Tuba som soloinstrument

Också i torsdags fick jag gå ensam på konserten med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Birgitta ligger åter inlagd på Akademiska. Det gjorde att jag heller inte åt middag på restaurang – middagarna ute före konserterna är en gemenskapshandling.

Konserten blev en positiv överraskning framför allt i fråga om två för mig nya kompositörer. Britta Byströms (född 1977) ”Persuasion” (2004) har dock redan framförts flera tiotals gånger, och när jag nu själv har fått höra den, förstår jag genast varför: den här musiken har en ovanlig och överraskande klangfärg.

Ralph Vaughan Williams (1872-1958) ”Konsert för tuba och orkester” (1954) är ett originellt verk, bland annat för att det har tuba som soloinstrument, och det framfördes här medryckande skickligt av tubaisten Simon Frisk som solist.

Richard Wagner (1813-1883) förknippar vi med pampig operamusik, och mot den bakgrunden var det naturligtvis intressant att få höra ett stycke, som benämns ”Siegfried-Idyll” (1870 en privat present till hustrun, publicerad 1877). Romantisk musik – men den här idyllen kändes inte som kvällens mest angelägna verk.

Då fångades jag mer av elegansen i Francis Poulencs (1899-1963 ”Sinfonietta” från 1947. Det här är orkestermusik, och kammarorkestern under ledning av Paul Mägi tog till vara de olika möjligheter verket erbjuder. Själv gillade jag allra mest tredje satsen, Andante cantabile.

Melodikrysset nummer 7 2012

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.

Vad ska man egentligen ha kvällstidningarna till nu när det inte längre finns torrdass där man kan torka sig i ändan med dem?

När Expressen slutade publicera serier, ett av ytterst få skäl att hålla sig med tidningen, slutade jag köpa den.

Frågan är hur jag ska göra med Aftonbladet nu. Aftonbladet har visserligen inte helt upphört med serier men har bara två kvar: Lars Mortimers ”Hälge” och så ”Wumo”, omdöpt till detta efter sina upphovmän Wulff och Morgenthaler.

Borta är Glenn McCoys ”Affe och Egon” och Bill Wattersons suveräna ”Kalle och Hobbe”. ”Kalle och Hobbe” tecknas visserligen inte längre, så där har man länge varit hänvisad till repriser. Men Maria Smedstads ”Em”, som nästan bara har hunnit debutera i Aftonbladet, har också plockats bort.

Aftonbladet har gjorts om på flera sätt, och där verkar Expressen ha visat vägen. Inte bara i fråga om serierna – Expressens relansering av galapeteriet verkar inte ha gett kollegorna på Aftonbladet någon ro, så nu har Folk i farten kommit tillbaka. Inte i sin gamla form dock, utan som en kopia av skvallertidning av typen Hänt i vecket, för att knyta an lite till dasshumorn i rubriken ovan.

Och som om det inte räckte, gör man bilagan Nöjesbladet, som följer med tidningen, och Klick! som man får betala särskilt för.

Men så finns ju ledarsidan, brukar luttrade värnare av den arbetarpress (?) som återstår säga. Jo, där finns fortfarande några läsvärda skribenter. Men var det inte den här ledarsidan som helt nyligen, med porträttbilder och allt, försökte återlansera hela det socialdemokratiska skräckkabinett som bär ansvaret för partiets degeneration?

Ett skäl att fortsätta köpa och läsa Aftonbladet finns det dock fortfarande, kulturavdelningen, faktiskt både i dess kulturorienterande och politiskt opinionsbildande roll. Men skulle man börja ”popularisera” kulturmaterialet och snäva in kulturredaktionens manöverutrymme, bortfaller faktiskt de sista substantiella skälen för tänkande människor att köpa Aftonbladet.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2012:

”Han bor i hor i hyresrätt i centrala Stockholm med hustrun Ulla.”

Svenska Dagbladet om Stefan Löfven

”Ambulans i krock – togs till sjukhus”

Rubrik i Aftonbladet.se

”Tjugotvå flickor i Uppsala kommun döptes till Alice förra året och tjugofyra till Elias.”

