Yngre blir vi ju inte

Man får ta den stigande åldern med jämnmod.

Fast för Viggo, som fyller 13 och alltså blir tonåring, är det fortfarande lustfyllt att bli lite äldre. Men då blir ju benen längre och man behöver därför snart en ny cykel. I vart fall till våren, och eftersom Viggo är en sparsam typ, startade morfar och mormor redan nu med att ge honom en grundplåt till vårens cykelköp. Viggo fick bland annat DVD-filmer av sin mamma.

Hans mor, vår dotter Kerstin, fyllde 46 för en vecka sen men firades också vid familjekalaset i dag. Både hon och Viggo fick blommor i morse, och under familjesammankomsten i dag fick hon sin present från oss, hennes föräldrar. Också i hennes fall blev det en penningpresent. Kerstin har just köpt en lägenhet dit hon ska flytta under allhelgonahelgen, och då finns det mycket som måste anskaffas och som kostar pengar.

Birgitta är den i familjen som faktiskt har födelsedag i dag – hon fyller 78 och kommer då i kapp mig som fyllde samma sak i försomras. Av mig fick hon bland annat böcker, skivor, pengar till trädgårdsväxter, parfym och löften om kulturupplevelser tillsammans med mig. Matti och Karin hade med sig blommande ljung att sätta i blomlådorna utanför hennes arbetsrum, och Kerstin fixade utöver presenter också födelsedagsmåltiden, god och varierad som allt som Kerstin åstadkommer i köket.

Anna kunde inte komma, men hennes familj representerades av dottern Sara och flickvännen Carro.

Mattis och Karins dotter Ella lekte snart med kusinerna Klara och Viggo. Ellas lillasyster Sofia, så liten att hon ännu inte kan gå eller prata, finner sig väl till rätta i farfars och farmors famn, men hon var faktiskt glad och nöjd också när Sara höll henne.

Matti diskade en stor del av disken innan han och hans familj åkte tillbaka till Stockholm. Sen tog jag vid.

Blir vi hungriga igen i kväll, finns det kvar av den smörgåstårta jag egenhändigt gjorde tidigt i morse inför morgonuppvaktningen av Birgitta.

Och buketten, köpt i blomsterhandeln uppe vid torget, prunkar fortfarande i höstfärger.

Melodikrysset nummer 38 2015

Tim Bergling kan man tydligen inte heta, om man vill nå stor publik i popvärlden. Så om man i stället kallar sig Avicii, går det mycket bättre. Själv tycker jag att ”Wake Me Up” låter likadant vem av de här båda som än sjunger den.

Fast Robert Broberg, salig i åminnelse, kallade sig för all del också för lite olika saker under karriärens gång. Men åter igen – jag gillade honom oavsett vad han kallade sig för tillfället. Dessutom är jag enig med honom om budskapet i den sång av och med honom vi hörde i dag, ”Jag vill aldrig att sommar’n ska ta slut”.

Eric Saade, som vi senast hörde med ”Sting” i årets Melodifestival, har däremot aldrig hört till mina favoriter.

2011 – elva – vann han Melodifestivalen, men för egen del tyckte jag att The Moniker med ”Oh My God” var mycket bättre. Fast nu är vi där igen: Är man chanslös i Melodifestivalen om man använder sitt riktiga namn, Daniel Karlsson?

Mycket rivigt ös fanns det också i ”Sun Street” med Katrina And the Waves.

Och egentligen är ju den pampiga marschen ”Stars And Stripes Forever” samma andas barn. Så jag tror inte att det här fenomenet primärt har med musikgenre att göra.

Och ytterligare ett exempel är väl dagens inledande låt, Ted Gärdestads ”Angela” från 1976.

Jämfört med de fyra senast nämnda låtarna känns faktiskt Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ mesig, inte bara för att vi i dag fick höra den på orgel med Lennart Palm.

Bland det som återstår att redovisa är låtar förknippade med två stora solostjärnor.

Zarah Leander sökte gärna den uppmärksamhet estraderna gav och sjöng då ”Vill ni se en stjärna, se på mig”.

