Danmark: Gapet mellan blocken försumbart litet – och nu lutar det åt vänsterseger

Det fullkomligt regnar opinionsundersökningar fjorton dagar före det danska folketingsvalet, och i allt fler mätningar är det nu vänstersidan som har övertaget, bland annat på grund av att det nya partiet Alternativet ser ut att med god marginal forcera den danska tvåprocentsspärren. Jag ska avslutningsvis kommentera det aktuella läget för de partier som i dag sitter i Folketinget, men jag vill så här inledningsvis peka på två saker till som kan bidra till att vänsterpartierna vinner:

Enligt en Gallup-mätning lutar 42,5 procent av de tveksamma åt att rösta på det röda blocket (18,9 procent på Socialdemokratiet) mot 33,8 procent på det blå blocket (12,4 procent på Venstre). Skillnaden blir ännu tydligare när det gäller valet av statsminister: 39,4 procent ser den sittande statsministern, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt, som bäst lämpad att styra landet, medan bara 9,6 procent föredrar Venstres Lars Løkke Rasmussen – den senares privatekonomiska girighet spelar helt uppenbart fortfarande roll för gruppen av tveksamma.

Och skulle det danska valet ända i ett dödläge, kan de fyra mandat som utses av Grønland och Føroyar avgöra. Enligt en artikel i Poltiken kommer nämligen tre av sammanlagt fyra röster därifrån att tillfalla vänsteralternativet.

Men vi börjar med resultatet i 2011 års folketingsval:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Berlingske Barometer, en sammanvägning av olika mätningar, gav den 2 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 6,1 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 3,1 procent
Venstre 21,2 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Och Ritzau Index, också det en sammanvägning av olika men inte identiska mätningar, gav den 2 juni följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 3,0 procent
Venstre 20,9 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Till det här kan vi lägga Jyllands-Postens valbarometer ett par veckor före valet: 51,6 procent för den röda sidan och 48,4 procent för den blå.

Jag vill också ge er resultaten i en rad enskilda mätningar, de som vägs samman i Barometern respektive Indexet.

Megafon, presenterad i Politiken 3 juni:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 6,8 procent
Socialistisk Folkeparti 5,9 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 3,3 procent
Venstre 21,1 procent
Dansk Folkeparti 18,2 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Wilke 1 juni för Jyllands-Posten:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 7,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 4,0 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 17,9 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Voxmeter 2 juni för Ritzau:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 6,9 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 3,4 procent
Venstre 21,5 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 2,6 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Greens 2 juni för Børsen:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,6 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 2,7 procent
Venstre 20,5 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 8,3 procent

Gallup 2 juni för Berlingske:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 9,6 procent
Alternativet 3,0 procent
Venstre 22,4 procent
Dansk Folkeparti 19,0 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Epinion 2 juni för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 5,8 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 3,1 procent
Venstre 21,0 procent
Dansk Folkeparti 17,9 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 8,0 procent

Här några sammanfattande kommentarer:

En hel rad mätningar indikerar att Socialdemokratiet kommer att göra ett val på minst 2011 års nivå, möjligen få ett något bättre resultat. En del av det här beror på skickligt gjorda utspel inför valet, men bland dessa finns också en åtstramning av invandrings/flyktingpolitiken, något som inte bara har stoppat utflödet av väljare till Dansk Folkeparti utan också lockat tillbaka väljare därifrån.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, kommer att göra ett betydligt sämre val än 2011.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade den här regeringen, har inte återfått sin forna styrka. Partiet har förlorat väljare framför allt till yttervänsterkoalitionen, röd-gröna och feministiska Enhedslisten, men också till Socialdemokratiet.

Ny på vänstersidan är Alternativet, ett grönt alternativ. Partiet går överraskande bra – i en del mätningar är det större än det etablerade gamla Konservative Folkeparti. En del av deras röstökning har dock säkert mest att göra med tillströmning av vänsterväljare som främst önskar förhindra ett maktskifte åt höger.

