Melodikrysset nummer 13 2015

För egen del tyckte jag att ganska mycket i dagens kryss var svårt.

Mest besvär hade jag med Bertil Englund, vars ”Flicka med positiv” inte har fastnat i mitt musikminne, kanske för att jag inte hade TV 1960. Dessutom var jag nyanländ till Uppsala för studier och när det här begav sig mycket aktiv, snart ordförande i socialdemokratiska Laboremus.

Dessutom hade jag redan en korsande Bertil i krysset, nämligen Sven-Bertil Taube, dock i ett för mig mycket mer välkänt sammanhang. Han sjöng ”Barberarvisan” ur ”Folk och rövare i Kamomilla stad” av Thorbjørn Egner, på sin tid en kär bok i vår barnkammare.

Men för att återgå till mina musikaliska luckor:

Debbie Harry och hennes ”Two Times Blue” hör inte till det som har fäst sig i mitt musikminne.

Samma sak gäller Velvet och ”Enemy”. Men nu har jag ju fått anledning att slå upp att bakom Velvet döljer sig Jenny Mariette Pettersson.

Och här kommer nästa upprepning – den gode Eldeman försökte sätta myror i huvudet på oss.

Den andra myran, betydligt lättare för mig att identifiera, hette Hjördis Petterson, i det fallet med ett s. Henne fick vi höra i Ulf Peder Olrogs ”Syförenings-boogie”.

En sista lite knepig fråga. Ja, inte när det gällde att höra vem som sjöng: Nanne Grönvall. Men ”På en gammal sur och rutten eka” har jag faktiskt aldrig hört förut.

Sune Mangs har jag förstås hört många gånger. Och i dag sjöng han dessutom ”Anne-Marie”, som ännu tidigare sjöngs av Thor Modéen.

Ett par andra damer figurerade i två andra låtar som spelades i dag:

”Jenny Let Me Love You” sjöng EMD, de vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Och sen hörde vi Nils Dacke spela ”Vad har du under blusen, Rut?”. en småfräck låt vi minns med Schytts (1973) och Streaplers (1974).

Dessutom fick vi höra Stefan Ljungqvist i ”The Lady Is a Tramp”, ett nog alltför generaliserande omdöme – men det är en bra låt.

För en del män är livet heller inte raka spåret. Fast ”Jag reser mig igen” har ett bra budskap, och dessutom är det roligt att Thorsten Flinck så sent som i Melodifestivalen 2012 framförde ett bidrag, som man faktiskt fortfarande kommer i håg.

Dagens dubbelfråga illustrerades med två låtar, lätta att känna igen. Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” har både fin text och bra melodi. Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har jag ett speciellt förhållande till: Den sjöngs på min kusin Kreetes begravning av ett av hennes barnbarn, och sen var jag faktiskt på besök i min estniska hemby Juminda, när Kreetes aska på hennes begäran ströddes i Finska viken, vår barndoms hav.

Och apropå sång: ”Kungssången” har jag aldrig sjungit med i ens vid de tillfällen då jag har stått bredvid drottningen. Jag har fört hövliga och helt normala samtal med kungen också, men jag har alltid lyckats undvika att behöva säga ”Ers majestät”.

Jag får finna mig i att vi har monarki, men jag är republikan.

Gästspel av Radiosymfonikerna och före det en mycket god middag

Vår lilla krets, som tillsammans – mer eller mindre – går på abonnemangskonserterna i Uppsala Konsert & Kongress, har gradvis blivit aningen större. Birgitta och jag har haft årsabonnemang till konsertserien ända sedan vårt nya Musikens hus öppnades. Därefter lyckades vi intressera också Anna, som nu alltså åker till konserterna i Uppsala, fastän hon bor i Rinkeby. Och sen har Anna gjort på motsvarande sätt med sin pappa Bengt, i yngre år gift med Birgitta, och Bengts fru Inger.

Vi sitter på olika håll i Konserthuset, men vi brukar försöka äta middag tillsammans före konserterna och sen dricka kaffe ihop i pausen.

Oftast styrs valet av restaurang av ändamålet med de här träffarna: Vi har rätt många gånger ätit i Konsethusets restaurang eller på ställen som ligger på bekvämt gångavstånd från Konserthuset. De båda familjerna i den äldre generationen turas om med att välja ställe och betala.

