Jag känner saknad efter den riktige Wallander

”Wallander – Saknaden” är den fjärde filmen i den tredje och enligt uppgift sista omgången wallanderfilmer med Krister Henriksson i rollen som Kurt Wallander.

Henning Mankell, författare till böckerna om Kurt Wallander, har säkert ställt villkor för de wallanderfilmer, som inte bygger på hans böcker, och mycket riktigt är miljön Ystad, och man känner igen poliskollegor som Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Bergman). Det här är också en av de historier där Wallanders dotter, Linda, arbetar vid ystadpolisen, och hon spelas här av Charlotta Jonsson.

Men det betyder inte att Mankell konkret har varit inblandad i tillkomsten av historien i den här filmen. För manus står Malin Lagerlöf med visst bistånd av manusredaktören Lovisa Milles.

För regin står den mycket förfarna regissören Agneta Fagerström-Olsson.

I den här filmen – i motsats till ett par andra i serien – tecknas också Kurt Wallanders stegvisa fall in i alzheimers sinnesmörker begripligt och intressant.

Annat i den här historien ställer jag mig mer frågande inför. Kan lilla Ystad, med under 20.000 invånare i tätorten, verkligen vara platsen för en prostitution av den dimension vi ser? Och vad gör under tiden alla de där poliserna som lilla Ystad tycks ha råd att ha anställda? Vidare: kan en svensk polis verkligen ge sig i väg till det avlägsna Moldavien för att identifiera en mördad prostituerad? Det skedde visserligen när han var sjukskriven/avstängd från tjänst, men ska vi alltså anta att han också i slutändan betalade resan själv?

Intressantare blir historien i dess så att säga mer svenska delar, en läkare som visar sig ha haft något slags samröre med den mördade prostituerade från Moldavien och så en man och en kvinna, den senare drabbad av barnlöshet.

We are the whores of our time

Jag har sett hela Melodifestivalen, från deltävlingar till final, och jag får lust att sammanfatta den på ett sätt som kommer att reta många på mig: We are the whores of our time.

Musikaliskt fanns där inte mycket som var värt att belöna. I stället fick vi möta ett gäng artister mer eller mindre till salu, och eftersom där inte fanns något musikaliskt innehåll, gällde det att sälja in sig med hjälp av en snygg scenshow.

Måns Zelmerlöw vann överlägset, och mot den här bakgrunden rättvist, tävlingen med sin ”Heroes”. Vi fick se honom göra en snygg, i vissa avseenden perfekt scenshow. Men handen på hjärtat: Minns ni egentligen melodin, och skulle ni kunna sjunga ”Heroes”?

Missförstå mig inte – med tanke på den enorma uppbackning Måns Zelmerlöw fick också av de utländska juryerna kommer det att gå bra för honom, och jag missunnar honom inte det. Men det hade varit roligare om ”Heroes” hade varit en schlager.

Ansatser åt schlagerhållet, till exempel en refräng som man kommer i håg, hade faktiskt ”Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson. Jag har sagt det förut – det här är verkligen inte världens bästa låt, men den har i alla fall tycke av gammaldags schlager. Den fick inte många poäng av de utländska juryerna, men de svenska TV-tittarna hissade upp honom på fjärde plats.

Den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren kom på andra plats med ”Jag är fri (Manne leam frije)” Här tror jag att exotismen, markerad med hans dräkt och det dansande samiska paret, i fallet den svenska TV-publiken något slags nationell stolthet, spelade en roll för den höga placeringen.

Trean, ”Don’t Stop Believing” med Mariette, gjorde åtminstone mig besviken – Miss Li har gjort mycket bättre låtar.

Jag avstår från att kommentera fler av de låtar som förekom i finalen. I flera fall skulle jag då nämligen behöva överträffa de elakheter jag hävde ur mig i inledningen.

Och märk: Jag är ingen schlagerhatare. Tvärt om gillar jag schlager – men de här låtarna kommer aldrig att bli örhängen.

Osäkert politiskt läge i Danmark

De danska opinionsmätningarna duggar ganska tätt.

Men vi börjar med valresultatet i folketingsvalet 2011, som resulterade i vänstermajoritet och en socialdemokratiskt ledd regering.

Socialdemokratiet fick då 24,8 procent av rösterna.

Socialliberala Radikale Venstre, som gick in i en socialdemokratiskt ledda regeringen, fick 9,5 procent.

