Sommar i P1 med Liza Marklund

4 juli 2015 22:41 | Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, på en tidning som har lånat drag av både Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte så viktigt, men Marklund kan alltså den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i många av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

Det första uppehållet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett på så nära håll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

Det som stack ut i hennes musikval också i övrigt var sådant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

Men den historien slutade lyckligt.

Melodikrysset nummer 27 2015

4 juli 2015 12:32 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Den plötsliga värmeböljan har, trots att vi har fläkt, förvandlat vår lantliga boning till något bastulikt. Öppnar man en dörr eller ett fönster, får det ingen effekt, eftersom det är lika varmt där ute, och dessutom får man då in flugor, som också de gör sitt bästa för att hålla en vaken. Jag har ett par nätter, bland annat i natt, försökt parera det här genom att sova i min laminostol i TV-rummet.

Men upp kom jag, som vanligt i god tid för Melodikrysset.

Som mina läsare har kunnat konstatera, har jag en hygglig bredd i mitt musikkunnande, men också jag har luckor. Att dessa ofta finns i den utländska populärmusiken från 1980-talet har säkert som främsta förklaring, att jag då dels läste godnattsagor för våra barn på kvällarna, dels använde övrig kvällstid till att skriva recensioner.

Så den amerikansk-brittiska gruppen Foreigner som under det aktuella årtiondet gjorde ”I Wanna Know What Love Is” minns jag faktiskt inte.

Och av samma skäl kommer jag inte i håg Chris de Burghs ”Lady In Red” från 1986.

Annat, däribland dansbandsartad musik, har jag försökt hålla ifrån mig. Men Christer Sjögrens och Vikingarnas tyska utflykter minns jag i alla fall, och det är ju inte särskilt långsökt att översätta ”Du är min sommar Marie” till ”Schenk mir den Sommer Marie”.

Alla de coverprogram som görs i TV4 orkar jag inte följa, men inte bara Magnus Uggla utan också Olle Ljungström har jag lyssnat på var och en för sig. Ljungströms ”Jag och min far” är för övrigt en bra låt.

Som mina läsare vet, följde och kommenterade jag hela Melodifestivalen. Där hörde jag bland annat Mariette i ”Don’t Stop Believing” med Miss Li bland upphovspersonerna.

Steget från den till ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” kan tyckas långt, men det finns en sammanbindande länk: Thore Skogman, som tillsammans med Sigge Fürst sjöng den här sången, valturnerade tillsammans med Sten Andersson (S), och han gjorde det av politisk övertygelse, och Miss Li har jag hört vid en socialdemokratisk partikongress.

Det här betyder dock inte att jag för den skull haussar allt Skogman och Miss Li gör – båda har gjort mycket bättre saker än det som spelades i dagens kryss.

En suveränt bra vokalgrupp är The Real Group, som vi i dag hörde i ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Omdömet om dem fäller jag varken för att jag gillar andlig musik eller för att gruppen när den här skivan spelades in som en av medlemmarna hade Peder Karlsson, vars båda föräldrar jag kände (mamman är död) och som helt nyligen var hemma hos oss för att intervjua min hustru.

Därifrån kan steget tyckas vara kort till ”Det är en ros utsprungen”, men även om min hurdalsros just nu är översållad av blommor, är det nog inte riktigt rätt årstid att spela den här gamla jul-, inte julipsalmen.

Jag hade när det begav sig en stark dragning till proggen, men det är ju inte liktydigt med att jag för den skull måste hata all kommersiell pop- och schlagermusik. Stikkan Andersson hade talang för båda de här genrerna, och även om ”Det blir inget bröllop på lördag” inte hör till hans främsta alster, är det en ganska kul låt.

Vi går i mål i dag med två filmmelodier, båda kända genom utmärkta filmer.

Den första är hämtad ur ”Forrest Gump” från 1994 och med Tom Hanks i titelrollen.

