Jan Hammarlund ger Malvina Reynolds nytt liv igen

Malvina Reynolds (1900-1978) var en mycket större låtskapare än det lilla som i dag finns med henne på CD låter ana. På Smithsonian Folkways hemsida hittar du i alla fall ett par av hennes skivor (plus några andra där hon bidrog med låtar), som går att beställa.

Mest kända är några av hennes sånger via andra delvis samtida artister, vars skivor är lättare tillgängliga också i normal skivhandel. Jag tänker då främst på Joan Baez’ insjungning av hennes ”What Have They Done To the Rain?” på ”Joan Baez In Concert” (Vanguard, VRS 9112, 1962) och Pete Seegers insjungning av ”Little Boxes” på ”We Shall Overcome” (CBS 62209, 1963). Men Pete Seeger har sjungit in många fler av Malvinas sånger.

Också Jan Hammarlund har tidigare gjort tolkningar, på svenska, av flera av Malvina Reynolds’ sånger.

Men nu har han gjort en hel fullskale-CD med material av Malvina Reynolds, dessutom sånger som oftast inte finns med i hennes sångböcker ”Little Boxes And Other Handmade Songs” (Oak Publications, 1964 – mitt exemplar är inköpt 1966) och ”The Muse of Parker Street” (Oak Publications, 1967 – mitt exemplar är inköpt 1968). I den först nämnda hittar man den av Jan Hammarlund nu insjungna ”Upside Down” från 1961, en sång om hur världen ter sig, om man ser på den i lite olika perspektiv. I den andra finns ytterligare två av sångerna på Jan Hammarlunds nya skiva: dels ”Born In the Town” från 1965, dels ”They’ve Got Everything”, inte bara en bra politisk text utan också mycket fint insjungen av Jan Hammarlund.

Malvina Reynolds stod politiskt till vänster, och följaktligen innehåller den här CDn ganska många politiska texter. Jag vill där särskilt nämna ”Upside Down”, ”Free Enterprise” och ”The Man Says Jump” som han gör med kör.

Men här finns också andra typer av låtar, flera av dem härliga, som den inledande ”My Little Guitar” och så ”Blues Street”, bland annat med Jörgen Lindström på munspel. Över huvud ger kompsättningen – till exempel med Pär Ulander på dragspel – sitt för att lyfta den här skivan långt över det ordinära.

Sist på skivan ligger tre liveinspelningar med Malvina Reynolds själv. Det ger den här CDn – ”Uncovered Malvina Reynolds” (Skördemåne SCD09, 2014) – en extra krydda, men den riktigt stora behållningen är faktiskt de nyinsjungna sångerna med Jan Hammarlund.

(S) tvåa igen i ny dansk mätning

Också i Voxmeters senaste opinionsmätning ligger Venstre, mer till höger än namnet antyder, etta med 23,1 procent. Nästan samma nivå, 23,2 procent, har partiet i Berlingske Barometer, ett sammanvägt och en smula viktat (de senaste mätningarna ges lite större betydelse) resultat av den senaste månadens mätningar, gjorda av olika opinionsmätningsföretag. Än är dock partiet inte uppe i sitt resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Tvåa ligger i den här mätningen Socialdemokratiet med 20,8 procent (21 procent i Barometern). Partiet står och stampar: går ibland upp lite, ibland ner lite och verkar ha bestående svårt att nå sitt eget valresultat 2011, 24,8 procent. Partileden och statsministern Helle Thorning-Schmidt har ändå ett överraskande starkt stöd bland danskarna. I en färsk opinionsmätning från Epinion, gjord för Berlingske, anser 47 procent av de tillfrågade, att statsministern gör ett bra eller mycket bra arbete, medan 45 procent är av motsatt uppfattning. Just nu satsar regeringen, med den ansvarige ministern, Nick Hækkerup i spetsen, på en offensiv i sjuk- och hälsovårdsfrågorna, som möjligen kan ge partiet ny vind i seglen.

Det högerpopulistiska Dansk Folkeparti hamnar med 19,7 procent på tredje plats i den här mätningen; detsamma gäller i Baromtern, där partiet rankas för 20,2 procent. Partiet ligger alltså nu på en mycket högre nivå än i valet 2011, då DF stöddes av 12,3 procent.

