (s).

Arne Lönnquist från Kungälv, själv född 1930, hade mött Alf Ahlberg (född 1892) under sin tid på Brunnsvik:

”Under tiden som rektor vid Brunnsvik och folkbildare i många år har Alf betytt oerhört mycket för många människor. Inte minst för många av oss fattiga arbetarungdomar som kom till Brunnsvik. Där öppnades ’nya himlar och en ny jord’. Alf med sin personliga utstrålning och vishet var en av många lärare som skapade entusiasm som satte goda spår för livet. Vi minns honom med mycket stor tacksamhet.”

Arne bifogade till detta en dikt, ”En värld eller ingen”, som också publicerades.

Jag har vid upprepade tillfällen berättat om hur Aktuellt i politiken (s) under mina år som chefredaktör publicerade noveller och lyrik av framstående författare. Men tidningen redigerades som en folkrörelsetidning med brett innehåll, och det var en både intressant och tidssymptomatisk upplevelse att ständigt få ta emot en ström av manus – berättelser, minnen, dikter – skrivna av människor som kanske inte skulle ha kunnat forcera de spärrar som lektörerna på de stora förlagen utgjorde, men som ändå var värda en publicering i lite mer anspråkslös form: prosa under vinjetten ”X X berättar”, lyriska försök på plockavdelningen Apropå.

Arne Lönnquist har skickat mig den på eget förlag 2006 utgivna ”Skärvor ur tiden” med underrubriken ”Dikter Prosadikter 1980-2005”. Den innehåller aforistiska dikter, naturlyriska skisser, minnesbilder och en hel del annat, sådant som de stora förlagen ännu mindre skulle ge ut nu när deras lyrikutgivning kraftigt har bantats ner. Men en Aktuellt i politiken (s), som den redigerades på min tid, hade säkert publicerat ett och annat av det här på Apropå-sidan.

Bland det Arne skickade till mig i dag fanns också synopsis till en radiopjäs om Ulrich Herz (1913-2001). Jag misstänker att få i dag vet vem han var, men jag minns honom som en flitig debattör i gamla Stockholms-Tidningen, och jag har ett par böcker av honom i bokhyllan: ”Välfärdens förhistoria. Från Aristoteles till Marx” (Rabén & Sjögren, 1961) och så antologin ”Kooperativa klassiker. Dokument ur den svenska konsumentkooperationens idéhistoria” (Rabén & Sjögren, 1974).

Ulrich, kallad Uli, var av svensk härkomst men var född i Chemnitz i Tyskland, senare student i Wien. Han var en svuren motståndare till den nazifiering bland annat utbildningsväsendet i Tyskland och Österrike genomgick i början av 1930-talet, dessutom pacifist. 1934 lyckades han därför ta sig över till Sverige (Uppsala, ganska snart Stockholm) för studier. Han verkade också vid Birkagårdens folkhögskola. Vårvintern 1940 hämtades han, utan att det fanns någon rimlig anledning, av polis och internerades på Smedsbo i Kopparbergs län; Smedsbo blev ett läger för politiskt tvivelaktiga utlänningar. Där fick han sitta fram till halvårsskiftet 1942, då han släpptes fri efter det att ABFs studierektor Gunnar Hirdman hade intervenerat till hans förmån. Sextio år efter frihetsberövandet fick han ett senkommet men ändå välkommet erkännande, när han ur Anna Lindhs hand fick ta emot Illis Quorum.

Jag kan inte bedöma om Arne Lönnquists både inressanta och stringenta synopsis kunde utvecklas till en bra radiopjäs, men jag frågar mig var de media finns, där han alternativt kunde berätta den här historien.

Hur som helst har jag från honom fått ett kapitel ur hans bok från 1992, ”Ur min levnad”, där äldre människor berättar sitt livs historia. Det här kaptilet övertygar mig om att det bor en god lyssnare och berättare i Arne Lönnquist.