Den andra är Ingrid Bergman-Humphrey Bogart-klassikern ”Casablanca” från 1942, som bland annat lever med hjälp av sitt musikaliska tema, ”As Time Goes Bye”.

Sommar i P1 med Saga Becker

3 juli 2015 16:29 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har homosexuella i min vän- och familjekrets och har, även om jag själv är heterosexuell, inga problem med att acceptera andras homo- eller transsexualitet. Saga Beckers Sommar-program i dag handlade om hennes egen vandring från manlig till kvinnlig könsidentitet och framför allt alla jävligheter som drabbar en ung människa, till synes född som man men med en allt större identifikation med kvinnligt kön.

Sådana här processer är ofta smärtsamma. Bland det Sara Becker berättade om fanns tidig utstötning ur klassen, övergrepp hon utsattes för när hon sökte sig fram i den för henne nya sexuella världen, självskador, ätstörningar och självmordstankar.

Att hon har ombetts göra dagens Sommar har dock mer att göra med en ämnesrelaterad – men inte hennes egen – historia, Ester Martin Bergsmarks långfilm ”Nånting måste gå sönder”, för vilken hon 2015 fick en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Hon nämnde också det här, men mer som en revansch.

Saga Beckers musikval till sitt sommarprogram rymmer artister som Ane Brun, Björk Guðmundsdóttir, Anthony & The Johnsons och The Who (plus en låt tillägnad mamma, ”Oh Carol” med Neil Sedaka), och jag har inget mot det övriga hon spelade heller.

Men med risk för att bli tjatig: Det här var ett program med ett mycket angeläget innehåll, men frågan är om det hörde hemma i just Sommar.

Sommar i P1 med Kenneth Macartney

2 juli 2015 16:28 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Kenneth Macartney är Kanadas ambassadör i Sverige men talar, om än med viss brytning, svenska helt flytande. En gång i världen kom han som utbytesstuderande till Sverige, Falun närmare bestämt, där han efter att ha gjort samma sak hemma i Kanada tog studentexamen en gång till.

Mot bakgrund av varför han nu är här var det föga förvånande att han slog broar mellan sitt hemland och sitt tjänstgöringsland, och det finns förvisso likheter mellan de här båda länderna, till exempel i fråga om det nordliga geografiska läget och vurmen för ishockey. Men de kulturella broar han slog omfattade också kultur. Han nämnde att en kanadensisk konstnärsgrupp, Group of seven, tog intryck av skandinaviskt landskapsmåleri, av konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad.

En ganska stor del av sitt eget land lyckades han täcka in genom att berätta om den långa cykeltur – 500 mil – han och hans brorsa företog från hemmet i Victoria på Vancouver Island till OS i Montreal 1976. 40 dagar tog det. Kolla själva på kartan – det rör sig om en cykeltur som sträcker sig i stort sett över hela den nordamerikanska kontinenten.

Hans beskrivning av sitt hemland är, det bör man hålla i minnet, gjord av en diplomat, men till hans fördel talar ändå att han inte väjer för att berätta om det landets ursprungsfolk, indianer och inuiter, har utsatts för. Han berättade till exempel på den behandling – avskiljande från föräldrarna och skolgång med anglifiering som målsättning – inuiternas barn fick genomlida.

Och sympatiskt nog nämnde han med gillande de nya kanadensare som har kommit till landet från icke-europeiska länder, berättade bland annat en rar historia om hur en snöboll mot en grupp av nyanlända skolelever av ugandiskt ursprung leder till ett uppsluppet och förbrödrande snöbollskrig. Ugandierna lär sig snabbt! Macartney spelade, som en brygga till ugandierna, somaliern ”Wavin’ Flag” med K’naan.

Kanske var det mot den här bakgrunden logiskt att den enda svenska artist han spelade på skiva var Laleh.

Annars var musiken kanadensisk. Många av artisterna är välkända också här, sådana som Bryan Adams, Joni Mitchell och Neil Young, och Leonard CohensBird On the Wire” fick vi höra med K D Lang.

