Sommar i P1 med Kaj Linna

Mordet 2004 i Kalamark i närheten av Piteå och den gripnes efternamn fick mig att tro att Kaj Linna var norrbottning, men den här mannen visar sig, när jag nu har läst om honom, vara född i Danmark 1962 och uppvuxen i Gislaved. Ursprungligen hade Linna ett helfinskt namn – förnamnet var Juhani.

Det var hans värv bland annat som kassaskåpsförsäljare som hade fört honom till Norrbotten, där det ju också normalt bor många finnar.

Han var väl inte i alla avseenden ett dygdemönster och blev, fast på ganska lösa grunder, gripen, åtalad och livstidsdömd för kalamarksmordet.

I sitt sommarprogram i dag berättade han, att han länge – alltför länge – var övertygad om att han skulle släppas fri, och till det obehagliga i hans berättelse hör att rättsväsendet så unisont gick in för att fälla honom och sen vägrade honom inte bara möjlighet att delta i föräldrarnas begravning utan framför allt ny prövning.

Först 2016 beviljades han resning och släpptes 2017 fri i avvaktan på Hovrättens dom. Den 11 juni kom utslaget: Han blev frikänd. Och fick 18 miljoner kronor i skadestånd – han hade ju varit felaktigt frihetsberövad rekordlänge.

Sitt ”Sommar” använde Linna till nästan 100 procent åt att rekapitulera vad som hände honom: bland annat hur han lyckades smula sönder den argumentation rättsväsendet hade byggt upp bland annat genom att förlita sig på ett uppenbarligen falskt vittnesmål. Lite för långt och detaljerat blev det här nog, men jag förstår hans ambition att redovisa alla relevanta omständigheter.

Och nu bor han på en av de mindre Kanarieöarna tillsammans med sin hustru, som han mötte som spansklärare under en del av fängelsetiden. För att klara även framtiden håller de på att bygga upp ett hotell.

Undra på att en av de första låtarna han spelar i programmet är ”Here Comes the Sun” med The Beatles.

Linna visade sig vara en betydligt mer intellektuell person, både språkligt och i sitt musikval, än vad jag hade föreställt mig, hade uppenbart också under vistelsen på Kanarieöarna lärt sig mycket mer spanska – han avslutade till exempel musikdelen med att spela ”Guantanamera” med en spanskspråkig grupp. Och så spelade han David Bowie och ganska mycket annan rockmusik.

Sommar i P1 med Bianca Ingrosso

I en presentation av söndagens sommarpratare, Bianca Ingrosso, presenteras hon som influencer och entreprenör. Inte illa om man som hon bara är 23 år. Men vad betyder de här beteckningarna i hennes fall?

Jag tycker självklart synd om henne på grund av hennes ätstörningar (bulimi), men jag har mycket svårt för de självbiografiska delarna av hennes ”Sommar”, sådant som vilda föräldrafria fester med fylla och sex och förstörelse och den falska inställsamheten gent emot föräldrarna, Emilio Ingrosso och Pernilla Wahlgren. Den senare är dotter till skådespelarparet Hans Wahlgren och Christina Schollin, men Bianca kan knappast sägas ha ärvt något av morföräldrarnas scentalang.

Men i delar av mediavärlden räcker det här för att ge en person av Bianca Ingrossos slag publicitet, och P1s sommarredaktion tycker tydligen att dotterns, Biancas, berättelse om föräldrarnas bittra skilsmässa är en bra Sommar-historia.

En del, signerat medlemmar i familjen, blev det också i musikvalet. Pappa Emilio Ingrosso spelades två gånger. Brorsan, Benjamin Ingrosso,som vann den senaste Melodifestivalen men inte fick göra något sommarprogram, kompenserades genom att få komma först i musikdelen av programmet.

Mest spelar Bianca Ingrosso musik som jag aldrig skulle komma på idén att av egen lust lyssna på, och med Molly Sandén och Sarah Dawn Finer har hon valt låtar, som inte är i min smak.

Bara ”Min tid kommer” med Håkan Hellström är OK i mina öron.

Men jag undrar alltså om Bianca Ingrossos tid någonsin kommer.