I går hade Birgitta fått lust att göra något extra och bjöd således det här sällskapet på det som av många uppsalabor anses vara stans bästa matkrog, Villa Anna, som ligger lite undangömt i Odinslund men verkligen är värt ett besök. Det är inte något billigt ställe, men deras mat är värd pengarna vet Birgitta och jag som i motsats till de övriga hade varit där tidigare.

Eftersom vi sen skulle till Konserthuset, hämtade Bengt oss i bil – Inger och Anna satt redan i den.

Bengt skulle alltså köra bil, Anna skulle göra detsamma hem, och jag och Birgitta är numera helnykterister, så bara Inger tog ett glas vin. Vi övriga drack Pripps blå lättöl.

Birgitta hade, för att spara tid, förvalt huvudrätt, pärlhöna, men eftersom den här kvalitetsrestaurangen, som lagar lokalt anförskaffad mat, inte hade fått tag på någon pärlhöna, fick det bli kyckling, fin gårdskyckling, i stället. Den serverades med läckra tillbehör, bland annat slungad fänkål, kokt rödbeta och små brynta kokta potatisar.

Före det hade vi fått var sin skål varm pumpasoppa med kärnor och till det läckert mjukbröd, ett ljust och ett mörkt, plus två sorters smör.

Och till den dubbla espresson serverades chokladkaka. Jag som är diabetiker donerade min kaka till Anna.

* * *

Vi infann oss en halvtimme före konserttid i Konserthuset för att lyssna på en liten utfrågning av kompositören till kvällens inledande stycke, ”Tales From Suburbia”, ett uruppförande. Albert Schnelzer, född 1972, visade sig ha både humor och distans. Och inte heller hans ”Tales From Suburbia”, som inledde konserten, visade sig sätta den ångeststämpel på det stadsbyggnadsfenomen många vill åsätta den stadsmiljö Schnelzer själv tydligen har levt hela sitt liv i. Musiken speglade de olika sidor som präglar den här miljön liksom andra.

De som spelade den här konsertkvällen var Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den mycket förfarne Daniel Harding.

Den här orkestern är mycket stor – mycket större än vår Kammarorkester som vi normalt brukar få höra i den här konsertserien – så hela scenen var täckt av stolar åt musikerna. Mängden och arten av instrument, plus naturligtvis musikernas spelskicklighet, bidrog till att lyfta den musik som framfördes, oavsett om musiken i fråga bestod av stillsamma eller mer bombastiska partier.

Det här tror jag bidrog till att lyfta Robert Schumanns ”Ouvertüre, Scherzo und Finale i E-dur” (1841).

Ett ännu starkare intryck på mig gjorde kvällens avslutande stycke, ”Symphonie fantastique” (1830), komponerad av Hector Berlioz (1803-1869), och jag talar här inte om kompositörens programmusikaliska avsikter med den utan om verkets rent känslomässiga effekt på lyssnaren.

Själv greps jag främst av två av dess fem satser, ganska olika varann till sin karaktär: dels den nästan dansanta andra satsen, ”Un bal” (En bal), dels den omtumlande fjärde satsen, ”Marche au supplice” (Marsch till schavotten). Men också femte och sista satsen, ”Songe d’une nuit du sabbat” (Dröm om häxsabbaten) hade furiösa sidor.

Jag noterade att folk ur Uppsalas musikliv hade sett till att få biljetter till den här konserten. På vägen ut hejade bland annat Stefan Parkaman, ledare för Uppsala akademiska kammarkör, på mig – vi har träffats i andra sammanhang.

Miljøpartiet De Grønne större än Fremskrittspartiet i Oslo

Högerpopulistiska Fremskrittspartitet var en gång i världen ett osloparti, hade sitt starkaste stöd i huvudstaden, men enligt en alldeles färsk undersökning, gjord av Respons Analyse för Aftenposten, är Miljøpartiet De Grønne i dag där, med 6,7 procent (+ 0,1 preocentenheter), större än Fremskrittspartiet, som får nöja sig med 6,2 procent (- 3,0 procentenheter).