Upsala Nya Tidning

”Förbudsstyrelsen på besök i Helsingborg”

Facklig rapport i Elektrikern

”En betydande del av parkeringen var upptagen av fordon som i sista stund fyllde kylskåpen.”

VLT.se

Rapport om mitt hjärtas dam och hennes hjärta

Man kan nu skymta ljus i den för Birgitta allt för långa och allt för mörka tunneln: Hon skrivs in på Akademiska för kontroll den 23 februari, och klaffoperationen ska enligt planerna äga rum den 27 februari. Fast sen återstår efterkontroll och en mycket lång konvalescens.

Under den allt för långa väntan på behandling har det dock nu på slutet stött till en ny komplikation: Birgitta har, framför allt då hon reser sig upp från sittande eller liggande, ibland svårt att hålla balansen, om hon inte snabbt hittar något att stödja sig på. Hon har sålunda fallit omkull till exempel hemma på vardagsrumsgolvet och här om dan i porten, när hon kom hem från blomsteraffären och Konsum.

Påmanad av både mig och sonen, Matti, har hon därefter försökt nå läkare på Akademiska för att berätta om det här nya fenomenet. I dag har överläkaren på Hjärtkliniken, där hon upprepade gånger har varit inlagd, ringt, och när hon hade berättat för honom om sina besvär, fick hon omedelbart kallelse till undersökning i morgon på 50 F, där hon tidigare har varit inlagd.

För närvarande finns av naturliga skäl ingen säker diagnos, men det hon har råkat ut för kan till exempel vara en effekt av hjärtats nedsatta funktion, eller så kan det vara någonting i medicineringen – hon har många mediciner nu – som slår fel.

Gluggklara och Busviggo

Dottern, Kerstin, vet hur mycket hennes pappa suktar efter estniskt surbröd. Så när hon för några dar sen bakade några härligt mörka estniska limpor, skickade hon ett mejl till sin gamla estniska farsa och frågade om han ville ha ett estniskt bröd. Om!

I går tog hon med inte bara ett surbröd utan hämtade också Viggo och Klara efter skolan och kom över med dem till morfar och mormor – naturligtvis efter att först ha frågat, om mormors ömtåliga hälsa la några hinder i vägen.

Men nej, de var så välkomna allesamman, så snart var vi alla bänkade runt köksbordet för en eftermiddagsfika. Mormors hembakta kakor och även Coop Prima italienska mandelskorpor serverades, och till det drack barnen Coop Prima pressad juice utan några extra tillsatser, Viggo dock äppeljuice, medan Klara föredrog apelsinjuice.

Det var ett tag sen barnen var här hos oss nu, men de känner sig ändå mycket hemmastadda och hittar lätt saker att leka med.

De här båda syskonen leker oftast mycket bra ihop trots att det skiljer lite i ålder mellan dem, men mot slutet gick något lite över styr i en alltför våldsam lek, och Klara slog kinden mot hörnet på TV-bänken i rummet där de brukar bo när de sover över. Mycket gråt men en inte alltför allvarlig blessyr – och så kom ju mamma och tröstade.

Men dess förinnan hade Klara, mycket stolt, visat upp en mycket större skada: I skolan hade hon den här dagen tappat ytterligare en framtand, och nu hade det alltså blivit en rejäl glugg uppe under överläppen.

Till helgen ska barnens pappa, Bo, skjutsa upp dem för en veckas sportlov uppe hos farmor Kristina och farfar Olle i Sollefteå, som har blivit lite av deras vinterland. Det här att ha ett vinterland att åka till är viktigt – när våra egna barn, bland dem alltså Kerstin, var små, åkte de varje vinter upp till farmor och farfar i Juniskär utanför Sundsvall, där jag själv växte upp.

Mina bästa hälsningar till Sollefteå!

