Ísland: Piratpartiet största oppositionsparti. Socialdemokraterna nere på sin näst sämsta nivå

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Statsminister Gunnlaugsson hamnade i våras i ett orkanliknande blåsväder, sedan media hade avslöjat, att han och hans hustru hade gömt undan pengar i ett skatteparadis i Karibien. Han har förnekat att han skulle ha gjort något olagligt och sa, att han skulle sitta kvar på posten som statsminister, men avdelningar i hans eget parti och ungdomsförbund samt desamma i koalitionspartnern krävde hans avgång, allt detta under det att jättestora demonstrationer med kanske så mycket som 20.000 deltagare genomfördes utanför Alltinget

Statsministern retirerade först så långt, att han sa, att han skulle ta time out. Nästa steg var att be presidenten, Ólafur Ragnar Grimsson med politisk bakgrund i koalitionspartnern Sjálfstæðisflokkurinn, upplösa parlamentet och utlysa nyval men Gunnlaugsson fick stöd varken från presidenten eller dennes gamla parti, som man ju sitter i koalition med. Och till sist tvingades statsministern slänga in handduken och meddela sin avgång.

Till ny statsminister föreslås vice ordföranden för Framsóknarflokkurinn, Sigurður Ingi Jóhannsson.

Sigmunður Davíð Gunnlaugsson meddelade då, att han tänkte stanna som ordförande i Framsóknarflokkurinn.

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmunður Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den nu pågående krisen.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, har ökat kraftigt, vilket sannolikt har att göra med den kris koalitionspartnern har drabbats av. Partiet stöds nu av 28,5 procent.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som har varit nere på rekordlåg nivå, stöds nu av 10,2 procent.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet nu tävlar med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 27,4 procent.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och länge legat under landets femprocentsspärr men såg nu ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet dock på 4 procent, alltså under spärren.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser inte bättre ut för partiet nu heller. Partiet minskar ytterligare i den aktuella mätningen och hamnar då på 7,7 procent.

Det här har väl bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som i den här mätningen dock åter igen backar men då ändå hamnar på 16,8 procent.

Undersökningen har gjorts av Gallup.

Estland: Socialdemokratisk offensiv

Jag har tidigare berättat om valet av Inara Luigas till partisekreterare för de estniska Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond. Hennes bakgrund är intressant på flera sätt. Hon är setuer, kommer alltså från en finsk-ugrisk minoritetsgrupp i sydöstra Estland. Och hon startade som centerpartist men bytte tillsammans med andra partikamrater parti och blev socialdemokrat.

Efter bara ett år på den här posten väljer hon att lämna den. Jag har inte i estniska media snappat upp någon kritik mot hennes sätt att sköta uppgiften som partisekreterare – själv anger hon som orsak den arbetsbörda partisekreterarskapet har lagt på henne utöver annat politiskt arbete.

Till ny partisekreterare har partiet vid ett möte i Narva valt Kristen Kanarik, som har arbetat under justitieminister Andres Anvelt (s). Till det han där har arbetat med hör frågor om partiernas finansiering.

Två andra anföranden av större intresse hölls vid mötet i Narva.

Dels höll partiets presidentkandidat, förre partiledaren och ministern, nuvarande talmannen med mera Eiki Nestor sitt första kampanjtal. Hans anförande var påfallande chosefritt, riktat till vanliga människor från en annan människa, och de skarpare markeringar det rymde var riktade mot politiker som Orban och Le Pen.

Dels höll partiordföranden Jevgeni Ossinovski ett långt anförande, i vilket jag särskilt noterar angreppet mot Eesti Konservatiivne Rahvarerakond, det allt mer främlingsfientliga Konservativa Folkpartiet, men också den starka rannsakan av det estniska samhällets starkt tilltagande ojämlikhet.

Norska Dagsavisen växer på nätet

Som jag tidigare har berättat, såldes norska A-pressens flaggskepp, oslotidningen Dagsavisen till Mentor Media, som också ger ut den Dagen-liknande tidningen Vårt Land. Tidningen är numera det vi i Sverige kallar för oberoende socialdemokratisk. Dagsavisen har under sin nya ägare utvidgat genom att återstarta och köpa upp forna A-press-tidningar som Fremtiden, Moss Dagblad och Rogaland Avis. Affärsidén är här att komplettera de senares lokalt vinklade material med annat, gemensamt med innehållet i Dagsavisen.

Mediahuset Dagsavisen, som också redan tidigare har verksamhet även på nätet, övertar nu i samarbete med grundaren och ägaren Morten Øby ytterligare två nätbaserade verksamheter, Sarpsborg24 och Halden24.