Tredje regeringsparti blev Socialistisk Folkeparti med 9,2 procent av rösterna. SF har senare lämnat regeringen (liksom Vänsterförbundet i Finland har gjort och röster nu höjs inom Sosialistisk Venstreparti i Norge mot att partiet skulle delta i en kommande arbeiderpartiledd regering).

Villkorat parlamentariskt stöd till den S-ledda regeringen har också getts av den rödgröna och feministisk Enhedslisten, som i valet 2011 stöddes av 6,5 procent.

Det populistiska Dansk Folkeparti, i huvudsak ett högerpopulistiskt parti men som har tagit röster även från vänstersidan (invandringen!), fick i valet 2011 6,5 procent men har sedan – som vi ska se – växt kraftigt.

Det ledande, trots namnet borgerliga oppositionspartiet i Danmark, Venstre, blev med 26,7 procent av rösterna i 2011 års folketingsval Danmarks största parti.

Men den samlade borgerligheten blev inte tillräckligt stor.

Konsevative Folkeparti, förr ett mycket större parti, fick i 2011 års val 4,9 procent av rösterna.

Och ett 2011 fortfarande inte så våldsamt gammalt borgerligt parti, Liberal Alliance, fick 5,0 procent av rösterna.

* * *

Ritzaus Byrå, den danska motsvarigheten till TT, redovisar regelbundet i något som kallas Ritzau Index de senaste danska opinionsundersökningarna och så en egen vägning av dessa mätningar.

De två senaste mätningarna är de här:

* * *

Voxmeter daterad 8 mars:
Socialdemokratiet 23,4 procent (index 23,2 procent)
Radikale Venstre 7,5 procent (index 7,3 procent)
Socialistisk Folkeparti 6,4 procent (index 6,9 procent)
Enhedslisten 9,1 procent (index 8,5 procent)
Dansk Folkeparti 18,7 procent (index 19,7 procent)
Venstre 23,2 procent (index 22,3 procent)
Konservative Folkeparti 4,8 procent (index 5,0 procent)
Liberal Alliance 4,7 procent (index 5,6 procent)

* * *

Wilke likaså daterad 8 mars:
Socialdemokratiet 23,6 procent (index 23,2 procent)
Radikale Venstre 7,0 procent (index 7,3 procent)
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent (index 6,9 procent)
Enhedslisten 7,6 procent (index 8,5 procent)
Dansk Folkeparti 19,4 procent (index 19,7 procent)
Venstre 20,9 procent (index 22,3 procent)
Konservative Folkeparti 5,6 procent (index 5,0 procent)
Liberal Alliance 6,8 procent (index 5,6 procent)

* * *

Sen har jag, i Jyllands-Posten den 15 mars, hittat ytterligare en mätning från Voxmeter, ännu inte nu också infogad i Ritzaus Index:

Socialdemokratiet 24,3 procent (23,4 procent)
Radikale Venstre 7,1 procent (7,2 procent)
Socialistisk Folkeparti 6,6 procent (6,8 procent)
Enhedslisten 8,4 procent (8,5 procent)
Dansk Folkeparti 17,6 procent (19,3 procent)
Venstre 23,4 procent (22,6 procent)
Konservative Folkeparti 4,6 procent (4,9 procent)
Liberal Alliance 5,4 procent (5,6 procent)

Stämmer det här, har det röda blocket knappat in på det blå blockets nu långvariga opinionsmässiga övertag. Men det senare skulle fortfarande vinna valet, som måste komma snart, med 91 mandat mot 84.

Det här gör att danska media har börjat intressera sig för ett nytt partis chanser att ta sig in i Folketinget, vilket faktiskt inte är så svårt, eftersom den danska spärrgränsen bara är 2 procent.

Det parti jag syftar på heter Alternativet. Det leds av ett före detta statsråd från Radikale Venstre och stöder i princip en vänsterregering. I partisympatimätningarna ligger det oftast under 1 procent, men i någon enstaka mätning har det här partiet varit uppe i 2,2 procent, vilket alltså räcker för att komma över spärren.

Alltså lyder rubriken över den artikel i Jyllands-Posten, som redovisar den senaste Voxmeter-mätningen och som också innehåller spekultationer om Alternativets chanser, så här:

Målning: Rød blok nærmer sig blå blok

Borde SV inte ha regeringssamarbete med Arbeiderpartiet?