Elisapie Isaac är kanadensiska med inuitisk mor.

Och fransk-kanadensarna representerades av Fred Pellerin.

Sommar i P1 med Georgios Karpathakis

1 juli 2015 19:03 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Giorgios Karpathakis hade ett mycket angeläget ämne för sitt Sommar-program, ADHD. Inte så att jag själv är drabbad av det men jag känner andra som på olika sätt har drabbats av den här funktionsrubbningen.

Karpathakis berättar hur den här störningen tidigt gjorde hans förhållande till skolan milt talat problematiskt, hur det ledde till konflikter och flyktförsök, så småningom med allt flitigare användande av droger, också desperata försök att slippa alltsammans genom att ta sitt liv.

Till slut kom han ändå på fötter efter att ha fått en ADHD-diagnos och, kanske främst, då förstå sig själv. ”Kriget med mig själv” var, för att citera Imperiet, slut. Nu försöker han hjälpa andra i samma situation.

Hans berättelse är mycket angelägen, så också hans ärende.

Ändå känner jag mig tveksam till att det här fick fylla just ett Sommar-program. När det här programmet startades, var programdevisen ”Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”.

Något lättlyssnat utgjorde Karapathakis’ program inte i någon av de här miljöerna.

Och ser vi till musikvalet, spelade Karpathakis visserligen ytterligare några kända namn, till exempel Tracy Chapman, Mauro Scocco och Simon & Garfunkel, men det mesta av musiken var med all sannolikhet okänd mark för de traditionella Sommar-lyssnarna.

Sommar i P1 med Clara Henry

30 juni 2015 15:48 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Clara Henry pratar som en fors i sitt Sommar-program, och min hustru, som har hörselproblem, säger med en suck, att hon inte hinner uppfatta det dagens sommarpratare säger.

Mitt problem med hennes sommarprogram är, att jag – trots att hon har 300.000 följare på Youtube (eller kanske just därför) – inte känner till henne. Har aldrig hört talas om henne, vad jag minns. Och kanske är just det här intressant. Det som i dag i vid mening är media når människor selektivt, kan ha stor spridning utan att för den skull inte nå mer än delar av den möjliga publiken.

Jag slog själv igenom i media i mycket unga år och har verkligen inget emot att andra mycket unga – Clara Henry är 21 år – gör detsamma. Det fanns till exempel särskilda ungdomstidningar, när jag själv var ung, men i dag finns det ett nytt problem: En krympande skara, särskilt av yngre människor, prenumererar i dag på dagstidningar och köper kvällstidningar.

Jag medger att det här är en utvikning från ämnet, men en inte särskilt långsökt sådan.

Också jag uppfattar stora delar av Clara Henrys sommarprogram som pladder, ibland roande pladder men ändå i grunden pladder.

Jag är till exempel inte av den typen som blir besvärad av hennes föredrag i ilfart om mens, men mens är kanske ändå inte ett ämne som kommer i första rummet, om man ska välja ämne för ett sommarprogram.

Samtidigt vill jag ge henne en eloge för hennes förmåga att ge en ålderdomlig pluralform en helt ny innebörd. Jo, även jag hör till kretsen av dem som fram mot årsslutet dricker Apotek-Arnes julmust, fast i mitt fall håller jag mig till light-varianten.

Jag gissar att många av dem som hade problem med hennes prattempo också kan ha haft motsvarande problem med stora delar av musikvalet. Fast där hittade jag själv i alla fall några artister som även jag kände till, Veronica Maggio, Timo Räisänen, Robyn, Håkan Hellström.

Men det vore intressant att få veta om redaktionen för Sommar egentligen har gett upp den gamla tanken med programmet, att det görs för en publik som om och om igen varje dag klockan 13.00 slår på P1.