Och att Evert Taube var en estradör vill väl ingen bestrida. I dag fick vi höra en av hans låtar, som är känd under minst tre titlar. Egentligen heter den ”Sommarnatt”, men efter en person som förekommer i texten kallas den också ”Rose-Marie”. Eller så kallas den, efter sin inledning, ”Kom i min famn”. Vill ni läsa hela texten, finns den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

För redovisning allra sist har jag i dag sparat två filmfrågor.

Jag har sett alla Bond-filmerna, men när Anders Eldeman spelar filmmusik och frågar efter filmhjälten, vet man ändå att det allt som oftast handlar om James Bond. Sen finns det ju en helsikes massa filmtitlar att välja bland, och det är inte alltid lätt att komma i håg musiken i alla filmerna, men i dag fick vi ju ”sällsynt material” som vägledning. Svaret ska bli diamanter, detta eftersom musiken var hämtad ur ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”.

Alfred Hitchcock är en regissör jag har sett allt av, så också 1956 års version av ”Mannen som visste för mycket”. I den förekommer Doris Day, och hon sjunger där ”Que Sera, Sera”, på svenska ”Det som sker, det sker”. Också här ber jag att få hänvisa till Kulturspegeln, fast här till avdelningen Film, som innehåller mina egna recensioner.

Nu ska jag ta en extra kopp kaffe och sen förbereda morgondagens födelsedagsfirande i familjen.

En starkt moderniserad scenversion av Michail Bulgakovs ”En hunds hjärta”

Michail Bulgakov (1891-1940) var en rysk författare, främst känd genom den lysande romanen ”Master i Margarita” [Мастер и Маргарита] (”Mästaren och Margarita”, en översättning av den fullständiga ryska texten av Lars Erik Blomqvist, Gebers, 1971). I ryskt original publicerades den först som följetong 1966-1967.

I min ägo har jag också bland annat kortromanen ”Sobatje serdtse” [Собачье сердце] (”En hunds hjärta”, till svenska av Lars Erik Blomqvist, AWE/Gebers, 1977. Den skrevs redan 1925 men kunde inte publiceras förrän 1968. När den skrevs kunde den lätt uppfattas som en grotesk bild av Sovjetunionen.

När ”En hunds hjärta” nu har blivit teaterpjäs på Uppsala stadsteater anges som översättare Kajsa Öberg Lindsten, men jag får inte riktigt klart för mig, vad det är hon har översatt. Bulgakovs grundtext var ju en roman, och eftersom det i programmet anges, att Yana Ross står för både regi och dramatisering, antar jag, att det är hon som har gjort bearbetningen för scen.

Yana Ross kommer från Litauen och har verkat i USA men väl så intressant är det att hon har haft ett omfattande samarbete med Elfriede Jelinek. På Stadsteatern i Uppsala har Ross tidigare regisserat Anton Tjechovs ”Morbror Vanja”, en uppsättning som väckte berättigad beundran men som – se min recension under Kulturspegeln, Teater – hade en del modernistiska överslag, som enligt min mening låg väl långt från Tjechovs original.

Liknande invändningar skulle man kunna rikta mot Ross’ uppsättning av ”En hunds hjärta”. Också den utspelas i nutid, i det nutida Uppsala till och med, och huvudhandlingen har här försetts med en fond av främlingsfientlighet av det slag Sverigedemokraterna underblåser och exploaterar. Missförstå mig nu inte. Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte har något till övers för vare sig sverigedemokrater eller främlingsfientlighet. Och effektivt blir det här greppet onekligen genom filmbilder av människomassor på flykt.

Men själva grunddramat, Bulgakovs berättelse om en hund som genom vetenskapsmännens, under ledning av Anna Carlsson, experiment förmänskligas – men när det kommer till kritan ändå inte – är som dramatik väl så intressant. Det visar sig att den förmänskligade hunden ändå inte blir kvitt sina hundinstinkter: Han nosar och kissar på de mest olämpliga ställen och smakar och tuggar på de mest olämpliga saker. Och visar också upp övermänsko-, förlåt överdjursdrag. Vetenskaparna runt honom visar, när de har druckit sprit, å sin sida upp djuriska drag.