De usla gallupsiffrorna för Sosialistisk Venstreparti, med jämna mellanrum under fyraprocentsspärren, får en del av de ledande företrädarna för SV att ställa sig tveksamma till om fortsatt regeringssamarbete med det nu åter så framgångsrika Arbeiderpartiet är bra för detta vänsterparti.

En som ställer sig milt talat tveksam till fortsatt SV-deltagande i regeringsställning är den nyvalda vice ordföranden i partiet, Oddny Miljteig, född 1954 och från Bergen.

Ny i SV-toppen är också Kari Elisabeth Kaski, född 1988, som blir ny partisekreterare.

Audun Lysbakken, född 1977, också han från Bergen, blev omvald som ordförande. Omvald blev likaså Bård Vegar Solhjell. född 1971 och från Sogn og Fjordane, även han vice ordförande.

Viss rörlighet i toppen inför finländska riksdagsvalet

Ilta-Lehtis senaste gallup, gjord av Tiettoykkönen, vittnar om en viss rörlighet i toppen, när det gäller partisympatier.

Centern, Suomen Keskusta, som länge har haft en outstanding förstaplacering, backar och landar nu på 23,5 procent, vilket ändå är mycket högt jämfört med de 15,8 procent partiet fick i valet 2011. Det senare fick partiet att gå i opposition, och det har uppenbarligen lönat sig.

Största parti i valet 2011 blev Samlingspartiet, Kokoomus, med 20,4 procent, vilket också gjorde partiet till regeringsbildare. Under senare tid har partiet periodvis hamnat till och med på fjärde plats i några gallupar, men i den aktuella mätningen är det knapp tvåa med 17,3 procent.

Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, som i några mätningar har varit större än regeringskollegan Samlingspartiet, stöds i den här mätningen av 16,8 procent. Det senare är fortfarande lägre än partiets resultat i valet 2011, 19,1 procent.

Populistiska Sannfinländarna, Perussuomalaiset, fick också 19,1 procent i valet 2011, men blev i röster räknat aningen mindre än Socialdemokraterna. Sannfinländarna, som tillhör oppositionen, har varit på tillbakagång men ökar nu igen, i den aktuella mätningen till 16,4 procent.

Två partier har hoppat av från den sittande koalitionsregeringen:

Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, som i valet 2011 fick 8,1 procent, stöds nu av 8,2 procent.

Och Gröna Förbundet, Vihreä Liitto, som i valet 2011 fick 7,3 procent, är nu uppe i 8,2 procent.

De återstående två partierna är med i koalitionsregeringen:

Svenska Folkpartiet ligger, med 4,1 procent i den aktuella mätningen, aningen under sitt valresultat 2011, 4,3 procent.

Och Kristdemokraterna, Kristillisdemokraattit, ligger även i den här mätningen, där partiet får 3,6 procent, under sitt valresultat 2011, 4,0 procent.

Melodikrysset nummer 11 2015

Den här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.

Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.

Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.

Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.

Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.

Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.

Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.

Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.

Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.

Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.

Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.

”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.

Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.

I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.

Men jag ska förstås ändå se finalen.

Not Again Sam

Jag har med nöje sett föregångarna, ”Play It Again Sam”, 1 och 2, också skrivit om nummer två här på bloggen. Scenen, Reginateatern, är densamma liksom greppet.

Gänget på scenen är i stort sett detsamma, när de nu gör en tredje musikteaterföreställning, ”Not Again Sam”: Paul Kessel, John Fiske, Björn Sjödin, Hasse Loelv och Grosse Grotherus, och som ni kan ana drar även de tre sistnämnda musikaliskt ett tungt lass, dock lätt och glatt genom deras spelskicklighet och mångsidiga instrumentbehärskning. Kessel och särskilt Fiske spelar också, men deras roll i den här föreställningen är ändå främst att vara sångare.

Fast en förändring har det blivit i den här ensemblen – dess kvinnliga medlem har bytts ut. Verkligen inte för att det var något fel på Andrea Geurtsen – men hon fick anbud om att spela musikteater i Helsingfors.

Ny kvinnlig sångstjärna i den här speciella ensemblen på Reginateatern är nu i stället Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, en duktig sångerska, välkänd på Uppsalas musikscen.

Det den här ensemblen gör är ett stycke mycket svängig scenshow: hits ofta hämtade från film och TV, introducerade med mellansnack och sen presenterade, till exempel med uppgifter om den film de ingick i, på en storskärm. Däremellan gör framför allt Paul Kessel (med låtsat motstånd från John Fiske) lite scenshow, och vi får oss också till livs en Roy Andersson-inspirerad parodi på Hans Majestäts tal vid Riksdagens högtidliga öppnande.