Socialdemokraternas kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 8,6 procent (8,4 procent i Barometern), vilket är någon procent under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Det från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti kommer i den här mätningen upp i 7,5 procent, att jämföra med 6,8 procent i Baromeern. Men än är det en bit kvar till partiets resultat i valet 2011, 9,2 procent.

I det valet fick dess konkurrent om vänsterrösterna, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, 6,7 procent. Både i den aktuella mätningen och i Barometern är partiet, med 8,3 procent respektive 9,0 procent större än SF.

Konservative Folkeparti, som är i färd med att byta partiledare, får i voxmetermätningen 6,2 procent, i Barometern 5,7 procent. Båda de här resultaten ligger över partiets resultat i folketingsvalet 2011, 4,9 procent.

Dess rival, Liberal Alliance, ligger lägre med 5,1 procent både i Voxmeter och i Barometern. Därmed ligger partiet kvar på ungefär samma nivå som i valet 2011, 5 procent.

Om man omsätter det här stödet i mandat, ser det inte så ljust ut för vänstersidan. De båda regeringspartierna plus de två vänsterpartierna i Folketinget skulle tillsammans få 79 mandat, 10 färre än i valet 2011. Det ledande regeringspartiet, Socialdemokratiet, skulle tappa 10 mandat och bara få 37 mandat.

Det blå blocket skulle få 96 mandat. Den stora vinnaren av dess partiet är Dansk Folkeparti, som jämfört med det senaste valet skulle vinna ytterligare 13 mandat.

New Orleans-jazz med Eric Clapton

Eric Clapton är en lysande musiker, en av de främsta på gitarr. Hans genialitet kommer också till sin rätt vid den konsert han genomförde 2011 i Carnegie Hall i New York tillsammans med Wynton Marsalis, sång och trumpet, och ett gäng mycket kompetenta tradjazzmusiker: Victor Goines, klarinett, Marcus Pintup, trumpet, Chris Grenshaw, trombon och en smula sång, Don Vappie, banjo, Chris Stainton, keyboard, Dan Nimmer, piano, Carlos Henriques, bas, och Ali Jackson, trummor. Clapton själv sjunger också utöver att spela gitarr.

Av Claptons egna låtar finns bara ”Layla” med, här gjord som långsam New Orleans-jazz.

Resten är traditionellt material, där det ena tävlar med det andra om att låta osedvanligt bra: ”Forty-Four” signerad Howlin’ Wolf, två låtar av W C Handy, den mycket kända ”Carless Love” och så ”Joe Turner’s Blues”, här gjord med danskomp och stämsång, ”Joliet Bound”, som finns med Memphis Minnie, den snabba och dansanta ”Kidman Blues” med flera.

I slutet av konserten ansluter Taj Mahal som gästartist. Han sjunger en sång, hämtad ur den traditionella religiösa repertoaren, ”Just a Closer Walk With Thee”, fast här gjord som tradjazz med ett långt härligt instrumentalt parti. Och så slutar konserten med en låt som jag minns som örhänge under min ungdomstid, ”Corinne, Corinne” – den har gjorts i otaliga inspelningar med otaliga artister, men här bars den upp av Taj Mahal, sång och banjo.

CDn, musikaliskt bra och jätterolig, heter ”Wynton Marsalis & Eric Clapton Play the Blues” (Reprise jazz 0 8122 79759, 2011, distribution Rhino Entertainment Company, en del av Warner).

I skarven mellan fiktion och verklighet

Woody Allens ”The Purple Rose of Cairo” – han står för både manus och regi – (”Kairos röda ros”), 1985, är inte bara en ytterst sevärd allenfilm. Den är också, med sin pendling mellan fiktion och verklighet, en mycket annorlunda allenfilm, släkt när det gäller galna infall med till exempel ”Galopperande flugan” (”Hellzapoppin”), när det gäller verklighetsflykt med Danny Kaye-filmen ”Här kommer en annan” (”The Secret Life of Walter Mitty”).

Vi befinner oss i en håla i New Jersey, och epoken är den stora amerikanska trettiotalsdepressionen.