I deras fall är bilden ändå lite mer återhållsam. Medan hundmänniskan glatt håvar fram ett väl tilltaget manligt könsorgan, ser vi de agerande människorna bara i underkläder och så i form av nakna reliefbilder i scenens båda hörn.

Trots att jag inte reservationslös faller för Yana Ross’ scenversion av Bulgakovs roman, tycker jag att den hör till det mest intressanta jag har sett på scen på länge.

The Stig Helmer Story eller hur Stig Helmer och Annika till slut fick varandra

En gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade vi en porträttintervju med Lasse Åberg, en mycket mångsidig person redan i yngre dar, till sin politiska övertygelse socialdemokrat. Det var inte jag som gjorde den här intervjun, men senare har jag haft nöjet att träffa honom och hans hustru ett antal gånger – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, därtill utnämnd av landshövdingen i Uppsala län, som därför årligen har middag för dessa länets ambassadörer.

Jag nämner det här för att läsarna av min recension av Lasse Åbergs film ”The Stig Helmer Story” (2011) ska veta, att jag alltså då och då brukar träffa regissören.

Nu är det här knappast något problem just i det här fallet. Den första filmen om Stig Helmer, ”Sällskapsresan” (1980), var en fullträff, medan uppföljarna har haft mer ojämn kvalitet. Däremot är berättelsen om Stig Helmers uppväxt runt decennieskiftet 1950-tal/1960-tal både en träffsäker tidsskildring och en nyckel till fenomenet Stig Helmer.

Skildringen av tidens gång och vad den gör med Stig Helmer klarar Lasse Åberg genom att låta oss i biopubliken möta Stig Helmer inte bara i den aktuella pensionärsåldern utan också som 12-åring (Filip Arsic Johnsson) och som 20-åring (Tobias Jacobsson). Framför allt den senare gör Stig Helmer så idiomatiskt att man nästan tror att det faktiskt rör sig om en Lasse Åberg i yngre dar.

De här tillbakablickande partierna i filmen vibrerar av den tid de skildrar, inte bara i fråga om miljöer, kläder, beteenden och jargong. Tidsmarkörerna är många – deltagandet i ”Barnens brevlåda” är ett exempel, mobbing ett annat. Väldigt kul är scenerna från Nalen.

Filmen innehåller över huvud taget mycket musik, ofta med Janne Schaffer som primus motor. På Nalen sjunger filmens Annika – mer om henne strax – ”I’m Confessin’ That I Love You”, och vi får också höra ”Barnatro”, vilket har med filmstoryns konflikt att göra, och ”Adress Rosenhill” med Alice Babs.

Alltså: filmens Annika (Ida Högberg) är 18 år när den unge Stig Helmer, 20, möter henne. Musiken är deras gemensamma nämnare, men Annika är med i Frälsningsarmén, med fast hand styrd dit av sin stränge fader (Andreas Nilsson). Men eftersom Annika redan är musikaliskt bevandrad, är det ganska lätt för Stig Helmer att locka in henne på den väg, som snart bär dem till ett gemensamt uppträdande på Nalen. Dit kommer emellertid också Annikas fader, frälsismajoren: avbryter det hela, drar i väg med dottern, förbjuder henne att träffa Stig Helmer mer och ser till att hon skickas på ett kristligt uppdrag till ett fjärran hednaland.

Vi som genom tidigare filmer om Stig Helmer vet att han är en timid person är kanske inte helt förvånade över att det dröjer ända in i pensionsåldern innan Stig Helmer låter förstå, att han fortfarande längtar efter Annika. Och det är här Stig Helmers ständige kumpan Ole Bramserud (Jon Skolmen) kommer in i bilden. Han påbörjar ett systematiskt letande efter denna Annika, till att börja med utan hitta rätt person.

Men för att göra en lång historia kortare: till slut dyker hon upp igen efter sin tjänstgöring utomlands.

Och ljuv musik uppstår.

Filmen lever också av att i olika mindre roller ha skådespelare som Stefan Sauk, Claes Månsson, Stig Engström, Sven Melander, Basia Frydman och Tove Edfelt, den senare som Stig Helmers arbetskamrat i den skivaffär där affären med Annika startade med att hon kom in och ville köpa gitarrsträngar till sin frälsisgitarr.