Sommar i P1 med Claes Månsson

Jag förknippar Claes Månsson främst med ”Lorry” och såg med stor förväntan fram mot att få höra honom i ”Sommar” i P1.

Och jag blev verkligen inte besviken – hans program, som i lördags inledde årets ”Sommar”, var så bra att det kommer att bli svårt att slå. Allt funkade: den personliga tonen med vittnesbörden om rädslor och tillkortakommanden, bilderna och anekdoterna ur livet på och utanför scenen och dessutom musikvalet.

Han berättade om helvetet att vara så lång, sina rädslor (bland dem att behöva framträda inför publik), skoltröttheten, klaustrofobin och rädslan för utmaningar. Men andra i hans omgivning såg hans potential och talang och lockade honom att åtminstone ställa sig på en scen, och så gick det som det gick: Han tränades av en professionell skådespelerska som en kompis hade vidtalat, sökte till Scenskolan och kom faktiskt till slut in.

Sen gick det väl för honom. Han fick bland annat erbjudande om att få börja på Dramaten.

Där blev han kvar länge. Men i stället för att ägna sig åt sällskapsliv med kollegerna, gick han efter jobbet hem till familjen. För övrigt berättar han några mycket roliga historier både om sonen och om dottern. Har ni inte redan lyssnat på det här programmet, tycker jag att ni ska göra det – det finns på nätet.

Dessutom innehåller Claes Månssons ”Sommar” mängder av bra musik. Jag konstaterar att jag i min egen skivsamling har större delen av de artister och låtar han spelade, till exempel ”Girl From the North Country” (Johnny Cash, Bob Dylan), ”De sålde sina hemman” med Jan Johansson och Georg Riedel (som jag rent av har träffat några gånger), Leonard Cohen (”Famous Blue Raincoat”), Simon & Garfunkel med ”Mrs Robinson”, Mark Kopfler & Emmilou Harris, den senare två gånger, ”La Mer” med Charles Trenet, Glenn Gould med Goldberg-variationerna och U2 med ”I Still Havn’t Found What I’m Looking For”.

Vilken öppning på ”Sommar”!

Melodikrysset nummer 25 2018

I morse var jag uppe klockan 07.00, bland annat för att med tanke på Melodikrysset hinna kolla att datorn funkade. Det gjorde den, men bloggen har av okänd anledning blivit jättestor och skrivfältet nästan ohanterligt.

Jag föredrar upprepning och lugn och ro.

Själva Melodikrysset var inte hopplöst svårt, men visst innehöll krysset frågor som jag inte spontant klarade.

Jag har till exempel aldrig sett sjuttiotalsserien ”De fattiga och de rika”, men titeln (i original ”Rich Man, Poor Man”) antyder ju ett motsatsförhållande.

Gustav Mahler har vi faktiskt en hel box musik av, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i hans musik, fick jag så småningom hjälp genom att ha varannan bokstav i efternamnet. Och födelse- och dödsåret, som Anders Eldeman nämnde, 1860 och 1911, bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Och som vanligt blev jag förbannad, när Eldeman åter gjorde en dubbelfråga av två som inte har något naturligt samband med varann. På ”I Eksjö stad på Ränneslätt” med text av Albert Engström – Eksjö definierades som småländsk tätort, följde svaret på frågan ”Vad efterfrågades?”, nämligen is. Vi fick nämligen höra Povel Ramels 1964 lanserade ”Varför är där ingen is till punschen?”, som ju också handlar om fattiga och rika.

Ett motsatspar fanns också i disneyfilmen från 1991, ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”). I dag fick vi höra den med Sofia Källgren.

Laura Ingalls Wilders läsvärda bokserie har jag läst och har i bokhyllan, och jag har också sett TV-serien från 1974-1983, i Sverige ”Lilla huset på prärien” och visad i svensk TV från 1979. Varför har de här klassiska barnböckerna, i original utgivna 1932-1971, försvunnit ur bokhandelssortimentet?

Därmed är vi inne på film, och visst har jag sett ”Zorba the Greek” med ”Zorbas dans”, visad i Sverige 1965. Jag startade här med att redovisa den engelska filmtiteln, av vilken det ju framgår, att Zorba var grek.