I centrum för handlingen finner vi Cecilia (Mia Farrow), som lever ett tröstlöst liv med maken Monk (Danny Aiello), en karlslok som bedrar henne med andra damer och snabbt gör av med de slantar hon lyckas få ihop på jobbet som servitris. Undra på att hon hänger sig åt verklighetsflykt. Det gör hon genom att om och om igen se filmen ”The Purple Rose of Cairo” på ortens enda biograf. (Vi får se bitar av biograffilmen, vilket markeras genom att den är i svart-vitt, medan den övriga handling i den här filmen är filmad i färg.)

En kväll händer det märkliga: Huvudrollsfiguren i filmen, Tom Baxter (Jeff Daniels), kliver helt sonika ut ur filmduken, eftersom han om och om igen har sett henne i publiken och fattat tycke för henne. Biobesökarna – utom hon som uppenbart redan är förälskad i filmhjälten – reagerar med förvirring och panik, och ännu värre: Filmhandlingen avstannar, och de övriga skådespelarna börjar samtala om vad fan de nu ska ta sig till.

Filmhjälten Tom Baxters inträde i the real world visar sig dock innehålla komplikationer. De pengar han använder vid betalningen, när han har bjudit Cecilia på restaurang, visar sig vara leksakspengar. Och vad gör man egentligen med en tjej när man, så där som på film, har kysst henne färdigt? Roligt är det också att, på det där speciella filmviset, få se Tom i ett rejält slagsmål med Cecilias make Monk.

Sen finns det ytterligare ett problem med Toms kliv ut i verkligheten: Vad händer om det sker i fler filmkopior – och tänk om det här får efterföljd i andra filmer? Filmbranschen är oroad och sänder Gil Shepard, som också spelas av Jeff Daniels, att förmå sin rollskapelse att återgå till ordningen.

Det hela lyckas också, när Cecilia har fallit även – och mer – för Gil Shepard.

Cecilia, som i slutändan inte får Gil heller, tvingas då att återvända till sin karlslok Monk, och sen börjar alltihop på ny kula igen. Hon kompenserar genom att gå på bio, där hon om och om igen ser Fred Astaire dansa med Ginger Rogers till ”Cheek to Cheek” i filmen ”Top Hat”.

Dess förinnan har flera andra bra låtar, till exempel ”Alabamy Bound”, bidragit till att göra den här filmen inte bara sevärd utan också hörvärd.

Finland: Samlingspartiet upp, Sannfinländarna ner, Socialdemokraterna fortsatt på mycket låg nivå

Helsingin Sanomat har låtit TNS Gallup göra en partisympatigallup veckorna runt månadsskiftet juli-augusti. 2.202 personer har intervjuats, så det borde vara en hyggligt träffsäker undersökning.

För det ledande, högerborgerliga Kansallinen Kokoomus och dess nye ledare Alexander Stubb, till lika nytillträdd statsminister, går det bra. Kokoomus är med 22,1 procent ohotat största parti. I riksdagsvalet 2011 fick partiet stöd av 20,4 procent.

Oppositionspartiet Suomen Keskusta, ett lätt vänsterpopulistiskt mittenparti, tappar en smula och hamnar nu på 19,9 procent, vilket ändå är betydligt bättre än i förlustvalet 2011, då partiet bara stöddes av 15,8 procent.

Det mest glädjande med den här mätningen är att det fortsatt går utför för populistpartiet Perussuomaliset (Sannfinländarna). Det här partiet, som med 19,1 procent i valet 2011 var jämnstort med Socialdemokraterna, är nu nere på 15,9 procent.

Fast Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, som i samma val också stöddes av 19,1 procent, ligger kvar på sin historiskt låga nivå, i den aktuella mätningen 14,9 procent, vilket är en procentenhet mindre än den aktuella nivån för Sannfinländarna. Valet av ny partiledare, Antti Rinne, och dennes övertagande (från sin företrädare) av finansministerposten i regeringen har således inte – åtminstone än så länge – blivit någon opinionsmässig framgång.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som ju hoppade av från regeringskoalitionen, har däremot fått vind i seglen och får nu 9,3 procent mot 8,1 procent i valet 2011.