Inte så att de här partierna är kommunicerande kärl. Men det är intressant att studera just dem av ett annat skäl: Båda partierna är uttryck för att nya trender kan slå just i storstadsregioner.

Oslo avviker på flera andra punkter av liknande skäl från det medelnorska väljarbeteendet.

Sosialistisk Venstreparti, som i ett stort antal mätningar hotas av spärren i stortingsvalen, backar visserligen med 1,5 procentenheter också i Oslo men ligger fortfarande på 6,5 procent i huvudstaden. Det betyder att om det vore stortingsval i stället för kommun- och fylkesval i höst, så skulle SV hur som helst få lokalt mandat i Oslo.

Också vänsterkonkurrenten Rødt har periodvis varit mycket starkt i Oslo. I den här undersökningen tappar man där 1,3 procentenheter, men partiet skulle ändå stödjas av 2,6 procent i lokalvalet.

Liberala Venstre har ett av sina starkare fästen i huvudstaden. Trenden nu är att partiet backar med 1,5 procentenheter, men Venstre samlar ändå 7,4 procent i Oslo.

Senterpartiet, som främst är ett jordbrukar- och landsbygdsparti, gör inga framsteg i huvudstaden, tvärt om (- 0,1), och stöds nu i Oslo av 0,7 procent.

Den norska kristenheten har också sina starka fästen på annat håll än i Oslo: Kristelig Folkeparti backar med ytterligare 0,5 procentenheter och hamnar då på 2,1 procent.

Kampen står ändå främst mellan de båda stora partierna.

Høyre är starkare i huvudstaden än i landsgenomsnitt och skulle där få 28,1 procent, vilket innebär en ökning med 2,6 procentenheter.

Men Arbeiderpartiet ökar med 2,9 procentenheter i Oslo och hamnar då på 39,8 procent.

Bäddat för maktskifte i Oslo alltså?

Det beror bland annat på hur blockpolitiskt neutrala Miljøpartiet De Grønne agerar efter valet. Partiets representant i bystyret i dag, Harald Nissen, säger till Aftenposten, att MDG, som bekant ett blockneutralt parti, kommer att stötta det byråd, som garanterar mest av grön politik. Men han säger samtidigt att partiet knappast kan stödja ett byråd, där politiken i fråga om synen på invandrare präglas av Fremskrittspartiets hållning.

Tidigare ordförande för Centrum-Demokraterne kandiderar för danska (S)

I danska Politiken hittar jag rubriken ”Peter Duetoft vil i Folketinget for S”. I artikeln under den läser jag, att Duetoft, som åren runt sekelskiftet satt i Folketinget och under en tid var ordförande för Centrum-Demokraterne, nu kandiderar till Folketinget för Socialdemokratiet.

Vad är Centrum-Demokraterne, frågar sig läsare som inte har följt dansk politik lika länge som jag.

Centrum-Demokraterne bildades 1973 av den socialdemokratiske folketingsledamoten Erhard Jacobsen och leddes efter hans död under en period av hans dotter Mimi Jacobsen. CD bidrog till att göra dansk socialdemokrati mindre. Det ingick i regeringar av lite olika kulör, 1982-1988 i en borgerlig regering, 1993-1996 i en socialdemokratiskt ledd regering.

Mimi Jakobsen lämnade 2007 partiet och blev socialdemokrat, och 2008 las partiet ner.

Återstår att se om Peter Duetofts kandidatur för (S) kan ge partiet vind i seglen.

I den senaste sammanställningar av partisympatier i Berlingske Barometer minskar Socialdemokratiet en aning och hamnar på 22,5 procent mot 24,8 procent i folketingsvalet 2011.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, backar också det någon tiondel, till 7,1 procent, vilket ligger markant under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringskollega Socialistisk Folkeparti backar ett par tiondelar till 6,3 procent mot 9,2 procent i valet 2011.

Och den röd-gröna och feministiska Enhedslisten står och stampar på 8,3 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat 2011, 6,5 procent.

På den motsatta sidan utmärker sig fortfarande populistiska Dansk Folkeparti genom att öka en halv procentandel till 20,0 procent. DF ligger alltså fortsatt långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent.