Venstre, namnet till trots Danmarks största allmänborgerliga parti, ser ut att göra ett markant sämre val än 2011. Det får nu betala för att man lät den skandalstämplade partiledaren Lars Løkke Rasmussen sitta kvar – han har inte heller gjort några lysande insatser i valrörelsen. En del väljare har Venstre tappat till Liberal Alliance, men framför allt har partiet tappat väljare till Dansk Folkeparti.

Dansk Folkeparti kommer att göra ett markant bättre val än 2011 – i vissa mätningar är partiet hack i häl på Venstre.

Konservative Folkeparti har misslyckats med att hitta ett valvinnande budskap och ser ut att göra ett ännu sämre val än 2011, enligt vissa mätningar ett katastrofalt dåligt val.

Motsatsen gäller för Liberal Alliance som bland annat av många unga väljare ses som det fräscha borgerliga alternativet.

En socialdemokratisk kongress, präglad av enighet och framtidstro

Det jag främst slogs av, när jag som veteran och åhörare följde den socialdemokratiska partikongressen i Västerås, var att den i så hög grad präglades av enighet och framtidstro. Det här var inte en effekt av tillkämpad optimism och sammanhållning. Kongressombuden var i högsta grad övertygade om att det skakiga opinionsläget har sin grund i att partiet, när det återkom till regeringsmakten, på grund av maktförhållandena i Riksdagen tvingades att regera på en borgerlig budget. Nu kommer det att mycket tydligare synas att kursen ändras med stöd av koalitionspartnern Miljöpartiet och stödpartiet i Riksdagen, Vänsterpartiet.

Det fanns verkligen inget påtvingat över Stefan Löfvens löfte att stå fast vid målet att Sverige på relativt kort tid ska komma ner på EUs lägsta arbetslöshet. Här fanns också delmålet att ingen ung under 25 år ska vara utan jobb, utbildning eller praktik längre än 90 dagar. Självfallet fordrar en sådan satsning insatser för utbildning och investeringar i ny teknik och produktivitetsutveckling, men även utbyggd vård och omsorg, ny infrastruktur, ökat bostadsbyggande och annan samhällsservice ger, utöver att vara till nytta för både medborgare och företag, också fler jobb.

Socialdemokratin är inte främmande för höjda skatter för att finansiera detta, men inte heller lånefinansiering är fel väg, när det gäller produktiva investeringar. Det här betyder inte att kongressen förordade en budget i obalans, men överskottsmålet har inte längre den prioritet det har haft under de senaste årtiondena.

Mer att läsa både om detta och om annat finns på Socialdemokraternas hemsida.

Beslutet om delad föräldraförsäkring väckte också det jubel bland kongressombuden, verkligen inte bara de kvinnliga.

* * *

En del av de forna partikongressernas dramatik saknas på dagens kongresser, där ämnena har snävats in i förväg och där argumentation och positionsförflyttningar sker i form av utskottsarbete, som bara ombuden har tillträde till. Visst förekommer det fortfarande att något ombud i någon enstaka fråga vinner över partistyrelsen, men den senare vinner för det mesta med stor och hörbar majoritet. Det enda kaos som förekom förorsakades av en icke fullt ut fungerande voteringsapparatur.

Ska jag säga något mer kritiskt om kongressen, gäller det inte dess politiska innehåll. Medlemmar i presidiet gjorde några gånger formella missar – så var det aldrig på Lars Sandbergs tid.

Å andra sidan var åtminstone tre av de längre anförandena på kongressen lysande, bland de bästa jag har hört på en socialdemokratisk kongress sedan Olof Palmes dagar.

Jag tror att alla fångades både av innehållet och den formella briljansen i Stefan Löfvens inledningsanförande.

Mycket i det var preciseringar av det socialdemokratin vill åstadkomma i regeringsställning, sådant som minst 250.000 nya bostäder, gärna fler, och 20.000 extratjänster i välfärden.

