Norge: Miljöpartiet på väg att utplånas?

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norstats opinionsmätning för Vårt Land gjordes den 23-29 augusti och publicerades den 1 september:

Høyre 24,8 procent (+ 1,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,5 procent (+ 0,9)
Venstre 4,5 procent (+ 1,0)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (+ 0,5)
Senterpartiet 6,7 procent (- 0,1)
Arbeiderpartiet 34,3 procent (- 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,5)
Rødt 1,5 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 1,6 procent (- 2,5)

KrF och SV ligger i den här undersökningen över spärren, SV dock knappt.

Stödet för MDG är i den här mätningen närmast sensationellt lågt.

Ísland: EU-vänlig borgerlig uppstickare. Piratpartiet nere på andra plats. Fortsatt rivalitet inom Socialdemokraterna

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) företrätt av Sigurður Ingi Jóhannsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, fortfarande lett av den från statsministerposten till avgång tvingade Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, numera lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den ovan omtalade krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den senaste mätningen, från MMR, stöd av 8,8 procent (- 0,6 procentenheter). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 24,6 procent (+ 0,6), vilket gör partiet till Íslands största parti.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) ökar med 0,7 procentenheter till 9,1 procent.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 22,4 procent (- 4,4 procentenheter). Den senaste utvecklingen gör Piratpartiet till Íslands näst största parti.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett halvår legat under landets femprocentsspärr men såg ett tag ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på 4,5 procent (+ 0,6 procentenheter), alltså fortfarande under femprocentsspärren.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser bara aningen bättre ut för partiet den här gången. Partiet får i den aktuella undersökningen 9,1 procent (+ 0,7 procentenheter).

Socialdemokraternas kris har säkert bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som dock i den här mätningen minskar med 0,5 procentenheter och då hamnar på 12,4 procent.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte har lyckats vända partiets nedåtgående trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir.

Ska Estland få en president med ryska rötter?

Som jag tidigare har rapporterat, lyckades estniska Riigikogu (Riksdagen) inte med att under de tre valomgångar som äger rum där samla erforderliga 2/3s majoritet bakom någon av kandidaterna till presidentposten.

Den 20 september samlas den speciella valförsamling – riksdagsledamöterna plus lokala representanter – som nu tar över valprocessen. I den kommer partidisciplinen inte att vara lika stor, och kandidater andra än de som Riksdagen fick välja mellan att föras fram.

Man kan heller inte veta, om samtliga de kandidater, som Riksdagens omröstningar gällde, då ställer upp. Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet), vars kandidat var talmannen Eiki Nestor, säger till exempel, att man ännu inte har tagit ställning till om Nestor ska ställa upp i den kommande valomgången.

För Reformierakond (Reformpartiet) är läget ännu mer brydsamt. Partiet backade ju i valet i Riigikogu upp förre partiledarfen, statsministern och EU-parlamentarikern Siim Kallas som sin kandidat, men redan nu vet vi, att Socialdemokraterna i den nya valomgångens valförsamling inte kommer att rösta på Kallas.

Reformpartiets problem är att man bland sina ministrar har den formellt partilösa utrikesministern Marina Kaljurand, som också har förklarat sig vilja bli president, och inte nog med det: I de opinionsmätningar som har genomförts har hon ett vida större stöd än Kallas.

Reformpartiets ledare, statsminister Taavi Rõivas, har inför denna uppenbara risk för röstsplittring försökt förmå sin utrikesminister att avstå från att kandidera, detta med formuleringen att hon ju har stora chanser att bli partiets kandidat nästa eller näst-nästa gång. Men Kaljurand har många uppbackare i Reformpartiet och är helt uppenbart själv mycket frustrerad, så hon har fått Rõivas att backa åtminstone en smula: Partiet har ännu inter fattat något beslut i den här frågan.

I ledaren i dagens Postimees, en av de ledande tidningarna i Estland, finns i den här frågan ett spekulativt men mycket intressant resonemang om vad som nu skulle kunna ske.

Det går ut på att Marina Kaljurand utöver av de reformpartister som ställer upp bakom henne i valförsamlingen skulle kunna tänkas få även sossarnas röster. Enligt Postimees ligger hon åsiktsmässigt/politiskt ganska nära Socialdemokraterna. (Hon var karriärdiplomat, innan hon togs in i regeringen, har således inget partipolitiskt förflutet.)

Till det vill jag lägga ytterligare en faktor som talar för henne. Hon är gift med en est men är själv av rysk börd, talar således även ryska. Det här skulle kunna få många av Keskerakonds (Centerpartiets) ryska delegater i valförsamlingen att rösta på henne i stället för på sitt partis officiella kandidat, Mailis Reps.