Det kapitlel han har skickat över i kopia handlar om en landsmaninna till mig, Vaike Toomla, gift Nordenhäll, född 1926 på Ösel (på estniska Saaremaa). Hon kom i oktober 1944, arton år gammal, som båtflykting till Slite på Gotland. Om den här damen får man veta att hon gifte sig med en svensk SSUare och deltog i det legendariska skarpnäckslägret, att hon under hela sitt liv här i Sverige har varit aktiv i ett mycket brett spektrum av folkrörelser, att hon både har demonstrerat för fred och deltagit i måndagsmötena för Baltikums frigörelse. Men allra mest blev jag gripen av den delen av hennes berättelse, som handlar om uppväxtåren på Ösel/Saaremaa fram till flykten till Sverige: Det är helt uppenbart att hon, liksom många andra ester, också lyckades se ockupationssoldaterna – ryssar så väl som tyskar – som medmänniskor. Hennes berättelse om hur hon och hennes syster på väg hem från kvällsmjölkningen tillsammans med en kaukasier från den ryska sidan och en österrikare från den tyska bakom en stor sten söker skydd undan de pågående striderna och delar mjölken med de båda soldaterna är hjärtevärmande.

Och så avslutningsvis tillbaka till utgångspunkten: Varför har arbetarrörelsen i dag inga tidningar som kan publicera den här sortens berättelser och inte bara ha rapporter från skyttegravskriget mellan regeringen och oppositionen? Har rörelsen reducerat sig själv till en krympande skara av endimensionella plakatbärare?

En riktigt bra 87:e-deckare

Ed McBains mycket omfattande författarskap rymmer många mästerliga polisrutindeckare men också, särskilt under senare år (han dog 2005), böcker som verkar vara skrivna mest på rutin.

Desto roligare är det mot den bakgrunden att kunna konstatera, att hans ”da capo”, utgiven i original 2005, på svenska i Mats Blomqvists översättning 2008 (Damm förlag), är en 87:e-deckare av bästa klass.

”da capo” handlar om seriemord, och eftersom de enskilda fallen utreds av olika polispar, får man möta hela galleriet av 87:e-poliser. Det gör att man i vanlig ordning konfronteras också med de här polisernas privata sfär och problem: Steve Carellas dotter April prövar hasch, Bert Kling har trassliga kärleksaffärer, Fat Ollie Weeks reviderar på grund av en kvinna sina fördomar och går till och med ner i vikt, och så vidare.

Dock är allt det här instoppat i huvudhandlingen med både varsam och säker hand, och huvudhandlingen är verkligen värd att följa: både spännande och tragisk.

Till att börja med tycks det inte finnas något annat samband mellan de olika morden än att offren alla, snabbt och träffsäkert, har skjutis med ett par skott från en Glock.

Läsaren börjar dock, tidigare än poliserna, ana att det kanske finns ett samband eller en bakomliggande gemensam nämnare mellan de här avrättningarna – antydningarna, avsedda för läsarna, är för övrigt mycket skickligt utplacerade av den mycket rutinerade författaren McBain.

Gradvis låter oss McBain också ana att mördaren inte är en sinnesförvirrad vettvilling utan vill hämnas de oförrätter han har utsatts för. Och de är verkligen inte små, visar det sig i bokens upplösning: de han har mördat har, dessutom inte oavsiktligt, alla bidragit till att förstöra hans liv.

Att ge kommande läsare fler detaljer vore att göra dem en otjänst. Läs själva!

Melodikrysset nr 7 2009

Det gick bra att lösa Melodikrysset i dag också, så när som på att jag inte uppfattade titeln på den låt som Sahara Hotnights sjöng. Men det var ju andra halvan av gruppnamnet som efterfrågades.

För min del gillar jag alltid barnvisefrågorna i Melodikrysset – jag har ju ofta sjungit det som spelas för och tillsammans med mina egna barn. Fast i dag var visorna så gamla att de fanns redan under min egen barndom.

Och visst sjöng vi ”Imse, Vimse spindel”, när jag gick i småskolan.