Efteråt tackade jag honom särskilt för den bro han slog mellan de 30.000 estniska båtflyktingar som i slutet av andra världskriget tog sig till Sverige och de flyktingar som i dag, också med fara för sitt eget liv, tar sig över Medelhavet för att få ett säkrare liv här i Europa, bland annat i Sverige.

Och jag blev glad över att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, också han tog upp plikten att ställa upp för de för sitt liv flyende syrierna – även han visade sig vara en lysande folktalare.

När Stefan Löfven sa det där om esterna, vände sig LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson om i sin bänk en bit framför mig och nickade till mig – vi är gamla vänner allt sedan hans tid på partiexpeditionen förr i världen.

Karl-Petter Thorwaldsson höll det tredje anförandet på partikongressen jag särskilt vill nämna. Hans tal, också det retoriskt elegant, var vänligt uppfordrande, dessutom inte bara abstrakt retorik: Han kunde, med en hel radda exempel från olika delar av Sverige, visa att det går att skapa mängder av nya jobb, arbetsplatser som både ger många fler utkomst och utvecklar landets näringsliv.

Honom tackade jag också efteråt, på toaletten av alla ställen.

* * *

Jag träffade partivänner från Finland och Norge vid middagen för inhemska och utländsk gäster.

Jag hann prata lite med min gamla arbetskamrat på 68an Peter Hultqvist, och under kongressmiddagen hade jag och Birgitta Morgan Johansson mitt emot oss, så vårt bordssamtal blev verkligen inte ett nonsenssamtal. Och under kongressens lopp hann jag prata med och hälsa på många gamla vänner, några av dem numera liksom vi i gästbänken.

Men det kom fram obekanta också och berättade, att de läser min blogg.

Melodikrysset nummer 22 2015

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.

På partikongress i Västerås fredag, lördag, söndag. Inget melodikryss för mig på lördag

Birgitta och jag är under veckohelgen (fredag-söndag) i egenskap av partiveteraner inbjudna att som gäster/veteraner följa den socialdemokratiska partikongressen, som i år hålls i Västerås.

Jag ska i sinom tid berätta om den också, men min närvaro på kongressen gör, att jag den här lördagen inte kommer att kunna lösa Melodikrysset i direktsändning. Jag ska försöka göra det i efterskott, men det blir i så fall troligen först på måndag.

Ha det så bra till dess!

Ísland, numera en piratö

Ísland är en del av Norden, men bortsett från hot om vulkanutbrott står det nästan ingenting om landet i svenska media.

Så först lite bakgrund.

För några år sen drabbades Ísland av ekonomisk kris, förorsakad av landets finansvalpar och en borgerlig regering. Den ansvariga borgerliga regeringen ersattes av en rödgrön, men när den inte snabbt nog fick landets ekonomi på fötter igen, ersattes den i maj 2013 av en borgerlig regering, ledd av Sigmundur Davið Gunnlaugsson från det liberala centerpartiet Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som i det val som föregick detta, den 27 april 2013, hade fått 26,4 procent och 19 mandat.

Med sig in i den nya regeringen tog man det liberalkonservativa gamla maktpartiet Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), som hade stötts av 26,7 procent men också hade fått 19 mandat i den isländska riksdagen, Alltinget. Detta partis ledare, Bjarni Benediktsson, blev finansminister.

Det socialdemokratiska partiet, Samfylkingin (Samlingsfronten), hade varit den ledande kraften i den rödgröna regering som på grund av islänningarnas otålighet i fråga om snabba resultat sopades bort från makten. Det här partiet, under ledning av den karismatiska Jóhanna Sigurðardóttir, hade bildats av den gamla socialdemokratin plus tre andra vänsterpartier. I valet 2013 fick partiet låga 12,8 procent och bara 9 mandat mot tidigare 20. Partiledare: Árni Pall Árnason.

Rester av det gamla före detta kommunistpartiet plus nya gröna hade tillsammans bildat det andra parti, som föll i valet 2013, det ekosocialistiska och feministiska Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna). Det här partiet halverades i valet 2013 och fick med 10,8 procent av rösterna 7 mandat mot tidigare 14. Partiledare: Katrin Jakobsdóttir.