De estniska socialdemokraterna har ju valt en etnisk ryss, Jevgenij Ossinovski, till sin ordförande, naturligtvis också för att få fler av de ryska rösterna i valen. Skulle nu Ossinovskis parti spela en avgörande roll för att ge Estland landets första president med rysk bakgrund, kan man nog räkna med att antalet ryssar som röstar socialdemokratiskt märkbart ökar.

Arhoolie, nu i Smithsonian Folkways’ regi

Smithsonian Folkways i Washington, sätet för de fantastiska Smithsonian-museerna, gör en mycket berömvärd insats för att hålla den klassiska amerikanska sång- och musikskatten (delvis även den i andra delar av världen) levande och ständigt tillgänglig på skiva, numera också för nerladdning.

Museet hade redan en egen samling med viss skivutgivning i gång, när det genom en donation från den döde grundaren Moses Ash’s familj fick ta över hans livsverk, Folkways Records, med över 2.000 skivor med folkmusik (inte bara amerikansk), blues, bluegrass, gospel, barnvisor, cajun, drama, poesi, jazz, världsmusik, klassisk musik, dokumentära bandningar och så vidare. Till det intressanta med Ash’s utgivning hörde också, att den speglade amerikansk vänster – bland de utgivna artisterna fanns politiska radikaler som Pete Seeger och Woody Guthrie, och självklart speglade Folkways’ utgivning också de svarta amerikanarnas kamp för medborgerliga rättigheter och jämlikhet. I deras skivkollektion finns allt från Leadbelly till medborgarrättsrörelsen.

Jag har genom åren, under senare år med hjälp av deras hemsida www.folkways.si.edu/folkways-recordings praktiskt taget dagligen, följt deras nyutgivning under namnet Smithsonian Folkways (både helt nya skivor och återutgivna sådana), och på den här hemsidan hittar man också utgivningen hos samtliga de skivbolag Smithsonian genom åren har lagt till sin både nationella och internationella sångskatt på skivor utgivna av
•A.R.C.E.
•Blue Ridge Institute
•Collector Records
•Cook Records
•Dyer-Bennet Records
•Fast Folk Records
•Folkways Records
•I.L.A.M.
•Mickey Hart Collection
•Monitor Records
•M.O.R.E.
•Paredon Records
•Smithsonian Folkways Recordings
•UNESCO Collection of Traditional Music
Man kan där också söka både på enskild artist eller på specificerat ämne och får då upp samtliga relevanta skivor från de olika ingående bolagens samlade utgivning.

Alla de här skivorna går att beställa, en del av dem i original, en del i form av nyutgivningar i ett enkelt konvolut med specialtryckt omslag med innehållsförteckning. Jag har själv varit på Smithsonian Folkways och hämtat en hel stor resväska förbeställda CD-skivor – det kostade en bra slant, men jag fick på det sättet massor av åtråvärda skivor till min enorma skivsamling.

Till de Smithsonian Folkways-ägda skivbolagen har nu också lagts det av Chris Strachwitz grundade och fram till nyligen (han är nu 84 år) drivna Arhoolie Records. I ett pressmeddelande läser jag, att bolaget sen starten 1960 har gett ut mer än 350 album (men det beror, antar jag, på hur man räknar: en del av de tidigare utgivningarna har överförts till CD, men när jag på nätet kollar bolagets utgivning, rymmer den också mängder inte bara av LP utan också av EP och singlar, vad jag förstår inte konsekvent överförda till modernare format).

I många avseenden passar Arhoolies utgivning, med blues, folkmusik och liknande som stomme, som hand i handske med den från gamla Folkways, och i vissa avseenden – tex-mex-musik är ett tydligt exempel – vidgar den Smithsonian Folkways’ utgivning på området.

I några avseenden – Big Mama Thornton är ett exempel – kompletterar den Smithsonian Folkways samlade sångskatt, och i andra – Lightnin’ Hopkins är ett exempel – breddar den märkbart samma bolags utgivning. Många av de andra artisterna finns också i Folkways’ och även Paredons skivutbud som breddas genom ytterligare skivor med till exempel The Carter Family, Elisabeth Cotten, Barbara Dane, Snooks Eaglin, Mance Lipscomb, Mississippi Fred McDowell och Bukka White. Långt fler kunde nämnas.

Jag har under nu ganska lång tid undrat, varför inte också Arhoolie har fogats till hemsidans lista över Smithsonian Folkways-drivna skivbolag, den jag återger ovan. Förmodligen beror det på att Smithsonian inte tycker sig kunna hantera försäljning av skivor i mindre format än CD och LP. Skivor från Arhoolie i dessa större format finns nu infogade i Smithsonian Folkways’ söksystem på hemsidan, men singlar och EP verkar inte finnas där. Dock består – vilket är unikt för ett av Smithsonian Folkways övertaget skivbolag – Arhoolies egen försäljning av sina skivor via nätet, och deras lager finns kvar i bolagets eget gamla lager i Celcenito i Kalifornien.