Linda Bengtzing har aldrig hört till mina personliga favoriter, men tillsammans med Markoolio gjorde hon 2007 en schlagerparodi, ”Värsta låten”, som hade sina poänger men inte kom med i Melodifestivalen.

Sven Ingvars är ett dansband, som faktiskt gjorde många låtar med schlagerkvalitet. Ett exempel är ”Säg inte nej, säg kanske (kanske, kanske)”. Varför vi i dag fick höra den med The Steelmen undandrar sig mitt förstånd, men Eldeman behövde väl en version utan text.

Också Ted Gärdestad har jag alltid gillat, och här hjälpte det inte att ”Jag vill ha en egen måne” framfördes i en instrumental version.

Veronica Maggio har gjort en hel del hörbart, och hennes ”Hela huset” från 2013 blir inte sämre av Håkan Hellströms medverkan.

Och Beatles har jag allt av på skiva. Och eftersom ”Yellow Submarine” från 1976 spelades, klarar jag också att den skrevs av John Lennon och att talpartiet framfördes av Ringo Starr.

Vi hörde slutligen Ulla Sallert sjunga ”Älskliga blommor små”, skriven av Evert Taube.

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller bland annat ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

”Älskliga blommor små” hittar du också i en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Våt början på midsommar

I Tove Janssons underbara ”Farlig midsommar” går Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan sju varv runt sig själva medan de brummar och stampar i marken och går sedan baklänges mot en brunn för att få se vem de ska gifta sig med. Som jag minns det – jag har inte boken här i Öregrund – säger Snorkfröken dess förinnan, eftersom den här riten måste genomföras under tystnad: Och hur får man upp honom?

Själv har jag i dag inte ens gått ner till Hembygdsgården för att se på dansen kring midsommarstången – mer skulle jag inte orka – men jag har förstås haft på mig den nya, fina marimekkoskjortan jag fick av hustrun på 81-årsdagen. Dessutom regnade det tidigare i dag. Fast regnet behövdes faktiskt. Under den lånvariga torkan har trädgården längtat efter vatten.

Så Birgitta och jag har varit inne, och jag har stått för midsommarmaten.

Det blev en klassisk midsommarslunch: fyra sorters sill plus ansjovisfiléer från Abba och till det kokt färskpotatis, klippt dill och gräslök plus gräddfil. Till det här drack vi alkoholfri Carlsberg.

Till middag serverade jag skivad prosciuttoskinka, pain riche och en stor skål med färska, rensade och sköljda rädisor. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Senare under kvällen blev det stora och söta skånska jordgubbar med sockerfri glass.

Därefter blev det TV.

Jag har tidigare sett Ingmar Bergmans filmatisering av Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika” med Lars Ekborg och Harriet Andersson i huvudrollerna – recension finns ovan under Kulturspegeln, Film – och både jag och Birgitta läste boken som följetong i gamla Folket i Bild.

Fogelström var, liksom jag själv, vänstersocialdemokrat, och eftersom han under lång tid var andreredaktör för Folket i Bild, gillade han min omgörning av Aktuellt i politiken (s)
till en mix av politisk tidskrift och familjetidning à la FiB. Så jag fick, givetvis mot betalning, rätt att i nummer 7-9 1971 publicera hans ”Hattmakarens dotter” som följetong, och mer blev det i nummer 20 1977-7 1978: ”Läraren i Maria skola” plus ”De starka och de svaga”.

Dagens AiP är åter något helt annat, en politisk nyhetstidning.

81-årsdagen

I går, den 19 juni, var det min 81-årsdag. Av de ursprungligen fem medlemmarna i den estniska flyktingfamilj jag kommer från är fyra – pappa, mamma och två yngre bröder – döda, och vid ett besök nyligen i min skol- och ungdomstids Juniskär med omnejd fick jag möjlighet att besöka Mjösunds kyrkogård i Njurunda och plantera vita bondrosor och liljekonvaljer på familjegraven.

Själv vill jag inte hamna i just den graven – jag vill, när det blir min tur, dela grav med min livsledsagare Birgitta, och vi kommer att hamna på en kyrkogård i Uppsala, där vi är nåbara för barn och barnbarn.