I valet 2013 tog sig i stället ett helt nytt parti, det populistiska Björt framtið (Ljus framtid) med Guðmundur Steingrimsson som partiledare in i Alltinget. Det samlade 8,2 procent och fick 6 mandat.

Också Piratar (Piratpartiet) med Birgitta Jónsdóttir som ledare, gjorde 2013 debut i Alltinget. Det fick 5,1 procent av rösterna, vilket gav 3 mandat.

Jag redovisade i mars två gallupundersökningar om opinionsläget i Ísland. Därefter har det kommit ytterligare två nya opinionsundersökningar, den första från början av april och gjord av Gallup, den andra i slutet av maj och gjord av opinionsinstitutet MMR.

Framsóknarflokkurinn (Frmstegspartiet), stöddes i den första av de tidigare mätningarna, gjord i januari, av rekordlåga 9,4 procent men fick i februarimätningen ett lite bättre resultat, 13,1 procent. Partiet backade i den första av de nya mätningarna ytterligare, till 10,1 procent och i den senaste till 8,6 procent.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) stöddes i januari av 27,3 procent. Det minskade i februari men förblev ändå med 25,5 procent landets största parti. I förra mätningen var man nere på 25 procent, och med nu 23,1 procent har partiet halkat ner på andra plats bland partierna.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) har återhämtat sig något sen valet, men dess 15,9 procent i januari och 14,5 procent i februari är ändå en skugga av de framgångar partiet hade efter samgåendet med andra vänsterkrafter. I den förra mätningen stod partiet kvar på den här nivån – fick 15,8 procent. I den nu aktuella mätningen är man dock nere på 13,1 procent.

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) gjorde till att börja med en viss återhämtning: I januari stöddes partiet av 11,9 procent och i februari av 12,9 procent. Men i förra mätningen halkade partiet ner till 10,1 procent och ligger nu kvar på ungefär den nivån, 10,4 procent.

Nykomlingen 2013 Björt framtið (Ljus framtid) hade i januari ökat sitt stöd till 16,9 procent men backar lite i februari, till 15 procent. I förra mätningen gick det raskt utför, till 10,8 procent. Och nu är Ljus framtid nere på 6,3 procent.

Piratar (Piratpartiet) fick i januari 12,8 procent, i februari detsamma. Men sedan hände något sensationellt. I den mätning som redovisades i början av april ökade partiet i mätningen från Gallup till 21,7 procent. Och nu ger en mätning från MMR partiet 32,7 procent, vilket gör Piratpartiet till landets överlägset största parti.

Piratpartiet verkar framför allt ha funktionen av protestparti: Det är inte främst dess egen politik de tillströmmande väljarna – kärntruppen är unga män, framför allt i reykjavíksområdet och med låg inkomst – i den här gruppen stöds Piratpartiet av hela 44,5 procent. Men också pensionärer stöder i allt högre grad Piratpartiet.

Finland: Ny regering på plats

Den nya borgerliga trepartiregering, som tillträder efter valet i Finland, är nu klar. Det blir en regering som till numerären är något mindre än dagens:

Det blir 14 ministrar i den nya regeringen mot dagens 17.

Centern (Suomen Keskusta):
– statsminister Juha Sipilä (Centerns partiordförande)
– näringsminister Olli Rehn (har bland annat varit EU-kommissionär, sitter i EU-parlamentet)
– trafik- och kommunikationsminister Anne Berner
– familje- och omsorgsminister Juha Rehula och Annika Saarikko (delar på posten, orsak: Saarikkos familjesituation som småbarnsmor)
– jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen
– kommun- och reformminister Anu Vehviläinen

Sannfinländarna (Perussumalaiset):
– utrikesminister Timo Soini (Sannfinländarnas partiordförande)
– justitie- och arbetsminister Jari Lindström (kemilaborant, anhängare av dödsstraff)
– försvarsminister Jussi Niinistö (fil dr med inriktning på försvaret)
– social- och hälsovårdsminister Hanna Mäntylä (har arbtat inom vården, från Lappland)