Men det går faktiskt bra också för Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som sitter kvar i regeringsställning. Partiet tappar visserligen en aning i den aktuella mätningen, men dess resultat där, 8,7 procent, ligger över dess resultat i valet 2011, 8,1 procent.

I regeringen sitter också Svenska Folkpartiet, som i den här mätningen får stöd av 4,5 procent, vilket är en smula över valresultatet 2011, 4,3 procent.

Regeringskoalitionens sorgebarn är Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna), som den här gången får stöd bara av 3,4 procent. Fast partiets resultat i valet 2011, 4 procent, var ju inte så mycket att yvas över heller.

Sommar i P1 med Mustafa Can

Mustafa Can avslutade årets serie av Sommar-program. Han gjorde det i en stil som påminde om Lars Ulvenstams program som under en period avslutade Sommar-serien, och han gjorde det förbannat bra.

Den här mannen, född i den turkiska delen av Kurdistan, gjorde dessutom ett program som kändes mer svenskt än nästan något annat i årets serie av sommarprogram. Han porträtterade fyra mycket gamla personer, bosatta i Västerbottens inland, och det blev ett radioprogram fyllt av kärlek och inlevelse – de här människorna fick komma till tals själva och blev inte porträtterade med en främlings distanserade blick.

Can talar dessutom en nästan idiomatisk svenska, men det finns fortfarande en liten, liten ton av något som nog inte kommer från till exempel Västerbotten eller från Skövde där han växte upp utan från Kurekan, en hotfull bakgrund i Sverigedemokraternas föreställningsvärld. Men programmet berörde inte med ett ord det senare, som är mina egna reflektioner.

Mustafa Can spelade i och för sig en låt av och med Ahmet Kaya, en kurdisk poet och låtskrivare, men han spelade också Maria Kalaniemi, Etta James, Bob Dylan (”Workingman’s Blues”), Etta James och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood i ”Summer Wine”. Och så spelade han Allan Edwalls ”Den lilla bäcken” och Ale Möllers ”Kärleksvalsen”.

Danmark: Venstre störst men strid om andraplatsen

Också i den senaste i raden av danska gallupundersökningar, från Epinion, är borgerliga Venstre största parti med 23,6 procent i stöd (i det genomsnitt av flera olika mätningar som återges i Berlingske Barometer får partiet 23,2 procent). Partiets resultat i 2011 års folketingsval var 26,7 procent.

I den aktuella mätningen får populistiska Dansk Folkeparti 20,3 procent och ligger därmed på tredje plats, och i Barometern ligger partiet med 20,4 procent också på tredje plats. I valet 2011 fick partiet bara 12,3 procent.

Socialdemokratiet är, med 20,7 procent, tvåa i den aktuella mätningen, och i Barometern får partiet, med 21,0 procent, samma placering. I valet 2011 fick partiet stöd av 24,8 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 7,9 procent (8,3 procent i Barometern). Partiet ligger därmed åter på en lägre nivå än i valet 2011, då man fick 9,5 procent.

Det från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen stöd av 6,4 procent (6,6 procent i Barometern) mot betydligt högre 9,2 procent i folketingsvalet 2011.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten, får i den aktuella mätningen 9,6 procent (9,1 procent i Barometern), mot det betydligt lägre 6,7 procent i valet.

Konservative Folkeparti (vars föreslagne nye ledare för övrigt har fått publicitet för upprepade fortkörningsböter) får hos Epinion 5,8 procent (5,6 procent i Barometern), vilket i alla fall är över valresultatet 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance slutligen får 5,2 procent både i den aktuella mätningen och i barometergenomsnittet, obetydligt över valresultatet 2011, 5,0 procent.

O, forna tiders serier i DN!

Olle Dahllöf berättar då och då Dagens Nyheters samlade seriehistoria i delavsnitt publicerade på Namn och Nytt. Det är kunnigt, roligt och mycket lärorikt.

I dag skriver han om ”Spud och Tim”, skapad av Lyman Young. Den här serien gick i DN 1958-1964, men jag har själv också läst den under namnet ”Bob och Frank” i den forna serietidningen Karl-Alfred. Dahllöfs text illustreras med en strip ur avsnittet ”Spud och Tim i Afrika”.