Svag Venstre-regering ska manövrera Danmark

30 juni 2015 0:16 | Politik | Kommentering avstängd

Jag har leget lågt med att skriva om följderna av det danska valet. För egen del har jag, trots att regeringsbildaren Lars Løkke Rasmussen, Venstre, gjorde den obligatoriska sonderingsrundan på den mycket knappt segrande borgerliga sidan, inte trott att utsikterna för en borgerlig majoritetsregering var särskilt stora, och ännu mindre var utsikterna för att hitta ett gemensamt politiskt program.

Ledaren för valets stora vinnare, Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, ställde förstås, klädsamt nog, upp i förhandlingarna men kunde sen konstatera, att partiet inte såg sig få gehör för sin politik. Den reella stötestenen här var nog inte invandrings/flyktingpolitiken utan snarare det faktum, att DF omfattar socialpolitiska strävanden, som gynnar småfolksdelen av dess väljarkår. En regeringsuppgörelse i de sociala frågorna skulle å andra sidan stöta bort det mer nyliberala Liberal Alliance. Konservative Folkeparti slutligen är för sargat för att orka regera.

Alltså blev det en enpartiregering (V), till sin sammansättning anmärkningsvärd så till vida som att den består av 12 män och 5 kvinnor – här kan man inte skylla på effekter av förhandlingar med flera partier. Det här är sammansättningen på den nya minoritetsregeringen:

Lars Løkke Rasmussen, statsminister
Claus Hjort Frederiksen, finansminister
Kristian Jensen, utrikesminister
Bertel Haarder, kultur- och kyrkominister
Hans Christian Schmidt, transport och byggnadsminister
Eva Kjer Hansen, miljö- och livsmedelsminister
Troels Lund Poulsen, närings- och tillväxtminister
Inger Støjberg, invandrings-, integrations- och bostadsminister
Karen Elleman, social- och inrikesminister
Søren Pind, justitieminister
Lars Christian Lilleholt, energi- och klimatminister
Ellen Trane Nørby, minister för barn, undervisning och jämställdhet
Sophie Løhde, hälso- och äldreminister
Karsten Lauritzen, skatteminister
Esben Lunde Larsen, utbildnings- och forskningsminister
Carl Holst, försvarsminister och minister för nordiskt samarbete
Jørn Neergaard Larsen, arbetsmarknadsminister

Den här regeringen har bara Venstres 34 mandat i Folketinget, men för att få majoritet behöver den stöd av 56 röster.

I regeringsförklaringen utlovas oförändrat skattetryck, men man lägger märke till dels att Danmark ska få en ännu stramare invandringspolitik men ingen nolltillväxt på hälsovårdsområdet.

Det här lämnar öppet för uppgörelser med Dansk Folkeparti, men svårigheterna att få en fungerande borgerlig majoritet – se ovan – består, och dessutom blir det fråga om en ytterst knapp majoritet.

Så danska media har redan börjat spekulera om politiska uppgörelser också över blockgränserna.

Ett par av mittenpartierna på vänstersidan, socialliberala Radikale Venstre och det nya gröna Alternativet, har nämnts som tänkbara samarbetspartners, och de går säkert att nå överenskommelser med i vissa sakfrågor.

Men ett mer stabilt underlag för Venstres regering skulle Socialdemokratiet, i dag Danmarks största parti, kunna utgöra. Någon koalition blir det säkert inte fråga om, men Socialdemokratiet kan nog tänkas förhandla och göra upp på områden, där överenskommelser mellan de borgerliga skulle ge ett från socialdemokratiska utgångspunkter mycket sämre utfall.

Så bli inte störtförvånade, om Socialdemokratiet, bland annat för att hålla Dansk Folkeparti kort, gör upp med ärkefienden Venstres borgerliga minoritetsregering.

Detta sagt i fullt medvetande om att Socialdemokraterne ser den nya partiledare de just har valt, dessutom enhälligt, Mette Frederiksen, som en i grunden mer socialdemokratiskt profilerad partiledare än föregångaren, Helle Thorning Schmidt.