När det blir, vet vi förstås inte, men jag känner ju hur kroppen och olika delar av dess funktioner – syn, hörsel, balanssinne och så vidare – drabbas i takt med den stigande åldern. Min husläkare har remitterat mig till olika specialister för ett slags generalbesiktning, och med dagens post kom ett besked från min hjärtläkare, Johan Lugnegård på hjärtmottagningen på Akademiska:

”Hej Enn!

Jag har nu tittat igenom dina senaste undersökningar tillsammans med övriga kollegor. Klaffen mellan vänster kammare och stora kroppspulsådern, aortaklaffen, är förträngd men inte uttalat och vi bedömer inte att man ska göra någon form av ingrepp då det skulle medföra en mycket hög risk med tanke på dina övriga sjukdomar.

Jag fortsätter att kalla dig årligen men du får höra av dig vid behov per telefon.”

Det här är ju ändå ett efter omständigheterna positivt besked, men eftersom jag har många krämpor, vet man ju ändå inte, när kroppen lägger av för gott.

* * *

Men för att gå över till något roligare: Hustrun uppvaktade mig på sängen med anledning av födelsedagen, kom in i sovrummet med pioner från trädgården plus födelsedagspresenter.

Jag fick bland annat en ny Marimekko-skjorta – årets variant har breda ljusgröna ränder och smala vita – och löfte om en bättre middag på Melker Anderssons krog Bojabäs nere i hamnen.

Sen fick jag Jan Lundgrens CD ”The Ystad Concert – A Tribute to Jan Johansson” och två DVD, dels Aku Louhimies’ nya version av Väinö Linnas ”Okänd soldat”, dels boxen ”Svenska musiklegender på film”. Med de senare avses Jussi Björling, Zarah Leander, Evert Taube och Alice Babs.

Men det mesta var böcker, gradvis inköpta via Böckernas klubb, som Birgitta är medlem i.

Eftersom jag trots min höga ålder fortsätter att läsa barn- och ungdomsböcker, fanns det en mycket stor andel sådana bland presenterna, till exempel den till senaste julen utgivna ”Räven och Tomten” av Astrid Lindgren, illustrerad av suveräna Eva Eriksson. Jag fick också Modernistas nyutgåva av Maria Gripes, av maken Harald Gripe illustrerade trilogi om Hugo och Josefin. Intressant ska det också bli att få ta del av Lev Tolstojs ”Fabler och andra berättelser”. Och så har jag fått Barbro Lindgrens (text) och Anna Höglunds (bild) djärva nytolkning av Shakespeares ”Hamlet”, ”Titta Hamlet”, avsedd för barn i pekboksåldern.

Som brygga över till vuxenboksvärlden kan jag nämna Bengt af Klintbergs ”Påskharen”, folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda.

En enda ny skönlitterär bok för vuxna blev det den här gången: ”Främlingen” av Stefan Hertmans. Den utspelar sig under korsfarartiden, och i historiens centrum finns kärleken mellan en normandisk kvinna och en jude.

Och då passar det väl bra med en bok också med den nya samlade översättningen av ”Dödahavsrullarna”.

Birgitta vet att jag är starkt intresserad av Ingmar Bergman och hans filmer – läs gärna mina bergmanrecensioner under Kulturspegeln, Film – och har därför gett mig en bok, som vidgar bilden av honom, Jan Holmbergs ”Författaren Ingmar Bergman”.

Hon vet också att jag är starkt intresserad av de nordiska grannländerna och deras historia, till exempel det blodiga inbördeskriget mellan vita och röda i vårt östra grannland. Så bland böckerna jag fick av henne fanns Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs tegelsten ”Finska inbördeskriget”.

Det här blev kanske mer detaljerat än det borde vara, men texten säger faktiskt ganska mycket om både mina och om Birgittas intressen i livet.

När jag sen kom ut i köket, fanns där framdukad en av Birgitta egenhändigt skapad smörgåstårta och en bukett med rosor i två färger.

* * *

Efter frukost började jag ganska snart klä mig propert, eftersom vi av landshövdingen var bjudna på tidig middag för årets hedersupplänning – Birgitta är själv en sådan, och jag bjuds med i egenskap av hennes make.