Det stora (höger)borgerliga partiet Venstre backar med ett par procentandelar till 22,5 procent, att jämföra med de 26,7 procent partiet fick i valet 2011.

Konservative Folkeparti ligger still på 4,9 procent, vilket också var det resultat partiet fick i valet 2011.

Och Liberal Alliance ökar något till 5,9 procent – i folketingsvalet 2011 stöddes partiet av 5,0 procent.

Upprorstjej – Joe Hills The Rebel Girl

Jag har nätvägen fått kontakt med Anders Åborg, förr känd som ankare i Aston Reymers Rivaler. Bland annat skickade han mig 2012 en DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson, ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill”.

Jag skrev om filmen och fäste mig då främst vid musiken, fann att Anders Åborg hade gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones” och ”Vad vi vill” – de här båda låtarna hittade jag också på nätet – samt ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna”. De här inspelningarna kändes mycket fräscha dels för att han moderniserade musiken med hjälp av vissling, kör, gitarr. banjo och enradigt dragspel, dels för att han har tillåtit sig moderniseringar av de texter, signerade Jacob Branting och Rune Lindström, som finns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Länsmuseet Gävleborg minns avrättningen av gävlesonen Joel Hägglund/Joe Hill 1915 – det är alltså 100 år sen nu – med en utställning om honom – museet, beläget på Södra Strandgatan 20 i Gävle, har öppet tisdag-fredag 11.00-18.00 och lördag-söndag 12.00-16.00. Jag fick inbjudan till både en förhandsvisning och den officiella invigningen men kunde tyvärr inte åka till Gävle – kanske kan jag i stället göra det lite senare. Utöver en personlig inbjudan direkt från museet fick jag också ett brev om utställningen från Anders Åborg, som skulle medverka med sång i inledningsprogrammet.

Med i brevet från Åborg låg dels en CD, dels en ny sångtext.

CDn, ”Anders Åborg tolkar Joe Hill”, kommer att säljas av museet och innehåller förutom de fyra ovan nämnda låtarna ytterligare en, en ny tolkning till svenska av Joe Hills ”The Rebel Girl”, 1915, den som i Jacob Brantings tolkning från 1969 kallades ”Rebellflickan”. Joe Hills original och Jacob Brantings text samt min bakgrundstext hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Så här lyder den i Anders Åborgs nya version:

Upprorstjej

Svensk text: Anders Åborg, 2015
Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915 (”The Reberl Girl”)

Finns ett myller av olika kvinnor
i vår underliga värld.
Silverglittrande dollargudinnor,
på visitkortet står ”miljardär”.
Finns blåblodiga fröknar och sessor
i lyxåk med egen lakej;
men den enda drottning värd namnet
är en upprorstjej!

Ja, en upprorstjej, ja, en upprorstjej
Proletär juvel som kan hävda sig
Full av stolthet, mod och skoj
Jämlik varje upprorspojk.
Det har vart en del, och nu kommer fler
kvinnor som organiserar sig.
Tänk att slåss ihop för frihet
med en upprorstjej!

Hennes knän är nog ömma av slitet
Hennes kläder är nog second hand
Men ett hjärta hängivet som hennes
kommer sätta världen i brand.
Arbetsköparna darrar i skräck när
hennes ilska och trots visar sig;
för den enda drottning värd namnet
är en upprorstjej!

Ja, en upprorstjej…

Danska Socialdemokratiet gör försök att bli ännu lite större

Det danska valet närmar sig, och Socialdemokratiet, som leder en regering och en vänster i visst underläge, försöker positionera sig. Det sker delvis genom en stramare linje i flyktingpolitiken – människor som kommer till Danmark måste göra allt för att få jobb, och anhöriginvandringen ska stramas åt. Dansk Folkeparti har tagit över en del av de väljare som, om det inte vore för den här frågan, kunde rösta socialdemokratiskt.

Socialdemokratiet självt ligger, med 23,1 procent i senaste Berlingske Barometer, hyggligt nära sitt valresultat från 2011, 24,8 procent. Men dess uppgång har främst skett på bekostnad av dess politiska allierade i mitten och till vänster.

Regeringskollegan, socialliberala Radikale Venstre, ligger i den senaste Barometern på 7,2 procent, vilket är märkbart under partiets resultat i 2011 års val, 9,5 procent.