Gammal, en del av barnkulturarvet, är också ”Rida, rida ranka”, den där hästen heter Blanka. Den text som sjungs har skrivits av Hans Henric Hallbäck, men den bygger i sin tur på en ramsa av Zacharias Topelius som i sin tur bygger på ännu mycket äldre förlagor.

När jag gick i folkskolan, brukade vi ungar ofta sjunga tillsammans även på fritiden. En populär visa var då ”Igelkottaskinnet”, den som här skulle ge djuret igelkott:

Igelkottaskinnet

Och gubben han sade till gumman sin
”Kom och sätt en lapp uti byxan min,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
Och där ska ni se hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben,
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
Uti ändanom..

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom…

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?
Uti ändanom…”

”Jo, därför att du är så lat, ditt skräll
så du sitter å drar dej från morgon till kväll
uppå ändanom…”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och sen ska ni veta vad kärringen fick
uppå ändanom…

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren vände hon in,
uti ändanom…

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Ja, det var ju också en lämplig låt att spela på Alla hjärtans dag!

En annan kär gammal bekant i dag var ”Med en enkel tulipan”, som här skulle ge dels det man överräckte, en tulpan, dels det man då sa, ”Grattis!”. Texten skrevs av Åke Söderblom och musiken av Jules Sylvain.

Musik av Sylvain förekom i ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Sång om syrsor”, som dock har Gösta Rybrant som textförfattare. Både texten och musiken är fina, och vi minns gärna den här sången i Zarah Leanders tolkning. Sången är bland annat en påminnelse om det som drabbar många i min ålder, nämligen att man inte längre kan höra så bra, till exempel syrsornas sång en sommarkväll.

I dag spelades vidare en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman
Musik: Lille Bror Söderlundh

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag med musiken av Lille Bror Söderlundh i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om den här visan rekommenderar jag Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Olle Adolpson är en annan svensk visdiktare som står mitt hjärta nära; jag har mycket riktigt praktiskt taget allt av och med honom på antingen EP och LP eller CD. I dag hörde vi hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”, en skapelse vida överlägsen mycket av den populärmusik som ju så ofta handlar om kärlek.

Därmed inte sagt att jag tycker att allt det som spelas på Svensktoppen är dåligt. Nisse Hellberg, som vi i dag hörde i ”Håller min dörr på glänt”, hör till dem jag gärna lyssnar på. Jag har för övrigt en hel avdelning Wilmer X-CD i skivhyllorna.

Så har vi då kvar att redovisa svaren på de melodifestivalanknutna låtarna, hela tre till antalet med anledning av kvällens begivenhet i genren, antar jag.

En av de artister, som har förekommit i den tävlingen, är Sarah Dawn Finer, enligt min mening en fin sångerska – även om jag kanske inte tycker att ”I Remember Love” som hon gjorde i 2007 års upplaga hör till det bästa hon har gjort.

En melodifestivalartist som Anders Eldeman spelar då och då är Tommy Nilsson. I dag hörde vi hans bidrag från 1989, ”En dag”.

Ännu oftare spelar Eldeman Anna Book. Hennes ”ABC”, som vi hörde i dagens melodikryss är en äkta schlager, en sån där låt som fäster sig i musikminnet – alltså minns man den fast den förekom så tidigt som i Melodifestivalen 1986.

Det ska bli intressant att se (och höra) om någon av de låtar som spelas i kvällens uttagningsomgång har liknande överlevnadsförmåga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Johannes Brahms, Carl Nielsen, Thore Skogman, Happy Go Luckies, Pete Seeger & Mona Sahlin

I går, när jag hade ägnat hela dagen åt att förbereda Janne Sundlings intervju med mig om röstvinnande politisk musik, gick Birgitta och jag ut för att på Musikens hus höra en konsert med verk av Johannes Brahm och Carl Nielsen. Ibland blir det tvära kast i min musikvärld.

Men först skulle vi äta middag ute. Den här gången valde vi att gå på persisk restaurang, Saffran Polo på Vaksalagatan 35. Vi har varit där förr och kunde än en gång konstatera att maten var god och miljön trevlig.

