Årets tre första konserter på UKK

19 mars 2019 22:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mitt liv har efter nyår varit fyllt av dels datorproblem, dels ständigt nya krämpor, vilket har lett till att jag har varit på tre konserter i vårt Musikens hus här i Uppsala om vilka jag hittills inte har skrivit en rad. Det är klart att jag har haft en del kritiska synpunkter på konserterna, men det är alltså inte det som ligger bakom att jag inte har skrivit något på bloggen om de här kulturevenemangen.

* * *

På trettondagsafton var jag och Birgitta på den konsert som traditionsenligt då anordnas på Musikens hus.

De här konserterna, där sångsolisterna spelar en mycket viktig roll, brukar hämta stora delar av det som framförs ur operettrepertoaren, och man kan också äta en avslutande middag i husets restaurang. Jag är, när det gäller musik, egentligen inte särskilt intresserad av operetter, vilket inte betyder att jag föraktar andras faiblesse för genren.

Årets upplaga, med Stefan Klingele som dirigent för Uppsala kammarorkester, hörde till de bättre i den här speciella konsertserien, vilket kan ha att göra med att Klingele, som tidigare har varit ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och således känner uppsalapublikens smak bättre än tillfälligt inlånade dirigenter, och följaktligen fick de båda sångsolisterna, sopranen Karolina Andersson och tenoren Adam Sanchez – av vilka jag sätter sopranen högst – göra ett program, som innehöll lite mer sångligt och musikaliskt mer kvalificerat material än bara sådant som främst hör hemma på klassiska operettscener.

Men naturligtvis förekom också en rad populära verk, skrivna av uppburna kompositörer, tre av dem med efternamnet Strauss. Vi fick också höra musik av till exempel Franz von Suppé och Franz Lehár – men för egen del har jag svårt att infoga en relativt sen amerikan som Leonard Bernstein bland de klassiska operettmakarna.

Bland det som spelades fanns också stycken ur klassiska musikaliska och sceniska verk, sådana som Wolfgang Amadeus MozartsTrollflöjten”, Georg Friedrich HändelsXerxes” och Giuseppe VerdisRigoletto”.

* * *

Den 7 februari återvände Paul Mägi, under många år chefdirigent för Uppsala kammarorkester, fast den här gången som gästdirigent. Utöver vår egen kammarorkester fanns på den överfulla scenen också S:t Jacobs kammarkör och Stockholm Singers – sångsolister var Hanna Husáhr, sopran, Ivonne Fuchs, alt, Johan Christensson, tenor, Olle Persson, baryton, och Kevin Johansson, gossopran. Det som framfördes var Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Elias”, ett oratorium för soli, kör och orkester från 1846.

Det utförliga programhäftet innehöll texter på tyska, ett språk jag läste både i realskolan och i gymnasiet i 1950-talets läroverk. Nu måste man inte kunna tyska för att hänga med – bredvid fanns också översättning till svenska. Så det var inte bristande språkförståelse som orsakade min ganska svala attityd till det som framfördes på scenen.

Var det alltså det religiösa innehållet som distanserade mig från det här sceniska verket? Jag är inte ett dyft religiös – har inte haft någon religiös tro sen konfirmationen – men det betyder inte att jag, eftersom jag är starkt musikintresserad, också har psalmer bland det jag bevarar i mitt musikminne.

Vi har skivor med musik av Felix Mendelssohn i vår musiksamling, inköpta av oss själva, så det ligger heller inte något mendelssohnhat bakom min milt talat svala reaktion på musiken som spelades och sjöngs den här kvällen.

Sanningen är nog helt enkelt att jag inte tyckte att just det här verket var tillräckligt bra.

* * *

Beethoven med Shelley” rubricerades konserten med Uppsala kammarorkester den 7 mars. Shelley var i det här fallet Howard Shelley, som var Uppsala kammarorkesters dirigent 2000 till 2003. Till hans kännemärken hör inte bara att vara en skicklig dirigent utan att i sina konserter också framträda som solist på piano.

Under den första delen av konserten var han således dirigent, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare.

I det fallet inleddes konserten med ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, komponerad 2010 av Jonas Valfridsson (född 1980). Valfridssons bakgrund som rock- och jazzgitarrist präglar inte det här verket, men jag skulle annars vilja framhålla dess mångsidighet. Jag talar här om kompositionens påtagligt olika element..

Riktigt lika berörd blev jag faktiskt inte av Louise Ferrencs (1804-1875) ”Symfoni nummer 5 i Ess-dur”, från 1847 och uruppförd 1849. Kanske har det här att göra med att hennes musik innehåller element som jag förknippar med andra tonsättare.

Efter pausen dominerade dirigenten scenen genom att också ta över solistrollen (på piano) i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 5 i Ess-dur”, den så kallade ”Kejsarkonserten” från 1811, en tidpunkt då kompositören hade drabbats av dövhet.

Det här blev ändå ett hörvärt verk, vilket känns trösterikt för mig som på ålderns höst har drabbats av egna hörselproblem – jag ska snart prova ut hörsnäckor.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^