De många singlarna och EPna med till exempel Lightnin’ Hopkins skulle ju Smithsonian Folkways också kunna göra nya CD av (eventuellt i kombination med material som kan finnas i Folkways’ arkiv) med Smithsonian Folkways som utgivare.

Estland: Inte tillräckligt stöd för någon av presidentkandidaterna i Riksdagens tre omröstningar

För att bli vald till landets president av Riigikogu (Riksdagen) måste någon av kandidaterna samla 2/3 av de 101 rösterna där. Men det lyckades inte i någon av de tre röstningsomgångar, som genomförs där.

I den första valomgången fick Riksdagens talman Eiki Nestor från Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) 40 röster (5 färre än han enligt överenskommelsen med Reformierakond (Reformpartiet) borde ha fått). Tvåa, med 26 röster, blev Mailis Reps från Keskerakond (Centerpartiet) och trea, med 25 röster, den partilöse juristen Allar Jõks, som backades upp av ett par av de mindre, borgerliga partierna.

Trots att en del av reformpartisterna inte följde partiets uppgörelse med Socialdemokraterna, höll de senare sin del av överenskommelsen med det ledande regeringspartiet, och i andra omgången segrade reformpartisten Siim Kallas med 45 röster. Tvåa kom Mailis Reps, den här gången med 32 röster, och trea Allar Jõks med 21 röster.

I den sista röstningsomgången i Riigikogu fick Siim Kallas 42 röster och Mailis Reps 26.

Valet går alltså vidare till en valförsamling, som förutom riksdagsledamöterna omfattar också valda ombud för alla delar av Estland.

Altia breddar sitt whiskysortiment

Den finländska statliga vin- och spritjätten Altia med försäljning, oftast egen tillverkning i Finland, Sverige, Norge, Danmark, Estland och Lettland, i Sverige dessutom importbolagen Bibendum och Philipson Söderberg, har byggt upp ett förnämligt eget sortiment av cognacsmärken.

Tunnare har sortimentet varit på whiskysidan, där man dock har förvärvat rätten till canadensiska märken som Lord Calvert och Black Velvet och har ett distributionsavtal med amerikanska Brown Forman (Jack Daniels). Övertagandet av märken från förskingrade svenska Vin & Sprit har också inneburit rätten till whiskyn Latitude 55°.

I samband med att jag skrev om Altias distributionsavtal med The Walsh Whiskey Destillery berättade jag också om att detta irländska företag ska ta över produktionen av Latitude 55°, skapad av gamla V & S’ legendar Folke Andersson. Men distributionsavtalet innebar främst, att Altia skulle sälja fyra sorter av den irländska whiskeyn The Irishman plus likaledes irländska Writer’s Tears. Och går det här bra, kan man väl gissa, att de följs av att Altia lanserar samma tillverkares Hot Irishman Irish Coffee och The Irishman Irish Cream.

Nu utvidgas Altias sortiment på området också med skotsk whisky. Ett avtal har slutits med Distell Group Limited, 2015 utnämnd till ”Distiller of the Year” och för övrigt den ledande distributören av vin och sprit i Afrika. Det senare förklaras av att Distell har sitt säte i Sydafrika.

Distells whiskysortiment omfattar blended whisky som Scottish Leader, den Islay-inspirerade Black Bottle samt singlemaltmärken som Bunnahabhain (har vunnit över 90 priser i whiskytävlingar världen över sen 2012; Bunnahabhain Mòine finns redan på Systembolaget), Tobermory, Deanston och Ledaig.

I Sverige kommer distributionen att skötas av Altias dotterbolag Bibendum.

Distell avser tydligen också att använda Altia som säljkanal för sina viner samt Amarula cream liqueur.

Bland de över 50 vinerna finns i Sverige redan kända märken som Allesverloren, Drosty Hof, Nederburg, Two Oceans och Zonnenbloem.

Distell har också en spritportfölj, där man bland annat hittar Bisquit cognac och den tyska bittern Underberg.

Woody Allen om Woody Allen

Jag hör avgjort till Woody Allens fanclub, och det bidrar till att jag med ganska stort utbyte har sett också Robert Weides TV-dokumentär, 2012 nedklippt till spelfilmsformat och utgiven som DVD, ”Woody Allen A Documentary: Manhattan, Movies & Me”.