Konserten med verk av Brahms och Nielsen var en i raden av våra abonnemangskonserter. Uppsala kammarorkester spelade under ledning av Paul Mägi.

Johannes Brahms (1833-1897) hör, som jag tidigare har skrivit, inte till mina personliga favoriter, men hans ”Konsert nummer 2 i B-dur för piano och orkester”, opus 83, spelades väl; för min del gillade jag särskilt andante-partiet, det näst sista i det här fyrsatsiga verket. Speciellt intressant med det här verket var, tyckte jag, greppet att integrera pianospelet i orkesterns spel, inte göra pianot till något som spelar en framträdande roll bara i solopartier. Pianosolisten, Terés Löf, var helt klart värd alla de applåder hon fick.

De flesta förknippar väl dansken Carl Nielsen (1865-1931) främst med ”Tågen letter”, på svenska ”Dimman lättar”. När Nielsens ”Symfoni i g-moll”, opus 7, uruppfördes 1894, kritiserades kompositören för drag som verkligen inte är de som utmärker ”Dimman lättar”: verkets tonartsbyten ansågs vara oroliga och våldsamma. Mina mer nutida öron är tillvanda både vid tvära kast och kraftfulla klanger, men trots att jag tyckte att det var intressant att höra den här symfonin, tyckte jag ibland att det kunde ha varit lite mer måtta på kraftfullheten. Nå, det här berodde nog trots allt mest på Nielsen, inte på Mägi och kammarorkestern.

I dag har jag alltså haft Janne Sundling här för intervjun för hans kommande bok ”Rösta!”, den där ett av kapitlen, ”Rösten för rösten”, ska handla om politisk kampanjmusik. Vi kom på god talefot med varann, vilket säkert berodde på att även min intervjuare visade sig vara förtrogen med den sorts musik det här handlar om. Han lånade också hem mina exemplar av Thore Skogmans ”Härliga värld” från Socialdemokraternas valrörelse 1968 och ”Är det sant att vårt jordbruk skall snart läggas ner?” med gruppen Happy Go Luckies från valrörelsen inför kommunalvalet 1966, då LRF och Centern drev en häftig kampanj mot (S)-regeringens planer på minskade jordbrukssubventioner. Är ni roade, finns texterna och historien bakom dem ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som tack för min medverkan fick jag av Janne Sundling hans bok ”Kult” (Stenberg-Schentz förlag, 2007). Den innehåller, i text men inte minst bild, en ”nostalgisk tillbakablick på en annan tid” – 1965-1975 – ”om II B-generationen som var både före och efter”. II B var, ska ni sentida veta, mellanöl. Den här boken innehåller nästan allt man kan förvänta sig: vad folk på den tiden lyssnade på, såg i TV, åt, drack, läste – bara en sån sak som att få en återblick på epokens serietidningar och läskmärken!

I går blev jag uppringd av kulturredaktören på Flamman (V). Han ville, på rekommendation från min vän, trubaduren Jan Hammarlund, att jag skulle skriva en längre artikel om den snart 90-årige Pete Seeger. Eftersom jag väl måste medge att jag är något av svensk expert på Pete Seeger har jag svårt att se, varför jag skulle avböja. Det blir nog en artikel.

Och i dag ringde en journalist som håller på att skriva en längre artikel om Mona Sahlin åt Expressen: han ville intervjua mig. Eftersom jag kan ana mig till vad den kommer att gå ut på, avböjde jag medverkan. Alla vet ju vad jag tyckte när hon kom på fråga som partiledare, men jag bedriver ingen vendetta mot henne och tycker dessutom i dagsläget att det är betydligt viktigare att vinna nästa val än att älta hennes tillkortakommanden.

Ni har just nu fått en sammanfattning av ett par dagar i en pensionärs liv. Och den här dagen är ju inte slut än…

Pressgrodor

Hittade via Grönköpings Veckoblad nummer 2 2009:

”Efter 18 år i branschen upphör nu min butik p. g. a. rygg- och nackskada.”