Jag höll på och krånglade med de motsträviga manschettknapparna, finska i blå och svart emalj, när sonen, Matti och hans båda småflickor, Ella och Sofia, tågade in med var sin fin pelargon att överlämna till pappa/farfar. Lilla Sofia har varit förkyld, och Matti hade ringt Birgitta och sagt, att de inte kunde komma (de skulle egentligen ha kommit dan före den egentliga födelsedagen), men läget hade uppenbarligen ändrats till det bättre. Jag visste också att Kerstin, dottern, inte kunde komma, eftersom hon den här veckan jobbar natt.

Men här var alltså Matti med de yngsta barnbarnen, och Matti tog en bild av mig, klädd i mörk kostym och med slips i de estniska flaggfärgerna blått, svart och vitt, och Birgitta klädd i den Marimekko-klänning hon bar på morgonen – senare, före avfärden till Uppsala, bytte hon till en annan klänning. Och så ställde sig småflickorna tillsammans med farfar och farmor bredvid mitt stenparti, det som Birgitta inför födelsedagen har rensat och planterat nya växter i, och Matti fotograferade oss.

Eftersom jag och Birgitta skulle på landshövdingemiddag i Uppsala, blev det här ett kort besök, alltför kort, men barnen hann ränna runt i vår kuperade och spännande trädgård, och Ella sa tydligt, att hon egentligen skulle ha velat stanna kvar längre.

* * *

Men farmor och farfar skulle alltså till hedersupplänningsmiddagen på Uppsala slott.

Till årets hedersupplänning hade utsetts Mariet Ghadimi, själv född i Iran men egentligen armenier, dock sedan länge bosatt i invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Hon har gjort en strong insats mot hedersrelaterat våld, bland annat genom att grunda organisationen Tjejers rätt i samhället.

Vi hälsades välkomna av landshövding Göran Enander och hans hustru, Monika Sarstad, men jag tänker här inte räkna upp alla gästerna. Jag hade som bordsdam Pernilla Svärdson, maka till fjolårets pristagare, Pär Svärdson från Apotea. Vid bordsändan bredvid mig satt Anders Olof Franzén, gift med den tidigare pristagaren Ulrika Knutsson. Ett snäpp åt höger satt den TV-kände Knut Knutson. Min hustru hade Hans Dalborg till bordet. Bland dem som jag känner sedan länge fanns också Hans och Karin Alsén – jag känner Hans allt sedan hans tid som partiombudsman, men han har bland mycket annat också varit landshövding i Uppsala – Stig Strömholm och OD-dirigenten Cecilia Rydinger Alin.

Vi bjöds på en god och vällagad middag: stekt sparris med parmesanströssel och ruccola, hjortentrecôte från Klippingeberg med rödvinssås, färskpotatis och sallad, osttallrik från Skogsbackens mejeri samt hemkokt marmelad, pannacotta med jordgubbar och sist kaffe.

Det serverades förstås vin och cognac, men det var inte bara jag och hustrun som genomgående valde alkoholfria alternativ.

Melodikrysset nummer 24 2018

Ganska många av mina läsare, bland dem alla ni som brukar kolla mina svar på veckans melodikryss, undrar nog, vart jag har tagit vägen.

För drygt en vecka sen var jag på en nostalgiresa till mina pojk- och ungdomsårsårs Juniskär med omnejd och min gamla skolstad Sundsvall. Jag fick den här resan av min son, Matti, som själv tillsammans med sin syster Kerstin tillbringade både sommarveckor och sportlov hos farmor oh farfar i det hus i Juniskär där jag växte upp. Senare var han där tillsammans med mig för att hälsa på husets ägare, Kjell Nordin, nu död även han – men vi hade av dem som nu äger huset välkomnats att hälsa på och fritt ta bilder både inom- och utomhus. Vi var också i Löran där pappas båt och andra båtar med estniska och ingermanländska flyktingar kom i land hösten 1944.

Jag ska i en separat text senare berätta mer om den här resan tillbaka till det förflutna.

Den senaste lördagen var jag dock tillbaka i Öregrund och hade för avsikt att som vanligt lösa och lägga ut en text om veckans melodikryss.