Om ni är roade av att få veta hur något i dag så sällsynt som en socialdemokratisk (om än oberoende) huvudstadstidning kan se ut, kan ni ju på Google eller vad ni nu använder söka på Dagsavisen – norska är ju relativt lättbegripligt, inte bara för mig som en gång i världen har läst nordiska språk på universitet. ”Avisen” betyder till exempel ”-tidningen”; ”avisa” finns ju också i äldre svenska.

Melodikrysset nummer 22 2016

Hustrun och jag såg på film i går – Stanley Kubrick’s ”Barry Lyndon” på video – så det blev lite sent, men upp kom jag ändå i tid för Melodikrysset.

Jag gillar och samlar på film, och jag har också mängder av barnfilmer, faktiskt inte bara för barnbarnens skull. Bland barnfilmerna finns förstås ”Emil i Lönneberga”, så varför skulle jag inte genast känna igen en sång som handlar om Ida och Emil, även om den som i dag spelas instrumentalt av Malmö symfoniorkester?

Det luriga med Bamses dunderhits är att texten handlar om något annat än den lånade melodins originaltext gjorde. Förlagan till dagens dunderhit var förstås Sareks ”Genom eld och vatten” i Melodifestivalen 2003.

Den andra av de två manliga skådespelare som efterlystes var Rolf Lassgård – jag tar honom först, därför att också han sjöng en låt för barn, ”Kommissarie Tax”. Den andre sångaren, Jarl Kulle, hade säkert de flesta lättare att känna igen på rösten. Jag har aldrig själv tidigare hört honom sjunga ”Jag är blott en man”, men jag såg och hörde honom tidigt på scen i ”My Fair Lady”.

På sextiotalet arbetade jag i tre omgångar som ledarskribent på numera nedlagda Örebro-Kuriren och bodde då också periodvis i Örebro. Dock har jag aldrig sett stadens revykung Hjalmar (Peter Flack) på scen; honom känner jag till via TV.

”O, min Carl Gustaf” känner jag förstås till som den sång som Kjerstin Dellert sjöng vid kungabröllopet 1976 – men jag vet också, att den stammar från en Emil Nordlander-revy 1901. Fast i dag hörde vi den i dragspelsversion.

Annars har ju Anders Eldeman sina favoriter, men till hans försvar ska sägas, att de inte alla hör hemma i samma tid eller genre.

Takida har alltså tidigare förekommit i krysset. Fast i dag fick vi höra ”Better” ur deras senaste album, ”A Perfect World”.

Och helt uppenbart har Eldeman en böjelse för Martin Stenmarck, vars ”Du tar mig tillbaks”, ett bidrag i årets Melodifestival, han spelade i dag.

Mer klös var det då i ”All That She Wants” med Ace of Base.

Till de lättaste uppgifterna i dag hörde väl att känna igen Rod Stewarts ”(I’m) Sailing” från 1970. Rod sjöng den förstås på engelska. Jag minns den här låten inte minst för att den vid en klassfest framfördes av Fredrik Karpmyr, klasskamrat till vår dotter Kerstin.

Därmed är vi ute på havet. I dag spelade Eldeman ”Gamla Nordsjön”, detta för att markera att Nordsjön inte är en sjö utan ett hav.

”Ta mig till havet” spelades i dag instrumentalt, men Peter Lundblad sjöng den med text 1986, och den texten har jag ett speciellt förhållande till, i dubbel bemärkelse. Min äldre kusin Kreete älskade den här sången, så en sonson sjöng den på hennes begravning. Och sen, när jag och Birgitta var på besök i Estland och också var i min forna hemby Juminda på en halvö ut i Finska viken, träffade vi där Kreetes söner, som var där för att uppfylla moderns sista önskan: att hennes aska skulle strös i havet utanför den by, där hennes och också mitt liv startade.

Vi avslutar i dag på samma tema, döden.

Bland minnena efter min egen också döde bror Matti finns en del skivor, bland dem den med Ainbusk Singers, där den nu likaledes döda Josefin Nilsson sjunger ”Älska mig som jag är”.

Döden, döden – ibland kommer den när man minst har anat det.

Det får vi leva med.