Deras avhoppade partner Socialistisk Folkeparti får i den aktuella Barometern 6,5 procent mot 9,2 procent i valet 2011,

Och SFs rival om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten, stöds för närvarande av 8,3 procent mot 6,5 procent i valet.

Lilla Alternativet, som i vissa mätningar har legat högre, stampar på 0,6 procent.

Det ledande borgerliga partiet, högerliberala Venstre, noteras för 22,7 procent, vilket är markant under partiets valresultat 2011, 26,7 procent.

En hel del borgerliga röster har tagits över av populistiska Dansk Folkeparti, som i valet 2011 stöddes av 12,3 procent men i den här sammanställningen stöds av 19,5 procent.

Konservative Folkeparti harvar på på sin lägre nivå med 4,9 procent, den som partiet hamnade på i valet 2011.

Och Liberal Alliance ligger med 5,7 procent något över sitt valresultat 2011, 5,0 procent.

I Ritzaus Index görs en likartad vägning av de senaste mätningarna, men Ritzau redovisar också den opinionsundersökning som senast har påverkat dess Index, Voxmeters partisympatimätning från 22 mars:

Socialdemokratiet får i detta Index 23,3 procent mot 22,9 procent i Voxmeters mätning.

Radikale Venstre får i Ritzaus Index 7,4 procent mot 7,8 procent i Voxmeter.

Socialistisk Folkepartis indextal är 6,8 procent mot 7,1 procent i Voxmeter.

Enhedslisten noteras för 8,5 procent i både Ritzau Index och i Voxmeter.

Alternativet separatredovisas inte.

Venstre får 22,9 procent i Index och 23,9 procent i Voxmeter – det senare överstiger Socialdemokratiets vonmeterresultat.

Dansk Folkeparti får 18,8 procent respektive 17,1 procent.

Konservative Folkeparti hamnar på 4,6 procent respektive 4,7 procent.

Och Liberal Alliance på 5,6 respektive 5,7 procent.

Jefferson om Slim Notini

Mina minnesord om Sam Charters har lett till att jag har fått ett vänligt brev, som dessutom innehöll en gåva. Brevet kom från Hans Schweitz, som – förutom att tacka för det jag skrev om Sam – även berättade, att han själv och hans fru i likhet med mig regelbundet löser Melodikrysset och också genom det har halkat in på att läsa min blogg.

Hans är en musikalisk själsfrände, bland annat ordförande i Swedish Blues Association, som bland annat ger ut tidskriften Jefferson.

En av de tyngsta artiklarna i Jefferson 183/2015, som bifogas, skriven av Birgitta Larsson, handlar om Per ”Slim” Notini, en legend i tidig svensk blueshistoria. Jag har för egen del inte bara hört honom i egen kapacitet utan också på plattor med Peps Persson.

Årsprenumeration – 4 nummer (det jag talar om är på 64 sidor) – kostar 280 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 26 05 47-5.

Alzheimer och mordbrand

”Wallander – Mordbrännaren” (2013) i regi av Charlotte Brändström och med manus av Peter Lindblom har svagheten att, trots titeln, egentligen bestå av två helt olika stories: dels den om Kurt Wallander (Krister Henriksson) och hans tilltagande problem med minnesfunktionen, dels den om en ung man, Tommy (Christoffer Nordenrot) som kommer hem till sin syster och hennes man efter att ha avtjänat straff för mordbrand.

Jämfört med mycket annat som man får se i deckargenren är historien om mordbrännaren, trots att den kioskägare med vilken han råkar i delo får sin kiosk antänd och denne då omkommer och trots att den ur fängelset efter avtjänat straff frisläppte mordbrännaren både blir misstänkliggjord och fysiskt illa tilltygad, ändå realistisk, sannolik. Innan vi kommer till det ganska otäcka slutet har polisens sökarljus på klassiskt vis hunnit riktas mot en rad misstänkta: en kvinna som sprider misstänkliggörande flygblad, mannen morbrännarens syster är gift med, två killar med tvivelaktig egen vandel… Vad som skildras otäckt bra är skildringen av den mentalitet och de utstötningsmekanismer man ofta stöter på i samhällen där alla känner alla.