Men jag drabbades av ett fullkomligt obegripligt datorstopp, verkade vara utspärrad från internet. Jag hade efter veckohelgen tänkt ringa vår servicefirma i Östhammar men fann i dag plötsligt att datorn hade kommit ut på nätet igen. Jag har faktiskt ingen aning om vad det här berodde på.

Nu har jag alltså lyssnat på veckans kryss på nätet och löst det – egentligen fanns där inget som var särskilt svårt.

Det gällde också den första av de två dubbelfrågorna. Jag är ju tillräckligt gammal för att minnas unga Anita Hegelands stora hit från 1970, ”Mitt sommarlov”, i dag spelad i en instrumental version. Och av Povel Ramels ”The gräsänkling blues” från 1951 kan jag delar av texten utantill: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”. Fast i dag hörde vi den med Mikael och Ulrich Neumann.

Varför Anders Eldeman har gjort en dubbelfråga av de här två låtarna vet nog bara han. Sommartema finns det i och för sig i båda texterna, men flera av dagens ljudillustrationer hade ju det.

Redan allra första låten, Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, har ju det, och även om vi i dag fick höra den instrumentalt, har vi ju otaliga gånger hört den här låten sjungas som allsång i ”Allsång på Skansen”.

När det gäller Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”, har jag inte bara sjungit den under läroverkstiden – jag har också, som journalist, varit på en centerstämma i hans gamla hemstad Vänersborg. Jag förstår ju att Eldeman ville göra den här fina melodin svårare att identifiera, men varför i helskotta valde han en dansbandsversion med The Sleepwalkers?

Och så avslutades dagens kryss med ”Sommarnatt”, en hit 1980 med göteborgska ”Snowstorm” (!). Särskilt refrängen är lätt att känna igen, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Dess förinnan hade vi fått höra Lill Lindfors sjunga sin och Tommy Nilssons ”Där under äppelträdet väckte jag dig”, en tonsättning av en text hämtad ur ”Höga visan” i Bibeln.

”Come Fly With Me”, som Frank Sinatra hade en stor hit med 1958 men som vi i dag hörde i en gitarrversion, handlar inte om himlens änglar.

Wolfgang Amadeus Mozarts opera från 1791, ”Trollflöjten”, har jag sett och lyssnat på flera gånger. Det är ett helt underbart verk, men jag ställer mig förstås kallsinnig till delar av dess innehåll.

Men också musikaliskt betydligt enklare verk kan ha sin charm. Ett exempel är ”Kan du vissla, Johanna? Ja, visst kan jag det”, vars melodi och text skrevs 1932 av Sten Axelsson och Åke Söderblom.

Jag är som bekant ingen dansbandsentusiast, men dansband har faktiskt lyckats spela in låtar som med rätta blev schlager. ”Jag vill vara din, Margareta”, med Sten & Stanley 1976, är ett exempel.

Och ”Spinning Wheel” från 1968, med Blood, Sweat and Tears, var värd att lyssna på den också. Här skulle vi översätta det amerikanska gruppnamnet till svenska: ”Blod, svett och tårar”.

Och jag hade heller inget mot att få höra en mycket senare importlåt, ”Hello” från 2015 med Adele.

Sen är det bara ”Igelkotten Ivar” kvar, exekverad av Magnus Härenstam och mycket saknad liksom kollegerna Brasse Brännström och Eva Remaeus.

Jag håller på kvalitet, även inom barnkulturen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 7 2018:

”Sålde sjuk hund – fick avlivas.”

SKD.se

* * *

”Satsning på vård och nya tågstopp i grönblå budget.”

Borås Tidning

Den dialektiska materialismen som rocklåt om avstaliniseringen

I Jörn Donners “Rapport från Donau” (Bonniers, 1962) innehåller trettonde kapitlet ett välskrivet och träffande porträtt av Helmut Qualtinger. Här ett litet utsnitt om personen Qualtinger:

“Helmut Qualtinger är född i Wien 1928, son till en skollärare.