Norge: Arbeiderpartiet kraftigt upp och Høyre kraftigt ner

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

I Norstats mätning 3 juni för Vårt Land fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 20,9 procent (- 5,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,9 procent (- 1,4)
Venstre 4,1 procent (- 0,6)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 0,2)
Senterpartiet 5,2 procent (- 1,2)
Arbeiderpartiet 36,6 procent (+ 5,8)
Sosialistisk Venstreparti 5,7 procent (+ 1,2)
Rødt 1,1 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent (+ 1,3)

Det mest anmärkningsvärda i dn här mätningen är Arbeiderpartiets stora uppgång och Høyres stora nedgång. SV är nu klart över spärren, medan MDG trots en uppgång fortfarande befinner sig under spärren. Liberala Venstre är i den här mätningen farligt nära spärren.

Fallet med den ensamma pensén

Här i Öregrund pågår det kabel-TV-dragning, vilket sätter spår bland annat längs Håkanssonsgatan, där vi bor: Innanför den asfalterade trottoaren har kabeldragarna lämnat efter sig en jordremsa, som ser ut som världens längsta rabatt.

Några, möjligen några inte helt nyktra ungdomar på lekhumör, har tydligen också sett den här jordsträngen på samma sätt, för här om dan såg jag, på väg till Coop Konsum, en ensam, blommande pensé planterad i den här ”rabatten”. Huruvida den är knyckt på Coop Konsums utomhusutställning av blommor att köpa och plantera eller kommer från någon park eller hemträdgård vet jag inte.

Men pensén stod där också i dag och blommade vackert.

Kriget, som maskin för död och förintelse

Jag, med min personliga erfarenhet av krig och flyktingskap, har aldrig personligen haft en tanke på att bli vapenvägrare – det finns situationer då medborgarna måste vara beredda att värna sitt land med vapen i hand; dock finns det situationer då det bara återstår att fly. Fast det betyder inte, att det inte också i det egna försvaret skulle finnas officerare och soldater, som med fog skulle kunna anklagas för att ha en eller annan skruv lös.

Om detta handlar Stanley Kubricks (1928-1999) film ”Ärans väg” (”Paths of Glory”, 1957).

Kubrick växte upp i USA, men han kom att i stället börja göra film i Europa, och den här aktuella filmen utspelas under första världskriget med dess länge fastlåsta front mellan tyskar och fransmän. Fokus ligger på ett franskt förband med överste Dax (Kirk Douglas) som frontfigur.

Filmen, gjord i svart-vitt, skildrar realistiskt livet i skyttegravarna 1916: ett skitliv under ständig beskjutning från båda sidor, ingen sida lyckas egentligen bestående avancera, hopplösa patrulluppdrag under taggtrådsspärrarna och en bit in mot fiendeland.

Ut till denna yttersta frontlinje kommer divisionschefen, general Paul Mireau (George Macready), som bara har ett mål för ögonen, att den här franska stridsenheten ska göra en framryckning och inta den kulle tyskarna opererar från. Dax försöker argumentera emot men tvingas ge med sig, och tre man skickas som patrull under taggtrådshindren för att rekognosera. Den kommer inte så långt förrän den hejdas av eldgivning. Löjtnant Roget (Wayne Morris), försupen och feg, flyr fältet, och när korpral Paris (Ralph Meeker) tar sig fram till spanaren LeJeune (Kem Dibbs), visar det sig att han är dödad med en handgranat, av Roget i själva verket. Roget hävdar dock att LeJeune sköts med maskingevär när han råkade hosta.

Mireau står på sig om att kullen måste erövras från fienden, och delar av det här kompaniet följer Dax i ett fullkomligt meningslöst försök till framryckning, som ändar i att de som inte har dödats tar sig tillbaka till den egna skyttegraven. Fast en god del av manskapet har aldrig lyckats ta sig ur den, således inte följt order.

Mireau, som hade utlovat artilleristöd och förstärkning, försöker dölja sina egna misstag genom att gå till anfall. Det hela ändar i att tre man väljs ut för arkebusering på grund av feghet i fält: menige Arnaud (Joseph Turkel), menige Maurice Férol (Timothy Carey) och så den redan nämnde korpral Paris, utplockad av löjtnant Roget, som på det här sättet vill undanröja ett vittne till sitt eget svek.

Roget tvingas sedan att själv leda avrättningen av Paris och de andra. Överste Dax, som har åtagit sig försvaret men hindras i detta värv, tvingas se tre medsoldater, inte mer skyldiga än andra, bli offerlamm.

Dax ger ändå inte upp. Han lyckas vid ett cocktailparty få ett enskilt samtal med general Georges Broulard vid generalstaben (Adolph Menjou) och lägger bland annat av andra skriftligt intygade vittnesmål om att Mireau, med avsikten att få den franska anfallsstyrkan att avancera, beordade det egna batteriet att beskjuta den.