Men Kurt Wallanders tilltagande problem med minnet ges också de en mycket framträdande roll i den här historien. De skildras någon gång – alla minneslapparna! – komiskt, men i grunden handlar det ju om en djup tragedi, så svår att bära för Kurt Wallander att han försöker dölja arten av sina problem inte bara för kollegerna på jobbet utan också för dottern Linda (även hon för övrigt polis) och för kvinnan som är hans älskade, en förskollärare.

Jag kan hålla med om att försöket att gifta ihop två helt skilda stories inte riktigt lyckas, men båda de här i varandra invävda filmhalvorna är tillräckligt intressanta för att hålla tittarens intresse vid liv.

Fortsatta regeringsförhandlingar i Estland. Savisaar svårt sjuk

Jag har tidigare utförligt rapporterat om de pågående regeringsförhandlingarna i Estland, de som inför den gångna veckohelgen gick i stå.

Det i valet nyligen segrande Reformpartiet, Reformierakond, valde ut fyra partier att föra förhandlingar med om bildande av en bred koalitionsregering: Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, som före valet satt i koalitionsregering med Reformpartiet, det kristna, nationella och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, Isamaa ja Res Puplika Liit, som satt i koalitionen innan Reformpartiet ersatte det med Socialdemokraterna, och så ett nytt parti, som i årets val kom in i Riigikogu, Riksdagen: Vababaerakond, Fria Partiet, ett parti på högerkanten.

Vabaerakond har nu av Reformierakond ställts utanför förhandlingarna, möjligen självt fattat beslut om att inte längre delta i det här harvandet, som helt verkar ske på Reformpartiets villkor.

Regeringsbildaren, ledaren för Reformierakond, Taavi Rõivas, har som orsak till exkluderingen främst angett, att Vabaerakond har förordat en skärpning av den direkta inkomstskatten.

Det är ju en ståndpunkt som inte är helt olik Socialdemokraternas, så det är svårt att förstå, varför de välkomnas att fortsätta förhandla och dessutom själva accepterar att förhandla. Gissningsvis vägleds den socialdemokratiske partiledaren Sven Mikser här av sitt eget väl och ve – han är dels försvarsminister, riskerar dessutom, om partiet också förlorar ett antal ersättarplatser i Riigikogu, att straffas av sitt eget parti genom att tvingas avgå som partiledare.

Mikser uppträder ändå morskt. Hans budskap är att om nu regeringsförhandlingarna återupptas, ska det ske så att säga från noll.

* * *

Taavi Rõivas har nu föreslagit att ett antal expertgrupper tillsätts för att hitta lösningar på förhandlingsfrågor, där de återstående tre partierna har olika utgångspunkter. IRLs ledare välkomnar detta, och det gör också SDE-ledaren Sven Mixer, den senare dock med förbehållet, att Rõivas’ plattform är lite för allmän för att man ska kunna veta, om detta kan leda till konkreta överenskommelser.

* * *

Under regeringsförhandlingarna har det näst största partiet, det i vissa frågor lätt vänsterpopulistiska Centerpartiet, Keskerakond, ställts åt sidan, och det har också varit tämligen tyst från detta partis sida.

Dess ledare, den 64-årige Edgar Savisaar, är nämligen svårt sjuk, intagen på intensivklinik i Tartu.

Han kom hem från en ansträngande utlandsresa och visade sig ha svår lunginflammation och vatten i båda lungorna. Efter att ha fått hjälp med andningen och varit i perioder av koma har han genomgått en operation. Nu fortsätter behandlingen med antibiotika. Men enligt uppgift är hans tillstånd fortfarande kritiskt.

Helt överraskande kom inte detta. Savisaar drabbades av hjärtinfarkt redan 2003. Han har också diabetes och högt blodtryck. Bakom sig har han en intensiv valrörelse.

* * *

Enligt nyhetsartiklar i dagens (24 mars) estniska media är tillståndet för Edgar Savisaar ännu värre än vad som hittills har framgått: Han har drabbats av så kallade köttätande bakterier och har fått högra benet amputerat med ett snitt över knäet.