Under slutet av världskriget blev han kommunist, fördelade illegala tidningar och häktades av Gestapo. Efter kriget var han inte kommunist mer, men förblev socialist. Ryssarna häktade honom som antikommunist. Han studerade medicin men blev inte läkare. Vid början av femtitalet kom han samman med de människor som gav nytt liv åt den satiriska kabarén i Wien: Carl Merz, Gerhard Bronner, Peter Wehle, Friedrich Torberg, Louise Martini, Hans Weigel och andra. Han blev känd och uppskattad som skådespelare och vissångare, som kabaréartist.”

Den 26 september 1963 skrev jag, som vanligt anonymt, följande i Aftonbladets kulturavdelning Innerspalten:

HELMUT
QUALTINGER

Man förleds ibland att tro, att alla politiska sånger kommer från USA. Här i Europa har vi Brecht, men vad mer?

I “Rapport från Donau” (1962) skriver Jörn Donner om den österrikiske kabaréartisten Helmut Qualtinger. Mest handlar det om Herr Karl, “det ofrivilliga självporträttet över ett mänskligt tillstånd av österrikisk kulör, och detta tillstånd är inte alls speciellt komiskt och inte heller angenämt”, för att tala med Hans Weigel. Herr Karl är en scenmonolog om medelösterrikaren, skriven av Helmut Qualtinger och Carl Merz och spelad av Qualtinger. Huvudpersonen är den evige jasägaren gestaltad av Qualtinger som en fet, medelålders man med hitlermustasch, med hatt på huvudet och iförd smutsig arbetsrock.

På trettitalet var Herr Karl sosse; “då var alla socialister”. Men sen kom Dolfuss, och han vann givetvis Herr Karls gillande. Efter den tyska inmarschen var Herr Karl nazist, efter den ryska kommunist. Nu röstar han på Volkspartei.

Vi har lyssnat på Qualtingers monolog och en annan skiva, härstammande från hans kabaré, “Bundesbahn Blues”, som handlar om de österrikiska statsjärnvägarna. Goda vänner hade hemfört dem från Wien.

Förgäves har vi därefter försökt få tag i dem i svenska skivaffärer. Våra vänner på Sieverths i Uppsala hjälpte oss dock att skaffa en annan LP med Vienna Midnight Cabaret, “Glasl vor´m Aug”, där Qualtinger förekommer tillsammans med Gerhard Bronner, Carl Merz, Louise Martini, Rosemarie Thon, Karl Hackenberg och Johann Slenka. Den är utgiven av Amadeo (AVRS 8057) och innehåller några fina nummer, till exempel “Das becoverte Girl” och “Der Kreisverkehr”, som är musikaliskt njutbara i hög grad.

Det mest fantastiska på skivan är emellertid “Der dialektische Materialismus-Rock”, som handlar om avstaliniseringen i öst. Sången pendlar mellan rysk folkton och rock and roll; rätt som det är kommer en barnkör in och sjunger om Ulbricht. Vi har fått flera parties att bryta samman genom att oförmedlat spela den som dansmusik.

Vi försäkrar, att Helmut Qualtinger och hans wienska vänner är värda att bli bekanta med.

* * *

Der Dialektische Materialismus-Rock

Text: Gerhard Bronner

Weil der Komsomol
Immer nur dem Fortschritt dienen soll
Tanzen alle stolzen
Jungen Komsomolzen
Rock ’n’ Roll!
Von Sebastopol
Bis nach Wladiwostok ist man toll
Jeder alte Sowjet
Tanzt anstatt Krakowiak
Nur mehr Rock ’n’ Roll!
Und zwar den Bublitschki-Rock
Und den Bublitschki-Roll
Und den Stenka-Rasin-Stomp
Und den Wolgaschlepper-Jump
Tschidi bum-bum!

Eij juchnjem!

See you later

Eij juchnjem!

Alligator!

Eschtjo rasik!

Tutti frutti!

Hej Genossen, da muss ich protestieren –
Ihr vergesst auf die Linie der Partei!
(Heij!)
Rock ’n’ Roll muss man revidieren –
Wir bleiben immer linientreu!
Wir tanzen nur den Antiformalismus-Rock
Den dialektischen Materialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Wir tanzen nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock
Und den Jazzenthusiastenschmock-Rock!

Ulbricht, Pieck und Grotewohl
Die tanzen alle Rock ’n’ Roll
Der Tschu En Lai
Ist auch dabei
Und Molotow
Tanzt Rock und Rollotow!