Finland: Sannfinländarna ökar igen

Helsingin Sanomat har låtit Suomen Gallup göra en undersökning av partisympatierna i Finland. Undersökningen gjordes 10 augusti-10 september. Den fångar därför knappast in rektionerna på den mycket kärva finländska budgeten-

Det ledande regeringspartiet Suomen Keskusta (Centern) ökar en aning och stöds av 22,3 procent. I valet den 19 april 2013 fick partiet 21,1 procent av rösterna.

Det högerborgerliga Kokoomus (Samlingspartiet) får 18,0 procent mot 18,2 procent i valet.

Det tredje regeringspartiet Perussuomalaiset (Sannfinländarna) ökar igen, nu till 15,6 procent. Detta är dock lägre än partiets valresultat, 17,6 procent.

Det största oppositionspartiet, Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), ökar också något, till 15,0 procent, men detta är fortfarande under partiets usla resultat i valet 2013, 16,5 procent.

Fortsatt uppåt går det för Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som nu stöds av hela 11,1 procent mot 8,5 procent i valet.

Vastemistoliitto (Vänsterförbundet) ligger med 7,8 procent kvar på en nivå över sitt valresultat, 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet får med 4,8 procent ungefär samma stöd som i valet, 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) ligger kvar på sitt valresultat, 3,5 procent.

Det ska bli intressant att se hur partisympatierna påverkas av budgetåtstramningarna.

Estland i Aftonbladet Kryss & Quiz

Jag är road av att lösa korsord – har kanske just den breda allmänbildning som krävs för ett framgångsrikt krysslösande. Så ofta löser jag samtliga kryss i veckans nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz, dock med undantag för Sportkrysset, detta eftersom idrott ligger utanför det jag är intresserad av.

Jag har just klarat av veckans utgåva och har då åter igen slagits av hur ofta mitt gamla hemland Estland på olika sätt figurerar i det här kryssmagasinets korsord. Jag har inte orkat fingranska varje kryss, men utan större besvär hittar jag tre exempel i veckans utgåva, där jag alltså har löst alla kryss utom det med sporttema.

I Helene Gustafssons ”Mat” hittar jag nyckeln ”Man på Dagö”, som förstås har svaret EST.

Johan Engström har som huvudperson i Litteraturkrysset den svenskestniska författarinnan BEA UUSMA, och här ska vi också känna till hennes roman ”MIN KÄRLEKSHISTORIA”.

Den av konstruktörerna som oftast, och på ett sätt som vittnar om kunskap, i sitt ”Svåra krysset” har med estlandsanknutna saker är Bertil Johansson. Fast den här gången skojar han lite med oss. Jag, som kan estniska, förstår först inte vad STORLEK I ESTLAND ska bli – inget estniskt ord som vore tillämpligt som svar passar in. Men sen går det upp ett ljus – den gode Bertil Blues skojar med oss. Svaret ska bli STL, vilket mycket riktigt finns i Estland.

Revolterande kvinnor på Føroyar

1.020 personröster, näst flest, fick den första öppet homosexuella kandidaten Sonja Jógvansdóttir, som kandiderade för Javnaðarflokkurin och av allt att döma bidrog till den socialdemokratiska valsegern på Føroyar. När partiet nu bildar regering tillsammans med likaledes socialdemokratiska men självständighetssträvande Tjóðveldi (Republik) men inte har med något om de homosexuellas rättigheter i regeringsprogrammet, protesterar hon genom att lämna sitt parti – dock lovar hon att även som politisk vilde rösta med den nya vänsterregeringen.

Motståndet från starkt religiösa mot att ge homosexuella rättigheter finns här och där men företräds i politiken främst av ett starkt religiöst parti, så det kanske kommer förslag senare från regeringen.

Dess majoritet är bara ett mandat, så Sonja Jógvansdóttirs utträde ur sitt parti gör ändå politiken lite skakigare.

