Kriget, som maskin för död och förintelse

Jag, med min personliga erfarenhet av krig och flyktingskap, har aldrig personligen haft en tanke på att bli vapenvägrare – det finns situationer då medborgarna måste vara beredda att värna sitt land med vapen i hand; dock finns det situationer då det bara återstår att fly. Fast det betyder inte, att det inte också i det egna försvaret skulle finnas officerare och soldater, som med fog skulle kunna anklagas för att ha en eller annan skruv lös.

Om detta handlar Stanley Kubricks (1928-1999) film ”Ärans väg” (”Paths of Glory”, 1957).

Kubrick växte upp i USA, men han kom att i stället börja göra film i Europa, och den här aktuella filmen utspelas under första världskriget med dess länge fastlåsta front mellan tyskar och fransmän. Fokus ligger på ett franskt förband med överste Dax (Kirk Douglas) som frontfigur.

Filmen, gjord i svart-vitt, skildrar realistiskt livet i skyttegravarna 1916: ett skitliv under ständig beskjutning från båda sidor, ingen sida lyckas egentligen bestående avancera, hopplösa patrulluppdrag under taggtrådsspärrarna och en bit in mot fiendeland.

Ut till denna yttersta frontlinje kommer divisionschefen, general Paul Mireau (George Macready), som bara har ett mål för ögonen, att den här franska stridsenheten ska göra en framryckning och inta den kulle tyskarna opererar från. Dax försöker argumentera emot men tvingas ge med sig, och tre man skickas som patrull under taggtrådshindren för att rekognosera. Den kommer inte så långt förrän den hejdas av eldgivning. Löjtnant Roget (Wayne Morris), försupen och feg, flyr fältet, och när korpral Paris (Ralph Meeker) tar sig fram till spanaren LeJeune (Kem Dibbs), visar det sig att han är dödad med en handgranat, av Roget i själva verket. Roget hävdar dock att LeJeune sköts med maskingevär när han råkade hosta.

Mireau står på sig om att kullen måste erövras från fienden, och delar av det här kompaniet följer Dax i ett fullkomligt meningslöst försök till framryckning, som ändar i att de som inte har dödats tar sig tillbaka till den egna skyttegraven. Fast en god del av manskapet har aldrig lyckats ta sig ur den, således inte följt order.

Mireau, som hade utlovat artilleristöd och förstärkning, försöker dölja sina egna misstag genom att gå till anfall. Det hela ändar i att tre man väljs ut för arkebusering på grund av feghet i fält: menige Arnaud (Joseph Turkel), menige Maurice Férol (Timothy Carey) och så den redan nämnde korpral Paris, utplockad av löjtnant Roget, som på det här sättet vill undanröja ett vittne till sitt eget svek.

Roget tvingas sedan att själv leda avrättningen av Paris och de andra. Överste Dax, som har åtagit sig försvaret men hindras i detta värv, tvingas se tre medsoldater, inte mer skyldiga än andra, bli offerlamm.

Dax ger ändå inte upp. Han lyckas vid ett cocktailparty få ett enskilt samtal med general Georges Broulard vid generalstaben (Adolph Menjou) och lägger bland annat av andra skriftligt intygade vittnesmål om att Mireau, med avsikten att få den franska anfallsstyrkan att avancera, beordade det egna batteriet att beskjuta den.

Broulard försöker köpa Dax’ lojalitet genom att erbjuda honom utnämning till general, men Dax vägrar med förakt. Vilket leder till att han och hans mannar åter beordras tjänstgöring ute vid fronten.

Men innan det sker ser vi Dax vänta och lyssna utanför en lokal, där mannarna för en stund dränker sina bekymmer i alkohol. In på scenen där släpas, livrädd, en kvinna, tysk sångerska visar det sig till den manliga franska publikens föraktfyllda jubel. Men sångerskan, för övrigt spelad av Kubricks hustru Susanne Christian, sjunger på sitt eget språk en sång om en soldatpojke. Och den franska soldatpublikens ögon tåras.