Sommar i P1 med Tom Alandh

29 juni 2015 16:41 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Dagens Sommar-pratare var journalisten och filmaren Tom Alandh. Här finns åter igen ett jävsproblem att redovisa. Jag känner honom inte närmare, men jag var med i Enköping, när han visade sin långfilmslånga film ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”. Dessutom är min hustru, Birgitta Dahl, en av dem som intervjuas i filmen. Jag har skrivit om det här här på bloggen.

Jag har sett en hel del annat ur Tom Alandhs långa verkslista, som också innehåller porträtt av andra personer som även jag har träffat i verkliga livet. Det främsta exemplet är Monica Zetterlund. Men jag vill genast tillägga, att många av de människor som står i fokus för hans filmer varken är hjältar eller superkändisar utan vardagsmänniskor, en del av dem med de brister som i växlande utsträckning utmärker de flesta av oss.

Till Tom Alandhs egenheter och förtjänster som filmare och journalist hör att han inte gör några tillrättalagda porträtt av de människor som förekommer i dem. Det här gäller i högsta grad hans film om Monica Zetterlund och de personer som omgav henne.

Hon får också nödvändig plats (plus två egna låtinsjungningar, ”Underbart är kort” och ”Under vinrankan”) i det här programmet, som kanske hade mått väl av att koncenteras lite mera. Men jag har förståelse också för Alandhs lust att visa upp sitt liv, allt från en film/reportageresa till Exjugoslavien (musikaliskt illustrerad med Cornelis Vreeswijks med fleras ”Blues för Dubrovnik”) till slutet för en gammal älskad katt.

Musikaliskt bjöd han på ett hyggligt komponerat smörgåsbord: Nat King Cole, Marianne Faithful, Sofia Karlsson, Billie Holiday, Dinah Washington och rent av Einar Ekberg.

Sommar i P1 med Anna Mannheimer & Peter Apelgren

28 juni 2015 15:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Anna Mannheimers pappa Sören Mannheimer träffade jag regelbundet och lärde också känna när han förr i världen satt som representant för Göteborg i Socialdemokratiska partistyrelsen – han var en intellektuell, logiskt analyserande, därmed mycket värdefull ledamot av den här församlingen. Sedan, när jag arbetade med min ”Vitbok” om IB, var jag också hemma hos honom och fick en mycket användbar intervju med honom.

Jag nämner det här, eftersom jag just har lyssnat på dagens Sommar-program med hans och Carin Mannheimers – henne har jag aldrig träffat – dotter Anna Mannheimer och hennes make, komikern med mera Peter Apelgren, som jag heller aldrig har mött i verkliga livet, och jag nämner det framför allt för att ett långt liv i journalistiken har lärt mig, att man som skribent bör ange eventuella personliga band till dem/den man skriver om. Nå, Sören Mannheimer nämns i programmet, men mer i förbigående.

Mammans allt för tidiga död i cancer finns däremot som en av de underliggande trådarna i programmet, till vars mest sympatiska inslag hör Anna Mannheimers bekännelse, att hon för sin del inte kan tro på att vi har mer än ett enda liv. Och mycket riktigt slutar programmet med Fred Astaire och ”Let’s Face the Music And Dance”.

Annars tyckte jag att det här programmet var lite för flamsigt för min smak, och märk då väl att jag inte hör till sorten som störs av dess öppenhet i fråga om den sexuella delen av det äktenskapliga samlivet – Anna Mannheimer och Peter Apelgren är alltså gifta med varann. De är i och för sig samstämda och snacket i det här sommarprogrammet låter som en väl repeterad fars, men sorry: Grundidén med sommarprogrammen är inte att man nödvändigtvis måste få lyssnarna att skratta.

Lite för mycket farstempo var det också över musikvalet i stort.

Sommar i P1 med Mona Malm

27 juni 2015 16:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Mona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.

Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.

Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar BergmansFanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.

Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.

Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars MolinsTre kärlekar”.

Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.

Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^