Broulard försöker köpa Dax’ lojalitet genom att erbjuda honom utnämning till general, men Dax vägrar med förakt. Vilket leder till att han och hans mannar åter beordras tjänstgöring ute vid fronten.

Men innan det sker ser vi Dax vänta och lyssna utanför en lokal, där mannarna för en stund dränker sina bekymmer i alkohol. In på scenen där släpas, livrädd, en kvinna, tysk sångerska visar det sig till den manliga franska publikens föraktfyllda jubel. Men sångerskan, för övrigt spelad av Kubricks hustru Susanne Christian, sjunger på sitt eget språk en sång om en soldatpojke. Och den franska soldatpublikens ögon tåras.

Danmark: De tre stora relativt eniga om flykting- och invandringspolitiken

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 29 maj, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 7,1 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Sammanvägningen av dessa och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,8 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 7,0 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 19,8 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Inga stora förändringar har skett för de tre stora partierna, som är relativt ense om flykting- och invandringspolitiken. Värt att notera är att Alternativets partiledare, Uffe Elbaek, inför partiets kongress uttalade, att Socialdemokratiet inte automatiskt kan räkna med att vid ett regeringsskifte få posten som statsminister.

Estland: Välmeriterad och respekterad socialdemokrat kandiderar till presidentposten

Nu anmäler sig flera till kampen om presidentposten i Estland.

En ny kandidat är talmannen i Riigikogu (Riksdagen) Eiki Nestor. en post han har innehaft sedan 2014. Som talman är han brett respekterad, och han valdes 2015 om till den här posten. Han är född den 27 april 1953 och är således 63 år gammal.

Han har facklig bakgrund i Transport, vars ordförande han har varit, och har varit politiskt aktiv sedan 1992, då han blev invald i Riigikogu. Han har från 1994 och sen under hela sin politiskt aktiva tid varit socialdemokrat och var partiordförande 1995-1996. Han har också innehaft ministerposter, först utan portfölj, därefter varit socialminister 1999-2002 och regionalminister 1994-1995.

Jag har känt Nestor ända sen min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, och när jag senare under pensionsåren guidade en S-studiecirkel från Uppsala i Tallinn, var Nestor vänlig nog att ta emot oss för en frågestund/ett samtal i Riigikogu. Jag tolkade de svenska deltagarnas frågor till estniska och Nestors svar, men han visade sig då förstå svenska hyggligt väl – som så många andra ester hade han gjort upprepade besök hos landsmän/flyktingar i Sverige.

Nämnas bör att även den nu avgående presidenten, Toomas Hendrik Ilves, har varit socialdemokratisk partiordförande.

Finländska statliga spritjätten Altia i irländskt samarbete

Den finländska spritjätten Altia har egen verksamhet också i Sverige, Norge, Danmark, Estland och Lettland. Bland annat efter förvärv av en rad dryckesmärken, som ursprungligen hörde hemma i det tidigare statliga men sen försålda och spridda Vin & Sprit, har Altia blivit det ledande företaget på sitt område i Norden och Baltikum.

Flera av Altias dotterbolag, till exempel de svenska Philipson Söderberg respektive Bibendum, är framgångsrika agenturer och säljkanaler för mängder av kända sprit- och vinmärken.

Philipson Söderberg började till exempel att i januari i år sälja fyra sorter av den irländska whiskeyn The Irishman plus likaledes irländska Writer’s Tears, tillverkade av The Walsh Whiskey Destillery.

Det verkar ha gått bra, för tillverkaren har nu slutit ett säljavtal med Altia omfattande hela Norden. Och då kan man väl gissa att andra produkter i det irländska destilleriets tillverkning, till exempel Hot Irishman Irish Coffee och The Irishman Irish Cream, snart dyker upp på det svenska Systembolaget.

Altia är stort inom whisky- och whiskeysortimentet redan tidigare, både genom det långvariga samarbetet med amerikanska Brown Forman (Jack Daniels) och genom att ha rätten till en rad populära sorter (Seven Oaks, Lord Calvert, Black Velvet med flera).

Nu sluter Altia avtal med The Walsh Whiskey Destillery om att det irländska företaget ska ta över produktionen av whiskyn The Latitude 55°, skapad av svensken Folke Andersson, mannen som också skapade till exempel Black Ribbon och har vidareutvecklat Grönstedts cognac.

Det här borde borga för att Altia får fortsätta sälja sin irländska samarbetspartners spritmärken.