En Kokk i Årtalskrysset

Jag har tidigare efterlyst Bertil ”Blues” Johansson som konstruktör av Årtalskrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz och då fått lugnande besked: Bertil ”Blues” har bara annat för sig just nu.

Hur det är den här gången vet jag inte, men på senaste tiden har han åter igen ersatts av Björn Lundkvist. Inget ont i det i och för sig – själv får jag en liten hommage i veckans årtalskryss: EN KOKK ska den här gången bli EST. Men jag är en sån där som gärna håller mig till mina gamla favoritet.

Sarah Kinman ger en verkligen lite roligt huvudbry med Tvetydigt, och P O Carlzén lever också upp till beteckningen Kluriga korsordet. Jag noterar också att en annan gammal favorit, Anna Hagberg, i veckans Stjärnkrysset minst ligger på den angivna trepoängsnivån.

Men något ojämnare urval av världens öar, temat för veckans Hitta orden, har jag sällan sett. Mats Larsson, som gör Svåra krysset, har skärpt till sig sen han fick ta över ansvaret för detta, men han har fortfarande bristen att då och då ha med svarsord, som fordrar googlesök eller liknande. Sånt går ju alltid att lösa, men nog är det bra mycket roligare att lösa kryss som mer bygger på fantasi och associationsförmåga än på lexikalisk knappologi.

Hos Gunnar, 70

Vi är nu i den åldern, då folk omkring oss firar 70- och 75-årsdagar. I går var det 70-årskalas för Birgittas bror Gunnar hemma hos Gunnar och hans fru Annica i Täby.

Kontakten mellan syskonen i den här syskonskaran är god, men vi visste ändå inte förrän alldeles på slutet, om Birgitta med sina akuta hjärtproblem skulle kunna åka på det här kalaset. Fast Birgittas syster Karin och hennes man Hasse ställde upp och skjutsade oss i sin bil till och sen hem från Täby.

Lite illavarslande var det ändå att Birgitta, på väg hem från blomsterhandeln vid torget, föll utanför vår port – hon har på sista tiden drabbats av något som verkar vara hastigt uppdykande blodtrycksfall, och hittar hon då inte genast något att stödja sig på, faller hon omkull.

Men i väg kom vi ändå, med blomma och gemensam present från Gunnars syskon och deras respektive. Just innan vi kom fram, kom också den yngste i syskonskalan Dahl, Ragnar, i bil tillsammans med hustru Gunnel.

Så vi ställd upp oss tillsammans utanför Gunnars och Annicas hus och stämde upp dahlfamiljens speciella födelsedagssång ”Röda små smultron”.

Kalaset där inne var av trivsamt mänskliga proportioner: Gunnars och Annicas två vuxna barn, Elisabeth och Björn, skötte kök och annan markservice, och de övriga gästerna bestod av Annicas bror med hustru och så grannar och nära vänner. Det fina med kalas av den här hanterliga storleken är – förutom god mat – att man hinner prata med folk och under maten sitter runt mindre bord i ett par av husets rum.

Det här gör att samtalen i de olika grupperna kan vindla i väg dit det behagar, och det trivsamma pratet avbröts heller inte av några tal.

När vi sen bröt upp – vi gjorde det relativt tidigt för att Birgitta inte orkade så mycket – och höll på att klä på oss i hallen, kom en av de närvarande fram till mig och ville fråga mig en sak, som han tydligen hade grunnat länge på:

– Är det du som är Bo Balderson?

Det är faktiskt inte första gången jag har fått den frågan, och jag kan förstå logiken i den: jag är en person som inte bara har vistats i politikens centrum utan också har utmärkt mig för att ibland ha en ironisk distans till den politiska världen.

Men nej, det är inte jag som är Bo Balderson, säger jag – helt sanningsenligt – till den som frågar. Och så tillägger jag, att jag själv har läst Balderson och funnit honom bitvis rolig – men att hans berättelser också, för den som har varit inne i politikens centrum, ter sig lite för ytliga för att vara skrivna av någon som faktiskt själv har befunnit sig mitt inne i detta centrum.