En del av de filmer och TV-program, vars hitlåtar vi fick höra i den här föreställningen, har jag faktiskt inte sett, men man kan ju knappast ha undgått sånt som blev hits genom filmer som ”Grease”. Men det ska inte tolkas som att det enda jag kände igen från filmvärlden var Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg”. ”Med en arm om din hals” är ett annat exempel, hämtat ur filmen ”1939”. Också Beatles’ ”Norwegian Wood” kan anföras som exempel.

Programmet rymde även sånger, underbara sådana, som jag i motsats till flertalet i publiken vet något om, sådana som ”Brother Can You Spare a Dime” från massarbetslöshetens amerikanska trettital. Den finns förresten också på svenska, ”Köp de arbetslösas sång”.

Anna-Karin Nytell Oldeberg gjorde en del minnesvärda sånginsatser, till exempel i Cole Porter’s broadwayklassiker ”Anything Goes”. Och jag vill ge henne en eloge för att våga sig på Monica Zetterlund-klassikern ”Sakta vi gå genom stan”, särskilt som hon gjorde det väl.

I övrigt vill jag bara nämna att programmet är mycket rikhaltigt och innehåller hits av mängder av låtmakare, Bruce Springsteen, Elton John och andra. Vill du ha en riktigt fullmatad kväll, gå till Reginateatern!

* * *

Eftersom vi skulle gå på teater, åkte vi ner på stan och åt en lätt middag. Det blev te för min del, kaffe för Birgittas del på det anrika kondiset Landings. Till det tog vi var sin matig macka.

Norge: Skakigt för Sosialistisk Venstreparti. Och Fremskrittspartiet gör bottennotering

Just när Sosialistisk Venstreparti ska inleda sin partikongress får partiet ett uselt resultat i Respons’ mätning för Aftenposten, 3,0 procent (= – 1,1 procentenheter). I stortingsvalet 2013 kom partiet precis ovanför spärren med 4,1 procent.

De tappade rösterna går i vart fall inte till det lilla yttervänsterpartiet Rødt, som också minskar med 0,7 procentenheter till 1,1 procent, detsamma som i valet 2013.

På vänstersidan är även i den här mätningen Arbeiderpartiet det helt dominerande partiet. Det ökar i den här mätningen med 1,0 procentenheter och hamnar då på 42,1 procent. Partiet ligger nu ganska stadigt på en nivå mer än 10 procentenheter över sitt valresultat 2013, 30,8 procent.

Arbeiderpartiets och SVs koalitionspartner i den regering som föll 2013 var Senterpartiet. Det ökar i den här mätningen med 0,2 procentenheter till 6,1 procent. Också SP ligger därmed över sitt valresultat 2013, 5,5 procent.

Men också de två övriga mittenpartierna, de som ger parlamentariskt stöd åt den sittande blå-blå regeringen, ökar.

Kristelig Folkeparti med 0,5 procentenheter till 6,3 procent mot 5,6 procent i valet 2013.

Liberala Venstre med 1,1 procentenheter till 6,3 procent mot 5,2 procent i valet 2013.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, minskar med 0,4 procentenheter till 21,3 procent mot 26,8 procent i stortingsvalet 2013.

Och dess koalitionspartner, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, är nere på sin lägsta nivå sedan 2006. FrP får i den aktuella mätningen stöd av 9,5 procent (= – 0,4 procentenheter) och ligger alltså långt under sitt valresultat 2013, 16,3 procent.

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne är inte heller i den här mätningen i närheten av fyraprocentsspärren: MDG minskar med 0,6 procentenheter till 2,7 procent. I valet 2013 samlade det 2,8 procent men lyckades ändå på grund av ett högre stöd i Oslo knipa ett lokalt stortingsmandat där.

Jag känner mig jättesvensk – men jag har en del av mitt hjärta kvar i ett annat land

Jag tillbringar förvisso mycket tid vid datorn, men då och då gör jag också utflykter utanför hemmet och då inte bara för att åka till Coop vid Uppsala C för att handla mat.

För kort tid sen var jag till exempel på möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening. Peter Gustavsson, ny ordförande i kulturnämnden, berättade om vad den nya röd-gröna majoriteten där tänker åstadkomma.