Samlingspartiet (Kansallinen Kokoomus):
– finansminister Alexander Stubb (Samlingspartiets partiordförande, var statsminister i den förra regeringen)
– undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen (var miljöminister i den förra regeringen)
– inrikesminister Petteri Orpo (jordbruks- och skogsbruksminister i den förra regeringen)
– utrikeshandels- och utvecklingsminister Lenita Toivakka (var europa- och utrikeshandelsminister i den förra regeringen)

Finlands skakiga budget angrips bland annat med en rad nedskärningar. De presenteras av Hufvudstadsbladet under rubriken ”Här är regeringens slaktlista”:

– Rätten till den subjektiva dagvård begränsas till halvdag när någon av föräldrarna är hemma och sköter om ett syskon. Samma begränsning gäller också om föräldern är arbetslös.

– Man slopar statsstödet till små undervisningsgrupper i grundskolan.

– Studerande som kommer till Finland från ett land utanför EU eller Efta-området måste betala terminsavgifter.

– Antalet studiestödsmånader begränsas.

– Det inkomstrelaterade arbetslöshetsstödet och möjligheten till alterneringsledighet minskar eller dras in helt och hållet.

– FPA-stödet för privat tandvård minskar med en femtedel.

– Inbesparingar görs också när det kommer till läkemedelsersättningarna, då genom att exempelvis sänka ersättningsprocenten.

– Skär gör man också i sjukförsäkringsavgifterna för läkararvoden.

– Vindkraftskvoten, som man betalar inmatningstariff för, begränsas.

– Stödet till företagens investerings- och utvecklingsprojekt minskas.

– Inkomstgränserna återinförs till de statligt stödda lägenheterna. Hyresgästernas ekonomi granskas med fem års mellanrum.

– Bespisningen inom försvaret konkurrensutsätts.

– Finland kommer att delta i färre fredsbevararoperationer.

– Minskat bistånd.

– Indexjusteringen av barnbidraget och studiestödet upphör.

Noteras kan också att svenskan i regeringsprogrammet inte får något stöd som nationalspråk. Sannfinländarnas kandidat till en av de tre talmansposterna – regeringspartierna lägger beslag på alla tre – är vice partiordföranden Maria Lohela, som vill avskaffa svenskans speciella ställning i Finland: ”Jag ifrågasätter både den obligatoriska svenskan och svenskan som andra officiellt språk i Finland”, har hon sagt.

Sosialistisk Venstreparti får sällskap under spärren av liberala Venstre

Arbeiderpartiet har tagit en smula stryk, men inte förlorat särskilt mycket på sitt förslag om att Norge bör ta emot en extra kvot av syriska flyktingar. Minskningen sedan aprilmätningen – vi jämför här utfall i Ipsos MMIs mätningar i maj respektive april för Dagbladet – är måttliga 0,2 procentenheter, och majresultatet, 38,6 procent, ligger fortfarande långt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,9 procent.

Partiets koalitionspartner i den förra, fallna regeringen, Sosialistisk Venstreparti, minskar i den här mätningen med 0,8 procentenheter och får då 3,2 procent. SV har i en rad mätningar legat under den norska fyraprocentsspärren, men skulle även nu i Oslo, där det går bättre, få ett lokalt mandat. I valet 2013 hamnade partiet, med 4,1 procent, strax över spärren.

Det tredje partiet i den i valet 2013 fallna regeringen, Senterpartiet, som håller fast vid det röd-gröna samarbetet, ökar med 1,1 procentenheter till 6,2 procent och ligger nu över sitt valresultat 2013, 5,5 procent.

Ett annat av de små mittenpartierna, Kristelig Folkeparti, som parlamentariskt har stött den blå-blå regering, som tillträdde efter valet men som nu överväger att byta sida, drabbas av en liten nedgång, 0,5 procentenheter, och hamnar då på 4,9 procent. KrF stöddes i valet av 5,6 procent.