Fast jag skulle nog kunna skriva något åt det där hållet. Risken är dock att det då skulle bli deckare som var mindre småputtriga och i stället med stänk av saltsyra.

Men borde det inte vara schlager i en schlagerfinal?

Jo, jag såg den andra deltävlingen i Melodifestivalen också. Och hittade inte någon låt som jag riktigt gillade.

Naturligtvis förstår jag den ambition av breddning till fler populärmusiknischer Christer Björkman har gett uttryck för. Men problemet är till slut ändå att ingen av låtarna i lördagens deltävling riktigt ville fästa sig i musikminnet. Ingen låt hade det där som gör en schlager till schlager: att den, och då framför allt refrängen, omedelbart sätter sig i musikminnet.

Bristen på något catchy i de tävlande låtarna försöker man nu kompensera med hjälp av artistens kläder, scenshow med dansnummer och annat liknande.

Fast heter inte tävlingen Melodifestivalen? Och hur många av dem som var med i Göteborg eller, som jag, följde tävlingen sittande i TV-soffan hemma, skulle i dag kunna sjunga någon eller några av låtarna vi hörde i lördags?

Melodikrysset nummer 6 2012

Det förargar mig när jag lyckas knäcka ett svar men inte – vilket för all del inte heller fordras – kan placera det rätt. De där personerna som vistades på en gudomlig plats var förstås Adam och Eva – men vad var det här för klassisk musik med populärtitel? Jag kan det säkert, egentligen. Men i dag vill polletten inte trilla ner.

Också en del annat var svårt, på riktigt.

Jag har för all del inte lyssnat mycket på Roxette, men deras ”The Look” var extra svår att identifiera i det här utförandet.

Ledtråden ”sjungande kusin till sjungande kusin” vet jag inte om den hjälpte så värst många, men nog var det Erland Hagegård som sjöng ”Hjärtats saga”.

Fler släktingar: Vi hörde Mikael och Lotta Ramel i pappa Povels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Den är vid det här laget en klassiker, och mängder av sådana levererade också Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Tatuerarevalsen”, som skulle ge oss verbet för tatuerarens sysselsättning, tatuera.

Fred Åkerström gav oss 1972 ”Jag ger dig min morgon”, en fin svensk version av vännen Tom Paxtons ”I Give You a Morning”. Båda finns förresten representerade i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Varför Eldeman valde att spela Freds text med Carola (2005) förstår jag inte.

Med det sista vill jag inte säga att jag har något horn i sidan till populärmusiken eller dess stjärnor eller dess musikskapare.

Jules Sylvain var faktiskt, trots sin massproduktion, en fantastisk schlagermakare. Ett av hans många örhängen fick vi höra i dag, ”Anna, du kan väl stanna”.

Däremot har jag svårt för hela uppenbarelsen Bert Karlsson. Och inte blev jag vänligare stämd av att höra honom själv sjunga ”Hoppa hulle” (1988).

Kalle Moraeus är däremot en sån där person som det är svårt att inte tycka om vad han nu än gör. Hans försök med ”Underbart” i Melodifestivalen 2010 var till exempel lovvärt. Medmusikanterna, Orsa spelmän, och hans idiom gör det lätt att placera honom i rätt landskap, Dalarna.

Steget därifrån till Michael Jackson är ganska stort, detta apropå att vi i dag hörde Jackson i ”Billie Jean”. När det gäller Jackson kan jag förstå att han blev så stor – men ändå har han aldrig hört till mina egna musikaliska favoriter.

Elvis Presley, som i dag förekom i krysset med ”Return to Sender” (1962), som skulle ge oss ordet avsändare, var en annan amerikansk artist, som man väl kan säga också krossades under sin karriär. Mycket av det han har gjort håller inte måttet, men han gjorde också fantastiska inspelningar när han var som bäst.

För egen del ska jag nu återvända till hustrun, som efter en ny undersökning på Akademiska, föregången av ett dygns fasta, är hemma igen. För att kompensera ska jag försöka hitta något riktigt gott att laga till middag i kväll.