Jag yttrade mig där – jag tänker inte ge mig förrän Uppsala får ett Konstens hus, lätt tillgängligt någonstans i centrum av stan.

I går var det jag själv som talade, den här gången på ett möte med en organisation jag aldrig tidigare har gästat, Aktiva Seniorer. Fast ämnet var inte nytt: ”Flykten från Estland” har jag tidigare talat om vid ett otal tillfällen, på olika håll här i Uppland: på PRO-föreningar, på biblioteken i Öregrund och Enköping, på Upplandsmuseet, hos Missionskyrkan i Östhammar…

Jag brukar påminna om att in emot 30.000 ester var den första riktigt stora flyktinggruppen till Sverige – de flesta av oss kom över havet i fullastade båtar; några kom aldrig fram. Jag brukar då också alltid säga, att mitt hjärta klappar också för dagens flyktingar, de flesta av dem inte lika blonda och blåögda som jag.

Jag gör det här utifrån min egen familjs historia: berättar, mot bakgrund av först en sovjetrysk, sen en tysk och slutligen en 1944 – vi gav oss i februari i väg till Finland i pappas fiskebåt – hotande ny rysk invasion och om hur vi sen, på hösten, var tvungna att ta oss vidare till Sverige.

Jag berättar om hur pappa och en ingift morbror höll sig gömda på farstuvinden när de under den första sovjetiska maktperioden blev inkallade till Röda armén men betonar alltid, att det inte betydde att min familj skulle ha haft några sympatier för nazismen, tyskarna och deras strävan att utvidga sitt Lebensraum.

Jag berättar att två av mina morbröder åkte till Finland och slogs mot Sovjetunionen i en estnisk bataljon i den finska armén. Den ene av dem åkte hem till Estland och slogs och stupade på östfronten när tyskarna retirerade och Röda armén trängde in i Estland – han var en av många ”finlandspojkar” som gjorde så. Hans brorsa, som också slogs i den estniska bataljonen i Finland, träffade i Finland en flicka, en finska, som han gifte sig med och fick två barn med, vilket han trodde skulle skydda honom mot utlämning. Men finnarna tvingades lämna ut honom, och han kom aldrig att återse hustru och barn. I Estland träffade han senare en annan kvinna, som han ju inte kunde gifta sig med, eftersom han redan var gift, men som han fick två nya barn med. De här två barnkullarna träffades först efter Estlands frigörelse efter sovjetväldet. Fast vid det laget var deras gemensamma pappa död.

Jag brukar alltid också berätta om hur det var att i en båt i en konvoj med ett halvt dussin båtar komma i hamn på den svenska sidan, i vårt fall i Löran söder om Sundsvall. Jag brukar då särskilt nämna den märkliga känslan att inte förstå ett enda ord av det de människor sa som snabbt samlades på kajen – det de sa lät som ett obegripligt tjatter. Men jag brukar tillägga att det på den här punkten så småningom för min del slutade med att jag i studenten fick A i svenska.

Det här är min och mina landsmäns historia, berättad utifrån en så småningom mycket väl integrerad flyktinggrupps perspektiv, och jag brukar alltid säga att de allra flesta i den tidens svenska samhälle förstod varför vi hade kommit och ville oss väl, detta utan att jag hoppar över den så kallade baltutlämningen och återlämnandet av fiskebåtar, bland annat min pappas egenbyggda – nationaliserad statsegendom enligt de sovjetiska myndigheterna.

Jag tror att jag lyckades hyggligt med mitt föredrag. Applåderna var varma, och så fick jag av arrangören på stående fot ett anbud att återkomma i höst. Lokalen var fylld till sista plats, men arrangören hävdade att långt fler skulle ha velat komma.

Norge: ICA- och Rimi-butikerna omprofileras enligt COOPs koncept, men Matkroken-kedjan består

Följderna av norska COOPs stora förvärv av svenska ICA-koncernens butiker i Norge börjar nu klarna. ICA kan ju butikerna inte gärna fortsätta heta, och svenska ICA driver butiker under namnet Rimi även i Baltikum.

De här båda kedjornas butiker omprofileras därför till butiker som fogas in i COOPs ordinarie butikskoncept. Rimibutikerna omprofileras således till Coop Extra eller Coop Prix, medan ICA-butikerna ser ut att bli Coop Mega eller Coop Extra.

Matkroken, som är en delvis franchisedriven närbutikkedja, består under sitt gamla namn.