Det känns paradoxalt att läsa Olle Dahllöfs artiklar om DNs seriehistoria i ett skede då tidningen under sex av veckans dagar har bantat antalet serier till två – på söndagar har man fortfarande en helsida serier, bland dem Jakob Nilssons stiltrogna serieversion av Stieg Trenters deckarklassiker ”Sturemordet”.

Själv saknar jag den dagliga seriesidan i DN och då förstås också fortsättningsserierna. Varför inte återpublicera Jan Lööfs klassiker ”Felix”, nu när den har återkommit i färgversion? Och som gammal DN-läsare saknar jag också en daglig dos av Marten Toonders ”Tom Puss”.

Sommar i P1 med Loa Falkman

Loa Falkmans Sommar-program följde grundmallen för vad det här programmet har tänkts att vara: glimtar ur sommarpratarens eget liv plus musik som gärna ska knyta an till det muntligt berättade.

Loa Falkman berättade alltså om sin egen uppväxt och om hur han, trots en del handikapp, lyckades bli operasångare. Han berättade om människor han har mött – några mycket kända, till exempel Jack Nicholson (operavän som kände igen honom när han och vännen Carl Jan Granqvist inte fick plats på en fullsatt restaurang i Paris och fixade in dem). Simone de Bouvoir, boende i ett grannhus under hans parisvistelse, skyltar med sin ensamhet i ett fönster. Och så får vi möta Fantomens skapare, Lee Falk.

Det här blir roande och småputtrigt – men Loa Falkman visar sig också ha hjärta för cancersjuka barn.

Givetvis berättar Loa Falkman också om den egna operakarriären, och helt väntat – och helt korrekt, tycker jag – hämtar han mycket av den musik han spelar från operarepertoaren och den klassiska musiken i övrigt. Dessutom bjuder han på ett högst blandat knippe av låtar och artister och typer av musik: Sammy Davis, Putte Wickman, Carola, Bill Haley (”Rock Around the Clock” var hans allra första egna platta), Bertil Boo och The Real Group.

Sommar i P1 med Karin Kakan Hermansson

Karin ”Kakan” Hermansson har jag och många andra stött på som programledare i radio och medverkande i TV – dessutom verkar hon som konstnär, men den sidan av hennes verksamhet är jag inte bekant med.

Redan när hon utsågs till en av årets sommarpratare, sågade hon Sommar – bland det hon kritiserade fanns det faktum att så få personer med icke-svensk bakgrund fanns bland de utvalda sommarpratarna. Det kan det förstås ligga någonting i, men det kan ju faktiskt finnas begripliga orsaker också bakom detta: Sommar har en kåserande grundform och var alltså ursprungligen tänkt att vara musik och prat för människor i hängmattan och på badstranden, alltså i den mycket svenska sommaridyllen.

Kakan Hermansson accepterar, liksom en del andra sommarpratare, inte själva grunduppdraget och ägnar sålunda hela sitt sommarprogram åt polemik och åt att utmana invanda livsmönster. Jag är verkligen ingen åsiktspolis – jag uppskattar människor som utmanar – men just i Sommar bör det senare nog vara ett inslag som ges ett rimligt utrymme.

Kön, klass och sexualitet är alla intressanta och angelägna ämnen och de hatbrev hon läste utdrag ur är vidriga, men Sommar är kanske ändå inte rätt plattform för en person som enligt egen utsago ofta ses som ”alltid arg”.

Och så var den verklighetsbild hon förmedlade biased. Det finns ju till exempel heterosexuella män som ser kvinnor visserligen som sexuellt åtråvärda men samtidigt som jämställda medmänniskor.

Jag skulle tro att Kakan Hermansson också genom sitt låtval snarare byggde barrikader än bryggor, om nu syftet var att komma till tals med lyssnarna. ”Homophobia” med Stockholms anarkafeministkör angav tonen redan i början av programmet, och mot slutet fick vi höra ”Kill Your Boyfriend” med Candysuck.

En del artister hon spelade – Frank Zappa, Spice Girls, Robyn – är kända även för den bredare publiken, men själv gjorde jag också ett musikaliskt fynd i ”On the Day the Nazi Died” med Chumbawamba.