Sämre går det då för det tredje mittenpartiet liberala Venstre, som har deklarerat sin avsikt att fortsätta stödja den blå-blå regeringen. Venstre minska nu med 1,4 procentenheter och hamnar då på 3,6 procent, alltså under spärrgränsen. Venstre skulle även med det resultatet få två lokala mandat, men det är ju långt under de 9 mandat partiet nu har på basis av 5,2 procent i stortingsvalet 2013. Ett svårt problem för partiet att hantera är att det läcker väljare både till Arbeiderpartiet och till Høyre, dessutom en del till Miljøpartiet De Grønne.

Uppåt går det däremot för det i princip blockneutrala men mest åt vänster lutande Miljøpartiet De Grønne, som ökar med 1,3 procentenheter och då hamnar på 4,9 procent, alltså över spärren. Partiet, som nu har ett lokalt stortingsmandat i Oslo, skulle dörmed få 9 mandat.

Det är troligt att Arbeiderpartiets förslag om en ökad flyktingkvot har lyft det främlingsfientliga Fremskrittspartiet ur dess djupaste vågdal, men i den aktuella mätningen minska partiet åter igen med 0,2 procentenheter till 12,8 procent, mot 16,4 procent i 2013 års val.

Det ledande partiet i den blå-blå regeringen, Høyre, ökar däremot med 0,9 procentenheter till 23,2 procent, men även det ligger under partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Det lilla yttervänterpartiet Rødt minskar med 0,3 procentenheter till 1,6 procent, vilket fortsatt är bättre än partiets valresultat 2013, 1,1 procent. Också Rødt skulle kunna få ett lokalt mandat i huvudstaden.

Valfebern stiger i Danmark

På grund av det stundande folketingsvalet den 20 juni duggar opinionsmätningarna tätt i Danmark, vilket också medför att de politiska index som sammanställs på basis av färska mätningar ständigt förändras.

I 2011 års folketingsval blev resultatet det här:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

I Voxmeters senaste mätning går det fortsatt hyggligt för Socialdemokratiet, och enligt den här gallupen är det nu ganska jämnt mellan blocken, 47,4 procent för den röda sidan och 52,6 procent för den blå:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 1,5 procent (Danmark har 2 procents-spärr)
Venstre 23,7 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,6 procent

I Gallups senaste mätning fördelades partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 6,0 procent
Enhedslisten 10,2 procent
Alternativet 2,5 procent (här alltså över spärren)
Venstre 21,3 procent
Dansk Folkeparti 18,7 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 6,5 procent

I Epinions senaste mätning blev resultatet det här:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 5,9 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 1,7 procent (här alltså under men mycket bära spärren)
Venstre 21,1 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 6,4 procent

I Ritzaus Index, där olika mätningar vägs mot varann, är den senast redovisade fördelningen den här:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 1,7 procent (också nära spärren)
Venstre 22,5 procent
Dansk Folkeparti 18,6 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Och i Berlingske Barometer, som inte har exakt samma uppsättning mätningar med, fördelas partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 2,0 procent (= spärrgränsen)
Venstre 22,1 procent
Dansk Folkeparti 19,2 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Danmark: Folketingsval den 18 juni

Så kom då beskedet alla har väntat på från statsminister Helle Thorning-Scmidt (S): Valet till Folketinget kommer att hållas den 18 juni.

Danska valrörelser är korta och koncentrerade, och valbudskapen är till större delen redan kända. Närmast före beskedet om valdag utlovade regeringen (Socialdemokratiet + socialliberala Radikale Venstre) ytterligare 39 miljarder danska kronor till vård och omsorg fram till 2020.

Socialdemokratiet har opinionsmässigt vunnit tillbaka mark och ligger nu ungefär där partiet låg i valet 2011. Problemet är att dess regeringspartner, Radikale Venstre, ligger under sitt senaste valresultat och att Enhedslistens vinster har skett på Socialistisk Folkepartis bekostnad. Utsikterna för vänstersidan påverkas också av om det nya gröna vänsteralternativet, som heter just Alternativet, klarar den danska tvåprocentsspärren.