– – –

One, two, three, four, five, six, seven, eight, nine, ten, Bub, Dam, König, As!
Rock!
(Heij!)
Heute zieht der gschupfte Ferdl frische Socken an
Rot und rot gestreift, sonst fühlt er sich nicht wohl
(Heij!)
Schmiert mit feinster Margarine seine Locken an
Und er parfümiert sich gründlich mit Lysol
(Heij!)
Weil der Komsomol in Sebastopol
Tanzt lienientreuen Rock ’n’ Roll!
Und zwar den

Antiformalismus Rock
Den dialektischen Meterialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Er tanzt nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock –
Und jeder nennt’s
Koexistenz!

Låten, med Qualtinger som huvudaktör, finns på You Tube.

Philomenas son visar sig ha dött i aids men är nu begravd i trädgården till det kloster där han föddes

Irländarna har just i en folkomröstning med stor majoritet sagt ja till legala aborter, men länge hade Irland, som ju är strängt katolskt, ett strikt förbud mot sådana.

Den brittiska filmen ”Philomena”, från 2013 och med Stephen Frears som regissör, för oss tillbaka till 1950-talet, då aborter fortfarande var otänkbara och unga kvinnor, som hade haft sex med oplanerade påföljder, i likhet med Philomena Lee (som ung spelad av Sophie Kennedy Clark) tvingades föda under smärta, sedan fick träffa sina barn bara korta stunder och till slut måste uthärda att se dem adopteras bort. I Philomenas fall var sonen tre, när ett amerikanskt par beslöt sig för att adoptera honom. Genom ett fönster i klostret ser hon det här hända, och hon får inte ens chansen att säga farväl till honom, fast hon själv finns kvar i klostret.

Årtionden därefter, när hon är pensionerad (och nu spelas av Judi Dench), återvänder hon till klostret tillsammans med den nyss sparkade journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan), som har blivit intresserad av hennes livshistoria. De är ett omaka par inte bara till åldern – hon är fortfarande troende katolik, medan han saknar religiös tro. Men det här leder ingen vart: De får inte träffa någon från den tiden då allt det här hände och får dessutom veta, att alla handlingar från då har brunnit upp i en eldsvåda.

Det visar sig dock att många av dem som adopterade barn från det här klostret var amerikanska katoliker, och Sixsmith lyckas locka en ansvarig på sin gamla redaktion att betala en forskningsresa till USA åt honom och Philomena.

Mycket letande leder dock bara till upptäckten att den bortadopterade sonen Anthony, som i USA fick namnet Michael Hess, är död. Mer letande får dem att förstå, att Hess trots uppdrag för de republikanska presidenterna Reagan och Bush, höll tyst om sin homosexualitet. Ytterligare forskning visar, att Hess under en lång period som hemlig partner hade en man med namnet Pete Olsson, i filmen spelad av Peter Hermann.

För att kunna spåra den i aids döda Michael/Anthony, försöker de få kontakt med Dahllof, som dock inte svarar i telefon. Till slut lokaliserar de hans hem, men Sixsmith blir avvisad vid dörren. Då går Philomena upp till dörren och ringer på, och efter att Dahllof först har fått ett ännu värre raseriutbrott, släpps hon, efter att ha förklarat att hon är Michaels mamma, in och historien får sin lösning. Det visar sig att också Michael/Anthony åkte till sitt ursprungsland för att leta efter sin mamma men heller inte fick några upplysningar i klostret.

Och när han sedan dog i aids, begravdes han i hemlighet bland andra döda med bakgrund i klostret utanför detta.

Så det hela ändar i att Philomena och Sixsmith återvänder till klostret för att söka efter hennes sons grav. Först möts de av en mur av tystnad, men sen bryter Sixsmith den här skyddsvallen och hittar Sister Hildegard (Barbara Jefford), som har all nödvändig kunskap och dessutom sitt gamla hat mot utomäktenskapliga förbindelser kvar.

Men graven finns därute, och Philomena kan ta slutligt farväl av sin son.

Sin katolska tro håller hon fortsatt fast vid, men nu går hon med på att Sixsmith får lov att publicera hennes och sonens tragiska historia.