Eftersom han medverkar i filmen, sätter han – också bortsett från att en lång räcka av hans filmer återges med representativa scener plus kommentarer samt intervjuer med medverkande och andra – sin egen prägel på presentationen av sitt digra livsverk. På minussidan i det avseendet finns att alla kommentatorer är generösa och positiva, och även om jag för egen del tycker att Woody Allen är en av de riktigt stora filmskaparna, hade det kanske blivit ännu bättre, om filmen också hade skildrat det mindre lyckade och kriserna i filmskapandet. Också Mia Farrow förekommer självfallet i en film, som i så hög grad handlar om Woody Allens filmer, men hon intervjuas inte, så heller inte hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn, som Allen trots den stora åldersskillnaden hade en affär med.

Men mycket annat är både charmerande och upplysande, det senare också i fråga om hans arbetsmetod som regissör: Skådespelarna är så noga utvalda för sina respektive roller, att de inte behöver instruktion och det följaktligen inte heller behöver göras tidsödande omtagningar, detta för att Woody vill gå hem och titta på någon basebollmatch.

Några av de roligaste inslagen i den här filmen är partierna om hans unga år: barndomen i Brooklyn, skolåren då han snart tjänade mer än sin pappa – han hade en fantastisk förmåga att skriva skämt åt scenkomiker – och så det egna genombrottet i den genren. Han skrev alltsammans på en bärbar Olympia-skrivmaskin (och den använder han för övrigt fortfarande).

Allen är född 1935, är således 81 nu, men lär fortfarande ha en hög lappar med nedklottrade idéer till nya filmer utöver de mer än 50 han hittills har gjort. Hans livsfilosofi är att till varje pris undvika döden, och eftersom hans farsa blev 100 har han väl åtminstone några år kvar.

Norge: Två färska mätningar

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Två olika undersökningar har gjort och publicerats ungefär samtidigt, den 29 augusti. De är dock inte gjorda exakt samtidigt.

Norfaktas opinionsmätning för Dagens Næringsliv gjordes 16-22 augusti:

Høyre 21,6 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 2,1)
Venstre 4,7 procent (+ 0,4)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (- 1,5)
Senterpartiet 7,5 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 36,0 procent (+ 4,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (+ 0,3)
Rødt 1,7 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (- 1,2)

MDG och SV ligger i den här undersökningen under spärren.

Ipsos MMIs mätning för Dagbladet genomfördes 22-24 augusti:

Høyre 24,3 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,4 procent (+ 0,2)
Venstre 3,8 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 0,6)
Senterpartiet 6,3 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 34,1 procent (+ 3,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,4 procent (+ 0,7)
Rødt 1,6 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,0 procent (+- 0)

I den här mätningen klarar SV spärren. Men både MDG och Venstre hamnar under.

Danmark: Socialdemokratiet tillbaka på sitt valresultat. Konservative illa ute

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Epinions senaste mätning, för Danmarks Radio den 24 augusti, ger, för Socialdemokratiets del, ett resultat, identiskt med valresultatet:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 6,8 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 21,9 procent
Konservative Folkeparti 2,6 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Märk också Konservative Folkepartis prekära läge.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 20,9 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Finland: Vänsterförbundet nu större än Sannfinländarna

I Gallups senaste mätning för Helsingin Sanomat backar Suomen Keskusta (Centerpartiet) men är med 20,6 procent fortfarande Finlands största parti. Partiet ligger dock under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

I hälarna har det det ledande oppositionspartiet Sosialidemokraatinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som nu ligger långt över sitt usla resultat i valet 2015, 16,9 procent. I den här mätningen ökar partiet jämfört med den förra och hamnar nu på 19,1 procent.

Kokoomus (Samlingspartiet), som sitter i regeringen tillsammans med Centern och som i somras bytte partiledare (till Petteri Orpo) ligger med 17,3 procent på tredje plats, vilket är under valresultatet, 18,2 procent. Eftersom det backar lite också jämfört med förra mätningen, tycks partiledarbytet inte ha hjälpt.

På fjärde plats hittar man nu sedan ett tag oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet samlade 8,5 proent men nu stöds av 12,9 procent, vilket dock är en liten nedgång.

Uppåt går det däremot för Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), också det i opposition. Det får nu 9,6 procent mot 7,1 procent i valet.

Det betyder att nu också Vänsterförbundet har gått om det tredje partiet i den sittande koalitionsregeringen, det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna). I valet fick Sannfinländarna 17,7 procent men är nu nere på 9,5 procent (detsamma som i förra mätningen i samma serie).

De återstående två partierna sitter båda i opposition.

Svenska Folkpartiet får 4,8 procent, aningen under resultatet i förra mätningen liksom i valet, 4,9 procent.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) går upp lite, till 3,7 procent, vilket är lite över valresultatet, 3,5 procent.