Annons i Svenska Dagbladet

”Vid 19.30 kom samtalet in till Uppsalapolisen. En man, boende i en lägenhet på Rådhusallén, hävdade att tre män slagit sönder hans lägenhet. Polisen misstänker att de kan ha gjort sig skyldiga till skadegörelse.”

Upsala Nya Tidning

Sångens makt

”Det är kraft i vårt förbund” hör till Joe Hills (1879-1915) mest sjungna sånger, kanske för att den appellerar till sammanhållning och kan appliceras på olika typer av vänsterrörelser.

Originalet, ”There Is Power In a Union”, publicerades första gången 1913 i femte upplagan av IWWs lilla röda sångbok, ”Songs To Fan the Flames of Discontent”. Som så många andra av Joe Hills (Joel Hägglunds) sånger har den en frikyrklig förlaga, ”There Is Power In the Blood of the Lamb” av Lewis E Jones (1865-1936), på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”.

Liksom i flera andra liknande fall parodierar Joe Hill den religiösa ursprungstexten och polemiserar mot den. Han gör det bland annat genom ordvrängerier: En mer näraliggande frälsning än ”the blood of the Lamb” ger ”the Grand Industrial Band”. Organisera er, arbetare i alla länder, och ni ska behärska världen!

Monica Nielsen sjöng Rune Lindströms svenska översättning, assisterad av
Lasse Bagges trio, på Olof Palmes valturné 1970. Publiken hänfördes, kokade, men folk från frikyrkor, där man var bekant med Lewis E Jones’ original, protesterade i media. Monica ändrade då ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Det är kraft i vårt förbund

Amerikansk originaltext: Joe Hill (”There Is Power In a Union”), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”, på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”)
Svensk text: Rune Lindström, 1963

Tror du på frihet och människorätt?
Kom då och var med uti våra led!
Vill du att slaven skall äta sig mätt?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft
där vi vandrar hand i hand.
Kom nu med, led vid led!
Det är kraft, det är kraft
som skall styra alla land
med vår enhets heta brand.

Tror du på paradissalarnas fröjd
men bor i barack med pöbel och pack?
Vill du ha vingar i himmelens höjd
du som svalt i klov och i black?

Det är kraft, det är kraft…

Om du på gudslammets blod blivit mätt
kom då och var med uti våra led!
Vill du ha skinka och äggomelett?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Gillar du busar som spöar dig mör,
du utanför står vår arbetarkår.
Önskar du ingenting innan du dör?
Ät ur basens hand som ett får.

Det är kraft, det är kraft…

Arbetarbröder i syd och i nord
kom och var med uti våra led!
Kräv nu vår människorätt på vår jord!
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Alternativa svenska översättningar: signaturen Sege (”Det är makt i en sådan union”), 1929, samt Ture Nerman (”Där är makt i en union”), 1951

På skiva:
Pierre Ström, Oscar Norrman & Anders Granell: ”Joe Hill lever!!!”, Riksteatern och YTF MUD-501360, 1979

There Is Power In a Union

Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joseph Hillstrom/Joel Hägglund), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”),

Would you have freedom wage slavery,
Then join in the Grand Industrial Band;
Would you from misery and hunger be free?
Then come! Do your share like a man.

There is power, there is power
In a band of Working men,
When they stand, hand in hand.
That’s a power, that’s a power
Ehat must rule in every land –
One Industrial Union Grand.

Would you have mansions of gold in the sky,
And live in a shack, way in the back?
Would you have wings up in heaven to fly,
And starve here with rags on your back?

-Chorus-

If you’ve had ’nuff of the ”blood of the lamb”,
Then join in the Grand Industrial Band;
If, for a change, you would have eggs and ham,
Then come! Do your share like a man.

-Chorus-

If you like sluggers to beat off your head,
Then don’t organize, all unions despise,
If you want nothing before you are dead,
Shake hands with your boss and look wise.

-Chorus-

Come all ye workers, from every land,
Come, join in the Grand Industrial Band,
Then we our share of this earth shall demand.
Come on! Do your share like a man.