Berlingske Barometer, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna (resultatet i 2011 års val inom parentes):

Socialdemokratiet 24,8 procent (24,8 procent)
Radikale Venstre 5,8 procent (9,5 procent)
Socialistisk Folkeparti 6,0 procent (9,2 procent)
Enhedslisten 8,2 procent (6,7 procent)
Alternativet 1,8 procent (-)
Venstre 22,5 procent (26,7 procent)
Dansk Folkeparti 19,0 procent (12,3 procent)
Konservative Folkeparti 3,8 procent (4,9 procent)
Liberal Alliance 7,3 procent (5,0 procent)

Femtiotalets skola var inte bara pluggskola och elitskola utan ibland också en fri akademi

Såg nyss i Rapport i TV åter igen ett av dessa ständigt återkommande inslag om lärande och betygssystem.

Mitt eget intryck av dagens skola är att den har blivit alltför meritokratisk, dessutom i en på tok för formalistisk mening. Och att rekryteringen till allsköns yrken styrs av kunskapskrav som jobben i fråga inte nödvändigtvis förutsätter. Till det senare kommer att människor, som av den ena eller den andra anledningen inte klarar skolan, ibland trots att de anstränger sig, också måste få leva ett värdigt och för dem meningsfullt liv, som vi andra – vi som har det bättre förspänt – får lov att lämna bidrag till. På den här punkten har marknaden en av sina blinda fläckar.

Min gymnasietid inföll under andra halvan av femtiotalet – jag gick latinlinjen och slutade (berättade en av mina lärare; själv har jag aldrig kollat) – med det årets bästa studentbetyg i vår skola. Ironiskt nog, eftersom jag i egenskap av elevrådsordförande också satte hela betygssystemet i fråga.

Själv kom jag till den tidens mycket mer segregerade realskola och gymnasium direkt från en invandrarfamilj där ingen av föräldrarna hade mer än folkskola (i Estland) bakom sig, men jag klarade mig alltså bra i den här för mig helt främmande miljön och sågs där – vilket är intressant – också av lärarna, som upptäckte att jag var mycket mer beläst än flertalet av mina skolkamrater, att jag kunde skriva och även i övrig var verbal och annat sådant.

Det här ledde till att jag fick högt betyg till exempel i kristendomskunskap (som det hette på den tiden) trots att jag var ateist och till att jag fick A i svenska både för min förmåga att skriva och för mina kunskaper om litteratur – när Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur fick jag, som hade läst allt som fanns att få tag på både av honom och några andra av de stora amerikanska berättarna, i uppdrag av min lärare att hålla en timslång föreläsning om Hemingway.

En inlånad brittisk engelsklärare bidrog till att lära mig och andra att verkligen tala engelska, inte bara plugga glosor och grammatik. Hon lät oss bland annat spela improviserad teater på engelska. En gång när vi fick i uppdrag att göra spontanteater om ett ungt par som för första gången är hembjudna till svärföräldrarna och jag fick rollen som pappan i den familjen, överraskade jag alla med att ur bänken håva upp ett lösskägg och ta det på mig. Märk att det här var improvisation, stundens ingivelse – vi visste inte att vi skulle göra det här; jag råkade bara ha ett lösskägg i bänken.

Men tillbaka till det egentliga ämnet, betygsättningen.

Den var på gott och ont friare, åtminstone i min skola.

Självklart spelade formella kunskaper en roll, och en del elever som av den ena eller den andra anledningen inte klarade kunskapskraven kuggades, också i studentexamen.

Pluggade man och ansträngde man sig, fick man godkänt och ibland ett ännu högre betyg.

Men för de riktigt höga betygen fordrades något mer, något som är svårt att precisera i formella termer. Då handlade det inte bara om att behärska utan också om att begripa och kunna resonera. Det sista vägde i slutändan tyngre än ett misslyckat prov någon dålig dag.