Tillbaka på Hogwarts

Jag läste alla J K Rowlings Harry Potter-böcker allt efter som de kom ut, en av dem till och med på engelska, eftersom den svenska översättningen då ännu inte hade kommit ut. Någon av filmatiseringarna har jag sett på bio, men vi har samtliga som DVD.

”Harry Potter och Halvblodsprinsen” (översättning Lena Fries-Gedin, Tiden, 2006) har jag på svenska; i engelskt original, ”Harry Potter and the Half-blood Prince”, utkom den 2005.

Filmatiseringen, gjord 2009 och med David Yeates som regissör, är av naturliga skäl – de här böckerna är tjocka – inte lika detaljrik som bokoriginalet men fångar ändå huvudhandlingen (och lite till) väl.

Historien om Harry Potter löper som bekant genom flera tjocka böcker, och det faktum att han och övriga på trollkarlsskolan Hogwarts gradvis blir äldre löses i filmerna genom att de agerande eleverna spelas av samma unga skådespelare som också de gradvis blir äldre: Harry Potter (Daniel Radcliffe), Hermione Granger (Emma Watson), Ron Weasley (Rupet Grint), Draco Malfoy (Tom Felton), Ginny Weasley (Bonnie Wright) och så vidare.

Nya åldersrelaterade drag i deras personutveckling, som att ungdomar med eller utan hjälp av trolldrycker blir kära i varann, framträder både i boken och i filmatiseringen.

Bland lärarna på Hogwarts intar den mot Harry hotfulle Severus Snape (Alan Rickman) en särställning – han visar sig ha fått svära en obrytbar ed för att skydda Harrys fiende Draco Malfoy. Som de Harry Potter-belästa vet, är den trollkarlsvärld Rowling tecknar starkt dualistisk, och de här två hör – Snape efter taktisk vacklan – till den, milt talat, onda sidan, Dödsätarna.

Vi möter också så väl välkända karaktärer – Regulus Black (Tom Moorcroft), Minerva McGonagall (Maggie Smith) och Rubeus Hagrid (Robbie Coltrane) – som en till Hogwarts motvilligt återbördad Horace Snigelhorn (Jim Broadbent); avslöjandet av honom i hans gömställe är en liten höjdare i filmen. Men Snigelhorn vet saker om Voldemort som skolans rektor vill ha tillgång till.

Skolans märklige ledare är Albus Dumbledore (Michael Gambon), som är beredd att riskera och offra sitt eget liv för Harry. Dumbledore framkallar för Harry bilder ur det förflutna med Tom Dolder, pojken som under vistelsen på Hogwarts inte bara visade sig ha en enastående magisk förmåga utan också drogs till det onda och sen blev själva dess gestalt, Lord Voldemort.

Harry får veta att Voldemort har lyckats göra sig odödlig. Han har delat upp sin själ i sju delar och gömt sex av dem i horrokruxer, väl gömda och magiskt skyddade.

Men Dumbledore tror sig ha spårat en av de här horrokruxerna till en grotta på en klippkust. För att komma in dit genom en dold port krävs blodsoffer, och inne där övertalar han Harry att också när han kommer att spjärna emot tvinga i honom den giftdryck horrokruxen ligger i.

Dumbledore överlever, men på vägen därifrån attackeras de och klarar sig bara genom att fördriva angriparna med eld.

När de sedan kommer tillbaka till Hogwarts, visar det sig, att skolan har erövrats av Voldemorts trogna. Dessa, med Snape i spetsen, tvingas på flykt, men Snape hinner dess förinnan döda Harrys älskade vägledare och beskyddare Dumbledore.

Och var alltsammans förgäves? Det de hade hittat i grottan var när allt kom omkring inte en av horrokruxerna utan ett mystiskt meddelande från någon som tecknade sig RAB.

Det jag möjligen tycker inte blir tillräckligt tydligt i filmversionen är innebörden av boktitelns Halvblodsprinsen. Men det här är alltså en benämning på Snape, en beskrivning av hans bakgrund.

Det var väl det viktigaste. Men lugn: självklart förekommer det också quiddich och örter med märkliga egenskaper.

Och de mörka hot som riktas både mot mugglarvärlden och trollkarlsvärlden markeras effektfullt med sådant som hotfulla mörka molnformationer och som sig av smärta vridande broar.