Å andra sidan har en annan ledamot, Annika Olsen, invald för närmast konservativa Fólkaflokkurin, lämnat sitt parti och deklarerat att hon kommer att stödja den nya socialdemokratiska regeringen.

Dansk Folkeparti större än regeringspartiet Venstre

Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Socialdemokratiet är fortsatt största parti. Nu är regeringspartiet Venstre åter klart mindre än Dansk Folkeparti.

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,0 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Den senaste mätningen, en från 13 september och gjord av Nordstat för Altinget, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 22,4 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Berlingske Barometer, också det ett genomsnitt av olika instituts undersökningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 21,0 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Rubrik i norska Aftenposten: ”Rødt, rødt, rødt, rødt. Kommunekartet har skiftet farge”

Det blåste vänstervind i de norska lokalvalen. Arbeiderpartiet gjorde ett mycket bättre val än en sista minuten-gallup för just Aftenposten hade förutspått: får egen majoritet i 27 kommuner och kommer tillsammans med andra rödgröna partier att ta makten också i flertalet stora städer, däribland huvudstaden Oslo.

Sosialistisk Venstreparti har tappat något: Utpräglade vänsterväljare har gått till Rødt, medan en del av de gamla grönvänsterväljarna den här gången har gått till det formellt blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som dock i flertalet fall väntas komma överens med Arbeiderpartiet.

Det enda borgerliga parti som har gått framåt är det med Arbeiderpartiet och SV samverkande Senterpartiet.

De båda andra mittenpartierna har backat lite.

Men framför allt har de två borgerliga partier, som formellt sitter i regeringen, lidit valförluster: Høyre en ganska stor och Fremskrittspartiet en märkbar. Det ska bli intressant att se om Fremskrittspartiet orkar sitta kvar i regeringsställning.

Så här såg resultaten ut i fylketingsvalen i eftermiddags när nästan alla valkretsar var räknade:

Arbeiderpartiet 33,6 procent (+ 0,4 procentenheter)
Sosialistisk Venstreparti 4,0 procent (- 0,3)
Rødt 2,2 procent (+ 0,4)
Senterpartiet 8,0 procent (+ 1,6)
Miljøpartiet De Grønne 5,0 procent (+ 3,8)
Kristelig Folkeparti 5,6 procent (- 0,3)
Venstre 4,9 procent (- 0,7)
Høyre 23,5 procent (- 4,1)
Fremskrittspartiet 10,3 procent (- 1,5)

Arbeiderpartiet är störst i 17 av 19 fylken

Ser man till kommunerna, är det en entydig tendens att vänstersidan kraftigt ökar sitt inflytande.

I Oslo blev valresultatet det här:

Arbeiderpartiet 32,0 procent (- 1,3 procentenheter, vilket bland annat har att göra med höjd fastighetsskatt)
Sosialistisk Venstreparti 5,4 procent (- 0,9)
Rødt 5,1 procent (+ 1,4)
Senterpartiet 0,6 procent (+ 0,1) – det här utpräglade landsbygds- och jordbrukarpartiet finns nästan inte i huvudstaden
Miljøpartiet De Grønne 8,1 procent (+ 5,7)
Kristelig Folkeparti 2,4 procent (+- 0)
Venstre 6,9 procent (- 1,3) – också borgerliga Venstre, som har viss miljöprofil, har tappat väljare till MDG
Høyre 31,8 procent (- 3,7)
Fremskrittspartiet 6,0 procent (- 1)

Bergen och Tromsø ser också ut att få AP-lett styre. I Trondheim blir det vänstermajoritet utan att man behöver räkna in MDG.

Danmark: S störst. V och DF tävlar om andraplatsen

Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Socialdemokratiet är fortsatt största parti. I vissa mätningar är Venstre, utan att ha fått tillbaka sin forna styrka, aningen större än Dansk Folkeparti, men det här varierar i mätningarna:

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Den senaste mätningen, en från 13 september och gjord av Voxmeter för Ritzau, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 4,3 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

En undersökning, gjord av Gallup för Berlingske, publicerades 10 sepember:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 8,5 procent

Berlingske Barometer, också det ett genomsnitt av olika instituts undersökningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 19,7 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,7 procent