-Chorus-

Skivinspelningar:
Entertaiment Workers: ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990)
Glazer, Joe: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, 1954 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Glazer, Joe & Friedland, Bill: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts LA 3 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Paulson, Mats: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP 20. 1968)
Phillips, Utah med flera: ”IWW Rebel Voices” (Flying Fish FF 70484, 1987)

Sverige för folket

I morgon kommer journalisten Janne Sundling hit för att intervjua mig. Eftersom intervjun ska handla om musik i valkampanjer, är det bäst att låta den äga rum här hemma, mitt bland alla skivor och sångböcker.

Boken den ska ingå i har arbetsnamnet ”Rösta!” och temat för just det här kapitlet är ”Rösten för rösten”.

En av de sånger som då måste nämnas är från mitten av 1930-talet. Den kommer alltså från den era då socialdemokratin växte sig stark och erövrade regeringsmakten.

Sångläraren Bertil Blomberg på Brunnsvik lär vara upphov till påståendet, att den här sången, som anvävndes i valrörelsen 1936, bidrog med 100.000 extra röster till Per Albin Hanssons stora valseger det året. Partimyt eller inte – politiska sånger kan ibland ligga exakt i tiden: gripa tag i sinnena, mana, elda. Kanske bidrog också grundstämningen i sången till dess popularitet just i den tid som rådde: ”Här skildras inte Sverige som främmande land, behärskat av fiender; Sverige tillhör folket”, skrev Hans Haste.

”Sverige för folket” är en sång om folkhemmet:

Sverige för folket

Svensk text: John O Ericsson, senast 1936
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934 (”Danmark for folket”)
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Sverige för folket! Väck upp i vår Nord –
samlade krafter och segrande ord –
alla som kämpar mot tryckande band
och alla dem, som skapar med sin valkiga hand,
alla, som ärligt i möda och strid
vill bygga upp i enighet en ny och bättre tid.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! Från stugor och hus
starkt skall det stiga som vårstormens brus
jubla sin sång, där pistongerna går,
gnola vid disken och skrivarens bord
och storma ut till havets folk, som gör sin bragd ombord.
Plats för oss alla- plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! I gärning och ord
plats för oss alla vid samhällets bord.
Kamp emot alla, som vill riva ned
det värn vi byggt gemensamt för vår frihet och fred.
Den sång får aldrig tystna, som vi sjöng för Sveriges skull.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sången är alltså inte svensk till sitt ursprung; den kommer från det socialdemokratiska partiet i Danmark. 1934 lade Socialdemokratiet fram programmet ”Danmark for folket”, och Oskar Hansen skrev en sång på samma tema:

Danmark for folket
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Danmark for folket,
det klinger og gror,
det er de stærke, de sejrende ord.
Hver den, der virker med evne og ånd,
og hver og en, der skaber med den barkede hånd,
hver den, der ærligt i arbejdets flid
vil bygge op den nye dag, den nye folkets tid.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
fra hytte og hus,
stærkt skal det stige som vårvindens sus,
nynne sin sang, hvor maskinerne står,
og nynne ud, hvor muldens mænd langs agrene går,
synge ved disk og ved pult på kontor
og storme ud til havets mænd langs skibes kølvandsspor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
det klinger fra nord,
plads for os alle ved samfundets bord.
Kamp imod dem, der vil storme og slå
de friheds lyse skanser, som vort folk bygger på.
Plads for hver tanke, der levende gror,
det er vor stærke tone i det store verdenskor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Det finns också en norsk version, ”Norge for folket”.

Här i Sverige torde den här sången, en gång så stor och populär, i det närmaste vara bortglömd i dag. Men den förekom fortfarande i 1963 års upplaga av ”Tidens sångbok” (Tidens förlag), och Hans Haste tog med den på sin, i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), 1976 utgivna dubbel-CD ”Arbetarrörelsens sånger” (POGO-plattan 102-103). Den framförs där av kör plus Sigurd Ågrens orkester.

Den här skivan, där i övrigt Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, innehåller centrala delar av den svenska arbetarrörelsens sångskatt. Innehållet borde återutges på CD.

Och så har man varit morfar igen

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.